Friday 28 September 2012

Konflikträdsla i Konflikt


Jag lyssnade med intresse på senaste Konflikt (120922) som ställde ett antal frågor i Mellanöstern och Tunisien med anledning av utvecklingen där och reaktionerna på filmen ”The Innocence of Muslims”. Många av frågorna var relevanta liksom reportagen, men det är slående att man notoriskt undviker att ställa de viktigaste frågorna. Om detta beror på genuin okunskap eller krypande "hänsyn" till islam låter jag vara osagt. Det är också tydligt att man inte kan eller vill se det stora mönstret och dettas doktrinära bakgrund trots att man på programmets hemsida nämner både Ayaan Hirsi Ali och Salman Rushdie samt länkar till uttalanden av dem.

Ivar Ekman slår an den politiskt korrekta tonen genom att avfärda seriösa kämpar för yttrandefrihet som Pamela Geller och Robert Spencer med flera som provokatörer trots att de är förkämpar för yttrandefrihet och demokrati och deras anföranden i vid det aktuella mötet var alltigenom sakliga. Han säger sig sedan vara förbryllad över de reaktioner filmen väckt och frågar sig om det kan "vara så att  muslimer världen över är så känsliga". Det visar att han uppenbarligen inte förstått nånting.
Nu till några enskildheter i programmet innan jag kommenterar det stora mönstret.

Kajsa Borglind konstaterar med hjälp av intervjupersonen från Tunisien att det islamistiska partiet Ennahda använder upploppen som argument för att begränsa yttrandefriheten. Partiet menar att attacker mot islam (läs kritik av) bör förbjudas. Ja, vem som är det minsta insatt i islamisk doktrin hade väntat sig något annat?

Cecilia Udden ger i sitt reportage från Kairo ett antal exempel på hur yttrandefriheten och kristnas religionsfrihet sitter trångt i Egypten men vägrar som vanligt att dra de rimliga slutsatserna. Hennes okunnighet och naivitet avslöjas när hon säger: "De religiösa institutionerna Al-Azharuniversitetet och stormuftin uppmanade muslimer i hela världen att följa profetens eget exempel och lära sig att ta förolämpningar på ett värdigt sätt." Detta okritiska anammande av en direkt lögn från en journalist som borde veta bättre är häpnadsväckande. Redan strax efter slaget vid Badr år 624 började Muhammed avrätta "poeter", som vågat kritisera hans lära och så fortsatte det under resten av hans karriär. En beskrivning av de flesta av exemplen på "profetens" värdiga hantering av kritiker finns här med utförliga referenser till islams "heliga skrifter".

I reportaget menar den liberale bloggaren Sandmonkey "att det pågår en kulturkamp i Egypten och så fort islamister hötter med näven så ryggar de sekulära tillbaka och låter bli att yttra sig eftersom de vet att de är en minoritet". Tyvärr beter sig journalister och politiker i väst exakt likadant trots att de här ännu inte är en minoritet. Det Cecilia och andra inte vill eller kan erkänna är att samma slags kulturkamp pågår även i västvärlden. Det konstaterandet får tjäna som en övergång till reflektioner över det större mönstret Konflikt "trippar försiktigt" kring.

Det går en röd tråd från fatwan mot Salman Rushdie via mordet på Theo van Gogh, upploppen i samband med Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten, hoten mot Vilks efter rondellhunden och nu senast upploppen efter Muhammed-filmen. I samtliga fall har de inblandade använt sin yttrandefrihet inom helt rimliga gränser och i samtliga fall har representanter för islam reagerat för att de anser att islam och "profeten" skall stå över all kritik. Genomgående har också medier och politiker intagit en minst sagt vacklande ställning i försvaret av yttrandefriheten. Ayaan Hirsi Ali utryckte det väl i en aktuell artikel: "Som Rushdies memoarer gör klart är det den ytterst inkonsekventa tendensen att samtidigt försvara yttrandefriheten—och fördöma dess resultat".

Den röda tråden löper vidare via OIC:s (Organisation of Islamic Cooperation) ständiga attacker på yttrandefriheten inom UNHRC (FN:s råd för mänskliga rättigheter) och Kairodeklarationen till den islamiska lagen sharia och dennas källor i den islamiska trilogin (Koranen och sunna).

OIC gör ständiga ansträngningar  att inom UNHRC få igenom resolutioner med det uppenbara syftet att starkt begränsa yttrandefriheten i förhållande till religion i allmänhet och islam i synnerhet. Man lutar sig därvid mot Kairodeklarationen som antogs av samtliga muslimska länder år 1990. Denna deklaration nämner sharia 15 gånger och fastställer i de två avslutande artiklarna att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia. Artikel 22 säger specifikt att: "Var och en har rätt att uttrycka sin åsikt fritt på ett sådant sätt som inte skulle strida mot principerna i sharia". Det är därför av intresse att ta del av vad sharia har att säga om yttrandefrihet.
Den mest kända översättningen till engelska av sharia är "Reliance of the Traveller", som är tolkningen av sharia enligt rättsskolan Shafi. Denna översättning är certifierad av Al-Azhar-universitetet och måste därför ses som trovärdig. Frågor rörande yttrandefrihet behandlas främst under begreppen hädelse och förtal/skvaller. Hädelse behandlas i Bok O underavsnittet o8.7 där varje form av hädelse likställs med det grova brottet (dödsstraff) att lämna islam. listan över hädelser är lång och innefattar i det närmaste allt negativt som uttalas om Allah, Muhammed, islam och sharia. Genom regler för dhimmis (o11:10) görs detta tillämpligt på de senare.

Förtal/skvaller behandlas i Bok R främst i avsnitten r2.0- r3.1. Det framgår där att förtal omfattar avslöjandet av allt oönskat eller förnärmande, även om det är sant. Det innebär att avslöjande t av känslig information som är känslig för islam eller en muslim är förbjuden. En bekännande muslim riskerar evig fördömelse om han röjer sådan information för en otrogen.
När nu politiker och journalister idkar självcensur och ger ständiga ursäkter till islams företrädare för yttrandefrihetens följder innebär det de facto en anpassning till sharia trots att sharias jurisdiktion inte omfattar västvärldens demokratier. Detta beteende är minst sagt ynkligt.

Salman Rushdie sade i en intervju, som Konflikt länkar till att hans bok Satansverserna inte skulle kunna publiceras idag. Den islamiska taktiken att med olika metoder bekämpa tryckfriheten har således varit mycket framgångsrik och lett till en betydande självcensur inom väst i förhållande till islam.
Vad beror då denna islams överkänslighet för varje form av kritik från Muhammeds dagar in i våra dagar? Ingen annan religion har en liknande känslighet för allt som kan tolkas som kritik av dess institutioner. Dr Radhasyam Brahmachari skrev nyligen följande tänkvärda ord: "Islam överlever endast genom att upprätthålla en ädel och helig aura kring Muhammeds person och karaktär, vilket muslimer gör via ohämmad ljugande och bedrägeri för att dölja sanningarna om Muhammeds liv och även genom terror. När den heliga auran demonteras genom sann skildring av Muhammed liv i filmer, imploderar islam med det". Det är mycket möjligt att förklaringen ligger just i detta. Man till varje pris undvika att sanningen  om Muhammeds allt annat än heliga liv skall spridas till en större allmänhet.

Yttrandefriheten är värd att försvara mot våld och hot


Det finns goda skäl att granska och bemöta Jan Hjärpes inlägg nyligen på Newsmill.  Det är lämpligt att som utgångspunkt för den diskussionen belysa några lätt kontrollerbara fakta. Islam gör enligt Kairodeklarationen anspråk på att alla mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas enligt den islamiska lagen, sharia. Islam anser vidare enligt Ammanbudskapet att sharia skall styra alla aspekter av mänskligt liv. Av detta följer att islam har totalitära anspråk och inte bara är en religion som alla andra utan även en ideologi.
Jag instämmer gärna i att den omdiskuterade filmen om Muhammed är amatörmässigt gjord. Det förhållandet får emellertid inte dölja verkligheten, nämligen att samtliga episoder från minut fyra och framåt är hämtade ur en av islams "heliga" skrifter, Sirah Rasoul Allah, det vill säga biografin över Muhammed. Ett par av episoderna är något vinklade, men det förtar inte ursprunget i förlagan. Det bör framhållas att ett par av episoderna även gett avtryck i Koranen.

Jan Hjärpe och andra väljer i debatten att kringgå dessa faktiska omständigheter vilket leder till flera intellektuella kullerbyttor. Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är det helt legitimt att granska och kritisera alla ideologier inklusive islam. Istället för att intellektuellt förhålla sig till det använder Hjärpe negativt värdeladdade uttryck som "antiislamisk propaganda", medveten provokation" och "nidbilder av Muhammed". Nu hör till saken att de "nidbilder" han refererar till finns dokumenterade i Muhammedbiografin och ibland även i Koranen.
I sira återges många fler grymma handlingar initierade av Muhammed däribland massakern på den judiska stammen Banu Qurayza, som av Hjärpe på oklara grunder betecknas som "nidbild". Listan på grymheter är lång med allt från mord på "poeter", röveri och våldtäkter till plundring av byar. Det finns knappast något grovt brott Muhammed inte var inblandad i under de sist nio åren i Medina. Allt enligt islams "heliga skrifter".

Det är viktigt att komma ihåg att Muhammed enligt Koranen och islamisk doktrin ses som den främsta förebilden för varje muslim. Hans liv och gärningar enligt sunna (traditionen) utgör också tillsammans med Koranen underlag för reglerna enligt sharia. Det är därför högst berättigat att kritiskt granska "profetens" liv och vandel. Den bild som då framkommer är allt annat än ljus.
Hjärpe för sedan ett märkligt resonemang om "reaktionerna i den muslimska världen" och om att många blir "genuint upprörda av provokationen". Han avlutar med att "det är ansvarslöst och djupt omoraliskt" att granska och kritisera islam, vilket han betecknar som "propaganda". Man häpnar! Här har han moraliska kompass råkat in i ett magnetiskt störningsområde. Kontentan av hans argumentering är att vi skall bedriva självcensur visavi islam för att inte förnärma islamisterna. Det vore enligt min mening djupt omoraliskt eftersom det skulle innebära underkastelse för sharia.

Han väljer försiktigtvis att inte nämna att den islamiska upprördheten grundas på bestämmelser i sharia om att all kritisk granskning av islam och dess källor och allt som kan uppfattad negativt betecknas som förtal och förbjudet. Islam står där i konflikt med yttrandefrihet enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Eftersom islam har starka totalitära inslag är det enligt min mening en moralisk plikt att noga granska och kritisera islam och dess källor.


Thursday 30 August 2012

Islam, Kairodeklarationen och mänskliga rättigheter?


Politiker, samhällsdebattörer och media åberopar nästan dagligen mänskliga rättigheter (MR) i samband med tyvärr alltför vanliga brott mot desamma eller då man vill driva någon angelägen fråga. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR) är också på goda grunder allmänt accepterad i demokratiska länder som ett viktigt fundament för fungerande demokrati.

Samtidigt finns det en allmänt utbredd partiell blindhet vad avser MR. För mer än tjugo år sedan antogs och ratificerades "Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam" (CDHRI) av samtliga medlemmar av OIC det vill säga samtliga muslimska länder. Deklarationen finns lätt tillgänglig och det är ingen svårighet att ta del av och analysera den. Det finns skäl att göra just det innan vi går vidare.

Kairodeklarationen innehåller en ingress och 25 artiklar. Redan i ingressen finns skrivningar, som borde sända varningssignaler till varje liberalt sinnad medborgare. Hänvisningen till sharia liksom anspråken på islams överhöghet för hela mänskligheten är tydliga.

Många av skrivningarna i deklarationen kan, för den som inte har någon kännedom om sharia, ytligt sett förefalla rimliga, men det går inte att bortse från sharia eftersom  den går som en röd tråd genom hela dokumentet. En genomgång av vad sharia innehåller är därför viktig för att rätt förstå Kairodeklarationen. Några exempel på vad just referenserna till sharia innebär är belysande.

Artikel 2 ger intryck av att skydda livets helgd, men den sista bisatsen under A) ger en helt annan verklighet. Enligt sharia är nämligen dödsstraff föreskrivet för mord, otukt och för att lämna islam. Enligt flera rättsskolor är straffet faktiskt stening av en kvinna, som fällts för otukt. Deklarationen sanktionerar här grymma medeltida straff för otukt och att religionsfriheten ersätts med dödsstraff för brottet att lämna islam. Lika hycklande är punkt D i samma artikel, som låtsas skydda mot misshandel med undantag för vad som stadgas i sharia. Det senare medför piskning för ett antal överträdelser och t.ex. avhuggandet av en tjuvs ena hand. Är inte det grov misshandel?

Förljugenheten fortsätter i artikel 5 eftersom en muslimsk man kan ha fyra fruar (förutom otaliga slavflickor) och mycket lättare kan skilja sig än en kvinna. Enligt sharia kan en muslimsk kvinna inte gifta sig med en otrogen medan det står en man fritt att välja vem han vill. Påståendet i nästa artikel att kvinnan är jämställd med mannen är alltså helt falskt. Det är vidare så att en kvinna ärver hälften mot en man och att hennes vittnesmål i domstol är värt hälften mot en mans.

Ett annat exempel på det systematiska hyckleriet är påståendet i artikel 19 att alla individer är ”lika inför lagen”. Sharia föreskriver nämligen att otrogna, som lever i ett muslimskt samhälle, skall behandlas som dhimmis, vilket medför ett stort antal särskilda restriktioner och erläggandet av en särskild skatt, jiziya. I praktiken innebär det att dhimmis tvingas leva som tredje klassens medborgare vilket är allt annat än likhet inför lagen.

Artikel 22 undanröjer helt åsikts- och yttrandefriheten som den framställs i UDHR, eftersom varje kritik av islam eller Muhammed betraktas som hädelse och enligt islams skrifter och ”profetens” otaliga exempel kan den skyldige dödas. Skvaller eller förtal har en särskild betydelse i sharia, som fastslår att ”skvaller” inkluderar avslöjande av information som är misshaglig för islam eller muslimer, även om informationen är helt sann.

De två avslutande artiklarna, vilka entydigt säger att samtliga mänskliga rättigheter skall underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter, sammanfattar effektivt Kairodeklarationens budskap. Detta innebär att de mest grundläggande mänskliga rättigheterna förvägras.

Det framgår med all önskvärd tydlighet av denna korta analys av Kairodeklarationen att islams inställning till MR i väsentlig grad avviker från och strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. De för en öppen demokrati mest grundläggande fri- och rättigheterna förvägras helt. Notera att jag här talar om islam och inte om inställningen hos en liten grupp "extremister" eller "islamister", Jag gör detta på goda grunder eftersom Kairodeklarationen fastställts och ratificerats på regeringsnivå av alla muslimska länder. De högsta inom islam (sunni, shia och sufi) har dessutom i Ammanbudskapet i konsensus sagt att de rättsskolor för sharia som fastställdes på 800-talet gäller och inte får ändras genom ijtihad (innovation).

Islam står således ideologiskt helt i opposition till de värden, som västerländska demokratiska samhällen säger sig värna. Trots detta visar politiker, samhällsdebattörer och media en välkomnande attityd till islam och dess institutioner här hos oss. Man går t.o.m. så långt att man medverkar till att hindra en öppen och saklig granskning av islams idéer genom att beteckna sådan välgrundad kritik som "islamofobi". Ett sådant förhållningssätt är inget annat än ynkligt medlöperi gränsande till förräderi mot de värden man säger sig värna.

Den som har den minsta insikt i islams tankegods ser istället granskning av islam som allt annat än tecken på en fobi. Islamkritik på saklig grund är i själva verket nödvändig för att försvara demokratiska och frihetliga värden.

Hur kan det då komma sig att stora delar av etablissemanget så villigt låter sig duperas att gå islams ärenden. Även FN, som strax efter grundandet antog UDHR, blundar för Kairodeklarationen och islamiska länders systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Man låter även länder, vilka ratificerat CDHRI, vara medlemmar i det 2006 inrättade "Rådet för mänskliga rättigheter" (UNHRC). Där gör dessa medlemmar ständiga angrepp på bl.a. yttrandefriheten. Ett värre exempel på att "sätta bocken till trädgårdsmästare" får man leta efter.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt är en varm tillskyndare till att Turkiet skall bli medlem av EU. Nu hör till saken att Turkiet är ett av de länder, som ratificerat Kairodeklarationen och dessutom har en islamistisk regim. Bildt ger här exempel på synnerligen dåligt omdöme och/eller grov okunskap. Listan på hårresande prov på naivt och ryggradslöst medlöperi då det gäller islam kan tyvärr göras mycket lång.

Har de låtit sig köpas av arabiska oljedollar eller vad annars beror detta kryperi på?


Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam

Jag publicerar här nedan en översättning av Kairodeklarationen eftersom den är av stor betydelse för att förstå islam och dess preferenser. Jag återkommer inom kort med en kommentar rörande den.
_______________________________
 
Den nittonde Islamiska konferensen för utrikesministrar (session om fred, beroende och utveckling), som hölls i Kairo, Egypten, 9-14 Muharram 1411H (31 juli-5 augusti 1990),
Starkt medveten om för mänsklighetens ställning i islam som ställföreträdare för Allah på jorden;
Erkänner betydelsen av att utfärda ett dokument om mänskliga rättigheter i islam som kommer att fungera som en vägledning för medlemsstaterna i alla aspekter av livet;
Efter att ha granskat de stadier genom vilka utarbetandet av detta utkast till dokument hittills har genomgått och den aktuella rapporten från generalsekreteraren;
Efter att ha granskat den rapport från mötet i kommittén av juridiska experter som hölls i Teheran 26-28 december 1989;
Samtycker till att utfärda Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam som kommer att utgöra en allmän vägledning för medlemsstaterna inom området för mänskliga rättigheter.
Bekräftar den civiliserande och historiska rollen för den islamiska Ummah som Allah gjorde till det bästa samhället och som gav mänskligheten en universell och välbalanserad civilisation, där harmoni etableras mellan detta livet och livet efter döden, kunskap är kombinerad med tro och att uppfylla förväntningar från denna gemenskap att vägleda hela mänskligheten som är förvirrad på grund av olika och motstridiga övertygelser och ideologier samt att erbjuda lösningar på denna materialistiska civilisations alla kroniska problem.
I bidrag till mänsklighetens insatser att hävda mänskliga rättigheter, att skydda människor från att utnyttjas och förföljelse, och att bejaka sin frihet och rätten till ett värdigt liv i enlighet med den islamiska sharia,
Är övertygade om att mänskligheten, som har nått ett framskridet stadium av materialistisk vetenskap, fortfarande är och ska förbli i trängande behov av tro för att stödja sin civilisation och en självmotiverande kraft för att skydda sina rättigheter,
Troende att de grundläggande fri- och rättigheterna enligt islam är en integrerad del av den islamiska religionen och att ingen har rätt att i princip avskaffa dem helt eller delvis eller att överträda eller ignorera dem eftersom de är bindande gudomliga kommandon som finns i  Allahs uppenbarade böcker och som skickades via den siste av hans profeter för att slutföra de föregående gudomliga budskapen och att skydda de grundläggande rättigheterna och friheterna är en handling av dyrkan medan försummelse eller brott mot dem är en avskyvärd synd, och att skyddet av dessa grundläggande rättigheter och frihet är ett individuellt ansvar för varje person och ett gemensamt ansvar för hela Ummah,
Tillkännager härmed och på grundval av de ovan nämnda principer följande:
ARTIKEL 1:
(A) Alla människor utgör en familj vars medlemmar förenas av sin underordning till Allah och härkomst från Adam. Alla människor är lika i fråga om grundläggande mänsklig värdighet och grundläggande skyldigheter och ansvar, utan diskriminering på grund av ras, hudfärg, språk, tro, kön, religion, politisk tillhörighet, social status eller andra överväganden. Den sanna religionen är en garanti för att förbättra sådan värdighet på vägen till mänsklig integritet.
(B) Alla människor är Allahs undersåtar och mest älskade av Honom är de som är mest nyttiga för hans undersåtar, och ingen har överlägsenhet över en annan förutom på grundval av fromhet och goda gärningar.
ARTIKEL 2:
(A) Livet är en gudagiven gåva och rätten till liv är garanterat varje människa. Det är en plikt för enskilda, samhällen och stater att skydda denna rätt mot varje kränkning, och det är förbjudet att ta bort liv förutom av i sharia föreskriven  anledning.
(B) Det är förbjudet att ta till varje medel som skulle kunna leda till folkmordslik förintelse av mänskligheten.
(C) Bevarandet av mänskligt liv under den av Allah givna tidsperioden  är en plikt som föreskrivs av sharia
(D) Säkerhet från misshandel är en garanterad rättighet. Det åligger staten att skydda det, och det är förbjudet att bryta det utan ett skäl föreskrivet sharia.
ARTIKEL 3:
(A) Vid användning av våld och vid väpnad konflikt, är det inte tillåtet att döda icke-krigförande såsom gamla män, kvinnor och barn. De sårade och sjuka ska ha rätt till medicinsk behandling, och krigsfångar skall ha rätt att få mat, skydd och kläder. Det är förbjudet att stympa eller lemlästa döda kroppar. Det är en skyldighet att utbyta krigsfångar och ordna besök eller återträffar för familjer åtskilda av krigets omständigheter.
(B) Det är förbjudet att hugga ner träd, för att förstöra grödor eller boskap och att förstöra fiendens civila byggnader och anläggningar genom beskjutning med granater, sprängning eller på annat sätt.
ARTIKEL 4:
Varje människa har rätt till mänsklig okränkbarhet och skyddet av ens goda namn och heder under sitt liv, och efter en död. Staten och samhället skall skydda dess kropp och begravningsplats från skändning.
ARTIKEL 5:
(A) Familjen är grunden för samhället och äktenskapet är grunden för att göra en familj. Män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och inga restriktioner som härrör från ras, hudfärg eller nationalitet skall hindra dem från att utöva denna rättighet.
(B) Samhället och staten skall undanröja alla hinder för äktenskap och underlätta den och ska skydda familjen och skydda dess välfärd.
ARTIKEL 6:
(A) Kvinnan är jämställd med mannen i mänsklig värdighet, och har sina egna rättigheter att njuta samt uppgifter att utföra, och har sin egen civila enhet och ekonomiskt oberoende, och rätten att behålla sitt namn och härstamning.
(B) Mannen är ansvarig för underhållet av och familjens välfärd.
ARTIKEL 7:
(A) Från och med den dag de föds, har varje barn rättigheter att av föräldrarna, samhället och staten ges rätt vård, utbildning och material, hygienisk och moralisk omsorg. Både fostret och mamman måste skyddas och ges särskild omsorg.
(B) Föräldrar och de som har dylik kapacitet har rätt att välja vilken typ av utbildning de önskar för sina barn, förutsatt att de tar hänsyn till barnens intressen och framtid i enlighet med etiska värderingar och sharias principer.
(C) Båda föräldrarna har rätt till vissa rättigheter från sina barn och anhöriga har rätt till rättigheter från deras anhöriga, i enlighet med principerna i sharia
ARTCLE 8:
Varje människa har rätt att njuta av ett legitimt berättigande med alla dess rättigheter och skyldigheter och i det fall en sådan berättigande förloras eller försämras, skall ha rätt att företrädas av hans/hennes vårdnadshavare.
Artikel 9:
(A) Inhämtande av kunskap är en skyldighet och tillhandahållande av utbildning åligger samhället och staten. Den skall säkerställa att det finns olika sätt att skaffa utbildning och garantera dess mångfald av intresse för samhället så att människor kan bekanta sig med religionen islam och avslöja hemligheterna i universum till gagn för mänskligheten.
(B) Varje människa har rätt att få både religiös och världslig utbildning från olika institutioner för undervisning, utbildning och handledning, inklusive familjen, skolan, universitetet, media, etc. och i en sådan integrerad och balanserad sätt som kan utveckla människans personlighet, stärka människans tro på Allah och främja människans förhållande till och försvar av både rättigheter och skyldigheter.
Artikel 10:
Islam är den sanna orörda naturens religion. Det är förbjudet att utöva någon form av press på människor eller att utnyttja deras fattigdom eller okunskap, för att tvinga honom att byta religion till en annan religion eller ateism.
ARTIKEL 11:
(A) Människan föds fri, och ingen har rätt att förslava, förnedra, förtrycka eller utnyttja dem, och det kan inte finnas underkastelse, utom till Allah den Allsmäktige.
(B) Kolonialism av alla typer är en av de mest ondskefulla formerna av slaveri och är helt förbjudet. Folk som lider av kolonialismen har full rätt till frihet och självbestämmande. Det är en plikt för alla staters folk att stödja de koloniserade folkens kamp för att avveckla alla former av och ockupation, och alla stater och folk har rätt att bevara sin självständiga identitet och kontroll över sin rikedom och naturresurser.
ARTIKEL 12:
Varje människa har rätt, inom ramen för sharia, till fri rörlighet och att välja sin bosättningsort inom eller utanför sitt land och om förföljd, har rätt att söka asyl i ett annat land. Tillflyktslandet är skyldigt att ge skydd till den asylsökande tills hans säkerhet har uppnåtts, såvida inte asyl motiveras genom att begå en handling av sharia ansedd som ett brott.
Artikel 13:
Arbete är en rättighet som garanteras av staten och samhället för varje person med förmåga att arbeta. Alla skall ha rätt att välja det arbete som passar honom bäst och som tjänar hans intressen samt de i samhället. Arbetstagaren har rätt att njuta av trygghet och säkerhet samt alla andra sociala garantier. Han kan inte tilldelas arbete bortom sin kapacitet, inte heller får han utsättas för tvång eller utnyttjas eller skadas på något sätt. Han skall ha rätt - utan åtskillnad mellan män och kvinnor - till rättvisa löner för sitt arbete utan dröjsmål samt på semestrar och befordran som han förtjänar. Från hans sida, skall han vara engagerad och noggrann i sitt arbete. Om arbetstagare och arbetsgivare är oense i en fråga, skall staten ingripa för att lösa tvisten och ha klagomål åtgärdade, rättigheter bekräftade och rättvisa verkställd utan partiskhet.
Artikel 14:
Alla skall ha rätt att tjäna ett legitimt leva utan monopolisering, bedrägeri eller att skada sig själv eller andra. Ocker (riba) är uttryckligen förbjudet.
Artikel 15:
(A) Var och en har rätt att äga egendom som förvärvats på ett lagligt sätt, och skall vara berättigad till äganderätten utan men för sig själv, andra eller samhället i stort. Expropriation är inte tillåtet utom för krav av allmänt intresse och efter betalning av snabb och skälig ersättning.
(B) Konfiskation och beslag av egendom är förbjudet med undantag för en nödvändighet dikterad av lagen.
Artikel 16:
Alla skall ha rätt att njuta frukterna av sina vetenskapliga, litterära, konstnärliga eller tekniska arbete som han är upphovsman till, och han skall ha rätt till skydd för sina moraliska och materiella intressen som härrör därifrån, förutsatt att det inte strider mot sharias principer.
ARTIKEL 17:
(A) Var och en har rätt att leva i en ren miljö, fri från laster och moralisk korruption, som gynnar en hälsosam etisk utveckling av sin person och det åligger staten och samhället i stort för att ge denna rätt.
(B) Var och en har rätt till vård och omsorg, och till alla offentliga bekvämligheter som tillhandahålls av samhället och staten inom ramen för dess tillgängliga resurser.
(C) Staterna skall se till individens rätt till ett anständigt liv som kan möjliggöra för honom att uppfylla sina och hans familjemedlemmars behov, inklusive mat, kläder, bostad, utbildning, sjukvård och alla andra grundläggande behov.
ARTIKEL 18:
(A) Var och en har rätt att leva i säkerhet för sig själv, sin religion, sina anhöriga, sin ära och sin egendom.
(B) Var och en har rätt till privatliv i genomförandet av sina privata angelägenheter, i sitt hem, bland hans familj, med avseende på sin egendom och sina relationer. Det är inte tillåtet att spionera på honom, för att placera honom under övervakning eller att smutskasta hans goda namn. Staten ska skydda honom från godtyckliga ingrepp.
(C) En privat bostad är okränkbar i alla fall. Den får inte beträdas utan tillstånd från dess invånare eller på något olagligt sätt, inte heller ska den rivas eller konfiskeras och dess invånare vräkas.

ARTIKEL 19:
(A) Alla individer är lika inför lagen, utan åtskillnad mellan styrande och styrda.
(B) Rätt att ta till rättslig prövning garanteras för alla.
(C) Ansvar är i huvudsak personlig.
(D) Det får inte finnas brott eller straff utom vad som anges i sharia
(E) En svarande är oskyldig tills hans skuld är bevisad i en snabb rättegång där han skall ges alla garantier till försvar.
ARTIKEL 20:
Det är inte tillåtet utan legitima skäl att arrestera en person, eller begränsa hans frihet, att landsförvisa eller att straffa honom. Det är inte tillåtet att utsätta honom för fysisk eller psykisk tortyr eller någon form av misshandel, grymhet eller kränkning. Det är inte heller tillåtet att utsätta en enskild person för medicinska eller vetenskapliga experiment utan hans medgivande eller med risk för hans hälsa eller hans liv. Det är inte heller tillåtet att utfärda undantagslagar som skulle ge verkställande myndighet för sådana åtgärder.
Artikel 21:
Tagande av gisslan i någon form eller i något syfte är uttryckligen förbjudet.
Artikel 22:
(A) Var och en har rätt att uttrycka sin åsikt fritt på ett sådant sätt som inte skulle strida mot principerna i sharia
(B) Alla skall ha rätt att förespråka vad som är rätt och propagera vad som är bra, och varna för vad som är fel och ont enligt islamiska sharias normer.
(C) Information är en absolut nödvändighet för samhället. Det får inte utnyttjas eller missbrukas på ett sätt som kan strida mot profeternas okränkbarhet och värdighet, undergräva moraliska och etiska värden eller splittra, korrumpera eller skada samhället eller försvaga dess tro.
(D) Det är inte tillåtet att framkalla nationalistiskt eller dogmatiskt hat eller att göra något som kan vara en uppmaning till någon form eller rasdiskriminering.
Artikel 23:
(A) Myndighet är ett förtroende, och missbruk eller skadliga utnyttjande därav är uttryckligen förbjudet, för att garantera grundläggande mänskliga rättigheter.
(B) Var och en har rätt att delta, direkt eller indirekt i förvaltningen av sitt lands offentliga angelägenheter. Han ska också ha rätt att ta offentligt ämbete i enlighet med bestämmelserna i sharia
Artikel 24:
Alla rättigheter och friheter som föreskrivs i denna förklaring lyder under islamiska sharia
Artikel 25:
Den islamiska sharia är den enda källan för förklaring eller förtydligande av någon av artiklarna i denna deklaration.
 
 
 

 



Sunday 19 February 2012

Jihad ett gissel i flera skepnader

Inlägget om sharia för en tid sedan berörde kortfattat jihad. Där konstaterades att jihad enligt sharia betyder ”krig mot de otrogna”. Det finns goda skäl att ytterligare fördjupa sig i jihads bakgrund och betydelse inom islam samt i de olika former jihad kan ha och har här och nu.
Det är väl belagt i Koranen och i sunna att jihad oftast betyder blodigt krig mot de otrogna. I 97 % av fallen då jihad nämns i Bukharis hadither används det i just den betydelsen. Reliance of the Traveller hänvisar i avsnittet om jihad (o9.0) till hadither återgivna av Bukhari och Muslim, som säger: ”Jag har blivit beordrad att strida mot de otrogna tills de betygar att det finns ingen annan gud än Allah och att Muhammed är hans sändebud och utför den dagliga bönen och betalar zakat.
Muslimska brödraskapets chefsideolog Syed Qutb förklarade i sin berömda bok Milestones: ”Skälen till jihad har beskrivit i de heliga texterna (Koranen och hadither) och är dessa: att etablera Allahs auktoritet på jorden; att utplåna alla de sataniska krafterna och de sataniska systemen för livet; att upphäva mäns myndighet över män då alla människor är Allahs skapelser har ingen  auktoritet att göra dem till tjänare eller att göra egenmäktiga lagar för dem (läs: sekulära demokratiska lagar). Dessa skäl är tillräckliga för att proklamera jihad”.
Med de ”sataniska systemen” menar Qutb västerländsk liberal demokrati.
Samma tankegångar ekar i boken The Quranic Concept of War av den pakistanske brigadgeneralen S.K. Malik (1979). Den pakistanske generaladvokaten sade att den boken utgjorde bekräftande av lagen.
Den islamiske imamen al-Khashab skrev i mars 2010: ”Jihad enligt Allahs väg är en stöttepelare för religionen och en viktig religiös plikt, som profeten sade: Islam är det viktigaste och den stöds av bön och dess spets är jihad enligt Allahs väg.” Allah har i många verser i Koranen beordrat oss och sporrat oss liksom vår profet rörande jihad. Profeten önskade den själv och sporrade andra till den. Han förkunnade dess dygder så ofta att en del lärda anser det vara islams sjätte pelare på grund av dess betydelse, vilket bevisas av hur ofta den förekommer i Koranen och i hadither”.
Inom shia förklarade Khomeini sig som otvetydig anhängare av jihad:
”Islam säger: Det goda som finns existerar tack var svärdet och i skuggan av svärdet! Folk kan inte göras lydiga utom med svärdet! Svärdet är nyckeln till paradiset, som endast kan öppnas för heliga krigare! Det finns mängder av verser i Koranen, som sporrar muslimer för krigets värde och till att strida. Betyder allt detta att islam är en religion, som hindrar män från att föra krig? Jag spottar på de enfaldiga själar, som påstår detta.”
Sedan vi nu kunnat konstatera att jihad i syfte att sprida islam är en religiös plikt för varje praktiserande muslim, bör vi granska några andra former av jihad än öppet blodigt krig. Muslimska broderskapet har sedan länge dokumenterade strategier för infiltration och slutligen övertagande av Europa respektive Nordamerika. Vår vän Robert Spencer präglade för några år sedan uttrycket ”stealth jihad”, smygande jihad, för denna stegvisa islamisering.
Denna islamisering har sin upprinnelse i att det Muslimska brödraskapet (MB) för ett antal år sedan gjorde en grundlig analys av situationen. Man fann att muslimska länder då och inom rimlig framtid är militärt alltför svaga för att för att genom öppen jihad erövra väst. Den alternativa strategi man då utvecklade var att stegvis infiltrera väst genom migration och höga födelsetal.  Man utnyttjar att västländerna är öppna samhällen, som allmänt tillämpar FN:s mänskliga rättigheter i motsats till muslimska länder.
Den första etappen i ett nytt land sker alltid försiktigt och dessa muslimer håller inledningsvis en låg profil, vilket gör att mottagarlandet ser etableringen som harmlös. Så snart brohuvudet växt tillräckligt börjar man försöka inrätta en tillfällig moské som centrum för den muslimska sammanhållningen. Därefter börjar man resa diverse muslimska krav, vilka man vill att det omgivande samhället tillgodoser. Detta kan gälla självcensur vad avser granskning av islam, halalmat i skolor, särskilda bönerum för elever i skolor och på universitet, särskilda badtider för kvinnor i offentliga badhus, heltäckande klädsel för kvinnor i vissa offentliga sammanhang m.m. m.m.
Varje enskild sådan eftergift ses ofta av det politiskt-mediala etablissemanget som ofarlig av naiv välvilja och fundamental okunskap om islam. I själva verket är varje sådan eftergift en stegvis eftergift för sharia. Denna appeasementpolitik främjar islamiseringen. Den sekuläre reformmuslimen dr Tawfik Hamid kommenterar dedenna oändliga kedja av eftergifter på följande sätt i boken Inside Jihad: ”Denna enkelriktade schizofrena önskan att vara undfallamde mot islamister leder till absurditet. ... En av Västs styrkor är tolerans och frihet. Dessvärre ser islamister exempel som dessa som kapitulation och svaghet. Om människor skall respektera varandras kulturer måste det vara dubbelriktat. Det rådande förhållandet av enkelriktad appeasementpolitik skapar det motsatta resultatet”.
Etablissemannget hävdar att allt tal om ”islamisering” inte är annat än konspirationsteorier. Det finnns dock övertygande bevis för att den ovan nämnda strategin finns, är väl dokumenterad och tillämpas med betydande framgång. Det första dokumentet med Muslimska brödraskapets planer för aktiviteter inom och mot västländer kom till allmän kännedom genom en bok 2005 av den schweiziske journalisten Sylvain Besson, som hade fått kännedom om ”The Muslim Brotherhood Project” (nedan Projektet) ett dokument funnet redan strax efter 9/11 hos en bankir med starka kopplingar till MB. Projektet är en 14-sidig strategisk plan skriven på arabiska och daterad den 1 december 1982, som i tolv punkter anger huvuddragen i en strategi för hur man skall ”etablera en islamisk regering i världen”. Den anses var skriven av Said Ramadan svärson och sekreterare till MB:s grundare Hassan al-Banna.
Det skulle senare visa sig att liknande planer och aktiviteter finns även på andra håll. Inför rättegångar 2007 och 2008 mot ”Holy Land Foundation” beslagtogs bland annat mängder med dokument, som entydigt visade att organisationen hade starka band med Muslimska brödraskapet. Bland dokumenten fanns ett antal interna handlingar tillhörande ”Brödraskapet” i USA känt som Ikhwan och skrivna av dess ledare.
Det mest övertygande beviset på Brödraskapets verkliga syften finns i ett internt meddelande skrivet i 1991 med en hög ledare inom Brödraskapet med titeln: "Förklarande memorandum om det allmänna strategiska målet för Ikhwan i Nordamerika." Detta dokument (rulla till sid 273) användes som bevis i den nämnda rättegången och dess autenticitet bestreds inte av försvaret. I dokumentet är författaren påfallande tydlig om det yttersta målet för Muslimska brödraskapet i USA:
"Ikhwan måste förstå att deras arbete i Amerika är en sorts storslagen Jihad för att eliminera och förstöra den västerländska civilisationen inifrån och "sabotera" dess eländiga hus med sina händer och händerna på de troende, så att det elimineras och Guds religion görs segerrik över alla andra religioner.”
En översikt över Projektets taktiker och tekniker finns här.
Det är viktigt att minnas att Projektet skrevs redan 1982 när den nuvarande spänningen och terrorverksamheten i Mellanöstern och i Väst fortfarande var mer begränsad än idag. I många avseenden är Projektet oerhört förutseende i att beskriva huvuddelen av de islamistiska åtgärderna, antingen genom "moderata" islamistiska organisationer eller grupper för ren terror under de senaste två decennierna. Det är lätt att konstatera att många av taktikerna hittills varit mycket framgångsrika såväl i Europa som i USA, Kanada och Australien. Detta gäller inte minst infiltrationen av kulturella institutioner och organisationer.
Dokumenten hittade hos Ikhwan i USA klargör fyra saker:

1) Många av de nuvarande organisationer som har grundats som samtalspartners mellan det muslimska samfundet i USA och omvärlden (inklusive regeringen, brottsbekämpande organ och andra trossamfund) grundades och kontrolleras av Muslimska brödraskapet från starten. Många av dem bytte namn över tiden för att uppnå mer omfattande nationell acceptans.

2) Brödraskapet etablerade en mycket strukturerad organisation med många olika ansikten inne i USA, samtidigt som man medvetet och ständigt försöker dölja Brödraskapets band till dess frontorganisationer.

3) De program som måste genomföras av dessa grupper i USA hade i själva verket lite att göra med offentligt proklamerade mål för dessa organisationer, som att främja skydd av medborgerliga rättigheter för muslimer. Rättare sagt är det verkliga målet att förstöra USA inifrån och arbeta för att upprätta ett globalt islamistiskt samhälle.

4) Den primära uppgiften för brödraskapet strukturer, från början av 1990-talet framåt, var att stödja, materiellt och politiskt, den radikala rörelsen Hamas i de palestinska områdena, enligt instruktioner från det Muslimska brödraskapets kontor för de allmänna riktlinjerna i Kairo.
Likheten mellan Projektet och Ikhwans ”Memorandum” är slående. Användandet av bedrägligt beteende för att dölja verkliga avsikter utgör något av en gemensam nämnare.
Utvecklingen i många västländer de senaste 30 åren visar att dessa dokument är allt annat än tomma ord. Walid Phares från Libanon talade hösten 2009 under rubriken ”The Ideology and Strategy of Global Jihad”. Han konstaterade då bl.a. Många ledande i västvärlden underlåter att uttala att det är islam och jihadism som ligger bakom terrordåd och olika aktiviteter för att infiltrera. Han sade sedan något, som är eller borde vara en självklarhet: ”Inget försvar, ingen strategisk planering kan utföras utan att identifiera hotet eller doktrinen bakom hotet”.
Phares menar att vi idag är utsatta för två olika strategier:
·         Wahabisterna bedriver ”Stealth Jihad”, som går ut på att penetrera Väst såväl demografiskt som kulturellt
·         Al-Quaeda och liknande rörelser, som går mera direkt på genom olika ofta våldsamma aktioner.
Han exemplifierade med att man under ett antal år finansierat så kallade ”mellanösternstudier” vid många universitet. På så sätt vill man erövra tänkesättet hos västerländska akademiker, som kan bli kommande makthavare. ”De kontrollerar donationerna och därmed vem som undervisar och dessa professorer kan inte gå emot donatorns önskemål”, sade han och tillade: ”Den nya eliten, som hanterar mellanösternfrågor i media och i administrationen har blivit lobotomerade på detta sätt”.
Den som följt utvecklingen under senare år kan inte undgå att se ett tydligt mönster. Företrädarna för ”Stealth Jihad” använder varje terrordåd för att flytta fram positionerna och få nya krav tillgodosedda, vilket föranleder den politiska eliten att föra en eftergiftspolitik för att som det heter ”minska utanförskapet” eller ”begränsa alienationen”. Överallt ser man exempel på infiltrationen och på många håll i samhället finns exempel på eftergifter till islam, vilket är det samma som stegvis kapitulation för sharia. Några partier har till och med sett till att fullfjädrade islamister nu sitter i Sveriges riksdag.
Det finns alltså övertygande dokumentation av MB:s strategier för versamheter som ytterst syftar till islamisering av västvärlden och alltför många exempel på att man hittills haft stor framgång med dessa strategier.

Tuesday 17 January 2012

Nytt bottennapp för ”Människor och tro”

Så har det då hänt igen. MoT har åter igen publicerat ett grovt osakligt avsnitt, denna gång med anledning av en färsk bok av den holländska s.k. ”forskaren om islamofobi” Ineke van der Valk. Man inleder med och fortsätter konsekvent med att använda termen ”islamofobi” på ett okritiskt sätt och ofta som synonym till sakligt grundad islamkritik. Redaktionen borde vara medveten om att fobi betecknar en ”sjuklig tvångsföreställning” och välgrundad kritik mot den totalitära ideologin/religionen islam är i högsta grad befogad och därmed allt annat än uttryck för fobi.
Redan tidigt i avsnittet försöker man genom ”guilt by association” förknippa den islamkritiska rörelsen och dess företrädare som Geert Wilders med ren vandalism och ”våld mot muslimer och moskéer”. Man antyder t.o.m. att intellektuell kritik av islam skulle uppmuntra till sådana dåd.
Inslaget går sedan över i ett öppet angrepp på Geert Wilders och hans parti. Efter att ha nämnt ”hatbrottsrättegången” mot Wilders och något uttalande av honom om islam låter man Valk framföra att ”PVV-ledaren är på gränsen till antidemokratisk. Naturligtvis lämnas inget som helst belägg för detta påstående. Det Wilders har gjort är att använda sin demokratiska rätt och skyldighet att kritisera en totalitär och antidemokratisk ideologi. Islams totalitära karaktär har behandlats här.
Valk får sedan via den om islam uppenbarligen okunnige reportern framföra att tanken på ”islamofobi som ett slags rasistisk ideologi …” med ”negativa bilder av muslimer”. Här gör man till att börja med konststycket att förvandla ett sjukdomstillstånd till ideologi . Vidare är det så att Wilders och andra islamkritiker genomgående talar om islam och inte om ”muslimer”. Inte heller kan islamkritik betraktas som rasism eftersom islam inte är en ras utan en ideologi/religion. Hur kan det för övrigt komma sig att kritik av olika former av kristendom aldrig betecknas som rasism?
Det finns här inte utrymme att gå in på hela inslaget men det finns goda skäl att ta upp det som sades i slutet. Där återger reportern följande av Valks uttalande: Islamkritiken är delvis underbyggd av lögner och felaktiga generaliseringar men Valk menar också att det finns kritik baserad på fakta och pekar t.ex. på islams syn på kvinnor… ”. Naturligtvis gavs inte ett enda exempel på varken ”lögner” eller på ”felaktiga generaliseringar”.
Låt oss med detta i tanken gå tillbaka till rättegången mot Wilders. Redan hösten 2010 behandlade jag första delen av den. Med anledning av talet om lögn eller sanning som grund för islamkritiken finns det här anledning att återknyta till processen mot demokratins och yttrandefrihetens förespråkare Geert Wilders. Rättsprocessen var till stora delar rättsvidrig. Den och alls inte Wilders uttalanden var i strid mot demokratiska värden. Några exempel:
  • Mycket få av Wilders vittnen godkändes av domstolen
  • Domaren i den första omgången förklarades jävig och avsattes sedan han försökt påverka ett av Wilders vittnen
  • Åklagaren ville lägga ned målet då det saknades grund för åtal
Hela åtalet byggde på ett antal uttalande av Wilders med bakgrund i Koranen och andra av islams ”heliga” skrifter. Under rättegången togs dessa uttalanden upp med de tre vittnena Wafa Sultan, prof. Jansen och dr. Admiraal. På punkt efter punkt bekräftade vittnena att Wilders uttalanden är i överensstämmelse med islam och dess källskrifter. Ett par exempel ur Professor Jansens vittnesmål får räcka:
Beträffande Wilders uttalande om islams mål att dominera.
Från dessa texter uttalas verkligen viljan att dominera. Jag hänvisar också i detta sammanhang till en ledande bok, "Reliance av Traveller", i denna anges att det är en plikt för varje muslim att delta i kriget, tills Islam triumferar. I många predikningar, även i Nederländerna, sägs det att den västerländska civilisationen är ond och korrupt och måste störtas. Islam är stolt över förstörelsen av tidigare civilisationer såsom kristendomen i Mellanöstern och den zoroastriska civilisationen [i Persien]. Temat "förstöra" förekommer ofta i Koranen, handböcker om sharia och standardverk om islam. Alla otrogna samhällen måste omvandlas. Om det inte är med Koranen, så med klubban. Du måste kontakta en imam för lokalisering av detta sista citat. Jag läste det först i en sufi-tidning i Egypten, citatet tillskrivs Kalif Osman".
Sedan till sidan 5 [i stämningen], citat: "Denna bok uppviglar till hat och mord". Mr Jansen: "Ja. Den som läser tio sidor i Koranen kommer att se att detta är sant, så länge det gäller bara otrogna." Sedan på sidan 6 i stämningen, om Koranen och storleken på Kalle Anka [tidningen]. Mr Jansen svarar: "Det finns förstås verser som inte är hatiska. Omsorg om föräldralösa, allmosor. Om du skulle lämna ut alla hatiska verser från Koranen, skulle den vara betydligt tunnare. Då skulle ungefär en fjärdedel och en femtedel kvarstå."
Det visar sig alltså att Wilders och vill jag hävda andras islamkritik alls inte bygger på ”lögner och felaktiga generaliseringar” utan på hårda fakta, vilket tydligt framgår av dessa under ed avgivna vittnesmål. Redaktionen för MoT borde skämmas för sin systematiskt bedrövliga faktakontroll och dokumenterade oförmåga att ställa relevanta följdfrågor.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio