Efter att ha konstaterat att jag är välkänd bland
islamologer och religionsvetare skriver man:
“Hans hela idé om islam är en sorts stereotyp som säkert
skulle vara många konservativa muslimers våta dröm, men så ser sällan
verkligheten ut”, skriver Leif Stenberg, professor vid Aga Khan-universitetet i
London och tidigare chef för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds
universitet.
Det intressanta här är vilken ”verklighet” Leif Stenberg
väljer att leva i. Under alla år har jag strikt hållit mig till islams
grundläggande skrifter som Koranen, sunna (hadith) och syntesen av dessa
nämligen sharia. Jag har vid studium av dessa skrifter följt islams egna
”läsregler” rörande abrogation (naskh) och surornas kronologiska ordning samt
vid behov konsulterat vedertagna tafsir (förklaringar) av al-Tabari och
Maududi.
Jag har vid behov kompletterat dessa ursprungliga källor med
Kairodeklarationen
(1990) och Ammanbudskapet
(2006), två dokument som fastställts av det högsta ledarskapet inom islam,
nämligen regeringarna i samtliga muslimska länder respektive de främsta lärde
inom sunni och shia.
Jag hyser tillförsikt till att dessa representanter för
islam har en högre kompetens om islam än någon svensk professor i islamologi.
Man betonar i Ammanbudskapet att man undertecknat detta i religiös konsensus
(ijma), vilket har särskild betydelse inom islam och definieras här.
Sammantaget slår dessa moderna dokument fast att alla
mänskliga rättigheter (MR) skall underställas sharia och tolkas enligt denna
samt att giltigheten hos de etablerade lagskolorna (slutet av 700-talet till
början av 800-talet) erkänns. Vidare sägs att ingen får hävda obegränsad
ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk
lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.
Är det detta auktoritativa innehåll som gör att svenska
islamologer och religionsforskare systematiskt undviker att nämna
Kairodeklarationen och Ammanbudskapet?
Nu invänder vän av ordning att det finns liberala teologer
inom islam. Så är det och jag stötte på några genom kurslitteraturen när jag
förra året studerade islamologi vid Stockholms universitet. Men frågan är
vilket reellt inflytande de har inom islam.
Jag ser med spänning och intresse fram till hur Leif
Stenberg och hans islamkramande kolleger skall kunna komma förbi dessa ledande
muslimer för att liberalisera islam.
