Det finns ingen påve inom islam

 

Rubrikens påstående används ofta i debatten för att hävda att det saknas en samlad linje inom islam vad gäller religionens elementa. Det kan ytligt sett sägas vara sant men resonemanget innehåller ett antal grova förenklingar och bortseende från väsentliga fakta.

För det första kan påven bara ses som representant för en begränsad del av kristenheten och en ännu mindre del av det övriga religiösa livet utanför islam. Hans inflytande över världens religiösa liv och regelverk är därför inte särskilt betydande.

För det andra visar resonemanget på stora brister i kunskap och insikter om islam. Det finns nämligen inom islam några politiska och religiösa institutioner, vilka väger tyngre än varje påve. En viktig sådan institution är Organisation of Islamic Cooperation (OIC) i vilken samtliga muslimska länder och den Palestinska myndigheten är medlemmar. Det var OIC som utarbetade och år 1990 fastställde Kairodeklarationen, The Cairo Declaration on Human Rights in Islam (CDHRI), vilken senare ratificerades av medlemsländerna.

En analys av Kairodeklarationen finns här Islam, Kairodeklarationen och mänskliga rättigheter?.

En annan viktig institution inom islam är ijma , som noga regleras i sharia (se bok b och o). Den mest erkända översättningen av sharia finns här Reliance of The Traveller (catheyallison.com) (RoT). Ijma definieras enligt följande:

B7.1 Vetenskaplig konsensus (ijma) är enigheten mellan alla mujtahids (def: o22.1(d )) bland muslimerna som existerar vid en viss period efter Profetens död (Allah välsigna honom och ge honom fri d) om ett särskilt utslag angående en fråga eller händelse. Det kan från detta dras slutsatsen att de väsentliga delarna av vetenskaplig konsensus är fyra, utan vilken det är ogiltigt:

(a) att ett antal mujtahids existerar vid en viss tid:

(b) att alla mujtahids bland muslimerna i den period då saken eller händelsen inträffar är överens om sitt beslut, oavsett land, ras eller grupp, fast icke- mujtahids har ingen betydelse;

(c) att varje mujtahid presenterar sin uppfattning om saken på ett tydligt sätt, vare sig verbalt, genom att ge ett formellt rättsligt yttrande om den, eller i praktiken, genom att ge ett rättsligt beslut i ett rättsfall om det;

(d) och att alla mujtahids är överens om utslaget, för om en majoritet av dem är överens, effektueras inte konsensus, oavsett hur få de är som motsäger det, eller hur många som instämmer.

B7.2 När de fyra nödvändiga kraven för konsensus existerar, är det överenskomna utslaget en auktoritativ del av den heliga lagen som det är obligatoriskt att lyda och olagligt att inte lyda. Inte heller kan mujtahids av en efterföljande epok göra saken till föremål för ny ijtihad eftersom avgörandet om det, verifierat av vetenskaplig konsensus, är ett absolut rättsligt beslut som inte tillåter att det överträds eller ogiltigförklaras.

I o22.1(d ) fastslås de omfattande och detaljerade kunskaper som krävs hos en mujtahid. Punkterna (9) och (10) bekräftar den centrala betydelsen av abrogation.  Efter att ha redovisat ett antal olika bevis för att så är fallet slår man i B5.0 fast att regeln om att följa de lärdas utslag.

Det är uppenbart att reglerna för ijma och för mujtahid är omfattande och stränga. Nu kan måhända någon invända att det är gammalt (början av 800-talet) och inte längre är giltigt. Att så inte är fallet bekräftas av Ammanbudskapet (2004-2006) Amman Message – The Official Site undertecknat i, just det, ijma av de främsta lärda inom sunni och shia. Budskapet sammanfattas i tre punkter.

Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.

1. Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.

Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.

2. Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.
3. Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.

Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds budskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.

Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad (ändringar). Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Detta bekräftas av att giltigheten hos den asharitiska skolan erkänns i Ammanbudskapet. Enligt denna skola är måttet för gott och ont i all lagstiftning den heliga lagen enligt Allah och hans budbärare medan förnuftet förkastas (RoT a1.3- a1.4).

Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus, ijma, för hela den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:

1. den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
2. detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
3. det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.

En analys av Ammanbudskapet finns här Freedom and reason: 2009 (nilsdacke.blogspot.com) .

 

Sammanfattning och konsekvenser.

Koranen poängterar att den troende inte kan välja och vraka utan måste acceptera den i sin helhet Det inkluderar naturligtvis alla de många verser som har ett politiskt budskap Med hat och hot riktat mot ”de otrogna”, som skall underkuvas till att acceptera islam. Koranen 9:29 och många andra har just det budskapet och det bekräftas i sharia (O9.0 JIHAD). Eftersom Ammanbudskapet och Kairodeklarationen antagits i ijma av de främsta inom såväl sunni som shia måste det anses representera mainstream islam. Alla försök att skydda islam genom att försöka tala om ”politik islam” eller ”islamism” saknar alltså saklig grund. Som Erdogan uttryckte det för ett antal år sedan: ”There is no moderate or immoderate Islam. Islam is Islam and that’s it.”

Sedan är det viktigt att skilja på islam och muslimer eftersom många ”muslimer ” inte är benägna att följa alla islams regler.

Islamologer, Kairodeklaration och Ammanbudskapet

 Delkursen Islamologi II vid Stockholms universitet avhandlar främst nutida islam. Jag finner det anmärkningsvärt att den anbefallda kurslitteraturen, som behandlar aktuella frågeställningar inom islam, inte med en stavelse nämner varken Kairodeklarationen http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html (CDHRI), ratificerad år 1990 av samtliga muslimska länder, eller Ammanbudskapet (AB) http://ammanmessage.com/. Det senare är undertecknat i ijma (konsensus) så sent som 2006 av de främsta lärda inom såväl sunni som shia och slår fast ett antal grunder för islam. Att helt bortse från dessa dokument framstår inte som särskilt seriöst och strider faktiskt mot grundläggande akademiska/vetenskapliga principer. De nämnda dokumenten berördes inte heller i någon av föreläsningarna under kursen.

Sedan jag år 2007 flyttat tillbaka till Sverige efter fyra år i England har jag (oftast tillsammans med en vän) bevistat ett stort antal föreläsningar om islam givna av erkända islamologer och religionsvetare. Ingen av dessa föreläsare har någonsin nämnt eller kommenterat något av dessa minst sagt aktuella dokument. Då man under frågestund tar upp dessa dokument och deras relation till mänskliga rättigheter och demokrati inom islam blir det oftast en besvärande tystnad följt av en krystad kommentar som avslöjar deras brist på intellektuell integritet.

De många föreläsningar jag lyssnat på karaktäriseras genomgående av försök att presentera en välpolerad bild av islam. Alla besvärande fakta göms undan efter bästa förmåga. En som är mästare på detta är professorn Mohammad Fazlhashemi. Han är en verklig expert när det gäller att tillämpa kitman d.v.s. att undanhålla en väsentlig del av sanningen.

Första gången jag lyssnade på honom och hade möjlighet att ställa en fråga beskrev han som vanligt islam i positiva termer. Min fråga gällde hur det han sagt gick ihop med det faktum att samtliga muslimska länder ratificerat Kairodeklarationen, vilken föreskriver att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia.

Han verkade störd av frågan och svarade något i stil med att det var ett problem men ville eller kunde inte utveckla svaret mer än så. Tyvärr är det lika dant med nästan alla dessa förståsigpåare med fina akademiska titlar. Man försöker gå som katten kring het gröt så snart det gäller en frågeställning som kan ses som negativt för islam. 

Jag ser fram mot den dag då någon av dessa forskare vågar kalla en spade för en spade.                                                                                                                                                                                                                                   

Vad är skillnaden på islam och islamism? – Terese Cristiansson reder ut?

 

Mellanösternskorrespondent Terese Cristiansson reder ut vad skillnaden är och varför definitionen är så omdebatterad.

Cristiansson nämner tidigt att det finns ”nära 2 miljarder muslimer” följt av att:

”Islamism är en betydligt mindre grupp som tror på en ideologi; en ideologi som går ut på att skapa makt ofta då med mycket våldsamma metoder för att få pengar, makt eller mark/landytor.”

”En islamist använder sig av våldsamma metoder för att få makt helt enkelt”

Cristiansson gör sig här skyldig till en alltför snäv och därmed felaktig definition av islamism. Islamism definieras oftast som att islam skall styra det sociala och politiska såväl som det personliga livet. Det är i själva verket helt enligt budskapet i Koranen och i sharia det vill säga bokstavstrogen islam eller om man så vill fundamentalistisk islam. Det finns alltså ingen skillnad mellan islam och ”islamism”.

Det finns naturligtvis flera våldsbenägna extremistiska militanta grupper, men den största islamistiska rörelsen är Muslimska brödraskapet, som är spridd över hela världen och oftast inte använder våld utan verkar genom att infiltrera organisationer i länder där de verkar inklusive Sverige och övriga länder i Väst,

Hon säger senare att: ”Det finns en begreppsförvirring som används av olika sidor i den här debatten. Man tar olika saker ur Koranen ur sitt sammanhang och använder det för att få följare som är beredda att göra de här våldsbejakande sakerna.”

Här demonstrerar hon ren okunskap om Koranen och islam. Koranen är full av uppmaningar till att döda, skära halsen av, terrorisera och bedriva jihad mot otrogna och apostater. Man behöver verkligen inte ta ”saker ur Koranen ur sitt sammanhang” för att finna stöd för grovt våld mot alla som inte accepterar Koranen och islam. Eftersom det finns många motstridiga uttalanden i Koranen finns dessutom regeln om abrogation (naskh), som innebär att den kronologiskt senaste versen gäller över en tidigare. Det är också så att sura 9 är den kronologiskt senaste suran i Koranen och att den innehåller ett antal av dessa uppmaningar till våld.

Detta våld mot otrogna och apostater bekräftas med emfas i sharia.