Filosofisk härdsmälta

Söndagens upplaga av Filosofiska rummet behandlade konservatism och var en i flera avseenden remarkabel föreställning. ”Filosofen” Roland Poirier Martinsson fick ett oproportionellt stort utrymme på övriga deltagares, kulturchefen Rakel Chukri och debattredaktören Magnus Jiborn, bekostnad. Än mer anmärkningsvärda var ett antal uttalanden av främst Martinsson.

Som en röd tråd i hans framställning gick påståendet att modern konservatism som ett nytt grundvärde har: ”… öppenhet och tolerans mot det, som inte tillhör de gemenskaper man själv tillhör”. Allmänt sett låter ju detta riktigt bra ända tills vi får se hur detta tillämpas i hans resonemang.

Jiborn påpekade tidigt att: ”Vi kan behöva en motpol även till starka gemenskaper, starka normbaserade gemenskaper, som kan vara oerhört begränsande för individer”. Hans formulering låter som en direkt omskrivande framställning av islams karaktär.

I ett ögonblick av klarsyn konstaterade Martinsson att: ”… om man betonar en gemenskap, då betonar man också att det finns någonting, som finns utanför”. Detta är förvisso sant, men det måste betonas att denna tendens och dess tillämpning är väldigt olika i skilda gemenskaper. Förutom bland vissa extrema sekter torde det inte finnas någon ”gemenskap”, som så tydligt i sina ”heliga” skrifter, i sina dogmer och i tillämpning genom historien gjort och gör så tydlig skillnad mellan ”vi” och ”dom” som islam.

Rakel Chukri gjorde senare ett något märkligt uttalande. Efter att ha konstaterat ”att det finns väldigt många ”främlingsfientliga” krafter i Europa idag”, Sade hon: Om man t.ex. tittar på de liberala, som kritiserat islams framväxt i Europa då har de ju pekat på att det här är något, som hotar individens rätt att styra sitt eget liv, medan man har en annan typ av debattörer, som menar att vissa invandrargrupper hotar vår kultur…”. Hon exemplifierade det senare med Dansk folkeparti.

Hon har naturligtvis rätt i att islam hotar individens frihet, men har tydligen inte reflekterat över att ” islams framväxt i Europa” skett just genom att ” vissa invandrargrupper” tagit med sig den ideologin hit. Med sin bakgrund borde hon vara mer än väl medveten om hur islam behandlar eller för att säga som set är förtrycker ”de andra”.

På Chukris fråga om hur han skiljer sin konservatism från Dansk folkeparti hemföll Martinsson till ren kulturrelativism. Han vill: ”… försvara de här grupperna. De har rätt till sin kultur för jag ser värdet av kulturer. Däremot följer inte av det att min kultur är överlägsen, för det är den inte.” I nästa andetag vill han ”… dra en mycket skarp gräns när det gäller de religionernas eller min egen religions tendenser på marginalen att våldföra sig på individens rättigheter. … jag är den, som försvarar muslimernas rätt i Sverige till sin kultur, till sin religion…”.

Den gode filosofen gör sig här skyldig till filosofiska kardinalfel; såväl premisser som slutledning fallerar betänkligt. Det är uppenbart att han helt saknar kunskap och insikt om islam. Martinsson är lyckligt omedveten om att islam har inbyggda och grundläggande problem med demokrati och inte minst respekt för individens fri- och rättigheter. Det är allt annat än några ”tendenser på marginalen”. Att det förhåller sig så framgår med all önskvärd tydlighet av Ammanbudskapet och av Kairodeklarationen (CDHRI).

I Ammanbudskapet (från 2006) klargör muslimska ledare i konsensus att den som underkastar sig sharia är muslim. Detta visar att det samlade muslimska ledarskapet sätter sharia som styrande för islam och muslimer. Det bekräftar också vad flera av mina ex-muslimska kontakter hävdat länge, nämligen att det inte finns någon reell skillnad mellan islam och islamism (fundamentalistisk islam). ”Budskapet” slår vidare fast att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet och att de inte får ändras eftersom de har ”gudomligt” ursprung.

Kairodeklarationen (CDHRI), ett dokument samtliga muslimska länder undertecknat och ratificerat. Denna säger tydligt att mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas efter endast den islamiska lagen, sharia. Detta innebär att ett antal grundläggande fri- och rättigheter förvägras, t.ex.

• Åsikts- och yttrandefrihet (kritik av islam, Koranen eller Muhammed ses som hädelse och kan leda till dödsstraff enligt sharia)

• Religionsfrihet (det är enligt sharia förenat med dödsstraff att lämna islam)

• Kvinnans likhet inför lagen

• Icke-muslimers likhet med muslimer inför lagen

Det är således en kultur grundad på medeltida och förtryckande lagar, som Martinsson säger sig försvara. Det är alltså en kultur med lagar, som medger stening av kvinnor och föreskriver dödsstraff för dem, som vill lämna ”gemenskapen”, han ser som likvärdig med den västerländska kulturen, vilken står för individens fri- och rättigheter. Man tar sig för pannan.

När Martinsson klagar på den ”rotlösa individualismens ”värdeupplösning” bortser han helt från att eftergifter för islam är värre än så. Det är kapitulation inför en totalitär ideologi. Sedan Jiborn varnat för ”förtryckande gemenskap” fick RPM efter ett resonemang om ”gemensamma mål och värderingar” medge att ”vi behöver en rättsstat och att vi behöver individens unika rättigheter”. Väl så, hur kan han då försvara islam som går stick i stäv mot detta?

Mot slutet gjorde Martinsson ett ojust utfall mot Sverigedemokraterna vars sympatisörer generaliserande beskrevs som representanter för ”… individualismens rotlöshet, människor som inte tillhör några meningsfulla sammanhang”. Det framgick inte vilken grund han hade för detta uttalande. Han avslutade med att påstå att ”… stärka det civila samhället … är också ett skydd mot Sverigedemokraterna …”.

Längre sträckte sig alltså inte hans ofta nämnda ”tolerans och inklusivitet”. Det är snarare så att samhället behöver stärka skyddet mot sådana charlataner som denne ”filosof”, som tydligen tappat all logik.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Filosofi, Islam, Kultur, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio