Thursday 17 December 2009

Ett budskap med flera bottnar

En analys av Ammanbudskapet gjordes för drygt ett år sedan men endast delar av den analysen har publicerats här. Det måste ses som anmärkningsvärt att inga vanliga media besvärat sig med att granska detta dokument trots att det har en central ställning inom islam och att islam blivit ett mycket aktuellt ämne i den svenska debatten. Mot den bakgrunden väljer jag att publicera analysen här trots att den är betydligt längre än ”normala” inlägg.

På sistone har jag flera gånger snubblat över Ammanbudskapet, som dels sägs vara ett muslimskt avståndstagande från terrorism dels är undertecknat av ett antal ledande svenska muslimer inklusive Mohamed Omar och Abd al Haqq Kielan, vilka ofta försökt framstå som ”moderata” muslimer. Detta gav mig anledning att närmare ta del av ”budskapet”. När man då finner att bland de ursprungliga undertecknarna finns ett antal radikala muslimer som Irans president Ahmadinejad och muslimska brödraskapets andlige ledare dr Yusuf Al-Qaradawi anar man att det finns mer än en hund begravd i budskapet. Detta föranledde en noggrannare analys, vilken visade sig vara berättigad.

Det antogs ursprungligen av ett antal auktoriteter, organisationer och ledare vid ett antal konferenser åren 2004 till 2006. Förutom en omfattande ingress som antogs i Amman under ramadan, november 2004, sammanfattas budskapet i tre punkter vilka upprepas i protokollen från flera av konferenserna.

Det är tydligt enligt flera skrivningar att budskapet främst riktar sig till den muslimska världen (umma). Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.

1. Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.
Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.

2. Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.

3. Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.

Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Det är ungefär som om vi idag skulle förlita oss på lagar från vendeltid (omedelbart före vikingatiden). Konsekvensen av detta är ett medeltida synsätt på rättsskipningen. Det är uppenbart att man lutar starkt mot traditionell, ortodox islam vilket är helt enligt Brödraskapets och wahabisternas synsätt.

Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds buskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.

Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad. Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Konsekvensen blir att allt tal av Tariq Ramadan och andra, som med len tunga försökt påstå att det skulle kunna finnas en ”europeisk islam” eller en ”islam light” tydligt framstår som helt meningslöst.

Budskapets betydelse enligt dess skapare

Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus, ijma, för hela den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:

1. den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,

2. detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,

3. det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.

Man menar att Ammanbudskapet är fördelaktigt även för icke-muslimer. Man menar vidare att skyddet av rättsskolorna garanterar avvägda islamiska lösningar för frågor som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och laglig jihad. Man anser slutligen att fatwor, som extremister använder för att rättfärdiga våld mot muslimer med avvikande åsikter är illegitima.

För de flesta västerlänningar torde det vara svårt att förstå hur mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och religionsfrihet tolkade enligt sharia skulle i något avseende vara fördelaktigt. De flesta icke-muslimer torde också betacka sig för alla former av jihad.

En förljugen och hycklande ingress

http://ammanmessage.com/index.php?option=com_content&task=view&id=16&Itemid=30&lang=en

Det är ett i flera avseenden märkligt dokument. Inledningsvis klarläggs att deklarationen vänder sig till ”den muslimska nationen” (umma). Sedan sägs att islam omfattar all mänsklig aktivitet och säger vad som är rätt och fel. Efter att ha återgett islams grundläggande principer kommer man med ett antal märkliga påståenden. Flera av dessa påståenden görs utan att på något sätt styrkas. Andra försöker man styrka med diverse citat ur Koranen.

Man använder sig därvid av en kombination av följande tekniker:

• en majoritet av citaten härrör från tiden i Mecka då Muhammeds position var svag, och man bortser från regeln om abrogation (16:101)

• oftast citerar man endast den del av versen som passar syftet,

• citaten är ofta tagna ur sitt sammanhang och

• man väljer och vrakar friskt samt bortser helt från verser med helt annat budskap även om de står helt nära i samma sura.

Några exempel ur dokumentet illustrerar detta förfaringssätt.

Påstående: ”Islam intygar även att sättet att kalla någon till Allah är grundat på vänlighet och mildhet.”
Detta styrks med första delen av 16:125 (Mecka). Redan i samma sura finns ett antal verser med allt annat än milt och vänligt innehåll som 16:26, 16:88 och 16:104. Än värre blir det redan i 2:191:”Döda dem (de otrogna) var än ni finner dem…” och i 8:12: ”… Jag skall sprida skräck i de otrognas hjärtan. Därför skär av deras huvuden och skär av varje fingertopp.” I sanning ett milt och vänligt budskap.

Nästa påstående: ”Dessutom undviker den (islam) grymhet och våld i hur man möter och tilltalar andra.”
Som stöd för detta tar man 3:159 som ”uppenbarades” omedelbart efter förlusten vid Uhud. Versen avser de egna trupperna och alls inte ”andra”.
Påståendet kontrasteras av bl.a. 8:67: ”Det passar sig inte för en profet att ta fångar förrän han ställt till med blodbad (made slaughter) i landet.”

I ytterligare ett påstående sägs: ”Islam bekräftar principen om rättvisa i samspelet med andra, säkerställer deras rättigheter och bekräftar att man inte får neka folk deras ägodelar.”
Till stöd för detta anför man delar av verserna 5:8, 4:58 och 7:85 varav den senare refererar till en gammal historia ur Gamla testamentet och handlar om att väga och mäta rätt vilket får anses ha föga relevans i sammanhanget.

Vid valet av dessa verser har man lyckats förbise 4:56: ”De som tvivlar på våra uppenbarelser, dem skall vi utsätta för elden. Så snart deras hud förbrukats skall vi ersätta den med ny så att de får känna plågan.”

Verserna 8:41: ”Och vet att vad än ni tar i krigsbyte skall en femtedel tillfalla Allah och hans budbärare (Muhammed)…” och 33:27: ”Och han gjorde så att du ärvde deras land och deras hus och deras rikedomar och land som du inte beträtt.” ger en helt annan bild av respekten för andras ägodelar. Den senare versen ”uppenbarades” sedan Muhammed låtit avrätta alla män i den judiska stammen Quraiza i Medina och tagit kvinnor och barn som slavar. Just snygg tillämpning av dessa principer av islams störste förebild.

I ett annat påstående hävdas: ”Islam kräver respekt för löften och avtal och att hålla fast vid det som angetts och den förbjuder svek och förräderi.”
Som stöd för detta tar man 16:91(Mecka): ”Fullfölj Allahs förbund när du har ingått det och bryt inte ederna sedan de bekräftats och du har gjort Allah till din säkerhet;”

Om detta kan sägas att detta citat avser relationen mellan muslimen och Allah och alls inte förhållandet till tredje man. Ser man till islams skrifter och dess tidiga historia är svek och brytande av eder snarare regel än undantag. I ett flertal hadither uttalar Muhammed: ” Om jag tar en ed att göra något och senare finner att det är bättre att göra något annat, så gör jag det som är bättre.” (Bukhari bok 53, nummer 361 m.fl.). Muhammed uppmanade själv enligt flera hadither gärningsmännen att använda lögn och svek för att komma åt att mörda Ka'b bin Ashraf, som uttalat sig kritiskt mot profeten (Buk 52:271).

I 9:1 uttalas det än tydligare: ”Detta är ett budskap från Allah och hans utsände att ni är fritagna från alla förpliktelser gentemot avgudadyrkarna med vilka ni ingått ett avtal och förbund.” Muslimer skall således endast hålla löften och avtal gentemot andra muslimer. Ett typiskt exempel är det av Muhammed och Quraish ingångna avtalet i Hudaybiya som skulle gälla i tio år men som bröts av Muhammed redan efter cirka 18 månader.

I nästa andetag hävdar man att: ”Islam erkänner människolivets ädla ställning så det skall inte stridas mot icke-stridande och inte göras angrepp på civila och deras ägodelar…”. Som intäkt för detta citerar man del av 5:32 men utelämnar inledningen som klargör att versen riktar sig till Israels folk med anledning av Kains brodermord. Som alltid när muslimer åberopar denna tämligen humana vers, lyckas men undvika den närmast följande (5:33) som har ett helt annat innehåll: ”Det rättvisa straffet för de som kämpar mot Allah och hans budbärare (motsätter sig islam) och som skapar osämja i landet är att dödas eller korsfästas eller att få sina händer och fötter avskurna på alternerande sidor eller att landförvisas”.
Hela versen 5:32 lyder så här:

"Av den orsaken fastställde vi för Israels barn att den som slår ihjäl en människa för annat än dråp eller sedefördärv på jorden, skall det vara som om han hade dödat hela människosläktet, och vemhelst som räddar livet av en, skall det vara som om han hade räddat livet på hela mänskligheten. Våra budbärare kom till dem sedan gammalt med klara bevis (för Allahs suveränitet), men efteråt si! Många av dem blir slösare på jorden. "

Notera här två viktiga undantag.

Om dödandet har varit för hämnd (döda för hämnd är tillåtet!)

Om mordet har skett eftersom den person som dödades har begått sedefördärv (på arabiska fasad)

Det arabiska ordet "Fasad" översätts som sedefördärv (eng: ”corruption in the land). Den islamiska förståelsen av fasad är att begå förfaranden eller verksamheter som anses vara icke-islamiska.

      Dricka alkohol,

      Att äta griskött,

      Att förneka att Muhammed var en profet,

      Förnekar att Allah är Gud,

      Att tro att Jesus blev korsfäst,

      Undervisning om icke islamiska idéer (som evolution),

      Lyssna på musik,

      Göra/titta på film,

      Att inte följa regler för islamisk klädsel,

      Äktenskapsbrott,

      Fira jul,

      Blandade fester ... etc

Versen ger alltså klartecken för att döda otrogna vilket gör den till allt annat än fredlig eller human.


Påståendet: ”Den ursprungliga religionen islam är baserad på jämvikt, balans, moderation och underlättande… ” är för någon med den minsta kännedom om islam och dess historia helt absurt. Lika absurt är det att använda ett lösryckt citat för att styrka tesen. Den citerade texten är endast en del av första meningen av vers 2:143, som i övrigt liksom de omgivande verserna används av Muhammed för att motivera det plötsliga bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) från Jerusalem till Mecka (se bl.a. Maududis tafsir). Till saken hör att Medina där man för tillfället befann sig råkar ligga just mellan de två förstnämnda platserna. Det är därför inte särskilt långsökt att påstå att man här övertolkar de citerade orden.

När jag läste just detta avsnitt var det med ett leende av igenkännande. Det var nämligen just här Mohamed Omar hämtat hela underlaget för den ramadan-betraktelse jag nämnde i ett tidigare inlägg.

Efter att på oklara grunder ha tagit en stor del av äran för modern kunskap låtsas man ta avstånd från extremism och terrorism, men det framgår av helheten att det man egentligen vänder sig mot är terrorism riktad mot andra muslimer.

Man framhåller sedan att: ”Källan till relationer mellan muslimer och andra är för det är ingen strid (tillåten) när det inte finns aggression.” Som stöd för detta citerar man sista delen av 2:193. Försiktigtvis väljer man bort närstående 2:191: ”Och döda dem var än ni finner dem och kör ut dem från där de körde ut er, för förföljelse är värre än massaker.” Av samma skäl valde man bort inledningen av 2:193: ”Och strid mot dem tills förföljelsen upphör och endast Allahs religion råder.”

Det bör framhållas att skribenterna här använder ett språkbruk som etablerades redan av profeten själv. Det framgår av biografier över Muhammed att han i Mecka inte utsattes för verklig förföljelse utan i huvudsak ovilja att låta sig omvändas och underkasta sig islam. Detta betecknade profeten oftast som ”förföljelse”, ”aggression” eller ”förtryck”.

Man tar avstånd från terrorism, ”som är associerad med felaktiga tillämpningar”. Detta bör läsas mot bakgrund av att man i budskapet understryker Sharias och Koranens centrala roll. Där hittar man såväl instruktioner för jihad som för baksidan av det myntet nämligen regler för behandling av de drabbade i form av ”dhimmitude”. Koranen själv talar om skräck/terror: ”Vi kommer att sätta skräck i hjärtat på de som inte tror…” (K 3:151 m.fl.)

I nästa andetag uppmanar man muslimer att ”vidta nödvändiga steg för att nå styrka och ståndaktighet i att bygga identitet och bevara rättigheter”. I slutet av dokumentet menar man att muslimerna är kallade att förnya civilisationen baserat på religionens ledning enligt islams anda och dess metoder för att strukturera mänskligt liv.
De flesta västerlänningar skulle helt säkert betacka sig för en sådan civilisationsutveckling, som enligt det antagna budskapet skall grundas på medeltida lagar. Om inte medvetenhet ökar bland befolkningen om vad islam står för och hur dess företrädare med förljugna påståenden försöker invagga oss i säkerhet är det stor risk att vår frihetliga civilisation utvecklas i fel riktning och rentav utraderas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Thursday 12 November 2009

Okunnig och ohederlig journalism

Två artiklar den ena i BLT och den andra i Sydöstran föranleder denna hårda men tyvärr alltför sanna rubrik. Låt oss börja med den artikel som åtminstone är hederlig. Av BLT framgår att Sturefält ”ber om ursäkt” för att hon använt ”en dålig översättning av Koranen”. I den efterföljande debatten har många från präster till imamer gjort ett stort nummer av denna översättning. Ingen tycks bekymra sig om sakfrågan, nämligen att exakt samma våldsamma innehåll finns i andra översättningar, vilket Stenfelt helt korrekt påpekar i ATT TOLKA HELIGA SKRIFTER där hon bemöter kritiken. I sak tar hon dock inte tillbaka något. Det har hon heller inte anledning att göras eftersom det hon anfört sakligt kan beläggas.

Av artikeln framgår att Abed Tamarji från den Islamska Kulturföreningen plockat en vers i Koranen: ”Den säger att tvång inte får förekomma i trosfrågor”. Om detta finns följande att säga.

För det första ifrågasätter journalisten inte att muslimens hänvisning är riktig och relevant medan man systematisk ifrågasatt Sturefelts citat. Detta agerande är inte balanserad journalistik.

För det andra är det så att den aktuella versen 2:256 notoriskt används av muslimska förespråkare i krampaktiga men osakliga försök att framställa islam som fredlig och tolerant. Till saken hör att versen tillkom tidigt i Medina och att den enligt den islamiska regeln om abrogation (2:106 m.fl.) med råge ersatts av ett stort antal verser med helt motsatt innehåll inte minst i surorna 3, 4, 5, 8 och 9. Till saken hör vidare att sharia är en sammanvägning och tolkning av Koranen, hadither och sira gjord av erkända lärda muslimer. Sharia, som stipulerar stränga straff inklusive dödsstraff för apostater, bekräftar att versen 2:256 helt saknar relevans i sammanhanget.

Abed menar sedan att det är bättre ”att prata med oss och låta oss förklara”. Många års erfarenhet av sådana ”förklaringar” leder mig till slutsatsen att det är ett mycket dåligt råd. Muslimska apologeter har nämligen för vana att tillrättalägga och förtiga så att en falsk bild av islam ges till de oftast okunniga otrogna. Ett mycket bättre råd är att lyssna på ett antal kunniga ex-muslimer som Abul Kasem, Ali Sina, Ayan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Nonie Darwish, M.A. Khan, Wafa Sultan, m.fl. eller författare som Robert Spencer och Brigitte Gabriel.

Hans påstående att ”Islam och kristendomen har mycket att lära av varandra” är helt obegripligt. Vad kristendomen skulle ha att lära av en religion vars ”heliga skrift” i stora stycken är ett dåligt plagiat av Bibeln och ofta grova förvanskningar av densamma är svårt att inse.

Journalisten bakom artikeln framstår som okunnigt aningslös med hederlig. Det senare kan inte sägas om den journalist, som satt sitt namn under artikeln i Sydöstran.

Där vinklas ursäkten till att innefatta mer än valet av översättning. Dessutom används formuleringar som ”ledsna över den snedvridna debatten” och man låter Abed framföra att: ”Allt grundar sig på felaktigheter på hörsägen om islam. Det är bättre att kolla fakta.” Detta helt grundlösa påstående får stå som vore det sanning, vilket utmålar Sturefelts första artikel som osaklig. Detta är inte mindre än en skamlös behandling av en saklig artikel med ärligt uppsåt.

För att ytterligare misskreditera Sturefelt påstås att: ”hon använt en dålig översättning av Koranen, medvetet misstolkad av terrorister”. Bisatsen om terrorister är uppenbart gripen ur luften, för några belägg för detta anförs inte. Inte heller misstolkade Sturefelt citaten, vilka återfinns med liknande formuleringar i andra översättningar (jfr ovan).

Innan vi lämnar ämnet översättningar finns det skäl att nämna att de svenska översättningarna av Koranen alltför ofta är friserade jämfört med de vedertagna översättningar till engelska som finns på USC. Denne bloggare kommunicerar med högutbildade arabisktalande personer, som anser att dessa översättningar återger Koranens innehåll trovärdigt.

Tyvärr är det inte bara författaren till artikeln som framstår i dålig dager i den. Det gör även Sturefelts chef. Man undrar stillsamt hur han tänkt inför yttrandet: ”Debattartikeln borde aldrig ha gått ut i media”. Menar han att yttrandefriheten skall begränsas till vad företrädare för en totalitär ideologi finner lämpligt? Räcker det inte med att muslimska medlemmar inom UNHRC gör allt de kan lutande sig mot CDHRI för att begränsa yttrandefriheten? Menar han att vi i der förment ”öppna” svenska samhället skall ålägga oss sådan självcensur att vi inte kan återge fakta, bara för att inte störa ”muslimsk känslighet”?

Det är minst sagt ynkligt att en chef viker på detta sätt istället för att helhjärtat stötta en medarbetare som visat prov på mod, integritet och balanserad framställning.

Exemplet i slutet av artikeln på att ”muslimer inte tvingar kristna till omvändelse” är dels inte relevant i sammanhanget del endast delvis sant. Problemet, som belystes av Sturefelt, var förföljelser och hot mot individer, som valt att lämna islam och det är detta debatten gällt. Det omvända förhållandet, som nämns här har flera bottnar. Det är riktigt att en muslimsk man enligt sharia kan gifta sig med en kvinna av annan religion utan att hon behöver konvertera. Om däremot en kristen man vill gifta sig med en muslimsk kvinna måste han först konvertera till islam.

I ett större sammanhang grundas detta i sharia på K 9:29, som säger: ” Strid [q-t-l] mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jizya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade.” Kan det sägas tydligare?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Wednesday 11 November 2009

Avslöjande debatt

Debatten i vissa media efter prästen Helene Sturefelts ärliga och modiga debattartikel i BLT 09-11-04 visar inte minst att hennes skott visste var det tog ˗ precis i vattenlinjen. Delar av den islamiska dementimaskinen gick igång på högvarv och fick som så ofta understöd av en naiv och okunnig PK-företrädare för Sturefelts eget stift i Lund. Som så ofta hoppade islamologen Jan Hjärpe på den motkampanj, som drivits inte minst i Sydöstran. Den gode professorn drar sig aldrig för att rena osanningar in publikum.

Hjärpe gör här ett direkt personpåhopp på Sturefelt när han utan att i sak peka på något fel påstår att hon är ”genant… okunnig när det gäller religionshistoria”. Att utan ett uns av sakskäl uttala sig så om en person ˗ det är just genant.

Han förnekar sedan att islam skulle utgöra något problem för att i nästa andetag påstå att: ”Det finns egentligen ingen religion, bara människor.” Detta är ett ganska häpnadsväckande uttalande av en man som ägnat en stor del ab sitt liv åt just religion. Enligt alla vedertagna definitioner finns det ett antal klart urskiljbara religioner. Inte minst islam är mycket noga med att definiera religionens innehåll. Om den lärde professorn hängt med i modern religionshistoria hade han i Ammanbudskapet fått klart för sig att ledande företrädare för alla betydande grenar av islam ser den som en religion. De har dessutom klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bl.a. att de skall lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna och tro på Koranen som Allahs direkta ord.

Hjärpe beskärmar sig sedan över att Sturefelt använt Ohlmarks översättning av Koranen vilken han anser vara en ”ren förfalskning”. Det må vara att den översättningen är svåröverskådlig, men i just detta fall har det sakligt sett ingen betydelse, eftersom de två citat Sturefelt använder(K 2:190- 191och 5:74) förekommer med nästan samma formulering i andra översättningar på svenska och engelska.

Sedan tvingas Hjärpe erkänna att ”muslimer som konverterar till kristendomen kan drabbas av förföljelser”, vilket var Stenfelts huvudpunkt. Han menar sedan, med ett i sammanhanget föga relevant resonemang om våld som utövats tidigare av kristna, att det inte ”är specifikt för islam”. Han undviker naturligtvis att nämna det som är unikt för islam, nämligen att islam fortfarande styrs av lagar som frystes på 800-talet.

Det är Hjärpe själv och alls inte ”prästen i Karlskrona”, som ”visar på stor okunnighet” eller rör det sig i hans fall om förträngning av obehagliga fakta.

I en annan artikel låter man imamen Abboud Sleiman torgföra två uppenbara osanningar. Han påstår först att: ” islam uppmanar inte till förföljelse eller död”, vilket motsägs av bl.a. K 4:89, 5:33 och 8:12. Dessa och andra uppmaningar till våldsam jihad är ytterligare kodifierat i sharia. Imamen hävdar sedan att det inte är ”kristna eller andra troende som kallas för ”otrogna” i Koranen”. Koranen 9:29, som tydligt pekar ut ”bokens folk” dvs. judar och kristna, har en helt annan uppfattning.

Efter detta låter man en BO Larsson från Lunds stift göra ett märkligt uttalande som får en att undra om karln kan läsa innantill. Sturefelt gör nämligen inget anspråk på att ge en fullständig ”bild av islam” på det utrymme som står till förfogande i en kort artikel. Hon behandlar endast en högst relevant aspekt av islam sådan hon mött den i vardagen. Hans påstående om ”svepande formuleringar” studsar tillbaka på honom själv eftersom han inte i något avseende belägger det. Hans yttrande om ”nedsättande uppfattningar om muslimska trosbekännare” och att ”möta alla människor” är helt utan sammanhang med Sturefelts artikel eftersom hon entydigt talar om islam. Med en sådan utvecklingschef har stiftet goda förutsättningar att istället avveckla sig själv.

Samma dag deltog Helene Sturefelt tillsammans med Ahmed Almofti, ordförande i Islamiska informationsföreningen i en debatt i Radio Blekinge. Programledaren var uppenbarligen helt okunnig om islam och Sturefelt var som hela tiden i den här affären saklig och balanserad medan Ahmed Almofti försökte sig på nytt rekord i den särskilda islamiska sporten taqqiya, att ljuga och förvränga i syfte att främja islam. Låt oss ta några belysande exempel på detta.

Almofti säger först: ”Hon är [religiös analfabet] hon själv eftersom hon hänvisar för det första till felaktiga citat, för det andra att jag tycker det är beklagligt att hon är präst och säger så eftersom det viker helt och hållet från Jesus budskap…”. På direkt fråga från programledaren om vad som är fel på citaten svarar han med att inte känner till översättningen men medger i nästa andetag att det första citatet kommer från sura 2 och ger sedan en starkt friserad version. I vers 2:191 sägs: ”Och döda dem var än ni finner dem, och driv iväg dem från platser från vilka de motade bort er, för förföljelser är värre än dödande. Och döda dem inte i den heliga moskén förrän de först anfaller er där, men om de attackerar er döda dem. Sådan är de otrognas belöning.”(Min översättning från Pickthals engelska översättning).

Islamister och deras godtrogna västerländska medlöpare brukar ofta kritisera islamkritiker för att ta ”lösryckta citat” ur Koranen, hur relevanta de än må vara. I ett försök att understryka islams förment fredliga karaktär citerade han K 8:61: ”Visar de sig villiga att sluta fred var då själv beredd till det och lita till Gud”. Det låter ju ganska bra men är taget ur sin kontext eftersom han underlåter att citera de två föregående verserna. Där kan vi läsa följande:

”Och låt inte de otrogna tro att de kan överträffa Allahs syften. Märk! De kan inte undkomma.” (8:59)

”Gör klart mot dem allt ni kan av beväpnad styrka och hästar så att ni därigenom kan avskräcka Allahs och era fiender och andra bredvid dem som ni inte vet om men som Allah känner till. Vad än ni spenderar för Allah kommer att bli helt återbetalt och ni kommer inte att lida orätt”.

Detta är ett typiskt exempel på taqqiya.

Almofti säger sedan en gång till på direkt fråga från programledaren att det citat Sturefelt hänvisat till ”är helt fel”. Han övergår sedan direkt till att hänvisa till 2:256 och 109:6, två av de väldigt få toleranta verser man kan hitta i Koranen. Det är mycket vanligt att islamiska apologeter refererar till just dessa två verser förlitande sig på att det oftast okunniga västerländska auditoriet skall låta sig duperas, en islamisk variant av det indiska reptricket.

Texterna kan låta bestickande men måste sättas i sitt sammanhang. Sura 2 är den första som tillkom i Medina och stora delar av den under de första cirka 18 månaderna där före brytningen med de judiska stammarna sedan dessa vägrat anamma islam. Muhammed hade då fortfarande en svag maktställning. Sura 109 tillkom tidigt under Muhammeds profeterande i Mecka och enligt Maududi under en period av förhandlingar med de ledande i Mecka ”Profetens ställning var då mycket svag och Maududi poängterar att suran ”var inte uppenbarad för att predika religiös tolerans, som en del människor idag tycks tro…”.

Till detta skall läggas den muslimska doktrinen om abrogation (2:106, 16:101 och 22:52). Dessa tidiga verser är med råge ersatta av ett antal verser med helt motsatt innehåll inte minst i surorna 3, 4, 5, 8 och 9. Almoftis argumentering utifrån dessa två verser är således helt osaklig, vilket bekräftas av sharia, som stipulerar stränga straff inklusive dödsstraff för apostater.

Efter att på oklara grunder ha ifrågasatt Sturefelt och hennes källor kommer han sedan med några uppenbara lögner när han säger: ”Varför jag misstror eftersom vi muslimer tror redan på Jesus budskap, vi tro redan på Jesus, vi tror redan på Bibeln, så det är inte något nytt för att gå över till något vi redan tror på”. Sanningen är att islam ser Jesus som en i raden av profeter och alls inte som Guds son vilket kristendomen gör (3:59, 3:84, 4:157, 5:116 m.fl.). Sanningen är också att islam ser Bibeln som förvanskad av judar och kristna eftersom Koranen på ett stort antal punkter avviker från Bibeln (3:78).

Efter långa utläggningar där han undviker att svara på viktiga frågor avslutar han med ytterligare en direkt lögn: ”Religionen är en privatsak ”. Detta är långt från sanningen då sharia inom islam styr alla aspekter av mänskligt liv in i minsta detalj.

Dagen därpå låter Sydöstran pappan till en SSU-ordförande göra ett uttalande som indirekt men tydligt visar att Sturefelt hade en viktig poäng i sin artikel. Han säger först att ”Om du byter religion så var du inte muslim från början”. Detta är en direkt hänsyftning på de hycklare Muhammed och Koranen ofta talar om och för vilka hemska straff väntar enligt bl.a. K 4:88- 89. Hans nästa yttrande: ”I andra länder kanske du hade blivit straffad, men inte i Sverige. Här har vi religionsfrihet.” är än mer avslöjande eftersom han erkänner att i länder med muslimsk dominans så gäller dödsstraff för avfällingar helt enligt sharia. Än så länge gäller inte det i Sverige.

I samma artikel menar kyrkoherden Stefan Löfkvist att Sturefelts citat var från en ”dålig översättning” och att ”Citaten är mycket olyckligt valda”. Som jag visat ovan detta inte alls fallet vilket tyder på att kyrkoherdens kunskaper om islam är synnerligen dimmiga.

Intressant nog bekräftar såväl kyrkoherden som ytterligare en präst den hotbild Sturefelt beskrivit i sin artikel. Mot den bakgrunden är hans förhoppning: ”Jag tycker inte att islam ska framstå som måltavla i den här frågan” som minst sagt märligt. Om det nu är så att förföljelse kan härledas till islam och dess i detta avseende väl dokumenterade dogmer så är det väl just islam, som bör vara måltavla. Det är hög tid i det här landet att börja kalla en spade för spade.

Ytterligare en dag senare uttalar sig biskopen försiktigt i samma tidning. Hon uttrycker tveksamhet till att ”dra ut lösryckta citat ur Koranen” men väljer att bortse från att de aktuella citaten alls inte är så lösryckta eftersom de kodifierats till lagstiftning i sharia.

Ett av de få ljusen i detta mörker av förtiganden, undanflykter och rena lögner har de senaste dagarna varit Helene Sturefelts sansade bemötande av kritiken. Efter att ha konsulterat andra översättningar av Koranen kan hon där konstatera, liksom gjorts ovan här, att: ”Det är bara det att det står samma sak där…”. Med denna enkla mening har hon visat att merparten av kritiken varit helt missriktad och felaktig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Thursday 5 November 2009

Abd al Haqq Kielan i Vid dagens början

Rubricerade två inslag (17 och 24 oktober 2009) med Abd al Haqq Kielan var program, som präglades av ensidighet, förljugenhet och renodlad propaganda för islam. Det måste därför anses strida mot de krav på opartiskhet och saklighet, som anges i 6§ i SR:s sändningstillstånd. Jag är medveten om att yttrandefriheten är vidsträckt, men vill hävda att kraven på opartiskhet och saklighet kräver att det ges tillfälle att bemöta uppenbart partiska och osakliga uttalanden. Då tid eller plats för sådant bemötande inte angetts har SR således brutit mot sändningstillståndet.

Eftersom framställningen i programmet är riktad till en övervägande icke-muslimsk publik, är den kryddad med försåtliga formuleringar och saltad med taqiyya (den muslimska taktiken att genom förtigningar och lögner vilseleda de otrogna). Jag kommer nedan att ge ett antal exempel på detta.

Kielan beskriver hur han efter att ha kommit till Medinan i Teouan ”… kom på en sekund från 1900-talet 1000 år bakåt i tiden, …”. Det är faktisk värre än så. I Marocko tillämpas sharia enligt lagskolan Maliki, vilken frystes i slutet av 700-talet. Maliki är en av de åtta lagskolor, vilka erkänns av den samlade muslimska sakkunskapen i Ammanbudskapet. Till saken hör att Kielan är en av de bemärkta svenska muslimer, som undertecknat budskapet.

Detta innebär att han erkänner att:
• Den ”gudomliga lagen” sharia står över alla i demokratisk ordning stiftade lagar.

• Sharia står över och styr mänskliga rättigheter, vilket innebär att åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet, likhet inför lagen m.m. i strid mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inte godtas. Jämför CDHRI http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html .

• Ingen får bedriva ijtihad (ett sätt att generera nya regler inom islam) i strid mot de etablerade lagskolorna, vilket förhindrar modernisering av sharia.

• Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten.

• Budskapet är religiöst bindande för samtliga muslimer, då det antagits i ijma (koncensus).

Efter ytterligare måleriska miljöbeskrivningar i syfte att invagga lyssnaren i falsk säkerhet kommer han så med en a-historisk och förskönande beskrivning av islam, då han påstår att ”judar, kristna och muslimer levde tillsammans” som om det skulle ha varit ett normaltillstånd fram till Israel-konflikten. Vid den aktuella tidpunkten inföll en av de korta perioder av tillfällig avspänning, som var ett av de undantag, vilka bekräftade regeln om århundraden av mer eller ständiga förföljelser av judar och kristna i Nordafrika och Andalusien. Då i början av 60-talet hade Marocko en av de största grupperna av judar i diasporan. Efter Sexdagarskriget inleddes omfattande förföljelser och fördrivning av judarna så att det idag knappast finns några kvar.

När han beskriver hur ”folk försvann genom mosképortarnas valv” är även detta en skönmålning eftersom endast män är välkomna. Kielan menar sedan att ”det är fullt möjligt att leva som modern människa och samtidigt vara praktiserande muslim.” han klargör emellertid inte på något sätt hur detta skall kunna ske om man beaktar det medeltida synsätt han bekänner sig till (jfr ovan).

Han nämner naturligtvis inte att hans vision ”av ett samhälle där människorna kan leva i fred med varandra oavsett religion …” är ett samhälle på islams villkor. I det samhället tvingas man antingen bli muslim eller underkasta sig islam som dhimmi (K 9:29). Det senare innebär, helt enligt ”Omars pakt”, att de måste leva som andra klassens medborgare, betala extra skatter (jizya) och i övrigt bli utsatta för en lång rad diskriminerande restriktioner. I det samhället råder ingen likhet inför lagen. En dhimmis vittnesmål är t.ex. inte värt något mot en muslim i rätten.

I början av det andra programmet nämner han ett antal gestalter ur Gamla testamentet i ett försök att binda ihop islam med kristendom på ett falskt sätt. Han undviker försiktigtvis att erkänna att Muhammed och Koranen beskriver dem och ofta placerar dem i en kontext, som starkt avviker från originalet. Dessa felaktigheter påpekades redan på Muhammeds tid varvid denne påstod att diskrepanser berodde på att judarna och de kristna förvanskat sina egna skrifter.

Strax därefter drar han till med en riktig dunderlögn när han påstår att islam ”betonar studier, lärande och kunskaper”. De enda kunskaper islam betonar gäller Koranen och andra muslimska skrifter. I århundraden har islam föraktat och motarbetat vetenskap och världsliga kunskaper. Det är just därför, som den muslimska världen ligger så långt efter den västerländska i vetenskapliga landvinningar.

Kielans påstående att Muhammed sagt: ”Sök kunskap om så också i Kina” saknar all grund eftersom det inte förekommer i Koranen eller i någon av de erkända haditherna. Efter detta oblyga försök gör han ett stort nummer av det han kallar ”universitet” som finns i Karaouin-moskén. Det grundades som en madrassa dvs. koranskola. Och samtliga lärda, som nämns i samband med ”universitet var främst Maliki-jurister, experter på Al-Ghazalis verk eller geografer utom Maimonides, en jude fördriven från Andalusien då han inte lät sig omvändas till islam.

Kielan lyckas inte i något avseende belägga hur naturvetenskapliga resultat från detta ”universitet” skulle ha ”möjliggjort för oss att bygga datorer och resa till månen” eller att Renässansen grundlades där. Han bygger helt enkelt vidare en av dessa grovt överdrivna myter om islams förment stora betydelse vetenskapen i Väst. Som Ernest Renan uttryckte det i boken ”Islamisme et la science”: ”Vetenskap och filosofi blomstrade på muslimsk jord under den första delen av Medeltiden; men det var inte tack vare islam utan trots islam”. Vår gode imam kan följaktligen inte peka på ett enda viktigt forskningsresultat från ”universitetet”. Faktum är att islam oftast och inte minst in i våra dagar sett med stor misstänksamhet mot världslig vetenskap, vilken ses som ett hot mot islam.

Den idyll av samexistens i Fez och i Andalusien, som han försöker måla upp grundas helt på en synnerligen selektiv historiesyn. Det är sant att det fanns korta perioder av tolerans mot judar och kristna då härskare såg fördelar med att använda deras kompetens. Men detta var undantag, som bekräftade regeln om förföljelser, avrättningar och fördrivning av icke-muslimer. Den som har tagit del av Andalusiens grymme öde under 700 år av muslimskt förtryck har ingen som helst önskan att ”skapa ett nytt Andalusien”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Friday 23 October 2009

Svar till Anna Waara

SvD publicerade i onsdags på Brännpunkt en artikel med rubriken ”Vilket samhälle vill SD ha?”. Att rubriken bara var retorisk och att man inte var intresserad av ett svar på frågan var tydligt då man avvisade förslag till replik med hänvisning till brist på plats. Som läsare av SvD under många år har jag noterat att denna förment borgerliga tidning på Brännpunkt förvånansvärt ofta har plats för såväl kommunistiska som islamistiska inlägg. Då tycks det alltid finnas plats.
Det korta svaret på frågan i rubriken till Anna Waaras artikel är att SD vill ha ett samhälle grundat på frihet, förnuft, yttrandefrihet och allas likhet inför lagen.
Det räcker dock inte som svar på en räcka svepande generaliseringar och ogrundade påståenden blandade med ren desinformation. Redan i inledningen gör hon en helt irrelevant jämförelse med svartmålning av judar under 40-talet, men nämner naturligtvis inte den grova svartmålning av judar grundad på Koranen, som i våra dagar ständigt görs i den muslimska världen.
Waaras påstående att Åkesson använde ”rena lögner” kan hon inte i något avseende styrka. En noggrann genomgång av hans artikel visar att alla hans synpunkter är i allt väsenligt sakligt korrekta, oavsett vad alla dessa jäviga experter försöker påskina i olika media. I samma andetag hävdar hon att SD gör sig skyldigt till ”avhumanisering och totala brist på nyansering av muslimer”, trots att han genomgående talar om islam och tvärtom framhåller att ”Naturligtvis är en betydande andel av Europas muslimer inte bokstavstroende”. Samma ”misstag” har för övrigt många andra kritiker gjort.
Efter att ha hyllat yttrandefriheten, vilken jag återkommer till nedan, påstår hon att det finns ”felaktigheter i SD:s budskap som är direkt missvisande”, men kan inte ge ett enda exempel som styrker detta påstående.
Waara menar sedan att SD vill dela in samhället i ”vi och dom” och hävdar att det aldrig lett till ”ett välmående fredligt samhälle”. Det främsta exemplet på det senare är just den muslimska världen vars tillkortakommanden för stora grupper beror på att det inte finns någon religion, som så entydigt som islam delar in världen i ”vi och dom” där vi är muslimer och dom är kafirer, dhimmis och slavar, vilka i den mån de inte dödas tvingas leva som andra klassens medborgare.
Den mest intressanta delen och samtidigt den mest vilseledande är när hon skönmålar islam och samtidigt beskriver sin organisation som ”grundad på rättvisa, islamiska principer och mänskliga rättigheter”. I en enda mening lyckas hon få med begrepp vilka är helt oförenliga med varandra.
Som ordförande för en muslimsk organisation är Waara att betrakta som muslim. Nu förhåller det sig så att ledande företrädare för samtliga muslimska riktningar åren 2004-2006 antog Ammanbudskapet, som klart anger vad varje muslim har att hålla sig till. Det råder därmed ijma, konsensus bland de skriftlärda, vilket innebär att det bara finns en tolkning. Budskapet har undertecknats av ett antal kända svenska muslimer och klargör att man som muslim måste underkasta sig en av de åtta erkända lagskolorna för sharia. Man måste vidare avhålla sig från ijtihad d.v.s. modernisering av dessa skolor, som fastställdes på 800-talet.
Bakgrunden till detta är ett annat postulat, som bekräftas av budskapet, nämligen att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras. Följaktligen kan då inte sharia ändras, då den är härledd ur Koranen och profetens sunna. Denna bokstavtrogna syn på Koranen får ett antal konsekvenser på flera områden ˗ inte minst mänskliga rättigheter.
Samtliga medlemmar av OIC d.v.s. alla muslimska länder har antagit Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter inom islam (CDHRI), vilken tydligt säger att alla mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas enligt sharia. Detta medför bl.a. att kvinnans lika ställning, religionsfrihet, yttrandefrihet och allas likhet inför lagen inte godtas, vilket står i strid mot FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.
När Waara i samma andetag pratar om demokrati, islamiska principer och mänskliga rättigheter, finns det anledning att se upp mycket noga. Detta gäller även talet om ”dialog med oliktänkande” och ”ett samhälle präglat av mångfald” i den mån ”islamiska principer” får något inflytande.
Då gäller nämligen följande: ”Strid mot dem, som varken tror på Allah eller sista dagen och som inte ser som förbjudet det som förbjudits av Allah och hans sändebud och inte erkänner sanningens religion även om de tillhör ”Bokens folk” (judar och kristna), tills de betalar jizya (särskild skatt) med villig underkastelse och känner sig underkuvade.” (K 9:29)
Det är ett samhälle styrt eller starkt påverkat av sådana medeltida principer SD vill motverka. Jag är övertygad om att SD gärna tar debatten med Waara och hennes meningsfränder om denna och andra frågor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Wednesday 17 June 2009

Mest betecknande var vad som inte nämndes

Lyssnade idag med ett halvt öra till delar av partiledardebatten. Den innehöll i stort sett de förväntade påståendena och beskyllningarna från de båda sidorna om vad som gjorts och inte hade gjorts men borde ha gjorts respektive inte borde gjorts. Den pågående ekonomiska krisen och dess inverkan på statens och kommunernas finanser fick naturligt nog stort utrymme liksom den stora arbetslösheten bland ungdomar. Man nämnde åtgärder, vilka skulle kunna påverka dessa finanser med några miljarder. En fråga som idag har mycket stor betydelse för samhällets finanser nämndes signifikant nog inte med en stavelse. Det i sig visar hur fullständigt insnöat det politiska etablissemanget är.
Den fråga jag tänker på är massinvandringen, som pågår ohejdat och de enorma kostnaderna för denna. Någon frågar sig om politikerna verkligen skulle låta detta pågå om kostnaderna var så stora. Var och en kan själv se att det pågår och ingen kan väl ha undgått de stora problemen med bristen på integration, stor arbetslöshet, sociala problem m.m. i ett antal områden. Men hur stora är då kostnaderna? Problemet är att det inte finns någon officiell och aktuell uppgift om detta efter som man inte velat utreda saken sedan 1994.
Resultatet av en utredning ledd av professorn Jan Ekberg presenterade i en departementsskrivelse (Ds 1995:68) att ”nettokostnaden” för invandringen år 1994 var cirka 30 miljarder kr. Detta var alltså för femton år sedan och det kan väl inte ha undgått någon att sedan dess antalet invandrare och dessas sociala problem har ökat högst väsentligt. Det krävs knappast någon ”rocket science” för att räkna ut att kostnaderna för invandringen idag uppgår till minst cirka 100 miljarder. Denna stora budgetpost förbigås med tystnad. Man antyder inte ens att man under rådande omständigheter kunde tänka sig att till fälligt begränsa invandringen för att något minska budgetunderskottet. Liksom under Bildts sista regeringsår lånar man ihop till detta.
Vad har vårt arma svenska folk gjort för att förtjäna sådana ynkliga politiker?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Thursday 11 June 2009

Obamas onda omen

President Obama har under våren och försommaren gjort några remarkabla offentliga framträdanden på denna sida Atlanten. Det började i samband med Obamas deltagande i G 20-mötet i London de första dagarna i april, fortsatte med tal inför turkiska parlamentet några dagar senare och fick någon form av kulmen med hans tal till den muslimska världen i Kairo den 4 juni.
I anslutning till mötet besökte presidentparet drottning Elizabeth och Obama hälsade därvid på denna respekterade monark formellt med en lätt bugning. Denna hälsning kontrasterade tydligt mot hur han senare hälsade den saudiske kungen med en djup, närmast underdånig bugning. Se eländet här http://www.youtube.com/watch?v=9WlqW6UCeaY och notera skillnaden. Jag kom osökt att tänka på slutscenen i Gudfadern 1 där de närmaste underbossarna underdånigt hälsar den nye Gudfadern. En tanke gick också till ihärdiga rykten under presidentvalskampanjen om märkliga och sammanlagt stora bidrag till Obamas kampanj.
Obamas bugning väckte berättigad debatt och kritik i USA och i bloggosfären men förbigicks med tystnad av svenska media, som helt okritiskt tagit den nye presidenten till sin gunstling per preferens.
De två talen har ett antal likheter eftersom de delvis riktar sig till samma målgrupp. Det finns därför skäl att behandla vissa uttalanden sammantaget, men låt oss först se på något som specifikt togs upp i Ankara.
I början av talet påstår Obama helt frankt att ”Turkiet är en viktig del av Europa”, för att längre fram säga att ”USA starkt stödjer Turkiets strävan att bli medlem av EU”. Han menar att Europa skulle stärkas av ett turkiskt medlemskap. Det första påståendet är sakligt sett helt fel eftersom dels endast en mycket liten del av landet geografiskt sett ligger i Europa, dels det i kulturellt avseende skiljer sig avsevärt från Europa. Han visar inte på något sätt hur Europa skulle kunna stärkas med Turkiet som medlem.
Europa har haft mer än nog av turkiskt inflytande sedan osmanska riket styrt och förtryckt Balkan i flera hundra år och delvis in på 1900-talet. Att låta Turkiet bli medlem av EU skulle, utan motstycke, bli det värsta beslut någonsin fattat av något europeiskt ledarskap. Det skulle vara som att släpa en gigantisk trojansk häst innanför EU:s murar.
Inte minst talet i Kairo är fullt av historiska och faktiska fel. För att passa hans syften manipulerar han information, omdefinierar han fakta och överdriver han slutsatser. Rena osanningar som backas upp av Obamas prestige riskerar att ge felaktig grund för skapande och förstärkande av attityder och utformning av politik.
I inledningen av talet lägger han skulden för nutida spänningar på västländernas kolonialism och att denna förvägrat muslimer rättigheter och möjligheter. Detta är ett groteskt felaktigt påstående sett mot bakgrund av 1400 år av muslimsk kolonialism, vilken dödat, förslavat och förtryckt cirka 300 miljoner människor i Mellanöstern, Afrika, Indien och Europa.
Lika förljuget är uttalandet att ”ni (muslimer) representerar harmoni mellan tradition och framsteg”. Tydliga exempel att det i verkligheten förhåller sig precis tvärtom är dels att muslimska länder har sämst utvecklad demokrati och läskunnighet dels att ledande muslimer för ett par år sedan fastställde i Ammanbudskapet att sharia från 800-talet fortfarande skall gälla och inte får ändras.
Han framhåller sedan vikten av att tala sanning och hänvisar till ett citat från Koranen, vilket jag inte ens lyckats finna i tre parallella översättningar. Han nämner naturligtvis inte att Koranen och hadither innehåller ett antal uppmaningar till muslimer att ljuga för att främja islam.
Obama kommer sedan till ett märkligt avsnitt, som inleds med att felaktigt tillskriva muslimska samhällen ett antal uppfinningar och bidrag till Europas och USA:s civilisation för att i nästa andetag hänvisa till en mening i ”Treaty of Tripoli” år 1796. Han nämner naturligtvis inte något om bakgrunden till detta fredsavtal mellan den mycket unga nationen USA och Libyen. Det finns goda skäl att belysa den bakgrunden.
Jihadister från barbareskstaterna hade i flera århundraden bedrivit sjöröveri i Medelhavet och röveri längs stora delar av Europas kuster. Vid frihetskrigets början 1776 förlorade amerikanska fartyg den brittiska flottans skydd, vilket ledde till att piraterna kapade ett antal amerikanska fartyg, vars besättningar togs till fånga. Den unga nationen sökte en lösning på detta problem. Som ett led i detta besökte Jefferson, amerikansk ambassadör i Frankrike, och Adams, ambassadör i London, Sidi Haji Abdul Rahman Adja, barbareskstaternas ambassadör i London.
De två amerikanerna hade kongressens uppdrag förhandla fram ett fredsavtal enligt dennas önskan att blidka de stater som bedrev sjöröveri. Under mötet frågade de båda blivande presidenterna Rahman Adja varför muslimerna var så fientliga mot USA ett land med vilket de inte haft någon tidigare kontakt. Senare avlade de följande rapport för kongressen.
”Ambassadören svarade att det grundades på deras profets lagar, att det var skrivet i Koranen att alla nationer som inte erkänt deras auktoritet var syndare, att det var muslimernas rätt och skyldighet att föra krig mot dem var än de påträffades och att förslava alla som kunde tas till fånga och att varje muslim som dog i striderna var säker på att gå till paradiset.”
Tio år senare undertecknades fredsavtalet, ivrigt påskyndat av Adams, som var för appeasementpolitik. Under de närmaste 15 åren betalade USA miljontals dollar för fri passage av fartyg och som lösen för amerikaner tagna som gisslan. Man undrar om det var så här Obama menade att ”muslimer berikade USA”.
Vi är inte färdiga med Jefferson än. Obama gjorde ett stort nummer av att den förste muslimen i representanthuset, svor eden på det exemplar av Koranen Jefferson haft i sitt bibliotek. Han nämnde dock inte att Jefferson skaffat Koranen i syfte att enligt Sun Tzus råd ”lära känna sin fiende". Och precis det gjorde han. En av de första åtgärderna sedan han tillträtt som president 1801 var att sända ett antal fartyg och delar av marinkåren till Medelhavet för att bekämpa piraterna. Han förklarade samtidigt att ”Amerika kommer att spendera millioner för försvar men inte en cent som tribut”.
År 1805 marscherade marinkåren genom öknen från Egypten till Tripoli, som tvingades kapitulera och frige alla amerikanska slavar. Det var under Jeffersons tid som president och efter ihärdiga attacker av flottan och marinkåren som Barbareskstaterna tvingades officiellt överge slaveri och sjöröveri.
Jag finner detta vara ett påfallande exempel på den förljugenhet som i alltför hög grad präglade talet. Och jag försäkrar att det finns många fler trots att det inte här finns utrymme att beröra alla.
Rent retoriskt var talet skickligt sammansatt och framfört, men det var samtidigt en ren katastrof vad avser moral och hederlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Monday 26 January 2009

Mohamed Omar kommer ut som islamist och terroristsympatisör

Omars artikel i Expressen 090109 har väckt visst uppseende och hos en del viss förvåning. Den föranledde två inslag i Studio Ett, dels tisdagen 13/1 då Anders Holmgren gjorde en på det hela taget bra och avslöjande intervju av Omar, dels dagen därpå då Louise Welander, ansvarig utgivare för Tankar för dagen, utfrågades rörande Omars fortsatta medverkan i det programmet.
För dem, som följt Omars förehavanden under någon tid är det föga överraskande att han är islamist och som han själv uttrycker det ”radikal muslim”. Det enda förvånande är att denne taqiyyaspecialist väljer att så fullständigt demaskera sig själv.
En tid efter att jag senast kommenterade Omar här, fick jag klart för mig att ett antal ledande svenska muslimer inklusive nämnde Omar och Abd al Haqq Kielan, vilka ofta försöker framstå som ”moderata” muslimer, undertecknat Ammanbudskapet. Detta gav mig anledning att närmare ta del av ”budskapet”. När man då finner att bland de ursprungliga undertecknarna finns ett antal radikala muslimer som Irans president Ahmadinejad och muslimska broderskapets andlige ledare dr Yusuf Al-Qaradawi anar man att det finns mer än en hund begravd i budskapet. Detta föranledde en noggrannare analys, vilken visade sig vara berättigad. Det finns inte här utrymme att återge hela analysen. Jag begränsar mig därför till de punkter som har bäring på Omar som radikal muslim.
Ammanbudskapet
Budskapet antogs ursprungligen av ett antal auktoriteter, organisationer och ledare vid ett antal konferenser åren 2004 till 2006. Förutom en omfattande ingress som antogs i Amman under ramadan, november 2004, sammanfattas budskapet i tre punkter vilka upprepas i protokollen från flera av konferenserna.
Det är tydligt enligt flera skrivningar att budskapet främst riktar sig till den muslimska världen (umma). Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.
Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.
Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.
Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.

Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.

Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Det är ungefär som om vi idag skulle förlita oss på lagar från början av vikingatiden. Konsekvensen är ett medeltida synsätt på rättsskipningen. Det är uppenbart att man lutar starkt mot traditionell, ortodox islam vilket är helt enligt Brödraskapets och wahabisternas synsätt. Om man till detta lägger att sharia (enligt samtliga lagskolor) är härledd ur Koranen och hadither d.v.s. ur religiösa skrifter och inte fastställd av en demokratisk församling, så framstår dess teokratiska och därmed helt odemokratiska karaktär i öppen dager.
Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds buskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.
Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för Ijtihad. Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Konsekvensen blir att allt tal av Tariq Ramadan och andra, som med len tunga försökt påstå att det skulle kunna finnas en ”europeisk islam” eller en ”islam light” tydligt framstår som helt meningslöst.
Budskapets betydelse enligt dess skapare
Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus för den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:
den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.

Man menar att Ammanbudskapet är fördelaktigt även för icke-muslimer. Man menar vidare att skyddet av rättsskolorna garanterar avvägda islamiska lösningar för frågor som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och laglig jihad. Man anser slutligen att fatwor, som extremister använder för att rättfärdiga våld mot muslimer med avvikande åsikter är illegitima.
För de flesta västerlänningar torde det vara svårt att förstå hur mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och religionsfrihet tolkade enligt sharia skulle i något avseende vara fördelaktigt. De flesta icke-muslimer torde också betacka sig för alla former av jihad.
Omar ˗ en sann demokrat
Om vi antar att Omar vet vad han skrivit under, är det bl. a. mot bakgrund av budskapets innehåll vi bör bedöma hans ofta upprepade påstående att han är en ”sann demokrat”. Eftersom Ammanbudskapet är ett i grunden teokratiskt, totalitärt och därmed antidemokratiskt manifest kan redan här dra slutsatsen att Omar är allt annat än demokrat. Hans tal om ”demokratisering av den muslimska världen” och att Hamas skulle ha en roll i en sådan process är inget annat än meningslösa rökridåer. Ingenstans i världen har ”gräsrötterna” det så eländigt som i muslimska länder, ingenstans har de så ringa inflytande och ingenstans är analfabetismen så utbredd som i de islamiska ”paradisen”.
Hans antidemokratiska inställning understryks ytterligare av hans stöd för Hamas, en terrororganisation med uttalat mål att utplåna staten Israel, den enda demokratin i Mellanöstern. När han dessutom såväl i sin artikel som i intervjun stödjer den totalitära, teokratiska staten Iran är åtminstone för mig måttet mer än rågat. I intervjun försöker han slingra sig från berättigade frågor rörande mänskliga rättigheter genom att säga att han inte är ”expert på rättsväsendet i Iran”. Inte desto mindre har han undertecknat Ammanbudskapet som entydigt sanktionerar Ja’fari, den lagskola som är grunden för rättsväsendet i Iran. Hans trovärdighet är inte imponerande.
När han senare i intervjun försöker jämställa tillämpningen av mänskliga rättigheter i Iran respektive USA visar han närmast övertydligt att han inte är ”expert på mänskliga rättigheter”. När han säger: ”Dom har sin egen definition av MR, som utgår från deras religion, deras kultur o.s.v.” har han emellertid tyvärr alltför rätt om han med det avser Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter, som på avgörande punkter strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Senare i programmet säger Pernilla Ouis: ”Men jag kan ju absolut inte förstå hur en sann demokrat kan stödja islamistiska rörelser. Det är obegripligt för mig.”
Tydligare än så kan det inte sägas att Mohamed Omar är allt annat än demokrat.
Sveriges Radio och det publicistiska uppdraget
Dagen därpå utfrågades Louise Welander med anledning av att Mohamed Omar ganska ofta ges utrymme i ”Tankar för dagen”. På en direkt fråga om Omars öppna stöd för islamism och Hamas förändrade hans möjligheter att medverka i programmet svarade hon entydigt nej. I samma andetag sade hon att: ”… min uppgift är att värna yttrandefriheten.” Man häpnar över en sådan aningslös naivitet hos en chefsperson inom SR.
När den liberala Gula Avci påtalade att Mohamed Omars ”stöd för terrorism och diktatur … inte ska stå oemotsagt …”, viftar Welander bort detta med följande märkliga uttalande: ”När MO deltar i Tankar för dagen så gör han det med det explicita uppdraget att just höja sig från det debatterande uppdraget …” I nästa andetag menar hon att en persons privata åsikter inte kan få påverka deltagandet i Tankar för dagen. Man häpnar igen!
Till att börja med är Omars åsikter i ämnet allt annat än privat efter den uppmärksammade artikeln och intervjun i Studio Ett där kan bekräftar och förtydligar sin extremism. Vad värre är, Welander tycks sakna insikt om att hon genom att ge Omar en offentlig plattform i ett program hon ansvarar för bidrar till att ge legitimitet åt extrem islamism. Detta kan jämföras diskussionen inom media om att överhuvudtaget ”ge Sverigedemokraterna en plattform” genom att ens belysa dem i nyhetsinslag trots att de inte såvitt jag vet gett uttryck för några extrema eller antidemokratiska åsikter.
De rörelser Omar stödjer är uttalat antidemokratiska och motarbetar aktivt FN:s mänskliga rättigheter inte minst yttrandefriheten, som Welander säger sig värna. Det är svårt att se hur det kan ingå i ett ”publicistiskt uppdrag” att legitimera terroriststödjande extremism. Här har Welander och SR skjutit sig i båda fötterna. Hennes agerande är faktiskt ett rent hån mot yttrandefriheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,