Elena
Namli, professor i teologisk etik och Muhammad Fazlhashemi, professor i islamsk
teologi och filosofi diskuterar kring hur Sharia ska tolkas och om lagarna är
kompatibla med mänskliga rättigheter.
FN:s
deklaration om mänskliga rättigheter beskrivs ibland som ett västerländskt
imperialistiskt projekt för att göra liberala värderingar universellt giltiga.
Betyder det att muslimsk sharialagstiftning är inkompatibel med mänskliga
rättigheter? Ja, säger de människorättsaktivister som ser den liberala modellen
som enda vägen till frihet. Nej, säger många muslimska teologer som tar strid
för att Sharia ska kunna nytolkas utifrån moderna muslimska samhällens behov.
Medverkande:
Elena Namli (nedan EN), professor i teologisk etik och Muhammad Fazlhashemi
(nedan MF), professor i islamsk teologi och filosofi.
Programledare
och producent Peter Sandberg (nedan PS).
Synopsis
Jag lyssnade på programmet i våras då det sändes,
men har först nu fått tid att fullfölja transkriberingen och göra en mer
grundlig analys. Programmets rubrik och den direkta undertexten lovade mycket
eftersom det är en synnerligen angelägen frågeställning.
Jag blev snabbt grymt besviken och instämmer
helhjärtat i flera av de kritiska kommentarerna på hemsidan, inte minst
signaturen Boris, som skrev: ”
Hur
lyckas man göra ett program som helt undviker att diskutera och problemisera
ett så svårt ämne. Detta program var en redovisning och ett föredrag om hur man
skall tycka. Synd att man inte tar in någon i programmet som ställer de riktiga
frågorna då programledaren valde att inte göra sitt jobb, dvs vara påläst och
problematisera...”.
Istället för att seriöst penetrera programrubrikens
frågeställning spred man den ena akademiskt välformulerade dimridån efter den
andra. Resonemangen avlägsnade sig ofta långt från den ursprungliga
frågeställningen, vilket gjorde att denna behandlades mycket ytligt. En del
centrala fakta berördes överhuvudtaget inte alls samtidigt som deltagarna kom
med ett antal märkliga för att inte säga direkt osakliga påståenden. Inte minst
Muhammad Fazlhashemi körde som så ofta med den vanliga blandningen av taqiyya
och kitman i det uppenbara syftet att freda islam från varje form av sakligt
grundad kritik.
Det blir tyvärr ett tämligen långt inlägg. Skälet
till detta är att jag vill belysa en genomgående tendens i programmet, inte bara
enstaka uttalanden. Innan jag går vidare med mer principiella synpunkter vill
jag lyfta fram och kommentera ett antal uttalanden i programmet.
Uttalanden
med kommentarer
Redan i den första frågan ifrågasätter
programledaren den universella giltigheten av FN:s deklaration om mänskliga
rättigheter (UDHR) och tycks instämma i vad EN skrivit i en artikel om att accepterandet
av UDHR gör att man ”undertrycker man andra kulturella och ideologiska
alternativ”. EN instämmer i detta och menar att arbetet för mänskliga
rättigheter MR ”också används i kolonialistiska syften”. Man häpnar! Någon
specificering av dessa ”alternativ” eller förtydligande av vad som är
förhatligt i UDHR ges däremot inte.
I nästa fråga riktad till MF talar PS om spridandet
av mänskliga rättigheter (MR) som ”fortsättning på västerländska kolonialisters
praktik”. Den gode professorn är inte sen att anta denna invitation till ren
tu quoque-argumentering och lyckas så
navigera bort från huvudfrågan. För övrigt anser jag det vara väl magstark även
av islamkramare att ondgöra sig över västerländsk kolonialism under några
hundra år men helt bortse från den islamiska kolonialismen som inleddes strax
efter ”profetens” död med oprovocerat anfall mot Syrien och sedan fortsatt med
olika medel i nästan 1400 år med avsevärt värre konsekvenser för folk och
kulturer inklusive den persiska (redan 641 beseglades det persiska rikets öde
efter ett avgörande slag).
I nästa
andetag (4:27) talar PS om att väst ”prackar på de här idéerna” [MR] på länder
med annan syn. Han uttrycker sig här som om UDHR skulle vara något dåligt.
Samtidigt erkänner han att MR inte är etablerade i de aktuella länderna och
implicerar då att det är värre att uppmuntra anammandet av MR än att låta
folken där leva kvar under medeltida normer. Man häpnar!
En strimma av hopp tänds när EN som svar på det
säger att ”många människor runt om i världen ställer sig bakom … själva idén om
friheten, tilltron till att människan själv är kapabel att avgöra vad [som] är
bäst för henne”. Sekunder senare dör strimman av hopp snabbt som ett irrbloss
när hon upprepar detta om att vi i väst uppfattas som ”kolonialister” om vi
inte omfamnar dessa (fortfarande odefinierade) ”alternativa visioner”. Är detta
för att hålla sponsorerna vid gott mod?
PS återkommer, närmast som en kakadua till
”kolonisationen som var under 1900-talet” i sin nästa fråga. Vad menar han?
Såvitt jag minns min historia rätt avvecklades i mitten av 1900-talet i stort
sett alla återstående västerländska kolonier. Hur många kolonier i det
islamiska imperiet släpptes fria?
MF börjar med att erkänna ”att det finns ”en hel
del” i UDHR, som är ”fantastiska”, men sedan skiftar han snabbt till att
klaga på att det väcks reaktioner då man försöker implementera det i muslimska
länder. Detta väcker främst två frågor. För det första: vilken eller vilka
delar av UDHR är inte bra? För det andra: Varför är det fel att förorda MR
antagna av det internationella samfundet i stället för medeltida normer?
I nästa
mening (cirka 7:35) försöker han sig på det gamla tricket att utdefiniera vissa
delar av islam som ”salafisternas islam” såsom oförenlig med ”demokrati och
respekten för MR”. Han glömmer då att islams samlade religiösa ledarskap i Ammanbudskapet
erkänt salafismen som en del av mainstream islam. Han fortsätter sedan med att
”om man säger att islam [läs sharia] är oförenlig med respekten för MR, då
möter man problem för då uppfattas det här som någon pålaga utifrån, som är mot
den egna kulturella och religiösa och historiska identiteten”.
Mina frågor:
Om det nu inte föreligger en uppenbar konflikt mellan MR enligt UDHR och sharia
varför utarbetade i så fall Organisation
of Islamic Cooperation (OIC) den egna ”Kairodeklarationen
över mänskliga rättigheter i islam” (CDHRI)? Och. Om det nu sakligt sett
föreligger uppenbara konflikter mellan UDHR och islam/sharia, är det då inte
intellektuellt hederligt att påtala det? För den oinvigde vill jag framhålla
att OIC är en mycket aktiv sammanslutning av samtliga muslimska stater och det
största röstblocket inom FN.
I nästa fråga (12:03) säger PS med
hänvisning till en text av EN att unga studenter oftast anser att sharia är
inkompatibel med MR. Detta anses (av EN) bero på att de ”har sällan kunskap om
islamisk lag utan lutar sig mot islamofoba bilder i europeisk massmedia”. Jag
kan försäkra att de inte fått någon annan uppfattning om de istället lyssnat
till Yusuf al-Qaradawi, Muslimska brödraskapet högste andlige ledare, som i en
intervju år 2013 sade: ”Eftersom islam är ett omfattande system av
dyrkan (Ibadah) och lagstiftning (Sharia) innebär godkännande av sekularism
övergivande av sharia, ett förnekande av den gudomliga vägledningen och ett
förkastande av Allahs förelägganden”. Kan det sägas tydligare? Det visar sig
alltså att unga studenter innan de hunnit bli indoktrinerade av vilseförda
universitetslärare har en helt realistisk uppfattning av islam. Det förtjänar
att nämnas att inledningen av den första boken i Reliance of the Traveller (RoT) uttrycker sig i precis samma anda (a1.3-a1.4).
Försök att
framställa sharia som harmlös
När MF ombeds att reda ut vad sharia (14:08) är gör
han inte detta på ett tydligt sätt. Istället för att klart berätta att sharia
grundas på Koranen, sunna, ijma (de lärdas konsensus) och qiyas (analogi) i
nämnd ordning, övergår han snabbt till att försöka relativisera vad sharia är
och om den kan ändras, vilket han menar har skett. Om han bekvämat sig till att
läsa de första raderna i RoT hade han inte behövt sväva i tvivelsmål. Där står
tydligt: ”A CLASSIC MANUAL OF ISLAMIC SACRED LAW” vilket klart uttalar att det
som följer är den ”heliga lagen” det vill säga sharia. Nu är det så att den
aktuella översättningen av RoT till engelska är certifierad av al- Azhar-
universitetet, det främsta lärosätet inom sunni-islam. Det finns anledning
förmoda att de lärde där har något högre kompetens vad avser islam än den gode
professorn.
Han säger bl.a. att ”man måste alltid göra en
tolkning när man kommer in i nya situationer och det kallas ijtihad”. MF
försöker här ge sken av att eventuella problem med sharia relativt enkelt kan
fixas med lite ijtihad, men det är inget annat än en ny dimridå. I själva
verket har ijtihad tillämpats ytterst restriktivt under stora delar av islams
historia sedan Al Ghazali på 1000-talet effektivt satte stopp för
mutaziliternas förnuftsbaserade reformförsök. Så sent som i Ammanbudskapets punkt 3 (2006) har de lärde inom islam lagt stora begränsningar av ijtihad.
På fråga från PS (14:57) om det är möjligt att
förändra vad Gud föreskrivit inlåter sig MF i ett resonemang om att det helt är
fråga om människors tolkningar och nämner de olika rättsskolorna. Förutom att han
här försöker göra det lätt för sig, gör han ett direkt sakfel eftersom det
finns två erkända skolor inom shia istället för en som han säger. Problemet är
att inom islam är det som fastställts i konsensus (ijma) bindande för muslimer
(RoT Book B) vilket bekräftas i Ammanbudskapet (Introduction (V)). Av detta framgår att det som sägs i sharia inte är vilka tolkningar
som helst utan framtagna enligt regler inom fiqh och grundade på Koranen och
sunna.
MF är alltid angelägen att betona
”skiljaktigheterna” men väljer att bortse från att Ammanbudskapet klart
framhåller att det är betydligt mer som förenar än som skiljer mellan rättsskolorna
och att: ”Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna
och fundamenten inom islam”. Särskilt finns det en stor samsyn i de frågor som
är av betydelse för den här aktuella frågeställningen.
MF återkommer sedan till att: ”Det är bara 300 av
dem [reglerna] som man återfinner i Koranen”. Han tar kvinnans arvsrätt som ett
sådant exempel och går sedan vidare med att ta straff för apostater som exempel
på motsatsen genom att säga: ”där finns idag en väldigt bestämd uppfattning hur
dom skall behandlas, men dom hittar man inte stöd för i Koranen utan det är
tolkningar som har gjorts…”. Han gör sig här skyldig till två grova fel. För
det första finns det stöd i Koranen för hårda straff för avfällingar (K
3:90-91, 4:89, 16:106) och för det andra finns det klart uttalat att apostater
skall dödas i hadither (bl.a. Buk 9:83:17 och 9:84:57).
Han tycks vilja bortse från att Sharia bygger på
islams båda heliga skrifter (1) Koranen och (2) sunna (hadither). Betydelsen av
sunna grundas på ett antal verser i Koranen som talar om att lyda Muhammed och
att följa hans exempel, ja till och med att Muhammed är nära jämställd med
Allah (4:13, 5:92, 9:71, 33:33 m.fl.). Nu är det så att Muhammeds ”exempel”
återfinns just i sunna. Ett stort antal detaljerade regler i sharia finns
följaktligen inte i Koranen men väl i sunna. Detta gäller t.ex. de dagliga
ritualer muslimer följer i samband med bönen och ritualerna i samband med hajj.
Sammanvägningarna mellan Koranen och sunna har gjorts i ijma (konsensus) av de
lärda inom rättsskolorna och är bindande och inte vilka ”tolkningar” som helst.
Det här var ett riktigt dåligt försök att få sharia
att framstå som harmlös.
Sedan görs krampaktiga försök att göra skillnad på
”sharia i betydelsen Guds lag för vissa principiella ställningstaganden” och
”och juridiken, den som många islamiska teologer kallar för fiqh kan inte
klassas som sharia i betydelse Guds lag”. Det må vara att MF och Al Naim, den
han stöder sig på, tycker så, men det har inget stöd i mainstream islam så som
den uttrycks av de främsta lärda inom islam, sunni såväl som shia.
MF gör sedan ett mycket märkligt uttalande: ”Al Naim
som flera andra teologer menar att som det framkommit i Koranen är det ju
väldigt problematiskt att bilda religiös tro med tvång”. Man häpnar! Har dessa
herrar överhuvudtaget läst Koranen som innehåller mängder av verser om blodigt
våld mot otrogna inklusive ”bokens folk”; ett våld och förtryck mot ”de andra”
som bekräftas i sharia. MF gör sig här skyldig till intellektuell ohederlighet.
Hjälptrupperna
kallas in
Så har det blivit dags att damma av Tariq Ramadan
och hans minst sagt luddiga resonemang om ”revidering” av islam och sharia för
att passa den europeiska kontexten. Redan här finns ett indirekt medgivande om
att det tydligen finns en djup diskrepans mellan sharia och europeiska lagar
och normer. MF talar om att ”ta fasta på själva andemeningen … och inte
tillämpningen som har varit under historiens gång”. Vad gäller ”andemeningen”
har vi just kunnat konstatera att Koranen är överlastad med våld. Vad beträffar
”tillämpningen” behöver vi inte gå till historien för att se inhumana exempel
på grymma straff enligt sharia i länder som Iran och Saudiarabien. Till råga på
allt gäller fortfarande de lagar som frystes på 800-talet.
Sedan kan MF, i den vanliga islamiska vanan att
skylla det mesta på judar, inte låta bli att skylla islams bestraffningsmetoder
på den mosaiska lagen. Hänvisningen är allt annat än relevant eftersom judarna
redan före Muhammeds tid upphört med dessa ålderdomliga bestraffningar.
MF säger sedan att ”det finns ju muslimska teologer,
som säger att man kan helt utan problem överge allt det här
[bestraffningslagstiftningen] och istället gå över till modern vetenskap och
forskning…”. Som exempel tar han Tariq Ramadan som sagt att ”vissa .. lagar
måste man kunna lägga på is därför att de inte går att förena med svensk
lagstiftning eller europeiska konventioner om mänskliga rättigheter”. Detta
föranleder ett antal kommentarer.
Först, åter ett erkännande av att sharia strider mot
europeiska lagar och konventioner. Sedan det här med ”utan problem”. Jag vill
tvärtom mena att problemet är mycket stort eftersom ändringar strider mot
islamisk doktrin. Notera att när han gjorde uttalande gällde det ett moratorium
på stening och dödsstraff – inte ett
avskaffande. Frågan som inställer sig är hur länge detta moratorium skall
gälla. Upphör det då muslimer får majoritet? Att han uttrycker sig som han gör
beror naturligtvis på att han kan sin sharia. Att ifrågasätta någon del av
sharia kan nämligen ses som hädelse/avfall (RoT O8.7) och det vill han akta sig
för. MF ägnar sig här åt ynkligt ihålig argumentering.
Efter dessa krumbukter bjuder så PS på en ny bekväm
utväg för att undvika att tala om dagens huvudfråga, då han av outgrundlig anledning
börjar tala om andra vatikankonciliet. Jag vill på goda grunder hävda att de
konferenser som ledde fram till det ovan nämnda Ammanbudskapet har betydligt
större relevans för den islamiska världen än vatikankonciliet för 50 år sedan haft
för den samlade kristenheten. Vänligen notera att islam helt nyligen hade sin
motsvarighet med den skillnaden att här deltog representanter för alla
betydande riktningar. Däremot innebar det inte någon ”revidering” eller
”utveckling”. Men vem hade väntat sig det?
Det föranleder MF att tala om ”tänkare”, outtalat
vilka och vilket praktiskt inflytande de har, som resonerar kring att ”sätta
människan i centrum”. Inom vilken religion eller ideologi gäller det? Qaradawi,
andlig ledare för Muslimska brödraskapet, den dominerande rörelsen idag inom
islam och med tentakler över hela världen, har en helt annan syn på saken
enligt ovan citerat uttalande.
MF menar (21:40) att dessa
”tänkare”, vilka de nu är, ”ser inga som helst problem med att kunna förena det
här med muslimsk identitet, tro eller lagtolkning och det är det som är kärnan
i det här arbetet att man behåller den här muslimska identiteten men ändrar
innehållet på ett väsentligt sätt”. Han ger för säkerhets skull ingen som helst
indikation på hur detta skall gå till eller i vilket avseende innehållet skall
ändras. För mig låter det som en modern variant av det klassiska ”indiska
reptricket”.
Nästa gång programledaren
tar till orda låter han nästan som ett eko av Ammanbudskapet. Han hänvisar till
en muslimsk expert, ”som säger att någon vidare utveckling av sharia har inte
skett för att den nådde sin höjdpunkt på 900-talet. Sharia visar upp absolut
rättvisa och binder därför alla muslimer för evigt”. Precis, det är ju där
problemet ligger. Varför då hyckla och låtsas att det går ihop med MR av idag?
Sedan försöker EN i en
lång utläggning föga klarläggande göra gällande att det finns ”muslimska
teologer”, som vill ”göra resonabla och kloka tolkningar”. Som exempel tar hon
professor Kamali i Malaysia. Just ett bra exempel! Det tragikomiska är att han
är en av de ursprungliga undertecknarna av Ammanbudskapet, som fryser sharia till 800-talet.
När MF får chansen igen
gör ha ett minst sagt märkligt uttalande: ”Alltså det är många andra delar av
Koranen man kan dra den här slutsatsen att det är individens rätt som går
före”. För säkerhets skull ger han inte något som helst belägg för denna
sensationella slutsats. Jag kan försäkra MF att jag kan rada upp ett stort
antal inte abrogerade (abrogation innebär att en senare vers upphäver en
tidigare med motstridigt innehåll, K 2:106 m.fl.) verser med det helt motsatta
innehållet. Detta senare ligger i linje mede vad den ”lärde” förre ministern
för lag och religiösa ärenden i Pakistan, A.
K. Brohi en gång sade: ”Inom islam
finns det inga ”mänskliga rättigheter” eller ”friheter” tillåtna för människan
i den mening modernt tänkande, tro och praktik tolkar dem; i själva verket är
det så att den troende [muslimen] har skyldigheter och plikter mot Allah
eftersom han måste lyda den gudomliga lagen och de mänskliga rättigheter han
erkänner härstammar från hans primära plikt att lyda Allah.”
Det dröjer inte länge
innan vi får ett nytt märkligt uttalande av MF då han (28:10) tillskriver
ayatollahn Montazeri: ”… att det står i Koranen att Gud har sagt till profeten
att du har bara skyldighet att säga detta till folk, ingenting mer, inte att
tvinga dom att följa det rätta”. Det går
kanske att hitta ett antal verser med sådant innehåll i suror från tiden i
Mecka, men det finns å andra sidan, som jag tidigare framhållit, mängder av
verser i senare suror som explicit handlar om att strida mot och döda de otrogna
inklusive ”bokens folk”.
Så följer ett långt meningslöst
parti om abortfrågan, vilken enligt min mening är ett sidospår långt från de
centrala MR samtalet borde handla om. Men, man fick ju tiden att gå så att man
slapp ta sig an huvudfrågan.
Mot slutet antydde PS att
strävan efter universella MR skulle kunna ses som ”nån sorts kulturimperialism”.
Man häpnar! MF svarar med att tala om att man bör ”ta det positiva det som är
bra med dom globala övernationella konventionerna och förankra i lokala
traditioner och förhållanden”. Frågan som då inställer sig är om vad det precis
är som inte är bra i UDHR. Är det möjligen åsikts- och yttrandefriheten som
representanter för OIC gör sitt yttersta för att bekämpa varje år inom ramen
för FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC)?
Slutrepliken från EN säger
det mesta om hur illa det är ställt med islams relation till mänskliga
rättigheter. ”Så det är ingen lätt uppgift men det är den enda vägen om inte
MR-projektet dör så småningom, som kolonistiska projekt tidigare har gjort”.
Här erkänner hon indirekt att sharia inte går ihop med MR.
Principiella synpunkter och slutsatser
Efter denna kavalkad av moraliska och intellektuella
tillkortakommanden vill jag här ge några mer principiella synpunkter. Det hade
varit högst rimligt att diskutera den aktuella frågeställningen utifrån
situationen som det ser ut idag i relationen mellan sharia och MR enligt främst
UDHR. Därefter kunde man eventuellt ha gått in på möjliga framtida förändringar
utifrån tankar och idéer hos vissa moderna ”tänkare”.
Ett
sådant resonemang om utveckling av sharia borde naturligtvis ha inrymt
överväganden kring vilket reellt inflytande dessa ”tänkare” rimligen kan tänkas
ha i en övervägande konservativ islamisk värld. En värld inom vilken dessutom
en starkt konservativ tendens varit tydlig i mer än 30 år. En av många
illustrationer av detta faktum finns här http://www.frontpagemag.com/2010/jamie-glazov/how-the-veil-conquered-cairo-university/.
En intellektuellt hederlig sådan diskussion bör
naturligtvis ta med faktorer som talar för såväl som mot en tydlig förändring
av sharia. Det duger inte med lösa fromma förhoppningar knutna kring några inte
närmare specificerade ”muslimska tänkare”.
Jag ha nyligen översatt böckerna A och B i RoT. Inte
minst i bok B finns en del skrivningar, vilka är högst relevanta när det gäller
att värdera hållbarheten av de fromma förhoppningar inte minst MF knyter till
dessa tänkare. Innan jag går vidare kan jag inte underlåta att notera att vissa
avsnitt av Ammanbudskapet, refererade ovan, är direkta ekon av den text i
sharia som återges nedan.
Det inses lätt att inte vilka ”tänkare” som helst
göre sig besvär då det gäller att modernisera islam. De måste nämligen vara
fullt kvalificerade och accepterade som mujtahids. Som framgår av utdraget ur
sharia nedan måste dessutom samtliga mujtahids vara helt eniga. Mot bakgrund av
aktuella utslag förefaller det som om MF:s ”tänkare” arbetar mot en klar
majoritet. Dessutom kan dagens mujtahids enligt b7.2 inte överpröva vad som
tidigare fastställts i ijma. Det skulle vara intressant att mot bakgrund av
dessa fakta höra MF ge en trovärdig förklaring till hur sharia skall kunna
anpassas till att medge moderna mänskliga rättigheter.
Att göra ett program med den aktuella rubriken utan
att med en stavelse nämna vare sig Kairodeklarationen
(CDHRI) eller Ammanbudskapet
är direkt oprofessionellt alternativt intellektuellt ohederligt om dessa
dokument medvetet valts bort. Dessa två moderna dokument är centrala för att
förstå islams inställning till MR. Kairodeklarationen är antagen på regeringsnivå
av samtliga muslimska länder som alla är medlemmar av OIC. Ammanbudskapet är
antaget på högsta religiösa nivå av de främsta företrädarna för sunni, shia och
sufi i form av mullor, imamer, ayatollor och statschefer. Det är alltså inte en
liten extrem minoritet, som står bakom budskapet utan ledare för mainstream
islam.
Kairodeklarationen
är helt uppenbart framtagen av OIC i direkt opposition mot FN:s UDHR eftersom
den senare på ett antal viktiga punkter tydligt står i strid mot sharia. Det är
därför heller ingen slump att sharia nämns 16 gånger i CDHRI inklusive i de två
avslutande artiklarna, vilka effektivt sammanfattar deklarationen. Där görs det
entydigt klart att samtliga mänskliga rättigheter skall underställas sharia och
att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter.
Ammanbudskapet fastställer grunderna för islam och slår
fast att den som underkastar sig en av de godkända rättsskolorna för sharia är
muslim. Nota bene – underkastar sig. Det rycker effektivt undan benen för alla
försök under programmet att relativisera sharia.
Programmet präglades av ett stort antal dimridåer
med föga relevans vad gäller att belysa den aktuella frågeställningen, allt i
det uppenbara syftet att finna ursäkter för att undvika att besvara
grundfrågan. Programledarens oförmåga
alternativt ovilja att ställa de rätta frågorna var slående. Programmet
präglades även till stor del av samma gamla dualism som finns överallt inom
islam sedan dess uppkomst. Det är beklämmande att två professorer lånar sig
till att framträda med sådan uppenbar brist på intellektuell och akademisk
heder. Sammantaget ledde detta till en synnerligen låg programmässig och
intellektuell nivå.
Utdrag ur sharia
B7.0
Vetenskaplig konsensus (Ijma)
B7.1('Abdal
- Wahhab Khallaf:) Vetenskaplig konsensus (ijma) är enigheten mellan alla mujtahids (def: o22.1(d )) bland muslimerna
som existerar vid en viss period efter Profetens död (Allah välsigna honom och
ge honom frid) om ett särskilt utslag angående en fråga eller händelse. Det kan
från detta dras slutsatsen att de väsentliga delarna av vetenskaplig konsensus
är fyra, utan vilken det är ogiltigt:
(a)
att ett antal mujtahids existerar vid en viss tid:
(b)
att alla mujtahids bland muslimerna i den period då saken eller händelsen
inträffar är överens om sitt beslut, oavsett land, ras eller grupp, fast icke-
mujtahids har ingen betydelse;
(c)
att varje mujtahid presenterar sin uppfattning om saken på ett tydligt sätt,
vare sig verbalt, genom att ge ett formellt rättsligt yttrande om den, eller i
praktiken, genom att ge ett rättsligt beslut i ett rättsfall om det;
(d)
och att alla mujtahids är överens om
utslaget, för om en majoritet av dem är överens, effektueras inte konsensus,
oavsett hur få de är som motsäger det, eller hur många som instämmer.
B7.2 När de fyra nödvändiga kraven för konsensus
existerar, är det överenskomna utslaget en auktoritativ del av den heliga lagen som
det är obligatoriskt att lyda och olagligt att inte lyda. Inte
heller kan mujtahids av en efterföljande epok göra saken till föremål för ny
ijtihad eftersom avgörandet om det, verifierat av vetenskaplig konsensus, är
ett absolut rättsligt beslut som inte tillåter att det överträds eller
ogiltigförklaras.
b7.3
Beviset för den rättsliga myndigheten i vetenskaplig konsensus är att precis
som Allah mest strålande har beordrat de troende, i Koranen, att lyda Honom och
Hans budbärare, så också har han beordrade dem att lyda de av myndighet (Ulu
al-amr) bland dem och sade:
"O
ni som tror, lyd Allah och lyd profeten och de med auktoritet bland er"
(Koranen 4:59).
så
att när de med auktoritet i juridisk expertis, mujitahids, kommer överens om
ett avgörande, är det obligatoriskt enligt
Koranens egna ord av att följa dem och utföra deras utslag. Och Gud hotar
dem som motsätter sig Budbäraren och följer annat än de troendes sätt, att
säger: "Den som förnekar Budbäraren efter att vägledning har blivit klar
för honom och följer annat än den troendes väg, ska vi ge honom till vad han
har vänt sig till och steka honom i helvetet, och hur ond är en sådan
utgång" (Koranen 4:115).
Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter,
Politik, Religion, Sveriges radio