Professorn Mohammad Fazlhashemis artikel (SvD 230803)
lämnar mycket övrigt att önska och föranleder ett antal kritiska kommentarer.
Redan ingressen är starkt förljugen med ett antal icke belagda påståenden om
”kritiska diskussioner”, ”öppenhet” och ”stöd för yttrandefrihet”. Man häpnar.
Inledningsvis talar han om traditionella uppfattningar
om Koranen och sunna men menar att dessa är föreställningar som inte längre är
giltiga. Han menar att ”den interna muslimska kritiken” vill reformera de gamla
tolkningarna, men nämner inte hur detta skall gå till. Som stöd för sina teser
lyfter han fram ett par liberala muslimska tänkare, men det är högst oklart
vilket reellt inflytande, om än något, dessa har på utvecklingen inom islam.
Det är väl känt att redan al Ghazali (1058-1111) lade locket på för nytänkande
inom islam. Ammanbudskapet (i punkt 3) bekräftar att så är fallet.
När jag för ett par år sedan studerade islamologi vid
Stockholms universitet lyftes på liknande sätt några ”liberala” författare fram
i kurslitteraturen men jag har inte sett att dessa fått något bestående
inflytande på islams utveckling.
Som vanligt när det gäller Mohammad Fazlhashemi
undviker han att nämna Ammanbudskapet och Kairodeklarationen CDHRI) trots att
dessa är centrala i sammanhanget då de fastställts på högsta nivå av OIC
(Organisation of Islamic Cooperation) . Detta hans beteende har jag tidigare
kommenterat här Freedom
and reason: Islamologer, Kairodeklaration och Ammanbudskapet
(nilsdacke.blogspot.com). Han nämner
naturligtvis inte heller OIC och dess centrala roll inom dagens islam.
CDHRI antogs redan 1990 och behandlar i 25 artiklar
mänskliga rättigheter inom islam. Sharia nämns 16 gånger och i de två
avslutande artiklarna sägs att alla mänskliga rättigheter (MR) skall underordnas
sharia respektive att dessa rättigheter endast kan tolkas och förstås enligt
sharia. Kortfattat innebär det att grundläggande MR som religionsfrihet och
yttrandefrihet förvägras inom islam. CDHRI står därmed i direkt konflikt med
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR).
Ammanbudskapet
utarbetades i konsensus (ijma) av de främsta lärda inom islam och fastställer i
tre punkter vad som gäller inom islam. Sedan man i Ammanbudskapet, vars
giltighet bekräftats av OIC, enhälligt och entydigt slagit fast den centrala
betydelsen av sharia inom islam behöver man inte längre i den nya versionen av
Kairodeklarationen ständigt upprepa hänvisningar till sharia. I stället för man
in andra formuleringar vilka har en liknande innebörd. I ingressen till CDHRI
2021119 talar man till exempel om att ”… skydda dessa rättigheter som de
skyddas av islams lära;”. I nästa stycke talar man om ”ett värdigt liv i
enlighet med islamiska värden och principer.”
Det framgår av dessa moderna dokument med all önskad
tydlighet att Fazlhashemis tal om reformering av islam inte är annat än
önskedrömmar eller fria fantasier. Sannolikt framför han dem i syfte att
framställa islam i en bättre dager än den krassa verkligheten.
