Wednesday 22 January 2014

Öppet brev till herrar islamologer och religionsvetare


Jag vänder mig här särskilt till Jan Hjärpe, Leif Stenberg, Christer Hedin, Muhammad Fazelhashemi och Mattias Gardell. Flera av dem har jag träffat flera gånger. Vid samtliga tillfällen har de hållit föredrag och publiken har mot slutet fått ställa några frågor. Jag och mina vänner har oftast bara fått möjlighet att ställa några få frågor och oftast inte någon följdfråga på ett svävande svar. Jag vänder mig även till andra experter som Elena Namli, vilka ofta anlitas av diverse redaktioner inom media. Slutligen vänder jag mig till chefer och producenter vid nämnda redaktioner som Människor och tro, Teologiska rummet och Studio Ett, för att inte nämna tidningsredaktioner, vilka samtliga genom sin brist på ärlig journalistik bidrar till att sprida en falsk bild av islam.
En tydlig gemensam nämnare för alla era föredrag har varit att ni närmast systematiskt stryker islam medhårs genom att relativisera islam. Genomgående undviker ni att självmant nämna eller utveckla problematiska eller kontroversiella delar av islam. På samma sätt undviker ni att nämna moderna dokument som Kairodeklarationen och Ammanbudskapet, vilka vid sidan av Koranen och sunna har stor betydelse för dagens islam.

Ni hävdar ofta att islam är så varierande och att man inte kan säga något specifikt och entydigt om dess lära. Som stöd för denna tes anför flera av er att det inte finns någon påve inom islam. Detta argument har två fundamentala fel. För det första företräder påven endast den katolska kyrkan och inte andra delar av kristenheten; många liberala katoliker anser för övrigt att påven och Vatikanen är alltför konservativa. För det andra finns det inom islam en institution ijma (koncensus) mellan de lärda inom islam, som har större betydelse än något dekret från en påve, eftersom det anses bindande för alla muslimer.
Inom kristenheten finns det idag inga hinder mot att avvika från ”den rätta läran”, eller rentav lämna kyrkan. Den katolska kyrkan har heller inte sedan inkvisitionens avskaffande haft några korrektionsmedel till sitt förfogande. Inom islam är det däremot förenat med stränga straff, inklusive dödsstraff, att avvika från den ”rätta vägen”.

Detta leder mig osökt in på sharia. Hur kan det komma sig att ni ofta väljer att mer eller mindre bortse från sharias centrala roll inom islam genom att försöka relativisera dess betydelse. Den hårda och närmast statiska kopplingen mellan islam och sharia bekräftas entydigt av Ammanbudskapet.
Nu kan någon hävda att undertecknad inte kan ha relevanta synpunkter eftersom jag inte har samma formella meriter som ni, men jag vet att jag står på fast mark eftersom jag lutar mig mot de främsta lärda inom islam. Jag bedömer, med förlov sagt, att de främsta professorerna vid al-Azhar-universitetet och de främsta stor-ayatollorna i Iran har betydligt högre kompetens vad gäller islam än någon svensk professor.

Systematiskt undviker ni att beröra det som från ett demokratiperspektiv är problematiskt inom islam. Jag anser det beteendet vara intellektuellt ohederligt eftersom det ger en falsk bild av islam.
I föregående inlägg finns en kritisk granskning av ett radioprogram som belyser det jag ovan anfört. Tyvärr är granskningen ganska lång vilket blev nödvändigt för att påvisa det systematiska i vilseledningen.

Jag utmanar vem som helst av er till en offentlig debatt på temat ”Islam och demokrati”.
Bertil Malmberg

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Om Sharia och mänskliga rättigheter


Elena Namli, professor i teologisk etik och Muhammad Fazlhashemi, professor i islamsk teologi och filosofi diskuterar kring hur Sharia ska tolkas och om lagarna är kompatibla med mänskliga rättigheter.
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter beskrivs ibland som ett västerländskt imperialistiskt projekt för att göra liberala värderingar universellt giltiga. Betyder det att muslimsk sharialagstiftning är inkompatibel med mänskliga rättigheter? Ja, säger de människorättsaktivister som ser den liberala modellen som enda vägen till frihet. Nej, säger många muslimska teologer som tar strid för att Sharia ska kunna nytolkas utifrån moderna muslimska samhällens behov.
Medverkande: Elena Namli (nedan EN), professor i teologisk etik och Muhammad Fazlhashemi (nedan MF), professor i islamsk teologi och filosofi.
Programledare och producent Peter Sandberg (nedan PS).

Synopsis
Jag lyssnade på programmet i våras då det sändes, men har först nu fått tid att fullfölja transkriberingen och göra en mer grundlig analys. Programmets rubrik och den direkta undertexten lovade mycket eftersom det är en synnerligen angelägen frågeställning.

Jag blev snabbt grymt besviken och instämmer helhjärtat i flera av de kritiska kommentarerna på hemsidan, inte minst signaturen Boris, som skrev: ” Hur lyckas man göra ett program som helt undviker att diskutera och problemisera ett så svårt ämne. Detta program var en redovisning och ett föredrag om hur man skall tycka. Synd att man inte tar in någon i programmet som ställer de riktiga frågorna då programledaren valde att inte göra sitt jobb, dvs vara påläst och problematisera...”.
Istället för att seriöst penetrera programrubrikens frågeställning spred man den ena akademiskt välformulerade dimridån efter den andra. Resonemangen avlägsnade sig ofta långt från den ursprungliga frågeställningen, vilket gjorde att denna behandlades mycket ytligt. En del centrala fakta berördes överhuvudtaget inte alls samtidigt som deltagarna kom med ett antal märkliga för att inte säga direkt osakliga påståenden. Inte minst Muhammad Fazlhashemi körde som så ofta med den vanliga blandningen av taqiyya och kitman i det uppenbara syftet att freda islam från varje form av sakligt grundad kritik.

Det blir tyvärr ett tämligen långt inlägg. Skälet till detta är att jag vill belysa en genomgående tendens i programmet, inte bara enstaka uttalanden. Innan jag går vidare med mer principiella synpunkter vill jag lyfta fram och kommentera ett antal uttalanden i programmet.
Uttalanden med kommentarer

Redan i den första frågan ifrågasätter programledaren den universella giltigheten av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR) och tycks instämma i vad EN skrivit i en artikel om att accepterandet av UDHR gör att man ”undertrycker man andra kulturella och ideologiska alternativ”. EN instämmer i detta och menar att arbetet för mänskliga rättigheter MR ”också används i kolonialistiska syften”. Man häpnar! Någon specificering av dessa ”alternativ” eller förtydligande av vad som är förhatligt i UDHR ges däremot inte.
I nästa fråga riktad till MF talar PS om spridandet av mänskliga rättigheter (MR) som ”fortsättning på västerländska kolonialisters praktik”. Den gode professorn är inte sen att anta denna invitation till ren tu  quoque-argumentering och lyckas så navigera bort från huvudfrågan. För övrigt anser jag det vara väl magstark även av islamkramare att ondgöra sig över västerländsk kolonialism under några hundra år men helt bortse från den islamiska kolonialismen som inleddes strax efter ”profetens” död med oprovocerat anfall mot Syrien och sedan fortsatt med olika medel i nästan 1400 år med avsevärt värre konsekvenser för folk och kulturer inklusive den persiska (redan 641 beseglades det persiska rikets öde efter ett avgörande slag).

 I nästa andetag (4:27) talar PS om att väst ”prackar på de här idéerna” [MR] på länder med annan syn. Han uttrycker sig här som om UDHR skulle vara något dåligt. Samtidigt erkänner han att MR inte är etablerade i de aktuella länderna och implicerar då att det är värre att uppmuntra anammandet av MR än att låta folken där leva kvar under medeltida normer. Man häpnar!
En strimma av hopp tänds när EN som svar på det säger att ”många människor runt om i världen ställer sig bakom … själva idén om friheten, tilltron till att människan själv är kapabel att avgöra vad [som] är bäst för henne”. Sekunder senare dör strimman av hopp snabbt som ett irrbloss när hon upprepar detta om att vi i väst uppfattas som ”kolonialister” om vi inte omfamnar dessa (fortfarande odefinierade) ”alternativa visioner”. Är detta för att hålla sponsorerna vid gott mod?

PS återkommer, närmast som en kakadua till ”kolonisationen som var under 1900-talet” i sin nästa fråga. Vad menar han? Såvitt jag minns min historia rätt avvecklades i mitten av 1900-talet i stort sett alla återstående västerländska kolonier. Hur många kolonier i det islamiska imperiet släpptes fria?
MF börjar med att erkänna ”att det finns ”en hel del” i UDHR, som är ”fantastiska”, men sedan skiftar han snabbt till att klaga på att det väcks reaktioner då man försöker implementera det i muslimska länder. Detta väcker främst två frågor. För det första: vilken eller vilka delar av UDHR är inte bra? För det andra: Varför är det fel att förorda MR antagna av det internationella samfundet i stället för medeltida normer?

 I nästa mening (cirka 7:35) försöker han sig på det gamla tricket att utdefiniera vissa delar av islam som ”salafisternas islam” såsom oförenlig med ”demokrati och respekten för MR”. Han glömmer då att islams samlade religiösa ledarskap i Ammanbudskapet erkänt salafismen som en del av mainstream islam. Han fortsätter sedan med att ”om man säger att islam [läs sharia] är oförenlig med respekten för MR, då möter man problem för då uppfattas det här som någon pålaga utifrån, som är mot den egna kulturella och religiösa och historiska identiteten”.
 Mina frågor: Om det nu inte föreligger en uppenbar konflikt mellan MR enligt UDHR och sharia varför utarbetade i så fall Organisation of Islamic Cooperation (OIC) den egna ”Kairodeklarationen över mänskliga rättigheter i islam” (CDHRI)? Och. Om det nu sakligt sett föreligger uppenbara konflikter mellan UDHR och islam/sharia, är det då inte intellektuellt hederligt att påtala det? För den oinvigde vill jag framhålla att OIC är en mycket aktiv sammanslutning av samtliga muslimska stater och det största röstblocket inom FN.

I nästa fråga (12:03) säger PS med hänvisning till en text av EN att unga studenter oftast anser att sharia är inkompatibel med MR. Detta anses (av EN) bero på att de ”har sällan kunskap om islamisk lag utan lutar sig mot islamofoba bilder i europeisk massmedia”. Jag kan försäkra att de inte fått någon annan uppfattning om de istället lyssnat till Yusuf al-Qaradawi, Muslimska brödraskapet högste andlige ledare, som i en intervju år 2013 sade: ”Eftersom islam är ett omfattande system av dyrkan (Ibadah) och lagstiftning (Sharia) innebär godkännande av sekularism övergivande av sharia, ett förnekande av den gudomliga vägledningen och ett förkastande av Allahs förelägganden”. Kan det sägas tydligare? Det visar sig alltså att unga studenter innan de hunnit bli indoktrinerade av vilseförda universitetslärare har en helt realistisk uppfattning av islam. Det förtjänar att nämnas att inledningen av den första boken i Reliance of the Traveller (RoT) uttrycker sig i precis samma anda (a1.3-a1.4).

 Försök att framställa sharia som harmlös

 När MF ombeds att reda ut vad sharia (14:08) är gör han inte detta på ett tydligt sätt. Istället för att klart berätta att sharia grundas på Koranen, sunna, ijma (de lärdas konsensus) och qiyas (analogi) i nämnd ordning, övergår han snabbt till att försöka relativisera vad sharia är och om den kan ändras, vilket han menar har skett. Om han bekvämat sig till att läsa de första raderna i RoT hade han inte behövt sväva i tvivelsmål. Där står tydligt: ”A CLASSIC MANUAL OF ISLAMIC SACRED LAW” vilket klart uttalar att det som följer är den ”heliga lagen” det vill säga sharia. Nu är det så att den aktuella översättningen av RoT till engelska är certifierad av al- Azhar- universitetet, det främsta lärosätet inom sunni-islam. Det finns anledning förmoda att de lärde där har något högre kompetens vad avser islam än den gode professorn.

Han säger bl.a. att ”man måste alltid göra en tolkning när man kommer in i nya situationer och det kallas ijtihad”. MF försöker här ge sken av att eventuella problem med sharia relativt enkelt kan fixas med lite ijtihad, men det är inget annat än en ny dimridå. I själva verket har ijtihad tillämpats ytterst restriktivt under stora delar av islams historia sedan Al Ghazali på 1000-talet effektivt satte stopp för mutaziliternas förnuftsbaserade reformförsök. Så sent som i Ammanbudskapets punkt 3 (2006) har de lärde inom islam lagt stora begränsningar av ijtihad.
På fråga från PS (14:57) om det är möjligt att förändra vad Gud föreskrivit inlåter sig MF i ett resonemang om att det helt är fråga om människors tolkningar och nämner de olika rättsskolorna. Förutom att han här försöker göra det lätt för sig, gör han ett direkt sakfel eftersom det finns två erkända skolor inom shia istället för en som han säger. Problemet är att inom islam är det som fastställts i konsensus (ijma) bindande för muslimer (RoT Book B) vilket bekräftas i Ammanbudskapet (Introduction (V)). Av detta framgår att det som sägs i sharia inte är vilka tolkningar som helst utan framtagna enligt regler inom fiqh och grundade på Koranen och sunna.

MF är alltid angelägen att betona ”skiljaktigheterna” men väljer att bortse från att Ammanbudskapet klart framhåller att det är betydligt mer som förenar än som skiljer mellan rättsskolorna och att: ”Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam”. Särskilt finns det en stor samsyn i de frågor som är av betydelse för den här aktuella frågeställningen.
MF återkommer sedan till att: ”Det är bara 300 av dem [reglerna] som man återfinner i Koranen”. Han tar kvinnans arvsrätt som ett sådant exempel och går sedan vidare med att ta straff för apostater som exempel på motsatsen genom att säga: ”där finns idag en väldigt bestämd uppfattning hur dom skall behandlas, men dom hittar man inte stöd för i Koranen utan det är tolkningar som har gjorts…”. Han gör sig här skyldig till två grova fel. För det första finns det stöd i Koranen för hårda straff för avfällingar (K 3:90-91, 4:89, 16:106) och för det andra finns det klart uttalat att apostater skall dödas i hadither (bl.a. Buk 9:83:17 och 9:84:57).

Han tycks vilja bortse från att Sharia bygger på islams båda heliga skrifter (1) Koranen och (2) sunna (hadither). Betydelsen av sunna grundas på ett antal verser i Koranen som talar om att lyda Muhammed och att följa hans exempel, ja till och med att Muhammed är nära jämställd med Allah (4:13, 5:92, 9:71, 33:33 m.fl.). Nu är det så att Muhammeds ”exempel” återfinns just i sunna. Ett stort antal detaljerade regler i sharia finns följaktligen inte i Koranen men väl i sunna. Detta gäller t.ex. de dagliga ritualer muslimer följer i samband med bönen och ritualerna i samband med hajj. Sammanvägningarna mellan Koranen och sunna har gjorts i ijma (konsensus) av de lärda inom rättsskolorna och är bindande och inte vilka ”tolkningar” som helst.
Det här var ett riktigt dåligt försök att få sharia att framstå som harmlös.

Sedan görs krampaktiga försök att göra skillnad på ”sharia i betydelsen Guds lag för vissa principiella ställningstaganden” och ”och juridiken, den som många islamiska teologer kallar för fiqh kan inte klassas som sharia i betydelse Guds lag”. Det må vara att MF och Al Naim, den han stöder sig på, tycker så, men det har inget stöd i mainstream islam så som den uttrycks av de främsta lärda inom islam, sunni såväl som shia.
MF gör sedan ett mycket märkligt uttalande: ”Al Naim som flera andra teologer menar att som det framkommit i Koranen är det ju väldigt problematiskt att bilda religiös tro med tvång”. Man häpnar! Har dessa herrar överhuvudtaget läst Koranen som innehåller mängder av verser om blodigt våld mot otrogna inklusive ”bokens folk”; ett våld och förtryck mot ”de andra” som bekräftas i sharia. MF gör sig här skyldig till intellektuell ohederlighet.

Hjälptrupperna kallas in
Så har det blivit dags att damma av Tariq Ramadan och hans minst sagt luddiga resonemang om ”revidering” av islam och sharia för att passa den europeiska kontexten. Redan här finns ett indirekt medgivande om att det tydligen finns en djup diskrepans mellan sharia och europeiska lagar och normer. MF talar om att ”ta fasta på själva andemeningen … och inte tillämpningen som har varit under historiens gång”. Vad gäller ”andemeningen” har vi just kunnat konstatera att Koranen är överlastad med våld. Vad beträffar ”tillämpningen” behöver vi inte gå till historien för att se inhumana exempel på grymma straff enligt sharia i länder som Iran och Saudiarabien. Till råga på allt gäller fortfarande de lagar som frystes på 800-talet.

Sedan kan MF, i den vanliga islamiska vanan att skylla det mesta på judar, inte låta bli att skylla islams bestraffningsmetoder på den mosaiska lagen. Hänvisningen är allt annat än relevant eftersom judarna redan före Muhammeds tid upphört med dessa ålderdomliga bestraffningar.
MF säger sedan att ”det finns ju muslimska teologer, som säger att man kan helt utan problem överge allt det här [bestraffningslagstiftningen] och istället gå över till modern vetenskap och forskning…”. Som exempel tar han Tariq Ramadan som sagt att ”vissa .. lagar måste man kunna lägga på is därför att de inte går att förena med svensk lagstiftning eller europeiska konventioner om mänskliga rättigheter”. Detta föranleder ett antal kommentarer.

Först, åter ett erkännande av att sharia strider mot europeiska lagar och konventioner. Sedan det här med ”utan problem”. Jag vill tvärtom mena att problemet är mycket stort eftersom ändringar strider mot islamisk doktrin. Notera att när han gjorde uttalande gällde det ett moratorium på stening och dödsstraff – inte ett avskaffande. Frågan som inställer sig är hur länge detta moratorium skall gälla. Upphör det då muslimer får majoritet? Att han uttrycker sig som han gör beror naturligtvis på att han kan sin sharia. Att ifrågasätta någon del av sharia kan nämligen ses som hädelse/avfall (RoT O8.7) och det vill han akta sig för. MF ägnar sig här åt ynkligt ihålig argumentering.
Efter dessa krumbukter bjuder så PS på en ny bekväm utväg för att undvika att tala om dagens huvudfråga, då han av outgrundlig anledning börjar tala om andra vatikankonciliet. Jag vill på goda grunder hävda att de konferenser som ledde fram till det ovan nämnda Ammanbudskapet har betydligt större relevans för den islamiska världen än vatikankonciliet för 50 år sedan haft för den samlade kristenheten. Vänligen notera att islam helt nyligen hade sin motsvarighet med den skillnaden att här deltog representanter för alla betydande riktningar. Däremot innebar det inte någon ”revidering” eller ”utveckling”. Men vem hade väntat sig det?

Det föranleder MF att tala om ”tänkare”, outtalat vilka och vilket praktiskt inflytande de har, som resonerar kring att ”sätta människan i centrum”. Inom vilken religion eller ideologi gäller det? Qaradawi, andlig ledare för Muslimska brödraskapet, den dominerande rörelsen idag inom islam och med tentakler över hela världen, har en helt annan syn på saken enligt ovan citerat uttalande.
MF menar (21:40) att dessa ”tänkare”, vilka de nu är, ”ser inga som helst problem med att kunna förena det här med muslimsk identitet, tro eller lagtolkning och det är det som är kärnan i det här arbetet att man behåller den här muslimska identiteten men ändrar innehållet på ett väsentligt sätt”. Han ger för säkerhets skull ingen som helst indikation på hur detta skall gå till eller i vilket avseende innehållet skall ändras. För mig låter det som en modern variant av det klassiska ”indiska reptricket”.

Nästa gång programledaren tar till orda låter han nästan som ett eko av Ammanbudskapet. Han hänvisar till en muslimsk expert, ”som säger att någon vidare utveckling av sharia har inte skett för att den nådde sin höjdpunkt på 900-talet. Sharia visar upp absolut rättvisa och binder därför alla muslimer för evigt”. Precis, det är ju där problemet ligger. Varför då hyckla och låtsas att det går ihop med MR av idag?
Sedan försöker EN i en lång utläggning föga klarläggande göra gällande att det finns ”muslimska teologer”, som vill ”göra resonabla och kloka tolkningar”. Som exempel tar hon professor Kamali i Malaysia. Just ett bra exempel! Det tragikomiska är att han är en av de ursprungliga undertecknarna av Ammanbudskapet, som fryser sharia till 800-talet.

När MF får chansen igen gör ha ett minst sagt märkligt uttalande: ”Alltså det är många andra delar av Koranen man kan dra den här slutsatsen att det är individens rätt som går före”. För säkerhets skull ger han inte något som helst belägg för denna sensationella slutsats. Jag kan försäkra MF att jag kan rada upp ett stort antal inte abrogerade (abrogation innebär att en senare vers upphäver en tidigare med motstridigt innehåll, K 2:106 m.fl.) verser med det helt motsatta innehållet. Detta senare ligger i linje mede vad den ”lärde” förre ministern för lag och religiösa ärenden i Pakistan, A. K. Brohi en gång sade: ”Inom islam finns det inga ”mänskliga rättigheter” eller ”friheter” tillåtna för människan i den mening modernt tänkande, tro och praktik tolkar dem; i själva verket är det så att den troende [muslimen] har skyldigheter och plikter mot Allah eftersom han måste lyda den gudomliga lagen och de mänskliga rättigheter han erkänner härstammar från hans primära plikt att lyda Allah.”
Det dröjer inte länge innan vi får ett nytt märkligt uttalande av MF då han (28:10) tillskriver ayatollahn Montazeri: ”… att det står i Koranen att Gud har sagt till profeten att du har bara skyldighet att säga detta till folk, ingenting mer, inte att tvinga dom att följa det rätta”.  Det går kanske att hitta ett antal verser med sådant innehåll i suror från tiden i Mecka, men det finns å andra sidan, som jag tidigare framhållit, mängder av verser i senare suror som explicit handlar om att strida mot och döda de otrogna inklusive ”bokens folk”.

Så följer ett långt meningslöst parti om abortfrågan, vilken enligt min mening är ett sidospår långt från de centrala MR samtalet borde handla om. Men, man fick ju tiden att gå så att man slapp ta sig an huvudfrågan.
Mot slutet antydde PS att strävan efter universella MR skulle kunna ses som ”nån sorts kulturimperialism”. Man häpnar! MF svarar med att tala om att man bör ”ta det positiva det som är bra med dom globala övernationella konventionerna och förankra i lokala traditioner och förhållanden”. Frågan som då inställer sig är om vad det precis är som inte är bra i UDHR. Är det möjligen åsikts- och yttrandefriheten som representanter för OIC gör sitt yttersta för att bekämpa varje år inom ramen för FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC)?

Slutrepliken från EN säger det mesta om hur illa det är ställt med islams relation till mänskliga rättigheter. ”Så det är ingen lätt uppgift men det är den enda vägen om inte MR-projektet dör så småningom, som kolonistiska projekt tidigare har gjort”. Här erkänner hon indirekt att sharia inte går ihop med MR.
Principiella synpunkter och slutsatser

Efter denna kavalkad av moraliska och intellektuella tillkortakommanden vill jag här ge några mer principiella synpunkter. Det hade varit högst rimligt att diskutera den aktuella frågeställningen utifrån situationen som det ser ut idag i relationen mellan sharia och MR enligt främst UDHR. Därefter kunde man eventuellt ha gått in på möjliga framtida förändringar utifrån tankar och idéer hos vissa moderna ”tänkare”.
Ett sådant resonemang om utveckling av sharia borde naturligtvis ha inrymt överväganden kring vilket reellt inflytande dessa ”tänkare” rimligen kan tänkas ha i en övervägande konservativ islamisk värld. En värld inom vilken dessutom en starkt konservativ tendens varit tydlig i mer än 30 år. En av många illustrationer av detta faktum finns här http://www.frontpagemag.com/2010/jamie-glazov/how-the-veil-conquered-cairo-university/.

En intellektuellt hederlig sådan diskussion bör naturligtvis ta med faktorer som talar för såväl som mot en tydlig förändring av sharia. Det duger inte med lösa fromma förhoppningar knutna kring några inte närmare specificerade ”muslimska tänkare”.
Jag ha nyligen översatt böckerna A och B i RoT. Inte minst i bok B finns en del skrivningar, vilka är högst relevanta när det gäller att värdera hållbarheten av de fromma förhoppningar inte minst MF knyter till dessa tänkare. Innan jag går vidare kan jag inte underlåta att notera att vissa avsnitt av Ammanbudskapet, refererade ovan, är direkta ekon av den text i sharia som återges nedan.

Det inses lätt att inte vilka ”tänkare” som helst göre sig besvär då det gäller att modernisera islam. De måste nämligen vara fullt kvalificerade och accepterade som mujtahids. Som framgår av utdraget ur sharia nedan måste dessutom samtliga mujtahids vara helt eniga. Mot bakgrund av aktuella utslag förefaller det som om MF:s ”tänkare” arbetar mot en klar majoritet. Dessutom kan dagens mujtahids enligt b7.2 inte överpröva vad som tidigare fastställts i ijma. Det skulle vara intressant att mot bakgrund av dessa fakta höra MF ge en trovärdig förklaring till hur sharia skall kunna anpassas till att medge moderna mänskliga rättigheter.
Att göra ett program med den aktuella rubriken utan att med en stavelse nämna vare sig Kairodeklarationen (CDHRI) eller Ammanbudskapet är direkt oprofessionellt alternativt intellektuellt ohederligt om dessa dokument medvetet valts bort. Dessa två moderna dokument är centrala för att förstå islams inställning till MR. Kairodeklarationen är antagen på regeringsnivå av samtliga muslimska länder som alla är medlemmar av OIC. Ammanbudskapet är antaget på högsta religiösa nivå av de främsta företrädarna för sunni, shia och sufi i form av mullor, imamer, ayatollor och statschefer. Det är alltså inte en liten extrem minoritet, som står bakom budskapet utan ledare för mainstream islam.

Kairodeklarationen är helt uppenbart framtagen av OIC i direkt opposition mot FN:s UDHR eftersom den senare på ett antal viktiga punkter tydligt står i strid mot sharia. Det är därför heller ingen slump att sharia nämns 16 gånger i CDHRI inklusive i de två avslutande artiklarna, vilka effektivt sammanfattar deklarationen. Där görs det entydigt klart att samtliga mänskliga rättigheter skall underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter.
Ammanbudskapet fastställer grunderna för islam och slår fast att den som underkastar sig en av de godkända rättsskolorna för sharia är muslim. Nota bene – underkastar sig. Det rycker effektivt undan benen för alla försök under programmet att relativisera sharia.

Programmet präglades av ett stort antal dimridåer med föga relevans vad gäller att belysa den aktuella frågeställningen, allt i det uppenbara syftet att finna ursäkter för att undvika att besvara grundfrågan. Programledarens oförmåga alternativt ovilja att ställa de rätta frågorna var slående. Programmet präglades även till stor del av samma gamla dualism som finns överallt inom islam sedan dess uppkomst. Det är beklämmande att två professorer lånar sig till att framträda med sådan uppenbar brist på intellektuell och akademisk heder. Sammantaget ledde detta till en synnerligen låg programmässig och intellektuell nivå.

 

Utdrag ur sharia
B7.0 Vetenskaplig konsensus (Ijma)

B7.1('Abdal - Wahhab Khallaf:) Vetenskaplig konsensus (ijma) är enigheten mellan alla mujtahids (def: o22.1(d )) bland muslimerna som existerar vid en viss period efter Profetens död (Allah välsigna honom och ge honom frid) om ett särskilt utslag angående en fråga eller händelse. Det kan från detta dras slutsatsen att de väsentliga delarna av vetenskaplig konsensus är fyra, utan vilken det är ogiltigt:
(a) att ett antal mujtahids existerar vid en viss tid:

(b) att alla mujtahids bland muslimerna i den period då saken eller händelsen inträffar är överens om sitt beslut, oavsett land, ras eller grupp, fast icke- mujtahids har ingen betydelse;
(c) att varje mujtahid presenterar sin uppfattning om saken på ett tydligt sätt, vare sig verbalt, genom att ge ett formellt rättsligt yttrande om den, eller i praktiken, genom att ge ett rättsligt beslut i ett rättsfall om det;

(d) och att alla mujtahids är överens om utslaget, för om en majoritet av dem är överens, effektueras inte konsensus, oavsett hur få de är som motsäger det, eller hur många som instämmer.
B7.2 När de fyra nödvändiga kraven för konsensus existerar, är det överenskomna utslaget en auktoritativ del av den heliga lagen som det är obligatoriskt att lyda och olagligt att inte lyda. Inte heller kan mujtahids av en efterföljande epok göra saken till föremål för ny ijtihad eftersom avgörandet om det, verifierat av vetenskaplig konsensus, är ett absolut rättsligt beslut som inte tillåter att det överträds eller ogiltigförklaras.

b7.3 Beviset för den rättsliga myndigheten i vetenskaplig konsensus är att precis som Allah mest strålande har beordrat de troende, i Koranen, att lyda Honom och Hans budbärare, så också har han beordrade dem att lyda de av myndighet (Ulu al-amr) bland dem och sade:
"O ni som tror, lyd Allah och lyd profeten och de med auktoritet bland er" (Koranen 4:59).

så att när de med auktoritet i juridisk expertis, mujitahids, kommer överens om ett avgörande, är det obligatoriskt enligt Koranens egna ord av att följa dem och utföra deras utslag. Och Gud hotar dem som motsätter sig Budbäraren och följer annat än de troendes sätt, att säger: "Den som förnekar Budbäraren efter att vägledning har blivit klar för honom och följer annat än den troendes väg, ska vi ge honom till vad han har vänt sig till och steka honom i helvetet, och hur ond är en sådan utgång" (Koranen 4:115).

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio