Germund uppmärksammade mig på denna artikel i Dagen med en intervju av Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd. Den korta artikeln är sig synnerligen avslöjande.
Som så ofta när denna och andra apologeter för islam uttalar sig i västerländska media förlitar de sig på den fundamentala okunskapen om islam bland journalister, politikeroch inte minst folk i gemen. Detta är det mest flagranta exempel på taqiya jag sett på länge eftersom alternativet okunskap om islams grundsatser framstår som mindre sannolikt för en person i hennes position. Eller, kan det vara så utstuderat att man gett en helt okunnig person uppdraget för att mera övertygande kunna förmedla lögnerna, dvs taqiya.
Intervjun berör främst situationen för apostater från islam, men redan i sitt första svar kommer Benaouda in på islams hållning till andra religioner. Och hon gör det genom att uttala en av de grövsta lögner jag sett eller hört på länge.
Det förhåller sig nämligen precis tvärtom mot vad hon säger. Koranen och haditherna är fulla av hätska utfall mot alla andra religioner och mycket tydliga med att dess utövare skall dödas om de inte omvänder sig till islam.
Koranen föreskriver i bl a 4:89 dödsstraff för apostater. Haditherna är som här: ”Vem som än ändrar sin religion från islam, döda honom” (Sahih al-Bukhari vol. 9, No. 57 p. 45) lika tydliga på den punkten. Denna inställning är dessutom kodifierad i samtliga ledande skolor för den muslimska lagen sharia.
En saklig och grundlig genomgång av detta, grundad på islamska källor, finns här.
Benaoudas försök att med hänvisning till sura 109 hävda att islam medger religionsfrihet är av noll och intet värde. Den har nämligen enligt den av ”profeten” introducerade doktrinen om abrogation (bl a K 2:106) ersatts av ett flertal verser i betydligt senare suror med ett allt annat än tolerant innehåll. Som exempel kan anges 2:191, 8:39, 9:5 och 9:29. Om ni inte har tillgång till koranen finner ni här tre parallella översättningar till engelska. En annan bra källa med koranverserna kategoriserade finns här.
Sammantaget är Benaoudas uttalanden ett av de tydligaste och värsta exemplen på taqiya.
Andra bloggar om: Islam, Religion, Mänskliga rättigheter,
Sunday, 26 August 2007
Friday, 24 August 2007
Kommentar till ”Jihad i Malmö”
Jag vill börja med att ge Jihad-bloggaren en eloge för att han publicerar bra och relevant material i ett mycket angeläget syfte. Tyvärr medger han inte möjlighet till kommentarer i sin blogg, vilket föranleder mig att försöka nå fram genom detta inlägg.
”hcp” försöker under rubriken ”Ett klarläggande” göra en tydlig distinktion mellan islam som religion och islamism som politisk ideologi. Detta är enligt min mening allt annat än invändningsfritt. För tydlighetens skull väljer jag att här använda hcp’s terminologi islam respektive islamism.
Det är riktigt att det förrutom de två huvudfårorna, sunni och shia, finns ett antal riktningar inom islam med, om man så vill olika tolkningar av den ”rätta läran”. Gemensamt för dem alla är Koranen. För sunniter och majoriteten av muslimska lärda är dessutom de erkända haditherna, främst enligt Sahih Bukhari och Sahih Muslim, synnerligen betydelsefulla inte minst för att sätta olika koranverser i rätt kontext.
Men låt oss här hålla oss till Koranen som enligt vedertagen muslimsk doktrin är Allahs direkta ord vilka inte kan ändras av människor, bortsett från de verser som abrogerats av den siste profeten själv. En god muslim måste tro på att Allah är den ende guden och att Muhammed är hans siste profet. Koranen är mycket tydlig med att man inte kan tro bara på vissa delar av den (se bl a K 2:85).
Koranen innehåller ett stort antal verser, som talar om relationen mellan å ena sidan islam och muslimer, å andra sidan andra religioner och ”otrogna”. Låt oss se på några sådana verser från en känd översättning, som är särskilt relevanta i detta sammanhang.
002.193 PICKTHAL: And fight them until persecution is no more, and religion is for Allah. But if they desist, then let there be no hostility except against wrong-doers.
008.039 PICKTHAL: And fight them until persecution is no more, and religion is all for Allah. But if they cease, then lo! Allah is Seer of what they do.
009.033 PICKTHAL: He it is Who hath sent His messenger with the guidance and the Religion of Truth, that He may cause it to prevail over all religion, however much the idolaters may be averse.
Kontentan är glasklar, eller hur? Bekämpa de otrogna tills islam har segrat. Det som det talas om här är religionen islam– inte någon särtolkning. Det framgår också tydligt att att jihad är en fysisk strid inte någon inre kamp,som en del apologeter försöker göra gällande.
Den synnerligen starka kopplingen mellan religion och politik är tydlig i islams tidiga historia. Sedan Muhammed etablerat sig i Mecka var han såväl andlig och politisk ledare som rättsligt överhuvud. Det är därför inte en slump att sharia främst baseras på Koranen och Sunna. De fyra första kaliferna var också andliga och politiska ledare med utgångspunkt i religionen. Kalifaten var således starkt centralstyrda teokratier. Så fortsatte det åtminstone formellt långt fram under det ottomanska väldet.
Av detta framgår att islam de facto är både religion och politisk ideologi. Meningen: ”Islamism är däremot ett försök att göra en viss tolkning av islam till en politisk ideologi.” är därför sakligt fel. Det som i debatten benämns ”islamism” är inget annat än renodlad islam, direkt från källan och utan omtappning.
Andra bloggar om: Islam, Politik
”hcp” försöker under rubriken ”Ett klarläggande” göra en tydlig distinktion mellan islam som religion och islamism som politisk ideologi. Detta är enligt min mening allt annat än invändningsfritt. För tydlighetens skull väljer jag att här använda hcp’s terminologi islam respektive islamism.
Det är riktigt att det förrutom de två huvudfårorna, sunni och shia, finns ett antal riktningar inom islam med, om man så vill olika tolkningar av den ”rätta läran”. Gemensamt för dem alla är Koranen. För sunniter och majoriteten av muslimska lärda är dessutom de erkända haditherna, främst enligt Sahih Bukhari och Sahih Muslim, synnerligen betydelsefulla inte minst för att sätta olika koranverser i rätt kontext.
Men låt oss här hålla oss till Koranen som enligt vedertagen muslimsk doktrin är Allahs direkta ord vilka inte kan ändras av människor, bortsett från de verser som abrogerats av den siste profeten själv. En god muslim måste tro på att Allah är den ende guden och att Muhammed är hans siste profet. Koranen är mycket tydlig med att man inte kan tro bara på vissa delar av den (se bl a K 2:85).
Koranen innehåller ett stort antal verser, som talar om relationen mellan å ena sidan islam och muslimer, å andra sidan andra religioner och ”otrogna”. Låt oss se på några sådana verser från en känd översättning, som är särskilt relevanta i detta sammanhang.
002.193 PICKTHAL: And fight them until persecution is no more, and religion is for Allah. But if they desist, then let there be no hostility except against wrong-doers.
008.039 PICKTHAL: And fight them until persecution is no more, and religion is all for Allah. But if they cease, then lo! Allah is Seer of what they do.
009.033 PICKTHAL: He it is Who hath sent His messenger with the guidance and the Religion of Truth, that He may cause it to prevail over all religion, however much the idolaters may be averse.
Kontentan är glasklar, eller hur? Bekämpa de otrogna tills islam har segrat. Det som det talas om här är religionen islam– inte någon särtolkning. Det framgår också tydligt att att jihad är en fysisk strid inte någon inre kamp,som en del apologeter försöker göra gällande.
Den synnerligen starka kopplingen mellan religion och politik är tydlig i islams tidiga historia. Sedan Muhammed etablerat sig i Mecka var han såväl andlig och politisk ledare som rättsligt överhuvud. Det är därför inte en slump att sharia främst baseras på Koranen och Sunna. De fyra första kaliferna var också andliga och politiska ledare med utgångspunkt i religionen. Kalifaten var således starkt centralstyrda teokratier. Så fortsatte det åtminstone formellt långt fram under det ottomanska väldet.
Av detta framgår att islam de facto är både religion och politisk ideologi. Meningen: ”Islamism är däremot ett försök att göra en viss tolkning av islam till en politisk ideologi.” är därför sakligt fel. Det som i debatten benämns ”islamism” är inget annat än renodlad islam, direkt från källan och utan omtappning.
Andra bloggar om: Islam, Politik
Thursday, 23 August 2007
Om krökta ryggar
Germund påtalade i måndags med all rätta under rubriken ”Civilkurage eller politiskt korrekt krökta ryggar” att: ”Det är rent ynkligt att värna om en religion vars ledare inte fullt ut accepterar en samhällsordning med:Mänskliga rättigheterDemokratiJämlikhetJämställdhetReligionsfrihetÅsiktsfrihetTryckfrihetKönsneutrala äktenskapUtbildning enligt Skolverkets normer”.
Jag försökte i onsdags lämna en kommentar med ungefär (glömde spara kopia) följande innehåll:
”Ja, det är ynkligt men värre än så. Det är förräderi mot de värden vårt demokratiska samhälle bygger på.
Det bör framhållas att det inte enbart är vissa ledare eller fundamentalister inom islam som vägrar acceptera dessa fri- och rättigheter. Motståndet är institutionellt och systematiskt inom islam och grundas på klara och entydiga uttalanden i Koranen och Sunna/hadither.
Samtliga muslimska länder har undertecknat ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI). Detta dokument finns sedan 1990 och tar öppet avstånd från FN:S allmänna förklaring om de Mänskliga Rättigheterna (MR), inte minst genom att göra MR underställda sharia, den muslimska lagen baserad på Koranen och Sunna.
Detta faktum väljer ”våra” s k politiska ledare att blunda för år efter år. Dessa inkluderar den ofta prisade diplomaten Jan Eliasson som 2006 i egenskap av ordförande i FN:s Generalförsamling (och samtidigt svensk utrikesminister) var med om att sjösätta FN:s nya råd för mänskliga rättigheter. Denna institution ersätter den sedan länge dysfunktionella ”Kommissionen för mänskliga rättigheter”. Det nya rådet fick naturligtvis ett antal av undertecknarna av CDHRI som framträdande medlemmar.
Det är inget annat än förräderi av våra politiska ”företrädare” att ständigt blunda för att de MR, som är omistliga för demokratin så flagrant åsidosätts. Det förefaller som om MR bara nämns av de politiska ledarna vid högtidliga tillfällen; inget som man är beredd att försvara i det dagliga arbetet.”
Ungefär så skrev jag, men inlägget publicerades inte, då Germund valde att inte släppa fram kommentaren. Det är naturligtvis upp till honom som blogg-innehavare att göra så. Tillåt mig bara tycka att det är något av ödets ironi att Germund i anslutning till en av honom satt rubrik om krökta ryggar själv kröker rygg för etablissemanget.
Jag kan försäkra att innehållet i min kommentar är helt sakligt korrekt.
Det finns skäl att påminna om att det nya ”rådet” redan under vårens session försökte tysta en människorättsorganisation (UN Watch) som behagade kritisera rådet och en del av deras medlemmar (se och hör detta inslag). Man antog även en resolution, som i princip förbjuder kritik av islam. Rådet har således redan under sitt första arbetsår grundligt diskvalificerat sig självt som värnare av MR.
Men vad annat hade man kunnat vänta sig av en församling med representanter från ett stort antal länder notoriska för sina ständiga och grova brott mot MR. Kontrollera gärna sammansättningen här. Snacka om att sätta bocken till trädgårdsmästare.
En annan reflexion i sammanhanget. Jan Eliasson har under många år haft flera framträdande uppdrag inom FN. Försök inte inbilla mig att han inte känner till CDHRI. Om framstående diplomati är liktydigt med att kröka rygg för det och dem som är ansvariga för grova brott mot FN:s egna MR, så betackar jag mig för sådan.
Det är hög tid för mindre diplomati och mera klarspråk.
Andra bloggar om: Demokrati, Mänskliga Rättigheter, Islam
Jag försökte i onsdags lämna en kommentar med ungefär (glömde spara kopia) följande innehåll:
”Ja, det är ynkligt men värre än så. Det är förräderi mot de värden vårt demokratiska samhälle bygger på.
Det bör framhållas att det inte enbart är vissa ledare eller fundamentalister inom islam som vägrar acceptera dessa fri- och rättigheter. Motståndet är institutionellt och systematiskt inom islam och grundas på klara och entydiga uttalanden i Koranen och Sunna/hadither.
Samtliga muslimska länder har undertecknat ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI). Detta dokument finns sedan 1990 och tar öppet avstånd från FN:S allmänna förklaring om de Mänskliga Rättigheterna (MR), inte minst genom att göra MR underställda sharia, den muslimska lagen baserad på Koranen och Sunna.
Detta faktum väljer ”våra” s k politiska ledare att blunda för år efter år. Dessa inkluderar den ofta prisade diplomaten Jan Eliasson som 2006 i egenskap av ordförande i FN:s Generalförsamling (och samtidigt svensk utrikesminister) var med om att sjösätta FN:s nya råd för mänskliga rättigheter. Denna institution ersätter den sedan länge dysfunktionella ”Kommissionen för mänskliga rättigheter”. Det nya rådet fick naturligtvis ett antal av undertecknarna av CDHRI som framträdande medlemmar.
Det är inget annat än förräderi av våra politiska ”företrädare” att ständigt blunda för att de MR, som är omistliga för demokratin så flagrant åsidosätts. Det förefaller som om MR bara nämns av de politiska ledarna vid högtidliga tillfällen; inget som man är beredd att försvara i det dagliga arbetet.”
Ungefär så skrev jag, men inlägget publicerades inte, då Germund valde att inte släppa fram kommentaren. Det är naturligtvis upp till honom som blogg-innehavare att göra så. Tillåt mig bara tycka att det är något av ödets ironi att Germund i anslutning till en av honom satt rubrik om krökta ryggar själv kröker rygg för etablissemanget.
Jag kan försäkra att innehållet i min kommentar är helt sakligt korrekt.
Det finns skäl att påminna om att det nya ”rådet” redan under vårens session försökte tysta en människorättsorganisation (UN Watch) som behagade kritisera rådet och en del av deras medlemmar (se och hör detta inslag). Man antog även en resolution, som i princip förbjuder kritik av islam. Rådet har således redan under sitt första arbetsår grundligt diskvalificerat sig självt som värnare av MR.
Men vad annat hade man kunnat vänta sig av en församling med representanter från ett stort antal länder notoriska för sina ständiga och grova brott mot MR. Kontrollera gärna sammansättningen här. Snacka om att sätta bocken till trädgårdsmästare.
En annan reflexion i sammanhanget. Jan Eliasson har under många år haft flera framträdande uppdrag inom FN. Försök inte inbilla mig att han inte känner till CDHRI. Om framstående diplomati är liktydigt med att kröka rygg för det och dem som är ansvariga för grova brott mot FN:s egna MR, så betackar jag mig för sådan.
Det är hög tid för mindre diplomati och mera klarspråk.
Andra bloggar om: Demokrati, Mänskliga Rättigheter, Islam
Tuesday, 24 July 2007
Granstedt har inget förstått
Granstedts artikel på SvD Brännpunkt avslöjar en makalös historielöshet och brist på insikt om den religiöst/ideologiska bakgrunden till Hamas’ uttalade strävan att ”kasta judarna i sjön”. Hans parallell mellan problemen i Palestina och förhållandena i Sydafrika under apartheid är därför helt utan relevans.
I den muslimska världen håller man sin urgamla historia samt ”profetens” postulat och påbud levande genom att ständigt referera till dem i moskéer och skolor. Koranen och Muhammeds gärning hålls i högsta grad levande.
Västvärlden har istället under ett antal decennier mer eller mindre nedmonterat historieundervisningen och fokuserat mot att ”se framåt” med stora skygglappar mot historien och dess stora betydelse för nutida förhållanden. Många är därför illa rustade att analysera situationer med stark historisk bakgrund. Man man möjligen något ursäkta Granstedt med att han är offer för dessa sakernas tillstånd.
Bakgrunden till Hamas’ och för övrigt den samlade muslimska världens motstånd mot Israel alltsedan dess tillkomst är helt enkelt muhammeds testamente på dödsbädden att rensa hela arabiska halvön från ”otrogna” (se Bukhari Vol 4, bok 52,nr 288). Det är inte i första hand fråga om några gränser hit eller dit utan ideologiskt betingad strävan att eliminera Israel. Granstedt skriver:”När Hamas äntligen väljer att på demokratisk väg få ett folkligt mandat” och tar detta som intäkt för att det skulle röra sig om en demokratisk organisation avslöjar han sin genuina okunskap och naivitet vad avser islam och muslimskt tänkande.
Islam och demokrati är oförenliga eftersom islam och sharia förnekar ett antal av de rekvisit som är nödvändiga för demokrati. Eftersom Hamas är en fundamentalistisk islamisk organisation, gäller detta i högsta grad även för den.
Han skriver vidare: ”Freden måste bygga på insikten att araber har samma människovärde som israeler,”. Detta kan förefalla invändningsfritt menavslöjar åter hans brist på insikt om islam. Det torde inte finnas någon religion eller ideologi som gör en så tydlig skillnad mellan ”troende” och ”otrogna” eller mellan ”vi och dom”, som islam. Otaliga verser i Koranen och mängder av hadither uttalar hur lågt stående judar, kristna och hedningar är i förhållande till de ”troende”. Detta är inte bara något som står i gamla böcker. Det hålls levande och predikas varje fredag i tusentals moskéer över hela världen.
De som måste övertygas om människors lika värde är i första hand muslimerna i området. Där har Granstedt en uppgift att bita i.
Hur tror Granstedt att det skall gå att ”räcka ut handen till” och förhandla med en part med så djupt rotade ideologiska föreställningar?
Andra bloggar om: Islam, Palestina, Politik, Demokrati
I den muslimska världen håller man sin urgamla historia samt ”profetens” postulat och påbud levande genom att ständigt referera till dem i moskéer och skolor. Koranen och Muhammeds gärning hålls i högsta grad levande.
Västvärlden har istället under ett antal decennier mer eller mindre nedmonterat historieundervisningen och fokuserat mot att ”se framåt” med stora skygglappar mot historien och dess stora betydelse för nutida förhållanden. Många är därför illa rustade att analysera situationer med stark historisk bakgrund. Man man möjligen något ursäkta Granstedt med att han är offer för dessa sakernas tillstånd.
Bakgrunden till Hamas’ och för övrigt den samlade muslimska världens motstånd mot Israel alltsedan dess tillkomst är helt enkelt muhammeds testamente på dödsbädden att rensa hela arabiska halvön från ”otrogna” (se Bukhari Vol 4, bok 52,nr 288). Det är inte i första hand fråga om några gränser hit eller dit utan ideologiskt betingad strävan att eliminera Israel. Granstedt skriver:”När Hamas äntligen väljer att på demokratisk väg få ett folkligt mandat” och tar detta som intäkt för att det skulle röra sig om en demokratisk organisation avslöjar han sin genuina okunskap och naivitet vad avser islam och muslimskt tänkande.
Islam och demokrati är oförenliga eftersom islam och sharia förnekar ett antal av de rekvisit som är nödvändiga för demokrati. Eftersom Hamas är en fundamentalistisk islamisk organisation, gäller detta i högsta grad även för den.
Han skriver vidare: ”Freden måste bygga på insikten att araber har samma människovärde som israeler,”. Detta kan förefalla invändningsfritt menavslöjar åter hans brist på insikt om islam. Det torde inte finnas någon religion eller ideologi som gör en så tydlig skillnad mellan ”troende” och ”otrogna” eller mellan ”vi och dom”, som islam. Otaliga verser i Koranen och mängder av hadither uttalar hur lågt stående judar, kristna och hedningar är i förhållande till de ”troende”. Detta är inte bara något som står i gamla böcker. Det hålls levande och predikas varje fredag i tusentals moskéer över hela världen.
De som måste övertygas om människors lika värde är i första hand muslimerna i området. Där har Granstedt en uppgift att bita i.
Hur tror Granstedt att det skall gå att ”räcka ut handen till” och förhandla med en part med så djupt rotade ideologiska föreställningar?
Andra bloggar om: Islam, Palestina, Politik, Demokrati
Saturday, 21 July 2007
Talande bild
Någon tid efter att påven hållit sin sedermera berömda Regensburg-föreläsning publicerades denna bild som kommentar till de händelser som följde.
Islamistisk advokatyr i stereo
Huvudledaren i SvD liksom brännpunktsartikeln på motstående sida är delvis ute i samma ärende. De propagerar för det islamistiska partiet i Turkiet inför stundande val. Båda artiklarna innehåller också ett antal motsägelser inbördes såväl som mot varandra. De undanhåller båda också några viktiga sanningar, vilka är avgörande för att ta ställning till huvudfrågan. Detta är är närmast symptomatiskt och kanske oundvikligt när man behandlar något som har sina rötter i Koranen, en bok belamrad med just motsägelser.
Ledaren anger tonen genom att hänvisa till en ingrodd ”islamofobi”. I nästa mening påstår man att det aktuella valet på något sätt, oklart hur, skulle visa att sådan är obefogad. Att döma av de omfattande demonstrationerna är tydligen ett betydande antal turkar själva rädda för en ytterligare islamisering av samhället. En stor del av den opposition som demonstrerat är, som en följd av valsystemet, inte representerad i Nationalförsamlingen. Regerande AKP har med34,3 % av rösterna 66% av mandaten, oppositionspartiet CHP har 19,4% av rösterna 32% av mandaten medan fem partier, alla med mer än 5% av rösterna, tillsammans har 36,5% av rösterna men inga mandat. Resterande 9,8% av rösterna fördelas på tolv småpartier av vilka ett har 6 mandat. Nästan hälften av avgivna röster saknar alltså representation i parlamentet. Just en snygg demokrati.
Båda artiklarna sätter direkt eller indirekt likhetstecken mellan oppositionen och ”militären”. Bilden är betydligt mer komplicerad än så. En stor del av den faktiska oppositionen mot ytterligare islamifiering finns inte minst i en välutbildad medelklass längs kusterna och i de större städerna.
Ledaren påstår att Turkiet är en av världens mest sekulära stater, medan Kurdo Baksi hävdar att så inte är fallet. Däremot tycks båda vara eniga om att det islamistiska AKP är en garant för demokrati medan allt ont emanerar från ”militären”. Båda blundar för att kemalisterna och militären av många anses vara en garant mot islamifiering.
Ingen av dessa åsiktsmånglare dristar sig till att nämna att Turkiet är ett av de 57 länder som undertecknat CDHRI, än mindre att detta faktum utgör ett synnerligen allvarligt problem från demokratisynpunkt eftersom det är ett i grunden odemokratiskt dokument. De bortser även från att det var en demokratiskt vald regering inte militären som undertecknade CDHRI.
Båda påtalar med rätta fortgående kränkningar av mänskliga rättigheter men får det att låta att det är ”militärens” fel trots att det uppenbart skett och sker under den sittande regeringens ”vakt”. Att tro att ett land som bekänner sig till att sharia (se CDHRI) skall ha ett överordnat inflytande på landets lagar skulle kunna vara ”världens första muslimskt styrda fullgoda demokrati” är mer lovligt naivt.
Andra bloggar om: Islam, Politik, EU, Demokrati
Ledaren anger tonen genom att hänvisa till en ingrodd ”islamofobi”. I nästa mening påstår man att det aktuella valet på något sätt, oklart hur, skulle visa att sådan är obefogad. Att döma av de omfattande demonstrationerna är tydligen ett betydande antal turkar själva rädda för en ytterligare islamisering av samhället. En stor del av den opposition som demonstrerat är, som en följd av valsystemet, inte representerad i Nationalförsamlingen. Regerande AKP har med34,3 % av rösterna 66% av mandaten, oppositionspartiet CHP har 19,4% av rösterna 32% av mandaten medan fem partier, alla med mer än 5% av rösterna, tillsammans har 36,5% av rösterna men inga mandat. Resterande 9,8% av rösterna fördelas på tolv småpartier av vilka ett har 6 mandat. Nästan hälften av avgivna röster saknar alltså representation i parlamentet. Just en snygg demokrati.
Båda artiklarna sätter direkt eller indirekt likhetstecken mellan oppositionen och ”militären”. Bilden är betydligt mer komplicerad än så. En stor del av den faktiska oppositionen mot ytterligare islamifiering finns inte minst i en välutbildad medelklass längs kusterna och i de större städerna.
Ledaren påstår att Turkiet är en av världens mest sekulära stater, medan Kurdo Baksi hävdar att så inte är fallet. Däremot tycks båda vara eniga om att det islamistiska AKP är en garant för demokrati medan allt ont emanerar från ”militären”. Båda blundar för att kemalisterna och militären av många anses vara en garant mot islamifiering.
Ingen av dessa åsiktsmånglare dristar sig till att nämna att Turkiet är ett av de 57 länder som undertecknat CDHRI, än mindre att detta faktum utgör ett synnerligen allvarligt problem från demokratisynpunkt eftersom det är ett i grunden odemokratiskt dokument. De bortser även från att det var en demokratiskt vald regering inte militären som undertecknade CDHRI.
Båda påtalar med rätta fortgående kränkningar av mänskliga rättigheter men får det att låta att det är ”militärens” fel trots att det uppenbart skett och sker under den sittande regeringens ”vakt”. Att tro att ett land som bekänner sig till att sharia (se CDHRI) skall ha ett överordnat inflytande på landets lagar skulle kunna vara ”världens första muslimskt styrda fullgoda demokrati” är mer lovligt naivt.
Andra bloggar om: Islam, Politik, EU, Demokrati
Wednesday, 18 July 2007
Sorglös demagogi av Sorgenfrei
Expressens nätupplaga publicerade idag (18/7 -07) en i flera avseenden märklig artikel. Innan vi går in på sakinnehållet finns det skäl att något stanna vid presentationen eller marknadsföringen av inlägget.
Redan rubriken anger att att innehållet är politiskt. Författaren presenteras däremot som religionshistorier och blivande doktorand d v s en väl etablerad akademiker. Man kan förmoda att detta sker för att invagga den fåkunniga menigheten i något av den akademiska saklighetens trygghet.
I min måhända omoderna värld skall en sann akademiker sträva efter att finna ”sanningen” eller åtminstone så mycket av sanning som med hänsyn till tillgängliga fakta och befintliga metoder f n står att finna. Att medvetet eller av sorglös letargi välja bort eller rentav förvränga lätt tillgängliga fakta är allt annat än godtagbar akademisk nivå. Jag skall nedan beröra ett antal sådana tillkortakommanden.
Låt oss börja med en terminologifråga som inte bara är semantisk utan har stor faktisk betydelse. Redan tidigt nämns begreppet ”islamdemokratiska” i samband med AKP och Turkiet. För den som har den minsta kunskap om islam är ordet minst sagt motsägelsefullt. I en intervju i ”Människor och Tro” feb 2006 sade Dr Azzam Tamimi apropå islam och sekularisering att det var otänkbart eftersom det vore en självmotsägelse. Exakt detsamma gäller begreppet ”islamdemokratisk”.
Vad har jag då för grund att påstå detta frågar sig vän av ordning? Jo, för det första är det knappast någon slump att Turkiet är ett av 57 muslimska länder inom OIC som undertecknat ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI), som i väsentliga avseenden, inte minst vad avser demokratiska rättigheter, avviker från de Allmänna Mänskliga Rättigheterna. Och varför har man då gjort detta? Jo, enligt islamskt synsätt, inom såväl sunni som shia, är det den av Allah genom Koranen och haditherna givna lagen — sharia — som skall reglera alla förhållanden inklusive mänskliga rättigheter. Av detta följer att en av Allah given lag inte kan ändras av människor; d v s i demokratisk ordning.
Man måste därför vara helt sorglös med fakta och/eller helt okunnig i islamologi för att i ett begrepp förena de två orden islam och demokrati. De är ungefär lika blandbara som olja och vatten.
Sorgenfrei säger att: ”Det finns inga naturliga gränser mellan folk och kulturer, länder och världsdelar.” Detta är i flera avseenden en sanning med modifikation. Det finns faktiskt ofta naturliga geografiska gränser inte minst mellan världsdelar och även mellan enskilda länder i form av oceaner, hav, bergskedjor eller floder. I andra fall kan det helt visst saknas i geografisk mening naturliga gränser men det hindrar inte att det är naturligt att individer eller grupper av individer allt efter kraft och förmåga hävdar ett område eller revir. Detta ser vi exempel på överallt inom djurvärlden och faktiskt även i växtriket. Gränserna är i den meningen naturliga så länge individen/gruppen förmår hävda dem. När detta inte längre lyckas kan det medföra undergång för hela gruppen.
Ett annat sorglöst påstående är detta: ”Från det att osmanerna intog Konstantinopel 1453 uppfattas turkarna allt mer som ett hot.” Jaså, verkligen!? Man undrar vad han grundar det på. Från 700-talet hade det bysantinska väldet varit utsatt för ständiga attacker från muslimerna och steg för steg hade Anatolien som en gång var kristet kärnland erövrats med svärdets makt. Påven refererade förra hösten i sin numera berömda Regensburg-föreläsning till en skriftväxlng mellan den lärde kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk muslim i slutet av 1300-talet. Det framgår tydligt av den skriftväxlingen att kejsaren var väl medveten om muslimerna (turkarna) ”som ett hot”. Han var dessutom helt på det klara över den stora skillnaden i ”kultur och religion” utan att den behövde ”utmålas” för honom.
Författaren har mycket dimmiga begrepp om ”roten till den europeiska överlägsenhet gentemot Turkiet.som levt kvar in i våra dagar.” Islam har från första början haft en våldsam och parasitisk karaktär. Med början i kamelkaravaner, över judiska klaner,via städer, länder och kulturer har hela tiden nya errövringar försörjt kalifatet med rikedomar och kunskaper. När errövringsvågen efter underkuvandet av Balkan ebbade ut började även imperiet stagnera. En huvudanledning till detta är att islam begränsar fritt tänkande eftersom all nödvändig kunskap anses finnas i Koranen.
Samtidigt hade i Europa från renäsansen ett friare tänkande stimulerat en allt snabbare utveckling av vetenskap och teknik samt gynnat nya ”upptäckter”. Kemal Atatürk var väl medveten om detta och det var därför han genom sekularisering av landet ville befria det från en del av det muslimska ok som förhindrade utveckling.
Genom att utmåla det sekulära statsskicket som auktoritärt och odemokratiskt i motsats till moderniserade och reformerade islamiska partiet utför han ett halsbrytande intellektuellt och logiskt trapetsnummer. Att ta den med skygglappar utrustade turkofilen Ingmar Karlsson som sanningsvittne gör inte saken bättre.
Har dessa herrar inte förstått något av islams innersta kärna, eller är de i wahabisternas såld? En sekulär stat är en styggelse för varje troende muslim, som Dr Amimi så vältaligt uttryckte det. Påståendet att det skulle finnas ”en islamisk variant av kristdemokratin” i Turkiet är häpnadsväckande och på intet sätt underbyggt.
För den som vill öppna ögonen är påståendet ”att ”islamdemokratiska” teoretikerna vunnit mark i såväl arabvärlden som Iran och inte minst i Turkiet.” än mer häpnadsväckande. Menar han på fullt allvar att t ex ayatollorna i Iran som basar för en förtryckarregim är ”islamdemokratiska”? Jag betackar mig för en sådan demokrati.
Faktum är att de tendenser som utvecklats mest i den islamiska världen sedan början av 1900-talet är mycket ortodoxa och med rötter i Muslimska Broderskapet och i wahabismen. På vilken planet lever vår sorglöse islamolog?
Att ta in Turkiet i EU innan det finns övertygande bevis på att det faktiskt finns en i grunden reformerad islam vore förödande för Europa och för tanken på frihetlig demokrati. Det är faktiskt avsevärt mycket bättre att ha en ”extremistisk grannnation” än att släppa in en trojansk häst innanför murarna.
Att hålla Turkiet utanför EU skulle äntligen ge EU:s muslimska innevånare en tydlig signal om att Europa menar allvar med det fria, demokratiska och icke-teokratiska samhället och förhoppningsvis få dem att inse att vill de leva här får de vara så goda att integrera sig.
Andra bloggar om: Politik, Islam, EU, Mänskliga Rättigheter
Redan rubriken anger att att innehållet är politiskt. Författaren presenteras däremot som religionshistorier och blivande doktorand d v s en väl etablerad akademiker. Man kan förmoda att detta sker för att invagga den fåkunniga menigheten i något av den akademiska saklighetens trygghet.
I min måhända omoderna värld skall en sann akademiker sträva efter att finna ”sanningen” eller åtminstone så mycket av sanning som med hänsyn till tillgängliga fakta och befintliga metoder f n står att finna. Att medvetet eller av sorglös letargi välja bort eller rentav förvränga lätt tillgängliga fakta är allt annat än godtagbar akademisk nivå. Jag skall nedan beröra ett antal sådana tillkortakommanden.
Låt oss börja med en terminologifråga som inte bara är semantisk utan har stor faktisk betydelse. Redan tidigt nämns begreppet ”islamdemokratiska” i samband med AKP och Turkiet. För den som har den minsta kunskap om islam är ordet minst sagt motsägelsefullt. I en intervju i ”Människor och Tro” feb 2006 sade Dr Azzam Tamimi apropå islam och sekularisering att det var otänkbart eftersom det vore en självmotsägelse. Exakt detsamma gäller begreppet ”islamdemokratisk”.
Vad har jag då för grund att påstå detta frågar sig vän av ordning? Jo, för det första är det knappast någon slump att Turkiet är ett av 57 muslimska länder inom OIC som undertecknat ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI), som i väsentliga avseenden, inte minst vad avser demokratiska rättigheter, avviker från de Allmänna Mänskliga Rättigheterna. Och varför har man då gjort detta? Jo, enligt islamskt synsätt, inom såväl sunni som shia, är det den av Allah genom Koranen och haditherna givna lagen — sharia — som skall reglera alla förhållanden inklusive mänskliga rättigheter. Av detta följer att en av Allah given lag inte kan ändras av människor; d v s i demokratisk ordning.
Man måste därför vara helt sorglös med fakta och/eller helt okunnig i islamologi för att i ett begrepp förena de två orden islam och demokrati. De är ungefär lika blandbara som olja och vatten.
Sorgenfrei säger att: ”Det finns inga naturliga gränser mellan folk och kulturer, länder och världsdelar.” Detta är i flera avseenden en sanning med modifikation. Det finns faktiskt ofta naturliga geografiska gränser inte minst mellan världsdelar och även mellan enskilda länder i form av oceaner, hav, bergskedjor eller floder. I andra fall kan det helt visst saknas i geografisk mening naturliga gränser men det hindrar inte att det är naturligt att individer eller grupper av individer allt efter kraft och förmåga hävdar ett område eller revir. Detta ser vi exempel på överallt inom djurvärlden och faktiskt även i växtriket. Gränserna är i den meningen naturliga så länge individen/gruppen förmår hävda dem. När detta inte längre lyckas kan det medföra undergång för hela gruppen.
Ett annat sorglöst påstående är detta: ”Från det att osmanerna intog Konstantinopel 1453 uppfattas turkarna allt mer som ett hot.” Jaså, verkligen!? Man undrar vad han grundar det på. Från 700-talet hade det bysantinska väldet varit utsatt för ständiga attacker från muslimerna och steg för steg hade Anatolien som en gång var kristet kärnland erövrats med svärdets makt. Påven refererade förra hösten i sin numera berömda Regensburg-föreläsning till en skriftväxlng mellan den lärde kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk muslim i slutet av 1300-talet. Det framgår tydligt av den skriftväxlingen att kejsaren var väl medveten om muslimerna (turkarna) ”som ett hot”. Han var dessutom helt på det klara över den stora skillnaden i ”kultur och religion” utan att den behövde ”utmålas” för honom.
Författaren har mycket dimmiga begrepp om ”roten till den europeiska överlägsenhet gentemot Turkiet.som levt kvar in i våra dagar.” Islam har från första början haft en våldsam och parasitisk karaktär. Med början i kamelkaravaner, över judiska klaner,via städer, länder och kulturer har hela tiden nya errövringar försörjt kalifatet med rikedomar och kunskaper. När errövringsvågen efter underkuvandet av Balkan ebbade ut började även imperiet stagnera. En huvudanledning till detta är att islam begränsar fritt tänkande eftersom all nödvändig kunskap anses finnas i Koranen.
Samtidigt hade i Europa från renäsansen ett friare tänkande stimulerat en allt snabbare utveckling av vetenskap och teknik samt gynnat nya ”upptäckter”. Kemal Atatürk var väl medveten om detta och det var därför han genom sekularisering av landet ville befria det från en del av det muslimska ok som förhindrade utveckling.
Genom att utmåla det sekulära statsskicket som auktoritärt och odemokratiskt i motsats till moderniserade och reformerade islamiska partiet utför han ett halsbrytande intellektuellt och logiskt trapetsnummer. Att ta den med skygglappar utrustade turkofilen Ingmar Karlsson som sanningsvittne gör inte saken bättre.
Har dessa herrar inte förstått något av islams innersta kärna, eller är de i wahabisternas såld? En sekulär stat är en styggelse för varje troende muslim, som Dr Amimi så vältaligt uttryckte det. Påståendet att det skulle finnas ”en islamisk variant av kristdemokratin” i Turkiet är häpnadsväckande och på intet sätt underbyggt.
För den som vill öppna ögonen är påståendet ”att ”islamdemokratiska” teoretikerna vunnit mark i såväl arabvärlden som Iran och inte minst i Turkiet.” än mer häpnadsväckande. Menar han på fullt allvar att t ex ayatollorna i Iran som basar för en förtryckarregim är ”islamdemokratiska”? Jag betackar mig för en sådan demokrati.
Faktum är att de tendenser som utvecklats mest i den islamiska världen sedan början av 1900-talet är mycket ortodoxa och med rötter i Muslimska Broderskapet och i wahabismen. På vilken planet lever vår sorglöse islamolog?
Att ta in Turkiet i EU innan det finns övertygande bevis på att det faktiskt finns en i grunden reformerad islam vore förödande för Europa och för tanken på frihetlig demokrati. Det är faktiskt avsevärt mycket bättre att ha en ”extremistisk grannnation” än att släppa in en trojansk häst innanför murarna.
Att hålla Turkiet utanför EU skulle äntligen ge EU:s muslimska innevånare en tydlig signal om att Europa menar allvar med det fria, demokratiska och icke-teokratiska samhället och förhoppningsvis få dem att inse att vill de leva här får de vara så goda att integrera sig.
Andra bloggar om: Politik, Islam, EU, Mänskliga Rättigheter
Subscribe to:
Posts (Atom)
