Abd al Haqq Kielan i Vid dagens början

Rubricerade två inslag (17 och 24 oktober 2009) med Abd al Haqq Kielan var program, som präglades av ensidighet, förljugenhet och renodlad propaganda för islam. Det måste därför anses strida mot de krav på opartiskhet och saklighet, som anges i 6§ i SR:s sändningstillstånd. Jag är medveten om att yttrandefriheten är vidsträckt, men vill hävda att kraven på opartiskhet och saklighet kräver att det ges tillfälle att bemöta uppenbart partiska och osakliga uttalanden. Då tid eller plats för sådant bemötande inte angetts har SR således brutit mot sändningstillståndet.

Eftersom framställningen i programmet är riktad till en övervägande icke-muslimsk publik, är den kryddad med försåtliga formuleringar och saltad med taqiyya (den muslimska taktiken att genom förtigningar och lögner vilseleda de otrogna). Jag kommer nedan att ge ett antal exempel på detta.

Kielan beskriver hur han efter att ha kommit till Medinan i Teouan ”… kom på en sekund från 1900-talet 1000 år bakåt i tiden, …”. Det är faktisk värre än så. I Marocko tillämpas sharia enligt lagskolan Maliki, vilken frystes i slutet av 700-talet. Maliki är en av de åtta lagskolor, vilka erkänns av den samlade muslimska sakkunskapen i Ammanbudskapet. Till saken hör att Kielan är en av de bemärkta svenska muslimer, som undertecknat budskapet.

Detta innebär att han erkänner att:
• Den ”gudomliga lagen” sharia står över alla i demokratisk ordning stiftade lagar.

• Sharia står över och styr mänskliga rättigheter, vilket innebär att åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet, likhet inför lagen m.m. i strid mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inte godtas. Jämför CDHRI http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html .

• Ingen får bedriva ijtihad (ett sätt att generera nya regler inom islam) i strid mot de etablerade lagskolorna, vilket förhindrar modernisering av sharia.

• Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten.

• Budskapet är religiöst bindande för samtliga muslimer, då det antagits i ijma (koncensus).

Efter ytterligare måleriska miljöbeskrivningar i syfte att invagga lyssnaren i falsk säkerhet kommer han så med en a-historisk och förskönande beskrivning av islam, då han påstår att ”judar, kristna och muslimer levde tillsammans” som om det skulle ha varit ett normaltillstånd fram till Israel-konflikten. Vid den aktuella tidpunkten inföll en av de korta perioder av tillfällig avspänning, som var ett av de undantag, vilka bekräftade regeln om århundraden av mer eller ständiga förföljelser av judar och kristna i Nordafrika och Andalusien. Då i början av 60-talet hade Marocko en av de största grupperna av judar i diasporan. Efter Sexdagarskriget inleddes omfattande förföljelser och fördrivning av judarna så att det idag knappast finns några kvar.

När han beskriver hur ”folk försvann genom mosképortarnas valv” är även detta en skönmålning eftersom endast män är välkomna. Kielan menar sedan att ”det är fullt möjligt att leva som modern människa och samtidigt vara praktiserande muslim.” han klargör emellertid inte på något sätt hur detta skall kunna ske om man beaktar det medeltida synsätt han bekänner sig till (jfr ovan).

Han nämner naturligtvis inte att hans vision ”av ett samhälle där människorna kan leva i fred med varandra oavsett religion …” är ett samhälle på islams villkor. I det samhället tvingas man antingen bli muslim eller underkasta sig islam som dhimmi (K 9:29). Det senare innebär, helt enligt ”Omars pakt”, att de måste leva som andra klassens medborgare, betala extra skatter (jizya) och i övrigt bli utsatta för en lång rad diskriminerande restriktioner. I det samhället råder ingen likhet inför lagen. En dhimmis vittnesmål är t.ex. inte värt något mot en muslim i rätten.

I början av det andra programmet nämner han ett antal gestalter ur Gamla testamentet i ett försök att binda ihop islam med kristendom på ett falskt sätt. Han undviker försiktigtvis att erkänna att Muhammed och Koranen beskriver dem och ofta placerar dem i en kontext, som starkt avviker från originalet. Dessa felaktigheter påpekades redan på Muhammeds tid varvid denne påstod att diskrepanser berodde på att judarna och de kristna förvanskat sina egna skrifter.

Strax därefter drar han till med en riktig dunderlögn när han påstår att islam ”betonar studier, lärande och kunskaper”. De enda kunskaper islam betonar gäller Koranen och andra muslimska skrifter. I århundraden har islam föraktat och motarbetat vetenskap och världsliga kunskaper. Det är just därför, som den muslimska världen ligger så långt efter den västerländska i vetenskapliga landvinningar.

Kielans påstående att Muhammed sagt: ”Sök kunskap om så också i Kina” saknar all grund eftersom det inte förekommer i Koranen eller i någon av de erkända haditherna. Efter detta oblyga försök gör han ett stort nummer av det han kallar ”universitet” som finns i Karaouin-moskén. Det grundades som en madrassa dvs. koranskola. Och samtliga lärda, som nämns i samband med ”universitet var främst Maliki-jurister, experter på Al-Ghazalis verk eller geografer utom Maimonides, en jude fördriven från Andalusien då han inte lät sig omvändas till islam.

Kielan lyckas inte i något avseende belägga hur naturvetenskapliga resultat från detta ”universitet” skulle ha ”möjliggjort för oss att bygga datorer och resa till månen” eller att Renässansen grundlades där. Han bygger helt enkelt vidare en av dessa grovt överdrivna myter om islams förment stora betydelse vetenskapen i Väst. Som Ernest Renan uttryckte det i boken ”Islamisme et la science”: ”Vetenskap och filosofi blomstrade på muslimsk jord under den första delen av Medeltiden; men det var inte tack vare islam utan trots islam”. Vår gode imam kan följaktligen inte peka på ett enda viktigt forskningsresultat från ”universitetet”. Faktum är att islam oftast och inte minst in i våra dagar sett med stor misstänksamhet mot världslig vetenskap, vilken ses som ett hot mot islam.

Den idyll av samexistens i Fez och i Andalusien, som han försöker måla upp grundas helt på en synnerligen selektiv historiesyn. Det är sant att det fanns korta perioder av tolerans mot judar och kristna då härskare såg fördelar med att använda deras kompetens. Men detta var undantag, som bekräftade regeln om förföljelser, avrättningar och fördrivning av icke-muslimer. Den som har tagit del av Andalusiens grymme öde under 700 år av muslimskt förtryck har ingen som helst önskan att ”skapa ett nytt Andalusien”.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion