Showing posts with label Sveriges Radio. Show all posts
Showing posts with label Sveriges Radio. Show all posts

Thursday, 1 February 2018

Förljuget inslag om islam


Inslaget ”Islam 2018-vart är vi på väg?” i Människor och tro (18-01-11) innehöll en del märkliga uttalanden och präglades av att programledaren underlät att ställa relevanta frågor. Låt oss börja med att granska några uttalanden.

Iman Baroudi hävdade att ”Det är jättemycket som har ändrats i det muslimska tänkandet…) och anförde som exempel detta att kvinnorna i Saudiarabien nu får köra bil. Det får väl anses vara en händelse på marginalen i beaktande av att sharia är gällande lag i landet. Det innebär allvarliga inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter, inte minst för kvinnor.

Iman Baroudi ställde sedan frågan: ”Är de för evigt dessa tolkningar?” Förhoppningsvis inte, men verkligheten talar ett annat språk. Så sent som 2006 undertecknade ledande religiösa företrädare för sunni och shia Ammanbudskapet, vilket fastställde giltigheten av de godkända rättsskolorna. Det innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan erkändes, vilket innebär locket på för förnyelse och innovation.

Det är alltså inte särskilt mycket som ändrats i grunden inom ”det muslimska tänkandet.”



Akbar Abdul Rasul hävdade: ”Problemet är att folk kan inte skilja på islam som en religion och en doktrin för 1,6 miljarder människor…” Det sorglustiga är att det inte bara är ”folk”, utan även de främsta lärde inom islam, som inte skiljer på religion och politisk ideologi. Ammanbudskapet och Kairodeklarationen (antagen 1990 av samtliga muslimska länder) bekräftar sammantaget att islam är en totalitär ideologi i minst lika hög grad som en religion.


Han tar sedan Akbar den store som intäkt för ”att islam har reformerats hela tiden.” Det är sant att Akbar reformerade och liberaliserade islam inom Stormogulriket, men tyvärr återställde hans sonsonsson Aurangzeb senare det ortodoxa regelverket, så det var en ganska kortvarig frihet inom just den delen av den muslimska världen.



Strax därefter kom ett nytt häpnadsväckande uttalande när han sade att ”islam började som en gärning till rättvisa inom den arabiska världen.” Enligt islams ”heliga” skrifter började islam som en rörelse för att ersätta arabisk polyteism med islamisk monoteism. För övrigt präglades Muhammeds agerande under de tio åren i Medina av allt annat än rättvisa. Ett närmast övertydligt exempel är Muhammeds fördrivning/dödande av de tre judiska stammarna från Medina; stammar, som hade bott där långt innan några araber kom dit.



Akbars grövsta påstående var: ”Så islam som sådan är inkluderande och den muslimska kulturen är inkluderande.” Studerar man Koranen, hadither och inte minst dessas syntes, sharia, finner man att islam är allt annat än inkluderande. Den är uttalat exkluderande och delar in mänskligheten i muslimer (troende) och kafirer (de som förnekar profetens budskap).



Sevran Ates tydliga prioritering av ”mänskliga rättigheter både före tradition och religion” är vällovlig, men samtidigt anser jag att den kritik institutet dar-al Ifta riktat mot henne är högst befogad från ett islamiskt perspektiv. Det institutet har nära kopplingar till Al-Azhar-universitetet, det främsta lärosätet inom sunni-islam och därför teologisk kompetent. Jag instämmer i den kritik, som riktades mot henne efter föreläsningen i Riksdagen.



Näste deltagare i programmet var Mohammad Fazlhashemi, som introducerades med ett uttalande av denne om att ”det har alltid pågått en dragkamp mellan företrädare för en exkluderande och en inkluderande tolkning” av islam. Mohammad tog sedan salafismen som ”ett väldigt bra exempel på det.” Den är väldigt exkluderande där man talar om en enda riktig tolkning av islam.



På den punkten gör han det alltför enkelt för sig, då flera andra grenar av islam har en liknande tolkning. Detta demonstreras tydligt av vad de främsta religiösa företrädarna för sunni och shia fastställde i Ammanbudskapet 2006. Giltigheten hos den asharitiska skolan erkänns i Ammanbudskapet. Det innebär bland annat att de lärdas tolkning i konsensus (ijma) ges en stark ställning. När väl ijma fastställts är den inte möjligt att ändra. Ijma är gudomlig och kan inte undanröjas av omtolkning. Budskapet bekräftar giltigheten av de erkända rättsskolorna och slår fast att det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer.



Såväl IS som Muslimska brödraskapet är ideologiskt starkt bundna till salafismen.



Fazlhashemi gör ett nummer av att man inom kristendomen har ”den där vertikala beslutsordningen den här hierarkin med ärkebiskopen i toppen. Som jag visat ovan har de lärdes konsensus, ijma, minst lika stark ställning som någon ärkebiskop.



Hans svar rörande ”en inkluderande islam” var allt annat än klarläggande.  Han valde att bortse från att islam, som den framställs i Koranen, i sunna och i sharia är tydligt exkluderande.



Fazlhashemis resonemang om förnuftets betydelse i tolkningen av islams urkunder är, förmodligen avsiktligt, utan konklusion. Han nämner inte heller att den riktigt stora striden om detta stod redan på 900-talet, då al-Ashari satte stopp för mutaziliternas mera förnuftsbaserade teologi. Detta bekräftades senare av Ghazali, som anses ha lagt locket på för förnuftsbaserad teologi.



Inte heller resonemanget om olika systemkollapser leder någonstans. Ammanbudskapet undertecknades av de främsta företrädarna för de dominerande riktningarna inom islam och bör därför ses som ett uttryck för mainstream islam väl grundad i Koranen, sunna och sharia. Det innebär att islam till sin karaktär är såväl exkluderande som våldsbejakande. Att små minoriteter har annan uppfattning förändrar inte detta grundläggande faktum.

Monday, 19 December 2011

Förljugen imam ges klippkort på P1

Imamen Abd al Haqq Kielan framträdde i lördags åter i full frihet i programmet ”Tankar för dagen”. Det är mindre än en månad sedan han senast hördes där. Imamens inlägg präglas alltid av att de framförs med ett insmickrande röstläge samt naturligtvis av att de är bemängda med taqiyya och kitman, metoder sanktionerade i sharia för att genom lögner och utelämnanden främja islam. Jag skall nedan ge några tydliga exempel på detta ur hans senaste två inlägg.

Låt oss analysera följande avsnitt: ”Jag blev muslim när jag förstod att Koranen är Guds ord och att alltså Muhammed var Guds sändebud. Då insåg jag att det skulle var dåraktigt att tro på Gud men strunta i vad han säger, så jag bestämde mig för att börja be direkt”. Detta låter ju rimligt och ofarligt nog, men har fler bottnar än så.

Muhammed var inte bara Allahs ”sändebud” (bekräftat bara genom egen utsago) utan är dessutom enligt otaliga verser i Koranen varje muslims främsta förebild och exempel att efterlikna. ”Förebilden” beskrivs i sira och i hadither, men det är allt annat än en vacker bild, som framträder där. Under de tio åren i Medina begick ”profeten” upprepade gånger snart sagt varje tänkbart grovt brott. Exempel finns här. Det visar sig alltså att Muhammed är allt annat än en lämplig förebild annat än för terrorister.

När Kielan säger att: ”det vore dåraktigt att ... strunta i vad han [Gud] säger ...”, så nämner han bara den dagliga bönen av alla de befallningar Allah gav. Han utelämnar den befallning som av många ledande muslimer ses som den sjätte grundpelaren, nämligen skyldigheten för varje troende muslim att delta i jihad mot de otrogna. Denna skyldighet är hårt inskriven i såväl Koranen som hadither. Några exempel: ”Stridande är föreskrivet för dig” (K 2:216); ”Döda dem var än du finner dem” (K 4:89); ”Strid mot de otrogna till det yttersta” (K 9:36). Detta var bara tre av sammanlagt 164 verser, som avser blodig jihad.

Kielan menar att bönens ritual med ”pannan mot marken” är ”en ställning av yttersta ödmjukhet och underkastelse”. Ja det är väl bara symptomatiskt inom en kult där själva ordet islam betyder just underkastelse. Det skrämmande är att han frivilligt underkastar sig en grym och småaktig Allah och dennes kriminelle hantlangare Muhammed.

Den gode imamen säger sedan att ”profeten” ”på väg hem från en av de drabbningar, som muslimerna tvingades utkämpa under islams första tid” gjorde ett uttalande om ”det stora heliga kriget”. Om detta finns följande att säga. Den enda gång de tidiga muslimerna utkämpade en defensiv strid var ”Slaget vid befästningsgraven” februari 627 då Meckas armé under ett par veckor belägrade Yathrib i ett fåfängt försök att få stopp på Muhammeds ideliga överfall på karavaner. Alla andra strider, som företogs under ”profetens” 10 år i Yathrib var offensiva och syftade till att röva eller underkuva.

Hadithen om ”det stora heliga kriget” är enligt författaren av Umdat al-Salik (Reliance of the Travellor), Ahmad al-Misri, ”svag eller falsk” och ”inte auktoritativ” (RoT § o9.0). Denna uppfattning bestyrks av att jihad i al-Bukharis högt rankade hadither i 95 % av fallen avser blodig strid. Dessutom ägnar sig Koranen till 60 % åt de otrogna och inte åt religiösa frågor.
Kielan säger i sin senaste betraktelse att man efter den muslimska trosbekännelsen får del av ”alla rättigheter och skyldigheter”. Vilka rättigheter han avser är oklart, inte minst då Koranen är mycket sparsam med sådana. På rak arm kan jag bara erinra mig två tydliga rättigheter enligt Koranen. Det ena är att varje jihadist får vara med om att dela på fyra femtedelar av krigsbytet sedan Allah och hans sändebud tagit sin del (8:41). Det andra är att den som dör i jihad kommer direkt till paradiset (9:111).
Däremot är det ingen ända på alla skyldigheter, vilka omfattar allt från ”de fem pelarna”, det oavvisliga kravet på att delta i jihad (jämför ovan) till minutiösa detaljer om det dagliga livet.

I ett försök att framställa islam som medkännande talar han sedan om att ”tjäna sin nästa” och att ”leva … för medmänniskorna”. Det låter ju bra men han grundar inte detta på Koranen. Som mycket snävt definierar broder till att endast omfatta andra muslimer. Detta är tydligt i många verser i Koranen. ”Var hård mot de otrogna och god mot dina muslimska bröder” (48:29). ”Muslimen skall inte ta otrogna som vänner” (3:28, 4:89 m.fl.). Detta synsätt kontrasterar starkt mot den ”Gyllene regeln” i Nya testamentet och Jesu definition av nästan.

Den gamla damen Kielan citerar har därför helt rätt när hon säger: ”Tacka vet jag kristendomen”. Men imamen tar istället detta som intäkt för att ”islam måste … bli en svensk religion”. Inget kan vara mer fel än det. Sverige och svenskarna har inget som helst behov av islam och dess bigotteri, dess förakt för grundläggande mänskliga rättigheter, dess förtryck av såväl muslimer som otrogna. Ju mindre av islam desto bättre.

Kielan ser som sin uppgift efter 9/11 att mot bakgrund av bilden av ”politisk islam, islamism, terrorism” arbeta med ”att försvara den enkla, fredliga gammaldags islam”. Problemet är att det aldrig funnits någon fredlig islam. Åren i Yathrib (Medina) präglades av fördrivning av och folkmord på judar samt ständiga räder och anfall på närbelägna arabiska stammar. Direkt efter Muhammeds död fortsatte expansionen utanför arabiska halvön genom angrepp på Syrien, en attack som planerats av ”profeten” själv. De närmaste århundradena fortsatte den blodiga expansionen helt i Muhammeds anda. Historiker har beräknat att den islamiska imperialismen kostat minst 270 miljoner i döda, förutom alla de oräkneliga slavar som togs för att bl.a. fylla kalifers, sultaners och emirers harem. Mot bakgrund av historiska fakta är det faktiskt rimligt att hävda att islam är ett av de mest onda som drabbat mänskligheten.

Islam har aldrig varit fredlig. Islam är inget annat än en totalitär, våldsbejakande och förtryckande ideologi.

Jag finner det osmakligt att P 1 gång på gång ger utrymme för denna form av hårt vinklad och osaklig propaganda som inte kan bemötas. Det strider mot kravet på objektivitet i sändningstillståndet.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Wednesday, 30 November 2011

Vad västvärlden inte förstått

Allt sedan tidigt i våras har dominerande media i väst basunerat den ena förhoppningsfulla rapporten efter den andra förknippade med det som kommit att kallas ”den arabiska våren”. Det ledande scenariot har varit och är att förment despotiska diktaturer kommer att ersättas av demokratier till folkets fromma. Under den senaste tiden har bilden radikalt börjat förändras i takt med att nya ledningar börjar ta form.

I Tunisien blev det islamistiska partiet Ennhada valets segrare, vilket enligt liberala krafter där inte bådar gott. I Libyen förklarade ledaren för övergångsregeringen, Mustafa Abdul Jalil, landet som befriat någon dag efter mordet på Ghadafi och passade samtidigt på att deklarera att landet konstitution och lagstiftning skall grundas på sharia. I Egypten pekar det mesta på att Muslimska brödraskapets parti kommer att dominera tätt följt av ett salafistiskt parti.

Jag har tidigare bland annat i inlägg som ”Filosofisk härdsmälta” och Intellektuellt ohederlig idyllisering av islamism” med hjälp av islamiska dokument visat att sharia och därmed islamism är helt oförenliga med liberal demokrati eftersom de förnekar de mänskliga rättigheter, som är nödvändiga för en fungerande demokrati.

I länder med övervägande muslimsk och då övervägande lågutbildad befolkning står inte valet mellan diktatur och demokrati utan mellan totalitär teokrati och upplyst elitokrati. De främsta skälen till detta är att dessa länder saknar demokratiska traditioner och institutioner samt att islam historiskt och doktrinärt har ett integrerat religiöst och politiskt ledarskap. Det är den tragiska sanningen. Till saken hör att islam är den mest repressiva av alla religioner, vilket starkt bidrar till regimens makt över den muslimska befolkningen.

Republiken Turkiet uppstod 1923 ur spillrorna av det sedan länge sönderfallande osmanska riket med Kemal Atatürk som dess förste president. Denne hade tidigt insett problemen med ett dominerande islamskt inflytande på staten och ledde därför den unga republiken i tydlig sekulär och västerländsk riktning med syfte att få till stånd utveckling och modernisering. Betydligt senare tillkom i länder som Egypten, Irak, Algeriet och Syrien regimer med tydliga sekulära drag trots att de tyvärr oftast blev totalitära. Gemensamt för dem alla var att ledarna insåg att sekulära samhällen var enda möjligheten för utveckling. De visste alla att det gamla osmanska kalifatet hade stagnerat p.g.a. islams förkvävande doktriner.

Ytterligare en historisk återblick är nödvändig för att förstå dagens situation. Den av Khomeini ledda revolutionen i Iran 1979 innebar att en fundamentalistisk shiamuslimsk regim kom till makten med åtföljande blodig repression mot oliktänkande inom landet. Dessa händelser initierade emellertid också en islamisk radikalisering i den huvudsakligen sunni-dominerade islamiska världen som något av en tävlan mellan shia och sunni om vilka, som är mest trogna mot islams dogmer. Detta har bl.a. lett till uppkomsten av ett antal radikala islamiska organisationer med avläggare även i västerländska länder. Mark Gabriel, en tidigare imam och lärare vid Al-Azhar i Kairo konstaterar i boken ”Islam and terrorism” att: ”Dessa rörelser blir gradvis en del av vår värld och deras mål är att ta över. De väntar ständigt på rätt förutsättning eller konflikt för att detta skall kunna ske”.

De flesta västerlänningar är dessvärre fundamentalt okunniga om islam. Detta gäller även svenska journalister. Sveriges radios korrespondent i området den med stora skygglappar försedda Cecilia Udén framhärdar enträget i försöken att utmåla Brödraskapet som ett slags ”moderat kraft” särskilt i jämförelse med salafisterna. Hade hon besvärat sig med att läsa deras motto eller stadgar eller för den delen läst vad dess förre chefsideolog, Syyid Qutb, eller den nuvarande, Yusuf al-Qaradawi, har att säga, borde hon kommit till en helt annan slutsats. I själva verket är de ideologiska skillnaderna mellan Brödraskapet och salafister mycket små. Denna journalist är så naiv att hon med hull och hår verkar svälja Brödraskapets notoriska taqiyya.

De senaste veckorna har vi sett att alltfler sekulära och kristna i Egypten uttrycker rädsla för att Muslimska brödraskapet och/eller salafisterna skall få ett dominerande inflytande efter det nu påbörjade valet. De befarar på goda grunder att den konstitution som skall tas fram kommer att styras av sharia. Uttalanden som gjorts av ledande egyptiska islamister pekar i den riktningen. Det vore naturligtvis mycket illa för Egypten och för hela regionen.
Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Monday, 18 July 2011

Osakligheter och rena lögner i Människor och tro

Programmet Människor och tro hade nyligen inslag som behandlade det Muslimska brödraskapets roll i Egypten efter den s.k. revolutionen där i våras. Programledaren konstaterade i introduktionen till inslaget att Brödraskapet nyligen bildat ett parti med det i sammanhanget grovt missvisande namnet ”Frihets- och rättvisepartiet”, som förespråkar sharialag, och sade att en av dess ledare är Amr Daruq. Denne intervjuades sedan av Sören Wibeck.
Under intervjun sade Daruq att man ”håller på att bygga upp en ny demokrati”. På Wibecks fråga: ”Men vad menas med att partiet vilar på islamisk lag?”, svarade han: ”Att vi utgår från islamisk lag innebär att sharia är referenspunkten för alla våra mål, vårt sätt att förhålla oss till politiska, ekonomiska och sociala frågor”. Han tillade: ”Islams huvudprinciper skall styra lagstiftningen, men sharia är mer en uppsättning principer än exakta lagar”.

Dessa uttalanden borde ha föranlett följdfrågor eller kommentarer eftersom de för den, som är insatt i islam, framstår som motstridiga och delvis direkt lögnaktiga. I avsaknad av någon som helst kommentar lämnades den oinitierade lyssnaren i tron att det sagda var helt i sin ordning. Så är alls inte fallet.

För det första framstår det som helt oförenligt att påstå sig ”bygga … demokrati” på grundval av sharia. En fungerande demokrati kräver att ett antal grundläggande fri- och rättigheter garanteras. De viktigaste är åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet och alla individers likhet inför lagen. Dessa och flera andra förvägras helt enligt sharia. (För en mer detaljerad genomgång av sharia se gärna ”Sharia law for the non-muslim”).

Daruqs uttalande: ”Islams huvudprinciper skall styra lagstiftningen…” säger egentligen allt. Det innebär att all annan lagstiftning skall underordnas sharia vilket är helt oförenligt med demokrati i västerländsk mening.

Påståendet att ”sharia är mer en uppsättning principer än exakta lagar” är inget annat än en direkt lögn. Sharia är i själva verket härledd ur Koranen och hadither och innehåller ett antal detaljerade regler (lagar) för alla delar av mänskligt liv. Att reducera detta till ”principer” är absurt.
I slutet av intervjun talade Daruq om sharia som en ”allmängiltig referens” under vilken ”muslimer och kristna och också judar under vissa tider i historien har levt tillsammans”. Även detta befängda uttalande lämnas utan kommentar av intervjuaren och programledningen. Sanningen är att judar och kristna under århundraden levt som dhimmis, tredje klassens invånare, under islamiskt styre. Deras liv var ett liv i förtryck.

Mot slutet av programmet sändes ett inslag med rubriken ”Kvinnors situation i Gaza”. Inslaget gav många väl belagda exempel på inskränkningar av kvinnors fri- och rättigheter under Hamas styre. Det konstaterades att ”Hamas och andra islamiska grupper jobbar aktivt för att på olika sätt stärka kontrollen över kvinnans friheter”. Så långt var allt gott och väl, men man nämnde inte att Hamas är en direkt avläggare från Muslimska brödraskapet och med mycket starka band till detta.

Det faktum att programmet underlät att på något sätt kommentera de förhållanden, som här lyfts fram är inte annat än ett flagrant brott mot kraven på opartiskhet och saklighet. Programmet gav därigenom en förvrängd bild av verkligheten. Denna underlåtenhet var också ett intellektuellt och moraliskt haveri för de ansvariga för programmet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Thursday, 3 March 2011

Studio Ett och Muslimska brödraskapet

Studio Ett hade måndagen den 7 februari ett längre inslag om Egypten och det Muslimska brödraskapet (MB). Ett antal märkliga uttalanden gjordes under inslaget, vilka förtjänar kommentarer. Låt mig först börja med att gå igenom vad denna organisation står för enligt dess egna officiella hemsida och auktoriserade uttalanden.

Brödraskapets motto lyder: "Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg. Att dö för Allahs väg är vår högsta hopp. Allahu Akbar! "

Brödraskapets internationella huvudorganisation har detaljerade stadgar, som tills för några dagar sedan fanns tillgängliga på rörelsens officiella hemsida. Redan i de inledande paragraferna slås fast att det är en internationell organisation med syftet att globalt införa Allahs lag, sharia. Det är tydligt att man har ett globalt perspektiv och riktar sig till både muslimer och icke-muslimer. Man betonar (Artikel 2): ”Behovet av att arbeta med att inrätta den islamiska staten, som syftar till att effektivt genomföra bestämmelserna i islam och dess läror.”

Det framgår av stadgarna att organisationen är mycket hierarkisk och hårt centralstyrd. Dotterorganisationer i olika länder måste t.ex. få alla viktiga beslut godkända i förväg av det styrande presidiet (Artikel 50). Sharias centrala roll framgår av att högsta ”Shura-rådet” är en av de viktigaste institutionerna inom MB. Detta råd svarar för övergripande tillämpning av sharia. Varje land har sedan ett eget underordnat shura-råd.

Ytterligare fakta om MB gavs i en färsk artikel. Där konstateras: ”Genom rökridån, kvarstår ett faktum, MB har inte förändrat ett dugg av sina urkunder sedan starten 1928. Deras urkunder är de avslöjande bevisen för att deras mål är islamisering och inte demokrati”. Detta stöds av ett antal uttalanden av ledande företrädare. Här finns bara utrymme för att citera rörelsens grundare Hassan al-Banna: "Det ligger i islams natur att dominera, inte att bli dominerad, att driva igenom sin lag över alla länder och att utvidga sin makt för hela planeten."

Jag har tidigare i bl.a. detta inlägg visat att sharia är helt oförenlig med västerländsk demokrati. Av detta följer att MB:s agenda inte låter sig förenas med demokrati. Mot denna bakgrund skall vi nu granska några av uttalandena i det aktuella inslaget.

Efter ett antal minuter kommer BBC-reportern Magdi Abdelhadi till tals. Han menar att även om MB har ”en viss sida som kan väcka oro” är det ändå så att ”de vill också ha demokrati” samtidigt som de likt ”de flesta egyptier” har en ”ganska religiös syn på saker och ting”. Han ger här en grovt förskönande bild av MB. I verkligheten är det så att även om MB kan tänka sig att av taktiska skäl temporärt anamma några av demokratins rekvisit som ”demokratiska val”, så är detta snarare som ett medel än ett mål. MB kan nämligen av doktrinära skäl aldrig acceptera de mest grundläggande demokratiska rekvisiten som åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet och allas likhet inför lagen eftersom dessa strider mot sharia.

Något senare får en representant för MB komma tilltals genom en reporter, översätter och sammanfattar. Vad avser målen för MB sägs att: ”Orden frihet för folket återkommer, att upprätta en civil stat med demokrati, rättvisa och frihet, en [stat] där korruption motarbetas och diktaturen sopas undan”.

Detta låter ju väldigt bra om det inte om det inte vore för ”det finstilta” mellan raderna, nämligen att frihet och demokrati enligt MB utgår från sharia med konsekvenser enligt ovan.

Han fortsätter sedan att: ”MB vill nu försöka få så stort inflytande som möjligt. Vi vill prioritera utbildning och jobba för goda moraliska värden”. Detta betyder om vi ”läser det finstilta” naturligtvis koranskolor och moral enligt sharia.

”Det finns en rädsla i Väst för MB, som är helt grundlös”, säger han. ”Vi kommer inte att ha någon hemlig agenda. Vi kommer att fortsätta kämpa mot extremism och våld”. ”För MB:s samhällsbygge spelar islam en central roll men Kamel tonar gärna ner samtal om sharia-lagarna, som bl.a. bygger på texter ur Koranen, kanske av rädsla för den islamofobi han talar om. Det finns ingen diskussion om att sharia-lagar skall träda i kraft”, säger han.

Allt detta motstridiga nonsens sväljer programledarna och deltagande ”experter” som gapande fågelungar utan någon som helst reflexion. Man undrar om dessa intellektuella zombier överhuvudtaget hört talas om begrepp som övergripande strategier och för tillfället tillämpad taktik. Uppenbart inte! MB behöver ingen ”hemlig agenda” då de redan har de långsiktiga målen inskrivna i sina stadgar. När MB talar om extremism är det utifrån deras egen definition, som naturligtvis inte innefattar islamism och jihad mot de otrogna. Han vill naturligtvis inte tala om sharia eftersom han vet att den står i konflikt med västerländsk demokrati.

Reporterns hänvisning till islamofobi är både aningslös och oförskämd mot oss som är kritiska mot sharia. Det är allt annat än tecken på en fobi om man är starkt kritisk till det medeltida totalitära lagsystem som är sharia.

Så släpps Cecilia Uddén in. Efter att hon försökt beskriva en stor spännvidd inom MB konstaterar hon att: ”Hamas ät extrem; vi har sett vad som har hänt i Gaza, och den andra extremen är då turkiska AKP, att Brödraskapet skulle utvecklas i en sorts kristdemokratisk riktning”. Att Hamas är en extrem rörelse står utom tvivel, men att jämföra AKP med kristdemokrater är inte bara naivt och aningslöst utan direkt förolämpande mot de senare.

Efter att ha konstaterat att okunskapen om Brödraskapet är enorm berättar hon med indignation i rösten att samtliga EU-ambassadörer i Kairo avstått från att träffa medlemmar av MB. Den stora okunskapen om MB är hon själv ett tydligt exempel på. Magdi Abdelhadi får sedan komma till tals igen och hävdar ”att oron och rädslan för Brödraskapet är betydligt större i västvärlden än i Egypten. Visserligen finns det liberala och vänsterpolitiker, som är rädda för dem”. Han inser tydligen inte att de stackars egyptierna inte har så mycket att förlora, medan många i väst och liberala egyptier väl vet vilken antidemokratisk doktrin MB omfattar.

Han menar sedan att om ”egyptierna i ett öppet och demokratiskt samhälle kommer att välja ett Muslimskt brödraskapsstyre, so what, so let it be”. Maken till naivitet eller kanske förljugenhet får man leta efter.

Sedan får en s.k. forskare från FOI ge sina synpunkter. Han sjunger naturligtvis i samma dur då det gäller att idyllisera MB. Han menar liksom Abdelhadi att okunskapen om MB är stor och hävdar att det därför finns fördomar mot organisationen. Han gör sedan det häpnadsväckande uttalandet: ”För mig är organisationen precis som vilken organisation som helst i t.o.m. Europa”. Han demonstrerar därmed själv en pyramidal okunnighet om MB.

Detta får räcka som exempel på hur tendentiöst och osakligt programmet genomgående idylliserade Muslimska Brödraskapet. Ännu ett intellektuellt lågvattenmärke för Studio Ett.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Friday, 28 January 2011

Intellektuellt ohederlig idyllisering av islamism

P1-morgon hade i torsdagens program ett inslag om islamism. Man hade som expert inkallat religionshistorikern Christer Hedin för att belysa frågeställningen. Intervjun med Hedin utgick från en tidigare intervju med Jimmie Åkesson i vilken han uttalat att islamism ofta är våldsbejakande. Redan i svaret på den första frågan började Hedin relativisera och idyllisera islamismen.

”Men om islamism bara betyder, som det brukar göra, att man tar sin religion på allvar, man är engagerad i sin religion, man kan vara lite konservativ i vissa frågor i synen på Koranen t.ex. Och så kan man ha vissa idéer om hur det skall förverkligas i samhället. Då är det ju oerhört överdrivet att säga att alla är våldsbenägna. De här stora grupperna, Muslimska brödraskapet, som när det tillkom en gång, så var det helt inriktat på att man med fredliga medel skulle förverkliga det islamiska ideal i samhället och det idealet var ungefär som det svenska folkhemmet; alltså att man skulle få utbildning, rättvisa, kamp mot korruption och goda levnadsvillkor för alla, även de fattiga.”

Detta är ett av de märkligaste uttalanden man hört på länge, särskilt av en man som kallar sig religionshistoriker. Låt oss därför analysera det bit för bit.

Islamismen tar verkligen ”sin religion på allvar”. Man gör det så till den grad att man vill att den muslimska lagen, sharia, baserad på Koranen och sunna, ska bli allmän lag. Gemensamt för de islamistiska grupperingarna är att de menar att islam är en objektiv sanning. Deras syn på urtexterna är fundamentalistisk; inga tolkningar accepteras utan de skall läsas enligt bokstaven.

Hedin tar denna form av vara ”engagerad i sin religion” som intäkt för att det är ”överdrivet att säga att alla är våldsbenägna”. Om detta är följande att säga. För det första sade Åkesson att islamismen är våldsbejakande. Han sade inte alla. Detta är en viktig distinktion eftersom alla som tillhör en religion/ideologi inte nödvändigtvis följer alla föreskrifter i detalj.

För det andra tar Hedin Muslimska brödraskapet som exempel på islamismens fredlighet. Det finns därför skäl att något titta på MB. Vi kan börja med deras motto: ”Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg. Att dö för Allah är vårt högsta hopp”. Man vurmar här för jihad (heligt krig) och för att dö som martyr. Verkligen fredligt! Och kom nu inte dragande med den gamla skrönan om att jihad betyder ”inre kamp”, för det håller inte. Jag har tidigare behandlat betydelsen av jihad enligt islams ”heliga” skrifter.

I praktiken tar detta sig uttryck i att MB och dess nätverk av muslimska organisationer aktivt stöder terrororganisationer. Otvetydiga bevis på att så är fallet finns bl.a. i protokoll från rättegången mot ”Holy Land Foundation” vilka återges bl.a. här. Det är en helt annan sak att MB ibland använder fredliga metoder och även socialt arbete som taktik för att vinna sympatier, Det får emellertid aldrig skymma deras övergripande mål och det faktum att deras rättesnören Koranen och sharia är våldsbejakande.

På fråga om islamism utgör en ”förening av religion och politik” så medgav han det men tillade att den inte är ”fientlig mot demokratin”. Det senare är inget annat än en direkt lögn och jag stöder detta hårda omdöme på följande. Vi konstaterade ovan att sharia är av central vikt inom islamismen. Frågan blir då hur sharia ställer sig till demokratiska värden och förutsättningar.

Sharia är baserad på de principer som finns i Koranen och andra islamiska religiösa/politiska texter (hadither och sira). Det finns inga principer gemensamma för västerländsk lag och sharia.

Under sharia gäller att:

• Det finns ingen religionsfrihet

• Det finns ingen yttrandefrihet

• Det finns ingen åsiktsfrihet

• Det finns ingen konstnärlig yttrycksfrihet

• Det finns ingen pressfrihet

• Det finns ingen jämlikhet mellan människor ˗ en icke-muslim, en kafir, är aldrig jämlik med en muslim

• Det finns inget jämställt skydd under sharia för olika klasser av människor. Rätten är dualistisk med en uppsättning lagar för muslimska män och särskilda lagar för kvinnor och icke-muslimer

• Det finns inga jämlika rättigheter för kvinnor

Denna lista kan göras längre, men jag tror detta räcker för att konstatera att sharia inte i något avseende är förenlig med västerländsk demokrati. En mera fullständig genomgång av sharia finns här.

Bara tanken att jämställa ”det svenska folkhemmet” med ett totalitärt samhälle baserat på sharia trotsar all beskrivning.

På fråga om ”koppling mellan islamism och våldsbejakande islamism” undvek han att svara direkt och talade istället om diverse västerländska terrorgrupper. Detta är helt irrelevant eftersom de senares våld inte grundas på ”heliga” skrifter. Islamisternas våld är däremot väl förankrat i såväl Koranen som hadither och konfirmerat som en skyldighet i sharia.

Hedin gjorde sedan ett intressant medgivande då han beskrev ”den vanliga definitionen” av islamism som ”att man har politiska ambitioner inspirerade av religionen”. Han tillade sedan: ”då kan man säga att nästan all islam har ju någon politisk implikation”. Det är exakt vad många ledande muslimer liksom många islamkritiker brukar hävda, nämligen att det inte finns någon klar distinktion mellan islam och vad som i väst kallas islamism.

Sammantaget gav intervjun det bestående intrycket av en akademiker med bristande intellektuell hederlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Monday, 11 October 2010

När det medeltida barbariet tog plats i riksdagen

Abdirisak Waberi tog förra måndagen plats i Sveriges riksdag, en händelse som måste ses som en nederlagets dag för mänskliga rättigheter och liberala värderingar. Bakom detta omdöme ligger det faktum att mannen som bl.a. ordförande i Islamiska Förbundet i Sverige är en dokumenterad fundamentalistisk islamist. Att så är fallet framgick med all önskvärd tydlighet av ett antal uttalanden han gjorde i SVT:s programserie ”Slaget om muslimerna” hösten 2009.

Då Waberi i Studio Ett tillfrågades om flera av dessa tidigare uttalanden var han synnerligen vag. På frågan om en ogift man och kvinna får träffas på tu man hand hänvisade han till att en imam borde uttala sig istället. Han vägrade sedan att svara på frågan. I den ovan nämnda intervjun var han tydlig på att det inte är tillåtet. Detta leder till åtminstone två intressanta kommentarer. Den första gäller att han som, enligt egen utsago, troende muslim är skyldig att hålla reda på vad som är halal (tillåtet) respektive haram (förbjudet) utan att ständigt rådfråga en imam. Den andra och betydligt allvarligare frågeställningen gäller hans arbete i riksdagen. Är det möjligen så att han måste rådfråga en imam varje gång han skall ta ställning till en fråga i riksdagen?

Hans hyckleri blev närmast övertydligt då han hänvisade till att det råder religionsfrihet i Sverige. Detta konstaterande står direkt konflikt med att han som troende muslim har att följa sharia. Att så är fallet framgår av den muslimska doktrinen och bekräftas entydigt av Ammanbudskapet. Nu förhåller det sig så att enligt sharia finns varken religionsfrihet eller yttrandefrihet eller individens lika rätt. Hur han skall få detta att gå ihop med deltagandet i en demokratisk församling vore svårt att förstå om det inte vore för islamisternas flitiga bruk av taqiyya.

Det är inte nog med att han så långt möjligt måste följa sharia, han måste även sträva efter att införa detta medeltida och teokratiska lagsystem i det ”otrogna” land där han befinner sig. Det är inte svårt att förstå hans islamiska uppdrag och målsättning. Islamiska Förbundet liksom dess moské i Stockholm har starka kopplingar till Muslimska brödraskapet. Helt enligt sin plan ”Projektet” har brödraskapet nu lyckats infiltrera en så viktig västerländsk institution som vår riksdag. Detta är ett av många små steg i den uttalade strategin att islamisera västvärlden.

Nu är det extra viktigt för dem som fortfarande tror på ett fritt och demokratiskt Sverige att noga syna denne Quisling i sömmarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tuesday, 14 September 2010

Dan Jönsson oförsiktig med fakta

Dan Jönsson bemötande i måndagens OBS av Johan Lundbergs tidigare inlägg om islamism avslöjade än en gång hans okunnighet om islam och att han handskas slarvigt med fakta i den mån han känner dem. Redan i första meningen avslöjar han med tautologin ”politisk islamism” att han inte behärskar ämnet. Klara definitioner av centrala begrepp är en viktig utgångspunkt för meningsfull diskussion. Med ”islamism” avses i allmänhet uppfattningen att islam skall styra såväl det sociala och politiska som det personliga livet. Detta kan med andra ord uttryckas som politisk islam, en ideologi, som styr samhället i sin helhet och där lagarna är konforma med den islamiska sharia.

Jönsson påstår i nästa andetag att ”den islamistiska kampen nästa enbart förs inom den muslimska världen…”. Vad han grundar detta groteskt felaktiga påstående på framgår inte. Han försöker göra ett nummer av islamismen förutom i Iran inte har ”någon reguljär armé”. Det är oklart vad detta avses bevisa då islamismen i sin jihad använder ett flertal andra redskap, varav terrorn och demografisk jihad under ett antal år visat sig framgångsrika. Man undrar om Jönsson hört talas om asymmetrisk krigföring eller ”fjärde generationens krigföring. Terrorn är för övrigt inom islam en väl beprövad metod, som dess store förebild Muhammed flitigt föreskrev och använde på sin tid.

Hans historielöshet är frapperande när han skyller islamismen och dess ”frammarsch på senare år” på USA och Västeuropa och deras agerande i nutid. Salafismen är en gren av islamismen och kan räkna sina rötter åtminstone till 1700-talet och al-Wahhab. Muslimska brödraskapet är också in i märgen en del av islamismen och grundades redan 1928 av al- Banna. Smaka bara på deras credo: “Allah är vårt mål; Koranen är vår konstitution; Profeten är vår ledare; jihad är vår väg; och döden för Allahs sak är vår högsta strävan.”

Brödraskapet ser sharia, baserad på Koranen och sunna, som lagar givna av Allah vilka därför skall tillämpas på livets alla delar, inklusive organisering av regeringen och hanterandet av alla dagliga problem. Detta är inget annat än islamism i sin prydno.

Det är mer än högtid att Dan Jönsson och andra kvasiintellektuella lär sig att islamismens aktiviteter främst inte styrs av vad västvärlden gör utan av den är, nämligen Dar al-Harb, de otrognas land som med alla tillbuds stående medel skall underkuvas under islam och sharia i enlighet med påbudet i Koranen 9:29.

Där, och i flera andra verser i Koranen och i hadither, finns grunden för islamismen som utrotningsideologi. Där finns grunden för dess teokratiska, totalitära och just det fascistoida ideologi. Det är just ideologin som är det avgörande inte vilken ”militärapparat”, som för stunden står till buds. Jönsson har delvis rätt i att talibanerna och Al-Qaida inte utgör ett direkt hot mot vår civilisation. Men han bortser från att de andra delarna av islamismen sedan ett par årtionde bedriver en omfattande och framgångsrik offensiv mot denna civilisation genom demografisk jihad, terrorstöttade påtryckningar mot regeringar och kulturell infiltration med hjälp av miljarder av petrodollar, hängivna medhjälpare samt med stöd av naiva och okunniga s.k. intellektuella inte minst från den svenska socialistiska ankdammen.

När Jönsson och hans gelikar vägrar inse att islamismen utgör ett påtagligt ”hot mot demokratin” är det just de själva, som gör ”debatten snävare”. Om de istället för att försöka blanda bort korten ägnade tid att studera några böcker och artiklar av ex-muslimer som Abul Kasem, M A Khan, Ali Sina, Wafa Sultan och Ibn Warraq m.fl., skulle de finna att dessa kommer fram till i princip samma slutsatser som Ayaan Hirsi Ali gör. De säger utifrån sin gedigna kunskap och erfarenhet av islam att denna och det man kallar islamism är direkta hot mot demokratin. Om sedan, Jönsson, Buruma och Garton Ash et consortes bekvämade sig till att studera Ammanbudskapet och Kairodeklarationen skulle de finna att dessa dokument bekräftar samma slutsats.

Det skulle vara minst sagt intressant hur Jönsson tänkt sig att de två ovan nämnda dokumentens syn på islam, demokrati och mänskliga rättigheter skulle kunna förenas med västerländsk syn på religion, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Monday, 6 September 2010

Förljugen desinformation i P 1

Programmet OBS har på temat” Var går gränsen för toleransen” diskuterat olika intellektuellas syn på islam bl.a. med utgångspunkt från Paul Bermans bok The Flight of the Intellectuals. I ett av de senaste inslagen (onsdagen den 1/9) fick Johan Lundberg i ett mycket relevant inlägg bl.a. bemöta ett tidigare bidrag av vänsterapologeten Dan Jönsson, som uppenbart är helt okunnig om islam. Det senare är för övrigt en egenskap som delas av många deltagare i debatten. Flera har i debatten refererat till Tariq Ramadan och i slutet av det aktuella programmet lyfte man i en intervju fram Sören Wibeck som något slags sanningsvittne avseende Ramadan. Jag vill här koncentrera mig på den delen av inslaget.

Då Wibeck ombads ”beskriva en europeisk islam” sade han att Ramadan gjort upp med de centrala begreppen ”dar al-harb och dar al-islam, krigets hus och islams hus”. Det må vara att Ramadan uttalat sig i sådana termer, men det gör ju inte att han gjort upp med den jihad, som är en direkt på bjuden konsekvens av detta begreppspar. Wibeck tar detta som intäkt för förekomsten av en ”europeisk islam” i vilken Ramadan anses ingå. Resonemanget belastas av ett antal allvarliga svagheter.

För det första är det helt meningslöst att ur den omfattande floran av postulat som utgör islam lyfta fram ett enda och dessutom helt utan en rimlig kontext. Att ta detta som bevis på förekomsten av en ”europeisk islam” saknar trovärdighet.

För det andra förutsätter talet om en ”europeisk islam” att det finns en rörelse med ett stort antal individer, som omfattar ett antal uppfattningar och värderingar vilka på ett tydligt sätt avviker från ortodox eller traditionell islam. Kan Wibeck namnge ytterligare en individ, som anslutit sig till en förment ”europeisk islam”?

För det tredje är det viktigt att komma ihåg att medan Ramadan gjort några uttalanden, som främst av godtrogna vänsterintellektuella tolkats som anpassade till europeisk kontext, har ett stort antal av hans trosbröder gjort uttalande i direkt motsatt riktning. Turkiets premiärminister Erdogan uttalade i ett uppmärksammat tal i Tyskland 2008 (och vid flera andra tillfällen) att det endast finns en islam. Denna uppfattning styrks entydigt av det auktoritativa Ammanbudskapet. Eftersom det är undertecknat av de ledande auktoriteterna inom islam, bör det tillmätas större trovärdighet än några uttalanden av Ramadan.

Wibeck gjorde sedan sitt yttersta för att nedtona Ramadans anknytning till morfadern Hassan al-Banna och därmed till Muslimska brödraskapet och dess fundamentalistiska ideologi. Han glömde naturligtvis att nämna att fadern förutom att vara svärson till MB:s grundare även var dennes sekreterare och som sådan en av de ledande inom rörelsen. Sedan fadern flytt till Schweiz, grundade han Islamiska Centret i Genève en starkt islamistisk organisation, som till stor del finansieras av Saudiarabien. Centret leds av Tariqs bror Hani, som gjort sig känd för islamistiska uttalanden.

Wibeck godtar tydligen Ramadans oklara resonemang om tolkning av islam utifrån olika kontexter, trots att sådana tolkningar på intet sätt stöds av Ammanbudskapet eller för den delen av den islamiska trilogin. Wibeck har överseende med allt detta och tycker att ”man måste ha en ganska vid syn på detta”. Så typiskt för Wibeck, som alltid finner lämpliga ursäkter för det mesta, som har med islam att göra.

På fråga om Tariq Ramadans kvinnosyn påstår Wibeck att den är ”ganska progressiv”. Detta sagt om en man som så sent som för ett par år sedan uttalat att man kan införa ett moratorium på stening av kvinnor i Europa, men, nota bene, inte ta bort det eftersom det står som straff i sharia. Jag betackar mig för en sådan ”progressivitet”.

Wibeck sade sedan att Ramadan hävdar ”att islam har inga problem med kvinnan, men muslimerna tycks ha det”. Att acceptera och framföra ett sådant uttalande visar att Wibeck har synnerligen begränsade kunskaper om islam. Det finns nämligen ett stort antal verser i Koranen och hadither, vilka sätter kvinnan på plats och innebär rent förtryck av kvinnor. Detta har sedan kodifierats i sharia.

På fråga om den upprepade kritik, som riktats mot Ramadan och dennes vana att tala med kluven tunga, viftade Wibeck bort detta med att det ”är ett sätt att kommunicera”. Så sant tillslut. Detta sätt att kommunicera har t.o.m. ett särskilt namn inom islam. Det kallas taqiya och innebär att man som muslim ljuger för de naiva och lättlurade otrogna i syfte att främja islam.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tuesday, 22 June 2010

Filosofisk härdsmälta

Söndagens upplaga av Filosofiska rummet behandlade konservatism och var en i flera avseenden remarkabel föreställning. ”Filosofen” Roland Poirier Martinsson fick ett oproportionellt stort utrymme på övriga deltagares, kulturchefen Rakel Chukri och debattredaktören Magnus Jiborn, bekostnad. Än mer anmärkningsvärda var ett antal uttalanden av främst Martinsson.

Som en röd tråd i hans framställning gick påståendet att modern konservatism som ett nytt grundvärde har: ”… öppenhet och tolerans mot det, som inte tillhör de gemenskaper man själv tillhör”. Allmänt sett låter ju detta riktigt bra ända tills vi får se hur detta tillämpas i hans resonemang.

Jiborn påpekade tidigt att: ”Vi kan behöva en motpol även till starka gemenskaper, starka normbaserade gemenskaper, som kan vara oerhört begränsande för individer”. Hans formulering låter som en direkt omskrivande framställning av islams karaktär.

I ett ögonblick av klarsyn konstaterade Martinsson att: ”… om man betonar en gemenskap, då betonar man också att det finns någonting, som finns utanför”. Detta är förvisso sant, men det måste betonas att denna tendens och dess tillämpning är väldigt olika i skilda gemenskaper. Förutom bland vissa extrema sekter torde det inte finnas någon ”gemenskap”, som så tydligt i sina ”heliga” skrifter, i sina dogmer och i tillämpning genom historien gjort och gör så tydlig skillnad mellan ”vi” och ”dom” som islam.

Rakel Chukri gjorde senare ett något märkligt uttalande. Efter att ha konstaterat ”att det finns väldigt många ”främlingsfientliga” krafter i Europa idag”, Sade hon: Om man t.ex. tittar på de liberala, som kritiserat islams framväxt i Europa då har de ju pekat på att det här är något, som hotar individens rätt att styra sitt eget liv, medan man har en annan typ av debattörer, som menar att vissa invandrargrupper hotar vår kultur…”. Hon exemplifierade det senare med Dansk folkeparti.

Hon har naturligtvis rätt i att islam hotar individens frihet, men har tydligen inte reflekterat över att ” islams framväxt i Europa” skett just genom att ” vissa invandrargrupper” tagit med sig den ideologin hit. Med sin bakgrund borde hon vara mer än väl medveten om hur islam behandlar eller för att säga som set är förtrycker ”de andra”.

På Chukris fråga om hur han skiljer sin konservatism från Dansk folkeparti hemföll Martinsson till ren kulturrelativism. Han vill: ”… försvara de här grupperna. De har rätt till sin kultur för jag ser värdet av kulturer. Däremot följer inte av det att min kultur är överlägsen, för det är den inte.” I nästa andetag vill han ”… dra en mycket skarp gräns när det gäller de religionernas eller min egen religions tendenser på marginalen att våldföra sig på individens rättigheter. … jag är den, som försvarar muslimernas rätt i Sverige till sin kultur, till sin religion…”.

Den gode filosofen gör sig här skyldig till filosofiska kardinalfel; såväl premisser som slutledning fallerar betänkligt. Det är uppenbart att han helt saknar kunskap och insikt om islam. Martinsson är lyckligt omedveten om att islam har inbyggda och grundläggande problem med demokrati och inte minst respekt för individens fri- och rättigheter. Det är allt annat än några ”tendenser på marginalen”. Att det förhåller sig så framgår med all önskvärd tydlighet av Ammanbudskapet och av Kairodeklarationen (CDHRI).

I Ammanbudskapet (från 2006) klargör muslimska ledare i konsensus att den som underkastar sig sharia är muslim. Detta visar att det samlade muslimska ledarskapet sätter sharia som styrande för islam och muslimer. Det bekräftar också vad flera av mina ex-muslimska kontakter hävdat länge, nämligen att det inte finns någon reell skillnad mellan islam och islamism (fundamentalistisk islam). ”Budskapet” slår vidare fast att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet och att de inte får ändras eftersom de har ”gudomligt” ursprung.

Kairodeklarationen (CDHRI), ett dokument samtliga muslimska länder undertecknat och ratificerat. Denna säger tydligt att mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas efter endast den islamiska lagen, sharia. Detta innebär att ett antal grundläggande fri- och rättigheter förvägras, t.ex.

• Åsikts- och yttrandefrihet (kritik av islam, Koranen eller Muhammed ses som hädelse och kan leda till dödsstraff enligt sharia)

• Religionsfrihet (det är enligt sharia förenat med dödsstraff att lämna islam)

• Kvinnans likhet inför lagen

• Icke-muslimers likhet med muslimer inför lagen

Det är således en kultur grundad på medeltida och förtryckande lagar, som Martinsson säger sig försvara. Det är alltså en kultur med lagar, som medger stening av kvinnor och föreskriver dödsstraff för dem, som vill lämna ”gemenskapen”, han ser som likvärdig med den västerländska kulturen, vilken står för individens fri- och rättigheter. Man tar sig för pannan.

När Martinsson klagar på den ”rotlösa individualismens ”värdeupplösning” bortser han helt från att eftergifter för islam är värre än så. Det är kapitulation inför en totalitär ideologi. Sedan Jiborn varnat för ”förtryckande gemenskap” fick RPM efter ett resonemang om ”gemensamma mål och värderingar” medge att ”vi behöver en rättsstat och att vi behöver individens unika rättigheter”. Väl så, hur kan han då försvara islam som går stick i stäv mot detta?

Mot slutet gjorde Martinsson ett ojust utfall mot Sverigedemokraterna vars sympatisörer generaliserande beskrevs som representanter för ”… individualismens rotlöshet, människor som inte tillhör några meningsfulla sammanhang”. Det framgick inte vilken grund han hade för detta uttalande. Han avslutade med att påstå att ”… stärka det civila samhället … är också ett skydd mot Sverigedemokraterna …”.

Längre sträckte sig alltså inte hans ofta nämnda ”tolerans och inklusivitet”. Det är snarare så att samhället behöver stärka skyddet mot sådana charlataner som denne ”filosof”, som tydligen tappat all logik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Tuesday, 18 May 2010

Vilka har egentligen ”avvikande demokratisyn” eller ”människosyn”?

Ledande politiker och journalister har under en tid flitigt försökt pådyvla Sverigedemokraterna egenskaper som ”avvikande människosyn”, ”avvikande demokratisyn” och ”rasistiskt”. I mitten av april använde Sten Nordin och Carin Jämtin denna terminologi då de uttalade sig för blocköverskridande samarbete i syfte att neutralisera SD. Något tidigare hade Per Svensson använt liknande ordvändningar i en artikel i Axess Magasin. Nu senast använde flera politiker liknande omdömen i gårdagens P1-morgon. Detta är några få av otaliga exempel. Personagerna bakom dessa nedsättande omdömen har inte i något fall ens försökt att på något sätt belägga någon grund för dessa omdömen.

Innan vi går vidare finns det skäl att något se på begreppet demokrati. De flesta torde instämma i att demokrati är ett styrelseskick där makten i (oftast) en stat utgår från dess medborgare via allmänna och fria val. Det är vidare oomtvistligt att några grundläggande mänskliga rättigheter är avgörande för att en verklig demokrati skall fungera. De viktigaste mänskliga rättigheterna i detta avseende är full åsikts- och yttrandefrihet, likhet inför lagen samt respekt för individens privatliv och äganderätt.

Man skulle mot den bakgrunden kunna förvänta sig att våra i demokratisk ordning valda företrädare och en samstämmig journalistkår, som de facto har just yttrandefriheten som sitt levebröd, skulle reagera kraftfullt på grova angrepp mot yttrandefriheten. Åtminstone borde så vara fallet om man i något avseende menar allvar med att man står för en god ”demokratisyn”. När en muslimsk mobb förra veckan överföll Lars Vilks och lyckades stoppa föreläsningen var det inte enbart en attack på konstnären utan ett grovt attentat mot yttrandefriheten. Hur har då under den gångna veckan våra höga värnare av denna goda ”demokratisyn” agerat? Jo, hittills ”är tystnaden från etablissemanget öronbedövande”, som Cavatus utryckte det.

Julia Ceasar konstaterade i sin utmärkta krönika att endast några få journalister seriöst tagit upp frågan, bland dem Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg. Ynkligt av den självuppblåsta journalistkåren! Som kontrast till detta har ett antal sverigedemokrater klart tagit avstånd från detta hot mot yttrandefriheten.

Några ord om Per Svenssons artikel. I ingressen klarlägger han att Sverigedemokraterna står vid sidan av den "demokratiska värdegrunden" och därför måste särbehandlas. Författaren ägnar sedan en tämligen lång artikel till att producera dimridåer av ord utan att på någon punkt definiera vad som avses med den "demokratiska värdegrunden" eller i vilket konkret avseende SD skulle avvika från densamma. Vad vill han säga?

När han listar några postulat för god journalistik nämner han först: "Journalistiken är en del av det demokratiska kontrollsystemet. Medborgarna ska ha tillgång till ett så brett och gediget faktamaterial som möjligt när de väljer sina företrädare och själva tar ställning i viktiga samhällsfrågor. Då ska inte pressen agera beskäftig förälder och installera censurfilter."

Verkligen?! Om det vore så väl, hur kan det då komma sig att svenska medier under några decennier notoriskt undanhållit fakta om invandringens avigsidor och de facto just censurerat verkligheten? Per Svensson framstår här som en fullfjädrad hycklare.

Det bör noteras att i en demokrati politikerna vid makten inte har ett obegränsat mandat. De har, som jag ser det, inte större mandat än vad de inhämtat i allmänna val och/eller folkomröstningar. En fungerande demokrati förutsätter dessutom en öppen och ärlig offentlig debatt om alla frågor med politisk bäring. Då duger det inte att frågor som invandringen och t.ex. Lissabonfördraget systematiskt sopas under mattan och hålls utanför debatten av ”eliterna” inom politik och media. Den rådande och starkt vänsterdominerade politiska korrektheten är faktiskt ett av de stora hoten mot sann demokrati eftersom den medför åsiktscensur.

Dessa ”eliter” putsar ständigt på förträfflighetsskölden samtidigt som de notoriskt sviker i dessa centrala demokratifrågor. Några exempel.

Hur demokratiskt uppträdde Bengt Westerberg då han demonstrativt lämnade TV-soffan då Ian och Bert kom in i studion? Samme man hade inga problem med att sitta tillsammans med ledaren för Vänsterpartiet ett parti, som nu liksom då öppet stöder totalitära kommunistregimer.

Hur demokratiskt var det då Friggebo och Westerberg efter ultimatum till Bildt öppnade dammluckorna för massinvandring december 1991 i strid mot viljan (se Exit Folkhemssverige Kap. 2) hos en klar majoritet av väljarna (54 % färre ”flyktingar”, 13 % inga). Inom FP, som hade ett väljarstöd på 9,1 %, var motsvarande siffror 59 % respektive 6 %. Är det så ”all makt utgår från folket”?

Hur demokratiskt var det då riksdagsmajoriteten 2009 sade ja till Lissabonfördraget utan att den frågan behandlats i vare sig valrörelse eller folkomröstning, trots att frågan i det närmaste var av grundlagskaraktär eftersom fördraget lämnar över mycket makt från riksdagen till en ”unaccountable” byråkrati i Bryssel? Det enda motiv jag hörde ett antal gånger, först för Konstitutionen och sedan för Lissabonfördraget, var att det skulle göra ”beslutsfattningen effektivare inom det utvidgade EU”. Nå, det är ett klent motiv i en demokrati. Är nästa steg ren diktatur? I en sådan är ju besluten ännu lättare att ta. Jag talade för några år sedan med riksdagsmän från ett par partier, som var beredda att rösta ja utan att ha läst och satt sig in i ens de konstitutionella delarna av konstitutionen/fördraget. Vem representerar idag dessa riksdagsmän; väljarna eller partiet? Eller är de bara knapptryckare, som Ann-Marie Pålsson uttryckte det. Som jag ser det är hon en av få i nuvarande riksdag, som fortfarande har ryggrad.

De politiska och mediala ”eliterna” borde snarast se över sitt eget agerande innan de fortsätter sprida invektiv mot SD. Det är ett gammalt gott råd att inte kasta sten om man sitter inne i ett skört glashus.

PS
Äntligen idag ett par klara och tydliga uttalanden till yttrandefrihetens försvar. Missa inte Paulina Neuding och Johan Lundberg på DN Debatt eller Dick Erixons kommentar.
DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tuesday, 4 May 2010

Hycklarnas afton i Människor och tro

Fredagens Människor och tro (repris lördag 100501) innehöll ett inslag med och om den unge konvertiten och imamen Suhaib Webb. Programledaren Tithi Hahn, reportern Åsa F Vestergren och den inbjudne islamologen Leif Stenberg gjorde allt som stod i deras makt för att med hjälp av imamens i och för sig delvis lovvärda budskap framställa islam som helt ofarlig och i allt väsentligt salongsfähig i den västerländska demokratiska salongen. Det ligger i sakens natur att inga kritiska eller tvivlande frågor ställdes. Gullandet med islam var konsekvent satt i system.


Programledaren inledde med att säga att S Webb ”ses av många som en moderat ledare och uttolkare”. Hans reella ställning i den muslimska världen framgick inte, men det är högst sannolikt att den som fortfarande studerar vid Al-Ahzar har en tämligen begränsad auktoritet. Reportern beskriver sedan hur Webb bygger sitt resonemang på att en ”modern muslim måste lämna en bokstavstrogen läsning av de klassiska muslimska skrifterna”. Det låter ju utmärkt, men haken är att det inte framgår vad han grundar detta på. Det synsättet går nämligen stick i stäv mot vad såväl Koranen i mängder av verser som sunna entydigt säger. Det är också helt oförenligt med vad den samlade sakkunskapen inom sunni och shia slagit fast i Ammanbudskapet. Det finns anledning att förmoda att deras auktoritet rankas något högre än den gode Webbs.

Webb säger i intervjun som ett exempel att en rättstvist i en marockansk by på 800-talet inte är särskilt användbar i Sverige 2010. Jag kan instämma i det, men vill tillägga att det samma gäller för Koranen och de andra muslimska skrifterna.

När Webb menar att t.o.m. Koranen kan tolkas genom ”moderna glasögon” bortsett från att ”Gud är en och Muhammed är hans profet”, går detta helt emot bl. a. verserna 2:85, 4:82, 4:105, 4:150- 151 och 10:15. Det strider också helt mot andan och bokstaven i Ammanbudskapet.

Webb säger sedan att ”Det finns inget som motsäger att vara en god medborgare och en god muslim”. Det är i själva verket en sanning med stark modifikation. Det är nämligen entydigt så att för en ”god muslim” så står sharia, den av Allah givna lagen, över varje tänkbar sekulär lag tillkommen i demokratisk ordning. Redan här finns en tydlig konflikt, en konflikt som för övrigt allt oftare aktualiseras i flera västerländska länder med betydande muslimsk minoritet.

Den unge imamen säger sig vilja ”komma åt feltolkningar och radikaliseringen av vissa muslimer”, men ”är inte ute efter att reformera islam i grunden”. Han tror stenhårt på islams kärna och menar att det går att vara både rättrogen och moder”. I dessa få meningar finns några helt oförenliga motsättningar om man utgår just från ”islams kärna” så som den framgår av Koranen och sunna och hur kärnan har beskrivits i Ammanbudskapet och för den delen i Kairodeklarationen vad gäller mänskliga rättigheter. Hur kan Webbs auktoritet mäta sig med dessa urkunder?

Trots dessa uppenbara motsättningar fick vi inte höra ens en enda fråga, för att skingra frågetecknen.

Det framgår att Webb under vistelsen i Egypten att förhållandena i Mellanöstern är helt annorlunda än i Väst främst därför att som han påpekade: ”[religionen] är en del av livet. Men människor lever också i rädsla. Det påverkar tankefriheten och debatten och så länge det är så kan inte heller islam i Mellanöstern utvecklas…”. Sic! Trots dessa miserabla förhållanden trodde han inte på en liberal demokrati som i Väst. Varken imamen själv eller de ansvariga för programmet hade slagits av tanken att bristen på tankefrihet skulle kunna ha ett samband med just islam och dess allomfattande och repressiva karaktär. Kan bristen på tankefrihet möjligen bero på att varje litet försök att tänka i banor som avviker från islams vedertagna dogmer ses som blasfemi? Man lät dessa uttalanden om ofrihet passera utan vidare kommentar.

Det blev så dags för islamologen Leif Stenberg att ge sina expertkommentarer. På frågan om hur typisk Webb är svarade han:”… jag tycker inte att han är särskilt unik egentligen utan han faller väl in i en tradition, som islamforskningen har följt under de senaste 20-30 åren”. Det var ett ganska häpnadsväckande svar. Man undrar vilken värld dessa ”forskare” har studerat. Det är annars väl känt att den muslimska världen under åsyftad tid kraftigt radikaliserats inte minst sedan den så kallade ”islamiska revolutionen” i Iran. Denna radikala islam ger knappast utrymme för någon ”mjukisislam”. Wahabisternas och Muslimska brödraskapets respektive ayatollornas dogmatism har blivit mer eller mindre ledande inom islam. Detta bekräftas entydigt av Ammanbudskapet.

I nästa andetag påstod Stenberg att det var tradition att tolka islam så som Webb säger. Något belägg eller exempel på att så skulle vara fallet anfördes naturligtvis inte sannolikt av det skälet att tydliga exempel saknas. Snarare motsägs talet om en frihetlig tolkning av det faktum att även Stenberg refererade till att Webb (i Europa och USA) ”kan verka i en icke-repressiv miljö och att det också gör möjligheterna större”. Indirekt bekräftade han därmed att den muslimska världen utgör en repressiv miljö, vilket effektivt dementerar talet om” tradition” av öppen islamtolkning.

Islamexperten tyckte att Webb representerar ”ett försök att utveckla en islamtolkning, som står i någon slags referens till mer radikal islamism”. En islamolog bör rimligen vara medveten om att många fåfänga försök till ”reformation och förnyelse” gjorts under islams långa historia, men inget har lyckats. Han bör även vara medveten om att al-Ghazali på 1000-talet stängde dörren för ijtihad, ett sätt generera nya regler inom islam, d.v.s. reformera islam. Han borde också veta att Ammanbudskapet bekräftar denna låsning samtidigt som det står för en islamistisk tolkning av islam.

Stenberg sade sedan att det i det sammanhang vi lever finns ”mängder av konstiga uppfattningar om islam”. Han undvek dock att ge ett enda exempel på någon av dessa ”uppfattningar”. Istället ansåg han det vara problematiskt att islam av många uppfattas ”som någon slags enhetlig monoteistisk tradition. Han har tydligen helt missat att skaparna av Ammanbudskapet, sunni som shia, är helt överens om islams grunder, de grunder med sharia och Koranen i centrum som definierar vad islam är, vem som är muslim och som gör islam till en totalitär teokrati.

Mot slutet talade Stenberg om ”hur man väljer att presentera sin religion”. Det är väl känt att många muslimska apologeter i väst under ett par årtionden för okunniga västerlänningar försökt presentera en utslätad variant av islam. Dessa framställningar har genomgående varit grovt ofullständiga för att inte säga direkt lögnaktiga. Den formen av taqiyya borde inte imponera på en sann islamolog.

Jag vill inte tro att programmakarna eller islamologen Stenberg drivs av illvilja utan snarare av ett långt drivet önsketänkande om att islam är ”en religion som alla andra”. Man vill inte ens tänka tanken att islam i minst lika hög grad är en totalitär ideologi. Det alternativet är nämligen alltför obekvämt att ens reflektera över.

Korthuset islam vilar på några få darriga kort:

• Koranen är Allahs direkta ord och utan fel (4:82)

• Lyda Muhammed är att lyda Allah (4:80)

• Muhammed är den största förebilden för muslimer (33:21)

• Paradiset eller krigsbyte för den som strider för Allah (4:74)

• Strid mot de otrogna tills endast islam finns (8:39)

Allt detta förutsätter dock att det a priori finns en Allah och ett paradis.

Programmet ger intryck av att varken programmakarna eller islamologen är medvetna om Ammanbudskapet eller den tydliga radikalisering av ”mainstream” islam, som pågått under de senaste 20-30 åren. Ett stort antal ex-muslimer och experter har trovärdigt vittnat om detta i böcker och artiklar, men det räknas tydligen inte.

Islam har alltid under 1400 år expanderat så snart styrka och möjligheter funnits. Och nu har man med hjälp av petrodollar och med utnyttjande av de sekulära samhällenas akilleshäl kunnat vinna insteg i dessa samhällen under ett antal år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Wednesday, 24 March 2010

Enfaldig eller hycklare?

Ekots lördagsintervju med statsminister Reinfeldt var en sorglustig tillställning. De undanglidande svar han gav avslöjade att han antingen är grovt okunnig och aningslös rörande viktiga fakta gällande Turkiet eller så är han en durkdriven hycklare, som trots kända fakta väljer att bortse från dessa. Sedan är det upp till den enskilde att avgöra vilken av dessa två egenskaper, som är mest graverande hos en statsminister.

Intervjun kom snabbt in på riksdagens beslut att erkänna Turkiets folkmord på armenier. Då intervjuaren, Tomas Ramberg, frågade om premiärminister Erdogans hot om att utvisa ett stort antal armenier från Turkiet gav Reinfeldt ett rent patetiskt svar. Istället för att svara på frågan, började han orera om vilken ”beundransvärd politiker” kollegan är och hur han och hans parti motarbetas av oppositionen. Statsministern har sedan mage att påstå att Erdogan tagit ”demokratiinitiativ, som öppnar upp rättigheter för minoriteter” och ”annat” som denne gjort för att jämna ”vägen mot EU”. Man häpnar!

Det hade varit klädsamt om Reinfeldt, eller för den delen intervjuaren, åtminstone i en bisats antytt att varken premiärministern eller någon annan i Turkiets ledning lyft ett finger för att frånträda ”Kairodeklarationen” (CDHRI), sakligt sett ett av de största hindren för demokratisering av ett muslimskt land. Jag har tidigare kommenterat Turkiet och CDHRI och vill här bara konstatera att stöd för ”Kairodeklarationen” och påstådd strävan efter demokrati är lika förenligt som olja och vatten.

Reinfeldt menade sedan att om bara Erdogan får styra så kan Turkiet bli ”europeiskt, öppet marknadsekonomiskt och demokratiskt” samt att ”om vi inte har bra kontakter kan det gå i en annan riktning och det tycker jag vore ett historiskt misstag". Statsministern framstår här som mer än lovligt naiv. Är han helt omedveten om Turkiets koppling till CDHRI och till OIC, en organisation som inom UNHRC driver frågor om begränsande av yttranderätten? Är han helt omedveten om att Erdogan leder ett islamistiskt parti och att ortodox islam är den dominerande religionen? Är han medveten om att analfabetismen främst bland kvinnor är utbredd och att kulturen på många områden skiljer sig starkt från den europeiska?

Det historiska, rent av katastrofala, misstaget vore att släppa in Turkiet i EU. Det skulle vara att slå in en rejäl spik i den europeiska kulturens likkista.

Längre fram i intervjun slingrade hans sig åter om Turkiets folkmord och menade att landets ledning ändrat förhållningssätt till detta. Erdogans hot mot armenier boende i Turkiet pekar i en helt annan riktning.

Sammantaget gav intervjun intryck av en statsminister med mycket flexibel ryggrad, som saknar moralisk kompass.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Saturday, 27 February 2010

En notorisk hycklare med klippkort till SR P1

Så har då Abd al Haqq Kielan åter släppts fram i full frihet i programmet Vid dagens början. Producenten, Martin Dyfverman, har uppenbarligen gett den lismande imamen klippkort. Denna gång utlägger Kielan sig om hur han efter sin hajj år 1990 fick till stånd samtal med Svenska kyrkans ledning. Som alltid när det gäller denne svenske imam är det lika viktigt att notera vad som inte sägs, som vad som sägs.


Han började med att säga att ”muslimerna måste bli en del av det svenska samhället”. Han ger emellertid ingen ledtråd till varför så måste ske. Jag har mycket svårt att tro att någon här boende och förnuftig icke-muslim skulle längta efter islam. Kielan fortsätter med frågan: ”Varför skulle inte islam passa in på samma sätt som kristendomen?”. Svaret är mycket enkelt. Kristendomen ger redan i sina urkunder utrymme för det sekulära samhället och har visat sig fungera i demokratiska sekulära samhällen. Islam är däremot i sina dogmer och dessas tillämpning entydigt anti-sekulär och antidemokratisk. Islam har heller aldrig genomgått någon upplysning. Just därför är islam helt oförenlig med ett modernt västerländsk samhälle.

Han refererar sedan till besöket i Mecka och påstår att människor där kunde samlas ”utan tanke på ras eller språk”. Detta är en grov skönmålning eftersom islam är präglad av arabisk supremati så till den grad att många anser att kalifen måste komma från Muhammeds stam, Qureish. Dessutom hävdar många renläriga muslimer att Koranen endast kan läsas på arabiska, vilket leder till att många muslimer lär sig citera stora delar av Koranen utan att förstå ett ord.

Efter att åter helt osakligt ha implicerat att Abraham och de andra bibliska profeterna skulle haft något med Mecka att göra påstår han sedan att judendomen, kristendomen och islam är ”mycket mera lika varandra än olika”. Han underlåter dock, av naturliga skäl, att på något sätt peka på någon av dessa förmenta likheter. De är nämligen mycket svåra att finna. Koranen har visserligen delvis samma persongalleri som Bibeln, men den illitterate Muhammed och hans tydligen lika illitterate Allah har fått det mesta om bakfoten. Berättelserna är förvanskade och personerna är ofta satta i helt fel kontext.

Kielan säger sig vilja se ”ett ökat samförstånd mellan kristna och muslimer i Sverige”. Han undviker på goda grunder att konkretisera vad detta ”samförstånd” skulle bestå i eftersom kristendom och islam i sina grunder är varandra diametralt motsatta.

Han kommer i nästa andetag inpå ett av sina favoritord när han talar om att ”tolerans är första steget mot samlevnad”. Hur Koranens och därmed islams ”tolerans” ser ut har vi belyst tidigare. Det hade varit klädsamt om Kielan någon gång berört hur toleransen mot kristendom och andra religioner ser ut i muslimska länder där förföljelserna är regel. Men det är väl att begära för mycket eftersom det inte vore enligt handboken för taqiyya.

SR:s husimam säger mot slutet att samtalen med biskoparna upphörde som följd av ”den internationella utvecklingen och händelserna i Mellanöstern”. Att den ”utvecklingen” i högsta grad påverkats av islamistisk jihad och islamiskt betingade terrordåd, undviker han att nämna. Han avslutar med att hävda att nu ”politiska partier växer fram som ivrar för konflikt i stället för fredligt umgänge”. Vilket parti som ivrar för konflikt framgår inte, men ordvalet är intressant. Redan Kielans höga föredöme, Muhammed, använde ord som förtryck och konflikt om dem som inte villigt anammade hans lära. Här och nu ekar samma synsätt när imamen menar att de som inte stillatigande accepterar islam och dess anspråk, de ”ivrar för konflikt”. Intet är nytt under solen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tuesday, 9 February 2010

Ständigt denne Kielan

Sveriges radio släppte i lördags åter fram Abd al Haqq Kielan i programmet ”Vid dagens början”, i vilket han beskrev sin pilgrimsfärd till Mecka år 1990. Man häpnar över hur naiva och okunniga producenten Martin Dyfverman och redaktionen uppenbarligen måste vara, som så ofta ger Kielan utrymme att oemotsagd och utan balans framföra sina förljugna sagor. Har de en dold agenda eller är de liksom imamen förledda med saudiska petrodollar?

Kielans salvelsefullt framförda ”tankar” är i all sin antydda naivitet på många sätt avslöjande, men då krävs att man har sådana kunskaper om islam att man kan se vad som döljs bakom det sagda. Anrättningen är naturligtvis kryddad med en riklig dos av taqiyya. Det salvelsefulla framförandet med närmast gråtmild röst är i sig förledande för den aningslöse lyssnaren.

När han inledningsvis beskriver bakgrunden till besöket i Mecka, säger han bl.a.: ”Plötsligt i juni kom det en inbjudan från den saudiska regeringen att få göra pilgrimsfärden”. Detta kan förefalla oskyldigt, men satt i sitt sammanhang är det allt annat än det. Den saudiska regimen är från sin tillkomst starkt beroende av den wahabitiska/salafistiska rörelsen, en av de mest ortodoxa grenarna av islam. Det är väl känt att saudiska petrodollar sedan ett par årtionden sponsrar och finansierar såväl professurer, islamstudier som ett nätverk av organisationer över hela västvärlden. När Kielan fick sin resa till Mecka finansierad av den saudiska regimen var det samtidigt ett kvitto på att den islam han förkunnar stämmer med den salafistiska tolkningen.

Längre fram talar han om ”… Kaba som varit helig sedan profeten Abrahams tid”. Denna koppling mellan Abraham och Kaba är en av dessa påhittade myter, äldre än islam, som man gärna odlar inom islam. Sir William Muir har i boken ”The Life of Mahomet” volym1 kapitel III med sedvanlig noggrannhet analyserat denna myt liksom ceremonierna under hajj. Han visar övertygande att det varken är troligt eller sannolikt att det finns någon koppling mellan Abraham och Kaba.

Kielan talar sedan om ”ritualerna, som går tillbaks till profeten Abrahams tid”. Det är visserligen sant att ritualerna är gamla, men det finns inget sakligt stöd för någon koppling till Abraham. Muir konstaterar att det inte finns några spår av något abrahamitiskt i de grundläggande elementen i de vidskepliga ritualerna. Han visar att ceremonierna i dag i allt väsentlig är de samma som före och under Muhammeds tid. ”Profeten” återanvände helt enkelt gamla ceremonier grundade på ren vidskeplighet från den tid då Kaba innehöll cirka 360 avgudabilder och den högste guden var månguden Allat.

Kielan framhåller flera gånger att pilgrimsfärden och ceremonielet är ”en form av fullkomlig jämlikhet”. Det är en mycket selektiv jämlikhet han talar om. Han har ju själv inledningsvis konstaterat att otrogna inte ens har tillträde till Mecka och ännu mindre till moskén. Han har på det hela taget en mycket märklig inställning till jämlikhet. Kielan har ju, som påtalats i tidigare inlägg, undertecknat och därmed ställt sig bakom Ammanbudskapet, liksom sina saudiska herrar. Detta måste rimligen innebära att han underkastar sig sharia. Därmed bekänner han sig till samma syn på jämlikhet och mänskliga fri- och rättigheter som sharia och för den delen Koranen.

Det innebär att han ställer sig bakom att ett antal grundläggande fri- och rättigheter förvägras, t.ex:

• Åsikts- och yttrandefrihet (kritik av islam, Koranen eller Muhammed ses som hädelse och kan leda till dödsstraff enligt sharia)

• Religionsfrihet (det är enligt sharia förenat med dödsstraff att lämna islam)

• Kvinnans likhet inför lagen

• Icke-muslimers likhet inför lagen

Kielans jämlikhet och broderskap är verkligen inget att eftersträva.

Han påstår sedan att: ”Pilgrimsfärden är en av de fem pelare som utgör islam …”. Det är minst sagt ett understatement. Det är snarare så att de fem pelarna endast utgör omslaget till en tjock bok av skyldigheter och förpliktelser enligt Koranen och inte minst sharia. Varje liten detalj i livet är uppdelat i halal respektive haram, eller möjligen makruh.

Kielan glömmer lägligt nog att nämna det som av många muslimska lärda anses vara den sjätte pelaren inom islam, nämligen jihad eller heligt krig. Det måste här understrykas att jihad i huvudsak står för fysisk strid vilket är något helt annat än den ”inre strid” eller ”mentala yoga”, som moderna apologeter för islam försöker göra gällande.

Skälet till att jihad ses som en ”sjätte pelare” är att skyldigheten för varje muslim att delta i jihad är mycket tydligt inskriven i ett antal verser i Koranen som i 2:193, 2:216, 2:244, 8:15- 16, 8:39, 9:29, 9:39, 9:123, 47:4.

Den islamiska sajten Center for Muslim-Jewish Engagement innehåller en bra samling av islamiska religiösa texter. Förutom tre parallella översättningar av Koranen, finns där de viktigaste haditherna och Maududis tafsir. Där finns en väl fungerande sökmotor för Koranen och hadither, som gör att man kan söka på enskilda ord eller kombinationer av ord.

Låt mig ta ett belysande exempel. Om man söker på ”jihad” i Sahih Bukhari, får man 56 träffar. I samtliga fall är det entydigt att jihad avser fysisk strid mot de otrogna och i inget fall avses ”mental yoga”. Koranen använder i dessa översättningar inte ordet jihad men desto flitigare orden ”kill”, ”slay” eller ”fight”. Söker man på dessa ord finner man minst 29 unika träffar där målen naturligtvis är de otrogna. Det är väl detta man förmodas ta som uttryck för imamens ”broderskap” mellan människor.

Kielan säger sedan att pilgrimsfärden ledde till ökad tolerans och en insikt att ”vi är bröder och systrar i sann mening”. Det framgick inte hur han kom till denna insikt. Han kan i vart fall inte ha funnit den i Koranen eller i sharia (jämför ovan). Andra exempel på Koranens ”tolerans” är bl.a.

• ”Strid mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jiziya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade. ”(9:29) och

• ”Ni som tror! Ta inte judar och kristna som vänner. De är bara vänner till varandra. Den bland er, som tar dem som vänner är en av dem. Se! Allah vägleder inte dem som gör fel.” (5:51 m.fl.)

Det är att notera att detta inte är några udda verser ur Koranen. De är hämtade från två av de sista surorna och har därför med emfas genom abrogation ersatt tidigare verser med eventuellt försonligare innehåll. Det synsätt de står för är dessutom framträdande i sharia och i islamisk doktrin. Är det detta Kielan avser när han talar om ”ökad tolerans” och att ”vi är bröder och systrar i sann mening”? Han kan ju inte gärna ta avstånd från Koranens ord eftersom han med undertecknandet av Ammanbudskapet erkänt att Koranen är Allahs direkta ord och därför per definition inte kan ändras.

Han avslutar med att säga att upplevelserna i Mecka ledde till att han började arbeta ”med dialog mellan religionerna” när han kom hem. Jag har nu i ett antal år hört detta tal om ”dialog mellan religionerna” och är därför väldigt nyfiken på vad denna ”dialog” egentligen går ut på förutom tomt prat. Det kanske är så att Kielan menar att dialogen skall leda till att vi alla underkastar oss islam och ”villigt betalar jiziya”. Detta bådar inte gott för oss som är varken är judar eller kristna, eftersom denna muslimska ”välvilja” inte omfattar oss. Då väntar döden.

Verklig dialog med islam har genom historien aldrig varit möjlig, eftersom islams företrädare anser att deras religion är den sista och slutliga och därför har överhöghet över andra.

Kielan får tro vad han vill, men det skrämmande är att SR gång efter annan ger honom utrymme att oemotsagd få sprida sina lögnaktiga dimridåer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sunday, 24 January 2010

Vem hycklar egentligen?

Fredagens Människor och Tro innehöll ett inslag, som utgick från rättegången mot Geert Wilders. Programledaren Tithi Hahn och den inbjudna gästen Kajsa Lindhoff från den vänsterpopulistiska stiftelsen Expo använde sig flitigt av de generaliserande begreppen ”högerpopulistisk” och ”högerextrem” utan att på minsta sätt definiera vad de sakligt sett innebär. Detta att klistra på en negativt värdeladdad etikett på meningsmotståndare i stället för att föra en saklig debatt är den vanliga metoden hos flumvänstern. Som så ofta bortser man gärna från att enligt SR:s uppdrag ”sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt”.

Det övergripande målet syns vara att det politiskt korrekta budskapet skall hamras hem och då är varje tänkbart medel tillåtet. Som Timbrorapporten ”Molnformationer och skattekilar” (Roland Poirer Martinsson), presenterad igår (01-21) visar, arbetar svenska medier i hög grad som megafoner för journalisternas egna agendor som lobbyister och pådrivare för personliga övertygelser snarare än som speglare/granskare av den politiska samhällsprocessen i ett nationellt eller internationellt perspektiv. Den som regelbundet följer svenska medier får dagligen sanningen i detta bekräftad.

Som svar på frågan om bakgrunden till åtalet mot Wilders nämner Lindhoff bl.a. filmen Fitna och säger att i den ”försöker han leda i bevis att Koranen uppmanar till terroristbrott”. Han varken ”försöker” eller behöver bevisa något. Han återger ett antal autentiska citat ur Koranen och illustrerar dessa med händelser ur den moderna verkligheten, vilka tidigare har skildrats av olika media. De valda citaten är ett litet urval av den mängd liknande och minst lika våldsinriktade uttalanden, som finns i Koranen och för övrigt även i hadither. Koranen är i sig själv bevis nog för uppmaningar till våld terror och förtryck. Wilders kan knappast klandras för att ett antal muslimer in i våra dagar följer uppmaningar i sitt främsta rättesnöre.

Lindhoff påstår sedan att Wilders ofta ”uttalat hets mot muslimer i väldigt grova ordalag”. Som framgår att bl.a. det tal han höll i Florida förra våren uttalar han sig starkt kritiskt mot islam, men inte mot muslimer. Han kräver däremot att de måste acceptera våra lagar samt fri- och rättigheter och inte propagera för sharia om de vill leva här. Det får anses vara helt rimliga krav.

Hon framhåller som exempel på denna ”hets” att Wilders jämställt Koranen med Mein Kampf och flera gånger sagt att islam är en fascistisk ideologi. Om detta kan sägas att Koranen innehåller en sådan mängd verser, som uttrycker ringaktning och hat mot judar, kristna och otrogna i allmänhet samt upprepade uppmaningar till våld mot och dödande av dessa grupper att jämförelsen får anses helt relevant. I själva verket torde Koranen överträffa Hitlers förfärliga bok vad avser hat och våld.

Vad beträffar jämförelsen mellan fascism och islam kan enkelt konstateras att ett antal egenskaper är gemensamma för de båda ideologierna. Detta gäller t.ex. att individen är underställd staten respektive umma/sharia, att man betonar starka auktoriteter, ett totalitärt system samt att kollektivismen är tydlig. Det framgår vidare med all önskad tydlighet av Ammanbudskapet och Kairodeklarationen att islam liksom fascism är klart antidemokratisk. Ett stort antal muslimska ledare har i uttalanden tagit avstånd från demokrati. När Lindhoff tydligen tar avstånd från jämförelsen undrar man om hon har någon kunskap om islam.

Hahn anser inte att det är logiskt att Frihetspartiet talar om yttrandefrihet och frihet samtidigt som man tar starkt avstånd från islam hon får genast medhåll av Lindhoff, som menar att det är hyckleri. Dessa ställningstaganden visar att de båda saknar de mest elementära kunskaper om islam samt att de har en mycket bristande omvärldsuppfattning. Har det helt undgått dem att samtliga muslimska länder saknar fungerande demokrati och rimliga mänskliga fri- och rättigheter i västerländsk mening samt att företrädare för islam ständigt attackerar dessa rättigheter? Inbillar de sig verkligen att detta bara är tillfälligheter? Är de så förblindade av den politiskt korrekta kulturrelativismen att de inte kan se uppenbara fakta?

Mot slutet av programmet befarar Lindhoff att islamkritiska krafter (naturligtvis i hennes terminologi sammanfattade i klichéer) kommer att gynnas av rättegången oavsett utgång. Det är bara att hoppas att hon får rätt på den punkten. Annars kommer islams frammarsch i västerlandet inte att kunna hejdas.

Nästa inslag i programmet handlade om förföljelser och diskriminering av religiösa minoriteter i Turkiet. En turkisk journalist som intervjuas säger att: ”Turkiet det är ett land uppbyggt på lögner från makten”. Ingen kan nu bli särskilt förvånad över det eftersom taqqiya, lögnen i syfte att främja islam, sedan ”profetens” tid varit en grundpelare. I Människor och tro” veckan innan fanns ett inslag om attacker på den kristna minoriteten i Malaysia. Nästan varje vecka får vi rapporter om diverse planerade eller genomförda terrordåd någonstans i världen, nästan alla med islamiska förtecken. Återigen, hur är det med omvärldsuppfattningen?


Det märkliga är att knappast någon i den förmätna och politiskt korrekta journalistkåren tycks ha förmåga att se sambanden. Hur kan man trots upprepade belägg fortfarande undvika att inse att den gemensamma nämnaren för mycket av världens onda kan stavas med fem bokstäver ˗ ISLAM.

Den som säger sig stå för demokrati samt mänskliga fri- och rättigheter men samtidigt inte gör allt för att motverka islam, den är det som hycklar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,