Thursday 29 December 2011

Intervju med Ibn Warraq

Ibn Warraq är enligt min mening en av västvärldens mest framstående intellektuella. Han förenar ingående kunskaper och ett vetenskapligt sinnelag med stort mått av intellektuell integritet och akademisk hederlighet. Dessa är numera tyvärr sällsynta bland samtida s.k. ”intellektuella”.
Ett aktuellt inlägg på FaithFreedom tar upp utdrag från hans senaste bok ”Why the West is Best”. Ur inlägget saxar jag: ” Enligt Ibn Warraq har friheten blivit förrådd av de västerländska ”tjattrande” klasserna. "Många liberaler i väst, från regeringstjänstemän till akademiker och journalister, har misslyckats med att stå upp för våra grundläggande friheter utan har bedrivit eftergiftspolitik och självcensur. Det skamliga övergivandet av det principiella av många intellektuella som svar på fatwan mot Salman Rushdie var en föraning om vad som komma skulle".
Den islamiska lärde demolerar den så kallade "arabiska våren". "Jag är inte alls optimistisk om framtiden för demokratin i Mellanöstern, den arabiska våren bör döpas om till "Det muslimska brödraskapets vår". Det finns inget sådant som "moderat islamism". De islamistiska partierna har skickligt mata godtrogna västerländska journalister från Nicholas Kristoff till Thomas Friedman, och ännu mer lättlurade västerländska regeringar med lugnande ord hela tiden för att dölja deras verkliga syfte, inrättandet av en konstitution baserad på sharia och en teokratisk stat".
Läs gärna hela inlägget.
Jag vill ta tillfället i akt att rekommendera hans mest kända bok ”Why I am Not a Muslim”. Det är en faktaspäckad och mycket väldokumenterad bok och en bra inkörsport till verklig förståelse av islam. Själv köpte och läste jag den för ett antal år sedan. Jag har sedan läst om den och använder den flitigt som referens.
Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Monday 19 December 2011

Förljugen imam ges klippkort på P1

Imamen Abd al Haqq Kielan framträdde i lördags åter i full frihet i programmet ”Tankar för dagen”. Det är mindre än en månad sedan han senast hördes där. Imamens inlägg präglas alltid av att de framförs med ett insmickrande röstläge samt naturligtvis av att de är bemängda med taqiyya och kitman, metoder sanktionerade i sharia för att genom lögner och utelämnanden främja islam. Jag skall nedan ge några tydliga exempel på detta ur hans senaste två inlägg.

Låt oss analysera följande avsnitt: ”Jag blev muslim när jag förstod att Koranen är Guds ord och att alltså Muhammed var Guds sändebud. Då insåg jag att det skulle var dåraktigt att tro på Gud men strunta i vad han säger, så jag bestämde mig för att börja be direkt”. Detta låter ju rimligt och ofarligt nog, men har fler bottnar än så.

Muhammed var inte bara Allahs ”sändebud” (bekräftat bara genom egen utsago) utan är dessutom enligt otaliga verser i Koranen varje muslims främsta förebild och exempel att efterlikna. ”Förebilden” beskrivs i sira och i hadither, men det är allt annat än en vacker bild, som framträder där. Under de tio åren i Medina begick ”profeten” upprepade gånger snart sagt varje tänkbart grovt brott. Exempel finns här. Det visar sig alltså att Muhammed är allt annat än en lämplig förebild annat än för terrorister.

När Kielan säger att: ”det vore dåraktigt att ... strunta i vad han [Gud] säger ...”, så nämner han bara den dagliga bönen av alla de befallningar Allah gav. Han utelämnar den befallning som av många ledande muslimer ses som den sjätte grundpelaren, nämligen skyldigheten för varje troende muslim att delta i jihad mot de otrogna. Denna skyldighet är hårt inskriven i såväl Koranen som hadither. Några exempel: ”Stridande är föreskrivet för dig” (K 2:216); ”Döda dem var än du finner dem” (K 4:89); ”Strid mot de otrogna till det yttersta” (K 9:36). Detta var bara tre av sammanlagt 164 verser, som avser blodig jihad.

Kielan menar att bönens ritual med ”pannan mot marken” är ”en ställning av yttersta ödmjukhet och underkastelse”. Ja det är väl bara symptomatiskt inom en kult där själva ordet islam betyder just underkastelse. Det skrämmande är att han frivilligt underkastar sig en grym och småaktig Allah och dennes kriminelle hantlangare Muhammed.

Den gode imamen säger sedan att ”profeten” ”på väg hem från en av de drabbningar, som muslimerna tvingades utkämpa under islams första tid” gjorde ett uttalande om ”det stora heliga kriget”. Om detta finns följande att säga. Den enda gång de tidiga muslimerna utkämpade en defensiv strid var ”Slaget vid befästningsgraven” februari 627 då Meckas armé under ett par veckor belägrade Yathrib i ett fåfängt försök att få stopp på Muhammeds ideliga överfall på karavaner. Alla andra strider, som företogs under ”profetens” 10 år i Yathrib var offensiva och syftade till att röva eller underkuva.

Hadithen om ”det stora heliga kriget” är enligt författaren av Umdat al-Salik (Reliance of the Travellor), Ahmad al-Misri, ”svag eller falsk” och ”inte auktoritativ” (RoT § o9.0). Denna uppfattning bestyrks av att jihad i al-Bukharis högt rankade hadither i 95 % av fallen avser blodig strid. Dessutom ägnar sig Koranen till 60 % åt de otrogna och inte åt religiösa frågor.
Kielan säger i sin senaste betraktelse att man efter den muslimska trosbekännelsen får del av ”alla rättigheter och skyldigheter”. Vilka rättigheter han avser är oklart, inte minst då Koranen är mycket sparsam med sådana. På rak arm kan jag bara erinra mig två tydliga rättigheter enligt Koranen. Det ena är att varje jihadist får vara med om att dela på fyra femtedelar av krigsbytet sedan Allah och hans sändebud tagit sin del (8:41). Det andra är att den som dör i jihad kommer direkt till paradiset (9:111).
Däremot är det ingen ända på alla skyldigheter, vilka omfattar allt från ”de fem pelarna”, det oavvisliga kravet på att delta i jihad (jämför ovan) till minutiösa detaljer om det dagliga livet.

I ett försök att framställa islam som medkännande talar han sedan om att ”tjäna sin nästa” och att ”leva … för medmänniskorna”. Det låter ju bra men han grundar inte detta på Koranen. Som mycket snävt definierar broder till att endast omfatta andra muslimer. Detta är tydligt i många verser i Koranen. ”Var hård mot de otrogna och god mot dina muslimska bröder” (48:29). ”Muslimen skall inte ta otrogna som vänner” (3:28, 4:89 m.fl.). Detta synsätt kontrasterar starkt mot den ”Gyllene regeln” i Nya testamentet och Jesu definition av nästan.

Den gamla damen Kielan citerar har därför helt rätt när hon säger: ”Tacka vet jag kristendomen”. Men imamen tar istället detta som intäkt för att ”islam måste … bli en svensk religion”. Inget kan vara mer fel än det. Sverige och svenskarna har inget som helst behov av islam och dess bigotteri, dess förakt för grundläggande mänskliga rättigheter, dess förtryck av såväl muslimer som otrogna. Ju mindre av islam desto bättre.

Kielan ser som sin uppgift efter 9/11 att mot bakgrund av bilden av ”politisk islam, islamism, terrorism” arbeta med ”att försvara den enkla, fredliga gammaldags islam”. Problemet är att det aldrig funnits någon fredlig islam. Åren i Yathrib (Medina) präglades av fördrivning av och folkmord på judar samt ständiga räder och anfall på närbelägna arabiska stammar. Direkt efter Muhammeds död fortsatte expansionen utanför arabiska halvön genom angrepp på Syrien, en attack som planerats av ”profeten” själv. De närmaste århundradena fortsatte den blodiga expansionen helt i Muhammeds anda. Historiker har beräknat att den islamiska imperialismen kostat minst 270 miljoner i döda, förutom alla de oräkneliga slavar som togs för att bl.a. fylla kalifers, sultaners och emirers harem. Mot bakgrund av historiska fakta är det faktiskt rimligt att hävda att islam är ett av de mest onda som drabbat mänskligheten.

Islam har aldrig varit fredlig. Islam är inget annat än en totalitär, våldsbejakande och förtryckande ideologi.

Jag finner det osmakligt att P 1 gång på gång ger utrymme för denna form av hårt vinklad och osaklig propaganda som inte kan bemötas. Det strider mot kravet på objektivitet i sändningstillståndet.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Friday 16 December 2011

Sharias centrala roll inom islam

Insikt om sharia och dess avgörande betydelse är en förutsättning för att förstå islam. Denna insikt måste vi tillägna oss genom att dels härleda sharia ur islams normerande skrifter, dels genom vad de lärda inom islam uttryckt in i våra dagar. Islamiska lärda hävdar att den islamiska lagen, sharia, är perfekt, universell och evig. Låt oss därför börja med att analysera vad de grundar detta synsätt på.

Sharia utgår från Koranen och sunna, vilken i sin tur består av hadither och till viss del sira (biografier över Muhammed), som innehåller uttalanden och handlingar tillskrivna ”profeten”. Eftersom Koranen anses vara Allahs direkta och eviga ord kan ingen människa ändra den. Redan i trosbekännelsen måste varje muslim uttala att Allah är den ende guden och att Muhammed är hans profet. Därav följer att muslimen måste tro på Allahs ord, vilka finns i Koranen.

Varje bestämmelse eller enskild lag i sharia baseras på en referens i Koranen och/eller sunna.  Det är därför av vikt att se vad Koranen har att säga med relevans i detta sammanhang. Ett antal verser (5:44-45, 5:49) gör klart att allt skall dömas efter vad Allah uppenbarat. Den som avviker från detta är otrogen. Koranens ställning som underlag för lagen är därmed klarlagd, men hur kommer Muhammed in i bilden. Koranen har svar på det också. Ett stort antal verser i Koranen (3:32, 4:13, 5:92, 9:71 m.fl.) talar om vikten av att lyda Muhammed. En vers (4:80) säger t.o.m. ”att lyda Muhammed är att lyda Allah”. ”Profetens” ställning understryks av att han framhålls som förebild för varje muslim (33:21) och att han skall döma mellan muslimer (4:65). Sunna är den källa, som ger underlag för alla Muhammeds avgöranden i stort som i smått.

Sharia utvecklades under de först århundradena i konsensus (ijma) inom de olika lagskolorna (madhhab) som en syntes av Koranen och sunna eftersom ingendera ger ett fullständigt underlag för lagen. Dessa lagskolors giltighet har senare bekräftats av ledande lärda inom islam från al-Ghazali på 1000-talet och senast i Ammanbudskapet, vilket jag återkommer till senare.

Reliance of the traveller” (nedan RoT) är en av de mest kända sammanställningarna av sharia som översatts till engelska. Den tillkom på 1300-talet och följer rättsskolan Shafi. Det berömda universitetet Al-Azhar i Kairo har certifierat översättningen, vilket borgar för dess autenticitet.

Vill man förstå islam och sharia är det nödvändigt att vara förtrogen med några viktiga grundsatser. Många har säkert hört försök att framställa islam som en tolerant religion. Man hänvisar då ofta till vers 2:256 i Koranen: ”Det finns inget tvång i religionen”. Detta är ett typiskt exempel på då man tillämpar en av dessa grundsatser genom att bortse från en annan. Regeln om abrogation finns i Koranen och därmed i sharia och innebär att en tidigare vers ersätts av en senare då de strider mot varandra. Regeln är så väl känd inom islamisk rättsvetenskap (fiqh) att de, som studerar sharia för att bli islamiska laglärda får lära sig allt vad som ersatts genom abrogation  och av vad. Nu råkar det vara så att den aktuella versen tillkom under det första året i Yathrib och före den definitiva brytningen med de judiska stammarna där. Redan i samma sura och än mer i senare suror finns ett stort antal verser med ett helt annat och betydligt blodigare innehåll i såväl ord som handling.

Den andra grundsatsen som tillämpas i exemplet är taqiyya (lögn, falskhet i syfte att främja islam) eller kitman (ljugande genom att utelämna), vilka är tillåtna eller rentav obligatoriska beroende på om målen är tillåtna eller obligatoriska (RoT r8.2 med hänvisning till al-Ghazali). Eftersom jihad för att underkuva de otrogna är obligatorisk för muslimer, är därför taqiyya obligatorisk och den tillämpas därför flitigt i utbyte med icke-muslimer.

Beträffande jihad har sharia följande att säga (RoT o9.0): ”Jihad betyder krig mot de otrogna…” och är skriftligt beordrat i ett antal verser i Koranen inklusive 2:216 ”Stridande är föreskrivet för er…”, 4:89, ”Döda dem var än ni finner dem” och 9:36, ”Strid till det yttersta mot de otrogna”. Koranen innehåller faktiskt 164 verser, som syftar på jihad i termer av militära expeditioner, stridande mot fiender eller fördelning av krigsbyten. Det skall erkännas att Koranen gör viss distinktion mellan å ena sidan otrogna i allmänhet och å andra sidan ”bokens folk” (judar och kristna), men skillnaden är hårfin.

Skvaller eller förtal har en särskild betydelse i sharia. ”Reliance of the traveller” ägnar ett helt kapitel åt frågan ((RoT r2.6), som fastslår att ”skvaller” inkluderar avslöjande av information som är misshaglig för islam eller muslimer, även om informationen är helt sann. Avslöjandet av all sådan ”känslig” information för icke-muslimer är strikt förbjuden. Tillsammans med taqiyya syftar detta till att skapa ett informationsövertag visavi icke-muslimer.

Det är i detta sammanhang intressant att se hur framträdande islamiska tänkare ser på sharia. Den laglärde Abdur Rahman I Doi skrev så här 1984: ”Hela det muslimska ummah lever under sharia under vilken varje medlem måste underkasta sig, med suveränitet endast tillhörande Allah”. Han tillade: ”Det är på grund av denna princip, som ummah har en härledd lagstiftande makt”.  Doi sade vidare: ”Sharia blev inte uppenbarad för begränsad tillämpning i en särskild tid. Den kommer att passa varje tidsålder. Den kommer att förbli giltig och fortsätta så till livets slut på jorden”

Muslimska Brödraskapets (MB) andlige ledare Yousuf al-Qaradawi var 2006 inne på liknande spår: ”Sharia kan inte ändras för att anpassas till skiftande mänskliga värden och normer”. Dessa herrars synsätt bekräftades 2004-2006 entydigt och i konsensus (ijma) i Ammanbudskapet av de främsta företrädarna för islams ledande grenar.

Under sharia gäller att:

·         Det finns ingen religionsfrihet

·         Det finns ingen yttrandefrihet

·         Det finns ingen åsiktsfrihet

·         Det finns ingen konstnärlig yttrycksfrihet

·         Det finns ingen pressfrihet

·         Det finns ingen jämlikhet mellan människor ˗ en icke-muslim, en kafir, är aldrig jämlik med en muslim

·         Det finns inget jämställt skydd under sharia för olika klasser av människor. Rätten är dualistisk med en uppsättning lagar för muslimska män och särskilda lagar för kvinnor och icke-muslimer

·         Det finns inga jämlika rättigheter för kvinnor

·         Kvinnor kan pryglas

·         En icke-muslim får inte bära vapen

·         Det finns ingen demokrati eftersom demokrati innebär att icke-muslimer är jämställda med muslimer

·         Vår författning är skapad av människor och dokument av okunnighet, jahiliya, som måste underordna sig sharia

·         Icke-muslimer dhimmis, tredje klassens medborgare

·         Alla regeringar måste styras av sharia

·         I motsats till allmän lag är sharia varken tolkningsbar eller möjlig att ändra

·         Det finns ingen ”gyllene regel”

Min slutsats av detta är att sharia och därmed islam är helt oförenlig med västerländsk demokrati. På den punkten är Yosuf al-Qaradawi faktiskt helt enig med mig enligt denna artikel Why is secularism incompatible with Islam?.


Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio