Thursday 12 November 2009

Okunnig och ohederlig journalism

Två artiklar den ena i BLT och den andra i Sydöstran föranleder denna hårda men tyvärr alltför sanna rubrik. Låt oss börja med den artikel som åtminstone är hederlig. Av BLT framgår att Sturefält ”ber om ursäkt” för att hon använt ”en dålig översättning av Koranen”. I den efterföljande debatten har många från präster till imamer gjort ett stort nummer av denna översättning. Ingen tycks bekymra sig om sakfrågan, nämligen att exakt samma våldsamma innehåll finns i andra översättningar, vilket Stenfelt helt korrekt påpekar i ATT TOLKA HELIGA SKRIFTER där hon bemöter kritiken. I sak tar hon dock inte tillbaka något. Det har hon heller inte anledning att göras eftersom det hon anfört sakligt kan beläggas.

Av artikeln framgår att Abed Tamarji från den Islamska Kulturföreningen plockat en vers i Koranen: ”Den säger att tvång inte får förekomma i trosfrågor”. Om detta finns följande att säga.

För det första ifrågasätter journalisten inte att muslimens hänvisning är riktig och relevant medan man systematisk ifrågasatt Sturefelts citat. Detta agerande är inte balanserad journalistik.

För det andra är det så att den aktuella versen 2:256 notoriskt används av muslimska förespråkare i krampaktiga men osakliga försök att framställa islam som fredlig och tolerant. Till saken hör att versen tillkom tidigt i Medina och att den enligt den islamiska regeln om abrogation (2:106 m.fl.) med råge ersatts av ett stort antal verser med helt motsatt innehåll inte minst i surorna 3, 4, 5, 8 och 9. Till saken hör vidare att sharia är en sammanvägning och tolkning av Koranen, hadither och sira gjord av erkända lärda muslimer. Sharia, som stipulerar stränga straff inklusive dödsstraff för apostater, bekräftar att versen 2:256 helt saknar relevans i sammanhanget.

Abed menar sedan att det är bättre ”att prata med oss och låta oss förklara”. Många års erfarenhet av sådana ”förklaringar” leder mig till slutsatsen att det är ett mycket dåligt råd. Muslimska apologeter har nämligen för vana att tillrättalägga och förtiga så att en falsk bild av islam ges till de oftast okunniga otrogna. Ett mycket bättre råd är att lyssna på ett antal kunniga ex-muslimer som Abul Kasem, Ali Sina, Ayan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Nonie Darwish, M.A. Khan, Wafa Sultan, m.fl. eller författare som Robert Spencer och Brigitte Gabriel.

Hans påstående att ”Islam och kristendomen har mycket att lära av varandra” är helt obegripligt. Vad kristendomen skulle ha att lära av en religion vars ”heliga skrift” i stora stycken är ett dåligt plagiat av Bibeln och ofta grova förvanskningar av densamma är svårt att inse.

Journalisten bakom artikeln framstår som okunnigt aningslös med hederlig. Det senare kan inte sägas om den journalist, som satt sitt namn under artikeln i Sydöstran.

Där vinklas ursäkten till att innefatta mer än valet av översättning. Dessutom används formuleringar som ”ledsna över den snedvridna debatten” och man låter Abed framföra att: ”Allt grundar sig på felaktigheter på hörsägen om islam. Det är bättre att kolla fakta.” Detta helt grundlösa påstående får stå som vore det sanning, vilket utmålar Sturefelts första artikel som osaklig. Detta är inte mindre än en skamlös behandling av en saklig artikel med ärligt uppsåt.

För att ytterligare misskreditera Sturefelt påstås att: ”hon använt en dålig översättning av Koranen, medvetet misstolkad av terrorister”. Bisatsen om terrorister är uppenbart gripen ur luften, för några belägg för detta anförs inte. Inte heller misstolkade Sturefelt citaten, vilka återfinns med liknande formuleringar i andra översättningar (jfr ovan).

Innan vi lämnar ämnet översättningar finns det skäl att nämna att de svenska översättningarna av Koranen alltför ofta är friserade jämfört med de vedertagna översättningar till engelska som finns på USC. Denne bloggare kommunicerar med högutbildade arabisktalande personer, som anser att dessa översättningar återger Koranens innehåll trovärdigt.

Tyvärr är det inte bara författaren till artikeln som framstår i dålig dager i den. Det gör även Sturefelts chef. Man undrar stillsamt hur han tänkt inför yttrandet: ”Debattartikeln borde aldrig ha gått ut i media”. Menar han att yttrandefriheten skall begränsas till vad företrädare för en totalitär ideologi finner lämpligt? Räcker det inte med att muslimska medlemmar inom UNHRC gör allt de kan lutande sig mot CDHRI för att begränsa yttrandefriheten? Menar han att vi i der förment ”öppna” svenska samhället skall ålägga oss sådan självcensur att vi inte kan återge fakta, bara för att inte störa ”muslimsk känslighet”?

Det är minst sagt ynkligt att en chef viker på detta sätt istället för att helhjärtat stötta en medarbetare som visat prov på mod, integritet och balanserad framställning.

Exemplet i slutet av artikeln på att ”muslimer inte tvingar kristna till omvändelse” är dels inte relevant i sammanhanget del endast delvis sant. Problemet, som belystes av Sturefelt, var förföljelser och hot mot individer, som valt att lämna islam och det är detta debatten gällt. Det omvända förhållandet, som nämns här har flera bottnar. Det är riktigt att en muslimsk man enligt sharia kan gifta sig med en kvinna av annan religion utan att hon behöver konvertera. Om däremot en kristen man vill gifta sig med en muslimsk kvinna måste han först konvertera till islam.

I ett större sammanhang grundas detta i sharia på K 9:29, som säger: ” Strid [q-t-l] mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jizya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade.” Kan det sägas tydligare?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Wednesday 11 November 2009

Avslöjande debatt

Debatten i vissa media efter prästen Helene Sturefelts ärliga och modiga debattartikel i BLT 09-11-04 visar inte minst att hennes skott visste var det tog ˗ precis i vattenlinjen. Delar av den islamiska dementimaskinen gick igång på högvarv och fick som så ofta understöd av en naiv och okunnig PK-företrädare för Sturefelts eget stift i Lund. Som så ofta hoppade islamologen Jan Hjärpe på den motkampanj, som drivits inte minst i Sydöstran. Den gode professorn drar sig aldrig för att rena osanningar in publikum.

Hjärpe gör här ett direkt personpåhopp på Sturefelt när han utan att i sak peka på något fel påstår att hon är ”genant… okunnig när det gäller religionshistoria”. Att utan ett uns av sakskäl uttala sig så om en person ˗ det är just genant.

Han förnekar sedan att islam skulle utgöra något problem för att i nästa andetag påstå att: ”Det finns egentligen ingen religion, bara människor.” Detta är ett ganska häpnadsväckande uttalande av en man som ägnat en stor del ab sitt liv åt just religion. Enligt alla vedertagna definitioner finns det ett antal klart urskiljbara religioner. Inte minst islam är mycket noga med att definiera religionens innehåll. Om den lärde professorn hängt med i modern religionshistoria hade han i Ammanbudskapet fått klart för sig att ledande företrädare för alla betydande grenar av islam ser den som en religion. De har dessutom klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bl.a. att de skall lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna och tro på Koranen som Allahs direkta ord.

Hjärpe beskärmar sig sedan över att Sturefelt använt Ohlmarks översättning av Koranen vilken han anser vara en ”ren förfalskning”. Det må vara att den översättningen är svåröverskådlig, men i just detta fall har det sakligt sett ingen betydelse, eftersom de två citat Sturefelt använder(K 2:190- 191och 5:74) förekommer med nästan samma formulering i andra översättningar på svenska och engelska.

Sedan tvingas Hjärpe erkänna att ”muslimer som konverterar till kristendomen kan drabbas av förföljelser”, vilket var Stenfelts huvudpunkt. Han menar sedan, med ett i sammanhanget föga relevant resonemang om våld som utövats tidigare av kristna, att det inte ”är specifikt för islam”. Han undviker naturligtvis att nämna det som är unikt för islam, nämligen att islam fortfarande styrs av lagar som frystes på 800-talet.

Det är Hjärpe själv och alls inte ”prästen i Karlskrona”, som ”visar på stor okunnighet” eller rör det sig i hans fall om förträngning av obehagliga fakta.

I en annan artikel låter man imamen Abboud Sleiman torgföra två uppenbara osanningar. Han påstår först att: ” islam uppmanar inte till förföljelse eller död”, vilket motsägs av bl.a. K 4:89, 5:33 och 8:12. Dessa och andra uppmaningar till våldsam jihad är ytterligare kodifierat i sharia. Imamen hävdar sedan att det inte är ”kristna eller andra troende som kallas för ”otrogna” i Koranen”. Koranen 9:29, som tydligt pekar ut ”bokens folk” dvs. judar och kristna, har en helt annan uppfattning.

Efter detta låter man en BO Larsson från Lunds stift göra ett märkligt uttalande som får en att undra om karln kan läsa innantill. Sturefelt gör nämligen inget anspråk på att ge en fullständig ”bild av islam” på det utrymme som står till förfogande i en kort artikel. Hon behandlar endast en högst relevant aspekt av islam sådan hon mött den i vardagen. Hans påstående om ”svepande formuleringar” studsar tillbaka på honom själv eftersom han inte i något avseende belägger det. Hans yttrande om ”nedsättande uppfattningar om muslimska trosbekännare” och att ”möta alla människor” är helt utan sammanhang med Sturefelts artikel eftersom hon entydigt talar om islam. Med en sådan utvecklingschef har stiftet goda förutsättningar att istället avveckla sig själv.

Samma dag deltog Helene Sturefelt tillsammans med Ahmed Almofti, ordförande i Islamiska informationsföreningen i en debatt i Radio Blekinge. Programledaren var uppenbarligen helt okunnig om islam och Sturefelt var som hela tiden i den här affären saklig och balanserad medan Ahmed Almofti försökte sig på nytt rekord i den särskilda islamiska sporten taqqiya, att ljuga och förvränga i syfte att främja islam. Låt oss ta några belysande exempel på detta.

Almofti säger först: ”Hon är [religiös analfabet] hon själv eftersom hon hänvisar för det första till felaktiga citat, för det andra att jag tycker det är beklagligt att hon är präst och säger så eftersom det viker helt och hållet från Jesus budskap…”. På direkt fråga från programledaren om vad som är fel på citaten svarar han med att inte känner till översättningen men medger i nästa andetag att det första citatet kommer från sura 2 och ger sedan en starkt friserad version. I vers 2:191 sägs: ”Och döda dem var än ni finner dem, och driv iväg dem från platser från vilka de motade bort er, för förföljelser är värre än dödande. Och döda dem inte i den heliga moskén förrän de först anfaller er där, men om de attackerar er döda dem. Sådan är de otrognas belöning.”(Min översättning från Pickthals engelska översättning).

Islamister och deras godtrogna västerländska medlöpare brukar ofta kritisera islamkritiker för att ta ”lösryckta citat” ur Koranen, hur relevanta de än må vara. I ett försök att understryka islams förment fredliga karaktär citerade han K 8:61: ”Visar de sig villiga att sluta fred var då själv beredd till det och lita till Gud”. Det låter ju ganska bra men är taget ur sin kontext eftersom han underlåter att citera de två föregående verserna. Där kan vi läsa följande:

”Och låt inte de otrogna tro att de kan överträffa Allahs syften. Märk! De kan inte undkomma.” (8:59)

”Gör klart mot dem allt ni kan av beväpnad styrka och hästar så att ni därigenom kan avskräcka Allahs och era fiender och andra bredvid dem som ni inte vet om men som Allah känner till. Vad än ni spenderar för Allah kommer att bli helt återbetalt och ni kommer inte att lida orätt”.

Detta är ett typiskt exempel på taqqiya.

Almofti säger sedan en gång till på direkt fråga från programledaren att det citat Sturefelt hänvisat till ”är helt fel”. Han övergår sedan direkt till att hänvisa till 2:256 och 109:6, två av de väldigt få toleranta verser man kan hitta i Koranen. Det är mycket vanligt att islamiska apologeter refererar till just dessa två verser förlitande sig på att det oftast okunniga västerländska auditoriet skall låta sig duperas, en islamisk variant av det indiska reptricket.

Texterna kan låta bestickande men måste sättas i sitt sammanhang. Sura 2 är den första som tillkom i Medina och stora delar av den under de första cirka 18 månaderna där före brytningen med de judiska stammarna sedan dessa vägrat anamma islam. Muhammed hade då fortfarande en svag maktställning. Sura 109 tillkom tidigt under Muhammeds profeterande i Mecka och enligt Maududi under en period av förhandlingar med de ledande i Mecka ”Profetens ställning var då mycket svag och Maududi poängterar att suran ”var inte uppenbarad för att predika religiös tolerans, som en del människor idag tycks tro…”.

Till detta skall läggas den muslimska doktrinen om abrogation (2:106, 16:101 och 22:52). Dessa tidiga verser är med råge ersatta av ett antal verser med helt motsatt innehåll inte minst i surorna 3, 4, 5, 8 och 9. Almoftis argumentering utifrån dessa två verser är således helt osaklig, vilket bekräftas av sharia, som stipulerar stränga straff inklusive dödsstraff för apostater.

Efter att på oklara grunder ha ifrågasatt Sturefelt och hennes källor kommer han sedan med några uppenbara lögner när han säger: ”Varför jag misstror eftersom vi muslimer tror redan på Jesus budskap, vi tro redan på Jesus, vi tror redan på Bibeln, så det är inte något nytt för att gå över till något vi redan tror på”. Sanningen är att islam ser Jesus som en i raden av profeter och alls inte som Guds son vilket kristendomen gör (3:59, 3:84, 4:157, 5:116 m.fl.). Sanningen är också att islam ser Bibeln som förvanskad av judar och kristna eftersom Koranen på ett stort antal punkter avviker från Bibeln (3:78).

Efter långa utläggningar där han undviker att svara på viktiga frågor avslutar han med ytterligare en direkt lögn: ”Religionen är en privatsak ”. Detta är långt från sanningen då sharia inom islam styr alla aspekter av mänskligt liv in i minsta detalj.

Dagen därpå låter Sydöstran pappan till en SSU-ordförande göra ett uttalande som indirekt men tydligt visar att Sturefelt hade en viktig poäng i sin artikel. Han säger först att ”Om du byter religion så var du inte muslim från början”. Detta är en direkt hänsyftning på de hycklare Muhammed och Koranen ofta talar om och för vilka hemska straff väntar enligt bl.a. K 4:88- 89. Hans nästa yttrande: ”I andra länder kanske du hade blivit straffad, men inte i Sverige. Här har vi religionsfrihet.” är än mer avslöjande eftersom han erkänner att i länder med muslimsk dominans så gäller dödsstraff för avfällingar helt enligt sharia. Än så länge gäller inte det i Sverige.

I samma artikel menar kyrkoherden Stefan Löfkvist att Sturefelts citat var från en ”dålig översättning” och att ”Citaten är mycket olyckligt valda”. Som jag visat ovan detta inte alls fallet vilket tyder på att kyrkoherdens kunskaper om islam är synnerligen dimmiga.

Intressant nog bekräftar såväl kyrkoherden som ytterligare en präst den hotbild Sturefelt beskrivit i sin artikel. Mot den bakgrunden är hans förhoppning: ”Jag tycker inte att islam ska framstå som måltavla i den här frågan” som minst sagt märligt. Om det nu är så att förföljelse kan härledas till islam och dess i detta avseende väl dokumenterade dogmer så är det väl just islam, som bör vara måltavla. Det är hög tid i det här landet att börja kalla en spade för spade.

Ytterligare en dag senare uttalar sig biskopen försiktigt i samma tidning. Hon uttrycker tveksamhet till att ”dra ut lösryckta citat ur Koranen” men väljer att bortse från att de aktuella citaten alls inte är så lösryckta eftersom de kodifierats till lagstiftning i sharia.

Ett av de få ljusen i detta mörker av förtiganden, undanflykter och rena lögner har de senaste dagarna varit Helene Sturefelts sansade bemötande av kritiken. Efter att ha konsulterat andra översättningar av Koranen kan hon där konstatera, liksom gjorts ovan här, att: ”Det är bara det att det står samma sak där…”. Med denna enkla mening har hon visat att merparten av kritiken varit helt missriktad och felaktig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Thursday 5 November 2009

Abd al Haqq Kielan i Vid dagens början

Rubricerade två inslag (17 och 24 oktober 2009) med Abd al Haqq Kielan var program, som präglades av ensidighet, förljugenhet och renodlad propaganda för islam. Det måste därför anses strida mot de krav på opartiskhet och saklighet, som anges i 6§ i SR:s sändningstillstånd. Jag är medveten om att yttrandefriheten är vidsträckt, men vill hävda att kraven på opartiskhet och saklighet kräver att det ges tillfälle att bemöta uppenbart partiska och osakliga uttalanden. Då tid eller plats för sådant bemötande inte angetts har SR således brutit mot sändningstillståndet.

Eftersom framställningen i programmet är riktad till en övervägande icke-muslimsk publik, är den kryddad med försåtliga formuleringar och saltad med taqiyya (den muslimska taktiken att genom förtigningar och lögner vilseleda de otrogna). Jag kommer nedan att ge ett antal exempel på detta.

Kielan beskriver hur han efter att ha kommit till Medinan i Teouan ”… kom på en sekund från 1900-talet 1000 år bakåt i tiden, …”. Det är faktisk värre än så. I Marocko tillämpas sharia enligt lagskolan Maliki, vilken frystes i slutet av 700-talet. Maliki är en av de åtta lagskolor, vilka erkänns av den samlade muslimska sakkunskapen i Ammanbudskapet. Till saken hör att Kielan är en av de bemärkta svenska muslimer, som undertecknat budskapet.

Detta innebär att han erkänner att:
• Den ”gudomliga lagen” sharia står över alla i demokratisk ordning stiftade lagar.

• Sharia står över och styr mänskliga rättigheter, vilket innebär att åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet, likhet inför lagen m.m. i strid mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inte godtas. Jämför CDHRI http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html .

• Ingen får bedriva ijtihad (ett sätt att generera nya regler inom islam) i strid mot de etablerade lagskolorna, vilket förhindrar modernisering av sharia.

• Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten.

• Budskapet är religiöst bindande för samtliga muslimer, då det antagits i ijma (koncensus).

Efter ytterligare måleriska miljöbeskrivningar i syfte att invagga lyssnaren i falsk säkerhet kommer han så med en a-historisk och förskönande beskrivning av islam, då han påstår att ”judar, kristna och muslimer levde tillsammans” som om det skulle ha varit ett normaltillstånd fram till Israel-konflikten. Vid den aktuella tidpunkten inföll en av de korta perioder av tillfällig avspänning, som var ett av de undantag, vilka bekräftade regeln om århundraden av mer eller ständiga förföljelser av judar och kristna i Nordafrika och Andalusien. Då i början av 60-talet hade Marocko en av de största grupperna av judar i diasporan. Efter Sexdagarskriget inleddes omfattande förföljelser och fördrivning av judarna så att det idag knappast finns några kvar.

När han beskriver hur ”folk försvann genom mosképortarnas valv” är även detta en skönmålning eftersom endast män är välkomna. Kielan menar sedan att ”det är fullt möjligt att leva som modern människa och samtidigt vara praktiserande muslim.” han klargör emellertid inte på något sätt hur detta skall kunna ske om man beaktar det medeltida synsätt han bekänner sig till (jfr ovan).

Han nämner naturligtvis inte att hans vision ”av ett samhälle där människorna kan leva i fred med varandra oavsett religion …” är ett samhälle på islams villkor. I det samhället tvingas man antingen bli muslim eller underkasta sig islam som dhimmi (K 9:29). Det senare innebär, helt enligt ”Omars pakt”, att de måste leva som andra klassens medborgare, betala extra skatter (jizya) och i övrigt bli utsatta för en lång rad diskriminerande restriktioner. I det samhället råder ingen likhet inför lagen. En dhimmis vittnesmål är t.ex. inte värt något mot en muslim i rätten.

I början av det andra programmet nämner han ett antal gestalter ur Gamla testamentet i ett försök att binda ihop islam med kristendom på ett falskt sätt. Han undviker försiktigtvis att erkänna att Muhammed och Koranen beskriver dem och ofta placerar dem i en kontext, som starkt avviker från originalet. Dessa felaktigheter påpekades redan på Muhammeds tid varvid denne påstod att diskrepanser berodde på att judarna och de kristna förvanskat sina egna skrifter.

Strax därefter drar han till med en riktig dunderlögn när han påstår att islam ”betonar studier, lärande och kunskaper”. De enda kunskaper islam betonar gäller Koranen och andra muslimska skrifter. I århundraden har islam föraktat och motarbetat vetenskap och världsliga kunskaper. Det är just därför, som den muslimska världen ligger så långt efter den västerländska i vetenskapliga landvinningar.

Kielans påstående att Muhammed sagt: ”Sök kunskap om så också i Kina” saknar all grund eftersom det inte förekommer i Koranen eller i någon av de erkända haditherna. Efter detta oblyga försök gör han ett stort nummer av det han kallar ”universitet” som finns i Karaouin-moskén. Det grundades som en madrassa dvs. koranskola. Och samtliga lärda, som nämns i samband med ”universitet var främst Maliki-jurister, experter på Al-Ghazalis verk eller geografer utom Maimonides, en jude fördriven från Andalusien då han inte lät sig omvändas till islam.

Kielan lyckas inte i något avseende belägga hur naturvetenskapliga resultat från detta ”universitet” skulle ha ”möjliggjort för oss att bygga datorer och resa till månen” eller att Renässansen grundlades där. Han bygger helt enkelt vidare en av dessa grovt överdrivna myter om islams förment stora betydelse vetenskapen i Väst. Som Ernest Renan uttryckte det i boken ”Islamisme et la science”: ”Vetenskap och filosofi blomstrade på muslimsk jord under den första delen av Medeltiden; men det var inte tack vare islam utan trots islam”. Vår gode imam kan följaktligen inte peka på ett enda viktigt forskningsresultat från ”universitetet”. Faktum är att islam oftast och inte minst in i våra dagar sett med stor misstänksamhet mot världslig vetenskap, vilken ses som ett hot mot islam.

Den idyll av samexistens i Fez och i Andalusien, som han försöker måla upp grundas helt på en synnerligen selektiv historiesyn. Det är sant att det fanns korta perioder av tolerans mot judar och kristna då härskare såg fördelar med att använda deras kompetens. Men detta var undantag, som bekräftade regeln om förföljelser, avrättningar och fördrivning av icke-muslimer. Den som har tagit del av Andalusiens grymme öde under 700 år av muslimskt förtryck har ingen som helst önskan att ”skapa ett nytt Andalusien”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,