Freedom and reason

Nytt bottennapp för ”Människor och tro”

2012-01-17T13:26:00.000-08:00

Så har det då hänt igen. MoT har åter igen publicerat ett grovt osakligt avsnitt, denna gång med anledning av en färsk bok av den holländska s.k. ”forskaren om islamofobi” Ineke van der Valk. Man inleder med och fortsätter konsekvent med att använda termen ”islamofobi” på ett okritiskt sätt och ofta som synonym till sakligt grundad islamkritik. Redaktionen borde vara medveten om att fobi betecknar en ”sjuklig tvångsföreställning” och välgrundad kritik mot den totalitära ideologin/religionen islam är i högsta grad befogad och därmed allt annat än uttryck för fobi.

Redan tidigt i avsnittet försöker man genom ”guilt by association” förknippa den islamkritiska rörelsen och dess företrädare som Geert Wilders med ren vandalism och ”våld mot muslimer och moskéer”. Man antyder t.o.m. att intellektuell kritik av islam skulle uppmuntra till sådana dåd.

Inslaget går sedan över i ett öppet angrepp på Geert Wilders och hans parti. Efter att ha nämnt ”hatbrottsrättegången” mot Wilders och något uttalande av honom om islam låter man Valk framföra att ”PVV-ledaren är på gränsen till antidemokratisk. Naturligtvis lämnas inget som helst belägg för detta påstående. Det Wilders har gjort är att använda sin demokratiska rätt och skyldighet att kritisera en totalitär och antidemokratisk ideologi. Islams totalitära karaktär har behandlats här.

Valk får sedan via den om islam uppenbarligen okunnige reportern framföra att tanken på ”islamofobi som ett slags rasistisk ideologi …” med ”negativa bilder av muslimer”. Här gör man till att börja med konststycket att förvandla ett sjukdomstillstånd till ideologi . Vidare är det så att Wilders och andra islamkritiker genomgående talar om islam och inte om ”muslimer”. Inte heller kan islamkritik betraktas som rasism eftersom islam inte är en ras utan en ideologi/religion. Hur kan det för övrigt komma sig att kritik av olika former av kristendom aldrig betecknas som rasism?

Det finns här inte utrymme att gå in på hela inslaget men det finns goda skäl att ta upp det som sades i slutet. Där återger reportern följande av Valks uttalande: Islamkritiken är delvis underbyggd av lögner och felaktiga generaliseringar men Valk menar också att det finns kritik baserad på fakta och pekar t.ex. på islams syn på kvinnor… ”. Naturligtvis gavs inte ett enda exempel på varken ”lögner” eller på ”felaktiga generaliseringar”.

Låt oss med detta i tanken gå tillbaka till rättegången mot Wilders. Redan hösten 2010 behandlade jag första delen av den. Med anledning av talet om lögn eller sanning som grund för islamkritiken finns det här anledning att återknyta till processen mot demokratins och yttrandefrihetens förespråkare Geert Wilders. Rättsprocessen var till stora delar rättsvidrig. Den och alls inte Wilders uttalanden var i strid mot demokratiska värden. Några exempel:

Mycket få av Wilders vittnen godkändes av domstolen
Domaren i den första omgången förklarades jävig och avsattes sedan han försökt påverka ett av Wilders vittnen
Åklagaren ville lägga ned målet då det saknades grund för åtal

Hela åtalet byggde på ett antal uttalande av Wilders med bakgrund i Koranen och andra av islams ”heliga” skrifter. Under rättegången togs dessa uttalanden upp med de tre vittnena Wafa Sultan, prof. Jansen och dr. Admiraal. På punkt efter punkt bekräftade vittnena att Wilders uttalanden är i överensstämmelse med islam och dess källskrifter. Ett par exempel ur Professor Jansens vittnesmål får räcka:

Beträffande Wilders uttalande om islams mål att dominera.

”Från dessa texter uttalas verkligen viljan att dominera. Jag hänvisar också i detta sammanhang till en ledande bok, "Reliance av Traveller", i denna anges att det är en plikt för varje muslim att delta i kriget, tills Islam triumferar. I många predikningar, även i Nederländerna, sägs det att den västerländska civilisationen är ond och korrupt och måste störtas. Islam är stolt över förstörelsen av tidigare civilisationer såsom kristendomen i Mellanöstern och den zoroastriska civilisationen [i Persien]. Temat "förstöra" förekommer ofta i Koranen, handböcker om sharia och standardverk om islam. Alla otrogna samhällen måste omvandlas. Om det inte är med Koranen, så med klubban. Du måste kontakta en imam för lokalisering av detta sista citat. Jag läste det först i en sufi-tidning i Egypten, citatet tillskrivs Kalif Osman".

Sedan till sidan 5 [i stämningen], citat: "Denna bok uppviglar till hat och mord". Mr Jansen: "Ja. Den som läser tio sidor i Koranen kommer att se att detta är sant, så länge det gäller bara otrogna." Sedan på sidan 6 i stämningen, om Koranen och storleken på Kalle Anka [tidningen]. Mr Jansen svarar: "Det finns förstås verser som inte är hatiska. Omsorg om föräldralösa, allmosor. Om du skulle lämna ut alla hatiska verser från Koranen, skulle den vara betydligt tunnare. Då skulle ungefär en fjärdedel och en femtedel kvarstå."

Läs gärna hela vittnesmålet här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/11/expert-testimony-of-hans-jansen-at.html . Wafa Sultans vittnesmål finns här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/10/testimony-by-wafa-sultan-at-trial-of.html#more och Simon Admiraals här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/10/testimony-of-simon-admiraal-at-geert.html

Det visar sig alltså att Wilders och vill jag hävda andras islamkritik alls inte bygger på ”lögner och felaktiga generaliseringar” utan på hårda fakta, vilket tydligt framgår av dessa under ed avgivna vittnesmål. Redaktionen för MoT borde skämmas för sin systematiskt bedrövliga faktakontroll och dokumenterade oförmåga att ställa relevanta följdfrågor.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Intervju med Ibn Warraq

2011-12-29T07:19:00.000-08:00

Ibn Warraq är enligt min mening en av västvärldens mest framstående intellektuella. Han förenar ingående kunskaper och ett vetenskapligt sinnelag med stort mått av intellektuell integritet och akademisk hederlighet. Dessa är numera tyvärr sällsynta bland samtida s.k. ”intellektuella”.

Ett aktuellt inlägg på FaithFreedom tar upp utdrag från hans senaste bok ”Why the West is Best”. Ur inlägget saxar jag: ” Enligt Ibn Warraq har friheten blivit förrådd av de västerländska ”tjattrande” klasserna. "Många liberaler i väst, från regeringstjänstemän till akademiker och journalister, har misslyckats med att stå upp för våra grundläggande friheter utan har bedrivit eftergiftspolitik och självcensur. Det skamliga övergivandet av det principiella av många intellektuella som svar på fatwan mot Salman Rushdie var en föraning om vad som komma skulle".

Den islamiska lärde demolerar den så kallade "arabiska våren". "Jag är inte alls optimistisk om framtiden för demokratin i Mellanöstern, den arabiska våren bör döpas om till "Det muslimska brödraskapets vår". Det finns inget sådant som "moderat islamism". De islamistiska partierna har skickligt mata godtrogna västerländska journalister från Nicholas Kristoff till Thomas Friedman, och ännu mer lättlurade västerländska regeringar med lugnande ord hela tiden för att dölja deras verkliga syfte, inrättandet av en konstitution baserad på sharia och en teokratisk stat".

Läs gärna hela inlägget.

Jag vill ta tillfället i akt att rekommendera hans mest kända bok ”Why I am Not a Muslim”. Det är en faktaspäckad och mycket väldokumenterad bok och en bra inkörsport till verklig förståelse av islam. Själv köpte och läste jag den för ett antal år sedan. Jag har sedan läst om den och använder den flitigt som referens.

Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Förljugen imam ges klippkort på P1

2011-12-19T00:56:00.000-08:00

Imamen Abd al Haqq Kielan framträdde i lördags åter i full frihet i programmet ”Tankar för dagen”. Det är mindre än en månad sedan han senast hördes där. Imamens inlägg präglas alltid av att de framförs med ett insmickrande röstläge samt naturligtvis av att de är bemängda med taqiyya och kitman, metoder sanktionerade i sharia för att genom lögner och utelämnanden främja islam. Jag skall nedan ge några tydliga exempel på detta ur hans senaste två inlägg.

Låt oss analysera följande avsnitt: ”Jag blev muslim när jag förstod att Koranen är Guds ord och att alltså Muhammed var Guds sändebud. Då insåg jag att det skulle var dåraktigt att tro på Gud men strunta i vad han säger, så jag bestämde mig för att börja be direkt”. Detta låter ju rimligt och ofarligt nog, men har fler bottnar än så.

Muhammed var inte bara Allahs ”sändebud” (bekräftat bara genom egen utsago) utan är dessutom enligt otaliga verser i Koranen varje muslims främsta förebild och exempel att efterlikna. ”Förebilden” beskrivs i sira och i hadither, men det är allt annat än en vacker bild, som framträder där. Under de tio åren i Medina begick ”profeten” upprepade gånger snart sagt varje tänkbart grovt brott. Exempel finns här. Det visar sig alltså att Muhammed är allt annat än en lämplig förebild annat än för terrorister.

När Kielan säger att: ”det vore dåraktigt att ... strunta i vad han [Gud] säger ...”, så nämner han bara den dagliga bönen av alla de befallningar Allah gav. Han utelämnar den befallning som av många ledande muslimer ses som den sjätte grundpelaren, nämligen skyldigheten för varje troende muslim att delta i jihad mot de otrogna. Denna skyldighet är hårt inskriven i såväl Koranen som hadither. Några exempel: ”Stridande är föreskrivet för dig” (K 2:216); ”Döda dem var än du finner dem” (K 4:89); ”Strid mot de otrogna till det yttersta” (K 9:36). Detta var bara tre av sammanlagt 164 verser, som avser blodig jihad.

Kielan menar att bönens ritual med ”pannan mot marken” är ”en ställning av yttersta ödmjukhet och underkastelse”. Ja det är väl bara symptomatiskt inom en kult där själva ordet islam betyder just underkastelse. Det skrämmande är att han frivilligt underkastar sig en grym och småaktig Allah och dennes kriminelle hantlangare Muhammed.

Den gode imamen säger sedan att ”profeten” ”på väg hem från en av de drabbningar, som muslimerna tvingades utkämpa under islams första tid” gjorde ett uttalande om ”det stora heliga kriget”. Om detta finns följande att säga. Den enda gång de tidiga muslimerna utkämpade en defensiv strid var ”Slaget vid befästningsgraven” februari 627 då Meckas armé under ett par veckor belägrade Yathrib i ett fåfängt försök att få stopp på Muhammeds ideliga överfall på karavaner. Alla andra strider, som företogs under ”profetens” 10 år i Yathrib var offensiva och syftade till att röva eller underkuva.

Hadithen om ”det stora heliga kriget” är enligt författaren av Umdat al-Salik (Reliance of the Travellor), Ahmad al-Misri, ”svag eller falsk” och ”inte auktoritativ” (RoT § o9.0). Denna uppfattning bestyrks av att jihad i al-Bukharis högt rankade hadither i 95 % av fallen avser blodig strid. Dessutom ägnar sig Koranen till 60 % åt de otrogna och inte åt religiösa frågor.

Kielan säger i sin senaste betraktelse att man efter den muslimska trosbekännelsen får del av ”alla rättigheter och skyldigheter”. Vilka rättigheter han avser är oklart, inte minst då Koranen är mycket sparsam med sådana. På rak arm kan jag bara erinra mig två tydliga rättigheter enligt Koranen. Det ena är att varje jihadist får vara med om att dela på fyra femtedelar av krigsbytet sedan Allah och hans sändebud tagit sin del (8:41). Det andra är att den som dör i jihad kommer direkt till paradiset (9:111).

Däremot är det ingen ända på alla skyldigheter, vilka omfattar allt från ”de fem pelarna”, det oavvisliga kravet på att delta i jihad (jämför ovan) till minutiösa detaljer om det dagliga livet.

I ett försök att framställa islam som medkännande talar han sedan om att ”tjäna sin nästa” och att ”leva … för medmänniskorna”. Det låter ju bra men han grundar inte detta på Koranen. Som mycket snävt definierar broder till att endast omfatta andra muslimer. Detta är tydligt i många verser i Koranen. ”Var hård mot de otrogna och god mot dina muslimska bröder” (48:29). ”Muslimen skall inte ta otrogna som vänner” (3:28, 4:89 m.fl.). Detta synsätt kontrasterar starkt mot den ”Gyllene regeln” i Nya testamentet och Jesu definition av nästan.

Den gamla damen Kielan citerar har därför helt rätt när hon säger: ”Tacka vet jag kristendomen”. Men imamen tar istället detta som intäkt för att ”islam måste … bli en svensk religion”. Inget kan vara mer fel än det. Sverige och svenskarna har inget som helst behov av islam och dess bigotteri, dess förakt för grundläggande mänskliga rättigheter, dess förtryck av såväl muslimer som otrogna. Ju mindre av islam desto bättre.

Kielan ser som sin uppgift efter 9/11 att mot bakgrund av bilden av ”politisk islam, islamism, terrorism” arbeta med ”att försvara den enkla, fredliga gammaldags islam”. Problemet är att det aldrig funnits någon fredlig islam. Åren i Yathrib (Medina) präglades av fördrivning av och folkmord på judar samt ständiga räder och anfall på närbelägna arabiska stammar. Direkt efter Muhammeds död fortsatte expansionen utanför arabiska halvön genom angrepp på Syrien, en attack som planerats av ”profeten” själv. De närmaste århundradena fortsatte den blodiga expansionen helt i Muhammeds anda. Historiker har beräknat att den islamiska imperialismen kostat minst 270 miljoner i döda, förutom alla de oräkneliga slavar som togs för att bl.a. fylla kalifers, sultaners och emirers harem. Mot bakgrund av historiska fakta är det faktiskt rimligt att hävda att islam är ett av de mest onda som drabbat mänskligheten.

Islam har aldrig varit fredlig. Islam är inget annat än en totalitär, våldsbejakande och förtryckande ideologi.

Jag finner det osmakligt att P 1 gång på gång ger utrymme för denna form av hårt vinklad och osaklig propaganda som inte kan bemötas. Det strider mot kravet på objektivitet i sändningstillståndet.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Sharias centrala roll inom islam

2011-12-16T08:47:00.000-08:00

Insikt om sharia och dess avgörande betydelse är en förutsättning för att förstå islam. Denna insikt måste vi tillägna oss genom att dels härleda sharia ur islams normerande skrifter, dels genom vad de lärda inom islam uttryckt in i våra dagar. Islamiska lärda hävdar att den islamiska lagen, sharia, är perfekt, universell och evig. Låt oss därför börja med att analysera vad de grundar detta synsätt på.

Sharia utgår från Koranen och sunna, vilken i sin tur består av hadither och till viss del sira (biografier över Muhammed), som innehåller uttalanden och handlingar tillskrivna ”profeten”. Eftersom Koranen anses vara Allahs direkta och eviga ord kan ingen människa ändra den. Redan i trosbekännelsen måste varje muslim uttala att Allah är den ende guden och att Muhammed är hans profet. Därav följer att muslimen måste tro på Allahs ord, vilka finns i Koranen.

Varje bestämmelse eller enskild lag i sharia baseras på en referens i Koranen och/eller sunna. Det är därför av vikt att se vad Koranen har att säga med relevans i detta sammanhang. Ett antal verser (5:44-45, 5:49) gör klart att allt skall dömas efter vad Allah uppenbarat. Den som avviker från detta är otrogen. Koranens ställning som underlag för lagen är därmed klarlagd, men hur kommer Muhammed in i bilden. Koranen har svar på det också. Ett stort antal verser i Koranen (3:32, 4:13, 5:92, 9:71 m.fl.) talar om vikten av att lyda Muhammed. En vers (4:80) säger t.o.m. ”att lyda Muhammed är att lyda Allah”. ”Profetens” ställning understryks av att han framhålls som förebild för varje muslim (33:21) och att han skall döma mellan muslimer (4:65). Sunna är den källa, som ger underlag för alla Muhammeds avgöranden i stort som i smått.

Sharia utvecklades under de först århundradena i konsensus (ijma) inom de olika lagskolorna (madhhab) som en syntes av Koranen och sunna eftersom ingendera ger ett fullständigt underlag för lagen. Dessa lagskolors giltighet har senare bekräftats av ledande lärda inom islam från al-Ghazali på 1000-talet och senast i Ammanbudskapet, vilket jag återkommer till senare.

”Reliance of the traveller” (nedan RoT) är en av de mest kända sammanställningarna av sharia som översatts till engelska. Den tillkom på 1300-talet och följer rättsskolan Shafi. Det berömda universitetet Al-Azhar i Kairo har certifierat översättningen, vilket borgar för dess autenticitet.

Vill man förstå islam och sharia är det nödvändigt att vara förtrogen med några viktiga grundsatser. Många har säkert hört försök att framställa islam som en tolerant religion. Man hänvisar då ofta till vers 2:256 i Koranen: ”Det finns inget tvång i religionen”. Detta är ett typiskt exempel på då man tillämpar en av dessa grundsatser genom att bortse från en annan. Regeln om abrogation finns i Koranen och därmed i sharia och innebär att en tidigare vers ersätts av en senare då de strider mot varandra. Regeln är så väl känd inom islamisk rättsvetenskap (fiqh) att de, som studerar sharia för att bli islamiska laglärda får lära sig allt vad som ersatts genom abrogation och av vad. Nu råkar det vara så att den aktuella versen tillkom under det första året i Yathrib och före den definitiva brytningen med de judiska stammarna där. Redan i samma sura och än mer i senare suror finns ett stort antal verser med ett helt annat och betydligt blodigare innehåll i såväl ord som handling.

Den andra grundsatsen som tillämpas i exemplet är taqiyya (lögn, falskhet i syfte att främja islam) eller kitman (ljugande genom att utelämna), vilka är tillåtna eller rentav obligatoriska beroende på om målen är tillåtna eller obligatoriska (RoT r8.2 med hänvisning till al-Ghazali). Eftersom jihad för att underkuva de otrogna är obligatorisk för muslimer, är därför taqiyya obligatorisk och den tillämpas därför flitigt i utbyte med icke-muslimer.

Beträffande jihad har sharia följande att säga (RoT o9.0): ”Jihad betyder krig mot de otrogna…” och är skriftligt beordrat i ett antal verser i Koranen inklusive 2:216 ”Stridande är föreskrivet för er…”, 4:89, ”Döda dem var än ni finner dem” och 9:36, ”Strid till det yttersta mot de otrogna”. Koranen innehåller faktiskt 164 verser, som syftar på jihad i termer av militära expeditioner, stridande mot fiender eller fördelning av krigsbyten. Det skall erkännas att Koranen gör viss distinktion mellan å ena sidan otrogna i allmänhet och å andra sidan ”bokens folk” (judar och kristna), men skillnaden är hårfin.

Skvaller eller förtal har en särskild betydelse i sharia. ”Reliance of the traveller” ägnar ett helt kapitel åt frågan ((RoT r2.6), som fastslår att ”skvaller” inkluderar avslöjande av information som är misshaglig för islam eller muslimer, även om informationen är helt sann. Avslöjandet av all sådan ”känslig” information för icke-muslimer är strikt förbjuden. Tillsammans med taqiyya syftar detta till att skapa ett informationsövertag visavi icke-muslimer.

Det är i detta sammanhang intressant att se hur framträdande islamiska tänkare ser på sharia. Den laglärde Abdur Rahman I Doi skrev så här 1984: ”Hela det muslimska ummah lever under sharia under vilken varje medlem måste underkasta sig, med suveränitet endast tillhörande Allah”. Han tillade: ”Det är på grund av denna princip, som ummah har en härledd lagstiftande makt”. Doi sade vidare: ”Sharia blev inte uppenbarad för begränsad tillämpning i en särskild tid. Den kommer att passa varje tidsålder. Den kommer att förbli giltig och fortsätta så till livets slut på jorden”

Muslimska Brödraskapets (MB) andlige ledare Yousuf al-Qaradawi var 2006 inne på liknande spår: ”Sharia kan inte ändras för att anpassas till skiftande mänskliga värden och normer”. Dessa herrars synsätt bekräftades 2004-2006 entydigt och i konsensus (ijma) i Ammanbudskapet av de främsta företrädarna för islams ledande grenar.

Under sharia gäller att:

· Det finns ingen religionsfrihet

· Det finns ingen yttrandefrihet

· Det finns ingen åsiktsfrihet

· Det finns ingen konstnärlig yttrycksfrihet

· Det finns ingen pressfrihet

· Det finns ingen jämlikhet mellan människor ˗ en icke-muslim, en kafir, är aldrig jämlik med en muslim

· Det finns inget jämställt skydd under sharia för olika klasser av människor. Rätten är dualistisk med en uppsättning lagar för muslimska män och särskilda lagar för kvinnor och icke-muslimer

· Det finns inga jämlika rättigheter för kvinnor

· Kvinnor kan pryglas

· En icke-muslim får inte bära vapen

· Det finns ingen demokrati eftersom demokrati innebär att icke-muslimer är jämställda med muslimer

· Vår författning är skapad av människor och dokument av okunnighet, jahiliya, som måste underordna sig sharia

· Icke-muslimer dhimmis, tredje klassens medborgare

· Alla regeringar måste styras av sharia

· I motsats till allmän lag är sharia varken tolkningsbar eller möjlig att ändra

· Det finns ingen ”gyllene regel”

Min slutsats av detta är att sharia och därmed islam är helt oförenlig med västerländsk demokrati. På den punkten är Yosuf al-Qaradawi faktiskt helt enig med mig enligt denna artikel Why is secularism incompatible with Islam?.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Vad västvärlden inte förstått

2011-11-30T02:41:00.000-08:00

Allt sedan tidigt i våras har dominerande media i väst basunerat den ena förhoppningsfulla rapporten efter den andra förknippade med det som kommit att kallas ”den arabiska våren”. Det ledande scenariot har varit och är att förment despotiska diktaturer kommer att ersättas av demokratier till folkets fromma. Under den senaste tiden har bilden radikalt börjat förändras i takt med att nya ledningar börjar ta form.

I Tunisien blev det islamistiska partiet Ennhada valets segrare, vilket enligt liberala krafter där inte bådar gott. I Libyen förklarade ledaren för övergångsregeringen, Mustafa Abdul Jalil, landet som befriat någon dag efter mordet på Ghadafi och passade samtidigt på att deklarera att landet konstitution och lagstiftning skall grundas på sharia. I Egypten pekar det mesta på att Muslimska brödraskapets parti kommer att dominera tätt följt av ett salafistiskt parti.

Jag har tidigare bland annat i inlägg som ”Filosofisk härdsmälta” och Intellektuellt ohederlig idyllisering av islamism” med hjälp av islamiska dokument visat att sharia och därmed islamism är helt oförenliga med liberal demokrati eftersom de förnekar de mänskliga rättigheter, som är nödvändiga för en fungerande demokrati.

I länder med övervägande muslimsk och då övervägande lågutbildad befolkning står inte valet mellan diktatur och demokrati utan mellan totalitär teokrati och upplyst elitokrati. De främsta skälen till detta är att dessa länder saknar demokratiska traditioner och institutioner samt att islam historiskt och doktrinärt har ett integrerat religiöst och politiskt ledarskap. Det är den tragiska sanningen. Till saken hör att islam är den mest repressiva av alla religioner, vilket starkt bidrar till regimens makt över den muslimska befolkningen.

Republiken Turkiet uppstod 1923 ur spillrorna av det sedan länge sönderfallande osmanska riket med Kemal Atatürk som dess förste president. Denne hade tidigt insett problemen med ett dominerande islamskt inflytande på staten och ledde därför den unga republiken i tydlig sekulär och västerländsk riktning med syfte att få till stånd utveckling och modernisering. Betydligt senare tillkom i länder som Egypten, Irak, Algeriet och Syrien regimer med tydliga sekulära drag trots att de tyvärr oftast blev totalitära. Gemensamt för dem alla var att ledarna insåg att sekulära samhällen var enda möjligheten för utveckling. De visste alla att det gamla osmanska kalifatet hade stagnerat p.g.a. islams förkvävande doktriner.

Ytterligare en historisk återblick är nödvändig för att förstå dagens situation. Den av Khomeini ledda revolutionen i Iran 1979 innebar att en fundamentalistisk shiamuslimsk regim kom till makten med åtföljande blodig repression mot oliktänkande inom landet. Dessa händelser initierade emellertid också en islamisk radikalisering i den huvudsakligen sunni-dominerade islamiska världen som något av en tävlan mellan shia och sunni om vilka, som är mest trogna mot islams dogmer. Detta har bl.a. lett till uppkomsten av ett antal radikala islamiska organisationer med avläggare även i västerländska länder. Mark Gabriel, en tidigare imam och lärare vid Al-Azhar i Kairo konstaterar i boken ”Islam and terrorism” att: ”Dessa rörelser blir gradvis en del av vår värld och deras mål är att ta över. De väntar ständigt på rätt förutsättning eller konflikt för att detta skall kunna ske”.

De flesta västerlänningar är dessvärre fundamentalt okunniga om islam. Detta gäller även svenska journalister. Sveriges radios korrespondent i området den med stora skygglappar försedda Cecilia Udén framhärdar enträget i försöken att utmåla Brödraskapet som ett slags ”moderat kraft” särskilt i jämförelse med salafisterna. Hade hon besvärat sig med att läsa deras motto eller stadgar eller för den delen läst vad dess förre chefsideolog, Syyid Qutb, eller den nuvarande, Yusuf al-Qaradawi, har att säga, borde hon kommit till en helt annan slutsats. I själva verket är de ideologiska skillnaderna mellan Brödraskapet och salafister mycket små. Denna journalist är så naiv att hon med hull och hår verkar svälja Brödraskapets notoriska taqiyya.

De senaste veckorna har vi sett att alltfler sekulära och kristna i Egypten uttrycker rädsla för att Muslimska brödraskapet och/eller salafisterna skall få ett dominerande inflytande efter det nu påbörjade valet. De befarar på goda grunder att den konstitution som skall tas fram kommer att styras av sharia. Uttalanden som gjorts av ledande egyptiska islamister pekar i den riktningen. Det vore naturligtvis mycket illa för Egypten och för hela regionen.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Islams mål i Europa

2011-10-20T04:41:00.000-07:00

Tack vare Gates of Vienna kunde jag för några dagar sedan ta del av en intressant och talande video, som skildrar delar av en debatt i Belgien nyligen mellan Abu Imran ledare av organisationen Sharia4Belgium och Filip Dewinter ordförande i Städer mot islamisering. Jag tycker det finns skäl att på svenska återge och kommentera texten här.

Abu Imran: ”Ett av våra debattvillkor är att vår profet inte får förolämpas, inte heller Koranen eller Allah. Jag är inte ansvarig för vad som händer med personer som slungar ut förolämpningar. Det finns mängder av muslimer i belgisk politik, vilket är något jag inte kan förstå. Du är antingen muslim eller demokrat, du kan inte vara bådadera. Jag bryr mig inte om otrogna. Min uppgift är att behaga, Allah, inte otrogna. Lagen görs inte i parlamentet, den görs inte av ministrar. Det är Allah som gör lagen. Det är omöjligt för en muslim att vara demokrat. Om du vill acceptera demokrati som din ideologi, så har jag inget emot det. Men du kan inte vara en judisk kristen, du kan inte vara en islamisk jude och du kan inte vara en muslimsk demokrat. Du är antingen muslim eller demokrat.”

Filip Dewinter: ”Det stora problemet är att i Antwerpen, i Flandern, i Europa tolereras detta slag av nonsens! Det får mig att må illa och om det gör mig till intolerant att säga att vi måste förbjuda detta, så må så vara. Detta är vårt största problem, vår största svaghet.”

Det Abu Imran säger här kan för den oinvigde framstå som ett uttryck för islamisk extremism, men med insikt om islamisk doktrin är det i själva verket inget annat än mainstream islam. Hur kan jag då påstå detta? Jo, genom att hänvisa till de främsta företrädarna för samtliga ledande grenar av islam, vilka har uttalat vad som gäller i Ammanbudskapet. Detta budskap. Som anses bindande för alla muslimer säger entydigt att en muslim skall underkasta sig och följa en av de godkända lagskolorna för sharia.

Nu är det så att sharia förnekar de för demokrati mest nödvändiga mänskliga rättigheterna. Detta gäller bl.a. åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet och alla individers likhet inför lagen. Detta visar att islam är helt oförenlig med västerländsk demokrati, vilket är precis vad Imran säger i videon. Han bekräftar också rättrogna muslimers djupa förakt för alla otrogna.

Filip Dewinter har naturligtvis helt rätt när han säger att vi måste sluta tolerera denna muslimska intolerans.

Den unge muslimen är längre fram entydig om vad hans organisation har som mål ˗ att förvandla Belgien och resten av Europa till islamiska stater. Han medger också att Dewinter har helt rätt då denne menar att islamiseringen pågår för fullt. Det senar är ju något som våra vanliga media hånfullt brukar förneka.

Det som mot bakgrund av denna och liknande information, lätt tillgänglig på nätet och i media, gör mig mest förvånad och frustrerad är att nästan inga i de politiska och mediala eliterna kan eller vill göra en analys och seriös granskning av detta påtagliga hot mot allt de i högtidstalen säger sig värna.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Hög tid att definiera islam som totalitär ideologi

2011-08-31T05:30:00.000-07:00

Islam har under en följd av år i de flesta västerländska samhällen, inklusive Sverige, fått passera som en religion som alla andra. På så sätt och genom hänvisning till religionsfriheten har islams verkliga karaktär ”flugit under radarn”. Detta har starkt underlättats av den fundamentala okunnighet och naivitet om islam, som är utbredd inom de politiska och mediala ”eliterna”.

Islams totalitära karaktär framgår redan av dess grundläggande trossatser, vilket är uppenbart om man besvärar sig med att granska dem. Tonen anges i ”Shahada”, den islamska trosbekännelsen, som också är den första av islams ”Fem pelare” och som varje muslim skall följa och leva efter: "Jag bekänner att det inte finns någon gud utom Allah, och att Muhammed är hans profet”.

Bekännelsen innebär även att muslimen underkastar sig Allah, som anses vara skapare och laggivare. Det andra ledet i trosbekännelsen innebär att man som muslim skall följa profeten Muhammeds föredöme (Sunna). Ordet islam betyder helt enkelt underkastelse och inget annat. Islam kan sägas bestå av två integrerade delar nämligen tro och regler. En sann muslim måste tro på båda delarna, trosartiklarna och den ”gudomliga lagen”, sharia.

Sharia är ett omfattande regelverk, som reglerar allt från förhållandet till Allah till minutiösa och absurda regler för hur man skall tvätta sig eller vilken fot man skall sätta först då man går genom en dörr. Den anses uttrycka den gudomliga viljan och ”utgör ett system av skyldigheter, som det åligger varje muslim på grund av hans religiösa tro” (Encyclopaedia Britannica Online). Sharia berör åtminstone i princip alla aspekter av det mänskliga livet, från detaljerade renhetsregler till föreskrifter om relationer mellan människor och hur samhället ska styras. Den religiösa lagen, sharia, är således en integrerad del av islam. Sharia är så övergripande att det uttalas att det endast är tillåtet att följa i demokratisk ordning stiftade lagar så länge det inte bryter mot sharia. Religionen islam kommer här i klar konflikt med liberal västerländsk demokrati.

Det är långt ifrån enbart bland ”fundamentalister” som sharia har en central roll. År 1990 antog samtliga 57 muslimska länder (medlemmar av Organization of the Islamic Conference, OIC) en deklaration, ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI). Där sägs entydigt att mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt, gissa vad, jo just sharia. Det innebär enligt islam att de för en demokrati mest grundläggande mänskliga rättigheterna som åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet och alla individers likhet inför lagen förvägras.

Senast i Ammanbudskapet de främsta företrädarna för de ledande grenarna av islam, sunni såväl som shia, i ijma (konsensus) fastställt just ”kärnan” efter ett antal konferenser åren 2004-06. I klara punkter sägs att den är muslim, som underkastar sig en av de godkända lagskolorna för sharia. Vidare sägs att Koranen är Allahs direkta och oföränderliga ord samt att Muhammed är en profet för hela mänskligheten. I en tredje punkt sägs att sharia inte får ändras genom ijtihad (ett sätt att skapa nya regler inom islam), vilket innebär att sharia fryses till 800-talet.

Dessa dokument bekräftar islams principiella inställning till sharia. Den är en komplett sammanställning av lagar som gäller i ett islamiskt samhälle underkastat Allahs vilja. Den är baserad på gudomlig auktoritet, som måste accepteras utan kritik. Den är oföränderlig och fiqh, islamisk rättsvetenskap, utgör den ofelbara och definitiva tolkningen av de ”heliga texterna”. Medan europeisk lag är mänsklig och föränderlig, är sharia ”gudomlig” och oföränderlig.

Om inte detta är totalitärt, vet jag inte vad som är det.

En av de mest väldokumenterade plikterna i sharia och inom islam är deltagandet i jihad heligt krig för islam. Jihad är så viktig att den av vissa inom sunni-islam betraktas som en ”sjätte pelare” medan den inom shia är en av de tio religiösa plikterna. Begreppet har ofta diskuterats under senare år, varvid islamiska apologeter och deras västerländska sympatisörer (bl.a. vissa islamologer) har försökt göra gällande att jihad främst betyder ”inre, andlig kamp” och att terrorister ”kidnappat” begreppet för sina syften. Inget kan vara mera falskt och direkt felaktigt.

Ordet Jihad kommer från det arabiska ordet jahada och betyder enligt Lanes i prisade arabiskt-engelska lexikon: ”Han strävade, ansträngde, eller slet; uppbjöd sig själv eller sin kraft eller kraftansträngning eller strävanden eller förmåga”. Jihad, fortsätter Lane, ”betyder strängt taget att använda eller uppbjuda sin yttersta kraft, kraftansträngning, strävande eller förmåga för att kämpa med något ogillat och detta av tre olika slag, nämligen: en tydlig fiende, djävulen och sig själv; vilket allt finns inkluderat i Koranen sura 22:78. … Jihad kom att användas av muslimerna till att allmänt betyda att han slogs, kämpade eller förde krig mot otrogna och liknande.”

Det är således visserligen sant att jihad allmänt kan betyda kamp, strid men det finns i islams ”heliga” skrifter och i dess historia otaliga och övertygande bevis för att jihad i första hand avser väpnad och blodig strid mot judar, kristna och otrogna i allmänhet för Allah i syfte att expandera islams område, Dar al-Islam. Jihad riktas mot Dar al-Harb, krigets land, där de otrogna bor och där islam ännu inte härskar. Detta bekräftas av att jihad i Bukharis hadither till 98% används i betydelsen våldsam jihad med svärdet mot de otrogna.

De här diskuterade dokumenten bekräftar påståendet att islam är en totalitär ideologi. Det kan knappast formuleras bättre än vad ex-muslimen Ibn Warraq gjorde i en artikel i FrontPage Magazine för några år sedan.

“Islam är en totalitär ideologi som strävar efter att kontrollera det religiösa, sociala och politiska livet för mänskligheten i alla dess aspekter – livet för dess anhängare utan begränsning, livet för dem som följer någon av de så kallat tolererade religionerna i en grad, som hindrar deras aktiviteter från att på något sätt komma i vägen för islam. Och jag menar islam. Jag accepterar inte någon falsk distinktion mellan islam och “islamisk fundamentalism” eller “islamisk terrorism”. Terroristerna, som placerade bomber i Madrid den 11 mars 2004 och de, ansvariga för cirka 3000 människors död den 11 september 2001 i New York, och ayatollorna i Iran, handlade och handlar kanoniskt. Deras handlingar reflekterar islams lära vare sig den finns i Koranen eller i profeten Muhammeds handlingar och uttalanden eller i den islamiska lagen grundad på dessa.

Den islamiska lagen, sharia, är den fullständiga sammanställningen av lagar, som tillämpas i ett idealt muslimskt samhälle, som har underkastat sig Allahs vilja. Enligt muslimer är den grundad på gudomlig auktoritet, som måste accepteras utan kritik, tvivel eller ifrågasättande. Som ett allomfattande system av plikter till Allah kontrollerar sharia hela livet hos den troende och i det islamiska samhället. En individ, som lever under islamisk lag är inte fri att tänka självständigt.”

Islam är en totalitär ideologi, som genom att hänvisa till en förment gudomlig lag förnekar de för en verklig demokrati mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Den begränsar i hög grad individens rätt att tänka fritt. Som en följd av detta är islam helt oförenlig med demokrati i västerländsk mening.

I har kunnat konstatera att islam är en totalitär ideologi, som genom att hänvisa till en förment gudomlig lag förnekar de för en verklig demokrati mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Den begränsar i hög grad individens rätt att tänka fritt. Som en följd av detta är islam helt oförenlig med demokrati i västerländsk mening.

Sedan vi nu kunnat konstatera att islam faktiskt är en totalitär ideologi, måste vi i konsekvens med det tillvarata alla möjligheter att avslöja och motarbeta islam. Islam kan inte längre betraktas och behandlas som en religion. Den måste i minst lika hög grad behandlas för vad den är nämligen en totalitär förtryckande ideologi.

Ledande svenska politiker ur båda blocken har upprepade gånger under senare år uttalat att de tidigare medborgarna i landet skall anpassa sig till dem som kommit hit med annan kultur. Nu förhåller det sig så att sharia med dess medeltida regelverk är en hårt integrerad del av den islamiska kulturen eftersom den styr alla aspekter av den troende muslimens liv. Det är därför ett rimligt krav att dessa politiker klargör exakt vilken del av sharia de menar att vi skall anamma och anpassa oss till. I väntan på ett sådant förtydligande är deras krav på anpassning bara tomma ord utan innebörd.

Det är viktigt att snarast påtala och bekämpa de intellektuellas svek mot upplysningens idéer och vetenskaplig saklighet. Alltför länge har även akademiker strukit islam medhårs i en blandning av naiv multikulturalism och genuin okunskap om islam. Det finns ett antal skrämmande exempel på läroböcker som ger en glättad, förljugen och historieförfalskad bild av islam. Förhärligandet av islam i klassrum och vid universiteten måste snarast upphöra och ersättas av kritisk granskning i sann vetenskaplig anda. Revidera snarast böcker i historia och religion, vilka reviderats för att tillgodose diverse imamers anspråk.

Alla legala möjligheter måste tas för att hejda islams utbredning i västvärlden. Detta gäller allt från islamiska centra, islamiska friskolor till moskéer finansierade av utländska fundamentalistiska intressenter som wahabister och Muslimska brödraskapet. Invandringen av muslimer måste starkt begränsas och stringenta krav på vilja och förmåga att respektera grundläggande demokratiska principer skall uppfyllas innan PUT beviljas. Görs inte detta kommer islams systematiska underminering av samhället att fortgå.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Osakligheter och rena lögner i Människor och tro

2011-07-18T07:12:00.000-07:00

Programmet Människor och tro hade nyligen inslag som behandlade det Muslimska brödraskapets roll i Egypten efter den s.k. revolutionen där i våras. Programledaren konstaterade i introduktionen till inslaget att Brödraskapet nyligen bildat ett parti med det i sammanhanget grovt missvisande namnet ”Frihets- och rättvisepartiet”, som förespråkar sharialag, och sade att en av dess ledare är Amr Daruq. Denne intervjuades sedan av Sören Wibeck.

Under intervjun sade Daruq att man ”håller på att bygga upp en ny demokrati”. På Wibecks fråga: ”Men vad menas med att partiet vilar på islamisk lag?”, svarade han: ”Att vi utgår från islamisk lag innebär att sharia är referenspunkten för alla våra mål, vårt sätt att förhålla oss till politiska, ekonomiska och sociala frågor”. Han tillade: ”Islams huvudprinciper skall styra lagstiftningen, men sharia är mer en uppsättning principer än exakta lagar”.

Dessa uttalanden borde ha föranlett följdfrågor eller kommentarer eftersom de för den, som är insatt i islam, framstår som motstridiga och delvis direkt lögnaktiga. I avsaknad av någon som helst kommentar lämnades den oinitierade lyssnaren i tron att det sagda var helt i sin ordning. Så är alls inte fallet.

För det första framstår det som helt oförenligt att påstå sig ”bygga … demokrati” på grundval av sharia. En fungerande demokrati kräver att ett antal grundläggande fri- och rättigheter garanteras. De viktigaste är åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet och alla individers likhet inför lagen. Dessa och flera andra förvägras helt enligt sharia. (För en mer detaljerad genomgång av sharia se gärna ”Sharia law for the non-muslim”).

Daruqs uttalande: ”Islams huvudprinciper skall styra lagstiftningen…” säger egentligen allt. Det innebär att all annan lagstiftning skall underordnas sharia vilket är helt oförenligt med demokrati i västerländsk mening.

Påståendet att ”sharia är mer en uppsättning principer än exakta lagar” är inget annat än en direkt lögn. Sharia är i själva verket härledd ur Koranen och hadither och innehåller ett antal detaljerade regler (lagar) för alla delar av mänskligt liv. Att reducera detta till ”principer” är absurt.
I slutet av intervjun talade Daruq om sharia som en ”allmängiltig referens” under vilken ”muslimer och kristna och också judar under vissa tider i historien har levt tillsammans”. Även detta befängda uttalande lämnas utan kommentar av intervjuaren och programledningen. Sanningen är att judar och kristna under århundraden levt som dhimmis, tredje klassens invånare, under islamiskt styre. Deras liv var ett liv i förtryck.

Mot slutet av programmet sändes ett inslag med rubriken ”Kvinnors situation i Gaza”. Inslaget gav många väl belagda exempel på inskränkningar av kvinnors fri- och rättigheter under Hamas styre. Det konstaterades att ”Hamas och andra islamiska grupper jobbar aktivt för att på olika sätt stärka kontrollen över kvinnans friheter”. Så långt var allt gott och väl, men man nämnde inte att Hamas är en direkt avläggare från Muslimska brödraskapet och med mycket starka band till detta.

Det faktum att programmet underlät att på något sätt kommentera de förhållanden, som här lyfts fram är inte annat än ett flagrant brott mot kraven på opartiskhet och saklighet. Programmet gav därigenom en förvrängd bild av verkligheten. Denna underlåtenhet var också ett intellektuellt och moraliskt haveri för de ansvariga för programmet.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Intoleransen inom ”Fredens religion”

2011-07-13T23:22:00.000-07:00

Vi har i modern tid sett ett antal exempel på att individer, som anses ha kritiserat islam eller någon av dess symboler, dödats eller hotats till livet för detta påstådda brott. Den första spektakulära händelsen var fatwan mot Salman Rushdi år 1989. Den följdes senare av morden på Pim Fortuyn, Theo van Gogh och Daniel Pearl och dödshot mot bl.a. Ayaan Hirsi Ali, Geert Wilders och många andra. Att döda eller dödshota kritiker är emellertid ingen ny företeelse inom islam utan har gamla och väl dokumenterade anor.

Islams enligt Koranen främsta förebild, profeten Muhammed själv, är som så ofta den som visar vägen vad gäller våld och intolerans. Så snart han etablerat en viss maktställning i Medina började han tillämpa våldsamma metoder mot dem som vågade kritisera eller motsätta sig honom eller islam.

Muhammeds första militära framgång kom i mars år 624 med segern över Meckas styrka i slaget vid Badr. Förutom rikligt byte togs närmare 50 fångar. Flertalet av dessa frigavs senare mot en betydande lösensumma. Muhammed gav under återfärden till Yathrib(Medina) prov på sin karaktär. Vid två tillfällen valde han ut fångar, först Nadhr och sedan två dagar senare Otba, vilka saklöst avrättades. Dessa avrättningar var direkt hämnd för att de båda tidigare i Mecka med poem kritiserat Muhammed. Behandlingen av Otba är särskilt belysande. Innan han dödades utropade han: ”Vem skall då ta hand om min lilla dotter?” – ”Helvetets eld.” svarade Muhammed varefter fången höggs ned.

Dessa båda dödades alltså för det enda ”brottet” att i ord ha kritiserat ”profeten”.

Nästan omedelbart efter hemkomsten från Badr började han vidta åtgärder mot judar och andra invånare som vågat ifrågasätta hans anspråk. Det första offret blev poeten Asma. Hon hade författat och framfört ett antal verser vilka kritiserade profeten. Den utvalde mördaren smög dit på natten och stötte ett svärd genom hennes bröst sedan han först flyttat på hennes dibarn. Dagen därpå hyllades han vid morgonbönen i moskén av Muhammed för dådet.

Ett par veckor senare hade turen kommit till den åldrade juden Abu Afak, som också hade komponerat kritiska verser. Detta irriterade profeten, som bad någon av följeslagarna att göra honom kvitt mannen.

I juli 624 genomfördes mordet på den judiske kritikern Kab enligt en plan, godkänd av Muhammed, som byggde på lögn och svek. Muhammed prisade Allah för det som gjorts sedan det avskurna huvudet lagts för hans fötter utanför moskén.

Meckas kapitulation år 630 följdes av en allmän amnesti för stadens invånare om de underkastade sig islam, men undantag gjordes för ett antal personer vilka flera år tidigare i ord kritiserat Muhammed. Fyra kritiker avrättades, bland dem en sjungande flicka som irriterat Muhammed med kritiska verser.

Detta är bara några exempel på den intolerans mot oliktänkande, som tillämpades av ”profeten”. Saken blir inte bättre av att denna intolerans är doktrinärt grundad i mängder av verser i Koranen, inte minst i sena suror. Intoleransen är därför högst giltig, eftersom de inte ersatts genom abrogation av verser med mildare innehåll.

Den intolerans dagens företrädare för islam demonstrerar mot all form av kritik mot islam eller dess symboler är alltså grundad på såväl islams skrifter som på Muhammeds exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

När ”verklighetens folk” fått nog

2011-03-27T12:01:00.000-07:00

Jag skall idag skriva om något jag alls inte önskar se, men som blir mer och mer oundvikligt. Utgångspunkten är två videoinslag jag hittat via MXp. Den första videon (i fem delar) är en längre intervju med Bat Yeor och en ex-muslim och tidigare imam kallad Sam. Bat Yeor är sedan många år en av mina hjältinnor och "Sam" gör här en helgjuten insats. Tillsammans ger de här en mycket sann bild av islam. De varnar samstämmigt för islam och sharia med dess avsaknad av tolerans av oliktänkande, dess förtryck av otrogna och dess anspråk på teokratiskt världsherravälde.

Om det nu inte i dagens antiintellektuella debattklimat i väst är opportunt att lyssna på vad något så lågt stående som en vit man säger, så borde man väl kunna lyssna till dessa två personer med ingående kunskap om och erfarenhet av islam. Och varför inte lyssna på ett stort antal ex-muslimer som Abul Kasem, Ali Sina, Ayaan Hirsi Ali, Ibn Warraq, M.A. Khan och Wafa Sultan, vilka utifrån sina ingående insikter om islam publicerat många böcker och artiklar under en följd av år. Dessas budskap är snarlikt det Bat Yeor och ”Sam” förmedlar. Alla dessa och många fler säger enstämmigt att islam inte är förenligt med ett demokratiskt samhälle. Varför lyssnar inte etablissemanget på dem

Efter att ha lyssnat på ovan nämnd video, snubblade jag över en länk till ”Multikulturalism och islam i Frankrike” från CBN News. Programmet tecknar en mörk bild över utvecklingen i Frankrike och Europa. Flera av de intervjuade talar om den pågående islamiseringen och sannolikheten för kommande inbördeskrig i det allt mer splittrade samhället.

Vi fortsätter som om inget har hänt att ta emot stora mängder av muslimer av vilka många är rena islamister. Och när de senare uppnått ”kritisk massa” blir det riktigt illa.

Så länge de politiska och mediala eliterna av ren, fundamental okunnighet och missriktad välvilja vägrar att inse att islam inget annat är än totalitär ideologi nödtorftigt maskerad till religion, kommer man inte att kunna skilja agnarna från vetet. Så länge kommer den accelererande islamiseringen att pågå med fundamentalisterna, som har tolkningsföreträde med stöd av Koranen och sunna. Så länge kommer nedmonteringen av det öppna demokratiska samhället att pågå.

Vilka är då de närmast skyldiga till detta sakernas tillstånd? Låt mig nämna några, som står högt upp på de anklagades lista:

• Socialister av olika nyanser, som vurmar för multikultur

• Dumliberaler, som inte drar sig för att omfamna en totalitär ideologi

• Miljörörelsen, som mera styrs av känsla än förnuft och kunskap

Så småningom fann (i Sverige) moderaterna för gott att av opportunistiska skäl hoppa på vagnen. Bildt gjorde ett felval av pyramidala mått hösten 1991 då han vek sig för Westerberg och rev upp det två år gamla Luciabeslutet. Det ledde till världens mest generösa flyktingpolitik och öppnade gränserna för inte minst en massinvandring av muslimer. Man tog detta beslut tvärtemot en stor opinion bland väljarna, som var emot ökad invandring (se här). Det förräderiet mot svenska folket skall vi sent glömma.

Det västerländska samhället bygger på frihet och förnuft och nu har de politiska eliterna under några decennier medverkat till spridning och rentav import av dessas motsatser: ofrihet, oförnuft och teokrati. Hur skall detta sluta? Jag befarar att de som uttalade sig i videon från Frankrike kommer att bli sannspådda när verklighetens folk fått mer än nog.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Islams historia sedd genom färgade glasögon

2011-03-11T12:17:00.000-08:00

De som tisdagen den 1 mars bänkat sig i en fullsatt sal i ABF-huset i Stockholm fick ta del av en absurd och tragikomisk föreställning framförd av religionshistorikern Christer Hedin. Han lyckades, oftast i raljerande ton, under en timma leverera ett antal halvsanningar, förtigande av relevanta fakta, färvrängningar av historien och direkta lögner till åhörare, som överlag var fundamentalt okunniga om islam och dess historia.

Den gode docenten inledde med att göra ett stort nummer av att enligt hans mening kultur i vid bemärkelse överfördes till Europa via Bagdad och att den grekiska kulturen överlevde tack vare islam. Det finns andra och större vetenskapsmän, som t.ex. Ernest Renan, vilka har en helt annan uppfattning. Den senare sade i ett verk om dessa ting att ”den grekiska kulturen överlevde trots islam och inte tack vare densamma”.

Hedin hävdade att den islamiska ”kulturen” nått en höjdpunkt i mitten av 1200-talet då det abbasidiska kalifatet föll för mongolerna 1258 och Bagdad förstördes i grunden. Norra Europa hade vid denna tid mycket begränsad kontakt med Bagdad och den muslimska världen, bortsett från den pågående återerövringen av Spanien från en annan islamisk dynasti. Han beskrev inte i något avseende hur, mot denna bakgrund den grekiska kulturen skulle ha överförts till Europa från Bagdad. Till saken hör att Konstantinopel och Athen föll för turkarna först 1453, nästan 200 år efter Bagdads förstörelse. Många forskare har visat att ett stort antal vetenskapsmän dessförinnan flydde västerut medförande betydande delar av det grekiska kulturarvet.

Man undrar stillsamt om den gode docenten ens hört talas om Wilhelm av Moerbeke, som på 1200-talet översatte bl.a. Aristoteles samlade verk direkt från grekiska till latin, inklusive de verk som aldrig översatts till arabiska. Man var alltså alls inte beroende av texter, som översatts i flera steg via arabiskan. Hedins påståenden om hur Aristoteles filosofi nådde Europa är inget annat än ren historieförfalskning. Den norske akademikern Fjordman ger här en fyllig översikt över ”kulturöverföringen”.

Klädsamt nog erkände Hedin att vårt talsystem med den viktiga nollan har sina rötter i Indien. Han beskrev detta som att ”muslimerna hämtade detta från Indien”. Försktigtvis undvek han att nämna att denna ”hämtning” var ett resultat av exempellöst blodig erövring och kolonialisering av stora delar av Indien. Den indiske historikern K.S. Lal beräknade med utgånspunkt från huvudsakligen muslimska källor att cirka 80 miljoner indier dödades under dessa erövringar, förutom de många tusen, som togs som slavar och sändes till emirer och till kalifen i Bagdad.

Den gode docenten beskrev sedan i svepande termer några epoker under islams utveckling:

632-750 Erövringens tid

750-1258 Abbasidernas tid

1258-1798 Nya riken

Dessa ”nya riken” beskrev han mycket översiktligt som:

1280-1920 Osmanska riket

1501-1722 Iran (safavidiska riket)

1500-1857 Mogulriket (Indien, Pakistan)

Han menade att de islamiska väldenas nedgång sammanföll med den europeiska kolonialismen, vilket han beskrev som ”eländigt”. Han nämnde försiktigtvis inte att den islamiska erövringen fortsatte många hundra år efter år 750. I väst hejdades den inte förrän 1683, då den osmanska armén besegrades utanför Wien.

När han betecknade den europeiska kolonialismen som eländig, men samtidigt gick förbi den långa perioden av islamisk expansion utan kommentar, gjorde han sig skyldig till en förfärande historieförfalskning. Dessa islamiska erövringar var allt annat än söndagsutflykter. De överträffar i blodspillan, grymhet och förödelse med råge det europeiska kolonisatörer gjorde sig skyldiga under en dessutom betydligt kortare tid.

Hedin gav sedan en kort beskrivning av hur Muhammed började sin profetbana. Han demonstrerade åter sin intellektuella ohederlighet då han påstod att ”det viktigaste i förkunnelsen var att man skulle ta socialt ansvar och att man skulle fokusera på livet efter detta”. På ståendet om socialt ansvar är rent nonsens och grovt osakligt, medan betonandet av livet efter detta är korrekt. Han fortsatte med att påstå att Koranen mest ”handlar om att dela med sig” och att ”judar, kristna och muslimer har samma etik”. Denna sekvens avslutades med det lika absurda påståendet att: ”Enligt deras etik skall man ta vara på sin broder”. Inget kan vara mer fjärran från sanningen. Islam har inte ens en generell ”Gyllene regel”.

Koranens verkliga innehåll framgår delvis här och här. Det är ett välbelagt faktum att Koranen till 61 % består av invektiv, hat och grovt våld mot judar, kristna och andra otrogna. Hela 19 % av islams ”heligaste skrift” påbjuder våldsam erövring och underkuvande av otrogna.

Strax därefter kom ett av de mest hårresande och förljugna påståendena under hela föreläsningen, när han sammanfattade Muhammeds tio år efter flytten till Medina med: ”Det blev lite konflikter mellan Medina och Mecka, men det slutade med att de alla enades”. Det får anses vara något av årtiondets understatement. Bakom den korta meningen döljer sig en närmast obruten räcka av överfall på karavaner och kringboende stammar, otaliga mord på verbala kritiker, tortyr av fångar, slavhantering samt pogromer mot två judiska stammar.

Nästa förfärliga lögn var att: ”många gick över till islam för att göra karriär”. Detta märkliga uttalande konstaterar fullständigt med vad ett antal internationellt erkända historiker och islamkännare anser, grundat på väl belagda källor. Ibn Warraq sammanfattar det hela enligt följande i sin bok ”Why I am not a Muslim”: ”Givet den konstanta förödmjukelsen och degraderingen samt skattemässigt och socialt förtryck, är det inte förvånande att många dhimmis sökte en väg ut ur sin omöjliga situation genom att konvertera. Men även om de inte tekniskt ”tvingades under dödshot eller med kniven på strupen kan vi fortfarande anse dessa konverteringar som påtvungna dessa dhimmis. Moraliskt finns det verkligen ingen skillnad mellan dessa två slag av ”påtvingad konvertering”.

Ibn Warraqs källor är bl.a. professorerna Norman Stillman och Bernhard Lewis samt historikern Bat Yeor, vilka samtliga gjort väldokumenterad forskning inom detta område. Docenten Hedin spelar, med förlov sagt, i en betydligt lägre division än dessa.

Ett intressant faktum i sammanhanget år att de, födda som kristna, som verkligen lyckades göra karriär inom osmanska riket, en del, vilka genom devshirme, pojkskatt, togs med tvång i unga år för att uppfostras som muslimer och senare janitscharer eller ämbetsmän. Detta var emellertid allt annat än ett fritt val.

Lögnerna duggade tätt denna kväll. Nästa i tur var det grundlösa påståendet att: ”muslimerna alltid varit rädda om bevara gamla kulturer”. Man undrar stillsamt om han hört talas om begreppet jahiliya, vilket innefatta allt som kom före islam och därför ses som värdelöst. Det finns faktiskt väl belagt att islam vart än den drog fram förödde kyrkor, synagogor, tempel, universitet, bibliotek m.m.

Slutligen vill jag ta upp ytterligare två flagranta lögner i Hedins framställning. Han sade att: ”det finns inget fast innehåll i sharialagar”. Om så vore fallet, hur kan det då komma sig att islams ledande auktoriteter i bl.a. Kairodeklarationen och Ammanbudskapet tillmäter just sharia central betydelse? Det är bevis så gott som något på att Hedin har helt fel i detta påstående.

Mot slutet sade han att; ”Det går inte att beskriva Muslimska brödraskapet”. Återigen helt fel. Om man bekvämar sig till att gå in på dess officiella hemsida kan man ta del av såväl stadgar som motto och mängder av uttalanden och artiklar av ledande figurer som Qaradawi m.fl. Det framgår tydligt att Brödraskapets högsta mål är att med alla till buds stående medel införa islam och sharia i hela världen. Det är därför mer än hög tid för denna värld äntligen vakna upp och inse faran. Tyvärr kommer nog inte docenten Hedin att vakna upp, då han är alltför hårt insnöad i sitt ide.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Stockholms universitet

Studio Ett och Muslimska brödraskapet

2011-03-03T01:08:00.000-08:00

Studio Ett hade måndagen den 7 februari ett längre inslag om Egypten och det Muslimska brödraskapet (MB). Ett antal märkliga uttalanden gjordes under inslaget, vilka förtjänar kommentarer. Låt mig först börja med att gå igenom vad denna organisation står för enligt dess egna officiella hemsida och auktoriserade uttalanden.

Brödraskapets motto lyder: "Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg. Att dö för Allahs väg är vår högsta hopp. Allahu Akbar! "

Brödraskapets internationella huvudorganisation har detaljerade stadgar, som tills för några dagar sedan fanns tillgängliga på rörelsens officiella hemsida. Redan i de inledande paragraferna slås fast att det är en internationell organisation med syftet att globalt införa Allahs lag, sharia. Det är tydligt att man har ett globalt perspektiv och riktar sig till både muslimer och icke-muslimer. Man betonar (Artikel 2): ”Behovet av att arbeta med att inrätta den islamiska staten, som syftar till att effektivt genomföra bestämmelserna i islam och dess läror.”

Det framgår av stadgarna att organisationen är mycket hierarkisk och hårt centralstyrd. Dotterorganisationer i olika länder måste t.ex. få alla viktiga beslut godkända i förväg av det styrande presidiet (Artikel 50). Sharias centrala roll framgår av att högsta ”Shura-rådet” är en av de viktigaste institutionerna inom MB. Detta råd svarar för övergripande tillämpning av sharia. Varje land har sedan ett eget underordnat shura-råd.

Ytterligare fakta om MB gavs i en färsk artikel. Där konstateras: ”Genom rökridån, kvarstår ett faktum, MB har inte förändrat ett dugg av sina urkunder sedan starten 1928. Deras urkunder är de avslöjande bevisen för att deras mål är islamisering och inte demokrati”. Detta stöds av ett antal uttalanden av ledande företrädare. Här finns bara utrymme för att citera rörelsens grundare Hassan al-Banna: "Det ligger i islams natur att dominera, inte att bli dominerad, att driva igenom sin lag över alla länder och att utvidga sin makt för hela planeten."

Jag har tidigare i bl.a. detta inlägg visat att sharia är helt oförenlig med västerländsk demokrati. Av detta följer att MB:s agenda inte låter sig förenas med demokrati. Mot denna bakgrund skall vi nu granska några av uttalandena i det aktuella inslaget.

Efter ett antal minuter kommer BBC-reportern Magdi Abdelhadi till tals. Han menar att även om MB har ”en viss sida som kan väcka oro” är det ändå så att ”de vill också ha demokrati” samtidigt som de likt ”de flesta egyptier” har en ”ganska religiös syn på saker och ting”. Han ger här en grovt förskönande bild av MB. I verkligheten är det så att även om MB kan tänka sig att av taktiska skäl temporärt anamma några av demokratins rekvisit som ”demokratiska val”, så är detta snarare som ett medel än ett mål. MB kan nämligen av doktrinära skäl aldrig acceptera de mest grundläggande demokratiska rekvisiten som åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet och allas likhet inför lagen eftersom dessa strider mot sharia.

Något senare får en representant för MB komma tilltals genom en reporter, översätter och sammanfattar. Vad avser målen för MB sägs att: ”Orden frihet för folket återkommer, att upprätta en civil stat med demokrati, rättvisa och frihet, en [stat] där korruption motarbetas och diktaturen sopas undan”.

Detta låter ju väldigt bra om det inte om det inte vore för ”det finstilta” mellan raderna, nämligen att frihet och demokrati enligt MB utgår från sharia med konsekvenser enligt ovan.

Han fortsätter sedan att: ”MB vill nu försöka få så stort inflytande som möjligt. Vi vill prioritera utbildning och jobba för goda moraliska värden”. Detta betyder om vi ”läser det finstilta” naturligtvis koranskolor och moral enligt sharia.

”Det finns en rädsla i Väst för MB, som är helt grundlös”, säger han. ”Vi kommer inte att ha någon hemlig agenda. Vi kommer att fortsätta kämpa mot extremism och våld”. ”För MB:s samhällsbygge spelar islam en central roll men Kamel tonar gärna ner samtal om sharia-lagarna, som bl.a. bygger på texter ur Koranen, kanske av rädsla för den islamofobi han talar om. Det finns ingen diskussion om att sharia-lagar skall träda i kraft”, säger han.

Allt detta motstridiga nonsens sväljer programledarna och deltagande ”experter” som gapande fågelungar utan någon som helst reflexion. Man undrar om dessa intellektuella zombier överhuvudtaget hört talas om begrepp som övergripande strategier och för tillfället tillämpad taktik. Uppenbart inte! MB behöver ingen ”hemlig agenda” då de redan har de långsiktiga målen inskrivna i sina stadgar. När MB talar om extremism är det utifrån deras egen definition, som naturligtvis inte innefattar islamism och jihad mot de otrogna. Han vill naturligtvis inte tala om sharia eftersom han vet att den står i konflikt med västerländsk demokrati.

Reporterns hänvisning till islamofobi är både aningslös och oförskämd mot oss som är kritiska mot sharia. Det är allt annat än tecken på en fobi om man är starkt kritisk till det medeltida totalitära lagsystem som är sharia.

Så släpps Cecilia Uddén in. Efter att hon försökt beskriva en stor spännvidd inom MB konstaterar hon att: ”Hamas ät extrem; vi har sett vad som har hänt i Gaza, och den andra extremen är då turkiska AKP, att Brödraskapet skulle utvecklas i en sorts kristdemokratisk riktning”. Att Hamas är en extrem rörelse står utom tvivel, men att jämföra AKP med kristdemokrater är inte bara naivt och aningslöst utan direkt förolämpande mot de senare.

Efter att ha konstaterat att okunskapen om Brödraskapet är enorm berättar hon med indignation i rösten att samtliga EU-ambassadörer i Kairo avstått från att träffa medlemmar av MB. Den stora okunskapen om MB är hon själv ett tydligt exempel på. Magdi Abdelhadi får sedan komma till tals igen och hävdar ”att oron och rädslan för Brödraskapet är betydligt större i västvärlden än i Egypten. Visserligen finns det liberala och vänsterpolitiker, som är rädda för dem”. Han inser tydligen inte att de stackars egyptierna inte har så mycket att förlora, medan många i väst och liberala egyptier väl vet vilken antidemokratisk doktrin MB omfattar.

Han menar sedan att om ”egyptierna i ett öppet och demokratiskt samhälle kommer att välja ett Muslimskt brödraskapsstyre, so what, so let it be”. Maken till naivitet eller kanske förljugenhet får man leta efter.

Sedan får en s.k. forskare från FOI ge sina synpunkter. Han sjunger naturligtvis i samma dur då det gäller att idyllisera MB. Han menar liksom Abdelhadi att okunskapen om MB är stor och hävdar att det därför finns fördomar mot organisationen. Han gör sedan det häpnadsväckande uttalandet: ”För mig är organisationen precis som vilken organisation som helst i t.o.m. Europa”. Han demonstrerar därmed själv en pyramidal okunnighet om MB.

Detta får räcka som exempel på hur tendentiöst och osakligt programmet genomgående idylliserade Muslimska Brödraskapet. Ännu ett intellektuellt lågvattenmärke för Studio Ett.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio

Intellektuellt ohederlig idyllisering av islamism

2011-01-28T01:39:00.000-08:00

P1-morgon hade i torsdagens program ett inslag om islamism. Man hade som expert inkallat religionshistorikern Christer Hedin för att belysa frågeställningen. Intervjun med Hedin utgick från en tidigare intervju med Jimmie Åkesson i vilken han uttalat att islamism ofta är våldsbejakande. Redan i svaret på den första frågan började Hedin relativisera och idyllisera islamismen.

”Men om islamism bara betyder, som det brukar göra, att man tar sin religion på allvar, man är engagerad i sin religion, man kan vara lite konservativ i vissa frågor i synen på Koranen t.ex. Och så kan man ha vissa idéer om hur det skall förverkligas i samhället. Då är det ju oerhört överdrivet att säga att alla är våldsbenägna. De här stora grupperna, Muslimska brödraskapet, som när det tillkom en gång, så var det helt inriktat på att man med fredliga medel skulle förverkliga det islamiska ideal i samhället och det idealet var ungefär som det svenska folkhemmet; alltså att man skulle få utbildning, rättvisa, kamp mot korruption och goda levnadsvillkor för alla, även de fattiga.”

Detta är ett av de märkligaste uttalanden man hört på länge, särskilt av en man som kallar sig religionshistoriker. Låt oss därför analysera det bit för bit.

Islamismen tar verkligen ”sin religion på allvar”. Man gör det så till den grad att man vill att den muslimska lagen, sharia, baserad på Koranen och sunna, ska bli allmän lag. Gemensamt för de islamistiska grupperingarna är att de menar att islam är en objektiv sanning. Deras syn på urtexterna är fundamentalistisk; inga tolkningar accepteras utan de skall läsas enligt bokstaven.

Hedin tar denna form av vara ”engagerad i sin religion” som intäkt för att det är ”överdrivet att säga att alla är våldsbenägna”. Om detta är följande att säga. För det första sade Åkesson att islamismen är våldsbejakande. Han sade inte alla. Detta är en viktig distinktion eftersom alla som tillhör en religion/ideologi inte nödvändigtvis följer alla föreskrifter i detalj.

För det andra tar Hedin Muslimska brödraskapet som exempel på islamismens fredlighet. Det finns därför skäl att något titta på MB. Vi kan börja med deras motto: ”Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg. Att dö för Allah är vårt högsta hopp”. Man vurmar här för jihad (heligt krig) och för att dö som martyr. Verkligen fredligt! Och kom nu inte dragande med den gamla skrönan om att jihad betyder ”inre kamp”, för det håller inte. Jag har tidigare behandlat betydelsen av jihad enligt islams ”heliga” skrifter.

I praktiken tar detta sig uttryck i att MB och dess nätverk av muslimska organisationer aktivt stöder terrororganisationer. Otvetydiga bevis på att så är fallet finns bl.a. i protokoll från rättegången mot ”Holy Land Foundation” vilka återges bl.a. här. Det är en helt annan sak att MB ibland använder fredliga metoder och även socialt arbete som taktik för att vinna sympatier, Det får emellertid aldrig skymma deras övergripande mål och det faktum att deras rättesnören Koranen och sharia är våldsbejakande.

På fråga om islamism utgör en ”förening av religion och politik” så medgav han det men tillade att den inte är ”fientlig mot demokratin”. Det senare är inget annat än en direkt lögn och jag stöder detta hårda omdöme på följande. Vi konstaterade ovan att sharia är av central vikt inom islamismen. Frågan blir då hur sharia ställer sig till demokratiska värden och förutsättningar.

Sharia är baserad på de principer som finns i Koranen och andra islamiska religiösa/politiska texter (hadither och sira). Det finns inga principer gemensamma för västerländsk lag och sharia.

Under sharia gäller att:

• Det finns ingen religionsfrihet

• Det finns ingen yttrandefrihet

• Det finns ingen åsiktsfrihet

• Det finns ingen konstnärlig yttrycksfrihet

• Det finns ingen pressfrihet

• Det finns ingen jämlikhet mellan människor ˗ en icke-muslim, en kafir, är aldrig jämlik med en muslim

• Det finns inget jämställt skydd under sharia för olika klasser av människor. Rätten är dualistisk med en uppsättning lagar för muslimska män och särskilda lagar för kvinnor och icke-muslimer

• Det finns inga jämlika rättigheter för kvinnor

Denna lista kan göras längre, men jag tror detta räcker för att konstatera att sharia inte i något avseende är förenlig med västerländsk demokrati. En mera fullständig genomgång av sharia finns här.

Bara tanken att jämställa ”det svenska folkhemmet” med ett totalitärt samhälle baserat på sharia trotsar all beskrivning.

På fråga om ”koppling mellan islamism och våldsbejakande islamism” undvek han att svara direkt och talade istället om diverse västerländska terrorgrupper. Detta är helt irrelevant eftersom de senares våld inte grundas på ”heliga” skrifter. Islamisternas våld är däremot väl förankrat i såväl Koranen som hadither och konfirmerat som en skyldighet i sharia.

Hedin gjorde sedan ett intressant medgivande då han beskrev ”den vanliga definitionen” av islamism som ”att man har politiska ambitioner inspirerade av religionen”. Han tillade sedan: ”då kan man säga att nästan all islam har ju någon politisk implikation”. Det är exakt vad många ledande muslimer liksom många islamkritiker brukar hävda, nämligen att det inte finns någon klar distinktion mellan islam och vad som i väst kallas islamism.

Sammantaget gav intervjun det bestående intrycket av en akademiker med bristande intellektuell hederlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio

Sharia ˗ Hotet mot den västerländska civilisationen

2010-11-23T02:55:00.000-08:00

Rubriken på detta inlägg är en travestering av namnet på en mycket angelägen rapport. ”SHARIAH ˗ the threat to America” publicerades i mitten av september på nätet i pdf-format http://centerforsecuritypolicy.org/upload/wysiwyg/article%20pdfs/Shariah%20-%20The%20Threat%20to%20America%20(Team%20B%20Report)%20Web%20Version%2009302010.pdf . Från början av oktober finns den tillgänglig i bokform ock kan beställas här http://centerforsecuritypolicy.org/p18523.xml .

Rapporten är utarbetad av en mycket kvalificerad arbetsgrupp ”Team B II”, som översiktligt presenteras på den senaste länken ovan och mera fullständigt i rapporten. Alla som vill värna fria och demokratiska värden bör ta del av denna mycket väldokumenterade rapport. Den ger en trovärdig bild av det hot, som sedan ett antal år är riktat mot den västerländska civilisationen. Min avsikt är att den närmaste tiden publicera och kommentera ett antal avsnitt ur rapporten här. Rapporten omfattar 296 sidor text och 456 referenser. Därför kommer här främst särskilt viktiga avsnitt och slutsatser att tas med liksom egna kommentarer då så är påkallat.

Redan i Introduktionen finns ett antal viktiga iakttagelser. Efter att ha dragit paralleller med den ursprungliga ”Team B”, tillsatt 1976 av dåvarande chefen för CIA George Bush för att sprida nytt ljus över hotat från sovjetkommunismen, kommer man fram till dagens hot.

”Idag, står USA inför vad som är, om något, ett ännu mer lömskt ideologiskt hot [än kommunismen under Kalla kriget]: den totalitära socio-politiska doktrin som islam kallar sharia. Översatt som "vägen" är sharia en vittomfattande rättslig och politisk ram. Även om den förvisso har andliga element, vore det ett misstag att tro att sharialagar är en "religiös" kod i västlig mening eftersom den syftar till att reglera alla typer av beteende i den sekulära sfären - ekonomiska, sociala, militära, juridiska och politiska.”

Hotet mot Europa och andra delar av ”västvärlden” är minst lika påtagligt. Vi får heller inte glömma att länder som Indien och Filipinerna mer eller mindre ständigt är föremål för olika former av islamistiska angrepp.

"Sharia är den avgörande förkastningssprickan i islams förödande inbördes kamp. På ena sidan av klyftan finns muslimska reformatorer och äkta moderata - personligheter som Abdurrahman Wahid, Indonesiens framlidne tidigare president och ledare för världens största frihetliga muslimsk organisation, Nahdlatul Ulama - vars medlemmar hyllar upplysningens anammande av förnuft och i synnerhet dess separation mellan det andliga och det världsliga. På denna sida av klyftan, är sharia en referenspunkt för en muslims personliga uppträdande, inte en text som ska åläggas livet i ett pluralistiskt samhälle.

I kontrast mot detta domineras den andra sidan av klyftan av muslimska ivrare för överhöghet, som ofta kallas islamister. Liksom dåvarande förespråkarna för kommunismen och nazismen, försöker dessa anhängare av supremati - några terrorister, andra användande mer oförmärkta metoder - införa en totalitär regim: ett globalt totalitärt system överskyld som en islamisk stat och kallad kalifat. På den sida av klyftan, som är fokus för denna studie är sharia ett oföränderligt, obligatoriskt system, som muslimer är skyldiga att införa och världen måste anta; underlåtenhet att göra detta att betraktas som ett fördömligt brott mot Allah. För dessa ideologer är sharia inte en privatsak. Anhängare ser västvärlden som ett hinder att övervinna, inte en kultur och civilisation som ska omfamnas, eller åtminstone tolereras. Det är omöjligt, hävdar de, för alternativa rättssystem och former av regeringar att fredligt samexistera med sluttillstånd de eftersträvar."

Det framgår med all önskvärd tydlighet av det auktoritativa Ammanbudskapet att ”sharia ett oföränderligt, obligatoriskt system” eftersom man där låser lagarna till vad, som fastställdes i lagskolor på 800-talet. Kraven i sharia på islamisk dominans grundas på Koranen, inte minst ett antal verser i sura 9.

Man inför sedan viss begränsning av studiens omfattning, nämner något om medlemmarnas kvalificerade bakgrunder och fastslår sedan följande:

"Tack vare deras kompetens och engagemang utgör denna nya rapport en auktoritativ, värdefull och aktuell kritik av den amerikanska regeringens nuvarande politik gentemot sharia och dess anhängare, en bedömning av det hot som den innebär och en uppmaning till en sedan länge nödvändig kursändring. Denna rapport återspeglar enighet om följande viktiga punkter:

För det första, anhängare av Sharia, som omfattar överhöghetslägret, utgör en ledande och dynamisk rörelse inom islam. Viktigt nog behandlar denna karakterisering inte frågan om det här lägret är eller inte är representativt för den "sanna islam." Det finns över en miljard muslimer i världen, och deras uppfattningar om sitt trossystem, liksom deras religiösa bruk med avseende på det, varierar. Mot bakgrund av detta finns det kanske inte en enda "sann islam." Om det finns en, dristar vi oss inte till att förklara vad den innehåller.
Det som inte trovärdigt kan förnekas, är emellertid att:

a. sharia är fast rotad i islams dogmatiska texter, och den gynnas av inflytelserika islamiska kommentatorer, institutioner och akademiska centrum (till exempel lärarna vid al-Azhar universitetet i Kairo, i århundraden säte för sunnitiskt lärande och rättsvetenskap);

b. sharia har, i över ett halvt sekel, överdådigt finansierats och spritts genom islamiska regimer (i synnerhet Saudiarabien och Iran), genom disciplinerade internationella organisationers kontor (särskilt Muslimska brödraskapet och ”Organisation of the Islamic Conference”, OIC), och

c. beroende på att Islam saknar en central, universellt erkänd hierarkisk myndighet (i motsats till, säg, det romersk-katolska påvedömet), har äkta islamiska moderata och reformatorer en otroligt svår uppgift i strävan att avlegitimera sharia i det samhälle där detta behövs mest: den muslimska världen.

Därför, oavsett hur många procent av den globala islamiska befolkningen följer eller på annat sätt böjer sig för Sharia (och några övertygande opinionsundersökningar visar att andelen är hög i många islamiska länder), har detta segment genomslag långt över sin vikt. Av den anledningen utgör förespråkare för en expansionistisk sharia ett allvarligt hot mot Förenta staterna, även om vi antar, för argumentet skull, att hoppfulla förståsigpåare har rätt i att hävda att islam förbunden med sharia inte är den dominerande muslimska ideologin."

Det är lätt att instämma i det mesta, som sägs här, men med all tillbörlig respekt finns det ändå skäl att ge några kommentarer. Man är i texten ovan onödigt försiktig i diskussionen vad gäller ”sann islam”. Det finns två nutida dokument, som ger en bra bild av hur ledande muslimer ser på detta. Det ena dokumentet, Kairodeklarationen http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html, antagen av OIC 1990 och ratificerad av samtliga 57 medlemmars regeringar, diskuteras längre fram i rapporten (sid. 163). Den uttalar att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia. Det andra dokumentet, Ammanbudskapet http://nilsdacke.blogspot.com/2009/12/ett-budskap-med-flera-bottnar.html , nämns av något skäl inte men har hög status inom islam. Det slår fast att sharia har en central ställning inom islam och är undertecknat av ledande företrädare för islams dominerande riktningar. Sammantaget ger dessa två dokument vid handen att sharia är en integrerad del av ”sann islam”.

Det är visserligen sant att ”Islam saknar en central, universellt erkänd hierarkisk myndighet”, men det finns å andra sidan en institution, nämligen de lärdas ijma (konsensus), som har minst lika stort genomslag som ett påvligt edikt. Ammanbudskapet är just taget i ijma.

"Som en andra punkt följer att det är viktigt för den nationella säkerheten i USA, och den västerländska civilisationen i stort, att vi gör vad vi kan för att stärka islams äkta moderater och reformatorer. Detta kan inte ske genom att följa den misslyckade strategin av inbillning om tillståndet inom islam i den fåfänga förhoppningen att verkligheten kommer, någon gång, att hinna upp den godartade fabeln. Stärkandet av de lämpliga delarna av islam kräver en uppriktig bedömning, som erkänner sharias styrka - precis som besegrandet av 1900-talets totalitära ideologier krävde ett erkännande av och respekt för deras illvilliga förmåga.

För att göra detta får vi inte längre tillåta dem som avser att förstöra vårt samhälle genom att sabotera den inifrån att kamouflera sig som "moderata". Definitionen av måttfullhet måste återställas, till att tränga igenom sharias skiljelinje. Endast genom att identifiera de muslimer som vill införa sharia kan vi lyckas med att marginalisera dem.

Som denna studie visar, är sharia-systemet totalitärt. Det tvingar sig på alla aspekter av det civila samhället och människors liv, både offentligt och privat. De, som faktiskt måste försvara påståendet att Sharia bör antas här, kommer att hitta få avnämare och blir helt riktigt sedda för vad de är - marginella och extrema figurer. Det, och bara det, kommer att stärka sanna förespråkare av en måttlig eller reformistisk islam, som bejakar frihet och jämlikhet.

För det tredje har vi en skyldighet att skydda vår nation och vårt sätt att leva oberoende av den slutliga lösningen på islams inre stridigheter. Vi kan göra ett mycket bättre jobb med att stärka muslimer, som inte är sharia-anhängare, vilka är våra naturliga allierade, men vi kan inte vinna för dem. De måste göra det för sig själva. Oavsett om de lyckas med den enorma uppgiften att avlegitimera sharia globalt måste vi ta itu med det i USA, i hela västvärlden och var än på jorden den lanserar våldsamma eller ideologiska offensiver mot oss."

Det är bara att instämma i att det ät hög tid att stoppa tendensen att sharia ges alltmer inflytande i väst. Fortsättning följer

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Fallet Geert Wilders i svenska media

2010-11-18T07:40:00.000-08:00

Rättegången mot Geert Wilders tog för några veckor sedan paus efter sensationella händelser mot slutet. Den 12 oktober rapporterades att åklagarna plötsligt yrkade att Wilders skulle frikännas med motiveringen att hans uttalanden inte var brottsliga och den 22 oktober kom så nyheten att en domarkommitté beslutat att domarna skall bytas ut eftersom de agerat partiskt mot den åtalade.

Dessa extraordinära händelser föranledde endast korta TT-notiser i våra största tidningar. Bortsett från inledningen av rättegången, som nämnts i media, har rapporteringen varit minst sagt bristfällig, trots att den rör ett så centralt begrepp som yttrandefriheten i ett EU-land.

Redan tidigt under rättegången visade domarna sin partiskhet då de förvägrade försvaret att kalla ett antal vittnen erkänt kunniga inom såväl juridik som islam varav flera radikala muslimer. Av 18 önskade vittnen (samtliga finns här http://en.wikipedia.org/wiki/Trial_of_Geert_Wilders) avvisade rätten de allra flesta. Under rättegången framträdde endast tre expertvittnen, Men de gav å andra sidan var och en på sitt sätt rungande stöd för Wilders.

Wafa Sultan, en av mina få nutida hjältinnor, gav som väntat ett rakryggat och tydligt vittnesmål till Wilders förmån. En avskrift på engelska av vittnesmålet finns här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/10/testimony-by-wafa-sultan-at-trial-of.html#more. Jag skall här bara återge några delar av detta.

Tidigt under förhöret berättade hon att hon sett filmen Fitna och träffat Wilders vid ett par tillfällen och de då skakat hand. ”Jag sa att jag är stolt över honom. Varför? Eftersom han är modig nog att säga sanningen. Du frågar mig vad den "sanningen" innehåller. Att problemet hela världen står inför är djupt rotad i den islamiska läran, Koranen och biografin över Muhammed. Du frågar mig vad problemet är. [Svaret är] att muslimer är eggade att döda icke-muslimer. Koranen säger att Muhammed måste vara förebild för varje muslimsk man.” Rakt och sagt med övertygelse.

Hon fick sedan ta ställning till ett antal citat, som tillskrivs Wilders. Om citatet "Stoppa islamisering" sade hon: ”Islamiska värden överensstämmer inte med västerländska värderingar. Islam tillmäter inget värde för människors liv. Muslimer är på jorden för att döda eller bli dödade i Allahs namn, till förmån för Allah, för att sprida islam, och då får du en gratis biljett till himlen, enligt Ms Sultan. Du frågar mig hur en muslim i väst vill se till att islam kommer att segra: De uppmanar icke-muslimer att konvertera till islam, till en början på ett fredligt sätt, men om de vägrar, kommer de att döda dem”.

Nästa citat ”En moderat islam existerar inte" fick följande kommentar: ”Ja, i Syrien hörde jag aldrig talas om en moderat islam eller en strikt islam. Det finns bara en islam och det är den islam jag talar om. Nyligen sade Turkiets premiärminister också det. Han sade att "moderat Islam" är ett fult ord”.

Citatet "Den fascistiska islam och denna fascistiska bok", kommenterade Wafa Sultan så här: ”Det stämmer. Jag ska ge ett exempel på en vers i Koranen: "Jag kommer att sätta skräck i hjärtat på de otrogna. Jag kommer att hugga av deras huvuden och fingertoppar. Är inte det fascism?”

Citatet "Islam är en våldsam religion.", föranledde en längre kommentar. Hon uttalade bl.a.: ”I Mecka, är Koranen fortfarande ganska fredlig, men i Medina är det inte längre så. Du måste vara bekant med begreppet "abrogation". Det att senare våldsamma verser är att föredra framför de tidigare. De senare verserna ersätter de tidigare. Jag ska ge er ett exempel. Nu gäller den här: "Strid mot de otrogna som inte tror på Allah och hans budbärare tills de betala en särskild skatt eller tills de är döda ". Men innan det var den förhärskande meningen att "Behandla den otrogen lugnt och lämna honom i fred ett tag."”

Så fortsatte förhöret och hon gav genomgående sitt stöd för Wilders och hans uttalande. Hon underströk islams förtryckande natur genom att ge ett antal exempel från sitt tidigare liv i Syrien.

Ett annat starkt vittnesmål gavs av professorn och arabisten Hans Jansen. En avskrift finns här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/11/expert-testimony-of-hans-jansen-at.html . Jag återger delar av förhöret nedan.

Efter att ha gått igenom professorns bakgrund, imponerande CV och eventuella tidigare kontakter med Geert Wilders började så det egentliga förhöret huvudsakligen med att Jansen fick uttala sig om ett antal citat tillskrivna Wilders.

Tillfrågad om citatet: "Islam vill dominera" till "civilisationen." Svarade prof. Jansen:
"Muhammad, 570-632 e.Kr., sa: "Jag har beordrats att föra krig mot folket tills de vittnar det finns ingen Gud utom Allah och att Muhammed är Allahs budbärare. Bara genom att uttala denna bekännelse kan de göra sina ägodelar och sitt blod oberörbara för mig". Det betyder att du inte bara kan ta bort det. Det finns ingen imam som kommer att vederlägga detta påstående. Även om du sätter på den nederländska muslimska radiostationen, kommer du att höra detta. Från predikstolen, är denna fras ofta proklamerad. Jag pekar också på Koranen, Sura 9:29, som säger att krig måste utkämpas för att förbjuda det som Gud och Hans Sändebud har förbjudit.
Från dessa texter uttalas verkligen viljan att dominera. Jag hänvisar också i detta sammanhang till en ledande bok, "Reliance av Traveller", i denna anges att det är en plikt för varje muslim att delta i kriget, tills Islam triumferar.”

Ombedd att kommentera citatet: "Moderat islam existerar inte" sade Jansen: "Det är korrekt. Det finns moderata muslimer, men ingen moderat islam. Innehållet i islam är etablerat. Detta kan inte ändras.”

Citatet "Islam är en våldsam religion" fick följande kommentar: "Om Bibeln endast innehåller drömmar och berättelser som innehåller våld, Så innehåller Koranen kommandon till våld som krav. Det är en skyldighet, och belöningen är stor.”

Lika tydlig var han beträffande citatet "Denna bok uppviglar till hat och mord": "Ja. Den som läser tio sidor i Koranen kommer att se att detta är sant, så länge det gäller bara otrogna."

Så fortsatte förhöret med att prof. Jansen på punkt efter punkt bekräftade att Wilders uttalanden är i överensstämmelse med islam och dess källskrifter. Mot slutet av förhöret gav han en avlutande kommentar, som måste ses som en direkt reprimand till domstolen.

”Till sist kan jag informera er om min förvåning över att en nederländsk domstol fördjupar sig så mycket i detaljerna i religiösa och exegetiska frågor. Detta strider mot allt jag har blivit lärd i grundskolan, gymnasiet och på universitetet om maktdelning och separation mellan religion och politik, mellan kyrka och stat, o.s.v.”

Jämför detta rakryggade och av integritet präglade uppträdande, med vad som oftast här i Sverige presteras av professorn (em.) i islamologi, Jan Hjärpe, och hans gelikar i Lund. Kontrasten är minst sagt frapperande.

Det tredje förhöret med arabisten och islamologen Simon Admiraal finns i sin helhet här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/10/testimony-of-simon-admiraal-at-geert.html .

Även han ger entydigt stöd för de uttalanden som tillskrivs Wilders. Jag nöjer mig här med en kommentar av dr. Admiraal: ”Huruvida islam är ute efter att förstöra den västerländska civilisationen? Jag tror att med den västerländska civilisationen avses det liberala sekulära legala systemet. I den meningen är islam ute efter att förstöra det”

Kan det sägas tydligare?

Och hur har svenska medier hanterat detta material. Som redan antytts, naturligtvis inte med en stavelse. Anledningen är uppenbar. Dessa vittnesmål under ed innebär ju entydiga förkastanden av det rådande paradigmet om islam som ”fredens religion”.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik. Religion

När det medeltida barbariet tog plats i riksdagen

2010-10-11T05:49:00.000-07:00

Abdirisak Waberi tog förra måndagen plats i Sveriges riksdag, en händelse som måste ses som en nederlagets dag för mänskliga rättigheter och liberala värderingar. Bakom detta omdöme ligger det faktum att mannen som bl.a. ordförande i Islamiska Förbundet i Sverige är en dokumenterad fundamentalistisk islamist. Att så är fallet framgick med all önskvärd tydlighet av ett antal uttalanden han gjorde i SVT:s programserie ”Slaget om muslimerna” hösten 2009.

Då Waberi i Studio Ett tillfrågades om flera av dessa tidigare uttalanden var han synnerligen vag. På frågan om en ogift man och kvinna får träffas på tu man hand hänvisade han till att en imam borde uttala sig istället. Han vägrade sedan att svara på frågan. I den ovan nämnda intervjun var han tydlig på att det inte är tillåtet. Detta leder till åtminstone två intressanta kommentarer. Den första gäller att han som, enligt egen utsago, troende muslim är skyldig att hålla reda på vad som är halal (tillåtet) respektive haram (förbjudet) utan att ständigt rådfråga en imam. Den andra och betydligt allvarligare frågeställningen gäller hans arbete i riksdagen. Är det möjligen så att han måste rådfråga en imam varje gång han skall ta ställning till en fråga i riksdagen?

Hans hyckleri blev närmast övertydligt då han hänvisade till att det råder religionsfrihet i Sverige. Detta konstaterande står direkt konflikt med att han som troende muslim har att följa sharia. Att så är fallet framgår av den muslimska doktrinen och bekräftas entydigt av Ammanbudskapet. Nu förhåller det sig så att enligt sharia finns varken religionsfrihet eller yttrandefrihet eller individens lika rätt. Hur han skall få detta att gå ihop med deltagandet i en demokratisk församling vore svårt att förstå om det inte vore för islamisternas flitiga bruk av taqiyya.

Det är inte nog med att han så långt möjligt måste följa sharia, han måste även sträva efter att införa detta medeltida och teokratiska lagsystem i det ”otrogna” land där han befinner sig. Det är inte svårt att förstå hans islamiska uppdrag och målsättning. Islamiska Förbundet liksom dess moské i Stockholm har starka kopplingar till Muslimska brödraskapet. Helt enligt sin plan ”Projektet” har brödraskapet nu lyckats infiltrera en så viktig västerländsk institution som vår riksdag. Detta är ett av många små steg i den uttalade strategin att islamisera västvärlden.

Nu är det extra viktigt för dem som fortfarande tror på ett fritt och demokratiskt Sverige att noga syna denne Quisling i sömmarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio

Osakliga påståenden om Sverigedemokraterna (SD).

2010-09-16T11:34:00.000-07:00

Bloggen har fått tillgång till denna replik på Christer Sturmarks undermåliga inlägg på DN Debatt häromdagen, sedan DN inte haft "utrymme" att publicera den.

"Christer Sturmark bemöter (DN Debatt 14/9) ett tidigare inlägg av Elisabeth Gerle genom att bland annat sprida ett antal ogrundade och grovt osakliga påståenden om Sverigedemokraterna (SD). De båda debattörerna är oeniga om det mesta utom när det gäller att på dunkla grunder använda SD som slagpåse.

Sturmark talar om ”de rasistiska Sverigedemokraterna” utan att på något sätt styrka detta omdöme. SD kritiserar den av politikerna förda invandringspolitiken och inte enskilda individer, som drabbats av den sedan länge havererade integrationen. Han skulle bli förvånad om han såg hur många av ”de nya svenskarna”, som är medlemmar i SD sedan de flytt förtryckande strukturer och vill motverka att dessa strukturer får ökat fotfäste här.

Påståendet att ” SD i stora delar samhällssyn med islamister och konservativa kristna” är grovt osakligt. SD har inte i några avseenden samma samhällssyn som islamister utan motsätter sig starkt deras teokratiska och totalitära syn.

Sturemark, liksom Gerle, tycks leva i villfarelsen att islam i huvudsak är en religion. Inget kan vara mer fel. Det har visats att 61 % av Koranen handlar om politik ˗ inte religion. Beaktar man även de andra delarna av den islamiska trilogin, hadither och sira, blir övervikten för politik än större. Islam liksom islamism gör anspråk på att i detalj styra alla delar av mänskligt liv. Just däri ligger faran för den västerländska kulturen grundad på upplysningens ideal.

SD strävar efter ett samhälle med en stabil västerländsk värdegrund med bl.a. demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och sekularisering i betydelsen frihetlighet. Detta är tyvärr värden, som står i bjärt kontrast mot islams doktriner och en förtryckande sharia. Det är allt annat än en slump att inget muslimskt land har demokratiska fri- och rättigheter.

Det måste i ett demokratiskt samhälle vara tillåtet att kritisera en religion/ideologi utan att bli skälld som rasist."

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion.

Dan Jönsson oförsiktig med fakta

2010-09-14T06:06:00.000-07:00

Dan Jönsson bemötande i måndagens OBS av Johan Lundbergs tidigare inlägg om islamism avslöjade än en gång hans okunnighet om islam och att han handskas slarvigt med fakta i den mån han känner dem. Redan i första meningen avslöjar han med tautologin ”politisk islamism” att han inte behärskar ämnet. Klara definitioner av centrala begrepp är en viktig utgångspunkt för meningsfull diskussion. Med ”islamism” avses i allmänhet uppfattningen att islam skall styra såväl det sociala och politiska som det personliga livet. Detta kan med andra ord uttryckas som politisk islam, en ideologi, som styr samhället i sin helhet och där lagarna är konforma med den islamiska sharia.

Jönsson påstår i nästa andetag att ”den islamistiska kampen nästa enbart förs inom den muslimska världen…”. Vad han grundar detta groteskt felaktiga påstående på framgår inte. Han försöker göra ett nummer av islamismen förutom i Iran inte har ”någon reguljär armé”. Det är oklart vad detta avses bevisa då islamismen i sin jihad använder ett flertal andra redskap, varav terrorn och demografisk jihad under ett antal år visat sig framgångsrika. Man undrar om Jönsson hört talas om asymmetrisk krigföring eller ”fjärde generationens krigföring. Terrorn är för övrigt inom islam en väl beprövad metod, som dess store förebild Muhammed flitigt föreskrev och använde på sin tid.

Hans historielöshet är frapperande när han skyller islamismen och dess ”frammarsch på senare år” på USA och Västeuropa och deras agerande i nutid. Salafismen är en gren av islamismen och kan räkna sina rötter åtminstone till 1700-talet och al-Wahhab. Muslimska brödraskapet är också in i märgen en del av islamismen och grundades redan 1928 av al- Banna. Smaka bara på deras credo: “Allah är vårt mål; Koranen är vår konstitution; Profeten är vår ledare; jihad är vår väg; och döden för Allahs sak är vår högsta strävan.”

Brödraskapet ser sharia, baserad på Koranen och sunna, som lagar givna av Allah vilka därför skall tillämpas på livets alla delar, inklusive organisering av regeringen och hanterandet av alla dagliga problem. Detta är inget annat än islamism i sin prydno.

Det är mer än högtid att Dan Jönsson och andra kvasiintellektuella lär sig att islamismens aktiviteter främst inte styrs av vad västvärlden gör utan av den är, nämligen Dar al-Harb, de otrognas land som med alla tillbuds stående medel skall underkuvas under islam och sharia i enlighet med påbudet i Koranen 9:29.

Där, och i flera andra verser i Koranen och i hadither, finns grunden för islamismen som utrotningsideologi. Där finns grunden för dess teokratiska, totalitära och just det fascistoida ideologi. Det är just ideologin som är det avgörande inte vilken ”militärapparat”, som för stunden står till buds. Jönsson har delvis rätt i att talibanerna och Al-Qaida inte utgör ett direkt hot mot vår civilisation. Men han bortser från att de andra delarna av islamismen sedan ett par årtionde bedriver en omfattande och framgångsrik offensiv mot denna civilisation genom demografisk jihad, terrorstöttade påtryckningar mot regeringar och kulturell infiltration med hjälp av miljarder av petrodollar, hängivna medhjälpare samt med stöd av naiva och okunniga s.k. intellektuella inte minst från den svenska socialistiska ankdammen.

När Jönsson och hans gelikar vägrar inse att islamismen utgör ett påtagligt ”hot mot demokratin” är det just de själva, som gör ”debatten snävare”. Om de istället för att försöka blanda bort korten ägnade tid att studera några böcker och artiklar av ex-muslimer som Abul Kasem, M A Khan, Ali Sina, Wafa Sultan och Ibn Warraq m.fl., skulle de finna att dessa kommer fram till i princip samma slutsatser som Ayaan Hirsi Ali gör. De säger utifrån sin gedigna kunskap och erfarenhet av islam att denna och det man kallar islamism är direkta hot mot demokratin. Om sedan, Jönsson, Buruma och Garton Ash et consortes bekvämade sig till att studera Ammanbudskapet och Kairodeklarationen skulle de finna att dessa dokument bekräftar samma slutsats.

Det skulle vara minst sagt intressant hur Jönsson tänkt sig att de två ovan nämnda dokumentens syn på islam, demokrati och mänskliga rättigheter skulle kunna förenas med västerländsk syn på religion, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio

Förljugen desinformation i P 1

2010-09-06T00:17:00.000-07:00

Programmet OBS har på temat” Var går gränsen för toleransen” diskuterat olika intellektuellas syn på islam bl.a. med utgångspunkt från Paul Bermans bok The Flight of the Intellectuals. I ett av de senaste inslagen (onsdagen den 1/9) fick Johan Lundberg i ett mycket relevant inlägg bl.a. bemöta ett tidigare bidrag av vänsterapologeten Dan Jönsson, som uppenbart är helt okunnig om islam. Det senare är för övrigt en egenskap som delas av många deltagare i debatten. Flera har i debatten refererat till Tariq Ramadan och i slutet av det aktuella programmet lyfte man i en intervju fram Sören Wibeck som något slags sanningsvittne avseende Ramadan. Jag vill här koncentrera mig på den delen av inslaget.

Då Wibeck ombads ”beskriva en europeisk islam” sade han att Ramadan gjort upp med de centrala begreppen ”dar al-harb och dar al-islam, krigets hus och islams hus”. Det må vara att Ramadan uttalat sig i sådana termer, men det gör ju inte att han gjort upp med den jihad, som är en direkt på bjuden konsekvens av detta begreppspar. Wibeck tar detta som intäkt för förekomsten av en ”europeisk islam” i vilken Ramadan anses ingå. Resonemanget belastas av ett antal allvarliga svagheter.

För det första är det helt meningslöst att ur den omfattande floran av postulat som utgör islam lyfta fram ett enda och dessutom helt utan en rimlig kontext. Att ta detta som bevis på förekomsten av en ”europeisk islam” saknar trovärdighet.

För det andra förutsätter talet om en ”europeisk islam” att det finns en rörelse med ett stort antal individer, som omfattar ett antal uppfattningar och värderingar vilka på ett tydligt sätt avviker från ortodox eller traditionell islam. Kan Wibeck namnge ytterligare en individ, som anslutit sig till en förment ”europeisk islam”?

För det tredje är det viktigt att komma ihåg att medan Ramadan gjort några uttalanden, som främst av godtrogna vänsterintellektuella tolkats som anpassade till europeisk kontext, har ett stort antal av hans trosbröder gjort uttalande i direkt motsatt riktning. Turkiets premiärminister Erdogan uttalade i ett uppmärksammat tal i Tyskland 2008 (och vid flera andra tillfällen) att det endast finns en islam. Denna uppfattning styrks entydigt av det auktoritativa Ammanbudskapet. Eftersom det är undertecknat av de ledande auktoriteterna inom islam, bör det tillmätas större trovärdighet än några uttalanden av Ramadan.

Wibeck gjorde sedan sitt yttersta för att nedtona Ramadans anknytning till morfadern Hassan al-Banna och därmed till Muslimska brödraskapet och dess fundamentalistiska ideologi. Han glömde naturligtvis att nämna att fadern förutom att vara svärson till MB:s grundare även var dennes sekreterare och som sådan en av de ledande inom rörelsen. Sedan fadern flytt till Schweiz, grundade han Islamiska Centret i Genève en starkt islamistisk organisation, som till stor del finansieras av Saudiarabien. Centret leds av Tariqs bror Hani, som gjort sig känd för islamistiska uttalanden.

Wibeck godtar tydligen Ramadans oklara resonemang om tolkning av islam utifrån olika kontexter, trots att sådana tolkningar på intet sätt stöds av Ammanbudskapet eller för den delen av den islamiska trilogin. Wibeck har överseende med allt detta och tycker att ”man måste ha en ganska vid syn på detta”. Så typiskt för Wibeck, som alltid finner lämpliga ursäkter för det mesta, som har med islam att göra.

På fråga om Tariq Ramadans kvinnosyn påstår Wibeck att den är ”ganska progressiv”. Detta sagt om en man som så sent som för ett par år sedan uttalat att man kan införa ett moratorium på stening av kvinnor i Europa, men, nota bene, inte ta bort det eftersom det står som straff i sharia. Jag betackar mig för en sådan ”progressivitet”.

Wibeck sade sedan att Ramadan hävdar ”att islam har inga problem med kvinnan, men muslimerna tycks ha det”. Att acceptera och framföra ett sådant uttalande visar att Wibeck har synnerligen begränsade kunskaper om islam. Det finns nämligen ett stort antal verser i Koranen och hadither, vilka sätter kvinnan på plats och innebär rent förtryck av kvinnor. Detta har sedan kodifierats i sharia.

På fråga om den upprepade kritik, som riktats mot Ramadan och dennes vana att tala med kluven tunga, viftade Wibeck bort detta med att det ”är ett sätt att kommunicera”. Så sant tillslut. Detta sätt att kommunicera har t.o.m. ett särskilt namn inom islam. Det kallas taqiya och innebär att man som muslim ljuger för de naiva och lättlurade otrogna i syfte att främja islam.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

En manual för brott mot mänskligheten

2010-08-17T00:08:00.000-07:00

Denna något provokativa rubrik kräver nästan att vi börjar med att definiera vad som avses med ”brott mot mänskligheten”. Allmänt kan sägas att dessa brott tillsammans med folkmord och krigsförbrytelser numera ses som brott mot den primära folkrätten, vilket innebär att de ger upphov till universell jurisdiktion, det vill säga man kan dömas för brottet i alla stater oavsett om någon konvention är ratificerad eller inte. Alla stater har alltså rätt att ställa dem till svars som är misstänkta för dessa brott oavsett var de har begåtts och oavsett förövarens eller offrens nationalitet.

I Wikipedia finner vi att enligt Romstadgans artikel 7 är var och en av följande gärningar när de begås som en del i ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning brott mot mänskligheten.

a Mord
b Utrotning
c Förslavning
d Deportation
e Fängslande i strid med grundläggande folkrättsliga regler
f Tortyr
g Våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap med flera liknande brott
h Förföljelse av identifierbar folkgrupp med flera liknande brott
i Påtvingat försvinnande av personer
j Brottet apartheid
k Andra liknande handlingar som uppsåtligen förorsakar svårt lidande, svår kroppslig skada eller svårt själsligt eller fysiskt men. Referens.

När vi nu har klarat ut vad som avses med ”Brott mot mänskligheten”, invänder naturligtvis vän av ordning att det inte rimligen kan finnas någon manual för ett eller flera av dessa brott. Tyvärr måste jag göra henne/honom besviken. Det finns en sådan manual och vi skall här visa att så är fallet.

Om vi tar det första brottet mord kan vi konstatera att ett stort antal verser i Koranen och i haditherna handlar om att systematiskt strida mot och döda dem som inte är muslimer tills de låter sig omvändas eller underkasta sig islam som dhimmis (det senare gäller främst judar och kristna). Låt se på några exempel:

Och bekämpa dem tills motstånd inte finns och Allahs religion råder. Men om de avstår från motstånd avstå från fientligheter utom mot orättfärdiga. (2:193)

När din herre inspirerade änglarna, (sägande): Jag är med dig. Så gör så att de troende står fast. Jag skall sprida skräck i de otrognas hjärtan. Slå sedan huvudena av dem och skär av dem fingertopparna. (8:12)

Sedan när de heliga månaderna är over, slå ihjäl de otrogna varhelst ni finner dem, och tag dem tillfånga, och belägra dem, och förbered för dem varje bakhåll. Men om de ångrar sig och upprättar dyrkan av Allah och betalar allmosan till de fattiga, då lämna deras väg fri. Se! Allah är förlåtande, barmhärtig. (9:5)

Strid [q-t-l] mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jiziya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade. (9:29)

Nu, när ni möter de otrogna i strid, hugg då halsen av dem tills ni har besegrat dem helt, bind dem sedan fast; och efteråt ge antingen nåd eller frige dem mot lösen tills krigets bördor upphör. Det är påbudet. Och om Allah velat kunde han ha straffat dem utan er, men så är det påbjudet att han vill pröva några av er med hjälp av andra. Och de som blir dödade i Allahs väg, Han gör inte deras handlingar fruktlösa. (47:4)

Allahs Budbärare sade: "Jag har blivit beordrad (av Allah) att kämpa mot människorna tills de vittnar att ingen har rätt att dyrkas förutom Allah och att Muhammad är Allahs Budbärare, och erbjuder böner perfekt och ger den obligatoriska zakat, så om de utför det, då de räddar de sina liv och egendom från mig förutom enligt islamiska lagar och sedan kommer deras vidräkning att utföras av Allah." (Buk 1:2:24)

Listan skulle kunna göras betydligt längre, men detta torde räcka för att visa att den islamiska trilogin innehåller direkta uppmaningar till systematiskt mord på dem som inte är muslimer. De citerade verserna ger också underlag för punkterna b)Utrotning och h) Förföljelse av identifierbar folkgrupp.

Vad beträffar brottet förslavning finns det ett antal verser, vilka sanktionerar slaveri (2:178, 2:221, 4:92, 24:33, 33:26, Bukhari 5:59:448, 5:59:512). Det finns även verser, vilka sanktionerar sex med obegränsat antal slavflickor (4;24, 23:6, 33:50 och70:30) så att även brottet g) Våldtäkt, sexuellt slaveri m.m. sanktioneras.

Brotten d) och e) behandlas bl.a. i följande två verser:

Och Han störtade ner från deras fästen dem av “Bokens folk” som stödde dem (Coreish) och göt panik i deras hjärtan. En del dräpte [q-t-l] ni och en del tog ni som fångar. (33:26)

Och han gjorde så att ni kunde ärva deras land och deras hus och deras rikedom och land ni inte har beträtt. Allah är alltid i stånd att göra allting. (33:27)

Även brottet j) apartheid är föreskrivet i och med att judar och kristna enligt sharia skall behandlas som dhimmis, tredje klassens medborgare. Detta grundas bl.a. på K 9:29 (jfr ovan).

Som vi har sett här är flertalet av Romstadgans brott mot mänskligheten upptagna och sanktionerade i den islamiska trilogin (Koranen, hadither och sira). Den kan därför med rätta ses som en manual för dessa brott.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Islams dualistiska och kollektivistiska karaktär.

2010-08-11T11:35:00.000-07:00

Islams dualistiska karaktär nämndes nyligen här, men är så tydlig och genomgående att den förtjänar ytterligare belysning. Ett annat typiskt drag inom islam, värd en kommentar, är dess kollektivistiska tendenser.

Det mesta inom islam kommer två och två vilket börjar redan med dess grundläggande deklaration: (1) Det finns ingen gud utom Allah och (2) Muhammed är hans profet. Därför är islam Allah (Koranen) och Sunna (ord och handlingar av Muhammed funna i Sira och Hadith). Dualism finns i i själva Koranen, som egentligen är två böcker, Koranen i Mecka (tidigt) och Koranen i Medina (senare). De två delarna är i flera avseenden väldigt olika, vilket hänger samman med att Muhammed i Mecka saknade makt medan han i Medina fick alltmer makt.

Den speciella logiken i Koranen kommer från ett stort antal motsägelser i den. På ytan löser islam dessa motsättningar genom att (enligt flera verser i Koranen) använda "abrogation". Detta innebär att en vers skriven senare ersätter den tidigare versen. Men i själva verket, eftersom Koranen av muslimer anses vara Allahs perfekta ord, är båda verserna heliga och sanna. Den senare versen är "bättre", men den tidigare versen kan inte ha fel, eftersom Allah är perfekt. Detta är grunden för dualism. Båda verserna är "rätt." Båda sidor av motsägelsen är sanna i dualistisk logik. Omständigheterna styr vilken vers som används.

Den västerländska civilisationens politik och etik är i mycket baserade på en enhetlig etik som är bäst formuleras i ”Den gyllene regeln”:

Behandla andra som du skulle vilja behandlas.

Grunden för denna regel är ett erkännande av att på en nivå är vi alla lika. Vi är inte alla lika. Men var och en vill bli behandlad som en människa. Framför allt vill vi alla vara lika inför lagen och behandlas som sociala jämlikar. På grundval av den gyllene regeln ˗ jämlikhet för människor ˗ har vi skapat demokrati, avskaffat slaveri och behandlar vi kvinnor och män som politiska jämlikar. Så den gyllene regeln är en enhetlig etik. Alla människor ska behandlas lika. Alla religioner har någon version av den gyllene regeln utom islam.

Begreppet "jämlik människa" har ingen mening inom islam. Istället finns bara dualiteten i den troende och den otrogne. Titta på etiska uttalanden, som finns i haditherna. En muslim ska inte ljuga, fuska, döda eller stjäla från andra muslimer. Men en muslim kan ljuga, bedra eller döda en hedning om det främjar islam. Denna dualistiska etik är grunden för jihad. Dualismen går igen i själva ordet jihad, som kan betyda både krigisk strid och inre kamp men där, som CSPI visat, den förra betydelsen helt dominerar i hadither.

Dualismen är tydlig även i synen på kultur. Islam betraktar all kultur, som funnits innan islam fått dominans, som jahiliya bara värd förakt. Detta ligger bakom att islam under sin framfart ödelagt stora delar av de persiska och hinduiska högkulturerna. Samma synsätt låg bakom talibanernas sprängning av de gamla buddhastatyerna i Afghanistan.

Islam är både religion och politik/ideologi, men ser man till trilogins texter så utgör religionen den minsta delen av innehållet. Ytterligare ett tecken på den inneboende dualismen.

Islam är en starkt kollektivistisk ideologi, som inte garanterar den individuella frihet, vilken krävs för en meningsfull demokrati. Den är på ett antal punkter helt emot individuell frihet. Företrädare för islam kräver i väst respekt för islam eller för muslimer som grupp, men förstår inte att åsikts- och yttrandefrihet är individuella rättigheter, inte kollektivets eller ideologins rättigheter.

Religionsfrihet kan sägas vara ett specialfall av yttrandefrihet. Ofta kräver muslimska ledare här olika faciliteter i religionsfrihetens namn samtidigt som de förnekar individens rättighet att lämna islam. Kort sagt individen skall underkasta sig islam och dess lag, sharia. Den enskilde muslimen spelar ingen roll. Han blir en del av Umma, det kollektiva.

Kollektivismen är uppenbar även i de formella ritualerna. Muslimer går till bön på bestämda tider och platser och förfarandet inför och under bönen är strikt ritualistiskt; alla vänder sig mot Mecka, man upprepar samma böner och man bugar och knäfaller unisont. Detta beteende underlättar kollektivets sociala kontroll över individen. Detsamma gäller det detaljerade regelverk som enligt sharia styr alla aspekter av muslimens liv. Även ritualer i samband med fastan och vallfärden, hajj, är synnerligen kollektivistiska.

Sammantaget torde det inte vara en överdrift att hävda att islam är den mest formalistiska, kollektivistiska, och till och med totalitära av alla trosriktningar.

En avslutande fundering. Hur kan det komma sig att våra ledande media, vilka berömmer sig själva för ”undersökande journalistik” och för ”att upplysa allmänheten”, sällan eller aldrig bryr sig om att ingående problematisera islam och dess uppenbart negativa konsekvenser för samhället?

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

En dödlig trilogi

2010-07-29T18:36:00.000-07:00

Det finns en trilogi, som funnits i många hundra år men fortfarande är lika aktuell. Ingen annan trilogi har förorsakat så mycket förtryck, terror och våld som denna. Jag talar här om de ”heliga” skrifter islam grundas på nämligen Koranen, hadither och sira, nämnda i den ordning de rankas som källor för islam. De är fristående skrifter, men bildar samtidigt en enhet eftersom de binds samman av ett flertal verser i Koranen.

Koranen är i många avseenden en märklig bok. Den sammanställdes först långt efter profeten Muhammeds död av fragmenterade anteckningar med ”uppenbarelser” nedskrivna på diverse underlag. Trots detta föga trovärdiga ursprung betraktas den av muslimer som Allahs direkta och oförvanskade ord. Av detta följer att den inte kan ifrågasättas eller ändras. De ofta förekommande motsägelserna hanterar Koranen själv genom regeln om abrogation, med innebörden att en senare vers ges tolkningsföreträde. Innehållsmässigt är Koranen egentligen två olika böcker med tydlig skillnad mellan de suror (kapitel), som tillkom i Mecka och de ”uppenbarade” i Medina. Suror från Mecka, under tiden Muhammed var svag, har en relativt godartad ton mot judar och kristna även om de fördömer avgudadyrkan. Tonen och budskapet blir helt annorlunda sedan han efter en tid i Medina börjat få en armé och makt.

Koranen själv underlättar inte förståelsen, eftersom surorna med undantag för den korta inledande suran är sorterade efter längd och inte kronologiskt eller efter kontext. Den andra suran är därför den längsta och samtidigt den första, som tillkom i Medina. Den utgör på sitt sätt innehållsmässigt en övergång mellan suror före och efter hijra (flytten till Medina) genom att tidiga verser i tonen liknar de från Mecka medan de från tiden efter brytningen med judarna blir alltmer hårda och hatiska mot alla otrogna. Bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) K 2:142-152 kan ses som en skiljelinje. För att bättre förstå sammanhangen bör man vid läsning av Koranen använda förklaringar, tafsir, som sätter verserna i rätt kontext.

Det är ett välbelagt faktum att Koranen till 61 % består av invektiv, hat och grovt våld mot judar, kristna och andra otrogna. Hela 19 % av islams ”heligaste skrift” påbjuder våldsam erövring och underkuvande av otrogna. Mycket utrymme ägnas åt Koranens ställning och hur den skall följas. Det slås fast att den är Allahs direkta ord och utan fel (4:82), att den inte får ändras (10:15) samt att man inte får följa bara enstaka verser utan måste lyda hela Koranen (2:85). Ett stort antal verser ägnas åt att inpränta Muhammeds ställning som budbärare och förmedlare av Allahs budskap. Profeten framhålls som en förebild att efterlikna (33:21) och vikten av att lyda Muhammed framhålls i ett flertal verser (3:32 m.fl.). Koranen går så långt som att säga: ”Att lyda Muhammed är som att lyda Allah” (4:80). Det är i dessa avsnitt om betydelsen av att lyda och följa Muhammed och hans exempel, som vi finner det som binder samman Koranen med de övriga delarna av trilogin.

Innan vi lämnar Koranen finns det skäl att framhålla ett annat tydligt drag, nämligen hur den mycket tydligt i ett antal verser degraderar kvinnan nära nog till nyttighet för mannen att hantera och utnyttja efter dennes behag.

Koranen innehåller även ett stort antal regler för hur muslimen skall och inte skall göra i olika sammanhang, regler som tillsammans med profetens uttalanden och handlingar enligt hadither och sira bildar underlag för det detaljerade regelverket i sharia.

Sunna, hadither och sira, innehåller just de ”profetens” ord och handlingar som gör det möjligt att förstå och sätta Koranens suror i rätt kontext och att följa hans exempel. Muslimen skulle inte ens kunna utföra någon utav islams fem pelare utan sunna eftersom Koranen inte ger tillräcklig information.

CSPI (Centrat för studium av politisk islam) har tagit statistik till hjälp i sina noggranna studier av den islamiska trilogin. Den främsta anledningen till detta är att den, och detta gäller inte minst Koranen, har en dualistisk karaktär med många motsägelser. Den statistiska analysen ger ett antal intressanta resultat. I Bukharis hadither handlar 97 % av referenserna till jihad om krig medan 3 % är om den inre kampen. Båda svaren är i vissmening sanna, men det är samtidigt tydligt var tyngdpunkten ligger.

Trilogin är mycket entydig om läran. Minst 75 % av sira handlar om krigisk jihad och cirka 20 % av Bukharis hadither handlar om jihad och politik. Denna tendens är lika tydlig i ett antal skrifter av ledande islamiska teologer och jurister, vilket övertygande dokumenterats i boken ”The Legacy of Jihad” av Andrew G. Bostom. Det rent religiösa utgör den minsta delen av islams grundläggande texter.

Det framgår av sunna att Muhammed i islams gryning lät döda alla intellektuella, som inte accepterade honom som den sanne profeten. På liknande sätt hotar islams företrädare idag allt oftare alla, som inte underdånigt respekterar Muhammed och hans lära. Intet nytt under solen efter alla dessa år.

Dualismen inom islam framträder på många sätt. Islams mest berömda dualism är uppdelningen av världen i troende, Dar al islam, och icke troende, Dar al harb. Den otrogne kan behandlas bra, på samma sätt en jordbrukare behandlar sina djur väl, men i inget fall är den otrogne en "broder" eller en vän. I själva verket finns det cirka 14 verser i Koranen som är uttryckliga, en muslim är aldrig en vän till den otrogne. En muslim kan vara "vänlig", men han är aldrig en verklig vän. Och i samma grad en muslim faktiskt är en sann vän är han inte muslim, utan en hycklare.

Den absolut största delen av trilogin handlar om behandlingen av otrogna, kafirer. Det finns 146 hänvisningar till helvetet i Koranen. Endast 6 % av de i helvetet finns där för moraliska brister. De övriga 94 % av orsakerna till att vara i helvetet är för den intellektuella synden att inte hålla med Muhammed.

Sammantaget är hadither och sira något av en provkarta på de flesta tänkbara grova brott man kan tänka sig, samtliga initierade eller begångna av islams främste förebild, Muhammed.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Makthavare rädda för sanningen

2010-07-26T06:38:00.000-07:00

Sedan strax efter det Per Gudmundson publicerat sin artikel om Robert Spencer på Makthavare, har jag upprepade gånger försökt lämna följande kommentar:

”@Makthavares utsände

Noggrann analys av Ammanbudskapet avslöjar att det ”är en front för ett mer fördolt syfte”. För den som är föga förtrogen med islam kan det möjligen förefalla ”synbart försonande”. Men det är i så fall endast en synvilla. Jag finner föga försonande i att allting, enligt ”budskapets” huvudpunkt skall underordnas sharia, medeltida lagar som inte får ändras och som på ett antal punkter grovt bryter mot FN:s mänskliga rättigheter.

Vad avser påståendet att ”budskapet” gjort ”ett fördömande av terrorism”, så är det också en synvilla. Man måste läsa texten, som en viss potentat läser bibeln. Ordagrant säger man: “On religious and moral grounds, we denounce the contemporary concept of terrorism that is associated with wrongful practices,”. Bisatsen: “som är förbunden med felaktiga tillämpningar.” är central eftersom den ger ett stort kryphål, som kan utnyttjas tillsammans med Koranen och sharia, vilka båda uppmanar till förtryck och terror mot otrogna (3:151 m.fl.).

Vad beträffar Spencers påstådda ”ensidighet”, bör den snarare tillskrivas det granskade materialet, islam, än dess granskare. Det är ett välbelagt faktum att Koranen till 61 % består av invektiv, hat och grovt våld mot judar, kristna och andra otrogna. Det ger onekligen ett något ensidigt intryck.”

Som jag ser det är kommentaren helt igenom saklig och samtliga uttalanden kan enkelt beläggas. Att Ammanbudskapet just är en ”front för ett mer fördolt syfte” framgår om man noggrant och med kunskap om islam läser ”budskapet”. Texten om terrorism finns på sidan 3 av inledningen, vilken för övrigt främst är ett utslag av utstuderad taqiyya genom dess halvsanningar och medvetna förtiganden. Procentsatsen rörande Koranens innehåll är hämtad ur studier gjorda av Bill Warner på ”Political Islam”. Ytterligare avslöjande statistik finns här.

Man undrar stilla varför redaktionen på Makthavare vägrar publicera fakta. Är det så att de liksom resten av det politiskt korrekta etablissemanget är paniskt rädda för sanningen?

PS
Missa inte Robert Spencers svar på Per Gudmundsons något vinklade fråga under seminariet.
DS

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Filosofisk härdsmälta

2010-06-22T03:58:00.000-07:00

Söndagens upplaga av Filosofiska rummet behandlade konservatism och var en i flera avseenden remarkabel föreställning. ”Filosofen” Roland Poirier Martinsson fick ett oproportionellt stort utrymme på övriga deltagares, kulturchefen Rakel Chukri och debattredaktören Magnus Jiborn, bekostnad. Än mer anmärkningsvärda var ett antal uttalanden av främst Martinsson.

Som en röd tråd i hans framställning gick påståendet att modern konservatism som ett nytt grundvärde har: ”… öppenhet och tolerans mot det, som inte tillhör de gemenskaper man själv tillhör”. Allmänt sett låter ju detta riktigt bra ända tills vi får se hur detta tillämpas i hans resonemang.

Jiborn påpekade tidigt att: ”Vi kan behöva en motpol även till starka gemenskaper, starka normbaserade gemenskaper, som kan vara oerhört begränsande för individer”. Hans formulering låter som en direkt omskrivande framställning av islams karaktär.

I ett ögonblick av klarsyn konstaterade Martinsson att: ”… om man betonar en gemenskap, då betonar man också att det finns någonting, som finns utanför”. Detta är förvisso sant, men det måste betonas att denna tendens och dess tillämpning är väldigt olika i skilda gemenskaper. Förutom bland vissa extrema sekter torde det inte finnas någon ”gemenskap”, som så tydligt i sina ”heliga” skrifter, i sina dogmer och i tillämpning genom historien gjort och gör så tydlig skillnad mellan ”vi” och ”dom” som islam.

Rakel Chukri gjorde senare ett något märkligt uttalande. Efter att ha konstaterat ”att det finns väldigt många ”främlingsfientliga” krafter i Europa idag”, Sade hon: Om man t.ex. tittar på de liberala, som kritiserat islams framväxt i Europa då har de ju pekat på att det här är något, som hotar individens rätt att styra sitt eget liv, medan man har en annan typ av debattörer, som menar att vissa invandrargrupper hotar vår kultur…”. Hon exemplifierade det senare med Dansk folkeparti.

Hon har naturligtvis rätt i att islam hotar individens frihet, men har tydligen inte reflekterat över att ” islams framväxt i Europa” skett just genom att ” vissa invandrargrupper” tagit med sig den ideologin hit. Med sin bakgrund borde hon vara mer än väl medveten om hur islam behandlar eller för att säga som set är förtrycker ”de andra”.

På Chukris fråga om hur han skiljer sin konservatism från Dansk folkeparti hemföll Martinsson till ren kulturrelativism. Han vill: ”… försvara de här grupperna. De har rätt till sin kultur för jag ser värdet av kulturer. Däremot följer inte av det att min kultur är överlägsen, för det är den inte.” I nästa andetag vill han ”… dra en mycket skarp gräns när det gäller de religionernas eller min egen religions tendenser på marginalen att våldföra sig på individens rättigheter. … jag är den, som försvarar muslimernas rätt i Sverige till sin kultur, till sin religion…”.

Den gode filosofen gör sig här skyldig till filosofiska kardinalfel; såväl premisser som slutledning fallerar betänkligt. Det är uppenbart att han helt saknar kunskap och insikt om islam. Martinsson är lyckligt omedveten om att islam har inbyggda och grundläggande problem med demokrati och inte minst respekt för individens fri- och rättigheter. Det är allt annat än några ”tendenser på marginalen”. Att det förhåller sig så framgår med all önskvärd tydlighet av Ammanbudskapet och av Kairodeklarationen (CDHRI).

I Ammanbudskapet (från 2006) klargör muslimska ledare i konsensus att den som underkastar sig sharia är muslim. Detta visar att det samlade muslimska ledarskapet sätter sharia som styrande för islam och muslimer. Det bekräftar också vad flera av mina ex-muslimska kontakter hävdat länge, nämligen att det inte finns någon reell skillnad mellan islam och islamism (fundamentalistisk islam). ”Budskapet” slår vidare fast att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet och att de inte får ändras eftersom de har ”gudomligt” ursprung.

Kairodeklarationen (CDHRI), ett dokument samtliga muslimska länder undertecknat och ratificerat. Denna säger tydligt att mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas efter endast den islamiska lagen, sharia. Detta innebär att ett antal grundläggande fri- och rättigheter förvägras, t.ex.

• Åsikts- och yttrandefrihet (kritik av islam, Koranen eller Muhammed ses som hädelse och kan leda till dödsstraff enligt sharia)

• Religionsfrihet (det är enligt sharia förenat med dödsstraff att lämna islam)

• Kvinnans likhet inför lagen

• Icke-muslimers likhet med muslimer inför lagen

Det är således en kultur grundad på medeltida och förtryckande lagar, som Martinsson säger sig försvara. Det är alltså en kultur med lagar, som medger stening av kvinnor och föreskriver dödsstraff för dem, som vill lämna ”gemenskapen”, han ser som likvärdig med den västerländska kulturen, vilken står för individens fri- och rättigheter. Man tar sig för pannan.

När Martinsson klagar på den ”rotlösa individualismens ”värdeupplösning” bortser han helt från att eftergifter för islam är värre än så. Det är kapitulation inför en totalitär ideologi. Sedan Jiborn varnat för ”förtryckande gemenskap” fick RPM efter ett resonemang om ”gemensamma mål och värderingar” medge att ”vi behöver en rättsstat och att vi behöver individens unika rättigheter”. Väl så, hur kan han då försvara islam som går stick i stäv mot detta?

Mot slutet gjorde Martinsson ett ojust utfall mot Sverigedemokraterna vars sympatisörer generaliserande beskrevs som representanter för ”… individualismens rotlöshet, människor som inte tillhör några meningsfulla sammanhang”. Det framgick inte vilken grund han hade för detta uttalande. Han avslutade med att påstå att ”… stärka det civila samhället … är också ett skydd mot Sverigedemokraterna …”.

Längre sträckte sig alltså inte hans ofta nämnda ”tolerans och inklusivitet”. Det är snarare så att samhället behöver stärka skyddet mot sådana charlataner som denne ”filosof”, som tydligen tappat all logik.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Filosofi, Islam, Kultur, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio

Examen i pappslöjden resulterar i undermålig journalistik

2010-06-10T13:19:00.000-07:00

Södermanlands Nyheter (SN) publicerade i torsdags (3/6) en stort upplagd artikel om Sverigedemokraterna i östra Södermanland. Artikeln åtföljdes av en intervju med en vilsekommen professor från Malmö och en kommentar av tidningens chefredaktör.

Artikeln var resultatet av nästan tre timmars intervjuer vardera med Bertil Malmberg, och Thom Zetterström ett antal dagar före publicerandet. Man hade sedan ägnat flera dagar åt att klippa sönder intervjuerna och presenterade sedan ett antal uttalanden, oftast tagna ur sitt sammanhang, i det uppenbara syftet att framställa de intervjuade i en ogynnsam dager. Båda har påtalat ett antal exempel på detta, men det finns inte utrymme att här belysa alla dessa.

Trots att man haft god tid på sig kunde redaktionen inte undvika ett antal direkta sakfel. Låt oss ta upp några sådana.

SN påstår att Malmberg var VD för Bofors S A Marine Holding AB. Det riktiga var faktiskt Bofors Underwater Systems i vilket SA Marine råkade vara ett dotterbolag. Man hade dock lyckats få rätt namn på staden.

Tidningen lägger följande uttalande i Malmbergs namn: ”Den är en federalistisk, totalitär religion, som inte har något gott att ge mänskligheten”. Termen ”federalistisk” saknar relevans i sammanhanget och användes därför inte. Däremot var det korrekta uttalandet: ”Det är en teokratisk, totalitär religion och ideologi, som …”. Att detta inte enbart var en personlig åsikt styrktes med tydliga hänvisningar till Kairodeklarationen och Ammanbudskapet, dokument antagna inom och av den islamiska världen. Men det passade väl inte in i reportrarnas och tidningens syften.

Längre fram finner vi följande sekvens: ”Fast för Bertil Malmberg utgör islam ett akut hot mot Trosa och dem som bor och lever där. En anledning är sharian, den gudomliga lagen, som enligt fundamentalistiska muslimer ska vara överordnad landets egen lagstiftning. Den säger att religionen ska styra allt i muslimens liv och att Koranen är en objektiv sanning, säger Bertil Malmberg. Han är övertygad om att det pågår en internationell muslimsk konspiration med ett gemensamt syfte att skapa en global, islamisk stat”. Om detta finns följande att säga.

För det första sade aldrig Malmberg att islam utgör ”ett akut hot mot Trosa”, men väl att den är ett hot mot det svenska samhället och dess värderingar. Han sade inte heller ”som enligt fundamentalistiska muslimer ska…” av det uppenbara skälet att det inte är korrekt. Däremot talades om ”troende muslimer” och att detta inte enbart avsåg s.k. ”fundamentalistiska muslimer”.

SN inleder nästa mening med: ”Den säger …” och avslutar med: ”säger Bertil Malmberg”. Här har tidningen gjort sig skyldig till ”dubbelfel”. ”Den” syftar alldeles tydligt till ”sharian” i föregående mening, vilket inte är vad som sades. Däremot citerade Malmberg ur Ammanbudskapet, vilket ”säger” det som framstår som den intervjuades åsikt. Det bör nämnas att ingen av journalisterna före intervjun över huvud taget kände till Ammanbudskapet. Endast Lasse Ringdahl hade hört talas om Kairodeklarationen, men han var helt uppenbart inte väl insatt i dess innehåll och signifikans.

Enligt vad Malmberg anförtrott denna blogg, framförde han inte någon hemmasnickrad konspirationsteori, utan refererade tydligt till dels Muslimska brödraskapets ”The Project” och den amerikanska motsvarigheten ”The Ikhwan in North America”, två dokument som tillsammans med otaliga andra dokument och uttalanden har det klara syftet att enligt påbud i Koranen och hadither (bl.a. K 2:193 och Bukhari 1:2:24) göra islam dominant i världen.

Något senare skriver SN om ”demokratiska jihad” ett begrepp som varken Malmberg eller denna blogg hört talas om tidigare, sannolikt för att det helt enkelt inte existerar utan snarare är något av en oxymoron. Däremot talades om demografisk jihad, ett begrepp välbekant internationellt och en strategi, som syftar till ett stegvis ökat inflytande genom en kombination av immigration och höga födelsetal. Denna strategi tillämpas i många delar av världen med stor framgång.

Sammantaget har i reportaget samtliga referenser, som underbyggde gjorda uttalanden, systematiskt utelämnats. Det framstår som uppenbart att detta gjorts i syfte att misskreditera de intervjuade. Denna typ av journalistik är inget annat än undermålig och ohederlig.
____________________
Denna blogg har fått tillgång till Malmbergs kommentar till Cöran Carstorp, vilken återges här.

"Chefredaktören för SN, Göran Carstorp, gör i sin kommentar till artikelupplägget om SD ett antal uttalanden, som inte bör få stå oemotsagda. Som chefredaktör får han också ta en stor del av ansvaret för att hans journalister klippt och klistrat på ett manipulativt, delvis osakligt och starkt vinklat sätt vid redigering av intervjuerna.

Han börjar med att avfärda SD som ”ett litet, marginellt parti, som vädjar till det lägsta hos människan”. Det har tydligen undgått den gode chefredaktören att SD enligt de senaste opinionsundersökningarna är större än ett par av de etablerade riksdagspartierna, inklusive det parti tidningen företräder. Betraktar han även dem som marginaliserade?

Det framgår inte hur partiet skulle vädja till ”det lägsta hos människan” eller i vilket avseende det ”står långt ifrån våra humanistiska traditioner och demoniserar speciellt muslimer”. Något exempel på att jag skulle ha demoniserat muslimer kan han naturligtvis inte anföra.

Genom att utan belägg stapla invektiv utan konkreta belägg och att ha sanktionerat en starkt vinklad artikel, fylld av förvanskade uttalanden tagna ur sin kontext, utgör Carstorp själv ett levande exempel på det lägsta hos journalisten och människan.

Carstorp skriver att ”alla frågor måste kunna diskuteras” men att balansen är ”extremt snedvriden” särskilt ”på webben och i sociala media”. Han menar att SD ”valt att koncentrera sin propaganda” där. Någon reflektion över detta vågar han sig inte på.

Det är lätt att instämma i att alla frågor bör kunna diskuteras i en öppen demokrati. Det är faktiskt en av förutsättningarna för demokrati. Han tycks inte inse att att SD helt enkelt hänvisats till nätet eftersom vanliga media under ett par decennier systematiskt undertryckt några av de frågor SD ser som angelägna att diskutera i den offentliga debatten. Ett tydligt exempel är att kostnaderna för invandringen inte diskuterats seriöst sedan den av professor Ekberg ledda utredningen presenterade kostnaderna för året 1994.

Carstorp menar sedan att bilden på nätet av svenskarnas inställning till invandring är ”grovt missvisande” och hävdar att opinionsläget är ”ett helt annat”. Som stöd för detta anför han SOM-institutets undersökning ledd av kommunisten Marie Demkert. Nu hör det till saken att kända statistiker, som Lars Berglund, riktat allvarlig kritik mot den utredningen och dess metodik. Naturligtvis har den kritiken inte publicerats i vanliga media eftersom kritiken inte passar in i medias politiskt korrekta världsbild."

Malmberg har kontaktat professorn Björn Fryklund' som på oklara grunder användes som "forskarexpert" av SN. Fryklund har ännu inte svarat, men vid ett kortare telefonsamtal sade han sig ha tagit till sig innehållet i detta e-brev.

"Hej Björn!

Du har i en artikel i torsdagens SN uttalat dig om mig och vad jag sagt och/eller anser utan att ha träffat mig och utan att veta om jag verkligen sagt vad tidningens reportrar påstår. Är det en vetenskaplig attityd?

Låt oss se något på vad du säger. Meningen ”När de uttalar sin avsky för muslimer och islam …” är helt osaklig eftersom jag aldrig ”uttalar avsky för muslimer” som grupp. Jag diskuterar islam som religion och ideologi. I ett öppet demokratiskt samhälle är det inom ramen för åsikts- och ytrandefriheten en av samhällets grundvalar att kunna rikta kritik, även stark sådan, mot varje form av ideologi, inte minst om denna kritik är sakligt grundad. Det är inte det samma som ”avsky”.

I nästa andetag säger du att: ”Sverigedemokraterna klumpar ihop muslimer till en grupp”. När hörde du mig klumpa ihop ”muslimer till en grupp”? Du gör dig här skyldig till just en sådan ”våldsam generalisering”, som du något senare, på ostyrkta grunder, beskyller sverigedemokraterna för. Hur känns det att kasta sten från ett glashus?

Du gör ett grovt osakligt försök att jämföra judeförföljelsen under andra världskriget med vår kritik av islam. Den judeförföljelse du talar om var riktad mot en etnisk minoritet och delvis religiöst betingad. Den hade anor långt bort i tiden med omfattande pogromer inte minst i Tyskland under korstågen. Ironiskt nog var det islams störste förebild, Muhammed, som personligen ledde de första pogromerna mot judarna i Yathrib och Khaybar.

Kritiken mot islam riktar sig mot en totalitär ideologi, som strävar över att med alla medel inklusive våld lägga under sig världen. Att det förhåller sig på det det sättet är väl dokumenterat i mängeder av islamiska dokument och uttalanden i modern tid. Denna målsättning grundas ytterst på några verser i Koranen som 2:193, 5:49- 50, 8:39 och 9:29 samt uttalanden i hadither.

Det är särskilt osmakligt att göra denna jämförelse i slutet av en vecka som i mycket präglats av en grovt ensidig, osaklig och tydligt antisemitisk kritik av Israel efter det legala stoppandet av ”Ship to Gaza”.

Din jämförelse med ”danska invandrare i Malmö” är så enfaldig att den inte förtjänar någon ytterligare kommentar. Efter att ha konstaterat att SD ”accepterar det svenska parlamentariska systemet och agerar efter demokratiska spelregler”menar du tydligen att SD trots detta inte ”är ett demokratiskt parti”. Det framgår inte närmare vad du grundar denna märkliga slutsats på.

Jag instämmer i att det är viktigt att ”sätta in allt sverigedemokraterna säger i ett större sammanhang”. För egen del hade jag uppskattat om den tidning du uttalat dig för hade gjort just det med mina uttalanden vilka i hög grad är tagna utanför sin kontext och dessutom på ett antal punkter förvanskade.

Som jag uppfattar det försöker du påskina att det enbart är ett argument av SD att ”islam och och muslimer accepterar inte vår svenska jämställdhet”. Sakligt sett förhåller det sig så att det är väl dokumenterat i islams ”heliga skrifter” att islam och därmed också troende muslimer entydigt förkastar västerländsk jämlikhet och västerländsk demokrati. Detta har bekräftats av höga företrädare för samtliga muslimska riktningar och länder i Kairodeklarationen och senast i Ammanbudskapet. Om du bekvämar dig med att ta del av dessa och andra dokument och uttalanden, finner du att så är fallet.

Ja, SD är faktiskt ett riktigt liberalt parti när det gäller att stå upp för mänskliga rättigheter. Nu senast i samband med det skandalösa överfallet på Lars Vilks undvek samtliga ledare för riksdagspartierna under en hel vecka att uttala sitt stöd för yttrandefriheten. Först när de ”tvingats ut på banan” av några mediaföreträdare gav de mer eller mindre tydligt stöd för denna fundamentala rättighet."

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Vilka har egentligen ”avvikande demokratisyn” eller ”människosyn”?

2010-05-18T05:28:00.000-07:00

Ledande politiker och journalister har under en tid flitigt försökt pådyvla Sverigedemokraterna egenskaper som ”avvikande människosyn”, ”avvikande demokratisyn” och ”rasistiskt”. I mitten av april använde Sten Nordin och Carin Jämtin denna terminologi då de uttalade sig för blocköverskridande samarbete i syfte att neutralisera SD. Något tidigare hade Per Svensson använt liknande ordvändningar i en artikel i Axess Magasin. Nu senast använde flera politiker liknande omdömen i gårdagens P1-morgon. Detta är några få av otaliga exempel. Personagerna bakom dessa nedsättande omdömen har inte i något fall ens försökt att på något sätt belägga någon grund för dessa omdömen.

Innan vi går vidare finns det skäl att något se på begreppet demokrati. De flesta torde instämma i att demokrati är ett styrelseskick där makten i (oftast) en stat utgår från dess medborgare via allmänna och fria val. Det är vidare oomtvistligt att några grundläggande mänskliga rättigheter är avgörande för att en verklig demokrati skall fungera. De viktigaste mänskliga rättigheterna i detta avseende är full åsikts- och yttrandefrihet, likhet inför lagen samt respekt för individens privatliv och äganderätt.

Man skulle mot den bakgrunden kunna förvänta sig att våra i demokratisk ordning valda företrädare och en samstämmig journalistkår, som de facto har just yttrandefriheten som sitt levebröd, skulle reagera kraftfullt på grova angrepp mot yttrandefriheten. Åtminstone borde så vara fallet om man i något avseende menar allvar med att man står för en god ”demokratisyn”. När en muslimsk mobb förra veckan överföll Lars Vilks och lyckades stoppa föreläsningen var det inte enbart en attack på konstnären utan ett grovt attentat mot yttrandefriheten. Hur har då under den gångna veckan våra höga värnare av denna goda ”demokratisyn” agerat? Jo, hittills ”är tystnaden från etablissemanget öronbedövande”, som Cavatus utryckte det.

Julia Ceasar konstaterade i sin utmärkta krönika att endast några få journalister seriöst tagit upp frågan, bland dem Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg. Ynkligt av den självuppblåsta journalistkåren! Som kontrast till detta har ett antal sverigedemokrater klart tagit avstånd från detta hot mot yttrandefriheten.

Några ord om Per Svenssons artikel. I ingressen klarlägger han att Sverigedemokraterna står vid sidan av den "demokratiska värdegrunden" och därför måste särbehandlas. Författaren ägnar sedan en tämligen lång artikel till att producera dimridåer av ord utan att på någon punkt definiera vad som avses med den "demokratiska värdegrunden" eller i vilket konkret avseende SD skulle avvika från densamma. Vad vill han säga?

När han listar några postulat för god journalistik nämner han först: "Journalistiken är en del av det demokratiska kontrollsystemet. Medborgarna ska ha tillgång till ett så brett och gediget faktamaterial som möjligt när de väljer sina företrädare och själva tar ställning i viktiga samhällsfrågor. Då ska inte pressen agera beskäftig förälder och installera censurfilter."

Verkligen?! Om det vore så väl, hur kan det då komma sig att svenska medier under några decennier notoriskt undanhållit fakta om invandringens avigsidor och de facto just censurerat verkligheten? Per Svensson framstår här som en fullfjädrad hycklare.

Det bör noteras att i en demokrati politikerna vid makten inte har ett obegränsat mandat. De har, som jag ser det, inte större mandat än vad de inhämtat i allmänna val och/eller folkomröstningar. En fungerande demokrati förutsätter dessutom en öppen och ärlig offentlig debatt om alla frågor med politisk bäring. Då duger det inte att frågor som invandringen och t.ex. Lissabonfördraget systematiskt sopas under mattan och hålls utanför debatten av ”eliterna” inom politik och media. Den rådande och starkt vänsterdominerade politiska korrektheten är faktiskt ett av de stora hoten mot sann demokrati eftersom den medför åsiktscensur.

Dessa ”eliter” putsar ständigt på förträfflighetsskölden samtidigt som de notoriskt sviker i dessa centrala demokratifrågor. Några exempel.

Hur demokratiskt uppträdde Bengt Westerberg då han demonstrativt lämnade TV-soffan då Ian och Bert kom in i studion? Samme man hade inga problem med att sitta tillsammans med ledaren för Vänsterpartiet ett parti, som nu liksom då öppet stöder totalitära kommunistregimer.

Hur demokratiskt var det då Friggebo och Westerberg efter ultimatum till Bildt öppnade dammluckorna för massinvandring december 1991 i strid mot viljan (se Exit Folkhemssverige Kap. 2) hos en klar majoritet av väljarna (54 % färre ”flyktingar”, 13 % inga). Inom FP, som hade ett väljarstöd på 9,1 %, var motsvarande siffror 59 % respektive 6 %. Är det så ”all makt utgår från folket”?

Hur demokratiskt var det då riksdagsmajoriteten 2009 sade ja till Lissabonfördraget utan att den frågan behandlats i vare sig valrörelse eller folkomröstning, trots att frågan i det närmaste var av grundlagskaraktär eftersom fördraget lämnar över mycket makt från riksdagen till en ”unaccountable” byråkrati i Bryssel? Det enda motiv jag hörde ett antal gånger, först för Konstitutionen och sedan för Lissabonfördraget, var att det skulle göra ”beslutsfattningen effektivare inom det utvidgade EU”. Nå, det är ett klent motiv i en demokrati. Är nästa steg ren diktatur? I en sådan är ju besluten ännu lättare att ta. Jag talade för några år sedan med riksdagsmän från ett par partier, som var beredda att rösta ja utan att ha läst och satt sig in i ens de konstitutionella delarna av konstitutionen/fördraget. Vem representerar idag dessa riksdagsmän; väljarna eller partiet? Eller är de bara knapptryckare, som Ann-Marie Pålsson uttryckte det. Som jag ser det är hon en av få i nuvarande riksdag, som fortfarande har ryggrad.

De politiska och mediala ”eliterna” borde snarast se över sitt eget agerande innan de fortsätter sprida invektiv mot SD. Det är ett gammalt gott råd att inte kasta sten om man sitter inne i ett skört glashus.

PS
Äntligen idag ett par klara och tydliga uttalanden till yttrandefrihetens försvar. Missa inte Paulina Neuding och Johan Lundberg på DN Debatt eller Dick Erixons kommentar.
DS

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio

Hycklarnas afton i Människor och tro

2010-05-04T02:56:00.000-07:00

Fredagens Människor och tro (repris lördag 100501) innehöll ett inslag med och om den unge konvertiten och imamen Suhaib Webb. Programledaren Tithi Hahn, reportern Åsa F Vestergren och den inbjudne islamologen Leif Stenberg gjorde allt som stod i deras makt för att med hjälp av imamens i och för sig delvis lovvärda budskap framställa islam som helt ofarlig och i allt väsentligt salongsfähig i den västerländska demokratiska salongen. Det ligger i sakens natur att inga kritiska eller tvivlande frågor ställdes. Gullandet med islam var konsekvent satt i system.

Programledaren inledde med att säga att S Webb ”ses av många som en moderat ledare och uttolkare”. Hans reella ställning i den muslimska världen framgick inte, men det är högst sannolikt att den som fortfarande studerar vid Al-Ahzar har en tämligen begränsad auktoritet. Reportern beskriver sedan hur Webb bygger sitt resonemang på att en ”modern muslim måste lämna en bokstavstrogen läsning av de klassiska muslimska skrifterna”. Det låter ju utmärkt, men haken är att det inte framgår vad han grundar detta på. Det synsättet går nämligen stick i stäv mot vad såväl Koranen i mängder av verser som sunna entydigt säger. Det är också helt oförenligt med vad den samlade sakkunskapen inom sunni och shia slagit fast i Ammanbudskapet. Det finns anledning att förmoda att deras auktoritet rankas något högre än den gode Webbs.

Webb säger i intervjun som ett exempel att en rättstvist i en marockansk by på 800-talet inte är särskilt användbar i Sverige 2010. Jag kan instämma i det, men vill tillägga att det samma gäller för Koranen och de andra muslimska skrifterna.

När Webb menar att t.o.m. Koranen kan tolkas genom ”moderna glasögon” bortsett från att ”Gud är en och Muhammed är hans profet”, går detta helt emot bl. a. verserna 2:85, 4:82, 4:105, 4:150- 151 och 10:15. Det strider också helt mot andan och bokstaven i Ammanbudskapet.

Webb säger sedan att ”Det finns inget som motsäger att vara en god medborgare och en god muslim”. Det är i själva verket en sanning med stark modifikation. Det är nämligen entydigt så att för en ”god muslim” så står sharia, den av Allah givna lagen, över varje tänkbar sekulär lag tillkommen i demokratisk ordning. Redan här finns en tydlig konflikt, en konflikt som för övrigt allt oftare aktualiseras i flera västerländska länder med betydande muslimsk minoritet.

Den unge imamen säger sig vilja ”komma åt feltolkningar och radikaliseringen av vissa muslimer”, men ”är inte ute efter att reformera islam i grunden”. Han tror stenhårt på islams kärna och menar att det går att vara både rättrogen och moder”. I dessa få meningar finns några helt oförenliga motsättningar om man utgår just från ”islams kärna” så som den framgår av Koranen och sunna och hur kärnan har beskrivits i Ammanbudskapet och för den delen i Kairodeklarationen vad gäller mänskliga rättigheter. Hur kan Webbs auktoritet mäta sig med dessa urkunder?

Trots dessa uppenbara motsättningar fick vi inte höra ens en enda fråga, för att skingra frågetecknen.

Det framgår att Webb under vistelsen i Egypten att förhållandena i Mellanöstern är helt annorlunda än i Väst främst därför att som han påpekade: ”[religionen] är en del av livet. Men människor lever också i rädsla. Det påverkar tankefriheten och debatten och så länge det är så kan inte heller islam i Mellanöstern utvecklas…”. Sic! Trots dessa miserabla förhållanden trodde han inte på en liberal demokrati som i Väst. Varken imamen själv eller de ansvariga för programmet hade slagits av tanken att bristen på tankefrihet skulle kunna ha ett samband med just islam och dess allomfattande och repressiva karaktär. Kan bristen på tankefrihet möjligen bero på att varje litet försök att tänka i banor som avviker från islams vedertagna dogmer ses som blasfemi? Man lät dessa uttalanden om ofrihet passera utan vidare kommentar.

Det blev så dags för islamologen Leif Stenberg att ge sina expertkommentarer. På frågan om hur typisk Webb är svarade han:”… jag tycker inte att han är särskilt unik egentligen utan han faller väl in i en tradition, som islamforskningen har följt under de senaste 20-30 åren”. Det var ett ganska häpnadsväckande svar. Man undrar vilken värld dessa ”forskare” har studerat. Det är annars väl känt att den muslimska världen under åsyftad tid kraftigt radikaliserats inte minst sedan den så kallade ”islamiska revolutionen” i Iran. Denna radikala islam ger knappast utrymme för någon ”mjukisislam”. Wahabisternas och Muslimska brödraskapets respektive ayatollornas dogmatism har blivit mer eller mindre ledande inom islam. Detta bekräftas entydigt av Ammanbudskapet.

I nästa andetag påstod Stenberg att det var tradition att tolka islam så som Webb säger. Något belägg eller exempel på att så skulle vara fallet anfördes naturligtvis inte sannolikt av det skälet att tydliga exempel saknas. Snarare motsägs talet om en frihetlig tolkning av det faktum att även Stenberg refererade till att Webb (i Europa och USA) ”kan verka i en icke-repressiv miljö och att det också gör möjligheterna större”. Indirekt bekräftade han därmed att den muslimska världen utgör en repressiv miljö, vilket effektivt dementerar talet om” tradition” av öppen islamtolkning.

Islamexperten tyckte att Webb representerar ”ett försök att utveckla en islamtolkning, som står i någon slags referens till mer radikal islamism”. En islamolog bör rimligen vara medveten om att många fåfänga försök till ”reformation och förnyelse” gjorts under islams långa historia, men inget har lyckats. Han bör även vara medveten om att al-Ghazali på 1000-talet stängde dörren för ijtihad, ett sätt generera nya regler inom islam, d.v.s. reformera islam. Han borde också veta att Ammanbudskapet bekräftar denna låsning samtidigt som det står för en islamistisk tolkning av islam.

Stenberg sade sedan att det i det sammanhang vi lever finns ”mängder av konstiga uppfattningar om islam”. Han undvek dock att ge ett enda exempel på någon av dessa ”uppfattningar”. Istället ansåg han det vara problematiskt att islam av många uppfattas ”som någon slags enhetlig monoteistisk tradition. Han har tydligen helt missat att skaparna av Ammanbudskapet, sunni som shia, är helt överens om islams grunder, de grunder med sharia och Koranen i centrum som definierar vad islam är, vem som är muslim och som gör islam till en totalitär teokrati.

Mot slutet talade Stenberg om ”hur man väljer att presentera sin religion”. Det är väl känt att många muslimska apologeter i väst under ett par årtionden för okunniga västerlänningar försökt presentera en utslätad variant av islam. Dessa framställningar har genomgående varit grovt ofullständiga för att inte säga direkt lögnaktiga. Den formen av taqiyya borde inte imponera på en sann islamolog.

Jag vill inte tro att programmakarna eller islamologen Stenberg drivs av illvilja utan snarare av ett långt drivet önsketänkande om att islam är ”en religion som alla andra”. Man vill inte ens tänka tanken att islam i minst lika hög grad är en totalitär ideologi. Det alternativet är nämligen alltför obekvämt att ens reflektera över.

Korthuset islam vilar på några få darriga kort:

• Koranen är Allahs direkta ord och utan fel (4:82)

• Lyda Muhammed är att lyda Allah (4:80)

• Muhammed är den största förebilden för muslimer (33:21)

• Paradiset eller krigsbyte för den som strider för Allah (4:74)

• Strid mot de otrogna tills endast islam finns (8:39)

Allt detta förutsätter dock att det a priori finns en Allah och ett paradis.

Programmet ger intryck av att varken programmakarna eller islamologen är medvetna om Ammanbudskapet eller den tydliga radikalisering av ”mainstream” islam, som pågått under de senaste 20-30 åren. Ett stort antal ex-muslimer och experter har trovärdigt vittnat om detta i böcker och artiklar, men det räknas tydligen inte.

Islam har alltid under 1400 år expanderat så snart styrka och möjligheter funnits. Och nu har man med hjälp av petrodollar och med utnyttjande av de sekulära samhällenas akilleshäl kunnat vinna insteg i dessa samhällen under ett antal år.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio

Reflexioner kring den 11 september

2010-04-07T00:40:00.000-07:00

Författaren Axel Odelberg hade för drygt tre månader sedan en kolumn på SvD:s ledarsida. Det fanns anledning att kommentera den, men den hade blivit liggande i en hög med tidningsklipp tills den kom upp till ytan idag. Innehållet ar fortfarande lika aktuellt. Kolumnen innehåller exempel på såväl pregnanta iakttagelser som rena missförstånd och bristande analys av de slag, som är alltför vanliga inom ledande media (MSM). Jag skall här huvudsakligen ägna mig åt de senare.

Odelberg diskuterar ”de psykologiska konsekvenserna av den 11 september” med utgångspunkt från tiden dessförinnan. Han menar att: ”Det årtionde som följde på Murens fall är efterkrigstidens världspolitiskt mest optimistiska och löftesrika …”. Det må så vara, men det var samtidigt det mest aningslösa. Ledande politiker, intellektuella och medier var uppfyllda av sin egen förträfflighet och bortsåg då helt från att den muslimska världen under det Kalla kriget ägnat sig åt att bygga upp strukturer medan de två maktblocken varit helt upptagna av varandra. USA hade till och med bidragit till att bygga upp al-Qaida under det Afghansk-sovjetiska kriget.

Odelberg säger sedan att: ”Tiden efter den 11 september präglas istället av tilltagande polarisering och växande motsättningar mellan islam och resten av världen.” Detta är bara delvis sant eftersom polariseringen startat långt tidigare som en följd av den pågående radikaliseringen inom den muslimska världen. Denna radikalisering hade drivits av wahabisternas ökande inflytande efter oljekrisen på 70-talet och fick ytterligare näring av den ”Islamiska revolutionen” i Iran 1979. Undersökningar av terrornätverken efter 9/11 ledde dock till att Muslimska brödraskapets plan, Projektet, för muslimsk dominans i väst avslöjades. Det är att märka att denna strategi skrevs redan 1982 när den nuvarande spänningen och terrorverksamheten i Mellanöstern och i Väst fortfarande var mer begränsad än idag och långt före ”den 11september”. Planen ger uttryck för en tydlig polarisering och innehåller en blandning av terror, demografisk och kulturell infiltration samt naturligtvis bedrägligt förfarande, taqiyya.

Han tar schweizarnas nej till minareter i en folkomröstning som en symbol för den nya trenden och menar att den handlade om minareten som religiös symbol. Minareten är visserligen en symbol men snarare en maktsymbol än en religiös sådan. Anledningen är att de första minareterna byggdes långt efter Muhammeds död för att markera makt efter erövringen av det kristna Egypten.

Odelberg menar att: ”Den 11 september framstår allt tydligare som början på en ny epok”. Faktum är att den nya epoken började ett par årtionden tidigare med den islamiska demografiska och kulturella infiltrationen av väst. Terrordåden i New York, Madrid, London för att nämna några har underlättat den kulturella infiltrationen genom att politiska ledare blivit mer benägna till eftergifter för diverse muslimska krav för att hålla presumtiva terrorister på gott humör. Konflikterna i Afghanistan och Irak är marginella jämfört det riktiga kriget som pågår för fullt här och nu. Det är ett utnötningskrig mellan medeltida totalitär islamism och den upplysta västerländska civilisationen.

Han påstår vidare att: ”Konflikten mellan Israel och palestinier, som i grunden alltid handlat om land och tillgångar …”. Det påståendet är i grunden falskt, vilket tydligt visas av att de arabiska delegaterna, inklusive representanterna för Palestinas arabiska befolkning, motsatte sig den delningsplan FN antagit 1947. De accepterade inte en judisk stat i Palestina oavsett hur stor eller liten den föreslogs vara. Det är viktigt att inse, inte minst för att förstå dagens situation, att detta starka motstånd inte främst har rationella skäl utan grundas på religiösa synsätt med rötterna i profeten Muhammeds ”testamente” rörande arabiska halvön. Konflikten är således entydigt religiöst/ideologiskt betingad.

9/11 medförde också tydligare än någonsin att den politiska lögnen upphöjdes till högsta dygd av ledare som Bush och Blair. Det enfaldiga begreppet ”Kriget mot terrorn” myntades samtidigt som dessa två herrar ungefär som papegojor började upprepa den uppenbara lögnen ”Islam är fredens religion”. Terror är en metod men krig kan man bara föra mot den eller dem som använder vapen eller fientliga metoder.

Samuel P. Huntington konstaterade i sin berömda artikel ”The Clash of Civilizations?” att ”Islam has bloody borders.” Det var sant då och är fortfarande sant. Det har dessutom varit sant sedan islam föddes som politisk/religiös rörelse i Medina. Islam är inte och har aldrig varit ”fredens religion”, men den har alltid varit våldets, förtryckets och underkastelsens ideologi.

Det riktigt skrämmande med det pågående kriget är att västs politiska och intellektuella ”eliter” verkar oförmögna att inse dess karaktär samt att identifiera och förstå fienden. Och då kan man inte vinna, som redan Sun Tzu konstaterade.

Odelberg gör sedan ett befängt uttalande, när han påstår att: ”Den 11 september har förgiftat atmosfären och skapat allmän misstro mot muslimer”. Detta är en alltför förenklad bild. Det är snarare så att summan av alla dessa terrordåd i Allahs namn i kombination med att ingen ”moderat” muslim entydigt tagit avstånd från terrorn. Fundera för ett ögonblick över följande två verklighetsbilder. Vid protester mot Muhammed-karikatyrerna demonstrerade flera tusen muslimer på Londons gator med hatiska plakat och rop. Detta skall jämföras med att ingen ”moderat” muslim demonstrerade mot att attentaten 7/7 mot tunnelbana och buss utförts i Allahs namn och dödat och skadat många oskyldiga människor. Just däri ligger grunden till misstron mot muslimer. Hur skall man skilja en islamist från en ”moderat” muslim då den senare notoriskt vägrar att entydigt stå upp för demokratiska värden och mot terrorn?

Han säger att: ”Islams symboler har blivit provokationer”, men han undviker att analysera hur det blivit så. För ett par decennier sedan var användandet av slöja ganska ovanligt bland kvinnor i många muslimska länder. I samband med framväxten av politisk islam har olika former av beslöjning från hijab via chador till niqab och burqa blivit allt vanligare i de flesta muslimska länder och i västerlandet. Det är viktigt att inse att dessa attribut inte är bara klädesplagg utan just symboler för politisk islam.

Mot slutet säger Odelberg: ”Misstron mot den muslimska världen växer och därmed den muslimska misstron mot resten av världen”. Han implicerar här att muslimers misstro mot den otrogna delen av världen beror på den senares misstro mot muslimer. Därmed avslöjar han att han inte har ens rudimentära kunskaper om islam. I själva verket finns den muslimska misstron mot omvärlden rikligt dokumenterad i Koranen, vilkens ursprung föregick 9/11 med nästan 1400 år.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Kultur, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Kultureliten demaskerad

2010-03-24T07:45:00.000-07:00

Det var välgörande att se i dagens Svd Kultur hur kulturchefen Stefan Eklund utan förbehåll erkände att han och stora delar av kultureliten låtit sig grundluras av Muhamed Omar under ett antal år. ”Det är inte varje dag en kulturredaktion medger att man haft fullständigt fel. Så in i h-e fel”, som Dick Erixon uttryckte det idag.

Heder åt Stefan Eklund, som visar sådant civilkrage och på samma uppslag publicerar en bakgrundsartikel av Ricki Neuman. Från andra delar av etablissemanget är det dock tämligen tyst. Är det en skammens tystnad som breder ut sig eller har man ännu inte kommit så långt i sin analys? Eller är det kanske så att kultureliten i allmänhet på sin upphöjda parnass inte nedlåter sig till något så simpelt som faktabaserad analys.

Om man redan för flera år sedan brytt sig om att något granska Omar, borde man med någon insikt om islam ha insett att han var en ulv i fårakläder. Redan hösten 2007 strax efter hemkomst efter några år utomlands fann denne bloggare anledning att ”bita märke” i sagde Omar och våren 2008 gjordes ett kritiskt inlägg rörande ett av hans många framträdanden i P1. Samma höst var det var det åter dags att här kommentera Omars falskspel. Även Dick Erixon genomskådade, som framgår av hans kommentar idag, tidigt kulturelitens ”hovpoet”.

Den intressanta fråga, som inställer sig, är hur det samlade kulturetablissemanget så länge kunde blunda för det som var tämligen uppenbart. Eklund ger i sin artikel kanske en del av svaret när han talar om dess ”missriktade välvilja”. SvD Kultur har tydligen lärt sig något av ”fallet Muhamed Omar”, men det återstår att se om övriga delar av kultureliten lärt något.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Kultur, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Enfaldig eller hycklare?

2010-03-24T03:20:00.000-07:00

Ekots lördagsintervju med statsminister Reinfeldt var en sorglustig tillställning. De undanglidande svar han gav avslöjade att han antingen är grovt okunnig och aningslös rörande viktiga fakta gällande Turkiet eller så är han en durkdriven hycklare, som trots kända fakta väljer att bortse från dessa. Sedan är det upp till den enskilde att avgöra vilken av dessa två egenskaper, som är mest graverande hos en statsminister.

Intervjun kom snabbt in på riksdagens beslut att erkänna Turkiets folkmord på armenier. Då intervjuaren, Tomas Ramberg, frågade om premiärminister Erdogans hot om att utvisa ett stort antal armenier från Turkiet gav Reinfeldt ett rent patetiskt svar. Istället för att svara på frågan, började han orera om vilken ”beundransvärd politiker” kollegan är och hur han och hans parti motarbetas av oppositionen. Statsministern har sedan mage att påstå att Erdogan tagit ”demokratiinitiativ, som öppnar upp rättigheter för minoriteter” och ”annat” som denne gjort för att jämna ”vägen mot EU”. Man häpnar!

Det hade varit klädsamt om Reinfeldt, eller för den delen intervjuaren, åtminstone i en bisats antytt att varken premiärministern eller någon annan i Turkiets ledning lyft ett finger för att frånträda ”Kairodeklarationen” (CDHRI), sakligt sett ett av de största hindren för demokratisering av ett muslimskt land. Jag har tidigare kommenterat Turkiet och CDHRI och vill här bara konstatera att stöd för ”Kairodeklarationen” och påstådd strävan efter demokrati är lika förenligt som olja och vatten.

Reinfeldt menade sedan att om bara Erdogan får styra så kan Turkiet bli ”europeiskt, öppet marknadsekonomiskt och demokratiskt” samt att ”om vi inte har bra kontakter kan det gå i en annan riktning och det tycker jag vore ett historiskt misstag". Statsministern framstår här som mer än lovligt naiv. Är han helt omedveten om Turkiets koppling till CDHRI och till OIC, en organisation som inom UNHRC driver frågor om begränsande av yttranderätten? Är han helt omedveten om att Erdogan leder ett islamistiskt parti och att ortodox islam är den dominerande religionen? Är han medveten om att analfabetismen främst bland kvinnor är utbredd och att kulturen på många områden skiljer sig starkt från den europeiska?

Det historiska, rent av katastrofala, misstaget vore att släppa in Turkiet i EU. Det skulle vara att slå in en rejäl spik i den europeiska kulturens likkista.

Längre fram i intervjun slingrade hans sig åter om Turkiets folkmord och menade att landets ledning ändrat förhållningssätt till detta. Erdogans hot mot armenier boende i Turkiet pekar i en helt annan riktning.

Sammantaget gav intervjun intryck av en statsminister med mycket flexibel ryggrad, som saknar moralisk kompass.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio,

Sharia ˗ ”akademisk fråga” eller totalitär lag

2010-03-02T03:17:00.000-08:00

Dilsa Demirbag-Sten kritiserade i början av februari, på goda grunder, en avhandling vid juridiska fakulteten vid Uppsala universitet i vilken doktoranden pläderade för tillämpning av delar av sharia i Sverige. Detta föranledde dekanus vid sagda fakultet till ett genmäle, som inte särskilt övertygande försvarade avhandlingen. Demirbag-Sten slog i sin slutreplik fast det väsentliga nämligen att: ”ett sekulärt samhälles lagstiftning ska inte vila på religiös grund”. Hon fick senare eldunderstöd av en kommentator, signaturen ”professor”, som konstaterade: ”Endast den sekulära demokratin kan erbjuda religionsfrihet”. Så sant.

Nu senast har en annan professor, Annika Rabo, gett sig in i debatten med ett inlägg på ”Under strecket” i SvD. Artikeln är ganska typiskt akademisk i den meningen att den snarare reser fler frågor än ger svar eller ställningstaganden. Sammantaget välkomnar hon dock avhandlingen och dess inriktning.

Inledningsvis hänvisar Rabo till ärkebiskopens av Canterbury, Rowan Williams, famösa föreläsning i februari 2008. I anslutning till föreläsningen gjordes en intervju av BBC, i vilken han uttalade att ”sharialagen här framstår som oundviklig”. Detta väckte med rätta mer uppmärksamhet än själva föreläsningen.

Professor Rabo gör i det tredje stycket ett försök att relativisera och avproblematisera sharia. Tankegången är så slående lik den Williams hade sin föreläsning att den närmast framstår som en karbonkopia. Det är tydligt att Rabo starkt lutar sig mot ärkebiskopens föreläsning som förlaga. En skillnad är att ärkebiskopen i god akademisk anda namnger sina källor medan professorn bara vagt talar om ”muslimska intellektuella och islamkännare i västvärlden”.

En av de ”muslimska intellektuella” Williams hänvisar till är Tariq Ramadan, född och uppvuxen inom Muslimska broderskapet och en ledande företrädare för den organisationen. Han är även känd som en skicklig taqiyya-specialist, som ägnar sig åt skönmålning av islam genom att dupera okunniga, aningslösa västerlänningar i syfte att säkerställa islams ställning i Europa.

Såväl Rabo som Williams försöker påskina att det finns ett stort mått av flexibilitet inom ramen för den muslimska jurisprudensen, fiqh, den förra genom att tala om ”denna flexibla juridiska värld” och den senare genom att hänvisa till ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam). Den beska sanningen är att flexibiliteten inom muslimsk jurisprudens är mycket ringa. Det finns däremot en viss variation mellan de olika erkända lagskolorna. Däremot är ijtihad mycket begränsad. Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad. Denna låsning bekräftades av Ammanbudskapet (2004-06), vilket företrädare för hela den islamiska världen (umma) enhälligt antagit i religiöst och politiskt konsensus, ijma.

Det är i sammanhanget intressant att notera att Williams i sin föreläsning konstaterar att Sayyid Qutb på sin tid och hans efterföljare också står för denna ortodoxa tolkning av sharia. Nu var denne Sayyid Qutb inte vem som helst utan han var chefsideolog för Muslimska brödraskapet den organisation Tariq Ramadan tillhör. Ett känt uttalande av Sayyid Qutb är följande: ”Det finns bara en plats på jorden som kan kallas för islams hus och det är den plats där en islamisk stat är etablerad och där Sharia råder och Guds lag respekteras... Den övriga världen är krigets hus.”

Den påstådda flexibiliteten finns alltså inte. Kvar står att sharia (ordagrant ”vägen till vattenkällan”) är benämningen för islamisk religiös lag. Den anses uttrycka den gudomliga viljan och ”utgör ett system av skyldigheter, som det åligger varje muslim på grund av hans religiösa tro” (Encyclopaedia Britannica Online). Sharia berör i princip alla aspekter av det mänskliga livet, från detaljerade renhetsregler till föreskrifter om relationer mellan människor och hur samhället ska styras.

Sharia är så övergripande att det ofta av muslimska lärda uttalas att det endast är tillåtet att följa i demokratisk ordning stiftade lagar så länge det inte bryter mot sharia. Religionen islam kommer här i klar konflikt med liberal västerländsk demokrati.

Detta faktum ger betydligt fler implikationer även för familjerätten en enbart arvsrätten. Enligt de ledande lagskolorna är det mannen som har initiativ vad gäller skilsmässa och barnen tillfaller automatiskt mannen. Listan kan göras längre. På ett stort antal punkter i övrigt strider sharia mot demokratiska principer och FN:s ”Deklaration om mänskliga rättigheter”.

Detta gäller inte minst:

• Åsikts- och yttrandefriheten

• Religionsfriheten

• Människors likhet inför lagen

Den senare punkten avser inte bara kvinnans brist på jämställdhet med mannen enligt sharia utan i lika hög grad att icke-muslimen i det muslimska samhället har en i förhållande till muslimer klart underordnad för att inte säga förtryckt ställning. Bat Yeor har detaljerat utrett dessa förhållanden.

Williams låtsas omedveten om detta när han påstår:

“But while [the Koran’s] universal claims are not open for renegotiation, they also assume the voluntary consent or submission of the believer, the free decision to be and to continue a member of the umma. Sharia is not, in that sense, intrinsically to do with any demand for Muslim dominance over non-Muslims.”

Dessa få meningar innehåller flera direkta sakfel. Underkastelsen är enligt ovan allt annat än frivillig inom islam. Det är inte ett fritt beslut att stanna inom umma eftersom det enligt de flesta lagskolor är förenat med dödsstraff att lämna islam. Det är vidare entydigt så att det i sharia ingår krav på att muslimer skall dominera över icke-muslimer (se bl.a. Pact of Umar).

Det finns för övrigt fler sakfel i hans föreläsning. Ett rör kvinnans arvsrätt som gjorts till något av ett huvudnummer i den här diskussionen om sharia. Han påstår nämligen att Koranens regler om arvsrätt var positiva för kvinnor eftersom det var ”något i praktiken okänt i dåtidens kultur”. Om så vore fallet, hur kan det då komma sig att Muhammeds första fru, Khadija, var en rik änka efter en köpman?

Kvar står att sharia utgår från ett antal lagskolor som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet och som är härledda ur Koranen och sunna (inklusive hadither). Eftersom lagskolorna utgår från samma källor är det naturligt att deras syn på arvsrätten, som Rabo uttrycker det, ”är ganska likartad”. Jag kan upplysa henne om att detta inte gäller enbart arvsrätten.

Sharia är ett teokratiskt och totalitärt rättsystem som inte i något avseende kan anses ha någon plats i ett modernt demokratiskt och sekulärt samhälle. Efter att ha tagit del av Rabos alster är det inte utan att man börjar tvivla på att dagens akademiker inom humaniora är kapabla att hantera eller diskutera något så hotande som sharia. Denna tveksamhet underbyggs av att alltför mycket av dagens ”vetenskap” utanför naturvetenskapen alltmer franstår som ideologiverkstad under ”vetenskaplig” täckmantel.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

En notorisk hycklare med klippkort till SR P1

2010-02-27T23:16:00.000-08:00

Så har då Abd al Haqq Kielan åter släppts fram i full frihet i programmet Vid dagens början. Producenten, Martin Dyfverman, har uppenbarligen gett den lismande imamen klippkort. Denna gång utlägger Kielan sig om hur han efter sin hajj år 1990 fick till stånd samtal med Svenska kyrkans ledning. Som alltid när det gäller denne svenske imam är det lika viktigt att notera vad som inte sägs, som vad som sägs.

Han började med att säga att ”muslimerna måste bli en del av det svenska samhället”. Han ger emellertid ingen ledtråd till varför så måste ske. Jag har mycket svårt att tro att någon här boende och förnuftig icke-muslim skulle längta efter islam. Kielan fortsätter med frågan: ”Varför skulle inte islam passa in på samma sätt som kristendomen?”. Svaret är mycket enkelt. Kristendomen ger redan i sina urkunder utrymme för det sekulära samhället och har visat sig fungera i demokratiska sekulära samhällen. Islam är däremot i sina dogmer och dessas tillämpning entydigt anti-sekulär och antidemokratisk. Islam har heller aldrig genomgått någon upplysning. Just därför är islam helt oförenlig med ett modernt västerländsk samhälle.

Han refererar sedan till besöket i Mecka och påstår att människor där kunde samlas ”utan tanke på ras eller språk”. Detta är en grov skönmålning eftersom islam är präglad av arabisk supremati så till den grad att många anser att kalifen måste komma från Muhammeds stam, Qureish. Dessutom hävdar många renläriga muslimer att Koranen endast kan läsas på arabiska, vilket leder till att många muslimer lär sig citera stora delar av Koranen utan att förstå ett ord.

Efter att åter helt osakligt ha implicerat att Abraham och de andra bibliska profeterna skulle haft något med Mecka att göra påstår han sedan att judendomen, kristendomen och islam är ”mycket mera lika varandra än olika”. Han underlåter dock, av naturliga skäl, att på något sätt peka på någon av dessa förmenta likheter. De är nämligen mycket svåra att finna. Koranen har visserligen delvis samma persongalleri som Bibeln, men den illitterate Muhammed och hans tydligen lika illitterate Allah har fått det mesta om bakfoten. Berättelserna är förvanskade och personerna är ofta satta i helt fel kontext.

Kielan säger sig vilja se ”ett ökat samförstånd mellan kristna och muslimer i Sverige”. Han undviker på goda grunder att konkretisera vad detta ”samförstånd” skulle bestå i eftersom kristendom och islam i sina grunder är varandra diametralt motsatta.

Han kommer i nästa andetag inpå ett av sina favoritord när han talar om att ”tolerans är första steget mot samlevnad”. Hur Koranens och därmed islams ”tolerans” ser ut har vi belyst tidigare. Det hade varit klädsamt om Kielan någon gång berört hur toleransen mot kristendom och andra religioner ser ut i muslimska länder där förföljelserna är regel. Men det är väl att begära för mycket eftersom det inte vore enligt handboken för taqiyya.

SR:s husimam säger mot slutet att samtalen med biskoparna upphörde som följd av ”den internationella utvecklingen och händelserna i Mellanöstern”. Att den ”utvecklingen” i högsta grad påverkats av islamistisk jihad och islamiskt betingade terrordåd, undviker han att nämna. Han avslutar med att hävda att nu ”politiska partier växer fram som ivrar för konflikt i stället för fredligt umgänge”. Vilket parti som ivrar för konflikt framgår inte, men ordvalet är intressant. Redan Kielans höga föredöme, Muhammed, använde ord som förtryck och konflikt om dem som inte villigt anammade hans lära. Här och nu ekar samma synsätt när imamen menar att de som inte stillatigande accepterar islam och dess anspråk, de ”ivrar för konflikt”. Intet är nytt under solen.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, politik, Religion, Sveriges Radio

Doktor Abd och Mister Haqq

2010-02-12T22:34:00.000-08:00

Imamen Abd al Haqq Kielan har alldeles uppenbart en betydligt värre personlighetsklyvning än en gång Dr. Jekyll och Mr. Hyde. I genmälet till Carina Hägg gör han en kraftansträngning att framstå som doktor Abd. Den som följt hans aktiviteter under någon tid blir dock inte imponerad. Mister Haqq lyser igenom klart och tydligt.

Inledningsvis säger Kielan: ”Jag har aldrig på minsta sätt sympatiserat med, förespråkat eller försvarat talibanernas syn på islam, samhället, eller kvinnan”. Verkligen?! Han har genom erkännandet av Ammanbudakapet ställt sig bakom att den muslimska lagen sharia skall råda, att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras samt att inga tolkningar av islam får göras, som strider mot de etablerade rättsskolorna. Den syn på ”islam, samhället, eller kvinnan” som kommer till uttryck där skiljer sig faktiskt bara en hårsmån från den, som talibanerna företräder.

Han säger sig sedan vara en ”moderat, traditionell muslim”, som ”förespråkar integration. Vägen dit går genom utbildning och inklusion i samhället”. Man undrar stillsamt vad han avser med ”integration” respektive ”utbildning”. Menar han att muslimerna skall anpassa sig till det omgivande sekulära majoritetssamhället, eller är det möjligen tvärtom? Som utvecklingen hittills varit i större delen av Europa under de senaste tjugu åren har den muslimska minoriteten ställt ständigt ökande krav på att samhället skall anpassa sig till muslimska normer och behov. Är det detta han avser med integrering, så betackar jag mig. Och vad är det för utbildning han talar om? Så länge han inte konkretiserar det, är uttalandet helt meningslöst.

Kielan gör sedan ett antal påståenden, som han säger visar hans ”uppfattning i kvinnofrågan”. Jag skall här ta upp några av dessa uttalanden och jämföra med de skrifter han med sin namnteckning erkänt.

Kielan: ”Kvinnor och män är absolut jämlika.”
Kommentar (hänvisningar till Koranen om inte annat sägs):
Kvinnor är orena 4:43, 5:6
Kvinnor ska stanna hemma 33:32-33
Kvinnor skall behandlas som husdjur (M:s avskedstal enligt al-Tabari http://islam-watch.org/AbulKasem/Women-Islam-Domestic-Animals.htm )
Kvinnor straffas genom isolering eller prygel om de är olydiga 4:34
Kvinnans vittnesmål är värt hälften av en mans 2:282
Kvinnan är för mannen som en åker 2:223
Kvinnor ärver hälften mot män, 4:11

Till detta kan läggas att mannen får ha fyra fruar plus ett obegränsat antal älskarinnor (slavflickor) 4:3, 4:24, m.fl. Han kan lätt skilja sig utan orsak, vilket kvinnan inte kan. Vid skilsmässa följer barnen mannen. Samtliga dessa regler återspeglas i sharia.

Var och en kan lätt se att ”jämlikheten” är uppenbar.

Kielan: ”Kvinnor har samma själsliga och andliga egenskaper som män.”
Kommentar: Se ovan samt följande.
Männen har ansvaret över kvinnor eftersom Allah gjort dem överlägsna… 4:34

Ibn Warraq konstaterar i boken ”Why I am not a Muslim” med stöd av många hänvisningar: ”Islam är den fundamentala orsaken till förtrycket av kvinnor och förblir det största hindret för utveckling av deras ställning.”

Kielan: ”Misshandel och förtryck är förbjudet i islam, både av kvinnor och män.”
Kommentar: Jämför ovan samt:

När din herre inspirerade änglarna, (sägande): Jag är med dig. Så gör så att de troende står fast. Jag skall sprida skräck i de otrognas hjärtan. Slå sedan huvudena av dem och skär av dem fingertopparna. (8:12)
Sedan när de heliga månaderna är over, slå ihjäl de otrogna varhelst ni finner dem, och tag dem tillfånga, och belägra dem, och förbered för dem varje bakhåll. Men om de ångrar sig och upprättar dyrkan av Allah och betalar allmosan till de fattiga, då lämna deras väg fri. Se! Allah är förlåtande, barmhärtig. (9:5)
”Strid mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jiziya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade. ”(9:29)

Mot slutet hävdar han ”att kvinnor lika väl som män ska kunna utöva sin tro enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter”. Detta är ett synnerligen märkligt uttalande. Som muslim och undertecknare av Ammanbudskapet kan han ju inte rimligen ensidigt frånträda Kairodeklarationen, vilken samtliga muslimska länder ratificerat. Den säger tydligt att mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas endast efter den islamiska lagen, sharia. Detta innebär att ett antal grundläggande fri- och rättigheter förvägras, t.ex:

• Åsikts- och yttrandefrihet (kritik av islam, Koranen eller Muhammed ses som hädelse och kan leda till dödsstraff enligt sharia)
• Religionsfrihet (det är enligt sharia förenat med dödsstraff att lämna islam)
• Kvinnans likhet inför lagen
• Icke-muslimers likhet inför lagen (regler om dhimmitude).

Av detta följer att Kielans sista påstående om att ”islam inte är oförenligt med demokrati” faller på sin egen orimlighet.

Den gode imamen måste en gång för alla bestämma sig för vilket ben han skall stå på.

Anmärkningar:
Ibn Warraq har en indisk/pakistansk bakgrund och började där sin utbildning i en lokal madrassa. Hans fortsatta utbildning skedde i engelsk internatskola och vid universitetet i Edinburgh. Han har skrivit och redigerat flera väl underbyggda böcker om islam och ett antal insiktsfulla artiklar. Läs gärna bl.a. ”How to Debate with the Muslims”.

Abul Kasem är född och uppvuxen i Bangladesh och är verksam som akademiker i Sydney. Han har skrivit flera väl underbyggda böcker och ett stort antal insiktsfulla artiklar. Läs gärna bl.a. ”On the Making of an Unbeliever”.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Ullenhag framstår som naiv och okunnig

2010-02-11T11:51:00.000-08:00

Enligt artikel i Dagen den 11 februari 2010 uttalar sig FP:s partisekreterare positivt om turkiskt EU-medlemskap, samtidigt som han oroar sig för bl.a. ”den senaste tidens trend i Turkiet” och ökande ”islamofobi” i Europa. Han ”betonar också att det är just de mänskliga rättigheterna som ska vara i fokus för granskningen av Turkiet”. Det senare är lätt att instämma i men sammantaget ter sig hans inställning märklig.

Han tycks vara så blind för fakta och/eller okunnig att han är oförmögen att se just sambandet mellan bristen på mänskliga rättigheter i Turkiet och islam. Man undrar om han hört talas om och är medveten om innehållet i Kairodeklarationen (CDHRI), ett dokument Turkiet undertecknat och ratificerat och att denna tydligt säger att mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas efter endast den islamiska lagen, sharia. Om Ullenhag inte ser att detta är en uppenbar koppling mellan islam och de mänskliga rättigheterna i Turkiet, så finns det goda skäl att se med största oro på den intellektuella och moraliska nivån inom FP:s högsta ledning.

Dessvärre är denna röta vida spridd inom riksdagspartierna eftersom de samtliga är positiva till att Turkiet blir medlem av EU.

Längre fram kommer två meningar i rad som sammantaget saknar varje form av logik. ”Erik Ullenhag betonar också att det är just de mänskliga rättigheterna som ska vara i fokus för granskningen av Turkiet.

- Det är en annan tråkig trend att folk ifrågasätter turkiskt medlemskap för att man i grunden är kritisk mot islam.”

Om det nu vore så att han prioriterar mänskliga rättigheter borde han någon gång fråga sig varför många är kritiska mot islam. Kan det möjligen bero på att islam och mänskliga rättigheter är ungefär lika förenliga som olja och vatten. Om Ullenhag bekvämat sig till att läsa den ovan nämnda Kairodeklarationen och t.ex. Ammandeklarationen hade han om han är normalbegåvad insett att islam i grunden är helt oförenlig med demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter enligt FN:s deklaration.

Han understryker att det visavi Turkiet är viktigt att ”upprätthålla de så kallade Köpenhamskriterierna”. Rätt så! Men vad finner vi under det första kriteriet om inte detta:

”Det politiska kriteriet för medlemskap innebär att landet ska ha effektiva och fungerande myndigheter. Det måste finnas både lagstiftning och ett praktiskt fungerande skydd av yttrandefriheten, föreningsfriheten och en oberoende press. Landet måste ansluta sig till Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna, protokollet för medborgarnas möjligheter att ta ett fall till Europadomstolen och Europarådets ramkonvention för skyddet av nationella minoriteter.

Det politiska kriteriet måste vara uppfyllt för att kandidatländer ska få börja förhandla om medlemskap i EU. Det ekonomiska och administrativa kriteriet kan uppfyllas under förhandlingarnas gång.”

Om nu EU:s jurister och makthavare liksom Ullenhag kan läsa innantill innebär detta kriterium att Turkiet inte ens kan få börja förhandla förrän man officiellt frånträtt Kairodeklarationen. Förutom läskunnighet krävs förstås att man har simultankapacitet nog att kunna relatera minst två dokument till varandra samtidigt och det är kanske för mycket begärt.

Ullenhag ondgör sig sedan över vad han kallar ” islamofobiska strömningar” utan att närmare ange vad han menar med detta. För egen del är jag sedan ett antal år starkt kritisk mot islam som ideologi/religion, men lider på intet sätt av någon form av fobi. Avståndstagandet från islam grundas helt på goda sakskäl. Jag kan villigt erkänna att jag tidigare hade en del förutfattade meningar om islam, då jag trodde att den hade en del försonande drag. Ju mer jag med hjälp av goda och kunniga vägledare, de flesta ex-muslimer födda och uppvuxna inom islam, fördjupat mig dess skrifter och dogmer, har jag insett att det inte finns några försonande drag med islam.

Att ta in Turkiet i EU skulle vara som att släpa in en gigantisk trojansk häst innanför gränsen. Ingen handel i världen skulle kunna kompensera den skada för västerländsk demokrati, som det skulle medföra.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Folkpartiet, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Ständigt denne Kielan

2010-02-09T00:50:00.000-08:00

Sveriges radio släppte i lördags åter fram Abd al Haqq Kielan i programmet ”Vid dagens början”, i vilket han beskrev sin pilgrimsfärd till Mecka år 1990. Man häpnar över hur naiva och okunniga producenten Martin Dyfverman och redaktionen uppenbarligen måste vara, som så ofta ger Kielan utrymme att oemotsagd och utan balans framföra sina förljugna sagor. Har de en dold agenda eller är de liksom imamen förledda med saudiska petrodollar?

Kielans salvelsefullt framförda ”tankar” är i all sin antydda naivitet på många sätt avslöjande, men då krävs att man har sådana kunskaper om islam att man kan se vad som döljs bakom det sagda. Anrättningen är naturligtvis kryddad med en riklig dos av taqiyya. Det salvelsefulla framförandet med närmast gråtmild röst är i sig förledande för den aningslöse lyssnaren.

När han inledningsvis beskriver bakgrunden till besöket i Mecka, säger han bl.a.: ”Plötsligt i juni kom det en inbjudan från den saudiska regeringen att få göra pilgrimsfärden”. Detta kan förefalla oskyldigt, men satt i sitt sammanhang är det allt annat än det. Den saudiska regimen är från sin tillkomst starkt beroende av den wahabitiska/salafistiska rörelsen, en av de mest ortodoxa grenarna av islam. Det är väl känt att saudiska petrodollar sedan ett par årtionden sponsrar och finansierar såväl professurer, islamstudier som ett nätverk av organisationer över hela västvärlden. När Kielan fick sin resa till Mecka finansierad av den saudiska regimen var det samtidigt ett kvitto på att den islam han förkunnar stämmer med den salafistiska tolkningen.

Längre fram talar han om ”… Kaba som varit helig sedan profeten Abrahams tid”. Denna koppling mellan Abraham och Kaba är en av dessa påhittade myter, äldre än islam, som man gärna odlar inom islam. Sir William Muir har i boken ”The Life of Mahomet” volym1 kapitel III med sedvanlig noggrannhet analyserat denna myt liksom ceremonierna under hajj. Han visar övertygande att det varken är troligt eller sannolikt att det finns någon koppling mellan Abraham och Kaba.

Kielan talar sedan om ”ritualerna, som går tillbaks till profeten Abrahams tid”. Det är visserligen sant att ritualerna är gamla, men det finns inget sakligt stöd för någon koppling till Abraham. Muir konstaterar att det inte finns några spår av något abrahamitiskt i de grundläggande elementen i de vidskepliga ritualerna. Han visar att ceremonierna i dag i allt väsentlig är de samma som före och under Muhammeds tid. ”Profeten” återanvände helt enkelt gamla ceremonier grundade på ren vidskeplighet från den tid då Kaba innehöll cirka 360 avgudabilder och den högste guden var månguden Allat.

Kielan framhåller flera gånger att pilgrimsfärden och ceremonielet är ”en form av fullkomlig jämlikhet”. Det är en mycket selektiv jämlikhet han talar om. Han har ju själv inledningsvis konstaterat att otrogna inte ens har tillträde till Mecka och ännu mindre till moskén. Han har på det hela taget en mycket märklig inställning till jämlikhet. Kielan har ju, som påtalats i tidigare inlägg, undertecknat och därmed ställt sig bakom Ammanbudskapet, liksom sina saudiska herrar. Detta måste rimligen innebära att han underkastar sig sharia. Därmed bekänner han sig till samma syn på jämlikhet och mänskliga fri- och rättigheter som sharia och för den delen Koranen.

Det innebär att han ställer sig bakom att ett antal grundläggande fri- och rättigheter förvägras, t.ex:

• Åsikts- och yttrandefrihet (kritik av islam, Koranen eller Muhammed ses som hädelse och kan leda till dödsstraff enligt sharia)

• Religionsfrihet (det är enligt sharia förenat med dödsstraff att lämna islam)

• Kvinnans likhet inför lagen

• Icke-muslimers likhet inför lagen

Kielans jämlikhet och broderskap är verkligen inget att eftersträva.

Han påstår sedan att: ”Pilgrimsfärden är en av de fem pelare som utgör islam …”. Det är minst sagt ett understatement. Det är snarare så att de fem pelarna endast utgör omslaget till en tjock bok av skyldigheter och förpliktelser enligt Koranen och inte minst sharia. Varje liten detalj i livet är uppdelat i halal respektive haram, eller möjligen makruh.

Kielan glömmer lägligt nog att nämna det som av många muslimska lärda anses vara den sjätte pelaren inom islam, nämligen jihad eller heligt krig. Det måste här understrykas att jihad i huvudsak står för fysisk strid vilket är något helt annat än den ”inre strid” eller ”mentala yoga”, som moderna apologeter för islam försöker göra gällande.

Skälet till att jihad ses som en ”sjätte pelare” är att skyldigheten för varje muslim att delta i jihad är mycket tydligt inskriven i ett antal verser i Koranen som i 2:193, 2:216, 2:244, 8:15- 16, 8:39, 9:29, 9:39, 9:123, 47:4.

Den islamiska sajten Center for Muslim-Jewish Engagement innehåller en bra samling av islamiska religiösa texter. Förutom tre parallella översättningar av Koranen, finns där de viktigaste haditherna och Maududis tafsir. Där finns en väl fungerande sökmotor för Koranen och hadither, som gör att man kan söka på enskilda ord eller kombinationer av ord.

Låt mig ta ett belysande exempel. Om man söker på ”jihad” i Sahih Bukhari, får man 56 träffar. I samtliga fall är det entydigt att jihad avser fysisk strid mot de otrogna och i inget fall avses ”mental yoga”. Koranen använder i dessa översättningar inte ordet jihad men desto flitigare orden ”kill”, ”slay” eller ”fight”. Söker man på dessa ord finner man minst 29 unika träffar där målen naturligtvis är de otrogna. Det är väl detta man förmodas ta som uttryck för imamens ”broderskap” mellan människor.

Kielan säger sedan att pilgrimsfärden ledde till ökad tolerans och en insikt att ”vi är bröder och systrar i sann mening”. Det framgick inte hur han kom till denna insikt. Han kan i vart fall inte ha funnit den i Koranen eller i sharia (jämför ovan). Andra exempel på Koranens ”tolerans” är bl.a.

• ”Strid mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jiziya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade. ”(9:29) och

• ”Ni som tror! Ta inte judar och kristna som vänner. De är bara vänner till varandra. Den bland er, som tar dem som vänner är en av dem. Se! Allah vägleder inte dem som gör fel.” (5:51 m.fl.)

Det är att notera att detta inte är några udda verser ur Koranen. De är hämtade från två av de sista surorna och har därför med emfas genom abrogation ersatt tidigare verser med eventuellt försonligare innehåll. Det synsätt de står för är dessutom framträdande i sharia och i islamisk doktrin. Är det detta Kielan avser när han talar om ”ökad tolerans” och att ”vi är bröder och systrar i sann mening”? Han kan ju inte gärna ta avstånd från Koranens ord eftersom han med undertecknandet av Ammanbudskapet erkänt att Koranen är Allahs direkta ord och därför per definition inte kan ändras.

Han avslutar med att säga att upplevelserna i Mecka ledde till att han började arbeta ”med dialog mellan religionerna” när han kom hem. Jag har nu i ett antal år hört detta tal om ”dialog mellan religionerna” och är därför väldigt nyfiken på vad denna ”dialog” egentligen går ut på förutom tomt prat. Det kanske är så att Kielan menar att dialogen skall leda till att vi alla underkastar oss islam och ”villigt betalar jiziya”. Detta bådar inte gott för oss som är varken är judar eller kristna, eftersom denna muslimska ”välvilja” inte omfattar oss. Då väntar döden.

Verklig dialog med islam har genom historien aldrig varit möjlig, eftersom islams företrädare anser att deras religion är den sista och slutliga och därför har överhöghet över andra.

Kielan får tro vad han vill, men det skrämmande är att SR gång efter annan ger honom utrymme att oemotsagd få sprida sina lögnaktiga dimridåer.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio

Ny taqiyya av Abd al Haqq Kielan

2010-02-04T20:13:00.000-08:00

I en journalistiskt hederlig artikel i tidningen Dagen beskrivs under rubriken ”Muslimer och KD har samma värdegrund” dels vissa kontakter mellan Kielan och några ledande kristdemokrater, dels vad nämnde imam uttalat i frågan. Rubrikens citattecken syftar just på den uppfattning denne torgför i artikeln. Det refereras också till den insiktsfulle konvertiten Gjohn-Marko Berisha, som i en tidigare artikel uttryckt stark skepsis mot Kielan och på goda grunder menar att denne har en dold agenda.

Naturligtvis har han en dold agenda. Man behöver inte syna den gode imamen och hans agerande och uttalanden i sömmarna särskilt mycket för att belägga detta. Kielan är en ful ulv i solkiga fårakläder. Gör man dessutom en granskning av islam, som han säger sig företräda så framstår påståendet att muslimer och KD skulle ha en gemensam värdegrund som helt absurt.

Jag uppfattar att KD enligt sitt principprogram står för demokratiska principer och kristet etiska värderingar, vilket bekräftats av flera företrädare för partiet. Hur väl stämmer dessa värderingar med de muslimska, vilka helt grundas på islam? Det enkla svaret är att de inte i något avseende stämmer. De är lika förenliga som eld och vatten. Låt oss ta några exempel.

Abd al Haqq Kielan var en av de första ledande svenska muslimer, som undertecknade ”Ammanbudskapet” ett dokument, som klarlägger grunderna för islam och vem som är muslim. Eftersom den är tagen i konsensus, ijma, av företrädare för de ledande grenarna av islam anses den vara bindande för alla muslimer. Alltnog, ”budskapet” lägger fast grunderna för islam och att en muslim måste underkasta sig den muslimska lagen, sharia, enligt en av de erkända lagskolorna.

Redan här får vi problem med värderingarna eftersom sharia står helt i strid mot snart sagt alla de grundläggande demokratiska principerna som likhet inför lagen, åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet samt åtskillnad mellan andlig och sekulär makt. Allt inklusive grundläggande mänskliga rättigheter skall underordnas sharia. Som expert på att tillämpa taqiyya nämner naturligtvis inte Kielan inte detta utan låtsas att islam är förenlig med demokrati.

Evangelierna har i kontrast mot detta "Giv åt kejsaren... respektive Gud..." (Matt 22:21). Här finns grunden för den sekulära statens uppdelning mellan världslig och andlig makt.

Jag uppfattar att ”kristet etiska värderingar” grundas på evangeliernas budskap om kärlek och försoning, inte minst den allomfattande "Gyllene regeln" (Matt 7:12). Inom islam finns inte något motsvarande. Dess kärleksbud omfattar endast andra muslimer (K 48:29 och 49:10) och kan sammanfattas i följande: ”Var hård mot de otrogna, men god mot dina [muslimska] bröder”.

Det framgår tyvärr av artiklarna att Göran Hägglund som så många andra svenska politiker har en synnerligen naiv och okunnig inställning till islam. Den okunnigheten är lika skrämmande som Gjohn-Marko Berishas skepsis är berättigad.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Vänsterns moraliska och intellektuella haveri

2010-02-02T06:56:00.000-08:00

Rubricerat haveri är egentligen så stort och så omfattande att det skulle behövas en omfattande bok för att helt skildra det. Jag tvingas här begränsa mig till några generella iakttagelser för att sedan fokusera på ett par områden, som är särskilt iögonfallande. Det är sorgligt att tvingas konstatera att ett stort antal flumliberaler alltför ofta gör gemensam sak med vänstern och utan eftertanke faller i dess intellektuellt svarta hål ur vilket ingen intellektuellt redig tanke kan komma.

Generellt för vänstern är att man har en notoriskt dålig respekt för fakta i vetenskaplig mening. Detta gäller även de fall då man råkar ha några faktakunskaper alls. Det enda man kan säga till deras försvar vad avser bristen på kunskaper är att de är offer för den nedmontering av kunskapsskolan, som socialdemokraterna inledde i slutet av femtiotalet och om vars konsekvenser vi numera får nästan dagliga rapporter.

Fakta, vilka inte stämmer med eller stöder vänsterns agenda undertrycks, förtigs eller förvrängs ständigt. Här gäller regeln att vänsterns karta gäller oavsett om den stämmer med verkligheten eller ej. Har man inga sakargument tar man omedelbart till metoden att klistra på motståndaren diverse negativt värdeladdade etiketter som högerextremist, främlingsfientlig eller islamofob trots att dessa oftast helt saknar täckning. Att man lyckas med denna taktik beror på att Gramscivänstern sedan länge har sådant grepp över media.

En annan generell egenhet är att man med hull och hår svalt Hamas och andra islamisters definition av USA och Israel som stora respektive lilla Satan. Detta leder till att vänstern med närmast ryggmärgsreflex tolkar och vinklar allt vad dessa nationer gör i negativ riktning. Samtidigt tenderar man att finna förmildrande omständigheter för allt vad diverse terrororganisationer gör.

Nu till det specifika. Ingenstans i världen har strävandena efter kvinnans lika ställning i samhället nått längre än i Västvärlden, och kanske allra mest så i Norden. Trots detta driver man kvinnorättsfrågor här enligt principen ”aldrig nog, alltid mer”. Ofta gäller det rena symbolfrågor, som har ringa eller ingen betydelse för majoriteten kvinnor. Ett typiskt exempel på detta är frågan om kvotering till bolagsstyrelser, vilket endast kan beröra en mycket liten minoritet.

På liknande sätt driver man ständigt frågor rörande homosexuella här trots att ställningen för homosexuella här i Väst är betydligt bättre än i stora delar av världen. I förhållande till sin andel av befolkningen ges homosexuella ett orimligt stort utrymme i medierna.

Samma vänster som är drivande i dessa frågor lierar sig och sympatiserar med Hamas och andra islamistiska organisationer, som står för en synnerligen strikt tolkning av islam och förordar sharia. De står alltså för en syn på bl.a. kvinnor och homosexuella, som är rent medeltida. Denna dubbelmoral framstår som helt ologisk och innebär ett moraliskt och intellektuellt haveri.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Vänstern

Vem hycklar egentligen?

2010-01-24T07:18:00.000-08:00

Fredagens Människor och Tro innehöll ett inslag, som utgick från rättegången mot Geert Wilders. Programledaren Tithi Hahn och den inbjudna gästen Kajsa Lindhoff från den vänsterpopulistiska stiftelsen Expo använde sig flitigt av de generaliserande begreppen ”högerpopulistisk” och ”högerextrem” utan att på minsta sätt definiera vad de sakligt sett innebär. Detta att klistra på en negativt värdeladdad etikett på meningsmotståndare i stället för att föra en saklig debatt är den vanliga metoden hos flumvänstern. Som så ofta bortser man gärna från att enligt SR:s uppdrag ”sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt”.

Det övergripande målet syns vara att det politiskt korrekta budskapet skall hamras hem och då är varje tänkbart medel tillåtet. Som Timbrorapporten ”Molnformationer och skattekilar” (Roland Poirer Martinsson), presenterad igår (01-21) visar, arbetar svenska medier i hög grad som megafoner för journalisternas egna agendor som lobbyister och pådrivare för personliga övertygelser snarare än som speglare/granskare av den politiska samhällsprocessen i ett nationellt eller internationellt perspektiv. Den som regelbundet följer svenska medier får dagligen sanningen i detta bekräftad.

Som svar på frågan om bakgrunden till åtalet mot Wilders nämner Lindhoff bl.a. filmen Fitna och säger att i den ”försöker han leda i bevis att Koranen uppmanar till terroristbrott”. Han varken ”försöker” eller behöver bevisa något. Han återger ett antal autentiska citat ur Koranen och illustrerar dessa med händelser ur den moderna verkligheten, vilka tidigare har skildrats av olika media. De valda citaten är ett litet urval av den mängd liknande och minst lika våldsinriktade uttalanden, som finns i Koranen och för övrigt även i hadither. Koranen är i sig själv bevis nog för uppmaningar till våld terror och förtryck. Wilders kan knappast klandras för att ett antal muslimer in i våra dagar följer uppmaningar i sitt främsta rättesnöre.

Lindhoff påstår sedan att Wilders ofta ”uttalat hets mot muslimer i väldigt grova ordalag”. Som framgår att bl.a. det tal han höll i Florida förra våren uttalar han sig starkt kritiskt mot islam, men inte mot muslimer. Han kräver däremot att de måste acceptera våra lagar samt fri- och rättigheter och inte propagera för sharia om de vill leva här. Det får anses vara helt rimliga krav.

Hon framhåller som exempel på denna ”hets” att Wilders jämställt Koranen med Mein Kampf och flera gånger sagt att islam är en fascistisk ideologi. Om detta kan sägas att Koranen innehåller en sådan mängd verser, som uttrycker ringaktning och hat mot judar, kristna och otrogna i allmänhet samt upprepade uppmaningar till våld mot och dödande av dessa grupper att jämförelsen får anses helt relevant. I själva verket torde Koranen överträffa Hitlers förfärliga bok vad avser hat och våld.

Vad beträffar jämförelsen mellan fascism och islam kan enkelt konstateras att ett antal egenskaper är gemensamma för de båda ideologierna. Detta gäller t.ex. att individen är underställd staten respektive umma/sharia, att man betonar starka auktoriteter, ett totalitärt system samt att kollektivismen är tydlig. Det framgår vidare med all önskad tydlighet av Ammanbudskapet och Kairodeklarationen att islam liksom fascism är klart antidemokratisk. Ett stort antal muslimska ledare har i uttalanden tagit avstånd från demokrati. När Lindhoff tydligen tar avstånd från jämförelsen undrar man om hon har någon kunskap om islam.

Hahn anser inte att det är logiskt att Frihetspartiet talar om yttrandefrihet och frihet samtidigt som man tar starkt avstånd från islam hon får genast medhåll av Lindhoff, som menar att det är hyckleri. Dessa ställningstaganden visar att de båda saknar de mest elementära kunskaper om islam samt att de har en mycket bristande omvärldsuppfattning. Har det helt undgått dem att samtliga muslimska länder saknar fungerande demokrati och rimliga mänskliga fri- och rättigheter i västerländsk mening samt att företrädare för islam ständigt attackerar dessa rättigheter? Inbillar de sig verkligen att detta bara är tillfälligheter? Är de så förblindade av den politiskt korrekta kulturrelativismen att de inte kan se uppenbara fakta?

Mot slutet av programmet befarar Lindhoff att islamkritiska krafter (naturligtvis i hennes terminologi sammanfattade i klichéer) kommer att gynnas av rättegången oavsett utgång. Det är bara att hoppas att hon får rätt på den punkten. Annars kommer islams frammarsch i västerlandet inte att kunna hejdas.

Nästa inslag i programmet handlade om förföljelser och diskriminering av religiösa minoriteter i Turkiet. En turkisk journalist som intervjuas säger att: ”Turkiet det är ett land uppbyggt på lögner från makten”. Ingen kan nu bli särskilt förvånad över det eftersom taqqiya, lögnen i syfte att främja islam, sedan ”profetens” tid varit en grundpelare. I Människor och tro” veckan innan fanns ett inslag om attacker på den kristna minoriteten i Malaysia. Nästan varje vecka får vi rapporter om diverse planerade eller genomförda terrordåd någonstans i världen, nästan alla med islamiska förtecken. Återigen, hur är det med omvärldsuppfattningen?

Det märkliga är att knappast någon i den förmätna och politiskt korrekta journalistkåren tycks ha förmåga att se sambanden. Hur kan man trots upprepade belägg fortfarande undvika att inse att den gemensamma nämnaren för mycket av världens onda kan stavas med fem bokstäver ˗ ISLAM.

Den som säger sig stå för demokrati samt mänskliga fri- och rättigheter men samtidigt inte gör allt för att motverka islam, den är det som hycklar.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio,

Minareter, muslimer, islam och aningslöshet

2010-01-15T06:57:00.000-08:00

Programmet ”Konflikt” den 12 december2009 innehöll ett antal märkliga och sakligt felaktiga uttalanden, som fick mig att reagera med närmast avsmak. På grund av andra aktiviteter missade jag då delar av programmet. Det gavs heller inte tid att noggrannare analysera programmet förrän nu in på det nya året. Mycket finns att säga om programmet varför detta blir ett ganska långt inlägg.

Programledaren Mikael Olsson tog som utgångspunkt den schweiziska folkomröstningen om minareter och president Sarkozys uttalande om att “man bör förstå bakgrunden till schweizarnas inställning”. Mot den bakgrunden ställde han frågan till deltagarna om vad de trodde att den schweiziska majoriteten vill säga med kravet på förbud mot minareter.

Dilsa Demirbag-Sten gav ett föga genomtänkt och grovt generaliserande svar. Hon talade dels om “en diffus grupp som kallas för muslimer” dels om att “man vill bestraffa den här gruppen för att man är arg på några islamister” och att “man gör det genom att frihetsberöva eller begränsa uttrycket för religionsfrihet eller för yttrandefrihet. I det här fallet är det minareter”. Hon menar att allt detta går genom islam och understryker som svar på en följdfråga att alla från välvilliga till främlingsfientliga och islamkritiker går via religionen för att ge sig på ”människor, som är allt från ateister till bokstavstroende”.

Dilsa gav här en mycket förenklad och okunnig bild av problemställningen. Till att börja med är det inga utomstående, som behöver definiera vem som är muslim eller inte. Den definitionen brukar muslimer klara av själva utan hjälp utifrån. Hon kan väl heller inte rimligen bortse från att anhängare till religionen/ideologin islam betecknas som muslimer även av islams högsta företrädare. Hennes vida definition av “muslimer” tyder på att hon har mycket dimmiga kunskaper om islam och dess grundläggande trosregler. Man undrar om Dilsa överhuvudtaget känner till Ammanbudskapet och dess mycket klara definition av islam och muslimer. Och jag kan försäkra Dilsa att inom den definitionen ryms inga ateister.

Det är enligt min mening intellektuellt ohederligt och direkt osakligt att antyda att muslimer i västvärlden skulle utsättas för frihetsberövande, samt begränsad religions- och yttrandefrihet. Hon tar på oklara grunder minaretförbudet som intäkt för detta. Det hade varit klädsamt om hon jämfört tillämpningen av dessa frihetsbegrepp i västvärlden med motsvarande i världens muslimska länder. Det verkar som om Dilsa inte har en aning om Kairodeklarationen, underskriven och ratificerad av samtliga muslimska länder, som entydigt begränsar de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna.

Ozan Sunar var inne på liknande tankegångar när han menade att vi i Väst har “svårt att göra skillnad mellan islam och muslimer” samt att här ges “en ganska onyanserad svartvit bild av islam och muslimer”. Han sade vidare att i “ambitionen att försvara ... de ideal vi har här i Europa så börjar vi frångå och göra avkall på de idealen ...”. Men stopp och belägg nu. Ammandeklarationen är tagen i konsensus (ijma) av företrädare för samtliga riktningar av islam och är därmed bindande för alla muslimer. Nu är det faktiskt så att såväl detta budskap som Kairodeklarationen i ett antal viktiga avseenden är tydligt antidemokratiska.

Tvärtemot vad Ozan sade är det således helt i linje med de europeiska idealen att med alla till buds stående demokratiska medel motarbeta den totalitära ideologin islam i Europa.

Längre fram i programmet (19:40) sade Dilsa: “Man kan inte frånta andra människor de friheter man själv har och gör anspråk på”. Nej, just det, men problemet är att grundsatserna i islam gör exakt det genom att förvägra religionsfrihet, yttrandefrihet, allas likhet inför lagen osv. osv.

Mikael Olsson ställde efter att ha refererat till lyssnarreaktioner inför programmet följande helt relevanta fråga: “Är det inte ett problem att islam uppfattas som en uppsättning rigida levnadsregler som allt röststarkare företrädare faktiskt hävdar att de skall försöka tvinga på andra?”

Ozan gav ett entydigt jakande svar på detta varpå Dilsa erinrade sig att diskussionen om islam och muslimer började efter fatwan mot Salman Rushdie. Ozan visade sedan en enastående historielöshet, när han påstod att “prästerskapets makt över islam den är ju väldigt ung och ny under1900-talet”. I verkligheten har imamer och mullor haft makt över islam i många hundra år. Däremot var islams inflytande begränsat i många muslimska länder in på 60-talet som följd av sekulära lagar införda av Västländer under kolonialtiden.

De båda förde sedan åter ett resonemang om den stora spännvidden bland dem som kallas muslimer, alltifrån ortodoxa till s.k. kulturella muslimer och rena ateister. Problemet är bara att de ledande företrädarna för islam enligt det centrala Ammanbudskapet har en helt annan uppfattning. Muslimer definieras där som de vilka följer islams dogmer och en av de erkända rättsskolorna. Det går inte att som Dilsa och Ozan tala om muslimer men bortse från islam.

Det blev därför närmast patetiskt när Ozan talade om att muslimer skall ”försvara de demokratiska idealen”, vilka han senare preciserade till ”de demokratiska fri- och rättigheterna”. Islam saknar nämligen helt demokratiska ideal, vilket tydligt framgår av ovan nämnda dokument.

Efter ett reportage om inställningen till islam i Frankrike uttalade så Dilsa mitt i ett oklart resonemang något väsentligt när hon påpekar att den svenska lagstiftningen ”utgår från individuella fri- och rättigheter, där religion och ideologier inte har några rättigheter”.

Programledaren ställde sedan denna helt relevanta fråga: ”Hur undviker då att den här diskussionen om demokratiska fri- och rättigheter kontra islam inte blir till en diskussion om vem som är islamofob eller inte?”

Tyvärr gav varken Dilsa eller Ozan några klarläggande svar på denna konkreta fråga. De förvillade sig istället i mångordiga generaliserande resonemang samtidigt som Ozan beskyllde islamkritiker för just att generalisera.

Mikael Olsson introducerade sedan en tankeströmning, vilken man betecknade som Eurabia-litteratur. Som företrädare för denna genre nämnde man Bruce Bawer, Mark Steyn, Christopher Caldwell, Melanie Phillips och Robert Spencer. Efter att reportern och producenten Richard Myrenberg hävdat att böckernas titlar ger en god bild av den aktuella tankeströmningen gav man några korta exempel ur böckerna, exempel som sakligt sett är invändningsfria. Reportern sade bl.a.: ”Det multikulturella samhället fungerar bara om det handlar om kulturer, som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och friheter. Men här handlar det om en kultur, som i huvudsak är intolerant och förtryckande och då blir det problematiskt, menar Bruce Bawer”.

Reportaget avslutades med påståendet att ”Eurabia-tanken domineras av angloamerikaner … med koppling till den religiösa högern”. Genom sådan karakteristik och blotta urvalet av företrädare för ”tankeströmningen” försöker man misstänkliggöra densamma och dess representanter. Typiskt för denna vinkling av vänstermaffian är att man i sammanhanget inte nämnde historikern och judinnan Bat Yeor, född i Egypten, som var den som myntade begreppet ”Eurabia” för ett antal år sedan.

Naturligtvis nämnde man inte att kända ex-muslimer som Ali Sina, Ayan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Abul Kasem, M.A. Khan m.fl. (alla levande i exil för att inte avrättas som apostater), islamkännare som Brigitte Gabriel och Walid Phares (födda i Libanon med arabiska som modersmål) samt reformmuslimer som dr. Tawfik Hamid samtliga ger en bild av dagens islam, som till förväxling överensstämmer med den som ges av de i programmet nämnda författarna. Hade man nämnt några av de senare namnen hade det ju varit svårare att avfärda islamkritiken som knuten till vita på högerkanten.

Deltagarna fick mot bakgrund av reportaget frågan om vad de ansåg om de beskrivna scenarierna. Det föranledde Dilsa till ett riktigt enfaldigt yttrande om DNA och ”genetisk bärare av extremism”. Vem har någonsin påstått ett sådant sammanhang? Men, även hon måste väl erkänna att muslimer med mycket hög sannolikhet är födda i muslimska familjer där de uppfostras och indoktrineras till att bli muslimer.

Hon påstod, utan att styrka detta, att ”de flesta muslimer i Sverige är demokrater”. Jag vill hävda att om de i någon mån stämmer in på Ammanbudskapets definition av muslimer, så är de allt annat än demokrater. I nästa andetag kommer hon med ett märkligt uttalande: ”För det första är det här USA, där man har extremt högt i tak när det gäller yttrandefrihet och USA är enda landet i Väst; det är också viktigt att komma ihåg, som inte har problem med islamism”.

Om första delen av meningen är bara att säga att det är väl just full yttrandefrihet, som kännetecknar en riktig demokrati. Den andra delen av meningen föranleder en undran om vilken värld hon lever i. Jag får sedan länge och varje vecka ideliga rapporter från mitt amerikanska nätverk om allvarliga och växande problem med islamism i just USA.

Dilsa menade sedan att islamkritikerna hämtar ”inspiration och fakta ifrån politisk islam, som har uppenbara PR-problem”. Vi får här lära oss att problemet egentligen ligger hos islamkritikerna medan islamisterna främst har ”PR-problem”. Man undrar åter vilken värld hon lever i. Hon föreföll sedan tro at kritiken mot islam gäller ”självmordsbombare” och har inte insett att kritiken går mycket djupare än så. Den riktar sig faktiskt mot de odemokratiska grundsatserna i islam.

Ozan förde sedan ett rörigt resonemang med allt från ”muslimen som något främmande” till saffransbullar och avslutar med att den diskuterade retoriken är ”falsk och farlig”. Som vanligt i debatten generaliserade han då han blandar ihop kritik mot islam med förment kritik av muslimer i allmänhet.

Dilsa återkom sedan till ett oredigt resonemang om genetik och självmordsbombare och avslutade med en mening, som visar att hon har synnerligen begränsade kunskaper om islam: ”För en demokrat måste det viktigaste vara hur man tolkar, vad man säger och inte vad som står i den här boken”. Man häpnar. Enligt Koranen, hadither och de viktiga dokument, som nämnts ovan, är det inte den enskildes sak att tolka. Den enskilde muslimen har att underkasta sig Koranens och sharias regler och kan inte välja och vraka. Det är att märka att det inte är några enstaka fundamentalister som fastställt detta utan representanter för regeringarna i samtliga muslimska länder.

Avslutningsvis var man inne på ett resonemang, som gick ut på att kritiken av islam bidrar till radikalisering av muslimer. Man lade i vanlig ordning skulden på kritikerna istället för att i någon mån granska om det inte möjligen finns några inneboende problem med islam. Därmed fullföljde man en tradition lika gammal som islam.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Ett budskap med flera bottnar

2009-12-17T14:09:00.000-08:00

En analys av Ammanbudskapet gjordes för drygt ett år sedan men endast delar av den analysen har publicerats här. Det måste ses som anmärkningsvärt att inga vanliga media besvärat sig med att granska detta dokument trots att det har en central ställning inom islam och att islam blivit ett mycket aktuellt ämne i den svenska debatten. Mot den bakgrunden väljer jag att publicera analysen här trots att den är betydligt längre än ”normala” inlägg.

På sistone har jag flera gånger snubblat över Ammanbudskapet, som dels sägs vara ett muslimskt avståndstagande från terrorism dels är undertecknat av ett antal ledande svenska muslimer inklusive Mohamed Omar och Abd al Haqq Kielan, vilka ofta försökt framstå som ”moderata” muslimer. Detta gav mig anledning att närmare ta del av ”budskapet”. När man då finner att bland de ursprungliga undertecknarna finns ett antal radikala muslimer som Irans president Ahmadinejad och muslimska brödraskapets andlige ledare dr Yusuf Al-Qaradawi anar man att det finns mer än en hund begravd i budskapet. Detta föranledde en noggrannare analys, vilken visade sig vara berättigad.

Det antogs ursprungligen av ett antal auktoriteter, organisationer och ledare vid ett antal konferenser åren 2004 till 2006. Förutom en omfattande ingress som antogs i Amman under ramadan, november 2004, sammanfattas budskapet i tre punkter vilka upprepas i protokollen från flera av konferenserna.

Det är tydligt enligt flera skrivningar att budskapet främst riktar sig till den muslimska världen (umma). Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.

1. Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.
Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.

2. Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.

3. Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.

Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Det är ungefär som om vi idag skulle förlita oss på lagar från vendeltid (omedelbart före vikingatiden). Konsekvensen av detta är ett medeltida synsätt på rättsskipningen. Det är uppenbart att man lutar starkt mot traditionell, ortodox islam vilket är helt enligt Brödraskapets och wahabisternas synsätt.

Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds buskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.

Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad. Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Konsekvensen blir att allt tal av Tariq Ramadan och andra, som med len tunga försökt påstå att det skulle kunna finnas en ”europeisk islam” eller en ”islam light” tydligt framstår som helt meningslöst.

Budskapets betydelse enligt dess skapare

Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus, ijma, för hela den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:

1. den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,

2. detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,

3. det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.

Man menar att Ammanbudskapet är fördelaktigt även för icke-muslimer. Man menar vidare att skyddet av rättsskolorna garanterar avvägda islamiska lösningar för frågor som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och laglig jihad. Man anser slutligen att fatwor, som extremister använder för att rättfärdiga våld mot muslimer med avvikande åsikter är illegitima.

För de flesta västerlänningar torde det vara svårt att förstå hur mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och religionsfrihet tolkade enligt sharia skulle i något avseende vara fördelaktigt. De flesta icke-muslimer torde också betacka sig för alla former av jihad.

En förljugen och hycklande ingress

http://ammanmessage.com/index.php?option=com_content&task=view&id=16&Itemid=30&lang=en

Det är ett i flera avseenden märkligt dokument. Inledningsvis klarläggs att deklarationen vänder sig till ”den muslimska nationen” (umma). Sedan sägs att islam omfattar all mänsklig aktivitet och säger vad som är rätt och fel. Efter att ha återgett islams grundläggande principer kommer man med ett antal märkliga påståenden. Flera av dessa påståenden görs utan att på något sätt styrkas. Andra försöker man styrka med diverse citat ur Koranen.

Man använder sig därvid av en kombination av följande tekniker:

• en majoritet av citaten härrör från tiden i Mecka då Muhammeds position var svag, och man bortser från regeln om abrogation (16:101)

• oftast citerar man endast den del av versen som passar syftet,

• citaten är ofta tagna ur sitt sammanhang och

• man väljer och vrakar friskt samt bortser helt från verser med helt annat budskap även om de står helt nära i samma sura.

Några exempel ur dokumentet illustrerar detta förfaringssätt.

Påstående: ”Islam intygar även att sättet att kalla någon till Allah är grundat på vänlighet och mildhet.”
Detta styrks med första delen av 16:125 (Mecka). Redan i samma sura finns ett antal verser med allt annat än milt och vänligt innehåll som 16:26, 16:88 och 16:104. Än värre blir det redan i 2:191:”Döda dem (de otrogna) var än ni finner dem…” och i 8:12: ”… Jag skall sprida skräck i de otrognas hjärtan. Därför skär av deras huvuden och skär av varje fingertopp.” I sanning ett milt och vänligt budskap.

Nästa påstående: ”Dessutom undviker den (islam) grymhet och våld i hur man möter och tilltalar andra.”
Som stöd för detta tar man 3:159 som ”uppenbarades” omedelbart efter förlusten vid Uhud. Versen avser de egna trupperna och alls inte ”andra”.
Påståendet kontrasteras av bl.a. 8:67: ”Det passar sig inte för en profet att ta fångar förrän han ställt till med blodbad (made slaughter) i landet.”

I ytterligare ett påstående sägs: ”Islam bekräftar principen om rättvisa i samspelet med andra, säkerställer deras rättigheter och bekräftar att man inte får neka folk deras ägodelar.”
Till stöd för detta anför man delar av verserna 5:8, 4:58 och 7:85 varav den senare refererar till en gammal historia ur Gamla testamentet och handlar om att väga och mäta rätt vilket får anses ha föga relevans i sammanhanget.

Vid valet av dessa verser har man lyckats förbise 4:56: ”De som tvivlar på våra uppenbarelser, dem skall vi utsätta för elden. Så snart deras hud förbrukats skall vi ersätta den med ny så att de får känna plågan.”

Verserna 8:41: ”Och vet att vad än ni tar i krigsbyte skall en femtedel tillfalla Allah och hans budbärare (Muhammed)…” och 33:27: ”Och han gjorde så att du ärvde deras land och deras hus och deras rikedomar och land som du inte beträtt.” ger en helt annan bild av respekten för andras ägodelar. Den senare versen ”uppenbarades” sedan Muhammed låtit avrätta alla män i den judiska stammen Quraiza i Medina och tagit kvinnor och barn som slavar. Just snygg tillämpning av dessa principer av islams störste förebild.

I ett annat påstående hävdas: ”Islam kräver respekt för löften och avtal och att hålla fast vid det som angetts och den förbjuder svek och förräderi.”
Som stöd för detta tar man 16:91(Mecka): ”Fullfölj Allahs förbund när du har ingått det och bryt inte ederna sedan de bekräftats och du har gjort Allah till din säkerhet;”

Om detta kan sägas att detta citat avser relationen mellan muslimen och Allah och alls inte förhållandet till tredje man. Ser man till islams skrifter och dess tidiga historia är svek och brytande av eder snarare regel än undantag. I ett flertal hadither uttalar Muhammed: ” Om jag tar en ed att göra något och senare finner att det är bättre att göra något annat, så gör jag det som är bättre.” (Bukhari bok 53, nummer 361 m.fl.). Muhammed uppmanade själv enligt flera hadither gärningsmännen att använda lögn och svek för att komma åt att mörda Ka'b bin Ashraf, som uttalat sig kritiskt mot profeten (Buk 52:271).

I 9:1 uttalas det än tydligare: ”Detta är ett budskap från Allah och hans utsände att ni är fritagna från alla förpliktelser gentemot avgudadyrkarna med vilka ni ingått ett avtal och förbund.” Muslimer skall således endast hålla löften och avtal gentemot andra muslimer. Ett typiskt exempel är det av Muhammed och Quraish ingångna avtalet i Hudaybiya som skulle gälla i tio år men som bröts av Muhammed redan efter cirka 18 månader.

I nästa andetag hävdar man att: ”Islam erkänner människolivets ädla ställning så det skall inte stridas mot icke-stridande och inte göras angrepp på civila och deras ägodelar…”. Som intäkt för detta citerar man del av 5:32 men utelämnar inledningen som klargör att versen riktar sig till Israels folk med anledning av Kains brodermord. Som alltid när muslimer åberopar denna tämligen humana vers, lyckas men undvika den närmast följande (5:33) som har ett helt annat innehåll: ”Det rättvisa straffet för de som kämpar mot Allah och hans budbärare (motsätter sig islam) och som skapar osämja i landet är att dödas eller korsfästas eller att få sina händer och fötter avskurna på alternerande sidor eller att landförvisas”.

Påståendet: ”Den ursprungliga religionen islam är baserad på jämvikt, balans, moderation och underlättande… ” är för någon med den minsta kännedom om islam och dess historia helt absurt. Lika absurt är det att använda ett lösryckt citat för att styrka tesen. Den citerade texten är endast en del av första meningen av vers 2:143, som i övrigt liksom de omgivande verserna används av Muhammed för att motivera det plötsliga bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) från Jerusalem till Mecka (se bl.a. Maududis tafsir). Till saken hör att Medina där man för tillfället befann sig råkar ligga just mellan de två förstnämnda platserna. Det är därför inte särskilt långsökt att påstå att man här övertolkar de citerade orden.

När jag läste just detta avsnitt var det med ett leende av igenkännande. Det var nämligen just här Mohamed Omar hämtat hela underlaget för den ramadan-betraktelse jag nämnde i ett tidigare inlägg.

Efter att på oklara grunder ha tagit en stor del av äran för modern kunskap låtsas man ta avstånd från extremism och terrorism, men det framgår av helheten att det man egentligen vänder sig mot är terrorism riktad mot andra muslimer.

Man framhåller sedan att: ”Källan till relationer mellan muslimer och andra är för det är ingen strid (tillåten) när det inte finns aggression.” Som stöd för detta citerar man sista delen av 2:193. Försiktigtvis väljer man bort närstående 2:191: ”Och döda dem var än ni finner dem och kör ut dem från där de körde ut er, för förföljelse är värre än massaker.” Av samma skäl valde man bort inledningen av 2:193: ”Och strid mot dem tills förföljelsen upphör och endast Allahs religion råder.”

Det bör framhållas att skribenterna här använder ett språkbruk som etablerades redan av profeten själv. Det framgår av biografier över Muhammed att han i Mecka inte utsattes för verklig förföljelse utan i huvudsak ovilja att låta sig omvändas och underkasta sig islam. Detta betecknade profeten oftast som ”förföljelse”, ”aggression” eller ”förtryck”.

Man tar avstånd från terrorism, ”som är associerad med felaktiga tillämpningar”. Detta bör läsas mot bakgrund av att man i budskapet understryker Sharias och Koranens centrala roll. Där hittar man såväl instruktioner för jihad som för baksidan av det myntet nämligen regler för behandling av de drabbade i form av ”dhimmitude”. Koranen själv talar om skräck/terror: ”Vi kommer att sätta skräck i hjärtat på de som inte tror…” (K 3:151 m.fl.)

I nästa andetag uppmanar man muslimer att ”vidta nödvändiga steg för att nå styrka och ståndaktighet i att bygga identitet och bevara rättigheter”. I slutet av dokumentet menar man att muslimerna är kallade att förnya civilisationen baserat på religionens ledning enligt islams anda och dess metoder för att strukturera mänskligt liv.
De flesta västerlänningar skulle helt säkert betacka sig för en sådan civilisationsutveckling, som enligt det antagna budskapet skall grundas på medeltida lagar. Om inte medvetenhet ökar bland befolkningen om vad islam står för och hur dess företrädare med förljugna påståenden försöker invagga oss i säkerhet är det stor risk att vår frihetliga civilisation utvecklas i fel riktning och rentav utraderas.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Okunnig och ohederlig journalism

2009-11-12T11:22:00.000-08:00

Två artiklar den ena i BLT och den andra i Sydöstran föranleder denna hårda men tyvärr alltför sanna rubrik. Låt oss börja med den artikel som åtminstone är hederlig. Av BLT framgår att Sturefält ”ber om ursäkt” för att hon använt ”en dålig översättning av Koranen”. I den efterföljande debatten har många från präster till imamer gjort ett stort nummer av denna översättning. Ingen tycks bekymra sig om sakfrågan, nämligen att exakt samma våldsamma innehåll finns i andra översättningar, vilket Stenfelt helt korrekt påpekar i ATT TOLKA HELIGA SKRIFTER där hon bemöter kritiken. I sak tar hon dock inte tillbaka något. Det har hon heller inte anledning att göras eftersom det hon anfört sakligt kan beläggas.

Av artikeln framgår att Abed Tamarji från den Islamska Kulturföreningen plockat en vers i Koranen: ”Den säger att tvång inte får förekomma i trosfrågor”. Om detta finns följande att säga.

För det första ifrågasätter journalisten inte att muslimens hänvisning är riktig och relevant medan man systematisk ifrågasatt Sturefelts citat. Detta agerande är inte balanserad journalistik.

För det andra är det så att den aktuella versen 2:256 notoriskt används av muslimska förespråkare i krampaktiga men osakliga försök att framställa islam som fredlig och tolerant. Till saken hör att versen tillkom tidigt i Medina och att den enligt den islamiska regeln om abrogation (2:106 m.fl.) med råge ersatts av ett stort antal verser med helt motsatt innehåll inte minst i surorna 3, 4, 5, 8 och 9. Till saken hör vidare att sharia är en sammanvägning och tolkning av Koranen, hadither och sira gjord av erkända lärda muslimer. Sharia, som stipulerar stränga straff inklusive dödsstraff för apostater, bekräftar att versen 2:256 helt saknar relevans i sammanhanget.

Abed menar sedan att det är bättre ”att prata med oss och låta oss förklara”. Många års erfarenhet av sådana ”förklaringar” leder mig till slutsatsen att det är ett mycket dåligt råd. Muslimska apologeter har nämligen för vana att tillrättalägga och förtiga så att en falsk bild av islam ges till de oftast okunniga otrogna. Ett mycket bättre råd är att lyssna på ett antal kunniga ex-muslimer som Abul Kasem, Ali Sina, Ayan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Nonie Darwish, M.A. Khan, Wafa Sultan, m.fl. eller författare som Robert Spencer och Brigitte Gabriel.

Hans påstående att ”Islam och kristendomen har mycket att lära av varandra” är helt obegripligt. Vad kristendomen skulle ha att lära av en religion vars ”heliga skrift” i stora stycken är ett dåligt plagiat av Bibeln och ofta grova förvanskningar av densamma är svårt att inse.

Journalisten bakom artikeln framstår som okunnigt aningslös med hederlig. Det senare kan inte sägas om den journalist, som satt sitt namn under artikeln i Sydöstran.

Där vinklas ursäkten till att innefatta mer än valet av översättning. Dessutom används formuleringar som ”ledsna över den snedvridna debatten” och man låter Abed framföra att: ”Allt grundar sig på felaktigheter på hörsägen om islam. Det är bättre att kolla fakta.” Detta helt grundlösa påstående får stå som vore det sanning, vilket utmålar Sturefelts första artikel som osaklig. Detta är inte mindre än en skamlös behandling av en saklig artikel med ärligt uppsåt.

För att ytterligare misskreditera Sturefelt påstås att: ”hon använt en dålig översättning av Koranen, medvetet misstolkad av terrorister”. Bisatsen om terrorister är uppenbart gripen ur luften, för några belägg för detta anförs inte. Inte heller misstolkade Sturefelt citaten, vilka återfinns med liknande formuleringar i andra översättningar (jfr ovan).

Innan vi lämnar ämnet översättningar finns det skäl att nämna att de svenska översättningarna av Koranen alltför ofta är friserade jämfört med de vedertagna översättningar till engelska som finns på USC. Denne bloggare kommunicerar med högutbildade arabisktalande personer, som anser att dessa översättningar återger Koranens innehåll trovärdigt.

Tyvärr är det inte bara författaren till artikeln som framstår i dålig dager i den. Det gör även Sturefelts chef. Man undrar stillsamt hur han tänkt inför yttrandet: ”Debattartikeln borde aldrig ha gått ut i media”. Menar han att yttrandefriheten skall begränsas till vad företrädare för en totalitär ideologi finner lämpligt? Räcker det inte med att muslimska medlemmar inom UNHRC gör allt de kan lutande sig mot CDHRI för att begränsa yttrandefriheten? Menar han att vi i der förment ”öppna” svenska samhället skall ålägga oss sådan självcensur att vi inte kan återge fakta, bara för att inte störa ”muslimsk känslighet”?

Det är minst sagt ynkligt att en chef viker på detta sätt istället för att helhjärtat stötta en medarbetare som visat prov på mod, integritet och balanserad framställning.

Exemplet i slutet av artikeln på att ”muslimer inte tvingar kristna till omvändelse” är dels inte relevant i sammanhanget del endast delvis sant. Problemet, som belystes av Sturefelt, var förföljelser och hot mot individer, som valt att lämna islam och det är detta debatten gällt. Det omvända förhållandet, som nämns här har flera bottnar. Det är riktigt att en muslimsk man enligt sharia kan gifta sig med en kvinna av annan religion utan att hon behöver konvertera. Om däremot en kristen man vill gifta sig med en muslimsk kvinna måste han först konvertera till islam.

I ett större sammanhang grundas detta i sharia på K 9:29, som säger: ” Strid [q-t-l] mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jizya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade.” Kan det sägas tydligare?

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Avslöjande debatt

2009-11-11T04:45:00.000-08:00

Debatten i vissa media efter prästen Helene Sturefelts ärliga och modiga debattartikel i BLT 09-11-04 visar inte minst att hennes skott visste var det tog ˗ precis i vattenlinjen. Delar av den islamiska dementimaskinen gick igång på högvarv och fick som så ofta understöd av en naiv och okunnig PK-företrädare för Sturefelts eget stift i Lund. Som så ofta hoppade islamologen Jan Hjärpe på den motkampanj, som drivits inte minst i Sydöstran. Den gode professorn drar sig aldrig för att rena osanningar in publikum.

Hjärpe gör här ett direkt personpåhopp på Sturefelt när han utan att i sak peka på något fel påstår att hon är ”genant… okunnig när det gäller religionshistoria”. Att utan ett uns av sakskäl uttala sig så om en person ˗ det är just genant.

Han förnekar sedan att islam skulle utgöra något problem för att i nästa andetag påstå att: ”Det finns egentligen ingen religion, bara människor.” Detta är ett ganska häpnadsväckande uttalande av en man som ägnat en stor del ab sitt liv åt just religion. Enligt alla vedertagna definitioner finns det ett antal klart urskiljbara religioner. Inte minst islam är mycket noga med att definiera religionens innehåll. Om den lärde professorn hängt med i modern religionshistoria hade han i Ammanbudskapet fått klart för sig att ledande företrädare för alla betydande grenar av islam ser den som en religion. De har dessutom klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bl.a. att de skall lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna och tro på Koranen som Allahs direkta ord.

Hjärpe beskärmar sig sedan över att Sturefelt använt Ohlmarks översättning av Koranen vilken han anser vara en ”ren förfalskning”. Det må vara att den översättningen är svåröverskådlig, men i just detta fall har det sakligt sett ingen betydelse, eftersom de två citat Sturefelt använder(K 2:190- 191och 5:74) förekommer med nästan samma formulering i andra översättningar på svenska och engelska.

Sedan tvingas Hjärpe erkänna att ”muslimer som konverterar till kristendomen kan drabbas av förföljelser”, vilket var Stenfelts huvudpunkt. Han menar sedan, med ett i sammanhanget föga relevant resonemang om våld som utövats tidigare av kristna, att det inte ”är specifikt för islam”. Han undviker naturligtvis att nämna det som är unikt för islam, nämligen att islam fortfarande styrs av lagar som frystes på 800-talet.

Det är Hjärpe själv och alls inte ”prästen i Karlskrona”, som ”visar på stor okunnighet” eller rör det sig i hans fall om förträngning av obehagliga fakta.

I en annan artikel låter man imamen Abboud Sleiman torgföra två uppenbara osanningar. Han påstår först att: ” islam uppmanar inte till förföljelse eller död”, vilket motsägs av bl.a. K 4:89, 5:33 och 8:12. Dessa och andra uppmaningar till våldsam jihad är ytterligare kodifierat i sharia. Imamen hävdar sedan att det inte är ”kristna eller andra troende som kallas för ”otrogna” i Koranen”. Koranen 9:29, som tydligt pekar ut ”bokens folk” dvs. judar och kristna, har en helt annan uppfattning.

Efter detta låter man en BO Larsson från Lunds stift göra ett märkligt uttalande som får en att undra om karln kan läsa innantill. Sturefelt gör nämligen inget anspråk på att ge en fullständig ”bild av islam” på det utrymme som står till förfogande i en kort artikel. Hon behandlar endast en högst relevant aspekt av islam sådan hon mött den i vardagen. Hans påstående om ”svepande formuleringar” studsar tillbaka på honom själv eftersom han inte i något avseende belägger det. Hans yttrande om ”nedsättande uppfattningar om muslimska trosbekännare” och att ”möta alla människor” är helt utan sammanhang med Sturefelts artikel eftersom hon entydigt talar om islam. Med en sådan utvecklingschef har stiftet goda förutsättningar att istället avveckla sig själv.

Samma dag deltog Helene Sturefelt tillsammans med Ahmed Almofti, ordförande i Islamiska informationsföreningen i en debatt i Radio Blekinge. Programledaren var uppenbarligen helt okunnig om islam och Sturefelt var som hela tiden i den här affären saklig och balanserad medan Ahmed Almofti försökte sig på nytt rekord i den särskilda islamiska sporten taqqiya, att ljuga och förvränga i syfte att främja islam. Låt oss ta några belysande exempel på detta.

Almofti säger först: ”Hon är [religiös analfabet] hon själv eftersom hon hänvisar för det första till felaktiga citat, för det andra att jag tycker det är beklagligt att hon är präst och säger så eftersom det viker helt och hållet från Jesus budskap…”. På direkt fråga från programledaren om vad som är fel på citaten svarar han med att inte känner till översättningen men medger i nästa andetag att det första citatet kommer från sura 2 och ger sedan en starkt friserad version. I vers 2:191 sägs: ”Och döda dem var än ni finner dem, och driv iväg dem från platser från vilka de motade bort er, för förföljelser är värre än dödande. Och döda dem inte i den heliga moskén förrän de först anfaller er där, men om de attackerar er döda dem. Sådan är de otrognas belöning.”(Min översättning från Pickthals engelska översättning).

Islamister och deras godtrogna västerländska medlöpare brukar ofta kritisera islamkritiker för att ta ”lösryckta citat” ur Koranen, hur relevanta de än må vara. I ett försök att understryka islams förment fredliga karaktär citerade han K 8:61: ”Visar de sig villiga att sluta fred var då själv beredd till det och lita till Gud”. Det låter ju ganska bra men är taget ur sin kontext eftersom han underlåter att citera de två föregående verserna. Där kan vi läsa följande:

”Och låt inte de otrogna tro att de kan överträffa Allahs syften. Märk! De kan inte undkomma.” (8:59)

”Gör klart mot dem allt ni kan av beväpnad styrka och hästar så att ni därigenom kan avskräcka Allahs och era fiender och andra bredvid dem som ni inte vet om men som Allah känner till. Vad än ni spenderar för Allah kommer att bli helt återbetalt och ni kommer inte att lida orätt”.

Detta är ett typiskt exempel på taqqiya.

Almofti säger sedan en gång till på direkt fråga från programledaren att det citat Sturefelt hänvisat till ”är helt fel”. Han övergår sedan direkt till att hänvisa till 2:256 och 109:6, två av de väldigt få toleranta verser man kan hitta i Koranen. Det är mycket vanligt att islamiska apologeter refererar till just dessa två verser förlitande sig på att det oftast okunniga västerländska auditoriet skall låta sig duperas, en islamisk variant av det indiska reptricket.

Texterna kan låta bestickande men måste sättas i sitt sammanhang. Sura 2 är den första som tillkom i Medina och stora delar av den under de första cirka 18 månaderna där före brytningen med de judiska stammarna sedan dessa vägrat anamma islam. Muhammed hade då fortfarande en svag maktställning. Sura 109 tillkom tidigt under Muhammeds profeterande i Mecka och enligt Maududi under en period av förhandlingar med de ledande i Mecka ”Profetens ställning var då mycket svag och Maududi poängterar att suran ”var inte uppenbarad för att predika religiös tolerans, som en del människor idag tycks tro…”.

Till detta skall läggas den muslimska doktrinen om abrogation (2:106, 16:101 och 22:52). Dessa tidiga verser är med råge ersatta av ett antal verser med helt motsatt innehåll inte minst i surorna 3, 4, 5, 8 och 9. Almoftis argumentering utifrån dessa två verser är således helt osaklig, vilket bekräftas av sharia, som stipulerar stränga straff inklusive dödsstraff för apostater.

Efter att på oklara grunder ha ifrågasatt Sturefelt och hennes källor kommer han sedan med några uppenbara lögner när han säger: ”Varför jag misstror eftersom vi muslimer tror redan på Jesus budskap, vi tro redan på Jesus, vi tror redan på Bibeln, så det är inte något nytt för att gå över till något vi redan tror på”. Sanningen är att islam ser Jesus som en i raden av profeter och alls inte som Guds son vilket kristendomen gör (3:59, 3:84, 4:157, 5:116 m.fl.). Sanningen är också att islam ser Bibeln som förvanskad av judar och kristna eftersom Koranen på ett stort antal punkter avviker från Bibeln (3:78).

Efter långa utläggningar där han undviker att svara på viktiga frågor avslutar han med ytterligare en direkt lögn: ”Religionen är en privatsak ”. Detta är långt från sanningen då sharia inom islam styr alla aspekter av mänskligt liv in i minsta detalj.

Dagen därpå låter Sydöstran pappan till en SSU-ordförande göra ett uttalande som indirekt men tydligt visar att Sturefelt hade en viktig poäng i sin artikel. Han säger först att ”Om du byter religion så var du inte muslim från början”. Detta är en direkt hänsyftning på de hycklare Muhammed och Koranen ofta talar om och för vilka hemska straff väntar enligt bl.a. K 4:88- 89. Hans nästa yttrande: ”I andra länder kanske du hade blivit straffad, men inte i Sverige. Här har vi religionsfrihet.” är än mer avslöjande eftersom han erkänner att i länder med muslimsk dominans så gäller dödsstraff för avfällingar helt enligt sharia. Än så länge gäller inte det i Sverige.

I samma artikel menar kyrkoherden Stefan Löfkvist att Sturefelts citat var från en ”dålig översättning” och att ”Citaten är mycket olyckligt valda”. Som jag visat ovan detta inte alls fallet vilket tyder på att kyrkoherdens kunskaper om islam är synnerligen dimmiga.

Intressant nog bekräftar såväl kyrkoherden som ytterligare en präst den hotbild Sturefelt beskrivit i sin artikel. Mot den bakgrunden är hans förhoppning: ”Jag tycker inte att islam ska framstå som måltavla i den här frågan” som minst sagt märligt. Om det nu är så att förföljelse kan härledas till islam och dess i detta avseende väl dokumenterade dogmer så är det väl just islam, som bör vara måltavla. Det är hög tid i det här landet att börja kalla en spade för spade.

Ytterligare en dag senare uttalar sig biskopen försiktigt i samma tidning. Hon uttrycker tveksamhet till att ”dra ut lösryckta citat ur Koranen” men väljer att bortse från att de aktuella citaten alls inte är så lösryckta eftersom de kodifierats till lagstiftning i sharia.

Ett av de få ljusen i detta mörker av förtiganden, undanflykter och rena lögner har de senaste dagarna varit Helene Sturefelts sansade bemötande av kritiken. Efter att ha konsulterat andra översättningar av Koranen kan hon där konstatera, liksom gjorts ovan här, att: ”Det är bara det att det står samma sak där…”. Med denna enkla mening har hon visat att merparten av kritiken varit helt missriktad och felaktig.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Abd al Haqq Kielan i Vid dagens början

2009-11-05T06:57:00.000-08:00

Rubricerade två inslag (17 och 24 oktober 2009) med Abd al Haqq Kielan var program, som präglades av ensidighet, förljugenhet och renodlad propaganda för islam. Det måste därför anses strida mot de krav på opartiskhet och saklighet, som anges i 6§ i SR:s sändningstillstånd. Jag är medveten om att yttrandefriheten är vidsträckt, men vill hävda att kraven på opartiskhet och saklighet kräver att det ges tillfälle att bemöta uppenbart partiska och osakliga uttalanden. Då tid eller plats för sådant bemötande inte angetts har SR således brutit mot sändningstillståndet.

Eftersom framställningen i programmet är riktad till en övervägande icke-muslimsk publik, är den kryddad med försåtliga formuleringar och saltad med taqiyya (den muslimska taktiken att genom förtigningar och lögner vilseleda de otrogna). Jag kommer nedan att ge ett antal exempel på detta.

Kielan beskriver hur han efter att ha kommit till Medinan i Teouan ”… kom på en sekund från 1900-talet 1000 år bakåt i tiden, …”. Det är faktisk värre än så. I Marocko tillämpas sharia enligt lagskolan Maliki, vilken frystes i slutet av 700-talet. Maliki är en av de åtta lagskolor, vilka erkänns av den samlade muslimska sakkunskapen i Ammanbudskapet. Till saken hör att Kielan är en av de bemärkta svenska muslimer, som undertecknat budskapet.

Detta innebär att han erkänner att:
• Den ”gudomliga lagen” sharia står över alla i demokratisk ordning stiftade lagar.

• Sharia står över och styr mänskliga rättigheter, vilket innebär att åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet, likhet inför lagen m.m. i strid mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inte godtas. Jämför CDHRI http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html .

• Ingen får bedriva ijtihad (ett sätt att generera nya regler inom islam) i strid mot de etablerade lagskolorna, vilket förhindrar modernisering av sharia.

• Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten.

• Budskapet är religiöst bindande för samtliga muslimer, då det antagits i ijma (koncensus).

Efter ytterligare måleriska miljöbeskrivningar i syfte att invagga lyssnaren i falsk säkerhet kommer han så med en a-historisk och förskönande beskrivning av islam, då han påstår att ”judar, kristna och muslimer levde tillsammans” som om det skulle ha varit ett normaltillstånd fram till Israel-konflikten. Vid den aktuella tidpunkten inföll en av de korta perioder av tillfällig avspänning, som var ett av de undantag, vilka bekräftade regeln om århundraden av mer eller ständiga förföljelser av judar och kristna i Nordafrika och Andalusien. Då i början av 60-talet hade Marocko en av de största grupperna av judar i diasporan. Efter Sexdagarskriget inleddes omfattande förföljelser och fördrivning av judarna så att det idag knappast finns några kvar.

När han beskriver hur ”folk försvann genom mosképortarnas valv” är även detta en skönmålning eftersom endast män är välkomna. Kielan menar sedan att ”det är fullt möjligt att leva som modern människa och samtidigt vara praktiserande muslim.” han klargör emellertid inte på något sätt hur detta skall kunna ske om man beaktar det medeltida synsätt han bekänner sig till (jfr ovan).

Han nämner naturligtvis inte att hans vision ”av ett samhälle där människorna kan leva i fred med varandra oavsett religion …” är ett samhälle på islams villkor. I det samhället tvingas man antingen bli muslim eller underkasta sig islam som dhimmi (K 9:29). Det senare innebär, helt enligt ”Omars pakt”, att de måste leva som andra klassens medborgare, betala extra skatter (jizya) och i övrigt bli utsatta för en lång rad diskriminerande restriktioner. I det samhället råder ingen likhet inför lagen. En dhimmis vittnesmål är t.ex. inte värt något mot en muslim i rätten.

I början av det andra programmet nämner han ett antal gestalter ur Gamla testamentet i ett försök att binda ihop islam med kristendom på ett falskt sätt. Han undviker försiktigtvis att erkänna att Muhammed och Koranen beskriver dem och ofta placerar dem i en kontext, som starkt avviker från originalet. Dessa felaktigheter påpekades redan på Muhammeds tid varvid denne påstod att diskrepanser berodde på att judarna och de kristna förvanskat sina egna skrifter.

Strax därefter drar han till med en riktig dunderlögn när han påstår att islam ”betonar studier, lärande och kunskaper”. De enda kunskaper islam betonar gäller Koranen och andra muslimska skrifter. I århundraden har islam föraktat och motarbetat vetenskap och världsliga kunskaper. Det är just därför, som den muslimska världen ligger så långt efter den västerländska i vetenskapliga landvinningar.

Kielans påstående att Muhammed sagt: ”Sök kunskap om så också i Kina” saknar all grund eftersom det inte förekommer i Koranen eller i någon av de erkända haditherna. Efter detta oblyga försök gör han ett stort nummer av det han kallar ”universitet” som finns i Karaouin-moskén. Det grundades som en madrassa dvs. koranskola. Och samtliga lärda, som nämns i samband med ”universitet var främst Maliki-jurister, experter på Al-Ghazalis verk eller geografer utom Maimonides, en jude fördriven från Andalusien då han inte lät sig omvändas till islam.

Kielan lyckas inte i något avseende belägga hur naturvetenskapliga resultat från detta ”universitet” skulle ha ”möjliggjort för oss att bygga datorer och resa till månen” eller att Renässansen grundlades där. Han bygger helt enkelt vidare en av dessa grovt överdrivna myter om islams förment stora betydelse vetenskapen i Väst. Som Ernest Renan uttryckte det i boken ”Islamisme et la science”: ”Vetenskap och filosofi blomstrade på muslimsk jord under den första delen av Medeltiden; men det var inte tack vare islam utan trots islam”. Vår gode imam kan följaktligen inte peka på ett enda viktigt forskningsresultat från ”universitetet”. Faktum är att islam oftast och inte minst in i våra dagar sett med stor misstänksamhet mot världslig vetenskap, vilken ses som ett hot mot islam.

Den idyll av samexistens i Fez och i Andalusien, som han försöker måla upp grundas helt på en synnerligen selektiv historiesyn. Det är sant att det fanns korta perioder av tolerans mot judar och kristna då härskare såg fördelar med att använda deras kompetens. Men detta var undantag, som bekräftade regeln om förföljelser, avrättningar och fördrivning av icke-muslimer. Den som har tagit del av Andalusiens grymme öde under 700 år av muslimskt förtryck har ingen som helst önskan att ”skapa ett nytt Andalusien”.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Svar till Anna Waara

2009-10-23T02:20:00.000-07:00

SvD publicerade i onsdags på Brännpunkt en artikel med rubriken ”Vilket samhälle vill SD ha?”. Att rubriken bara var retorisk och att man inte var intresserad av ett svar på frågan var tydligt då man avvisade förslag till replik med hänvisning till brist på plats. Som läsare av SvD under många år har jag noterat att denna förment borgerliga tidning på Brännpunkt förvånansvärt ofta har plats för såväl kommunistiska som islamistiska inlägg. Då tycks det alltid finnas plats.
Det korta svaret på frågan i rubriken till Anna Waaras artikel är att SD vill ha ett samhälle grundat på frihet, förnuft, yttrandefrihet och allas likhet inför lagen.
Det räcker dock inte som svar på en räcka svepande generaliseringar och ogrundade påståenden blandade med ren desinformation. Redan i inledningen gör hon en helt irrelevant jämförelse med svartmålning av judar under 40-talet, men nämner naturligtvis inte den grova svartmålning av judar grundad på Koranen, som i våra dagar ständigt görs i den muslimska världen.
Waaras påstående att Åkesson använde ”rena lögner” kan hon inte i något avseende styrka. En noggrann genomgång av hans artikel visar att alla hans synpunkter är i allt väsenligt sakligt korrekta, oavsett vad alla dessa jäviga experter försöker påskina i olika media. I samma andetag hävdar hon att SD gör sig skyldigt till ”avhumanisering och totala brist på nyansering av muslimer”, trots att han genomgående talar om islam och tvärtom framhåller att ”Naturligtvis är en betydande andel av Europas muslimer inte bokstavstroende”. Samma ”misstag” har för övrigt många andra kritiker gjort.
Efter att ha hyllat yttrandefriheten, vilken jag återkommer till nedan, påstår hon att det finns ”felaktigheter i SD:s budskap som är direkt missvisande”, men kan inte ge ett enda exempel som styrker detta påstående.
Waara menar sedan att SD vill dela in samhället i ”vi och dom” och hävdar att det aldrig lett till ”ett välmående fredligt samhälle”. Det främsta exemplet på det senare är just den muslimska världen vars tillkortakommanden för stora grupper beror på att det inte finns någon religion, som så entydigt som islam delar in världen i ”vi och dom” där vi är muslimer och dom är kafirer, dhimmis och slavar, vilka i den mån de inte dödas tvingas leva som andra klassens medborgare.
Den mest intressanta delen och samtidigt den mest vilseledande är när hon skönmålar islam och samtidigt beskriver sin organisation som ”grundad på rättvisa, islamiska principer och mänskliga rättigheter”. I en enda mening lyckas hon få med begrepp vilka är helt oförenliga med varandra.
Som ordförande för en muslimsk organisation är Waara att betrakta som muslim. Nu förhåller det sig så att ledande företrädare för samtliga muslimska riktningar åren 2004-2006 antog Ammanbudskapet, som klart anger vad varje muslim har att hålla sig till. Det råder därmed ijma, konsensus bland de skriftlärda, vilket innebär att det bara finns en tolkning. Budskapet har undertecknats av ett antal kända svenska muslimer och klargör att man som muslim måste underkasta sig en av de åtta erkända lagskolorna för sharia. Man måste vidare avhålla sig från ijtihad d.v.s. modernisering av dessa skolor, som fastställdes på 800-talet.
Bakgrunden till detta är ett annat postulat, som bekräftas av budskapet, nämligen att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras. Följaktligen kan då inte sharia ändras, då den är härledd ur Koranen och profetens sunna. Denna bokstavtrogna syn på Koranen får ett antal konsekvenser på flera områden ˗ inte minst mänskliga rättigheter.
Samtliga medlemmar av OIC d.v.s. alla muslimska länder har antagit Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter inom islam (CDHRI), vilken tydligt säger att alla mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas enligt sharia. Detta medför bl.a. att kvinnans lika ställning, religionsfrihet, yttrandefrihet och allas likhet inför lagen inte godtas, vilket står i strid mot FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.
När Waara i samma andetag pratar om demokrati, islamiska principer och mänskliga rättigheter, finns det anledning att se upp mycket noga. Detta gäller även talet om ”dialog med oliktänkande” och ”ett samhälle präglat av mångfald” i den mån ”islamiska principer” får något inflytande.
Då gäller nämligen följande: ”Strid mot dem, som varken tror på Allah eller sista dagen och som inte ser som förbjudet det som förbjudits av Allah och hans sändebud och inte erkänner sanningens religion även om de tillhör ”Bokens folk” (judar och kristna), tills de betalar jizya (särskild skatt) med villig underkastelse och känner sig underkuvade.” (K 9:29)
Det är ett samhälle styrt eller starkt påverkat av sådana medeltida principer SD vill motverka. Jag är övertygad om att SD gärna tar debatten med Waara och hennes meningsfränder om denna och andra frågor.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Mest betecknande var vad som inte nämndes

2009-06-17T13:55:00.000-07:00

Lyssnade idag med ett halvt öra till delar av partiledardebatten. Den innehöll i stort sett de förväntade påståendena och beskyllningarna från de båda sidorna om vad som gjorts och inte hade gjorts men borde ha gjorts respektive inte borde gjorts. Den pågående ekonomiska krisen och dess inverkan på statens och kommunernas finanser fick naturligt nog stort utrymme liksom den stora arbetslösheten bland ungdomar. Man nämnde åtgärder, vilka skulle kunna påverka dessa finanser med några miljarder. En fråga som idag har mycket stor betydelse för samhällets finanser nämndes signifikant nog inte med en stavelse. Det i sig visar hur fullständigt insnöat det politiska etablissemanget är.
Den fråga jag tänker på är massinvandringen, som pågår ohejdat och de enorma kostnaderna för denna. Någon frågar sig om politikerna verkligen skulle låta detta pågå om kostnaderna var så stora. Var och en kan själv se att det pågår och ingen kan väl ha undgått de stora problemen med bristen på integration, stor arbetslöshet, sociala problem m.m. i ett antal områden. Men hur stora är då kostnaderna? Problemet är att det inte finns någon officiell och aktuell uppgift om detta efter som man inte velat utreda saken sedan 1994.
Resultatet av en utredning ledd av professorn Jan Ekberg presenterade i en departementsskrivelse (Ds 1995:68) att ”nettokostnaden” för invandringen år 1994 var cirka 30 miljarder kr. Detta var alltså för femton år sedan och det kan väl inte ha undgått någon att sedan dess antalet invandrare och dessas sociala problem har ökat högst väsentligt. Det krävs knappast någon ”rocket science” för att räkna ut att kostnaderna för invandringen idag uppgår till minst cirka 100 miljarder. Denna stora budgetpost förbigås med tystnad. Man antyder inte ens att man under rådande omständigheter kunde tänka sig att till fälligt begränsa invandringen för att något minska budgetunderskottet. Liksom under Bildts sista regeringsår lånar man ihop till detta.
Vad har vårt arma svenska folk gjort för att förtjäna sådana ynkliga politiker?

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Invandring, Politik

Obamas onda omen

2009-06-11T12:05:00.000-07:00

President Obama har under våren och försommaren gjort några remarkabla offentliga framträdanden på denna sida Atlanten. Det började i samband med Obamas deltagande i G 20-mötet i London de första dagarna i april, fortsatte med tal inför turkiska parlamentet några dagar senare och fick någon form av kulmen med hans tal till den muslimska världen i Kairo den 4 juni.
I anslutning till mötet besökte presidentparet drottning Elizabeth och Obama hälsade därvid på denna respekterade monark formellt med en lätt bugning. Denna hälsning kontrasterade tydligt mot hur han senare hälsade den saudiske kungen med en djup, närmast underdånig bugning. Se eländet här http://www.youtube.com/watch?v=Zr6SiXRm6po och notera skillnaden. Jag kom osökt att tänka på slutscenen i Gudfadern1där de närmaste underbossarna underdånigt hälsar den nye Gudfadern. En tanke gick också till ihärdiga rykten under presidentvalskampanjen om märkliga och sammanlagt stora bidrag till Obamas kampanj.
Obamas bugning väckte berättigad debatt och kritik i USA och i bloggosfären men förbigicks med tystnad av svenska media, som helt okritiskt tagit den nye presidenten till sin gunstling per preferens.
De två talen har ett antal likheter eftersom de delvis riktar sig till samma målgrupp. Det finns därför skäl att behandla vissa uttalanden sammantaget, men låt oss först se på något som specifikt togs upp i Ankara.
I början av talet påstår Obama helt frankt att ”Turkiet är en viktig del av Europa”, för att längre fram säga att ”USA starkt stödjer Turkiets strävan att bli medlem av EU”. Han menar att Europa skulle stärkas av ett turkiskt medlemskap. Det första påståendet är sakligt sett helt fel eftersom dels endast en mycket liten del av landet geografiskt sett ligger i Europa, dels det i kulturellt avseende skiljer sig avsevärt från Europa. Han visar inte på något sätt hur Europa skulle kunna stärkas med Turkiet som medlem.
Europa har haft mer än nog av turkiskt inflytande sedan osmanska riket styrt och förtryckt Balkan i flera hundra och delvis in på 1900-talet. Att låta Turkiet bli medlem av EU skulle, utan motstycke, bli det värsta beslut någonsin fattat av något europeiskt ledarskap. Det skulle vara som att släpa en gigantisk trojansk häst innanför EU:s murar.
Inte minst talet i Kairo är fullt av historiska och faktiska fel. För att passa hans syften manipulerar han information, omdefinierar han fakta och överdriver han slutsatser. Rena osanningar som backas upp av Obamas prestige riskerar att ge felaktig grund för skapande och förstärkande av attityder och utformning av politik.
I inledningen av talet lägger han skulden för nutida spänningar på västländernas kolonialism och att denna förvägrat muslimer rättigheter och möjligheter. Detta är ett groteskt felaktigt påstående sett mot bakgrund av 1400 år av muslimsk kolonialism, vilken dödat, förslavat och förtryckt cirka 300 miljoner människor i Mellanöstern, Afrika, Indien och Europa.
Lika förljuget är uttalandet att ”ni (muslimer) representerar harmoni mellan tradition och framsteg”. Tydliga exempel att det i verkligheten förhåller sig precis tvärtom är dels att muslimska länder har sämst utvecklad demokrati och läskunnighet dels att ledande muslimer för ett par år sedan fastställde i Ammanbudskapet att sharia från 800-talet fortfarande skall gälla och inte får ändras.
Han framhåller sedan vikten av att tala sanning och hänvisar till ett citat från Koranen, vilket jag inte ens lyckats finna i tre parallella översättningar. Han nämner naturligtvis inte att Koranen och hadither innehåller ett antal uppmaningar till muslimer att ljuga för att främja islam.
Obama kommer sedan till ett märkligt avsnitt, som inleds med att felaktigt tillskriva muslimska samhällen ett antal uppfinningar och bidrag till Europas och USA:s civilisation för att i nästa andetag hänvisa till en mening i ”Treaty of Tripoli” år 1796. Han nämner naturligtvis inte något om bakgrunden till detta fredsavtal mellan den mycket unga nationen USA och Libyen. Det finns goda skäl att belysa den bakgrunden.
Jihadister från barbareskstaterna hade i flera århundraden bedrivit sjöröveri i Medelhavet och röveri längs stora delar av Europas kuster. Vid frihetskrigets början 1776 förlorade amerikanska fartyg den brittiska flottans skydd, vilket ledde till att piraterna kapade ett antal amerikanska fartyg, vars besättningar togs till fånga. Den unga nationen sökte en lösning på detta problem. Som ett led i detta besökte Jefferson, amerikansk ambassadör i Frankrike, och Adams, ambassadör i London, Sidi Haji Abdul Rahman Adja, barbareskstaternas ambassadör i London.
De två amerikanerna hade kongressens uppdrag förhandla fram ett fredsavtal enligt dennas önskan att blidka de stater som bedrev sjöröveri. Under mötet frågade de båda blivande presidenterna Rahman Adja varför muslimerna var så fientliga mot USA ett land med vilket de inte haft någon tidigare kontakt. Senare avlade de följande rapport för kongressen.
”Ambassadören svarade att det grundades på deras profets lagar, att det var skrivet i Koranen att alla nationer som inte erkänt deras auktoritet var syndare, att det var muslimernas rätt och skyldighet att föra krig mot dem var än de påträffades och att förslava alla som kunde tas till fånga och att varje muslim som dog i striderna var säker på att gå till paradiset.”
Tio år senare undertecknades fredsavtalet, ivrigt påskyndat av Adams, som var för appeasementpolitik. Under de närmaste 15 åren betalade USA miljontals dollar för fri passage av fartyg och som lösen för amerikaner tagna som gisslan. Man undrar om det var så här Obama menade att ”muslimer berikade USA”.
Vi är inte färdiga med Jefferson än. Obama gjorde ett stort nummer av att den förste muslimen i representanthuset, svor eden på det exemplar av Koranen Jefferson haft i sitt bibliotek. Han nämnde dock inte att Jefferson skaffat Koranen i syfte att enligt Sun Tzus råd ”att lära känna sin fiende. Och precis det gjorde han. En av de första åtgärderna sedan han tillträtt som president 1801 var att sända ett antal fartyg och delar av marinkåren till Medelhavet för att bekämpa piraterna. Han förklarade samtidigt att ”Amerika kommer att spendera millioner för försvar men inte en cent som tribut”.
År 1805 marscherade marinkåren genom öknen från Egypten till Tripoli, som tvingades kapitulera och frige alla amerikanska slavar. Det var under Jeffersons tid som president och efter ihärdiga attacker av flottan och marinkåren som Barbareskstaterna tvingades officiellt överge slaveri och sjöröveri.
Jag finner detta vara ett påfallande exempel på den förljugenhet som i alltför hög grad präglade talet. Och jag försäkrar att det finns många fler trots att det inte här finns utrymme att beröra alla.
Rent retoriskt var talet skickligt sammansatt och framfört, men det var samtidigt en ren katastrof vad avser moral och hederlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Obama, Politik, Religion

Mohamed Omar kommer ut som islamist och terroristsympatisör

2009-01-26T02:28:00.000-08:00

Omars artikel i Expressen 090109 har väckt visst uppseende och hos en del viss förvåning. Den föranledde två inslag i Studio Ett, dels tisdagen 13/1 då Anders Holmgren gjorde en på det hela taget bra och avslöjande intervju av Omar, dels dagen därpå då Louise Welander, ansvarig utgivare för Tankar för dagen, utfrågades rörande Omars fortsatta medverkan i det programmet.
För dem, som följt Omars förehavanden under någon tid är det föga överraskande att han är islamist och som han själv uttrycker det ”radikal muslim”. Det enda förvånande är att denne taqiyyaspecialist väljer att så fullständigt demaskera sig själv.
En tid efter att jag senast kommenterade Omar här, fick jag klart för mig att ett antal ledande svenska muslimer inklusive nämnde Omar och Abd al Haqq Kielan, vilka ofta försöker framstå som ”moderata” muslimer, undertecknat Ammanbudskapet. Detta gav mig anledning att närmare ta del av ”budskapet”. När man då finner att bland de ursprungliga undertecknarna finns ett antal radikala muslimer som Irans president Ahmadinejad och muslimska broderskapets andlige ledare dr Yusuf Al-Qaradawi anar man att det finns mer än en hund begravd i budskapet. Detta föranledde en noggrannare analys, vilken visade sig vara berättigad. Det finns inte här utrymme att återge hela analysen. Jag begränsar mig därför till de punkter som har bäring på Omar som radikal muslim.
Ammanbudskapet
Budskapet antogs ursprungligen av ett antal auktoriteter, organisationer och ledare vid ett antal konferenser åren 2004 till 2006. Förutom en omfattande ingress som antogs i Amman under ramadan, november 2004, sammanfattas budskapet i tre punkter vilka upprepas i protokollen från flera av konferenserna.
Det är tydligt enligt flera skrivningar att budskapet främst riktar sig till den muslimska världen (umma). Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.
Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.
Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.
Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.

Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.

Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Det är ungefär som om vi idag skulle förlita oss på lagar från början av vikingatiden. Konsekvensen är ett medeltida synsätt på rättsskipningen. Det är uppenbart att man lutar starkt mot traditionell, ortodox islam vilket är helt enligt Brödraskapets och wahabisternas synsätt. Om man till detta lägger att sharia (enligt samtliga lagskolor) är härledd ur Koranen och hadither d.v.s. ur religiösa skrifter och inte fastställd av en demokratisk församling, så framstår dess teokratiska och därmed helt odemokratiska karaktär i öppen dager.
Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds buskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.
Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för Ijtihad. Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Konsekvensen blir att allt tal av Tariq Ramadan och andra, som med len tunga försökt påstå att det skulle kunna finnas en ”europeisk islam” eller en ”islam light” tydligt framstår som helt meningslöst.
Budskapets betydelse enligt dess skapare
Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus för den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:
den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.

Man menar att Ammanbudskapet är fördelaktigt även för icke-muslimer. Man menar vidare att skyddet av rättsskolorna garanterar avvägda islamiska lösningar för frågor som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och laglig jihad. Man anser slutligen att fatwor, som extremister använder för att rättfärdiga våld mot muslimer med avvikande åsikter är illegitima.
För de flesta västerlänningar torde det vara svårt att förstå hur mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och religionsfrihet tolkade enligt sharia skulle i något avseende vara fördelaktigt. De flesta icke-muslimer torde också betacka sig för alla former av jihad.
Omar ˗ en sann demokrat
Om vi antar att Omar vet vad han skrivit under, är det bl. a. mot bakgrund av budskapets innehåll vi bör bedöma hans ofta upprepade påstående att han är en ”sann demokrat”. Eftersom Ammanbudskapet är ett i grunden teokratiskt, totalitärt och därmed antidemokratiskt manifest kan redan här dra slutsatsen att Omar är allt annat än demokrat. Hans tal om ”demokratisering av den muslimska världen” och att Hamas skulle ha en roll i en sådan process är inget annat än meningslösa rökridåer. Ingenstans i världen har ”gräsrötterna” det så eländigt som i muslimska länder, ingenstans har de så ringa inflytande och ingenstans är analfabetismen så utbredd som i de islamiska ”paradisen”.
Hans antidemokratiska inställning understryks ytterligare av hans stöd för Hamas, en terrororganisation med uttalat mål att utplåna staten Israel, den enda demokratin i Mellanöstern. När han dessutom såväl i sin artikel som i intervjun stödjer den totalitära, teokratiska staten Iran är åtminstone för mig måttet mer än rågat. I intervjun försöker han slingra sig från berättigade frågor rörande mänskliga rättigheter genom att säga att han inte är ”expert på rättsväsendet i Iran”. Inte desto mindre har han undertecknat Ammanbudskapet som entydigt sanktionerar Ja’fari, den lagskola som är grunden för rättsväsendet i Iran. Hans trovärdighet är inte imponerande.
När han senare i intervjun försöker jämställa tillämpningen av mänskliga rättigheter i Iran respektive USA visar han närmast övertydligt att han inte är ”expert på mänskliga rättigheter”. När han säger: ”Dom har sin egen definition av MR, som utgår från deras religion, deras kultur o.s.v.” har han emellertid tyvärr alltför rätt om han med det avser Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter, som på avgörande punkter strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Senare i programmet säger Pernilla Ouis: ”Men jag kan ju absolut inte förstå hur en sann demokrat kan stödja islamistiska rörelser. Det är obegripligt för mig.”
Tydligare än så kan det inte sägas att Mohamed Omar är allt annat än demokrat.
Sveriges Radio och det publicistiska uppdraget
Dagen därpå utfrågades Louise Welander med anledning av att Mohamed Omar ganska ofta ges utrymme i ”Tankar för dagen”. På en direkt fråga om Omars öppna stöd för islamism och Hamas förändrade hans möjligheter att medverka i programmet svarade hon entydigt nej. I samma andetag sade hon att: ”… min uppgift är att värna yttrandefriheten.” Man häpnar över en sådan aningslös naivitet hos en chefsperson inom SR.
När den liberala Gula Avci påtalade att Mohamed Omars ”stöd för terrorism och diktatur … inte ska stå oemotsagt …”, viftar Welander bort detta med följande märkliga uttalande: ”När MO deltar i Tankar för dagen så gör han det med det explicita uppdraget att just höja sig från det debatterande uppdraget …” I nästa andetag menar hon att en persons privata åsikter inte kan få påverka deltagandet i Tankar för dagen. Man häpnar igen!
Till att börja med är Omars åsikter i ämnet allt annat än privat efter den uppmärksammade artikeln och intervjun i Studio Ett där kan bekräftar och förtydligar sin extremism. Vad värre är, Welander tycks sakna insikt om att hon genom att ge Omar en offentlig plattform i ett program hon ansvarar för bidrar till att ge legitimitet åt extrem islamism. Detta kan jämföras diskussionen inom media om att överhuvudtaget ”ge Sverigedemokraterna en plattform” genom att ens belysa dem i nyhetsinslag trots att de inte såvitt jag vet gett uttryck för några extrema eller antidemokratiska åsikter.
De rörelser Omar stödjer är uttalat antidemokratiska och motarbetar aktivt FN:s mänskliga rättigheter inte minst yttrandefriheten, som Welander säger sig värna. Det är svårt att se hur det kan ingå i ett ”publicistiskt uppdrag” att legitimera terroriststödjande extremism. Här har Welander och SR skjutit sig i båda fötterna. Hennes agerande är faktiskt ett rent hån mot yttrandefriheten.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio

Taqiyyaspecialist ny hovpoet på P1

2008-10-16T03:30:00.000-07:00

När jag nu efter en längre tids paus i bloggandet åter tar till orda blir det genom att i någon mening ta vid där jag slutade. Jag har åter anledning att behandla personen och fenomenet Mohamed Omar. Denne man har på sistone blivit något av en muslimsk husgud eller hovpoet på P1. Han ges ofta utrymme i flera olika program och genomgående får han tala ostört eller så intervjuas han av någon person, som av genuin okunnighet eller missriktad finkänslighet misslyckas med att ställa rätt frågor. Betecknande för dessa programinslag är att Omar oftast försöker slå sina egna rekord i flest lögner per tidsenhet. Ett nytt sådant rekordförsök gjordes i programmet ”Nordegren i P1” den 4/9.

Omar var inbjuden för att läsa något ur Koranen med anledning av ramadan. Han har valt en vers ur sura nr 2 och vill inledningsvis ge en kort bakgrund. Han gör sedan ett stort nummer av att den valda versen nr 143 råkar stå i mitten av Koranens längsta sura. Omar läser sedan följande text vilken han finner fascinerande: “Och vi har gjort er till ett mittens samfund”.

På frågan om vilken betydelse denna text har svarar han att den påminner oss om att vi ständigt skall vara måttfulla och besinnade samt att en muslim skall ta den mittersta ståndpunkten och alltid vara välbalanserad och resonabel. Han menar vidare att den citerade texten visar att Koranen påbjuder moderation. Ur detta härleder han påståendet att islam från ursprunget varit måttfullhetens religion.

Innan vi går vidare i intervjun finns skäl att stanna lite för att analysera såväl källan som dess uttolkning. Den text Omar citerade är endast en del av första meningen av vers 143, som i övrigt liksom de omgivande verserna används av Muhammed för att motivera det plötsliga bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) från Jerusalem till Mecka. Till saken hör att Medina där man för tillfället befann sig råkar ligga just mellan de två förstnämnda platserna. Det är därför inte särskilt långsökt att påstå att den gode Omar övertolkar de citerade orden.

Den aktuella händelsen inträffade i månaden Rajab cirka sexton månader efter flytten från Mecka till Yathrib (dåvarande namn på Medina) och markerade en slutlig brytning med de judiska stammarna där sedan de med hänvisning till sina skrifter vägrat acceptera Muhammeds religion. För att ytterligare markera brytningen ändrade ”profeten” två månader senare tiden för fastan från den judiska fastemånaden till den nuvarande Ramadan.

Bytet av qibla markerade också inledningen på alltmer hatiska uttalanden i Koranen mot judar och kristna. Under de närmast följande åren blev de tre judiska stammarna i Yathrib utsatta för en synnerligen grym behandling av Muhammed och hans följeslagare. Banu Qainuqa var den stam som drabbades först. Männen räddades till livet endast tack vare kraftfullt ingripande av Abdallah ibn Obey, ledaren för den största arabiska stammen i Yathrib. Hela stammen förvisades sedan det mesta av deras ägodelar beslagtagits. Samma öde drabbade året därpå Banu Nadir, sedan Muhammed först förstört en del av deras dadelpalmer. Ett än värre öde väntade Banu Quraiza. Under en dag och kväll halshöggs stammens alla män och unga pojkar som nått puberteten (ca 700-800 män) varefter kvinnor och barn togs som slavar.

Medan Nordegren till synes aningslöst jamar med fortsätter så Omar med att påstå att en muslim alltid skall ”vara måttfull och balanserad och lyssna på olika åsikter”, att ”Koranen själv påbjuder moderation” samt att från sitt ursprung ”har islam varit måttfullhetens religion”. Man undrar stillsamt hur ovan relaterade händelser passar in i Omars skönmålande beskrivning av den tidiga islam.

Nu råkar det vara så att ”muslim” ordagrant betyder ”den som underkastar sig Allah”. Det innebär att muslimen skall följa alla påbud i Koranen, inte bara de ”fem grundpelarna” (varav fastan är en) utan även den ”sjätte grundpelaren” som innebär att delta i jihad för att sprida islam. Koranen är mycket tydlig på den punkten liksom när det gäller skyldigheten att ”lyda Allah och Muhammed” och säger till och med att ”att lyda Muhammed är att lyda Allah” (4:80).

”Poeten” Omar förefaller lyckligt ovetande om vilket öde som drabbade ett antal poeter i Mecka och Yathrib. De blev samtliga ett huvud kortare. Detaljer om vad som hände poeter, som råkat uttrycka en åsikt som inte passade Muhammed finns här hämtade direkt ur islams tidiga urkunder. Intressant nog finns i en av episoderna en av grunderna för ”taqiyya” ˗ att ljuga eller dölja sanningen i syfte att främja islam. Inför mordet på Kab bin al-Ashraf uppmanade “profeten” gärningsmännen att ljuga för att nå sitt syfte. Exemplen inom islam på att ”vara måttfull och balanserad och lyssna på olika åsikter” är i sanning märkliga.

Nordegren leder så in samtalet på jihad varvid Omar kommer med det häpnadsväckande påståendet att ”jihad i den ursprungliga autentiska mening innebär att när det blir nödvändigt att försvara sig så skall man göra det på ett etiskt sätt”. Uttalandet visar på en enastående historielöshet och/eller exempellös förträngning av verkligheten. Det är enligt muslimska historiker och biografer som Ibn Hisham och Tabari liksom i otaliga hadither och i själva Koranen väl belagt att Muhammed och hans anhang sedan flytten till Yathrib nästan uteslutande försörjde sig på krigsbyte.

Muhammed ledde och/eller organiserade själv 27 större räder eller anfall samt ett stort antal av mindre skala. Det bör framhållas att samtliga större operationer ”profeten” deltog i eller organiserade var av offensive karaktär och alls icke en fråga om ”nödvändigt att försvara sig”. Den enda striden av försvarskaraktär var ”slaget vid befästningsgraven” i februari år 627. Denna händelse var egentligen en två veckors belägring av Yathrib, som genomfördes av Mecka och allierade beduinstammar i ett fåfängt försök att få slut flera års överfall och plundring av fredliga köpmannakaravaner tillhörande Mecka.

Det bör i sammanhanget noteras att det första framgångsrika överfallet på en karavan tillhörande Mecka ägde rum år 623 under den heliga månaden Rajab då strider enligt dåtidens etik var helt tabu. För att rättfärdiga övergreppet ”uppenbarade” Muhammed koranversen 2:217, vilken rättfärdigade fientligheter under den heliga månaden om syftet var att sprida tron. I denna vers, liksom i så många andra, används ordet jihad entydigt i betydelsen fysisk strid för trons sak. Muhammeds etik var här som så många gånger ”ändamålen helgar medlen”.

Omar har visserligen rätt i att jihad rent semantiskt även kan betyda strävan. Av större betydelse är dock hur och i vilken kontext ordet i de allra flesta fall används i Koranen och i hadither. Det finns ett stort antal verser som uppmanar till fysisk jihad och flera (bl.a. 2:193, 2:216, 9:29, 9:39, 47:4), som framhåller jihad som en skyldighet för den troende muslimen. Det kan väl heller inte vara en slump att sura nummer 8 kallas ”Krigsbyte”. Koranen behandlar för övrigt detaljerat hur man skall förfara med olika typer av krigsbyte (se bl.a. 8:41), inte minst att en femtedel alltid skall tillfalla ”profeten”. Om det nu vore, som Omar hävdar att jihad främst vore en inre andlig strävan skulle det knappast ge upphov till krigsbyte.

Omar påstår sedan på oklara grunder att 99 % av muslimerna tolkar jihad som inre andlig kamp. Verkligheten under snart 1400 år och med all önskvärd tydlighet ger en helt annan bild. I nästa andetag säger han: ”Islam påbjöd alltså regler för hur krig skulle föras före Genève-konventionen och folkrätten det är det det här innebär.” Detta är ett minst sagt häpnadsväckande uttalande sett mot den historiska bakgrunden.

De lagar för kriget som Muhammed etablerade och som är väl dokumenterade i Koranen och i hadither innefattade bland annat följande:
Tillfångatagna kvinnor kan tas som fångar. Det är tillåtet för muslimen att ha sex med dessa (4:3 m.fl.)
Man bör döda ett stort antal innan man börjar ta fångar (8:67)
En fånge kan dödas (jfr Banu Quraiza), tas som slav eller användas för lösen.
De besegrades egendom tas regelmässigt som krigsbyte (biografin över Muhammed innehåller ett antal detaljerade listor på krigsbyte)
Fångar kan torteras (jfr behandlingen av Kinana i den judiska oasen Kheibar)

Listan kan tyvärr göras längre men detta räcker för att konstatera att jag betackar mig för den ”folkrätten” Muhammed skapade.

Avslutningsvis säger Omar att han under ramadan försöker läsa så mycket han kan av Koranen. Av denna kommentar torde det framgå med önskvärd tydlighet att den gode Omar uppenbart läser islams ”heliga” skrifter väldigt selektivt.

Sveriges Radio och Thomas Nordegren borde skämmas för ett så osakligt och förljuget program.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Politik, Religion, Sveriges radio,

Taqiyya i kubik

2008-04-17T03:59:00.000-07:00

Det finns alltför ofta anledning att ifrågasätta om Sveriges Radios sändningsrätt ”utövas opartiskt och sakligt”. Detta är särskilt fallet då olika religiösa företrädare släpps fram utan något som balanserar deras överdrifter. Tisdagens Tankar för dagen satte ett svårslaget rekord i antalet rena lögner per tidsenhet.
Muslimen Muhamed Omar försöker med utgångspunkt i Guillous och andras starkt romantiserade bild av Saladin måla upp en bild av denne forne jihadist som ädel och ridderlig och som någon sorts motbild till dagens jihadister. För att lyckas med detta gör han våld på historien och tar till ett antal direkta lögner.
Saladin var krigare nästan hela sitt liv och byggde hela sin ställning på våld. Han var samtidigt pragmatisk och kunde ibland hålla avtal när det tjänade hans syften. Det är visserligen sant att intåget i Jerusalem skedde utan blodspillan, men det berodde alls inte på Saladins storsinthet utan på förhandlade kapitulationsvillkor. I potten för Saladin låg bl.a. räddandet av Klippmoskén och al-Aqsamoskén från förstörelse, frigivandet av flera tusen muslimer som fanns i staden samt lösen för varje kristen man, kvinna och barn i staden.
För att verkligen belysa den ”ridderlige, ädle Saladin” finns det skäl att se vad som hände direkt efter slaget vid Hattin tre månader tidigare. Raynald de Chatillon, en av de kristna ledarna halshöggs av Saladin personligen sedan han vägrat omvändelse till islam. Två dagar senare avrättades ett hundratal tempelriddare som vägrat låta sig omvändas till islam inför ögonen på Saladin, som satt på en plattform nöjt leende (enligt Imad ed-Din, Saladin's Secretary).
Men detta var varken första eller enda gången Saladin ställde till massakrer. Redan 1179 lät han avrätta ca 700 fångar efter erövringen av slottet Bait al-Ahazon. I detta dåd liknar han något sin stora förebild, Muhammed, som år 627 efter besegrandet av Banu Quraiza övervakade dödandet av 700-800 judiska män.

The Prophet, Ali, and the Companions at the Massacre of the Prisoners of the Jewish Tribe of Beni Qurayzah

Ja det är ”det viktigt att Saladin inte bara blir en figur som flimrar förbi på bioduken”, som Omar säger, men inte på det sätt han avser. Vi bör komma ihåg honom som en blodig förebild för dagens våldsamma jihadister och i det avseendet ”så gick han i Muhammeds fotspår”.
Efterson Omar framhåller Muhammed som ett dygdemönster bör detta kommenteras. Till att börja med blev han inte ”fördriven från Mecka”. Han valde att flytta av taktiska skäl och lät först alla anhängarna flyttat i god ordning utom han själv, Abu Bakr och Ali med familjer (enligt Katib al Wackidi, Hishami och Tabari). Hans lärljungar hade enligt samma källor visserligen motarbetats men inte ”plågats”. När han ”återvände till sin hemstad” hade han kvällen innan förhandlat med Abu Sufian om allmän amnesti för Mecka. Från denna amnesti undantog han ett antal av vilka han lät avrätta fyra, bland dem en sjungande flicka som irriterat Muhammed med kritiska verser.
Omar säger bl.a. om Muhammed: ”Han hyste inget agg. Han var snar att förlåta och fred och försoning var hela tiden hans mål.” Detta är inget annat än grov historieförfalskning. En lång lista på alla ”profetens ” dåd, som bevisar motsatsen, finns i The Root of Terrorism a la Islamic style. Låt mig bara ta ett exempel.
Efterbesegrandet av judarna i Kheibar torterades den unge ledaren Kinana till döds på Muhammeds direkta order. Denna grymma scen var knappt till ända innan Muhammed sände en av sina män att hämta Kinanas unga hustru Safia, som var väl känd i Medina för sin skönhet. Samma kväll anordnades en bröllopsfest medan en tjänstekvinna fick i uppdrag att göra bruden redo för Profeten. ”Bröllopet” fullbordades därefter.
Ett belysande exempel på Muhammeds ”fred och försoning”.
Omar nämner flera gånger jihad säger att han skall ”förklara dess sanna innebörd”. Han gör dock inget försök i den riktningen. Han behöver heller inte göra det eftersom varje muslims skyldighet att bedriva våldsam jihad är väl inskriven i Koranen (2:193, 2:216, 2:244, 8:39, 9:5, 9:29, 9:123) och i många hadither. Som framgår där har terroristerna alls inte förvrängt ordet.
”Muhammed, Saladin och andra hjältar i islams historia” har alla ägnat sig åt blodig jihad. Hur mycket än Omar och andra muslimska apologeter ordar kan de ”aldrig ändra på den saken. De kan skymma sanningen men inte utplåna den.”

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Religion

Konsekvensneutral eller agendastyrd journalism?

2008-04-16T01:46:00.000-07:00

Erik Fichtelius talade mycket om konsekvensneutral journalism för ett tiotal år sedan när han var tf professor i journalistik. Som jag förstod det skulle journalisten välja att presentera sitt material utan hänsyn till vilka konsekvenser det kunde få.

I strömmen av händelser och icke-händelser har man ofta anledning att bli förvånad över vad som väljs ut respektive inte väljs som nyheter i våra media. Bakom valet ligger något journalisterna kallar nyhetsvärdering. Den intreesanta frågan frågan blir då denna. Vad styr nyhetsvärderingen?

Vid sensationella händelser är nyhetsvärderingen uppenbar, men i alla andra fall är det journalistens preferenser eller om man så vill dolda agenda, som styr nyhetsvärderingen. För den som följt rapporteringen i våra media sedan 50-talet är det uppenbart att vi fått en alltmer agendastyrd journalism sedan början av 70-talet. Till detta hör att flera statsvetenskapliga undersökningar entydigt visat att 70-80 % av journalisterna står tydligt till vänster på den politiska åsiktsskalan. För den som vaket följer rapporteringen i media är den resulterande vänsterpolitiseringen uppenbar.

Den agendastyrda journalismens främsta vapen är nyhetsvärderingen dvs vad som skall bli en nyhet och vinklingen dvs hur nyheten skall presenteras. Det är inte nog med att enskilda journalister flitigt använder dessa vapen. Det har flera gånger avslöjats att denna metodik systematiskt används av hela redaktioner och av stora journalistkollektiv i vissa syften.

I programmet ”Åsiktsmaskinen” i Axess TV diskuterade för ett år sedan ett antal kända journalister kring Sverigedemokraterna och medierna. Det intressanta erkännandet av Susanna Popova och Thomas Gür att journalister vid en konferens i Saltsjöbaden 1987 kommit överens om att positivt särbehandla personer av ”utländsk härkomst” har tidigare diskuterats av bl.a. ”Beska Droppar”. Erkännandet var sensationellt men att ett sådant avtal funnits är föga förvånande för den som följt rapporteringen i media.

Programmet innehåller fler intressanta uttalanden. Anders Hellner anser att SD inte är rasistiskt. Den erfarne Åke Ortmark säger att: ”Sverigedemokraternas verklighetsbild och verklighetsbeskrivning är i så stora delar korrekt”. Han exemplifierar med ett uttalande av Göran Johansson om problemen med invandringen.

I så fall är det ju den samlade journalistkåren som gör fel verklighetsbeskrivning när de i stället för att ärligt diskutera sakfrågan hänger diverse epitet på SD.

Tidigare har Janne Josefsson sagt att journalister mörkar om problem med invandringen och nu senast har Gunnar Sandelin på DN Debatt sagt att han på SVT fått instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven".

Förutom vad vi själva kan iaktta är detta tydliga bevis på en agendastyrd journalistik.

Journalister intar ofta en förmäten attityd mot omvärlden. De anser sig generellt ha som ”uppdrag att upplysa” den förment okunniga populasen om sakernas tillstånd. För att den givna upplysningen skall ha ett verkligt värde bör den rimligen så långt möjligt vara grundad på sanning. Nu är förvisso sanning ofta en chimär, men inte desto mindre borde journalister eftersträva sanning om de menar allvar med att leva upp till sitt självpåtagna ”uppdrag”. Grunden för all vetenskap och kunskap är ju strävan efter att finna ”sanningen”.

Tyvärr förhåller det sig så att de flesta som varit väl insatta i händelser och förhållanden som skildrats av journalister kunnat konstatera att sanning och journalism är lika förenligt som olja och vatten.

Man kan undra om dessa ”grävande journalister” gräver för att finna någon dold sanning eller för att dölja den sanning som är uppenbar för de flesta.

Den dominerande journalismen är inte konsekvensneutral utan agendastyrd av en starkt vänsterlutande kår och den saknar helt trovärdighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Invandring, Media, Politik

Hycklande journalistkår

2008-04-12T02:39:00.000-07:00

Flera gånger den senaste veckan har inte minst Sveriges Radio ägnat betydande utrymme åt den officer, som underlåtit att rapportera att fransk trupp gjort övergrepp mot en fånge under förhör. Officeren ifråga borde självfallet såväl ha rapporterat det inträffade som agerat kraftigare mot den franske officer, som hade ansvaret på plats. Försvarsledningen har medgett detta och har också gett officeren en reprimand.

Mot den bakgrunden har saken getts orimligt stort utrymme och vinklats starkt, vilket med all sannolikhet beror på att vänstermaffian inom media sedan många år har en särskild agenda, som går ut på att ta varje litet tillfälle att försöka misskreditera ”militären”.

Samtidigt har vi inte hört eller sett en enda stavelse rapporteras av denna moraliskt självförhärligande och grovt hycklande journalistkår om ett systematiskt och pricipiellt sett betydligt värre angrepp på de ”Mänskliga Rättigheterna” (MR), som pågått och pågår inom FN:s eget ”Human Rights Council” i Genève.

Detta råd är i händerna på ett antal länder som flagrant och frekvent bryter mot MR. Flera av medlemmarna i rådet är även medlemmar av OIC (Organisation of the Islamic Conference), som starkt ogillar och systematiskt motarbetar FN:s ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA,1948.

Nu senast har detta råd nyligen (2008-03-28) antagit resolutioner och ändringar som allvarligt begränsar yttrandefriheten och faktiskt strider mot andan i tidigare av nämnda allmänna förklaringar. Detta påpekades före omröstningen i en PETITION av ett stort antal NGOer. Händelseförloppet och allvaret i situationen belysen i Universal Human Rights "terminally damaged" by Islamic demands och i Vote on freedom of expression marks the end of Universal Human Rights. Läs gärna och begrunda.

Detta borde ha föranlett upprörda uttalanden av våra politiker, som säger sig prioritera MR. Jag har inte hört eller sett en enda stavelse i denna ”prioriterade” fråga. Detta borde också ha föranlett upprörda inläggg av journalister som så ofta låtsas värna om MR. Men inte ett ord från denna hycklande ryggradslösa hop. Ynkligt!

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Politik, Religion,

Dåligt ministern

2008-04-08T05:05:00.000-07:00

Under ett seminarium i anslutning till Humanisternas årsmöte 2008 i söndags ställde Björn Ulvaeus en fråga till Nyamko Sabuni rörande huruvida abrogation i Koranen upphävt fredliga verser och ersatt dem med mera våldsamma.
Hon svarade kort: ”Nej”, och fortsatte med ungefär denna innebörd: ” En stor del (ev. majoritet) av muslimerna har inte läst Koranen och de tror uppriktigt att islam är en fredens religion”. Hon försökte, rimligen mot bättre vetande, ge intryck av att islam är en fredens religion.
Om man vill vara välvillig kan man om det säga att det var ett typiskt politikersvar. Men efter ett så förljuget och orimligt svar vill jag inte vara välvillig. En person med hennes position och utbildning måste kunna bättre än så.
Hon må ha rätt i att en majoritet av muslimerna inte har läst Koranen (liksom flertalet av de som kallar sig kristna inte läst Bibeln) och att de har en i allt väsentligt fredlig inställning till omvärlden. Efter ett antal demonstrationer med allt annat än fredligt innehåll, bl. a. efter 9/11, och en ganska utbredd ”förståelse” för terrorism har man dock anledning att fråga sig hur stark och stor den ”fredliga” majoriteten är.
Vi har sett tusentals muslimer demonstrera mot Muhammed-karikatyrerna bakom banderoller och plakat med ett allt annat än fredligt innehåll. Men, inte en enda gång har vi sett representanter för den ”fredliga”, ”moderata” majoriteten av muslimer demonstrera mot terrordåd utförda av islamister i religionens namn. Var gömmer sig då alla ”fredsälskande” muslimer?
Nyamko Sabuni vet naturligtvis att det inte är den okunniga majoriteten som har tolkningsföreträde eller sätter agendan inom islam. De som företräder islam kan oftast Koranen och traditionen både framlänges och baklänges och de är också väl medvetna om doktrinen om abrogation. Enligt lärda muslimska analyser har allt från fem till cirka femhundra verser i Koranen upphävts genom abrogation.
Hon borde också veta att det är de senare surorna, tillkomna i Medina, som predikar intolerans och dödande och därmed ersätter eventuellt toleranta tidigare verser.
Tidigare under seminariet hade Nyamko gjort flera bra uttalanden och blev därför en besvikelse att hon kunde nedlåta sig till ett så osakligt och intellektuellt ohederligt svar. Nyamkos taqiyya var närmast en direkt förolämpning mot åhörarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Ett exempel på berikande av vår kultur?

2008-03-23T12:22:00.000-07:00

En imam i moskén i East London har nyligen dömts till tio års fängelse för våldtäckt på en ”otrogen” och instiftan till mened. Hela historien finns här. I artikel finns också en länk till en intervju med den kände muslimska juristen och sharia-experten Anjem Choudhary där han lägger ut texten kring varför muslimer per definition är oskyldiga medan otrogna (läs: alla vi andra) per samma definition är skyldiga och därför lovliga mål efterson de förkastat Allah.

Läs gärna hela artikeln och begrunda. Jag förmodar att det är den här typen av aktiviteter och inställningar som Moona Muslim och mullah Reinfeldt avser då de hävdar att representanterna för islam ”berikar” vår kultur.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Politik, Religion,

Vägran att se verkligheten

2008-03-21T07:56:00.000-07:00

Andreas Malm avfärdar som väntat alla sina kritiker i den pågående debatten om ”islamofobi”. Han vägrar inse att det begreppet under ett antal år svepande använts för att misstänkliggöra snart sagt all islamkritik såväl här som i andra delar av västvärlden. Lika svepande och med en verbal dimridå avspisar han kritikerna utan att i sak bemöta deras argument. På känt manér inom den yttersta vänstern anser han sig helt enkelt ha tolkningsföreträde.

Han raljerar igen över ”Bat Ye'or och de andra Eurabienförfattarna” liksom i tidigare artiklar utan att på någon punkt visa att de har fel. Det är inte idéer hos dessa författare att födelsetalen bland muslimer är betydligt högre än hos majoritetsbefolkningen i västvärlden; det är statistiskt väl belagda fakta.

Det är inte heller idéer hos dessa att det sedan länge finns detaljerade islamistiska planer på att ta över Europa och USA. Däri ingår åtgärder för att infiltrera västerländska organisationer och institutioner d.v.s. att skapa just ”femtekolonnare”. Detta och och mycket mer finns väl dokumenterat i dokument från Muslimska Brödraskapet. Artikeln The Muslim Brotherhood "Project" är avslöjande.

Det är symptomatiskt att våra media knappast med en rad har nämnt de sensationella uppgifter journalisten Sylvain Besson avslöjade i boken “Erövringen av Väst: Islamisternas hemliga projekt” publicerad på franska i oktober 2005. I boken beskrivs hur schweizisk polis vid undersökningar med knytning till 9/11 hos direktören för Al-Taqwa Bank i Lugano fann ett dokument utarbetat tjugo år tidigare av Muslimska Brödraskapet. Dokumentet ifråga ”The Projekt” beskriver i sina grundag en strategi i tolv punkter för att ”etablera en islamisk regering på jorden”.

Följande metoder och tekniker finns bland de rekommendationer som ges i ”The Project”:
· Undvika öppna allianser med kända terrorist-organisationer för att upprätthålla skenet av ”moderation”
· Infiltrera och ta över befintliga muslimska organisationer i syfte att inrikta dem mot Muslimska Brödraskapets mål
· Använda bedrägeri för att maskera de avsedda målen för islamiska aktiviteter så länge det inte strider mot sharia
· Etablera finansiella nätverk för att finasiera transformeringen av Väst
· Placera ideologiskt motiverade muslimer i demokratiskt valda institutioner på alla nivåer i Väst inklusive regeringar, NGOs, privata organisationer och fackföreningar
· Verksamt använda befintliga institutioner i Väst tills de kan transformeras och sättas i islams tjänst
· Skapa allianser med ”progressiva” organisationer som delar liknande mål
· Underblåsa våld och hålla muslimer i Väst i en sinnesstämning av jihad
· Stödja jihad-rörelser över hela den muslimska värden genom predikningar, propaganda, personal, finansiering samt tekniskt och operativt stöd
· Länka terroraktiviteterna i Palestina med den globala terror-rörelsen

Det får räcka så länge; mer finns att läsa på länken ovan. Men detta är tyvärr inte allt.
Youssef Qaradawi, en känd s.k. intellektuell inom Muslimska Brödraskapet, publicerade 1990 en skrift med titeln ”Priorities of the Islamic Movement in the Coming Phase”. Sylvain Besson och journalisten Scott Burgess, som översatt “The Project” till engelska, har båda gjort utförliga jämförelser mellan dessa två dokument publicerade med åtta års mellanrum och har funnit slående likheter i såväl språk som angivna planer och metoder. Detta torde inte vara en slump, lika lite som att Qaradawi råkade vara den fjärde störste aktieägaren i Al-Taqwa Bank.

Att ovan nämnda dokument inte är någon udda företeelse visas av att ett stort antal handlingar författade av ledare inom Muslimska Brödraskapets gren i USA har blivit offentliga i samband med den federala rättegången mot ”Holy Land Foundation” i Dallas, Texas. Det mest övertygande beviset på Brödraskapets verkliga syften finns i ett internt memorandum skrivet 1991 av en framträdande ledare inom Brödraskapet.

Författaren av dokumentet klargör att: ”Ikhwan (Brödraskapet eller ”Gruppen”) måste förstå att deras arbete i USA är ett slags stor jihad för att eliminera och förstöra den västerländska civilisationen inifrån och att sabotera dess miserabla struktur med deras händer och med med de troendes händer så att den elimineras och och så att Allahs religion segrar över alla andra religioner.”
De aktuella handlingarna, som är bevismaterial i rättegången ger en god bild av Brödraskapets verksamhet i USA under tre decennier. Artikeln The Ikhwan in North America: A Short History ger en bra sammanfattning.

Det riktigt skrämmande är att det är uppenbart för var och en med öppna sinnen att dessa planer alldeles uppenbart följs och implementeras sedan många år i Europa och i USA. Tecken på detta kan vi iaktta nästan dagligen.

Under tiden försöker Malm och hans gelikar liksom en majoritet av den kulturella och politiska ”eliten” att dölja sakernas rätta tillstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om Idédebatt, Islam, Media, Politik, Religion

Förvirrad och okunnig imam

2008-03-12T18:56:00.000-07:00

Tidningen Dagen har av outgrundlig anledning ägnat trycksvärta åt den kufiske taqiyya-experten Abd al Haqq Kielan. Varje gång jag läst eller lyssnat på uttalanden av denne uppenbart förvirrade man har jag förundrats över hur selektivt han tycks ha studerat de grundläggande skrifterna i den religion han bekänner sig till. Han visar ofta en djup okunskap om islams äldre historia. Men det är väl snarare så att han med utstuderad taqiyya försöker servera valda delar för att lura i godtrogna svenskar att islam är en ”fredlig” religion.

Jag förmodar att det är just detta artikelförfattaren åsyftar med skrivningen att imamen brukar ”nyansera bilden av muslimer efter att något terrorattentat begåtts i islams namn”. Nu råkar det vara så att terror inom islam är äldre än Koranen som sammanställd bok. Redan år 627 i samband med att Muhammed beordrade dödandet av 600-800 män i den judiska stammen Quraiza ”uppenbarades” följande vers.

”Han (Allah) drev dem av Bokens folk (judarna), som stött dem, från sina fästen och kastade terror i deras hjärtan, En del dödade ni, en del gjorde ni till fångar” (K 33:26).

Jag förmodar att det är en sådan hög andlig nivå Kielan sökt inom islam.

Artikeln innehåller ett par särskilt märkliga uttalanden. Han säger att: ”… muslimer som har det svårt i fattiga länder som Bangladesh och Pakistan på grund av vad västvärlden gjort genom historien.” Påståendet visar på en pyramidal historielöshet. Den tid då folken i dessa länder, och för den delen i Indien, verkligen hade det ”svårt” var under flera hundra år av muslimsk erövring. Miljontals människor dödades av islams blodiga svärd och stora kulturarv utplånades. Den indiske välrenommerade historikern K.S. Lal har skildrat detta.

I vår tid utvecklas och blomstrar Indien med just västerländsk teknologi och hårt arbete, medan Pakistan och Bangladesh är underutvecklade eftersom de lider under islams medeltida ok. Det oket, som undertrycker förnuft och kritiskt tänkande men bidrar till fatalism (inshallah-mentalitet), är dessa länders verkliga olycka.

Ett annan uttalande som får en att undra vad den gode imamen egentligen läst och förstått av Koranen är följande: ”Islam ger individen ett fullt ansvar. I kristendomen har Jesus sonat alla synder, alltså är det någon annan som tar på sig ansvaret, och det är för mig den stora skillnaden.”

Nu är det så att predestinationsläran är hårt inskriven i Koranen. Låt mig ge två små exempel.
”Ingenting kan hända oss utom vad Allah har bestämt för oss.” (K 9:51)
”Allah vilseför vem han vill och vem han vill vägleder han.” (K 14:4).

Som J.S. Mill sade om detta i Three Essays on Religion, “det finns något verkligen vidrigt och ondskefullt i tanken att Gud med avsikt skapar varelser att fylla helvetet med, varelser som inte på något sätt kan hållas ansvariga för sina handlingar eftersom Gud själv väljer att leda dem vilse”.

Det framgår här att det är Allah och inte individen som har det fulla ansvaret. Däremot är Allahs slav, muslimen, skyldig att efterleva ett stort antal mer eller mindre bisarra regler, som Koranen och haditherna är fulla av. Den gode imamen borde dels läsa på i sina ”heliga skrifter”, dels sluta med denna lätt genomskådade taqiyya.

Jag borde kanske nämna att taqiyya är den av ”profeten” instiftade regeln att ljuga i syfte att främja islam (K 3:28, Bukhari B52:271).

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Ett grundskott mot kulturrelativismen i Sverige?

2008-03-06T01:35:00.000-08:00

Äntligen, äntligen ett klokt och välmotiverat förslag rörande integrationspolitiken från företrädare för sittande regering. Det är något av en ödets ironi att förslaget kommer från ett parti som har ett tungt ansvar för dagens bedrövliga situation vad gäller invandring och integration.

Glöm aldrig att det var den misslyckade allsångsledaren Olyckan Friggebo ivrigt påhejad av den självgode Vet Bästerberg som öppnade dammluckorna för en katastrofal massinvandring. Dessa fakta är väl belagda i Exit Folkhemssverige där man kan läsa:

”En ledande grupp inom ett parti med mindre än 10 procent av väljarkåren bakom sig och vars väljarmajoritet var motståndare till dess flyktingpolitik, kom ändå av andra omständigheter i läge att föra denna politik för hela landets räkning. Dessa i verksamheten oerfarna folkpartipolitiker, som inte accepterade råd från någon, tilläts under ett par av de ekonomiskt svåraste år landet genomlidit i modern tid göra Sverige till världsmästare i asyl och permanenta uppehållstillstånd, till en kostnad av miljardbelopp ur statskassan. Eller, rättare sagt, lagd på statsskulden.”

I en eufori av maktberusning körde dessa politiker med samtycke från Carl Bildt över såväl en demokratisk opinion som experter i form Invandrarverkets chef Christina Rogestam. Detta framstår som en tragikomisk parodi på demokrati och förnuft.

Så Folkpartiet har mycket att gottgöra. Det måste dock få erkänsla för konstruktiva förslag nyligen rörande skolpolitiken och kärnkraften.

Från sfinxen från Täby och hans vapendragare kommer bara svammel ungefär som en gång från oraklet i Delfi. Man undrar vilka ångor, som påverkar hans omdöme. Jag kan inte erinra mig ett vettigt förslag från det hållet. Dessa nya moderater har begått flera grova svek mot sina gamla kärnväljare och inte minst slagit stora spikar i det svenska försvarets likkista.

Förslagsställarna hänvisar bl.a. till en doktorsavhandling som visat att mer än var fjärde utlandsfödd flicka inte får delta i undervisning i flera obligatoriska ämnen. Detta är uppenbart orimligt och bidrar till utanförskap. Låt oss hoppas att detta förslag är ett första litet steg för att motverka den pågående gettoiseringen i flera av våra städer.

Kan vi även hoppas att det är ett första grundskott mot den rådande och förödande kulturrelativismen?

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Invandring, Islam, Media, Politik, Religion