Wednesday 7 April 2010

Reflexioner kring den 11 september

Författaren Axel Odelberg hade för drygt tre månader sedan en kolumn på SvD:s ledarsida. Det fanns anledning att kommentera den, men den hade blivit liggande i en hög med tidningsklipp tills den kom upp till ytan idag. Innehållet ar fortfarande lika aktuellt. Kolumnen innehåller exempel på såväl pregnanta iakttagelser som rena missförstånd och bristande analys av de slag, som är alltför vanliga inom ledande media (MSM). Jag skall här huvudsakligen ägna mig åt de senare.

Odelberg diskuterar ”de psykologiska konsekvenserna av den 11 september” med utgångspunkt från tiden dessförinnan. Han menar att: ”Det årtionde som följde på Murens fall är efterkrigstidens världspolitiskt mest optimistiska och löftesrika …”. Det må så vara, men det var samtidigt det mest aningslösa. Ledande politiker, intellektuella och medier var uppfyllda av sin egen förträfflighet och bortsåg då helt från att den muslimska världen under det Kalla kriget ägnat sig åt att bygga upp strukturer medan de två maktblocken varit helt upptagna av varandra. USA hade till och med bidragit till att bygga upp al-Qaida under det Afghansk-sovjetiska kriget.

Odelberg säger sedan att: ”Tiden efter den 11 september präglas istället av tilltagande polarisering och växande motsättningar mellan islam och resten av världen.” Detta är bara delvis sant eftersom polariseringen startat långt tidigare som en följd av den pågående radikaliseringen inom den muslimska världen. Denna radikalisering hade drivits av wahabisternas ökande inflytande efter oljekrisen på 70-talet och fick ytterligare näring av den ”Islamiska revolutionen” i Iran 1979. Undersökningar av terrornätverken efter 9/11 ledde dock till att Muslimska brödraskapets plan, Projektet, för muslimsk dominans i väst avslöjades. Det är att märka att denna strategi skrevs redan 1982 när den nuvarande spänningen och terrorverksamheten i Mellanöstern och i Väst fortfarande var mer begränsad än idag och långt före ”den 11september”. Planen ger uttryck för en tydlig polarisering och innehåller en blandning av terror, demografisk och kulturell infiltration samt naturligtvis bedrägligt förfarande, taqiyya.

Han tar schweizarnas nej till minareter i en folkomröstning som en symbol för den nya trenden och menar att den handlade om minareten som religiös symbol. Minareten är visserligen en symbol men snarare en maktsymbol än en religiös sådan. Anledningen är att de första minareterna byggdes långt efter Muhammeds död för att markera makt efter erövringen av det kristna Egypten.

Odelberg menar att: ”Den 11 september framstår allt tydligare som början på en ny epok”. Faktum är att den nya epoken började ett par årtionden tidigare med den islamiska demografiska och kulturella infiltrationen av väst. Terrordåden i New York, Madrid, London för att nämna några har underlättat den kulturella infiltrationen genom att politiska ledare blivit mer benägna till eftergifter för diverse muslimska krav för att hålla presumtiva terrorister på gott humör. Konflikterna i Afghanistan och Irak är marginella jämfört det riktiga kriget som pågår för fullt här och nu. Det är ett utnötningskrig mellan medeltida totalitär islamism och den upplysta västerländska civilisationen.

Han påstår vidare att: ”Konflikten mellan Israel och palestinier, som i grunden alltid handlat om land och tillgångar …”. Det påståendet är i grunden falskt, vilket tydligt visas av att de arabiska delegaterna, inklusive representanterna för Palestinas arabiska befolkning, motsatte sig den delningsplan FN antagit 1947. De accepterade inte en judisk stat i Palestina oavsett hur stor eller liten den föreslogs vara. Det är viktigt att inse, inte minst för att förstå dagens situation, att detta starka motstånd inte främst har rationella skäl utan grundas på religiösa synsätt med rötterna i profeten Muhammeds ”testamente” rörande arabiska halvön. Konflikten är således entydigt religiöst/ideologiskt betingad.

9/11 medförde också tydligare än någonsin att den politiska lögnen upphöjdes till högsta dygd av ledare som Bush och Blair. Det enfaldiga begreppet ”Kriget mot terrorn” myntades samtidigt som dessa två herrar ungefär som papegojor började upprepa den uppenbara lögnen ”Islam är fredens religion”. Terror är en metod men krig kan man bara föra mot den eller dem som använder vapen eller fientliga metoder.

Samuel P. Huntington konstaterade i sin berömda artikel ”The Clash of Civilizations?” att ”Islam has bloody borders.” Det var sant då och är fortfarande sant. Det har dessutom varit sant sedan islam föddes som politisk/religiös rörelse i Medina. Islam är inte och har aldrig varit ”fredens religion”, men den har alltid varit våldets, förtryckets och underkastelsens ideologi.

Det riktigt skrämmande med det pågående kriget är att västs politiska och intellektuella ”eliter” verkar oförmögna att inse dess karaktär samt att identifiera och förstå fienden. Och då kan man inte vinna, som redan Sun Tzu konstaterade.

Odelberg gör sedan ett befängt uttalande, när han påstår att: ”Den 11 september har förgiftat atmosfären och skapat allmän misstro mot muslimer”. Detta är en alltför förenklad bild. Det är snarare så att summan av alla dessa terrordåd i Allahs namn i kombination med att ingen ”moderat” muslim entydigt tagit avstånd från terrorn. Fundera för ett ögonblick över följande två verklighetsbilder. Vid protester mot Muhammed-karikatyrerna demonstrerade flera tusen muslimer på Londons gator med hatiska plakat och rop. Detta skall jämföras med att ingen ”moderat” muslim demonstrerade mot att attentaten 7/7 mot tunnelbana och buss utförts i Allahs namn och dödat och skadat många oskyldiga människor. Just däri ligger grunden till misstron mot muslimer. Hur skall man skilja en islamist från en ”moderat” muslim då den senare notoriskt vägrar att entydigt stå upp för demokratiska värden och mot terrorn?

Han säger att: ”Islams symboler har blivit provokationer”, men han undviker att analysera hur det blivit så. För ett par decennier sedan var användandet av slöja ganska ovanligt bland kvinnor i många muslimska länder. I samband med framväxten av politisk islam har olika former av beslöjning från hijab via chador till niqab och burqa blivit allt vanligare i de flesta muslimska länder och i västerlandet. Det är viktigt att inse att dessa attribut inte är bara klädesplagg utan just symboler för politisk islam.

Mot slutet säger Odelberg: ”Misstron mot den muslimska världen växer och därmed den muslimska misstron mot resten av världen”. Han implicerar här att muslimers misstro mot den otrogna delen av världen beror på den senares misstro mot muslimer. Därmed avslöjar han att han inte har ens rudimentära kunskaper om islam. I själva verket finns den muslimska misstron mot omvärlden rikligt dokumenterad i Koranen, vilkens ursprung föregick 9/11 med nästan 1400 år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,