Friday 28 December 2007

En ödets ironi

Det är något av en ödets ironi att Benazir Bhutto dödas i ännu en blodig terrorattack signerad islam, samma dag som DN publicerar en ledare om ”jihadister” av Timothy Garton Ash.

Ledaren har ett intellektuellt tilltal, den är resonerande och hålls skenbart på en akademiskt hög nivå. I själva verket är nivån dramatiskt lägre eftersom Ash uppenbarligen saknar eller undanhåller grundläggande kunskaper om ämnet för betraktelsen – islam. Denna brist på kunskap är på många punkter lika tydlig, som den brist på insikt om islam han, närmast övertydligt, demonstrerade i den nyligen av AXCESS TV sända debatten med Ayaan Hirsi Ali. Det var tydligt att Ali, denna modiga och briljanta kvinna, hade insikt – Ash saknade den. Han borde ta ad notam det gamla rådet från Sun Tzu: ”Lär känna din fiende”.

Hög tid att i sak belägga dessa något svepande omdömen. Ash för ett resonemang kring begreppen ”islamofascister” och ”islamofascism”. Han menar att det finns likheter mellan Europas tidigare fascister och ”de onda män” som utfört och nästan dagligen utför diverse terrordåd under detta sekel. Han framhåller att det ”viktigaste gemensamma draget är estetiseringen av våldet och dyrkan av den heroiska döden” och missar därmed de drag, som i betydligt högre grad är gemensamma för fascismen och ledande islamiska rörelser. Dessa drag är totalitär makt och allvarliga inskränkningar av demokratiska fri-och rättigheter samt utseendet av syndabockar. Den europeiska fascismens syndabockar var allt från judar i norr till marxister i Italien medan islamofascismens, erkannerligen islams, är otrogna i allmänhet och judar i synnerhet.

Ash hävdar att med ordet ”islamofascism” förloras distinktionen mellan dels ”den mentalitet som präglar dödslängtande och dödsbringande fanatiker” dels ”de totalitära politiska system som kontrollerar hela stater”. Detta visar att han alls inte har förstått islams kärna nämligen Koranen och sunnah. Ur dessa källor, som han helt tycks bortse från, kan härledas såväl motivation för ”dödsbringande fanatiker” som totalitär religiös och politisk makt. Han bortser helt från att de ledande islamiska rörelserna Wahhabismen och Muslimska brödraskapet står för en synnerligen ortodox och bokstavstrogen tolkning av skrifterna.

Ash menar att det idag bara finns en ”islamisk fascistisk stat: den islamiska republiken Iran”. Han väljer bland annat bort Pakistan och Saudiarabien trots att dessa stater tillämpar stränga sharia-lagar och har allt annat än fungerande demokrati. Men det är klart, det lär finnas grader även i helvetet.

Ash tycks omedveten om att samtliga stater inom OIC har ratificerat CDHRI, som uttalar (artiklarna 24-25) att grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter skall vara underställda och tolkas enligt sharia. Ajöss med den demokratin!

Det är således betydligt fler än några ”fundamentalistiska islamister”, som bekänner sig till ett teokratiskt och därmed antidemokratiskt synsätt d v s i själva verket en slags fascism.

Efter ett resonemang om terrorism och islamism kommer Ash fram till att termen ”islamister” är olämplig som beteckning på terrorister eftersom många islamister de facto inte är terrorister. Ännu, kanske är bäst att tillägga.

Han kommer fram till att termen ”jihadister” passar bäst på självmordsbombare och presumptiva massmördare. Han anser att detta ord gör en tydlig distinktion mellan våldsamma aktivister och ”politiska islamister”. Detta visar ånyo att han inte på något sätt förstått islams grunder.

För en troende muslim är Koranen Allahs direkta ord förmedlade av den siste profeten. Koranen själv säger att den i sin helhet måste accepteras sådan den är (K 2:85). Detta innebär bl a att tidiga eventuellt ”milda” verser abrogerats (ersatts) av senare med annat innehåll (K 2:106).

Enligt Koranen skall de otrogna bekämpas tills endast islam består (K 2:193, 8:39). Vidare är våldsam (fysisk) jihad föreskriven som en skyldighet för alla muslimer (K 2:216 m fl). Detta påbud är så entydigt i Koranen att många uttolkare anser att det är en ”sjätte pelare” inom islam.

Av detta framgår att islamister är potentiella ”jihadister”. Den åtskillnad Ash tror finns mellan ”islamister” och ”jihadister” finns alltså i själva verket inte.

Det är beklämmande att Ash och så många andra framträdande intellektuella i väst är så naiva och okunniga. Kombinationen av deras okunnighet/naivitet och deras inflytande på opinion och politiker är ett direkt hot mot den västerländska demokratin.

Många intellektuella med bakgrund inom islam som Abul Kasem, Ali Sina, Ayaan Hirsi Ali och Ibn Warraq har en betydligt djupare och mera realistisk insikt. De gör klart att problemet stavas ISLAM.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Friday 14 December 2007

Exponerad intellektuell permafrost

Grue tipsade i förgår om ett sjok av artiklar på temat att granska ”kriget mot islam” i Expo ett av vänstermaffians ideologiska flaggskepp. De flesta artiklarna var skrivna av journalister knutna till Expo och innehöll den förväntade blandningen av insinuationer av typen ’guilt by association’, hopblandning av islamkritik med racism, oseriös växling mellan ’islam’ och ’muslimer’ i beskrivning av kritiken; kort sagt den vanliga litanian när man varken intellektuellt eller sakligt kan bemöta opponenten.

I ett krampaktigt försök att ge det hela en seriös prägel hade man mobiliserat docenten i religionshistoria, nota bene, Göran Larsson som akademiskt alibi. Jag nöjer mig därför med att analysera hans alster.

Redan i sitt första stycke excellerar han med sin förvridna dialektik. Formuleringen ”muslimer uppfattas som avvikande” är typisk och falsk eftersom många de facto är avvikande genom klädsel och diverse krav, som i väsentlig grad skiljer sig från majoritetens norm.

I nästa andetag kopplar han symptomatiskt nog ihop ”förutfattade och negativa uppfattningar om islam”. Detta är inget annat än förljugen och osaklig argumentation. Jag råkar känna ett stort antal välutbildade människor, inte minst ex-muslimer, som hyser sakligt välgrundade och klart negativa uppfattningar om islam. I vilket fack placera Larsson dem?

I nästa stycke konstaterar han ”att turken framställdes som någonting farligt och hotfullt”. Man måste väl vara både döv och blind om man som religionshistoriker inte kan erkänna att detta var en i högsta grad sakligt betingad oro. Under många hundra år gjorde islamiska styrkor upprepade attacker mot det kristna Bysans, som bit för bit erövrades av islamisk jihad och slutligen dukade under för just turkarna år 1453.

I slutet av stycket nämner han, närmast aningslöst, att ”uppdelningen i ett vi-och-dom-tänkande tycks fortfarande spela en betydande roll i dagens Europa”. Med vetskapen att islam numera är väl representerad här borde det inte vara förvånande för en religionshistoriker eftersom det knappast torde finnas någon religion/ideologi, som så tydligt som islam delar in världen och människorna i vi, troende muslimer i Dar-al-Islam, och dom, otrogna i Dar-al-Harb.

Nästa stycke inleds på ett märkligt och ologiskt sätt med ”Utan att fördjupa oss i motsättningarnas orsaker är det tydligt att debatten om den muslimska närvaron ofta missar viktiga fakta”. Det torde vara just genom att inte ”analysera motsättningarnas orsaker”, som man missar ”viktiga fakta”.

Larsson implicerar att islamkritiker skulle betrakta alla muslimer som en homogen massa. Vad han grundar detta på framgår inte. De islamkritiker jag hört och läst uttalar sig regelmässigt om islam som religion/ideologi och mycket sällan om enskilda muslimer. När så sker är det för att beskriva en speciell situation (ofta med funamentalister inblandade) eller i förvåning över att ”moderata muslimer” sällan eller aldrig tar klart avstånd från t ex terrordåd.

Påståendet att ”Merparten av de människor med muslimsk kulturell bakgrund som bor i Europa är sekulariserade och tron har en underordnad betydelse” är i grunden falskt vilket var och en av oss lätt kan konstatera när vi ideligen utsätts för det ena kravet efter det andra på eftergifter visavi islam och på hänsyn till ”muslimsk känslighet”.

Formuleringen ”islam beskrivs som en statisk religion” vill göra gällande att så inte är fallet. Det är sant att upprepade försök gjorts att reformera islam under dess långa hitoria, men samtliga har stoppats. De lärde tvista om det var al-Ashari (död 936) eller al-Ghazali (död 1111), som i praktiken stängde dörren till Ijtihad dvs möjligheten att omtolka islam.

Har det helt undgått vår lärde religionshistoriker att de två mest inflytelserika nutida muslimska rörelserna ”Wahabismen” och ”Muslimska brödraskapet” båda har en synnerligen ortodox och bokstavstrogen syn på Koranen och sunnah samt eftersträvar en ”ren och ursprunglig” islam som under de första generationerna efter Muhammed dvs på 600-och 700-talen? Vad är detta om inte en ”statisk religion”?

Dessa rörelser sprider sina tentakler överallt i västvärlden med hjälp av en strid ström av petrodollar. Åtminstone Muslimska brödraskapet har dessutom som uttalad målsättning att införa det världsvida kalifatet grundat på Koranen och sharia.

Larsson menar sedan att islamkritikerna har en ”stängd” uppfattning pga sitt sätt att se på islam. Han borde t ex läsa Ali Sina och Ibn Warraq för att se att så inte är fallet. Det är väl snarare de företrädare för islam, som vill vrida klockan till 700-talet, som har en ”stängd” uppfattning och som är drabbade av intellektuell permafrost.

Jag skulle gärna vilja veta var och hur den lärde docenten kan belägga att islam skulle kunna tolkas fredligt. Alla suror (kapitel) i Koranen med ett någorlunda milt budskap tillkom tidigt i Mecka medan alla med våld tillkom senare i Medina. Det finns ett antal verser som uppmanar, ja rentav ålägger, de troende att bedriva våldsam jihad. Enligt den av ”profeten” själv i Koranen sjösatta doktrinen om abrogation är det dessutom entydigt att det är de sena som gäller.

Larsson medger sedan att det finns ett antal trossatser de flesta muslimer bekänner sig till men menar ”att detta inte innebär att det finns en universell muslimsk uppfattning om etik, moral, jämlikhet, politik, demokrati och yttrandefrihet som omhuldas och delas av alla”. Det är helt säkert så på individplanet men på ledande nivå finns det en tämligen enig uppfattning om just dessa frågor. Hur kan det annars komma sig att samtliga muslimska stater i strid mot FN:s ”Allmänna deklaration om mänskliga rättigheter” har undertecknat ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI) ett dokument som tydligt uttalar att mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas enligt sharia.

Är den gode docenten medveten om att detta innebär att flera centrala mänskliga rättigheter oundbärliga för demokrati såsom religionsfrihet, yttrandefrihet och kvinnans jämlika ställning därmed elimineras? Anser verkligen denne hycklande akademiker att en ”gudomlig” lag baserad på tänkandet inom ett nomadiskt stamsamhälle på 600-talet skall ersätta våra i demokratisk ordning stiftade lagar i dessa frågor?

När vi ändå är inne på ämnet etikfrågor vore det intressant om docenten kunde peka på en enda skrivning i islams ”heliga skrifter” som ens kommer i närheten av Den Gyllene Regeln.

Meningen ”Samtidigt är det tydligt att det är de ”vanliga” muslimerna, som inte delar någon av dessa extremers utgångspunkter, som drabbas av diskriminering och islamofobiska attityder” innehåller flera direkta osanningar. På ståendet att ”vanliga” muslimer inte delar ”extremers utgångspunkter” stämmer inte med verkligheten. Under fyra år i Storbritannien har jag tills nyligen noga följt utvecklingen där. Det är slående att ett stort antal ”vanliga” muslimer önskar sharia-lagar där (liksom i muslimer i Sverige). Det är också väldigt få som tydligt och öppet tar ställning mot diverse terroraktiviteter eller andra ”extrema” islamiska ställningstaganden. Samtidigt demonsterade man i stora antal mot Muhammed-karikatyrer och passade samtidigt på att hota otrogna med döden. Vidare tvingas kvinliga muslimska studenter i ökande grad bära hijab efter hot och påtryckningar från manliga muslimer. Listan kan göras mycket längre än så.

Larsson påstår att ”vanliga” muslimer ”drabbas av diskriminering och islamofobiska attityder” utan att ge ett enda exempel på denna diskriminering. I själva verket är det så att muslimer och islamiska organisationer såväl här som i övriga västvärlden får omfattande stöd för integrering och uppehälle. Moskéer finns numera på väldigt många platser. Detta bemöts med vägran av religiösa skäl att låta sig integreras och av ökande krav på särbehandling. Med hänvisning till muslimsk ”känslighet” har t o m rests krav på bottagning av spargrisar i offentliga lokaler! Hur kan det komma sig att man inte visar samma ”känslighet” när deras trosbröder genomför det ena blodiga dådet efter det andra i namn av deras religion?

Som jämförelse behöver jag bara nämna att kristna och andra öppet diskrimineras i samtliga muslimska länder. Docenten kan ju försöka ta med sig en bibel till Saudiarabien eller försöka hitta en enda kyrka där. Har docenten hört liknelsen om grandet och bjälken?

Så kommer vi då till ”islamofobi” och ”islamofobiska attityder”. Larsson menar på goda grunder att BRÅ:s definition är problematisk och oklar, men han formulerar inget alternativ trots att ”vi behöver klara och tydliga definitioner”. Icke förty fortsätter han att använda denna odefinierade terminologi.

För de flesta historiker är språkanalys ett viktigt verktyg, något som tydligen unsluppit docenten. Ordet fobi betyder ”sjuklig tvångsföreställning” eller ”irrationell rädsla”. Anser verkligen Larsson att varje kritik av en våldsfixerad, totalitär och antidemokratisk religion/ideologi är uttryck för en fobi? Man häpnar! Docenten borde läsa och begrunda Islamophobia Myth av Kenan Malik.

Sedan använder han ‘guilt by association’ när han kopplar ihop islamkritik med racism. Det hade varit klädsamt om han relaterat att islam på flera punkter är öppet racistisk. T ex är araber, särskilt hashimiter, mer värda än andra muslimer och naturligtvis oändligt mycket mera värda än otrogna. Judar och kristna kan på nåder få leva som tredje klassens medborgare, dhimmis, i sitt eget land om de är underdåniga och betalar särskild skatt osv.

På slutet drabbas Larsson tydligen av någon sorts eftertanke då han säger att ”en diskussion om islamofobi inte får användas som en ursäkt för att undvika frågor som kan vara stötande för vissa muslimer”. Just så, men det är exakt så begreppet nu under flera år har använts i flera europeiska länder.

Sammantaget är Larssons artikel ett slående exempel på bristande intellektuell och akademisk hederlighet. Har den intellektuella permafrosten så till den grad spridits från islam till våra universitet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sunday 9 December 2007

Besannad farhåga – nytt lågvattenmärke i ”Människor och tro”.

För knappt tre veckor sedan avslutade jag ett kritiskt inlägg mot ett inslag i rubricerat program med att befara att vi snart skulle få se nya bedrövliga inslag i denna programserie. Spådomen slog in med emfas i det senaste programmet.

