Friday, 28 September 2012

Konflikträdsla i Konflikt


Jag lyssnade med intresse på senaste Konflikt (120922) som ställde ett antal frågor i Mellanöstern och Tunisien med anledning av utvecklingen där och reaktionerna på filmen ”The Innocence of Muslims”. Många av frågorna var relevanta liksom reportagen, men det är slående att man notoriskt undviker att ställa de viktigaste frågorna. Om detta beror på genuin okunskap eller krypande "hänsyn" till islam låter jag vara osagt. Det är också tydligt att man inte kan eller vill se det stora mönstret och dettas doktrinära bakgrund trots att man på programmets hemsida nämner både Ayaan Hirsi Ali och Salman Rushdie samt länkar till uttalanden av dem.

Ivar Ekman slår an den politiskt korrekta tonen genom att avfärda seriösa kämpar för yttrandefrihet som Pamela Geller och Robert Spencer med flera som provokatörer trots att de är förkämpar för yttrandefrihet och demokrati och deras anföranden i vid det aktuella mötet var alltigenom sakliga. Han säger sig sedan vara förbryllad över de reaktioner filmen väckt och frågar sig om det kan "vara så att  muslimer världen över är så känsliga". Det visar att han uppenbarligen inte förstått nånting.
Nu till några enskildheter i programmet innan jag kommenterar det stora mönstret.

Kajsa Borglind konstaterar med hjälp av intervjupersonen från Tunisien att det islamistiska partiet Ennahda använder upploppen som argument för att begränsa yttrandefriheten. Partiet menar att attacker mot islam (läs kritik av) bör förbjudas. Ja, vem som är det minsta insatt i islamisk doktrin hade väntat sig något annat?

Cecilia Udden ger i sitt reportage från Kairo ett antal exempel på hur yttrandefriheten och kristnas religionsfrihet sitter trångt i Egypten men vägrar som vanligt att dra de rimliga slutsatserna. Hennes okunnighet och naivitet avslöjas när hon säger: "De religiösa institutionerna Al-Azharuniversitetet och stormuftin uppmanade muslimer i hela världen att följa profetens eget exempel och lära sig att ta förolämpningar på ett värdigt sätt." Detta okritiska anammande av en direkt lögn från en journalist som borde veta bättre är häpnadsväckande. Redan strax efter slaget vid Badr år 624 började Muhammed avrätta "poeter", som vågat kritisera hans lära och så fortsatte det under resten av hans karriär. En beskrivning av de flesta av exemplen på "profetens" värdiga hantering av kritiker finns här med utförliga referenser till islams "heliga skrifter".

I reportaget menar den liberale bloggaren Sandmonkey "att det pågår en kulturkamp i Egypten och så fort islamister hötter med näven så ryggar de sekulära tillbaka och låter bli att yttra sig eftersom de vet att de är en minoritet". Tyvärr beter sig journalister och politiker i väst exakt likadant trots att de här ännu inte är en minoritet. Det Cecilia och andra inte vill eller kan erkänna är att samma slags kulturkamp pågår även i västvärlden. Det konstaterandet får tjäna som en övergång till reflektioner över det större mönstret Konflikt "trippar försiktigt" kring.

Det går en röd tråd från fatwan mot Salman Rushdie via mordet på Theo van Gogh, upploppen i samband med Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten, hoten mot Vilks efter rondellhunden och nu senast upploppen efter Muhammed-filmen. I samtliga fall har de inblandade använt sin yttrandefrihet inom helt rimliga gränser och i samtliga fall har representanter för islam reagerat för att de anser att islam och "profeten" skall stå över all kritik. Genomgående har också medier och politiker intagit en minst sagt vacklande ställning i försvaret av yttrandefriheten. Ayaan Hirsi Ali utryckte det väl i en aktuell artikel: "Som Rushdies memoarer gör klart är det den ytterst inkonsekventa tendensen att samtidigt försvara yttrandefriheten—och fördöma dess resultat".

Den röda tråden löper vidare via OIC:s (Organisation of Islamic Cooperation) ständiga attacker på yttrandefriheten inom UNHRC (FN:s råd för mänskliga rättigheter) och Kairodeklarationen till den islamiska lagen sharia och dennas källor i den islamiska trilogin (Koranen och sunna).

OIC gör ständiga ansträngningar  att inom UNHRC få igenom resolutioner med det uppenbara syftet att starkt begränsa yttrandefriheten i förhållande till religion i allmänhet och islam i synnerhet. Man lutar sig därvid mot Kairodeklarationen som antogs av samtliga muslimska länder år 1990. Denna deklaration nämner sharia 15 gånger och fastställer i de två avslutande artiklarna att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia. Artikel 22 säger specifikt att: "Var och en har rätt att uttrycka sin åsikt fritt på ett sådant sätt som inte skulle strida mot principerna i sharia". Det är därför av intresse att ta del av vad sharia har att säga om yttrandefrihet.
Den mest kända översättningen till engelska av sharia är "Reliance of the Traveller", som är tolkningen av sharia enligt rättsskolan Shafi. Denna översättning är certifierad av Al-Azhar-universitetet och måste därför ses som trovärdig. Frågor rörande yttrandefrihet behandlas främst under begreppen hädelse och förtal/skvaller. Hädelse behandlas i Bok O underavsnittet o8.7 där varje form av hädelse likställs med det grova brottet (dödsstraff) att lämna islam. listan över hädelser är lång och innefattar i det närmaste allt negativt som uttalas om Allah, Muhammed, islam och sharia. Genom regler för dhimmis (o11:10) görs detta tillämpligt på de senare.

Förtal/skvaller behandlas i Bok R främst i avsnitten r2.0- r3.1. Det framgår där att förtal omfattar avslöjandet av allt oönskat eller förnärmande, även om det är sant. Det innebär att avslöjande t av känslig information som är känslig för islam eller en muslim är förbjuden. En bekännande muslim riskerar evig fördömelse om han röjer sådan information för en otrogen.
När nu politiker och journalister idkar självcensur och ger ständiga ursäkter till islams företrädare för yttrandefrihetens följder innebär det de facto en anpassning till sharia trots att sharias jurisdiktion inte omfattar västvärldens demokratier. Detta beteende är minst sagt ynkligt.

Salman Rushdie sade i en intervju, som Konflikt länkar till att hans bok Satansverserna inte skulle kunna publiceras idag. Den islamiska taktiken att med olika metoder bekämpa tryckfriheten har således varit mycket framgångsrik och lett till en betydande självcensur inom väst i förhållande till islam.
Vad beror då denna islams överkänslighet för varje form av kritik från Muhammeds dagar in i våra dagar? Ingen annan religion har en liknande känslighet för allt som kan tolkas som kritik av dess institutioner. Dr Radhasyam Brahmachari skrev nyligen följande tänkvärda ord: "Islam överlever endast genom att upprätthålla en ädel och helig aura kring Muhammeds person och karaktär, vilket muslimer gör via ohämmad ljugande och bedrägeri för att dölja sanningarna om Muhammeds liv och även genom terror. När den heliga auran demonteras genom sann skildring av Muhammed liv i filmer, imploderar islam med det". Det är mycket möjligt att förklaringen ligger just i detta. Man till varje pris undvika att sanningen  om Muhammeds allt annat än heliga liv skall spridas till en större allmänhet.

No comments: