Thursday 1 February 2018

Förljuget inslag om islam


Inslaget ”Islam 2018-vart är vi på väg?” i Människor och tro (18-01-11) innehöll en del märkliga uttalanden och präglades av att programledaren underlät att ställa relevanta frågor. Låt oss börja med att granska några uttalanden.

Iman Baroudi hävdade att ”Det är jättemycket som har ändrats i det muslimska tänkandet…) och anförde som exempel detta att kvinnorna i Saudiarabien nu får köra bil. Det får väl anses vara en händelse på marginalen i beaktande av att sharia är gällande lag i landet. Det innebär allvarliga inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter, inte minst för kvinnor.

Iman Baroudi ställde sedan frågan: ”Är de för evigt dessa tolkningar?” Förhoppningsvis inte, men verkligheten talar ett annat språk. Så sent som 2006 undertecknade ledande religiösa företrädare för sunni och shia Ammanbudskapet, vilket fastställde giltigheten av de godkända rättsskolorna. Det innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan erkändes, vilket innebär locket på för förnyelse och innovation.

Det är alltså inte särskilt mycket som ändrats i grunden inom ”det muslimska tänkandet.”



Akbar Abdul Rasul hävdade: ”Problemet är att folk kan inte skilja på islam som en religion och en doktrin för 1,6 miljarder människor…” Det sorglustiga är att det inte bara är ”folk”, utan även de främsta lärde inom islam, som inte skiljer på religion och politisk ideologi. Ammanbudskapet och Kairodeklarationen (antagen 1990 av samtliga muslimska länder) bekräftar sammantaget att islam är en totalitär ideologi i minst lika hög grad som en religion.


Han tar sedan Akbar den store som intäkt för ”att islam har reformerats hela tiden.” Det är sant att Akbar reformerade och liberaliserade islam inom Stormogulriket, men tyvärr återställde hans sonsonsson Aurangzeb senare det ortodoxa regelverket, så det var en ganska kortvarig frihet inom just den delen av den muslimska världen.



Strax därefter kom ett nytt häpnadsväckande uttalande när han sade att ”islam började som en gärning till rättvisa inom den arabiska världen.” Enligt islams ”heliga” skrifter började islam som en rörelse för att ersätta arabisk polyteism med islamisk monoteism. För övrigt präglades Muhammeds agerande under de tio åren i Medina av allt annat än rättvisa. Ett närmast övertydligt exempel är Muhammeds fördrivning/dödande av de tre judiska stammarna från Medina; stammar, som hade bott där långt innan några araber kom dit.



Akbars grövsta påstående var: ”Så islam som sådan är inkluderande och den muslimska kulturen är inkluderande.” Studerar man Koranen, hadither och inte minst dessas syntes, sharia, finner man att islam är allt annat än inkluderande. Den är uttalat exkluderande och delar in mänskligheten i muslimer (troende) och kafirer (de som förnekar profetens budskap).



Sevran Ates tydliga prioritering av ”mänskliga rättigheter både före tradition och religion” är vällovlig, men samtidigt anser jag att den kritik institutet dar-al Ifta riktat mot henne är högst befogad från ett islamiskt perspektiv. Det institutet har nära kopplingar till Al-Azhar-universitetet, det främsta lärosätet inom sunni-islam och därför teologisk kompetent. Jag instämmer i den kritik, som riktades mot henne efter föreläsningen i Riksdagen.



Näste deltagare i programmet var Mohammad Fazlhashemi, som introducerades med ett uttalande av denne om att ”det har alltid pågått en dragkamp mellan företrädare för en exkluderande och en inkluderande tolkning” av islam. Mohammad tog sedan salafismen som ”ett väldigt bra exempel på det.” Den är väldigt exkluderande där man talar om en enda riktig tolkning av islam.



På den punkten gör han det alltför enkelt för sig, då flera andra grenar av islam har en liknande tolkning. Detta demonstreras tydligt av vad de främsta religiösa företrädarna för sunni och shia fastställde i Ammanbudskapet 2006. Giltigheten hos den asharitiska skolan erkänns i Ammanbudskapet. Det innebär bland annat att de lärdas tolkning i konsensus (ijma) ges en stark ställning. När väl ijma fastställts är den inte möjligt att ändra. Ijma är gudomlig och kan inte undanröjas av omtolkning. Budskapet bekräftar giltigheten av de erkända rättsskolorna och slår fast att det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer.



Såväl IS som Muslimska brödraskapet är ideologiskt starkt bundna till salafismen.



Fazlhashemi gör ett nummer av att man inom kristendomen har ”den där vertikala beslutsordningen den här hierarkin med ärkebiskopen i toppen. Som jag visat ovan har de lärdes konsensus, ijma, minst lika stark ställning som någon ärkebiskop.



Hans svar rörande ”en inkluderande islam” var allt annat än klarläggande.  Han valde att bortse från att islam, som den framställs i Koranen, i sunna och i sharia är tydligt exkluderande.



Fazlhashemis resonemang om förnuftets betydelse i tolkningen av islams urkunder är, förmodligen avsiktligt, utan konklusion. Han nämner inte heller att den riktigt stora striden om detta stod redan på 900-talet, då al-Ashari satte stopp för mutaziliternas mera förnuftsbaserade teologi. Detta bekräftades senare av Ghazali, som anses ha lagt locket på för förnuftsbaserad teologi.



Inte heller resonemanget om olika systemkollapser leder någonstans. Ammanbudskapet undertecknades av de främsta företrädarna för de dominerande riktningarna inom islam och bör därför ses som ett uttryck för mainstream islam väl grundad i Koranen, sunna och sharia. Det innebär att islam till sin karaktär är såväl exkluderande som våldsbejakande. Att små minoriteter har annan uppfattning förändrar inte detta grundläggande faktum.