Jag lyssnade med intresse på senaste Konflikt
(120922) som ställde ett antal frågor i Mellanöstern och Tunisien med anledning
av utvecklingen där och reaktionerna på filmen ”The Innocence of Muslims”.
Många av frågorna var relevanta liksom reportagen, men det är slående att man
notoriskt undviker att ställa de viktigaste frågorna. Om detta beror på genuin
okunskap eller krypande "hänsyn" till islam låter jag vara osagt. Det
är också tydligt att man inte kan eller vill se det stora mönstret och dettas
doktrinära bakgrund trots att man på programmets hemsida nämner både Ayaan
Hirsi Ali och Salman Rushdie samt länkar till uttalanden av dem.
Ivar Ekman slår an den politiskt korrekta tonen genom att
avfärda seriösa kämpar för yttrandefrihet som Pamela Geller och Robert Spencer
med flera som provokatörer trots att de är förkämpar för yttrandefrihet och
demokrati och deras anföranden i vid det aktuella mötet var alltigenom sakliga.
Han säger sig sedan vara förbryllad över de reaktioner filmen väckt och frågar
sig om det kan "vara så att
muslimer världen över är så känsliga". Det visar att han uppenbarligen
inte förstått nånting.
Nu till några enskildheter i programmet innan jag
kommenterar det stora mönstret.Kajsa Borglind konstaterar med hjälp av intervjupersonen från Tunisien att det islamistiska partiet Ennahda använder upploppen som argument för att begränsa yttrandefriheten. Partiet menar att attacker mot islam (läs kritik av) bör förbjudas. Ja, vem som är det minsta insatt i islamisk doktrin hade väntat sig något annat?
Cecilia Udden ger i sitt reportage från Kairo ett antal
exempel på hur yttrandefriheten och kristnas religionsfrihet sitter trångt i
Egypten men vägrar som vanligt att dra de rimliga slutsatserna. Hennes
okunnighet och naivitet avslöjas när hon säger: "De religiösa
institutionerna Al-Azharuniversitetet och stormuftin uppmanade muslimer i hela
världen att följa profetens eget exempel och lära sig att ta förolämpningar på
ett värdigt sätt." Detta okritiska anammande av en direkt lögn från en
journalist som borde veta bättre är häpnadsväckande. Redan
strax efter slaget vid Badr år 624 började Muhammed avrätta "poeter",
som vågat kritisera hans lära och så fortsatte det under resten av hans
karriär. En beskrivning av de flesta av exemplen på
"profetens" värdiga hantering av kritiker finns här
med utförliga referenser till islams "heliga skrifter".
I reportaget menar den liberale bloggaren Sandmonkey
"att det pågår en kulturkamp i Egypten och så fort islamister hötter med
näven så ryggar de sekulära tillbaka och låter bli att yttra sig eftersom de
vet att de är en minoritet". Tyvärr beter sig journalister och politiker i
väst exakt likadant trots att de här ännu inte är en minoritet. Det Cecilia och
andra inte vill eller kan erkänna är att samma slags kulturkamp pågår även i
västvärlden. Det konstaterandet får tjäna som en övergång till reflektioner
över det större mönstret Konflikt "trippar försiktigt" kring.
Det går en röd tråd från fatwan mot Salman Rushdie via mordet
på Theo van Gogh, upploppen i samband med
Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten, hoten mot Vilks efter rondellhunden och
nu senast upploppen efter Muhammed-filmen. I samtliga fall har de inblandade
använt sin yttrandefrihet inom helt rimliga gränser och i samtliga fall har
representanter för islam reagerat för att de anser att islam och "profeten"
skall stå över all kritik. Genomgående har också medier och politiker intagit
en minst sagt vacklande ställning i försvaret av yttrandefriheten. Ayaan Hirsi
Ali utryckte det väl i en aktuell
artikel: "Som Rushdies memoarer gör klart är det den ytterst
inkonsekventa tendensen att samtidigt försvara yttrandefriheten—och fördöma
dess resultat".
Den röda tråden löper
vidare via OIC:s (Organisation of Islamic Cooperation) ständiga attacker på
yttrandefriheten inom UNHRC (FN:s råd för mänskliga rättigheter) och
Kairodeklarationen till den islamiska lagen sharia och dennas källor i den
islamiska trilogin (Koranen och sunna).
OIC gör ständiga ansträngningar att inom UNHRC få igenom resolutioner med det
uppenbara syftet att starkt begränsa yttrandefriheten i förhållande till
religion i allmänhet och islam i synnerhet. Man lutar sig därvid mot Kairodeklarationen
som antogs av samtliga muslimska länder år 1990. Denna deklaration nämner
sharia 15 gånger och fastställer i de två avslutande artiklarna att alla
mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia. Artikel 22
säger specifikt att: "Var och en har rätt att uttrycka sin åsikt fritt på
ett sådant sätt som inte skulle strida mot principerna i sharia". Det är därför av intresse att ta del av vad
sharia har att säga om yttrandefrihet.
Den mest kända
översättningen till engelska av sharia är "Reliance of the
Traveller", som är tolkningen av sharia enligt rättsskolan Shafi. Denna
översättning är certifierad av Al-Azhar-universitetet och måste därför ses som
trovärdig. Frågor rörande yttrandefrihet behandlas främst under begreppen
hädelse och förtal/skvaller. Hädelse behandlas i Bok O underavsnittet o8.7 där
varje form av hädelse likställs med det grova brottet (dödsstraff) att lämna
islam. listan över hädelser är lång och innefattar i det närmaste allt negativt
som uttalas om Allah, Muhammed, islam och sharia. Genom regler för dhimmis
(o11:10) görs detta tillämpligt på de senare.Förtal/skvaller behandlas i Bok R främst i avsnitten r2.0- r3.1. Det framgår där att förtal omfattar avslöjandet av allt oönskat eller förnärmande, även om det är sant. Det innebär att avslöjande t av känslig information som är känslig för islam eller en muslim är förbjuden. En bekännande muslim riskerar evig fördömelse om han röjer sådan information för en otrogen.
När nu politiker och journalister idkar självcensur och ger ständiga ursäkter till islams företrädare för yttrandefrihetens följder innebär det de facto en anpassning till sharia trots att sharias jurisdiktion inte omfattar västvärldens demokratier. Detta beteende är minst sagt ynkligt.
Salman Rushdie sade i
en intervju, som Konflikt länkar till att hans bok Satansverserna inte skulle
kunna publiceras idag. Den islamiska taktiken att med olika metoder bekämpa
tryckfriheten har således varit mycket framgångsrik och lett till en betydande
självcensur inom väst i förhållande till islam.
Vad beror
då denna islams överkänslighet för varje form av kritik från Muhammeds dagar in
i våra dagar? Ingen annan religion har en liknande känslighet för allt som kan
tolkas som kritik av dess institutioner. Dr
Radhasyam Brahmachari skrev
nyligen följande tänkvärda ord: "Islam överlever endast genom att
upprätthålla en ädel och helig aura kring Muhammeds person och karaktär, vilket
muslimer gör via ohämmad ljugande och bedrägeri för att dölja sanningarna om
Muhammeds liv och även genom terror. När den heliga auran demonteras genom sann
skildring av Muhammed liv i filmer, imploderar islam med det". Det är
mycket möjligt att förklaringen ligger just i detta. Man till varje pris
undvika att sanningen om Muhammeds allt
annat än heliga liv skall spridas till en större allmänhet.