Tuesday 23 November 2010

Sharia ˗ Hotet mot den västerländska civilisationen

Rubriken på detta inlägg är en travestering av namnet på en mycket angelägen rapport. ”SHARIAH ˗ the threat to America” publicerades i mitten av september på nätet i pdf-format http://centerforsecuritypolicy.org/upload/wysiwyg/article%20pdfs/Shariah%20-%20The%20Threat%20to%20America%20(Team%20B%20Report)%20Web%20Version%2009302010.pdf . Från början av oktober finns den tillgänglig i bokform ock kan beställas här http://centerforsecuritypolicy.org/p18523.xml .

Rapporten är utarbetad av en mycket kvalificerad arbetsgrupp ”Team B II”, som översiktligt presenteras på den senaste länken ovan och mera fullständigt i rapporten. Alla som vill värna fria och demokratiska värden bör ta del av denna mycket väldokumenterade rapport. Den ger en trovärdig bild av det hot, som sedan ett antal år är riktat mot den västerländska civilisationen. Min avsikt är att den närmaste tiden publicera och kommentera ett antal avsnitt ur rapporten här. Rapporten omfattar 296 sidor text och 456 referenser. Därför kommer här främst särskilt viktiga avsnitt och slutsatser att tas med liksom egna kommentarer då så är påkallat.

Redan i Introduktionen finns ett antal viktiga iakttagelser. Efter att ha dragit paralleller med den ursprungliga ”Team B”, tillsatt 1976 av dåvarande chefen för CIA George Bush för att sprida nytt ljus över hotat från sovjetkommunismen, kommer man fram till dagens hot.

”Idag, står USA inför vad som är, om något, ett ännu mer lömskt ideologiskt hot [än kommunismen under Kalla kriget]: den totalitära socio-politiska doktrin som islam kallar sharia. Översatt som "vägen" är sharia en vittomfattande rättslig och politisk ram. Även om den förvisso har andliga element, vore det ett misstag att tro att sharialagar är en "religiös" kod i västlig mening eftersom den syftar till att reglera alla typer av beteende i den sekulära sfären - ekonomiska, sociala, militära, juridiska och politiska.”

Hotet mot Europa och andra delar av ”västvärlden” är minst lika påtagligt. Vi får heller inte glömma att länder som Indien och Filipinerna mer eller mindre ständigt är föremål för olika former av islamistiska angrepp.

"Sharia är den avgörande förkastningssprickan i islams förödande inbördes kamp. På ena sidan av klyftan finns muslimska reformatorer och äkta moderata - personligheter som Abdurrahman Wahid, Indonesiens framlidne tidigare president och ledare för världens största frihetliga muslimsk organisation, Nahdlatul Ulama - vars medlemmar hyllar upplysningens anammande av förnuft och i synnerhet dess separation mellan det andliga och det världsliga. På denna sida av klyftan, är sharia en referenspunkt för en muslims personliga uppträdande, inte en text som ska åläggas livet i ett pluralistiskt samhälle.

I kontrast mot detta domineras den andra sidan av klyftan av muslimska ivrare för överhöghet, som ofta kallas islamister. Liksom dåvarande förespråkarna för kommunismen och nazismen, försöker dessa anhängare av supremati - några terrorister, andra användande mer oförmärkta metoder - införa en totalitär regim: ett globalt totalitärt system överskyld som en islamisk stat och kallad kalifat. På den sida av klyftan, som är fokus för denna studie är sharia ett oföränderligt, obligatoriskt system, som muslimer är skyldiga att införa och världen måste anta; underlåtenhet att göra detta att betraktas som ett fördömligt brott mot Allah. För dessa ideologer är sharia inte en privatsak. Anhängare ser västvärlden som ett hinder att övervinna, inte en kultur och civilisation som ska omfamnas, eller åtminstone tolereras. Det är omöjligt, hävdar de, för alternativa rättssystem och former av regeringar att fredligt samexistera med sluttillstånd de eftersträvar."

Det framgår med all önskvärd tydlighet av det auktoritativa Ammanbudskapet att ”sharia ett oföränderligt, obligatoriskt system” eftersom man där låser lagarna till vad, som fastställdes i lagskolor på 800-talet. Kraven i sharia på islamisk dominans grundas på Koranen, inte minst ett antal verser i sura 9.

Man inför sedan viss begränsning av studiens omfattning, nämner något om medlemmarnas kvalificerade bakgrunder och fastslår sedan följande:

"Tack vare deras kompetens och engagemang utgör denna nya rapport en auktoritativ, värdefull och aktuell kritik av den amerikanska regeringens nuvarande politik gentemot sharia och dess anhängare, en bedömning av det hot som den innebär och en uppmaning till en sedan länge nödvändig kursändring. Denna rapport återspeglar enighet om följande viktiga punkter:

För det första, anhängare av Sharia, som omfattar överhöghetslägret, utgör en ledande och dynamisk rörelse inom islam. Viktigt nog behandlar denna karakterisering inte frågan om det här lägret är eller inte är representativt för den "sanna islam." Det finns över en miljard muslimer i världen, och deras uppfattningar om sitt trossystem, liksom deras religiösa bruk med avseende på det, varierar. Mot bakgrund av detta finns det kanske inte en enda "sann islam." Om det finns en, dristar vi oss inte till att förklara vad den innehåller.
Det som inte trovärdigt kan förnekas, är emellertid att:

a. sharia är fast rotad i islams dogmatiska texter, och den gynnas av inflytelserika islamiska kommentatorer, institutioner och akademiska centrum (till exempel lärarna vid al-Azhar universitetet i Kairo, i århundraden säte för sunnitiskt lärande och rättsvetenskap);

b. sharia har, i över ett halvt sekel, överdådigt finansierats och spritts genom islamiska regimer (i synnerhet Saudiarabien och Iran), genom disciplinerade internationella organisationers kontor (särskilt Muslimska brödraskapet och ”Organisation of the Islamic Conference”, OIC), och

c. beroende på att Islam saknar en central, universellt erkänd hierarkisk myndighet (i motsats till, säg, det romersk-katolska påvedömet), har äkta islamiska moderata och reformatorer en otroligt svår uppgift i strävan att avlegitimera sharia i det samhälle där detta behövs mest: den muslimska världen.

Därför, oavsett hur många procent av den globala islamiska befolkningen följer eller på annat sätt böjer sig för Sharia (och några övertygande opinionsundersökningar visar att andelen är hög i många islamiska länder), har detta segment genomslag långt över sin vikt. Av den anledningen utgör förespråkare för en expansionistisk sharia ett allvarligt hot mot Förenta staterna, även om vi antar, för argumentet skull, att hoppfulla förståsigpåare har rätt i att hävda att islam förbunden med sharia inte är den dominerande muslimska ideologin."

Det är lätt att instämma i det mesta, som sägs här, men med all tillbörlig respekt finns det ändå skäl att ge några kommentarer. Man är i texten ovan onödigt försiktig i diskussionen vad gäller ”sann islam”. Det finns två nutida dokument, som ger en bra bild av hur ledande muslimer ser på detta. Det ena dokumentet, Kairodeklarationen http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html, antagen av OIC 1990 och ratificerad av samtliga 57 medlemmars regeringar, diskuteras längre fram i rapporten (sid. 163). Den uttalar att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia. Det andra dokumentet, Ammanbudskapet http://nilsdacke.blogspot.com/2009/12/ett-budskap-med-flera-bottnar.html , nämns av något skäl inte men har hög status inom islam. Det slår fast att sharia har en central ställning inom islam och är undertecknat av ledande företrädare för islams dominerande riktningar. Sammantaget ger dessa två dokument vid handen att sharia är en integrerad del av ”sann islam”.

Det är visserligen sant att ”Islam saknar en central, universellt erkänd hierarkisk myndighet”, men det finns å andra sidan en institution, nämligen de lärdas ijma (konsensus), som har minst lika stort genomslag som ett påvligt edikt. Ammanbudskapet är just taget i ijma.

"Som en andra punkt följer att det är viktigt för den nationella säkerheten i USA, och den västerländska civilisationen i stort, att vi gör vad vi kan för att stärka islams äkta moderater och reformatorer. Detta kan inte ske genom att följa den misslyckade strategin av inbillning om tillståndet inom islam i den fåfänga förhoppningen att verkligheten kommer, någon gång, att hinna upp den godartade fabeln. Stärkandet av de lämpliga delarna av islam kräver en uppriktig bedömning, som erkänner sharias styrka - precis som besegrandet av 1900-talets totalitära ideologier krävde ett erkännande av och respekt för deras illvilliga förmåga.

För att göra detta får vi inte längre tillåta dem som avser att förstöra vårt samhälle genom att sabotera den inifrån att kamouflera sig som "moderata". Definitionen av måttfullhet måste återställas, till att tränga igenom sharias skiljelinje. Endast genom att identifiera de muslimer som vill införa sharia kan vi lyckas med att marginalisera dem.

Som denna studie visar, är sharia-systemet totalitärt. Det tvingar sig på alla aspekter av det civila samhället och människors liv, både offentligt och privat. De, som faktiskt måste försvara påståendet att Sharia bör antas här, kommer att hitta få avnämare och blir helt riktigt sedda för vad de är - marginella och extrema figurer. Det, och bara det, kommer att stärka sanna förespråkare av en måttlig eller reformistisk islam, som bejakar frihet och jämlikhet.

För det tredje har vi en skyldighet att skydda vår nation och vårt sätt att leva oberoende av den slutliga lösningen på islams inre stridigheter. Vi kan göra ett mycket bättre jobb med att stärka muslimer, som inte är sharia-anhängare, vilka är våra naturliga allierade, men vi kan inte vinna för dem. De måste göra det för sig själva. Oavsett om de lyckas med den enorma uppgiften att avlegitimera sharia globalt måste vi ta itu med det i USA, i hela västvärlden och var än på jorden den lanserar våldsamma eller ideologiska offensiver mot oss."

Det är bara att instämma i att det ät hög tid att stoppa tendensen att sharia ges alltmer inflytande i väst. Fortsättning följer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Thursday 18 November 2010

Fallet Geert Wilders i svenska media

Rättegången mot Geert Wilders tog för några veckor sedan paus efter sensationella händelser mot slutet. Den 12 oktober rapporterades att åklagarna plötsligt yrkade att Wilders skulle frikännas med motiveringen att hans uttalanden inte var brottsliga och den 22 oktober kom så nyheten att en domarkommitté beslutat att domarna skall bytas ut eftersom de agerat partiskt mot den åtalade.

Dessa extraordinära händelser föranledde endast korta TT-notiser i våra största tidningar. Bortsett från inledningen av rättegången, som nämnts i media, har rapporteringen varit minst sagt bristfällig, trots att den rör ett så centralt begrepp som yttrandefriheten i ett EU-land.

Redan tidigt under rättegången visade domarna sin partiskhet då de förvägrade försvaret att kalla ett antal vittnen erkänt kunniga inom såväl juridik som islam varav flera radikala muslimer. Av 18 önskade vittnen (samtliga finns här http://en.wikipedia.org/wiki/Trial_of_Geert_Wilders) avvisade rätten de allra flesta. Under rättegången framträdde endast tre expertvittnen, Men de gav å andra sidan var och en på sitt sätt rungande stöd för Wilders.

Wafa Sultan, en av mina få nutida hjältinnor, gav som väntat ett rakryggat och tydligt vittnesmål till Wilders förmån. En avskrift på engelska av vittnesmålet finns här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/10/testimony-by-wafa-sultan-at-trial-of.html#more. Jag skall här bara återge några delar av detta.

Tidigt under förhöret berättade hon att hon sett filmen Fitna och träffat Wilders vid ett par tillfällen och de då skakat hand. ”Jag sa att jag är stolt över honom. Varför? Eftersom han är modig nog att säga sanningen. Du frågar mig vad den "sanningen" innehåller. Att problemet hela världen står inför är djupt rotad i den islamiska läran, Koranen och biografin över Muhammed. Du frågar mig vad problemet är. [Svaret är] att muslimer är eggade att döda icke-muslimer. Koranen säger att Muhammed måste vara förebild för varje muslimsk man.” Rakt och sagt med övertygelse.

Hon fick sedan ta ställning till ett antal citat, som tillskrivs Wilders. Om citatet "Stoppa islamisering" sade hon: ”Islamiska värden överensstämmer inte med västerländska värderingar. Islam tillmäter inget värde för människors liv. Muslimer är på jorden för att döda eller bli dödade i Allahs namn, till förmån för Allah, för att sprida islam, och då får du en gratis biljett till himlen, enligt Ms Sultan. Du frågar mig hur en muslim i väst vill se till att islam kommer att segra: De uppmanar icke-muslimer att konvertera till islam, till en början på ett fredligt sätt, men om de vägrar, kommer de att döda dem”.

Nästa citat ”En moderat islam existerar inte" fick följande kommentar: ”Ja, i Syrien hörde jag aldrig talas om en moderat islam eller en strikt islam. Det finns bara en islam och det är den islam jag talar om. Nyligen sade Turkiets premiärminister också det. Han sade att "moderat Islam" är ett fult ord”.

Citatet "Den fascistiska islam och denna fascistiska bok", kommenterade Wafa Sultan så här: ”Det stämmer. Jag ska ge ett exempel på en vers i Koranen: "Jag kommer att sätta skräck i hjärtat på de otrogna. Jag kommer att hugga av deras huvuden och fingertoppar. Är inte det fascism?”

Citatet "Islam är en våldsam religion.", föranledde en längre kommentar. Hon uttalade bl.a.: ”I Mecka, är Koranen fortfarande ganska fredlig, men i Medina är det inte längre så. Du måste vara bekant med begreppet "abrogation". Det att senare våldsamma verser är att föredra framför de tidigare. De senare verserna ersätter de tidigare. Jag ska ge er ett exempel. Nu gäller den här: "Strid mot de otrogna som inte tror på Allah och hans budbärare tills de betala en särskild skatt eller tills de är döda ". Men innan det var den förhärskande meningen att "Behandla den otrogen lugnt och lämna honom i fred ett tag."”

Så fortsatte förhöret och hon gav genomgående sitt stöd för Wilders och hans uttalande. Hon underströk islams förtryckande natur genom att ge ett antal exempel från sitt tidigare liv i Syrien.

Ett annat starkt vittnesmål gavs av professorn och arabisten Hans Jansen. En avskrift finns här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/11/expert-testimony-of-hans-jansen-at.html . Jag återger delar av förhöret nedan.

Efter att ha gått igenom professorns bakgrund, imponerande CV och eventuella tidigare kontakter med Geert Wilders började så det egentliga förhöret huvudsakligen med att Jansen fick uttala sig om ett antal citat tillskrivna Wilders.

Tillfrågad om citatet: "Islam vill dominera" till "civilisationen." Svarade prof. Jansen:
"Muhammad, 570-632 e.Kr., sa: "Jag har beordrats att föra krig mot folket tills de vittnar det finns ingen Gud utom Allah och att Muhammed är Allahs budbärare. Bara genom att uttala denna bekännelse kan de göra sina ägodelar och sitt blod oberörbara för mig". Det betyder att du inte bara kan ta bort det. Det finns ingen imam som kommer att vederlägga detta påstående. Även om du sätter på den nederländska muslimska radiostationen, kommer du att höra detta. Från predikstolen, är denna fras ofta proklamerad. Jag pekar också på Koranen, Sura 9:29, som säger att krig måste utkämpas för att förbjuda det som Gud och Hans Sändebud har förbjudit.
Från dessa texter uttalas verkligen viljan att dominera. Jag hänvisar också i detta sammanhang till en ledande bok, "Reliance av Traveller", i denna anges att det är en plikt för varje muslim att delta i kriget, tills Islam triumferar.”

Ombedd att kommentera citatet: "Moderat islam existerar inte" sade Jansen: "Det är korrekt. Det finns moderata muslimer, men ingen moderat islam. Innehållet i islam är etablerat. Detta kan inte ändras.”

Citatet "Islam är en våldsam religion" fick följande kommentar: "Om Bibeln endast innehåller drömmar och berättelser som innehåller våld, Så innehåller Koranen kommandon till våld som krav. Det är en skyldighet, och belöningen är stor.”

Lika tydlig var han beträffande citatet "Denna bok uppviglar till hat och mord": "Ja. Den som läser tio sidor i Koranen kommer att se att detta är sant, så länge det gäller bara otrogna."


Så fortsatte förhöret med att prof. Jansen på punkt efter punkt bekräftade att Wilders uttalanden är i överensstämmelse med islam och dess källskrifter. Mot slutet av förhöret gav han en avlutande kommentar, som måste ses som en direkt reprimand till domstolen.

”Till sist kan jag informera er om min förvåning över att en nederländsk domstol fördjupar sig så mycket i detaljerna i religiösa och exegetiska frågor. Detta strider mot allt jag har blivit lärd i grundskolan, gymnasiet och på universitetet om maktdelning och separation mellan religion och politik, mellan kyrka och stat, o.s.v.”

Jämför detta rakryggade och av integritet präglade uppträdande, med vad som oftast här i Sverige presteras av professorn (em.) i islamologi, Jan Hjärpe, och hans gelikar i Lund. Kontrasten är minst sagt frapperande.

Det tredje förhöret med arabisten och islamologen Simon Admiraal finns i sin helhet här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/10/testimony-of-simon-admiraal-at-geert.html .

Även han ger entydigt stöd för de uttalanden som tillskrivs Wilders. Jag nöjer mig här med en kommentar av dr. Admiraal: ”Huruvida islam är ute efter att förstöra den västerländska civilisationen? Jag tror att med den västerländska civilisationen avses det liberala sekulära legala systemet. I den meningen är islam ute efter att förstöra det”

Kan det sägas tydligare?

Och hur har svenska medier hanterat detta material. Som redan antytts, naturligtvis inte med en stavelse. Anledningen är uppenbar. Dessa vittnesmål under ed innebär ju entydiga förkastanden av det rådande paradigmet om islam som ”fredens religion”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Monday 11 October 2010

När det medeltida barbariet tog plats i riksdagen

Abdirisak Waberi tog förra måndagen plats i Sveriges riksdag, en händelse som måste ses som en nederlagets dag för mänskliga rättigheter och liberala värderingar. Bakom detta omdöme ligger det faktum att mannen som bl.a. ordförande i Islamiska Förbundet i Sverige är en dokumenterad fundamentalistisk islamist. Att så är fallet framgick med all önskvärd tydlighet av ett antal uttalanden han gjorde i SVT:s programserie ”Slaget om muslimerna” hösten 2009.

Då Waberi i Studio Ett tillfrågades om flera av dessa tidigare uttalanden var han synnerligen vag. På frågan om en ogift man och kvinna får träffas på tu man hand hänvisade han till att en imam borde uttala sig istället. Han vägrade sedan att svara på frågan. I den ovan nämnda intervjun var han tydlig på att det inte är tillåtet. Detta leder till åtminstone två intressanta kommentarer. Den första gäller att han som, enligt egen utsago, troende muslim är skyldig att hålla reda på vad som är halal (tillåtet) respektive haram (förbjudet) utan att ständigt rådfråga en imam. Den andra och betydligt allvarligare frågeställningen gäller hans arbete i riksdagen. Är det möjligen så att han måste rådfråga en imam varje gång han skall ta ställning till en fråga i riksdagen?

Hans hyckleri blev närmast övertydligt då han hänvisade till att det råder religionsfrihet i Sverige. Detta konstaterande står direkt konflikt med att han som troende muslim har att följa sharia. Att så är fallet framgår av den muslimska doktrinen och bekräftas entydigt av Ammanbudskapet. Nu förhåller det sig så att enligt sharia finns varken religionsfrihet eller yttrandefrihet eller individens lika rätt. Hur han skall få detta att gå ihop med deltagandet i en demokratisk församling vore svårt att förstå om det inte vore för islamisternas flitiga bruk av taqiyya.

Det är inte nog med att han så långt möjligt måste följa sharia, han måste även sträva efter att införa detta medeltida och teokratiska lagsystem i det ”otrogna” land där han befinner sig. Det är inte svårt att förstå hans islamiska uppdrag och målsättning. Islamiska Förbundet liksom dess moské i Stockholm har starka kopplingar till Muslimska brödraskapet. Helt enligt sin plan ”Projektet” har brödraskapet nu lyckats infiltrera en så viktig västerländsk institution som vår riksdag. Detta är ett av många små steg i den uttalade strategin att islamisera västvärlden.

Nu är det extra viktigt för dem som fortfarande tror på ett fritt och demokratiskt Sverige att noga syna denne Quisling i sömmarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Thursday 16 September 2010

Osakliga påståenden om Sverigedemokraterna (SD).

Bloggen har fått tillgång till denna replik på Christer Sturmarks undermåliga inlägg på DN Debatt häromdagen, sedan DN inte haft "utrymme" att publicera den.

"Christer Sturmark bemöter (DN Debatt 14/9) ett tidigare inlägg av Elisabeth Gerle genom att bland annat sprida ett antal ogrundade och grovt osakliga påståenden om Sverigedemokraterna (SD). De båda debattörerna är oeniga om det mesta utom när det gäller att på dunkla grunder använda SD som slagpåse.

Sturmark talar om ”de rasistiska Sverigedemokraterna” utan att på något sätt styrka detta omdöme. SD kritiserar den av politikerna förda invandringspolitiken och inte enskilda individer, som drabbats av den sedan länge havererade integrationen. Han skulle bli förvånad om han såg hur många av ”de nya svenskarna”, som är medlemmar i SD sedan de flytt förtryckande strukturer och vill motverka att dessa strukturer får ökat fotfäste här.

Påståendet att ” SD i stora delar samhällssyn med islamister och konservativa kristna” är grovt osakligt. SD har inte i några avseenden samma samhällssyn som islamister utan motsätter sig starkt deras teokratiska och totalitära syn.

Sturemark, liksom Gerle, tycks leva i villfarelsen att islam i huvudsak är en religion. Inget kan vara mer fel. Det har visats att 61 % av Koranen handlar om politik ˗ inte religion. Beaktar man även de andra delarna av den islamiska trilogin, hadither och sira, blir övervikten för politik än större. Islam liksom islamism gör anspråk på att i detalj styra alla delar av mänskligt liv. Just däri ligger faran för den västerländska kulturen grundad på upplysningens ideal.

SD strävar efter ett samhälle med en stabil västerländsk värdegrund med bl.a. demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och sekularisering i betydelsen frihetlighet. Detta är tyvärr värden, som står i bjärt kontrast mot islams doktriner och en förtryckande sharia. Det är allt annat än en slump att inget muslimskt land har demokratiska fri- och rättigheter.

Det måste i ett demokratiskt samhälle vara tillåtet att kritisera en religion/ideologi utan att bli skälld som rasist."

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

Tuesday 14 September 2010

Dan Jönsson oförsiktig med fakta

Dan Jönsson bemötande i måndagens OBS av Johan Lundbergs tidigare inlägg om islamism avslöjade än en gång hans okunnighet om islam och att han handskas slarvigt med fakta i den mån han känner dem. Redan i första meningen avslöjar han med tautologin ”politisk islamism” att han inte behärskar ämnet. Klara definitioner av centrala begrepp är en viktig utgångspunkt för meningsfull diskussion. Med ”islamism” avses i allmänhet uppfattningen att islam skall styra såväl det sociala och politiska som det personliga livet. Detta kan med andra ord uttryckas som politisk islam, en ideologi, som styr samhället i sin helhet och där lagarna är konforma med den islamiska sharia.

Jönsson påstår i nästa andetag att ”den islamistiska kampen nästa enbart förs inom den muslimska världen…”. Vad han grundar detta groteskt felaktiga påstående på framgår inte. Han försöker göra ett nummer av islamismen förutom i Iran inte har ”någon reguljär armé”. Det är oklart vad detta avses bevisa då islamismen i sin jihad använder ett flertal andra redskap, varav terrorn och demografisk jihad under ett antal år visat sig framgångsrika. Man undrar om Jönsson hört talas om asymmetrisk krigföring eller ”fjärde generationens krigföring. Terrorn är för övrigt inom islam en väl beprövad metod, som dess store förebild Muhammed flitigt föreskrev och använde på sin tid.

Hans historielöshet är frapperande när han skyller islamismen och dess ”frammarsch på senare år” på USA och Västeuropa och deras agerande i nutid. Salafismen är en gren av islamismen och kan räkna sina rötter åtminstone till 1700-talet och al-Wahhab. Muslimska brödraskapet är också in i märgen en del av islamismen och grundades redan 1928 av al- Banna. Smaka bara på deras credo: “Allah är vårt mål; Koranen är vår konstitution; Profeten är vår ledare; jihad är vår väg; och döden för Allahs sak är vår högsta strävan.”

Brödraskapet ser sharia, baserad på Koranen och sunna, som lagar givna av Allah vilka därför skall tillämpas på livets alla delar, inklusive organisering av regeringen och hanterandet av alla dagliga problem. Detta är inget annat än islamism i sin prydno.

Det är mer än högtid att Dan Jönsson och andra kvasiintellektuella lär sig att islamismens aktiviteter främst inte styrs av vad västvärlden gör utan av den är, nämligen Dar al-Harb, de otrognas land som med alla tillbuds stående medel skall underkuvas under islam och sharia i enlighet med påbudet i Koranen 9:29.

Där, och i flera andra verser i Koranen och i hadither, finns grunden för islamismen som utrotningsideologi. Där finns grunden för dess teokratiska, totalitära och just det fascistoida ideologi. Det är just ideologin som är det avgörande inte vilken ”militärapparat”, som för stunden står till buds. Jönsson har delvis rätt i att talibanerna och Al-Qaida inte utgör ett direkt hot mot vår civilisation. Men han bortser från att de andra delarna av islamismen sedan ett par årtionde bedriver en omfattande och framgångsrik offensiv mot denna civilisation genom demografisk jihad, terrorstöttade påtryckningar mot regeringar och kulturell infiltration med hjälp av miljarder av petrodollar, hängivna medhjälpare samt med stöd av naiva och okunniga s.k. intellektuella inte minst från den svenska socialistiska ankdammen.

När Jönsson och hans gelikar vägrar inse att islamismen utgör ett påtagligt ”hot mot demokratin” är det just de själva, som gör ”debatten snävare”. Om de istället för att försöka blanda bort korten ägnade tid att studera några böcker och artiklar av ex-muslimer som Abul Kasem, M A Khan, Ali Sina, Wafa Sultan och Ibn Warraq m.fl., skulle de finna att dessa kommer fram till i princip samma slutsatser som Ayaan Hirsi Ali gör. De säger utifrån sin gedigna kunskap och erfarenhet av islam att denna och det man kallar islamism är direkta hot mot demokratin. Om sedan, Jönsson, Buruma och Garton Ash et consortes bekvämade sig till att studera Ammanbudskapet och Kairodeklarationen skulle de finna att dessa dokument bekräftar samma slutsats.

Det skulle vara minst sagt intressant hur Jönsson tänkt sig att de två ovan nämnda dokumentens syn på islam, demokrati och mänskliga rättigheter skulle kunna förenas med västerländsk syn på religion, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Monday 6 September 2010

Förljugen desinformation i P 1

Programmet OBS har på temat” Var går gränsen för toleransen” diskuterat olika intellektuellas syn på islam bl.a. med utgångspunkt från Paul Bermans bok The Flight of the Intellectuals. I ett av de senaste inslagen (onsdagen den 1/9) fick Johan Lundberg i ett mycket relevant inlägg bl.a. bemöta ett tidigare bidrag av vänsterapologeten Dan Jönsson, som uppenbart är helt okunnig om islam. Det senare är för övrigt en egenskap som delas av många deltagare i debatten. Flera har i debatten refererat till Tariq Ramadan och i slutet av det aktuella programmet lyfte man i en intervju fram Sören Wibeck som något slags sanningsvittne avseende Ramadan. Jag vill här koncentrera mig på den delen av inslaget.

Då Wibeck ombads ”beskriva en europeisk islam” sade han att Ramadan gjort upp med de centrala begreppen ”dar al-harb och dar al-islam, krigets hus och islams hus”. Det må vara att Ramadan uttalat sig i sådana termer, men det gör ju inte att han gjort upp med den jihad, som är en direkt på bjuden konsekvens av detta begreppspar. Wibeck tar detta som intäkt för förekomsten av en ”europeisk islam” i vilken Ramadan anses ingå. Resonemanget belastas av ett antal allvarliga svagheter.

För det första är det helt meningslöst att ur den omfattande floran av postulat som utgör islam lyfta fram ett enda och dessutom helt utan en rimlig kontext. Att ta detta som bevis på förekomsten av en ”europeisk islam” saknar trovärdighet.

För det andra förutsätter talet om en ”europeisk islam” att det finns en rörelse med ett stort antal individer, som omfattar ett antal uppfattningar och värderingar vilka på ett tydligt sätt avviker från ortodox eller traditionell islam. Kan Wibeck namnge ytterligare en individ, som anslutit sig till en förment ”europeisk islam”?

För det tredje är det viktigt att komma ihåg att medan Ramadan gjort några uttalanden, som främst av godtrogna vänsterintellektuella tolkats som anpassade till europeisk kontext, har ett stort antal av hans trosbröder gjort uttalande i direkt motsatt riktning. Turkiets premiärminister Erdogan uttalade i ett uppmärksammat tal i Tyskland 2008 (och vid flera andra tillfällen) att det endast finns en islam. Denna uppfattning styrks entydigt av det auktoritativa Ammanbudskapet. Eftersom det är undertecknat av de ledande auktoriteterna inom islam, bör det tillmätas större trovärdighet än några uttalanden av Ramadan.

Wibeck gjorde sedan sitt yttersta för att nedtona Ramadans anknytning till morfadern Hassan al-Banna och därmed till Muslimska brödraskapet och dess fundamentalistiska ideologi. Han glömde naturligtvis att nämna att fadern förutom att vara svärson till MB:s grundare även var dennes sekreterare och som sådan en av de ledande inom rörelsen. Sedan fadern flytt till Schweiz, grundade han Islamiska Centret i Genève en starkt islamistisk organisation, som till stor del finansieras av Saudiarabien. Centret leds av Tariqs bror Hani, som gjort sig känd för islamistiska uttalanden.

Wibeck godtar tydligen Ramadans oklara resonemang om tolkning av islam utifrån olika kontexter, trots att sådana tolkningar på intet sätt stöds av Ammanbudskapet eller för den delen av den islamiska trilogin. Wibeck har överseende med allt detta och tycker att ”man måste ha en ganska vid syn på detta”. Så typiskt för Wibeck, som alltid finner lämpliga ursäkter för det mesta, som har med islam att göra.

På fråga om Tariq Ramadans kvinnosyn påstår Wibeck att den är ”ganska progressiv”. Detta sagt om en man som så sent som för ett par år sedan uttalat att man kan införa ett moratorium på stening av kvinnor i Europa, men, nota bene, inte ta bort det eftersom det står som straff i sharia. Jag betackar mig för en sådan ”progressivitet”.

Wibeck sade sedan att Ramadan hävdar ”att islam har inga problem med kvinnan, men muslimerna tycks ha det”. Att acceptera och framföra ett sådant uttalande visar att Wibeck har synnerligen begränsade kunskaper om islam. Det finns nämligen ett stort antal verser i Koranen och hadither, vilka sätter kvinnan på plats och innebär rent förtryck av kvinnor. Detta har sedan kodifierats i sharia.

På fråga om den upprepade kritik, som riktats mot Ramadan och dennes vana att tala med kluven tunga, viftade Wibeck bort detta med att det ”är ett sätt att kommunicera”. Så sant tillslut. Detta sätt att kommunicera har t.o.m. ett särskilt namn inom islam. Det kallas taqiya och innebär att man som muslim ljuger för de naiva och lättlurade otrogna i syfte att främja islam.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tuesday 17 August 2010

En manual för brott mot mänskligheten

Denna något provokativa rubrik kräver nästan att vi börjar med att definiera vad som avses med ”brott mot mänskligheten”. Allmänt kan sägas att dessa brott tillsammans med folkmord och krigsförbrytelser numera ses som brott mot den primära folkrätten, vilket innebär att de ger upphov till universell jurisdiktion, det vill säga man kan dömas för brottet i alla stater oavsett om någon konvention är ratificerad eller inte. Alla stater har alltså rätt att ställa dem till svars som är misstänkta för dessa brott oavsett var de har begåtts och oavsett förövarens eller offrens nationalitet.

I Wikipedia finner vi att enligt Romstadgans artikel 7 är var och en av följande gärningar när de begås som en del i ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning brott mot mänskligheten.

a Mord
b Utrotning
c Förslavning
d Deportation
e Fängslande i strid med grundläggande folkrättsliga regler
f Tortyr
g Våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap med flera liknande brott
h Förföljelse av identifierbar folkgrupp med flera liknande brott
i Påtvingat försvinnande av personer
j Brottet apartheid
k Andra liknande handlingar som uppsåtligen förorsakar svårt lidande, svår kroppslig skada eller svårt själsligt eller fysiskt men. Referens.

När vi nu har klarat ut vad som avses med ”Brott mot mänskligheten”, invänder naturligtvis vän av ordning att det inte rimligen kan finnas någon manual för ett eller flera av dessa brott. Tyvärr måste jag göra henne/honom besviken. Det finns en sådan manual och vi skall här visa att så är fallet.

Om vi tar det första brottet mord kan vi konstatera att ett stort antal verser i Koranen och i haditherna handlar om att systematiskt strida mot och döda dem som inte är muslimer tills de låter sig omvändas eller underkasta sig islam som dhimmis (det senare gäller främst judar och kristna). Låt se på några exempel:

Och bekämpa dem tills motstånd inte finns och Allahs religion råder. Men om de avstår från motstånd avstå från fientligheter utom mot orättfärdiga. (2:193)

När din herre inspirerade änglarna, (sägande): Jag är med dig. Så gör så att de troende står fast. Jag skall sprida skräck i de otrognas hjärtan. Slå sedan huvudena av dem och skär av dem fingertopparna. (8:12)

Sedan när de heliga månaderna är over, slå ihjäl de otrogna varhelst ni finner dem, och tag dem tillfånga, och belägra dem, och förbered för dem varje bakhåll. Men om de ångrar sig och upprättar dyrkan av Allah och betalar allmosan till de fattiga, då lämna deras väg fri. Se! Allah är förlåtande, barmhärtig. (9:5)

Strid [q-t-l] mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jiziya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade. (9:29)

Nu, när ni möter de otrogna i strid, hugg då halsen av dem tills ni har besegrat dem helt, bind dem sedan fast; och efteråt ge antingen nåd eller frige dem mot lösen tills krigets bördor upphör. Det är påbudet. Och om Allah velat kunde han ha straffat dem utan er, men så är det påbjudet att han vill pröva några av er med hjälp av andra. Och de som blir dödade i Allahs väg, Han gör inte deras handlingar fruktlösa. (47:4)

Allahs Budbärare sade: "Jag har blivit beordrad (av Allah) att kämpa mot människorna tills de vittnar att ingen har rätt att dyrkas förutom Allah och att Muhammad är Allahs Budbärare, och erbjuder böner perfekt och ger den obligatoriska zakat, så om de utför det, då de räddar de sina liv och egendom från mig förutom enligt islamiska lagar och sedan kommer deras vidräkning att utföras av Allah." (Buk 1:2:24)

Listan skulle kunna göras betydligt längre, men detta torde räcka för att visa att den islamiska trilogin innehåller direkta uppmaningar till systematiskt mord på dem som inte är muslimer. De citerade verserna ger också underlag för punkterna b)Utrotning och h) Förföljelse av identifierbar folkgrupp.

Vad beträffar brottet förslavning finns det ett antal verser, vilka sanktionerar slaveri (2:178, 2:221, 4:92, 24:33, 33:26, Bukhari 5:59:448, 5:59:512). Det finns även verser, vilka sanktionerar sex med obegränsat antal slavflickor (4;24, 23:6, 33:50 och70:30) så att även brottet g) Våldtäkt, sexuellt slaveri m.m. sanktioneras.

Brotten d) och e) behandlas bl.a. i följande två verser:

Och Han störtade ner från deras fästen dem av “Bokens folk” som stödde dem (Coreish) och göt panik i deras hjärtan. En del dräpte [q-t-l] ni och en del tog ni som fångar. (33:26)

Och han gjorde så att ni kunde ärva deras land och deras hus och deras rikedom och land ni inte har beträtt. Allah är alltid i stånd att göra allting. (33:27)

Även brottet j) apartheid är föreskrivet i och med att judar och kristna enligt sharia skall behandlas som dhimmis, tredje klassens medborgare. Detta grundas bl.a. på K 9:29 (jfr ovan).

Som vi har sett här är flertalet av Romstadgans brott mot mänskligheten upptagna och sanktionerade i den islamiska trilogin (Koranen, hadither och sira). Den kan därför med rätta ses som en manual för dessa brott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Wednesday 11 August 2010

Islams dualistiska och kollektivistiska karaktär.

Islams dualistiska karaktär nämndes nyligen här, men är så tydlig och genomgående att den förtjänar ytterligare belysning. Ett annat typiskt drag inom islam, värd en kommentar, är dess kollektivistiska tendenser.

Det mesta inom islam kommer två och två vilket börjar redan med dess grundläggande deklaration: (1) Det finns ingen gud utom Allah och (2) Muhammed är hans profet. Därför är islam Allah (Koranen) och Sunna (ord och handlingar av Muhammed funna i Sira och Hadith). Dualism finns i i själva Koranen, som egentligen är två böcker, Koranen i Mecka (tidigt) och Koranen i Medina (senare). De två delarna är i flera avseenden väldigt olika, vilket hänger samman med att Muhammed i Mecka saknade makt medan han i Medina fick alltmer makt.

Den speciella logiken i Koranen kommer från ett stort antal motsägelser i den. På ytan löser islam dessa motsättningar genom att (enligt flera verser i Koranen) använda "abrogation". Detta innebär att en vers skriven senare ersätter den tidigare versen. Men i själva verket, eftersom Koranen av muslimer anses vara Allahs perfekta ord, är båda verserna heliga och sanna. Den senare versen är "bättre", men den tidigare versen kan inte ha fel, eftersom Allah är perfekt. Detta är grunden för dualism. Båda verserna är "rätt." Båda sidor av motsägelsen är sanna i dualistisk logik. Omständigheterna styr vilken vers som används.

Den västerländska civilisationens politik och etik är i mycket baserade på en enhetlig etik som är bäst formuleras i ”Den gyllene regeln”:

Behandla andra som du skulle vilja behandlas.

Grunden för denna regel är ett erkännande av att på en nivå är vi alla lika. Vi är inte alla lika. Men var och en vill bli behandlad som en människa. Framför allt vill vi alla vara lika inför lagen och behandlas som sociala jämlikar. På grundval av den gyllene regeln ˗ jämlikhet för människor ˗ har vi skapat demokrati, avskaffat slaveri och behandlar vi kvinnor och män som politiska jämlikar. Så den gyllene regeln är en enhetlig etik. Alla människor ska behandlas lika. Alla religioner har någon version av den gyllene regeln utom islam.

Begreppet "jämlik människa" har ingen mening inom islam. Istället finns bara dualiteten i den troende och den otrogne. Titta på etiska uttalanden, som finns i haditherna. En muslim ska inte ljuga, fuska, döda eller stjäla från andra muslimer. Men en muslim kan ljuga, bedra eller döda en hedning om det främjar islam. Denna dualistiska etik är grunden för jihad. Dualismen går igen i själva ordet jihad, som kan betyda både krigisk strid och inre kamp men där, som CSPI visat, den förra betydelsen helt dominerar i hadither.

Dualismen är tydlig även i synen på kultur. Islam betraktar all kultur, som funnits innan islam fått dominans, som jahiliya bara värd förakt. Detta ligger bakom att islam under sin framfart ödelagt stora delar av de persiska och hinduiska högkulturerna. Samma synsätt låg bakom talibanernas sprängning av de gamla buddhastatyerna i Afghanistan.

Islam är både religion och politik/ideologi, men ser man till trilogins texter så utgör religionen den minsta delen av innehållet. Ytterligare ett tecken på den inneboende dualismen.

Islam är en starkt kollektivistisk ideologi, som inte garanterar den individuella frihet, vilken krävs för en meningsfull demokrati. Den är på ett antal punkter helt emot individuell frihet. Företrädare för islam kräver i väst respekt för islam eller för muslimer som grupp, men förstår inte att åsikts- och yttrandefrihet är individuella rättigheter, inte kollektivets eller ideologins rättigheter.

Religionsfrihet kan sägas vara ett specialfall av yttrandefrihet. Ofta kräver muslimska ledare här olika faciliteter i religionsfrihetens namn samtidigt som de förnekar individens rättighet att lämna islam. Kort sagt individen skall underkasta sig islam och dess lag, sharia. Den enskilde muslimen spelar ingen roll. Han blir en del av Umma, det kollektiva.

Kollektivismen är uppenbar även i de formella ritualerna. Muslimer går till bön på bestämda tider och platser och förfarandet inför och under bönen är strikt ritualistiskt; alla vänder sig mot Mecka, man upprepar samma böner och man bugar och knäfaller unisont. Detta beteende underlättar kollektivets sociala kontroll över individen. Detsamma gäller det detaljerade regelverk som enligt sharia styr alla aspekter av muslimens liv. Även ritualer i samband med fastan och vallfärden, hajj, är synnerligen kollektivistiska.

Sammantaget torde det inte vara en överdrift att hävda att islam är den mest formalistiska, kollektivistiska, och till och med totalitära av alla trosriktningar.

En avslutande fundering. Hur kan det komma sig att våra ledande media, vilka berömmer sig själva för ”undersökande journalistik” och för ”att upplysa allmänheten”, sällan eller aldrig bryr sig om att ingående problematisera islam och dess uppenbart negativa konsekvenser för samhället?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Thursday 29 July 2010

En dödlig trilogi

Det finns en trilogi, som funnits i många hundra år men fortfarande är lika aktuell. Ingen annan trilogi har förorsakat så mycket förtryck, terror och våld som denna. Jag talar här om de ”heliga” skrifter islam grundas på nämligen Koranen, hadither och sira, nämnda i den ordning de rankas som källor för islam. De är fristående skrifter, men bildar samtidigt en enhet eftersom de binds samman av ett flertal verser i Koranen.

Koranen är i många avseenden en märklig bok. Den sammanställdes först långt efter profeten Muhammeds död av fragmenterade anteckningar med ”uppenbarelser” nedskrivna på diverse underlag. Trots detta föga trovärdiga ursprung betraktas den av muslimer som Allahs direkta och oförvanskade ord. Av detta följer att den inte kan ifrågasättas eller ändras. De ofta förekommande motsägelserna hanterar Koranen själv genom regeln om abrogation, med innebörden att en senare vers ges tolkningsföreträde. Innehållsmässigt är Koranen egentligen två olika böcker med tydlig skillnad mellan de suror (kapitel), som tillkom i Mecka och de ”uppenbarade” i Medina. Suror från Mecka, under tiden Muhammed var svag, har en relativt godartad ton mot judar och kristna även om de fördömer avgudadyrkan. Tonen och budskapet blir helt annorlunda sedan han efter en tid i Medina börjat få en armé och makt.

Koranen själv underlättar inte förståelsen, eftersom surorna med undantag för den korta inledande suran är sorterade efter längd och inte kronologiskt eller efter kontext. Den andra suran är därför den längsta och samtidigt den första, som tillkom i Medina. Den utgör på sitt sätt innehållsmässigt en övergång mellan suror före och efter hijra (flytten till Medina) genom att tidiga verser i tonen liknar de från Mecka medan de från tiden efter brytningen med judarna blir alltmer hårda och hatiska mot alla otrogna. Bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) K 2:142-152 kan ses som en skiljelinje. För att bättre förstå sammanhangen bör man vid läsning av Koranen använda förklaringar, tafsir, som sätter verserna i rätt kontext.

Det är ett välbelagt faktum att Koranen till 61 % består av invektiv, hat och grovt våld mot judar, kristna och andra otrogna. Hela 19 % av islams ”heligaste skrift” påbjuder våldsam erövring och underkuvande av otrogna. Mycket utrymme ägnas åt Koranens ställning och hur den skall följas. Det slås fast att den är Allahs direkta ord och utan fel (4:82), att den inte får ändras (10:15) samt att man inte får följa bara enstaka verser utan måste lyda hela Koranen (2:85). Ett stort antal verser ägnas åt att inpränta Muhammeds ställning som budbärare och förmedlare av Allahs budskap. Profeten framhålls som en förebild att efterlikna (33:21) och vikten av att lyda Muhammed framhålls i ett flertal verser (3:32 m.fl.). Koranen går så långt som att säga: ”Att lyda Muhammed är som att lyda Allah” (4:80). Det är i dessa avsnitt om betydelsen av att lyda och följa Muhammed och hans exempel, som vi finner det som binder samman Koranen med de övriga delarna av trilogin.

Innan vi lämnar Koranen finns det skäl att framhålla ett annat tydligt drag, nämligen hur den mycket tydligt i ett antal verser degraderar kvinnan nära nog till nyttighet för mannen att hantera och utnyttja efter dennes behag.

Koranen innehåller även ett stort antal regler för hur muslimen skall och inte skall göra i olika sammanhang, regler som tillsammans med profetens uttalanden och handlingar enligt hadither och sira bildar underlag för det detaljerade regelverket i sharia.

Sunna, hadither och sira, innehåller just de ”profetens” ord och handlingar som gör det möjligt att förstå och sätta Koranens suror i rätt kontext och att följa hans exempel. Muslimen skulle inte ens kunna utföra någon utav islams fem pelare utan sunna eftersom Koranen inte ger tillräcklig information.

CSPI (Centrat för studium av politisk islam) har tagit statistik till hjälp i sina noggranna studier av den islamiska trilogin. Den främsta anledningen till detta är att den, och detta gäller inte minst Koranen, har en dualistisk karaktär med många motsägelser. Den statistiska analysen ger ett antal intressanta resultat. I Bukharis hadither handlar 97 % av referenserna till jihad om krig medan 3 % är om den inre kampen. Båda svaren är i vissmening sanna, men det är samtidigt tydligt var tyngdpunkten ligger.

Trilogin är mycket entydig om läran. Minst 75 % av sira handlar om krigisk jihad och cirka 20 % av Bukharis hadither handlar om jihad och politik. Denna tendens är lika tydlig i ett antal skrifter av ledande islamiska teologer och jurister, vilket övertygande dokumenterats i boken ”The Legacy of Jihad” av Andrew G. Bostom. Det rent religiösa utgör den minsta delen av islams grundläggande texter.

Det framgår av sunna att Muhammed i islams gryning lät döda alla intellektuella, som inte accepterade honom som den sanne profeten. På liknande sätt hotar islams företrädare idag allt oftare alla, som inte underdånigt respekterar Muhammed och hans lära. Intet nytt under solen efter alla dessa år.

Dualismen inom islam framträder på många sätt. Islams mest berömda dualism är uppdelningen av världen i troende, Dar al islam, och icke troende, Dar al harb. Den otrogne kan behandlas bra, på samma sätt en jordbrukare behandlar sina djur väl, men i inget fall är den otrogne en "broder" eller en vän. I själva verket finns det cirka 14 verser i Koranen som är uttryckliga, en muslim är aldrig en vän till den otrogne. En muslim kan vara "vänlig", men han är aldrig en verklig vän. Och i samma grad en muslim faktiskt är en sann vän är han inte muslim, utan en hycklare.

Den absolut största delen av trilogin handlar om behandlingen av otrogna, kafirer. Det finns 146 hänvisningar till helvetet i Koranen. Endast 6 % av de i helvetet finns där för moraliska brister. De övriga 94 % av orsakerna till att vara i helvetet är för den intellektuella synden att inte hålla med Muhammed.

Sammantaget är hadither och sira något av en provkarta på de flesta tänkbara grova brott man kan tänka sig, samtliga initierade eller begångna av islams främste förebild, Muhammed.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Monday 26 July 2010

Makthavare rädda för sanningen

Sedan strax efter det Per Gudmundson publicerat sin artikel om Robert Spencer på Makthavare, har jag upprepade gånger försökt lämna följande kommentar:

”@Makthavares utsände

Noggrann analys av Ammanbudskapet avslöjar att det ”är en front för ett mer fördolt syfte”. För den som är föga förtrogen med islam kan det möjligen förefalla ”synbart försonande”. Men det är i så fall endast en synvilla. Jag finner föga försonande i att allting, enligt ”budskapets” huvudpunkt skall underordnas sharia, medeltida lagar som inte får ändras och som på ett antal punkter grovt bryter mot FN:s mänskliga rättigheter.

Vad avser påståendet att ”budskapet” gjort ”ett fördömande av terrorism”, så är det också en synvilla. Man måste läsa texten, som en viss potentat läser bibeln. Ordagrant säger man: “On religious and moral grounds, we denounce the contemporary concept of terrorism that is associated with wrongful practices,”. Bisatsen: “som är förbunden med felaktiga tillämpningar.” är central eftersom den ger ett stort kryphål, som kan utnyttjas tillsammans med Koranen och sharia, vilka båda uppmanar till förtryck och terror mot otrogna (3:151 m.fl.).

Vad beträffar Spencers påstådda ”ensidighet”, bör den snarare tillskrivas det granskade materialet, islam, än dess granskare. Det är ett välbelagt faktum att Koranen till 61 % består av invektiv, hat och grovt våld mot judar, kristna och andra otrogna. Det ger onekligen ett något ensidigt intryck.”

Som jag ser det är kommentaren helt igenom saklig och samtliga uttalanden kan enkelt beläggas. Att Ammanbudskapet just är en ”front för ett mer fördolt syfte” framgår om man noggrant och med kunskap om islam läser ”budskapet”. Texten om terrorism finns på sidan 3 av inledningen, vilken för övrigt främst är ett utslag av utstuderad taqiyya genom dess halvsanningar och medvetna förtiganden. Procentsatsen rörande Koranens innehåll är hämtad ur studier gjorda av Bill Warner på ”Political Islam”. Ytterligare avslöjande statistik finns här.

Man undrar stilla varför redaktionen på Makthavare vägrar publicera fakta. Är det så att de liksom resten av det politiskt korrekta etablissemanget är paniskt rädda för sanningen?

PS
Missa inte Robert Spencers svar på Per Gudmundsons något vinklade fråga under seminariet.
DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tuesday 22 June 2010

Filosofisk härdsmälta

Söndagens upplaga av Filosofiska rummet behandlade konservatism och var en i flera avseenden remarkabel föreställning. ”Filosofen” Roland Poirier Martinsson fick ett oproportionellt stort utrymme på övriga deltagares, kulturchefen Rakel Chukri och debattredaktören Magnus Jiborn, bekostnad. Än mer anmärkningsvärda var ett antal uttalanden av främst Martinsson.

Som en röd tråd i hans framställning gick påståendet att modern konservatism som ett nytt grundvärde har: ”… öppenhet och tolerans mot det, som inte tillhör de gemenskaper man själv tillhör”. Allmänt sett låter ju detta riktigt bra ända tills vi får se hur detta tillämpas i hans resonemang.

Jiborn påpekade tidigt att: ”Vi kan behöva en motpol även till starka gemenskaper, starka normbaserade gemenskaper, som kan vara oerhört begränsande för individer”. Hans formulering låter som en direkt omskrivande framställning av islams karaktär.

I ett ögonblick av klarsyn konstaterade Martinsson att: ”… om man betonar en gemenskap, då betonar man också att det finns någonting, som finns utanför”. Detta är förvisso sant, men det måste betonas att denna tendens och dess tillämpning är väldigt olika i skilda gemenskaper. Förutom bland vissa extrema sekter torde det inte finnas någon ”gemenskap”, som så tydligt i sina ”heliga” skrifter, i sina dogmer och i tillämpning genom historien gjort och gör så tydlig skillnad mellan ”vi” och ”dom” som islam.

Rakel Chukri gjorde senare ett något märkligt uttalande. Efter att ha konstaterat ”att det finns väldigt många ”främlingsfientliga” krafter i Europa idag”, Sade hon: Om man t.ex. tittar på de liberala, som kritiserat islams framväxt i Europa då har de ju pekat på att det här är något, som hotar individens rätt att styra sitt eget liv, medan man har en annan typ av debattörer, som menar att vissa invandrargrupper hotar vår kultur…”. Hon exemplifierade det senare med Dansk folkeparti.

Hon har naturligtvis rätt i att islam hotar individens frihet, men har tydligen inte reflekterat över att ” islams framväxt i Europa” skett just genom att ” vissa invandrargrupper” tagit med sig den ideologin hit. Med sin bakgrund borde hon vara mer än väl medveten om hur islam behandlar eller för att säga som set är förtrycker ”de andra”.

På Chukris fråga om hur han skiljer sin konservatism från Dansk folkeparti hemföll Martinsson till ren kulturrelativism. Han vill: ”… försvara de här grupperna. De har rätt till sin kultur för jag ser värdet av kulturer. Däremot följer inte av det att min kultur är överlägsen, för det är den inte.” I nästa andetag vill han ”… dra en mycket skarp gräns när det gäller de religionernas eller min egen religions tendenser på marginalen att våldföra sig på individens rättigheter. … jag är den, som försvarar muslimernas rätt i Sverige till sin kultur, till sin religion…”.

Den gode filosofen gör sig här skyldig till filosofiska kardinalfel; såväl premisser som slutledning fallerar betänkligt. Det är uppenbart att han helt saknar kunskap och insikt om islam. Martinsson är lyckligt omedveten om att islam har inbyggda och grundläggande problem med demokrati och inte minst respekt för individens fri- och rättigheter. Det är allt annat än några ”tendenser på marginalen”. Att det förhåller sig så framgår med all önskvärd tydlighet av Ammanbudskapet och av Kairodeklarationen (CDHRI).

I Ammanbudskapet (från 2006) klargör muslimska ledare i konsensus att den som underkastar sig sharia är muslim. Detta visar att det samlade muslimska ledarskapet sätter sharia som styrande för islam och muslimer. Det bekräftar också vad flera av mina ex-muslimska kontakter hävdat länge, nämligen att det inte finns någon reell skillnad mellan islam och islamism (fundamentalistisk islam). ”Budskapet” slår vidare fast att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet och att de inte får ändras eftersom de har ”gudomligt” ursprung.

Kairodeklarationen (CDHRI), ett dokument samtliga muslimska länder undertecknat och ratificerat. Denna säger tydligt att mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas efter endast den islamiska lagen, sharia. Detta innebär att ett antal grundläggande fri- och rättigheter förvägras, t.ex.

• Åsikts- och yttrandefrihet (kritik av islam, Koranen eller Muhammed ses som hädelse och kan leda till dödsstraff enligt sharia)

• Religionsfrihet (det är enligt sharia förenat med dödsstraff att lämna islam)

• Kvinnans likhet inför lagen

• Icke-muslimers likhet med muslimer inför lagen

Det är således en kultur grundad på medeltida och förtryckande lagar, som Martinsson säger sig försvara. Det är alltså en kultur med lagar, som medger stening av kvinnor och föreskriver dödsstraff för dem, som vill lämna ”gemenskapen”, han ser som likvärdig med den västerländska kulturen, vilken står för individens fri- och rättigheter. Man tar sig för pannan.

När Martinsson klagar på den ”rotlösa individualismens ”värdeupplösning” bortser han helt från att eftergifter för islam är värre än så. Det är kapitulation inför en totalitär ideologi. Sedan Jiborn varnat för ”förtryckande gemenskap” fick RPM efter ett resonemang om ”gemensamma mål och värderingar” medge att ”vi behöver en rättsstat och att vi behöver individens unika rättigheter”. Väl så, hur kan han då försvara islam som går stick i stäv mot detta?

Mot slutet gjorde Martinsson ett ojust utfall mot Sverigedemokraterna vars sympatisörer generaliserande beskrevs som representanter för ”… individualismens rotlöshet, människor som inte tillhör några meningsfulla sammanhang”. Det framgick inte vilken grund han hade för detta uttalande. Han avslutade med att påstå att ”… stärka det civila samhället … är också ett skydd mot Sverigedemokraterna …”.

Längre sträckte sig alltså inte hans ofta nämnda ”tolerans och inklusivitet”. Det är snarare så att samhället behöver stärka skyddet mot sådana charlataner som denne ”filosof”, som tydligen tappat all logik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Thursday 10 June 2010

Examen i pappslöjden resulterar i undermålig journalistik

Södermanlands Nyheter (SN) publicerade i torsdags (3/6) en stort upplagd artikel om Sverigedemokraterna i östra Södermanland. Artikeln åtföljdes av en intervju med en vilsekommen professor från Malmö och en kommentar av tidningens chefredaktör.

Artikeln var resultatet av nästan tre timmars intervjuer vardera med Bertil Malmberg, och Thom Zetterström ett antal dagar före publicerandet. Man hade sedan ägnat flera dagar åt att klippa sönder intervjuerna och presenterade sedan ett antal uttalanden, oftast tagna ur sitt sammanhang, i det uppenbara syftet att framställa de intervjuade i en ogynnsam dager. Båda har påtalat ett antal exempel på detta, men det finns inte utrymme att här belysa alla dessa.

Trots att man haft god tid på sig kunde redaktionen inte undvika ett antal direkta sakfel. Låt oss ta upp några sådana.

SN påstår att Malmberg var VD för Bofors S A Marine Holding AB. Det riktiga var faktiskt Bofors Underwater Systems i vilket SA Marine råkade vara ett dotterbolag. Man hade dock lyckats få rätt namn på staden.

Tidningen lägger följande uttalande i Malmbergs namn: ”Den är en federalistisk, totalitär religion, som inte har något gott att ge mänskligheten”. Termen ”federalistisk” saknar relevans i sammanhanget och användes därför inte. Däremot var det korrekta uttalandet: ”Det är en teokratisk, totalitär religion och ideologi, som …”. Att detta inte enbart var en personlig åsikt styrktes med tydliga hänvisningar till Kairodeklarationen och Ammanbudskapet, dokument antagna inom och av den islamiska världen. Men det passade väl inte in i reportrarnas och tidningens syften.

Längre fram finner vi följande sekvens: ”Fast för Bertil Malmberg utgör islam ett akut hot mot Trosa och dem som bor och lever där. En anledning är sharian, den gudomliga lagen, som enligt fundamentalistiska muslimer ska vara överordnad landets egen lagstiftning. Den säger att religionen ska styra allt i muslimens liv och att Koranen är en objektiv sanning, säger Bertil Malmberg. Han är övertygad om att det pågår en internationell muslimsk konspiration med ett gemensamt syfte att skapa en global, islamisk stat”. Om detta finns följande att säga.

För det första sade aldrig Malmberg att islam utgör ”ett akut hot mot Trosa”, men väl att den är ett hot mot det svenska samhället och dess värderingar. Han sade inte heller ”som enligt fundamentalistiska muslimer ska…” av det uppenbara skälet att det inte är korrekt. Däremot talades om ”troende muslimer” och att detta inte enbart avsåg s.k. ”fundamentalistiska muslimer”.

SN inleder nästa mening med: ”Den säger …” och avslutar med: ”säger Bertil Malmberg”. Här har tidningen gjort sig skyldig till ”dubbelfel”. ”Den” syftar alldeles tydligt till ”sharian” i föregående mening, vilket inte är vad som sades. Däremot citerade Malmberg ur Ammanbudskapet, vilket ”säger” det som framstår som den intervjuades åsikt. Det bör nämnas att ingen av journalisterna före intervjun över huvud taget kände till Ammanbudskapet. Endast Lasse Ringdahl hade hört talas om Kairodeklarationen, men han var helt uppenbart inte väl insatt i dess innehåll och signifikans.

Enligt vad Malmberg anförtrott denna blogg, framförde han inte någon hemmasnickrad konspirationsteori, utan refererade tydligt till dels Muslimska brödraskapets ”The Project” och den amerikanska motsvarigheten ”The Ikhwan in North America”, två dokument som tillsammans med otaliga andra dokument och uttalanden har det klara syftet att enligt påbud i Koranen och hadither (bl.a. K 2:193 och Bukhari 1:2:24) göra islam dominant i världen.

Något senare skriver SN om ”demokratiska jihad” ett begrepp som varken Malmberg eller denna blogg hört talas om tidigare, sannolikt för att det helt enkelt inte existerar utan snarare är något av en oxymoron. Däremot talades om demografisk jihad, ett begrepp välbekant internationellt och en strategi, som syftar till ett stegvis ökat inflytande genom en kombination av immigration och höga födelsetal. Denna strategi tillämpas i många delar av världen med stor framgång.

Sammantaget har i reportaget samtliga referenser, som underbyggde gjorda uttalanden, systematiskt utelämnats. Det framstår som uppenbart att detta gjorts i syfte att misskreditera de intervjuade. Denna typ av journalistik är inget annat än undermålig och ohederlig.
____________________
Denna blogg har fått tillgång till Malmbergs kommentar till Cöran Carstorp, vilken återges här.
 
"Chefredaktören för SN, Göran Carstorp, gör i sin kommentar till artikelupplägget om SD ett antal uttalanden, som inte bör få stå oemotsagda. Som chefredaktör får han också ta en stor del av ansvaret för att hans journalister klippt och klistrat på ett manipulativt, delvis osakligt och starkt vinklat sätt vid redigering av intervjuerna.

Han börjar med att avfärda SD som ”ett litet, marginellt parti, som vädjar till det lägsta hos människan”. Det har tydligen undgått den gode chefredaktören att SD enligt de senaste opinionsundersökningarna är större än ett par av de etablerade riksdagspartierna, inklusive det parti tidningen företräder. Betraktar han även dem som marginaliserade?

Det framgår inte hur partiet skulle vädja till ”det lägsta hos människan” eller i vilket avseende det ”står långt ifrån våra humanistiska traditioner och demoniserar speciellt muslimer”. Något exempel på att jag skulle ha demoniserat muslimer kan han naturligtvis inte anföra.

Genom att utan belägg stapla invektiv utan konkreta belägg och att ha sanktionerat en starkt vinklad artikel, fylld av förvanskade uttalanden tagna ur sin kontext, utgör Carstorp själv ett levande exempel på det lägsta hos journalisten och människan.

Carstorp skriver att ”alla frågor måste kunna diskuteras” men att balansen är ”extremt snedvriden” särskilt ”på webben och i sociala media”. Han menar att SD ”valt att koncentrera sin propaganda” där. Någon reflektion över detta vågar han sig inte på.

Det är lätt att instämma i att alla frågor bör kunna diskuteras i en öppen demokrati. Det är faktiskt en av förutsättningarna för demokrati. Han tycks inte inse att att SD helt enkelt hänvisats till nätet eftersom vanliga media under ett par decennier systematiskt undertryckt några av de frågor SD ser som angelägna att diskutera i den offentliga debatten. Ett tydligt exempel är att kostnaderna för invandringen inte diskuterats seriöst sedan den av professor Ekberg ledda utredningen presenterade kostnaderna för året 1994.

Carstorp menar sedan att bilden på nätet av svenskarnas inställning till invandring är ”grovt missvisande” och hävdar att opinionsläget är ”ett helt annat”. Som stöd för detta anför han SOM-institutets undersökning ledd av kommunisten Marie Demkert. Nu hör det till saken att kända statistiker, som Lars Berglund, riktat allvarlig kritik mot den utredningen och dess metodik. Naturligtvis har den kritiken inte publicerats i vanliga media eftersom kritiken inte passar in i medias politiskt korrekta världsbild."

Malmberg har kontaktat professorn Björn Fryklund' som på oklara grunder användes som "forskarexpert" av SN. Fryklund har ännu inte svarat, men vid ett kortare telefonsamtal sade han sig ha tagit till sig innehållet i detta e-brev.

"Hej Björn!

Du har i en artikel i torsdagens SN uttalat dig om mig och vad jag sagt och/eller anser utan att ha träffat mig och utan att veta om jag verkligen sagt vad tidningens reportrar påstår. Är det en vetenskaplig attityd?

Låt oss se något på vad du säger. Meningen ”När de uttalar sin avsky för muslimer och islam …” är helt osaklig eftersom jag aldrig ”uttalar avsky för muslimer” som grupp. Jag diskuterar islam som religion och ideologi. I ett öppet demokratiskt samhälle är det inom ramen för åsikts- och ytrandefriheten en av samhällets grundvalar att kunna rikta kritik, även stark sådan, mot varje form av ideologi, inte minst om denna kritik är sakligt grundad. Det är inte det samma som ”avsky”.

I nästa andetag säger du att: ”Sverigedemokraterna klumpar ihop muslimer till en grupp”. När hörde du mig klumpa ihop ”muslimer till en grupp”? Du gör dig här skyldig till just en sådan ”våldsam generalisering”, som du något senare, på ostyrkta grunder, beskyller sverigedemokraterna för. Hur känns det att kasta sten från ett glashus?

Du gör ett grovt osakligt försök att jämföra judeförföljelsen under andra världskriget med vår kritik av islam. Den judeförföljelse du talar om var riktad mot en etnisk minoritet och delvis religiöst betingad. Den hade anor långt bort i tiden med omfattande pogromer inte minst i Tyskland under korstågen. Ironiskt nog var det islams störste förebild, Muhammed, som personligen ledde de första pogromerna mot judarna i Yathrib och Khaybar.

Kritiken mot islam riktar sig mot en totalitär ideologi, som strävar över att med alla medel inklusive våld lägga under sig världen. Att det förhåller sig på det det sättet är väl dokumenterat i mängeder av islamiska dokument och uttalanden i modern tid. Denna målsättning grundas ytterst på några verser i Koranen som 2:193, 5:49- 50, 8:39 och 9:29 samt uttalanden i hadither.

Det är särskilt osmakligt att göra denna jämförelse i slutet av en vecka som i mycket präglats av en grovt ensidig, osaklig och tydligt antisemitisk kritik av Israel efter det legala stoppandet av ”Ship to Gaza”.

Din jämförelse med ”danska invandrare i Malmö” är så enfaldig att den inte förtjänar någon ytterligare kommentar. Efter att ha konstaterat att SD ”accepterar det svenska parlamentariska systemet och agerar efter demokratiska spelregler”menar du tydligen att SD trots detta inte ”är ett demokratiskt parti”. Det framgår inte närmare vad du grundar denna märkliga slutsats på.

Jag instämmer i att det är viktigt att ”sätta in allt sverigedemokraterna säger i ett större sammanhang”. För egen del hade jag uppskattat om den tidning du uttalat dig för hade gjort just det med mina uttalanden vilka i hög grad är tagna utanför sin kontext och dessutom på ett antal punkter förvanskade.

Som jag uppfattar det försöker du påskina att det enbart är ett argument av SD att ”islam och och muslimer accepterar inte vår svenska jämställdhet”. Sakligt sett förhåller det sig så att det är väl dokumenterat i islams ”heliga skrifter” att islam och därmed också troende muslimer entydigt förkastar västerländsk jämlikhet och västerländsk demokrati. Detta har bekräftats av höga företrädare för samtliga muslimska riktningar och länder i Kairodeklarationen och senast i Ammanbudskapet. Om du bekvämar dig med att ta del av dessa och andra dokument och uttalanden, finner du att så är fallet.

Ja, SD är faktiskt ett riktigt liberalt parti när det gäller att stå upp för mänskliga rättigheter. Nu senast i samband med det skandalösa överfallet på Lars Vilks undvek samtliga ledare för riksdagspartierna under en hel vecka att uttala sitt stöd för yttrandefriheten. Först när de ”tvingats ut på banan” av några mediaföreträdare gav de mer eller mindre tydligt stöd för denna fundamentala rättighet."

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tuesday 18 May 2010

Vilka har egentligen ”avvikande demokratisyn” eller ”människosyn”?

Ledande politiker och journalister har under en tid flitigt försökt pådyvla Sverigedemokraterna egenskaper som ”avvikande människosyn”, ”avvikande demokratisyn” och ”rasistiskt”. I mitten av april använde Sten Nordin och Carin Jämtin denna terminologi då de uttalade sig för blocköverskridande samarbete i syfte att neutralisera SD. Något tidigare hade Per Svensson använt liknande ordvändningar i en artikel i Axess Magasin. Nu senast använde flera politiker liknande omdömen i gårdagens P1-morgon. Detta är några få av otaliga exempel. Personagerna bakom dessa nedsättande omdömen har inte i något fall ens försökt att på något sätt belägga någon grund för dessa omdömen.

Innan vi går vidare finns det skäl att något se på begreppet demokrati. De flesta torde instämma i att demokrati är ett styrelseskick där makten i (oftast) en stat utgår från dess medborgare via allmänna och fria val. Det är vidare oomtvistligt att några grundläggande mänskliga rättigheter är avgörande för att en verklig demokrati skall fungera. De viktigaste mänskliga rättigheterna i detta avseende är full åsikts- och yttrandefrihet, likhet inför lagen samt respekt för individens privatliv och äganderätt.

Man skulle mot den bakgrunden kunna förvänta sig att våra i demokratisk ordning valda företrädare och en samstämmig journalistkår, som de facto har just yttrandefriheten som sitt levebröd, skulle reagera kraftfullt på grova angrepp mot yttrandefriheten. Åtminstone borde så vara fallet om man i något avseende menar allvar med att man står för en god ”demokratisyn”. När en muslimsk mobb förra veckan överföll Lars Vilks och lyckades stoppa föreläsningen var det inte enbart en attack på konstnären utan ett grovt attentat mot yttrandefriheten. Hur har då under den gångna veckan våra höga värnare av denna goda ”demokratisyn” agerat? Jo, hittills ”är tystnaden från etablissemanget öronbedövande”, som Cavatus utryckte det.

Julia Ceasar konstaterade i sin utmärkta krönika att endast några få journalister seriöst tagit upp frågan, bland dem Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg. Ynkligt av den självuppblåsta journalistkåren! Som kontrast till detta har ett antal sverigedemokrater klart tagit avstånd från detta hot mot yttrandefriheten.

Några ord om Per Svenssons artikel. I ingressen klarlägger han att Sverigedemokraterna står vid sidan av den "demokratiska värdegrunden" och därför måste särbehandlas. Författaren ägnar sedan en tämligen lång artikel till att producera dimridåer av ord utan att på någon punkt definiera vad som avses med den "demokratiska värdegrunden" eller i vilket konkret avseende SD skulle avvika från densamma. Vad vill han säga?

När han listar några postulat för god journalistik nämner han först: "Journalistiken är en del av det demokratiska kontrollsystemet. Medborgarna ska ha tillgång till ett så brett och gediget faktamaterial som möjligt när de väljer sina företrädare och själva tar ställning i viktiga samhällsfrågor. Då ska inte pressen agera beskäftig förälder och installera censurfilter."

Verkligen?! Om det vore så väl, hur kan det då komma sig att svenska medier under några decennier notoriskt undanhållit fakta om invandringens avigsidor och de facto just censurerat verkligheten? Per Svensson framstår här som en fullfjädrad hycklare.

Det bör noteras att i en demokrati politikerna vid makten inte har ett obegränsat mandat. De har, som jag ser det, inte större mandat än vad de inhämtat i allmänna val och/eller folkomröstningar. En fungerande demokrati förutsätter dessutom en öppen och ärlig offentlig debatt om alla frågor med politisk bäring. Då duger det inte att frågor som invandringen och t.ex. Lissabonfördraget systematiskt sopas under mattan och hålls utanför debatten av ”eliterna” inom politik och media. Den rådande och starkt vänsterdominerade politiska korrektheten är faktiskt ett av de stora hoten mot sann demokrati eftersom den medför åsiktscensur.

Dessa ”eliter” putsar ständigt på förträfflighetsskölden samtidigt som de notoriskt sviker i dessa centrala demokratifrågor. Några exempel.

Hur demokratiskt uppträdde Bengt Westerberg då han demonstrativt lämnade TV-soffan då Ian och Bert kom in i studion? Samme man hade inga problem med att sitta tillsammans med ledaren för Vänsterpartiet ett parti, som nu liksom då öppet stöder totalitära kommunistregimer.

Hur demokratiskt var det då Friggebo och Westerberg efter ultimatum till Bildt öppnade dammluckorna för massinvandring december 1991 i strid mot viljan (se Exit Folkhemssverige Kap. 2) hos en klar majoritet av väljarna (54 % färre ”flyktingar”, 13 % inga). Inom FP, som hade ett väljarstöd på 9,1 %, var motsvarande siffror 59 % respektive 6 %. Är det så ”all makt utgår från folket”?

Hur demokratiskt var det då riksdagsmajoriteten 2009 sade ja till Lissabonfördraget utan att den frågan behandlats i vare sig valrörelse eller folkomröstning, trots att frågan i det närmaste var av grundlagskaraktär eftersom fördraget lämnar över mycket makt från riksdagen till en ”unaccountable” byråkrati i Bryssel? Det enda motiv jag hörde ett antal gånger, först för Konstitutionen och sedan för Lissabonfördraget, var att det skulle göra ”beslutsfattningen effektivare inom det utvidgade EU”. Nå, det är ett klent motiv i en demokrati. Är nästa steg ren diktatur? I en sådan är ju besluten ännu lättare att ta. Jag talade för några år sedan med riksdagsmän från ett par partier, som var beredda att rösta ja utan att ha läst och satt sig in i ens de konstitutionella delarna av konstitutionen/fördraget. Vem representerar idag dessa riksdagsmän; väljarna eller partiet? Eller är de bara knapptryckare, som Ann-Marie Pålsson uttryckte det. Som jag ser det är hon en av få i nuvarande riksdag, som fortfarande har ryggrad.

De politiska och mediala ”eliterna” borde snarast se över sitt eget agerande innan de fortsätter sprida invektiv mot SD. Det är ett gammalt gott råd att inte kasta sten om man sitter inne i ett skört glashus.

PS
Äntligen idag ett par klara och tydliga uttalanden till yttrandefrihetens försvar. Missa inte Paulina Neuding och Johan Lundberg på DN Debatt eller Dick Erixons kommentar.
DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tuesday 4 May 2010

Hycklarnas afton i Människor och tro

Fredagens Människor och tro (repris lördag 100501) innehöll ett inslag med och om den unge konvertiten och imamen Suhaib Webb. Programledaren Tithi Hahn, reportern Åsa F Vestergren och den inbjudne islamologen Leif Stenberg gjorde allt som stod i deras makt för att med hjälp av imamens i och för sig delvis lovvärda budskap framställa islam som helt ofarlig och i allt väsentligt salongsfähig i den västerländska demokratiska salongen. Det ligger i sakens natur att inga kritiska eller tvivlande frågor ställdes. Gullandet med islam var konsekvent satt i system.


Programledaren inledde med att säga att S Webb ”ses av många som en moderat ledare och uttolkare”. Hans reella ställning i den muslimska världen framgick inte, men det är högst sannolikt att den som fortfarande studerar vid Al-Ahzar har en tämligen begränsad auktoritet. Reportern beskriver sedan hur Webb bygger sitt resonemang på att en ”modern muslim måste lämna en bokstavstrogen läsning av de klassiska muslimska skrifterna”. Det låter ju utmärkt, men haken är att det inte framgår vad han grundar detta på. Det synsättet går nämligen stick i stäv mot vad såväl Koranen i mängder av verser som sunna entydigt säger. Det är också helt oförenligt med vad den samlade sakkunskapen inom sunni och shia slagit fast i Ammanbudskapet. Det finns anledning att förmoda att deras auktoritet rankas något högre än den gode Webbs.

Webb säger i intervjun som ett exempel att en rättstvist i en marockansk by på 800-talet inte är särskilt användbar i Sverige 2010. Jag kan instämma i det, men vill tillägga att det samma gäller för Koranen och de andra muslimska skrifterna.

När Webb menar att t.o.m. Koranen kan tolkas genom ”moderna glasögon” bortsett från att ”Gud är en och Muhammed är hans profet”, går detta helt emot bl. a. verserna 2:85, 4:82, 4:105, 4:150- 151 och 10:15. Det strider också helt mot andan och bokstaven i Ammanbudskapet.

Webb säger sedan att ”Det finns inget som motsäger att vara en god medborgare och en god muslim”. Det är i själva verket en sanning med stark modifikation. Det är nämligen entydigt så att för en ”god muslim” så står sharia, den av Allah givna lagen, över varje tänkbar sekulär lag tillkommen i demokratisk ordning. Redan här finns en tydlig konflikt, en konflikt som för övrigt allt oftare aktualiseras i flera västerländska länder med betydande muslimsk minoritet.

Den unge imamen säger sig vilja ”komma åt feltolkningar och radikaliseringen av vissa muslimer”, men ”är inte ute efter att reformera islam i grunden”. Han tror stenhårt på islams kärna och menar att det går att vara både rättrogen och moder”. I dessa få meningar finns några helt oförenliga motsättningar om man utgår just från ”islams kärna” så som den framgår av Koranen och sunna och hur kärnan har beskrivits i Ammanbudskapet och för den delen i Kairodeklarationen vad gäller mänskliga rättigheter. Hur kan Webbs auktoritet mäta sig med dessa urkunder?

Trots dessa uppenbara motsättningar fick vi inte höra ens en enda fråga, för att skingra frågetecknen.

Det framgår att Webb under vistelsen i Egypten att förhållandena i Mellanöstern är helt annorlunda än i Väst främst därför att som han påpekade: ”[religionen] är en del av livet. Men människor lever också i rädsla. Det påverkar tankefriheten och debatten och så länge det är så kan inte heller islam i Mellanöstern utvecklas…”. Sic! Trots dessa miserabla förhållanden trodde han inte på en liberal demokrati som i Väst. Varken imamen själv eller de ansvariga för programmet hade slagits av tanken att bristen på tankefrihet skulle kunna ha ett samband med just islam och dess allomfattande och repressiva karaktär. Kan bristen på tankefrihet möjligen bero på att varje litet försök att tänka i banor som avviker från islams vedertagna dogmer ses som blasfemi? Man lät dessa uttalanden om ofrihet passera utan vidare kommentar.

Det blev så dags för islamologen Leif Stenberg att ge sina expertkommentarer. På frågan om hur typisk Webb är svarade han:”… jag tycker inte att han är särskilt unik egentligen utan han faller väl in i en tradition, som islamforskningen har följt under de senaste 20-30 åren”. Det var ett ganska häpnadsväckande svar. Man undrar vilken värld dessa ”forskare” har studerat. Det är annars väl känt att den muslimska världen under åsyftad tid kraftigt radikaliserats inte minst sedan den så kallade ”islamiska revolutionen” i Iran. Denna radikala islam ger knappast utrymme för någon ”mjukisislam”. Wahabisternas och Muslimska brödraskapets respektive ayatollornas dogmatism har blivit mer eller mindre ledande inom islam. Detta bekräftas entydigt av Ammanbudskapet.

I nästa andetag påstod Stenberg att det var tradition att tolka islam så som Webb säger. Något belägg eller exempel på att så skulle vara fallet anfördes naturligtvis inte sannolikt av det skälet att tydliga exempel saknas. Snarare motsägs talet om en frihetlig tolkning av det faktum att även Stenberg refererade till att Webb (i Europa och USA) ”kan verka i en icke-repressiv miljö och att det också gör möjligheterna större”. Indirekt bekräftade han därmed att den muslimska världen utgör en repressiv miljö, vilket effektivt dementerar talet om” tradition” av öppen islamtolkning.

Islamexperten tyckte att Webb representerar ”ett försök att utveckla en islamtolkning, som står i någon slags referens till mer radikal islamism”. En islamolog bör rimligen vara medveten om att många fåfänga försök till ”reformation och förnyelse” gjorts under islams långa historia, men inget har lyckats. Han bör även vara medveten om att al-Ghazali på 1000-talet stängde dörren för ijtihad, ett sätt generera nya regler inom islam, d.v.s. reformera islam. Han borde också veta att Ammanbudskapet bekräftar denna låsning samtidigt som det står för en islamistisk tolkning av islam.

Stenberg sade sedan att det i det sammanhang vi lever finns ”mängder av konstiga uppfattningar om islam”. Han undvek dock att ge ett enda exempel på någon av dessa ”uppfattningar”. Istället ansåg han det vara problematiskt att islam av många uppfattas ”som någon slags enhetlig monoteistisk tradition. Han har tydligen helt missat att skaparna av Ammanbudskapet, sunni som shia, är helt överens om islams grunder, de grunder med sharia och Koranen i centrum som definierar vad islam är, vem som är muslim och som gör islam till en totalitär teokrati.

Mot slutet talade Stenberg om ”hur man väljer att presentera sin religion”. Det är väl känt att många muslimska apologeter i väst under ett par årtionden för okunniga västerlänningar försökt presentera en utslätad variant av islam. Dessa framställningar har genomgående varit grovt ofullständiga för att inte säga direkt lögnaktiga. Den formen av taqiyya borde inte imponera på en sann islamolog.

Jag vill inte tro att programmakarna eller islamologen Stenberg drivs av illvilja utan snarare av ett långt drivet önsketänkande om att islam är ”en religion som alla andra”. Man vill inte ens tänka tanken att islam i minst lika hög grad är en totalitär ideologi. Det alternativet är nämligen alltför obekvämt att ens reflektera över.

Korthuset islam vilar på några få darriga kort:

• Koranen är Allahs direkta ord och utan fel (4:82)

• Lyda Muhammed är att lyda Allah (4:80)

• Muhammed är den största förebilden för muslimer (33:21)

• Paradiset eller krigsbyte för den som strider för Allah (4:74)

• Strid mot de otrogna tills endast islam finns (8:39)

Allt detta förutsätter dock att det a priori finns en Allah och ett paradis.

Programmet ger intryck av att varken programmakarna eller islamologen är medvetna om Ammanbudskapet eller den tydliga radikalisering av ”mainstream” islam, som pågått under de senaste 20-30 åren. Ett stort antal ex-muslimer och experter har trovärdigt vittnat om detta i böcker och artiklar, men det räknas tydligen inte.

Islam har alltid under 1400 år expanderat så snart styrka och möjligheter funnits. Och nu har man med hjälp av petrodollar och med utnyttjande av de sekulära samhällenas akilleshäl kunnat vinna insteg i dessa samhällen under ett antal år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Wednesday 7 April 2010

Reflexioner kring den 11 september

Författaren Axel Odelberg hade för drygt tre månader sedan en kolumn på SvD:s ledarsida. Det fanns anledning att kommentera den, men den hade blivit liggande i en hög med tidningsklipp tills den kom upp till ytan idag. Innehållet ar fortfarande lika aktuellt. Kolumnen innehåller exempel på såväl pregnanta iakttagelser som rena missförstånd och bristande analys av de slag, som är alltför vanliga inom ledande media (MSM). Jag skall här huvudsakligen ägna mig åt de senare.

Odelberg diskuterar ”de psykologiska konsekvenserna av den 11 september” med utgångspunkt från tiden dessförinnan. Han menar att: ”Det årtionde som följde på Murens fall är efterkrigstidens världspolitiskt mest optimistiska och löftesrika …”. Det må så vara, men det var samtidigt det mest aningslösa. Ledande politiker, intellektuella och medier var uppfyllda av sin egen förträfflighet och bortsåg då helt från att den muslimska världen under det Kalla kriget ägnat sig åt att bygga upp strukturer medan de två maktblocken varit helt upptagna av varandra. USA hade till och med bidragit till att bygga upp al-Qaida under det Afghansk-sovjetiska kriget.

Odelberg säger sedan att: ”Tiden efter den 11 september präglas istället av tilltagande polarisering och växande motsättningar mellan islam och resten av världen.” Detta är bara delvis sant eftersom polariseringen startat långt tidigare som en följd av den pågående radikaliseringen inom den muslimska världen. Denna radikalisering hade drivits av wahabisternas ökande inflytande efter oljekrisen på 70-talet och fick ytterligare näring av den ”Islamiska revolutionen” i Iran 1979. Undersökningar av terrornätverken efter 9/11 ledde dock till att Muslimska brödraskapets plan, Projektet, för muslimsk dominans i väst avslöjades. Det är att märka att denna strategi skrevs redan 1982 när den nuvarande spänningen och terrorverksamheten i Mellanöstern och i Väst fortfarande var mer begränsad än idag och långt före ”den 11september”. Planen ger uttryck för en tydlig polarisering och innehåller en blandning av terror, demografisk och kulturell infiltration samt naturligtvis bedrägligt förfarande, taqiyya.

Han tar schweizarnas nej till minareter i en folkomröstning som en symbol för den nya trenden och menar att den handlade om minareten som religiös symbol. Minareten är visserligen en symbol men snarare en maktsymbol än en religiös sådan. Anledningen är att de första minareterna byggdes långt efter Muhammeds död för att markera makt efter erövringen av det kristna Egypten.

Odelberg menar att: ”Den 11 september framstår allt tydligare som början på en ny epok”. Faktum är att den nya epoken började ett par årtionden tidigare med den islamiska demografiska och kulturella infiltrationen av väst. Terrordåden i New York, Madrid, London för att nämna några har underlättat den kulturella infiltrationen genom att politiska ledare blivit mer benägna till eftergifter för diverse muslimska krav för att hålla presumtiva terrorister på gott humör. Konflikterna i Afghanistan och Irak är marginella jämfört det riktiga kriget som pågår för fullt här och nu. Det är ett utnötningskrig mellan medeltida totalitär islamism och den upplysta västerländska civilisationen.

Han påstår vidare att: ”Konflikten mellan Israel och palestinier, som i grunden alltid handlat om land och tillgångar …”. Det påståendet är i grunden falskt, vilket tydligt visas av att de arabiska delegaterna, inklusive representanterna för Palestinas arabiska befolkning, motsatte sig den delningsplan FN antagit 1947. De accepterade inte en judisk stat i Palestina oavsett hur stor eller liten den föreslogs vara. Det är viktigt att inse, inte minst för att förstå dagens situation, att detta starka motstånd inte främst har rationella skäl utan grundas på religiösa synsätt med rötterna i profeten Muhammeds ”testamente” rörande arabiska halvön. Konflikten är således entydigt religiöst/ideologiskt betingad.

9/11 medförde också tydligare än någonsin att den politiska lögnen upphöjdes till högsta dygd av ledare som Bush och Blair. Det enfaldiga begreppet ”Kriget mot terrorn” myntades samtidigt som dessa två herrar ungefär som papegojor började upprepa den uppenbara lögnen ”Islam är fredens religion”. Terror är en metod men krig kan man bara föra mot den eller dem som använder vapen eller fientliga metoder.

Samuel P. Huntington konstaterade i sin berömda artikel ”The Clash of Civilizations?” att ”Islam has bloody borders.” Det var sant då och är fortfarande sant. Det har dessutom varit sant sedan islam föddes som politisk/religiös rörelse i Medina. Islam är inte och har aldrig varit ”fredens religion”, men den har alltid varit våldets, förtryckets och underkastelsens ideologi.

Det riktigt skrämmande med det pågående kriget är att västs politiska och intellektuella ”eliter” verkar oförmögna att inse dess karaktär samt att identifiera och förstå fienden. Och då kan man inte vinna, som redan Sun Tzu konstaterade.

Odelberg gör sedan ett befängt uttalande, när han påstår att: ”Den 11 september har förgiftat atmosfären och skapat allmän misstro mot muslimer”. Detta är en alltför förenklad bild. Det är snarare så att summan av alla dessa terrordåd i Allahs namn i kombination med att ingen ”moderat” muslim entydigt tagit avstånd från terrorn. Fundera för ett ögonblick över följande två verklighetsbilder. Vid protester mot Muhammed-karikatyrerna demonstrerade flera tusen muslimer på Londons gator med hatiska plakat och rop. Detta skall jämföras med att ingen ”moderat” muslim demonstrerade mot att attentaten 7/7 mot tunnelbana och buss utförts i Allahs namn och dödat och skadat många oskyldiga människor. Just däri ligger grunden till misstron mot muslimer. Hur skall man skilja en islamist från en ”moderat” muslim då den senare notoriskt vägrar att entydigt stå upp för demokratiska värden och mot terrorn?

Han säger att: ”Islams symboler har blivit provokationer”, men han undviker att analysera hur det blivit så. För ett par decennier sedan var användandet av slöja ganska ovanligt bland kvinnor i många muslimska länder. I samband med framväxten av politisk islam har olika former av beslöjning från hijab via chador till niqab och burqa blivit allt vanligare i de flesta muslimska länder och i västerlandet. Det är viktigt att inse att dessa attribut inte är bara klädesplagg utan just symboler för politisk islam.

Mot slutet säger Odelberg: ”Misstron mot den muslimska världen växer och därmed den muslimska misstron mot resten av världen”. Han implicerar här att muslimers misstro mot den otrogna delen av världen beror på den senares misstro mot muslimer. Därmed avslöjar han att han inte har ens rudimentära kunskaper om islam. I själva verket finns den muslimska misstron mot omvärlden rikligt dokumenterad i Koranen, vilkens ursprung föregick 9/11 med nästan 1400 år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,