I inslaget intervjuar journalisten Rigmor Olsson en ung kvinna, Dekha Ibrahim Abdi från Kenya, som är i Stockholm för att ta emot ett av ”Right Livelihood-priserna”. Reportaget ”gullar” med pristagarinnan och reportern låter henne oemotsagd framföra de mest bisarra påståenden varför det är en ren parodi på kritisk och undersökande journalistik.

Abdi må vara en välmenande, rentav ”snäll” person, men hon avslöjar i programmet, liksom intervjuaren en avgrund av naiv okunnighet om islam, en religion som går som en röd tråd genom programmet.

Redan i början av inslaget får vi ett exempel på en typisk vänstervinkling. Det konstateras att regeringen under Abdis uppväxt hade undantagslagar och ”använde militär för att få bukt med våldet och gerillan”. I nästa andetag sägs att ”armén brände ner byarna runt hennes skola.” Notera att Abdi säger ”village” i singularis medan Olsson använder pluralis. Det blir genast armén som utmålas som buse medan gerillans våld, som uppenbarligen var skälet till att trupp insattes, förbigås med tystnad.

Man konstaterar sedan att ”på 90-talet accelererade hat och våld mellan olika klaner” när ”militärens makt försvann”. Det torde vara uppenbart, även om så inte sägs, att religiös konflikt var en tydlig del av klanstriderna. Man bör komma ihåg att Abdis hemstad Mombasa av historiska skäl har en betydligt högre andel muslimer än landet i övrigt. Detta nämns naturligtvis inte i programmet.

Mycket av det som sägs om fredsarbetet genom dialog på gräsrotsnivå är säkert behjärtansvärt och välmenande. Det är när fredarbetet kopplas till islam, programmet stinker av förljugenhet.

Man gör ett nummer av att Abdi har en katolsk manlig vän i Uganda som engagerat sig i att restaurera en moské i sin hemby. Detta ger en tydlig indikation på att hon (och intervjuaren) inte inser vad koranen och därmed islam och sharia kräver av sina anhängare. Abdi bryter här mot två mycket tydliga påbud inom islam. För det första får hon inte som kvinna ha någon manlig vän som inte är hennes man. För det andra får hon som muslim inte ha någon vän som är kristen (se bl a K 3:28, 5:51, 5:80).

Abdi presenteras som ”en djupt troende muslim”. Det sägs att islam är ”kärnan i hennes fredarbete” och att ”Koranen är hennes ledstjärna”. Hon säger själv att ”arbetet med att bringa fred mellan folk är en grundläggande kallelse i islam. Detta häpnandsväckande påstående möts endast av Olssons vaga fråga om att alla inte instämmer i detta.

Abdi genmäler då att en del muslimska ledare inte följer islam men att islam i sin kärna står för fred. Detta uppseendeväckande naiva och okunniga påstående får stå helt oemotsagt. Varken denna ”djupt troende muslim” eller intervjuaren har uppenbart den mest elementära kunskap om vad islam och erkannerligen Koranen föreskriver. Påståendet att islam är en ”fredens religion” kan på synnerligen goda och väldokumenterade grunder sägas vara en av mest spridda och grövsta lögnerna, som ständigt upprepas av islams apologeter och dess naiva och lättlurade medlöpare. Det är dessutom en kardinallögn de varken vill eller kan styrka på något sätt.

Däremot talar de av förklarliga skäl tyst om de otaliga bevis, som finns i Koranen och genomgående i islams historia, på att islam, ”svärdets religion”, är full av hat och exempellöst våld så som ingen annan religion.

Låt oss bara ta några få exempel ur Abdis ”ledstjärna”. Entydiga uppmaningar att döda judar, kristna och otrogna i allmänhet respektive att bedriva våldsam jihad mot desamma finns bl a i dessa koranverser: 2:191, 2:193, 4:76, 4:95, 8:39, 8:65, 9:5, 9:29 osv. Den som vill kan kontrollera i denna sammanställning av koran-översättningar auktoriserade av en muslimsk organisation.

Till saken hör att den ”djupt troende muslimen” Abdi inte kan välja att bortse från dessa och många andra hatsekvenser eftersom Koranen är mycket tydlig med att en muslim inte kan välja och vraka bland dess verser (K 2:85 och 4:150-151) såvida de inte abrogerats (ersatts av en ny och bättre enligt K 2:106) av Muhammed och hans Allah. Det senare hjälper föga eftersom alla de mest våldsamma och hatiska verserna tillkom i Medina och därför är de gällande.

Det är således lätt att konstatera att i den mån Abdi bedriver ett verksamt fredsarbete, är det inte tack vare islam och Koranen utan trots dessa inspirationskällor.

SR lånar sig här till att vara en megafon för islamismens förljugna och grundfalska propaganda om islam som fredens religion. Detta är inte bara intellektuellt och journalistiskt ohederligt utan dessutom ett klart brott mot kravet på SR om opartiskhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Wednesday 5 December 2007

Après nous le déluge!

Gustafsson i S bad mig för en månad sedan om en kommentar till ”The Coming Third World War” av Paul Weston som han länkat till. Det långa dröjsmålet kan delvis ursäktas med att önskemålet kom mitt i en intensiv (och lyckosam) sikfiskeperiod. Jag kan bara beklaga dröjsmålet.

När G-son uppmärksammade mig på den hade jag ännu inte läst den, men väl många tidigare artiklar av denne alltid välformulerade, relevante och saklige författare.

Det Weston säger i den aktuella artikeln är helt relevant och stämmer väl med vad vakna iakttagare med grundkunskaper i islams dogmer har kunnat notera i flera länder i Europa under ett antal år. Han framhåller att det redan finns åtminstone två möjliga krigsorsaker närvarande.

Den första är att det föreligger ett fiendeförhållande mellan islam och liberal västlig demokrati. Detta fiendeskap upprätthålls och underblåses främst av otaliga imamer i hundratals moskéer över hela västvärlden.

Weston påpekar sakligt att så länge företrädare för islam ideligen utpekar västvärldens värdegrund som sin fiende, så föreligger denna fiendskap, oavsett vad vi och våra ledare säger, såvida vi inte underordnar oss islam.

Som den andra faktorn framhåller han majoritetens ökande vrede och ovilja mot islam trots dess blandade sammansättning av kristna, post-kristna, judar agnostiker, ateister m fl. Han menar att motviljan mot islam förenar dessa vitt skilda grupper.

Men, just här finns en svaghet i hans resonemang. Den stora diversiteten i väst är en risk i sig, som islam kan utnyttja och faktiskt redan utnyttjar. Ett tydligt exempel på detta är att vänstern och islam i flera länder gör gemensam sak trots att de ideologiskt borde stå långt ifrån varandra. Sett i historiens ljus har islam alltid skickligt utnyttjat religiösa/ideologiska sprickor på motståndarsidan. Ett tydligt exempel på detta är erövringen av Palestina år 637 då schismer mellan olika kristna och judiska grupper utnyttjades.

Weston nämner visserligen att urinnevånarna flyttar ut då islam flyttar in i ett område, men han underlåter att påtala graden av segregering i många städer. Faktum är att ett antal storstäder i Europa är på väg att ”balkaniseras”. Detta kan tidigare än en del anar i sig bli ytterligare en krigsrisk.

Weston påpekar att de styrande eliterna genom sitt kortsiktiga agerande underlättar islamiseringen och samtidigt begår förräderi mot sina egna ursprungsbefolkningar. Detta agerande föranleder rubrikvalet.

I en pågående artikelserie utvecklar Weston temat ytterligare. Del 1 publicerades för ett par veckor sedan och del 2 i förra veckan. Den bör läsas som ännu en varning för den utveckling, som tyvärr ser ut att leda mot katastrof.

Ju tidigare vi får stopp på detta vansinne desto mindre blir blodspillan och lidande. Detta enkla samband tycks eliterna inte ha förstått.Man gör närmast ödesbundet samma fatala misstag som en gång det liberala Europa gjorde visavi Hitler. Som alltid kommer vanligt folk att få betala med blod, svett och tårar för elitens missgrepp.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,