Friday 28 December 2007

En ödets ironi

Det är något av en ödets ironi att Benazir Bhutto dödas i ännu en blodig terrorattack signerad islam, samma dag som DN publicerar en ledare om ”jihadister” av Timothy Garton Ash.

Ledaren har ett intellektuellt tilltal, den är resonerande och hålls skenbart på en akademiskt hög nivå. I själva verket är nivån dramatiskt lägre eftersom Ash uppenbarligen saknar eller undanhåller grundläggande kunskaper om ämnet för betraktelsen – islam. Denna brist på kunskap är på många punkter lika tydlig, som den brist på insikt om islam han, närmast övertydligt, demonstrerade i den nyligen av AXCESS TV sända debatten med Ayaan Hirsi Ali. Det var tydligt att Ali, denna modiga och briljanta kvinna, hade insikt – Ash saknade den. Han borde ta ad notam det gamla rådet från Sun Tzu: ”Lär känna din fiende”.

Hög tid att i sak belägga dessa något svepande omdömen. Ash för ett resonemang kring begreppen ”islamofascister” och ”islamofascism”. Han menar att det finns likheter mellan Europas tidigare fascister och ”de onda män” som utfört och nästan dagligen utför diverse terrordåd under detta sekel. Han framhåller att det ”viktigaste gemensamma draget är estetiseringen av våldet och dyrkan av den heroiska döden” och missar därmed de drag, som i betydligt högre grad är gemensamma för fascismen och ledande islamiska rörelser. Dessa drag är totalitär makt och allvarliga inskränkningar av demokratiska fri-och rättigheter samt utseendet av syndabockar. Den europeiska fascismens syndabockar var allt från judar i norr till marxister i Italien medan islamofascismens, erkannerligen islams, är otrogna i allmänhet och judar i synnerhet.

Ash hävdar att med ordet ”islamofascism” förloras distinktionen mellan dels ”den mentalitet som präglar dödslängtande och dödsbringande fanatiker” dels ”de totalitära politiska system som kontrollerar hela stater”. Detta visar att han alls inte har förstått islams kärna nämligen Koranen och sunnah. Ur dessa källor, som han helt tycks bortse från, kan härledas såväl motivation för ”dödsbringande fanatiker” som totalitär religiös och politisk makt. Han bortser helt från att de ledande islamiska rörelserna Wahhabismen och Muslimska brödraskapet står för en synnerligen ortodox och bokstavstrogen tolkning av skrifterna.

Ash menar att det idag bara finns en ”islamisk fascistisk stat: den islamiska republiken Iran”. Han väljer bland annat bort Pakistan och Saudiarabien trots att dessa stater tillämpar stränga sharia-lagar och har allt annat än fungerande demokrati. Men det är klart, det lär finnas grader även i helvetet.

Ash tycks omedveten om att samtliga stater inom OIC har ratificerat CDHRI, som uttalar (artiklarna 24-25) att grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter skall vara underställda och tolkas enligt sharia. Ajöss med den demokratin!

Det är således betydligt fler än några ”fundamentalistiska islamister”, som bekänner sig till ett teokratiskt och därmed antidemokratiskt synsätt d v s i själva verket en slags fascism.

Efter ett resonemang om terrorism och islamism kommer Ash fram till att termen ”islamister” är olämplig som beteckning på terrorister eftersom många islamister de facto inte är terrorister. Ännu, kanske är bäst att tillägga.

Han kommer fram till att termen ”jihadister” passar bäst på självmordsbombare och presumptiva massmördare. Han anser att detta ord gör en tydlig distinktion mellan våldsamma aktivister och ”politiska islamister”. Detta visar ånyo att han inte på något sätt förstått islams grunder.

För en troende muslim är Koranen Allahs direkta ord förmedlade av den siste profeten. Koranen själv säger att den i sin helhet måste accepteras sådan den är (K 2:85). Detta innebär bl a att tidiga eventuellt ”milda” verser abrogerats (ersatts) av senare med annat innehåll (K 2:106).

Enligt Koranen skall de otrogna bekämpas tills endast islam består (K 2:193, 8:39). Vidare är våldsam (fysisk) jihad föreskriven som en skyldighet för alla muslimer (K 2:216 m fl). Detta påbud är så entydigt i Koranen att många uttolkare anser att det är en ”sjätte pelare” inom islam.

Av detta framgår att islamister är potentiella ”jihadister”. Den åtskillnad Ash tror finns mellan ”islamister” och ”jihadister” finns alltså i själva verket inte.

Det är beklämmande att Ash och så många andra framträdande intellektuella i väst är så naiva och okunniga. Kombinationen av deras okunnighet/naivitet och deras inflytande på opinion och politiker är ett direkt hot mot den västerländska demokratin.

Många intellektuella med bakgrund inom islam som Abul Kasem, Ali Sina, Ayaan Hirsi Ali och Ibn Warraq har en betydligt djupare och mera realistisk insikt. De gör klart att problemet stavas ISLAM.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Friday 14 December 2007

Exponerad intellektuell permafrost

Grue tipsade i förgår om ett sjok av artiklar på temat att granska ”kriget mot islam” i Expo ett av vänstermaffians ideologiska flaggskepp. De flesta artiklarna var skrivna av journalister knutna till Expo och innehöll den förväntade blandningen av insinuationer av typen ’guilt by association’, hopblandning av islamkritik med racism, oseriös växling mellan ’islam’ och ’muslimer’ i beskrivning av kritiken; kort sagt den vanliga litanian när man varken intellektuellt eller sakligt kan bemöta opponenten.

I ett krampaktigt försök att ge det hela en seriös prägel hade man mobiliserat docenten i religionshistoria, nota bene, Göran Larsson som akademiskt alibi. Jag nöjer mig därför med att analysera hans alster.

Redan i sitt första stycke excellerar han med sin förvridna dialektik. Formuleringen ”muslimer uppfattas som avvikande” är typisk och falsk eftersom många de facto är avvikande genom klädsel och diverse krav, som i väsentlig grad skiljer sig från majoritetens norm.

I nästa andetag kopplar han symptomatiskt nog ihop ”förutfattade och negativa uppfattningar om islam”. Detta är inget annat än förljugen och osaklig argumentation. Jag råkar känna ett stort antal välutbildade människor, inte minst ex-muslimer, som hyser sakligt välgrundade och klart negativa uppfattningar om islam. I vilket fack placera Larsson dem?

I nästa stycke konstaterar han ”att turken framställdes som någonting farligt och hotfullt”. Man måste väl vara både döv och blind om man som religionshistoriker inte kan erkänna att detta var en i högsta grad sakligt betingad oro. Under många hundra år gjorde islamiska styrkor upprepade attacker mot det kristna Bysans, som bit för bit erövrades av islamisk jihad och slutligen dukade under för just turkarna år 1453.

I slutet av stycket nämner han, närmast aningslöst, att ”uppdelningen i ett vi-och-dom-tänkande tycks fortfarande spela en betydande roll i dagens Europa”. Med vetskapen att islam numera är väl representerad här borde det inte vara förvånande för en religionshistoriker eftersom det knappast torde finnas någon religion/ideologi, som så tydligt som islam delar in världen och människorna i vi, troende muslimer i Dar-al-Islam, och dom, otrogna i Dar-al-Harb.

Nästa stycke inleds på ett märkligt och ologiskt sätt med ”Utan att fördjupa oss i motsättningarnas orsaker är det tydligt att debatten om den muslimska närvaron ofta missar viktiga fakta”. Det torde vara just genom att inte ”analysera motsättningarnas orsaker”, som man missar ”viktiga fakta”.

Larsson implicerar att islamkritiker skulle betrakta alla muslimer som en homogen massa. Vad han grundar detta på framgår inte. De islamkritiker jag hört och läst uttalar sig regelmässigt om islam som religion/ideologi och mycket sällan om enskilda muslimer. När så sker är det för att beskriva en speciell situation (ofta med funamentalister inblandade) eller i förvåning över att ”moderata muslimer” sällan eller aldrig tar klart avstånd från t ex terrordåd.

Påståendet att ”Merparten av de människor med muslimsk kulturell bakgrund som bor i Europa är sekulariserade och tron har en underordnad betydelse” är i grunden falskt vilket var och en av oss lätt kan konstatera när vi ideligen utsätts för det ena kravet efter det andra på eftergifter visavi islam och på hänsyn till ”muslimsk känslighet”.

Formuleringen ”islam beskrivs som en statisk religion” vill göra gällande att så inte är fallet. Det är sant att upprepade försök gjorts att reformera islam under dess långa hitoria, men samtliga har stoppats. De lärde tvista om det var al-Ashari (död 936) eller al-Ghazali (död 1111), som i praktiken stängde dörren till Ijtihad dvs möjligheten att omtolka islam.

Har det helt undgått vår lärde religionshistoriker att de två mest inflytelserika nutida muslimska rörelserna ”Wahabismen” och ”Muslimska brödraskapet” båda har en synnerligen ortodox och bokstavstrogen syn på Koranen och sunnah samt eftersträvar en ”ren och ursprunglig” islam som under de första generationerna efter Muhammed dvs på 600-och 700-talen? Vad är detta om inte en ”statisk religion”?

Dessa rörelser sprider sina tentakler överallt i västvärlden med hjälp av en strid ström av petrodollar. Åtminstone Muslimska brödraskapet har dessutom som uttalad målsättning att införa det världsvida kalifatet grundat på Koranen och sharia.

Larsson menar sedan att islamkritikerna har en ”stängd” uppfattning pga sitt sätt att se på islam. Han borde t ex läsa Ali Sina och Ibn Warraq för att se att så inte är fallet. Det är väl snarare de företrädare för islam, som vill vrida klockan till 700-talet, som har en ”stängd” uppfattning och som är drabbade av intellektuell permafrost.

Jag skulle gärna vilja veta var och hur den lärde docenten kan belägga att islam skulle kunna tolkas fredligt. Alla suror (kapitel) i Koranen med ett någorlunda milt budskap tillkom tidigt i Mecka medan alla med våld tillkom senare i Medina. Det finns ett antal verser som uppmanar, ja rentav ålägger, de troende att bedriva våldsam jihad. Enligt den av ”profeten” själv i Koranen sjösatta doktrinen om abrogation är det dessutom entydigt att det är de sena som gäller.

Larsson medger sedan att det finns ett antal trossatser de flesta muslimer bekänner sig till men menar ”att detta inte innebär att det finns en universell muslimsk uppfattning om etik, moral, jämlikhet, politik, demokrati och yttrandefrihet som omhuldas och delas av alla”. Det är helt säkert så på individplanet men på ledande nivå finns det en tämligen enig uppfattning om just dessa frågor. Hur kan det annars komma sig att samtliga muslimska stater i strid mot FN:s ”Allmänna deklaration om mänskliga rättigheter” har undertecknat ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI) ett dokument som tydligt uttalar att mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas enligt sharia.

Är den gode docenten medveten om att detta innebär att flera centrala mänskliga rättigheter oundbärliga för demokrati såsom religionsfrihet, yttrandefrihet och kvinnans jämlika ställning därmed elimineras? Anser verkligen denne hycklande akademiker att en ”gudomlig” lag baserad på tänkandet inom ett nomadiskt stamsamhälle på 600-talet skall ersätta våra i demokratisk ordning stiftade lagar i dessa frågor?

När vi ändå är inne på ämnet etikfrågor vore det intressant om docenten kunde peka på en enda skrivning i islams ”heliga skrifter” som ens kommer i närheten av Den Gyllene Regeln.

Meningen ”Samtidigt är det tydligt att det är de ”vanliga” muslimerna, som inte delar någon av dessa extremers utgångspunkter, som drabbas av diskriminering och islamofobiska attityder” innehåller flera direkta osanningar. På ståendet att ”vanliga” muslimer inte delar ”extremers utgångspunkter” stämmer inte med verkligheten. Under fyra år i Storbritannien har jag tills nyligen noga följt utvecklingen där. Det är slående att ett stort antal ”vanliga” muslimer önskar sharia-lagar där (liksom i muslimer i Sverige). Det är också väldigt få som tydligt och öppet tar ställning mot diverse terroraktiviteter eller andra ”extrema” islamiska ställningstaganden. Samtidigt demonsterade man i stora antal mot Muhammed-karikatyrer och passade samtidigt på att hota otrogna med döden. Vidare tvingas kvinliga muslimska studenter i ökande grad bära hijab efter hot och påtryckningar från manliga muslimer. Listan kan göras mycket längre än så.

Larsson påstår att ”vanliga” muslimer ”drabbas av diskriminering och islamofobiska attityder” utan att ge ett enda exempel på denna diskriminering. I själva verket är det så att muslimer och islamiska organisationer såväl här som i övriga västvärlden får omfattande stöd för integrering och uppehälle. Moskéer finns numera på väldigt många platser. Detta bemöts med vägran av religiösa skäl att låta sig integreras och av ökande krav på särbehandling. Med hänvisning till muslimsk ”känslighet” har t o m rests krav på bottagning av spargrisar i offentliga lokaler! Hur kan det komma sig att man inte visar samma ”känslighet” när deras trosbröder genomför det ena blodiga dådet efter det andra i namn av deras religion?

Som jämförelse behöver jag bara nämna att kristna och andra öppet diskrimineras i samtliga muslimska länder. Docenten kan ju försöka ta med sig en bibel till Saudiarabien eller försöka hitta en enda kyrka där. Har docenten hört liknelsen om grandet och bjälken?

Så kommer vi då till ”islamofobi” och ”islamofobiska attityder”. Larsson menar på goda grunder att BRÅ:s definition är problematisk och oklar, men han formulerar inget alternativ trots att ”vi behöver klara och tydliga definitioner”. Icke förty fortsätter han att använda denna odefinierade terminologi.

För de flesta historiker är språkanalys ett viktigt verktyg, något som tydligen unsluppit docenten. Ordet fobi betyder ”sjuklig tvångsföreställning” eller ”irrationell rädsla”. Anser verkligen Larsson att varje kritik av en våldsfixerad, totalitär och antidemokratisk religion/ideologi är uttryck för en fobi? Man häpnar! Docenten borde läsa och begrunda Islamophobia Myth av Kenan Malik.

Sedan använder han ‘guilt by association’ när han kopplar ihop islamkritik med racism. Det hade varit klädsamt om han relaterat att islam på flera punkter är öppet racistisk. T ex är araber, särskilt hashimiter, mer värda än andra muslimer och naturligtvis oändligt mycket mera värda än otrogna. Judar och kristna kan på nåder få leva som tredje klassens medborgare, dhimmis, i sitt eget land om de är underdåniga och betalar särskild skatt osv.

På slutet drabbas Larsson tydligen av någon sorts eftertanke då han säger att ”en diskussion om islamofobi inte får användas som en ursäkt för att undvika frågor som kan vara stötande för vissa muslimer”. Just så, men det är exakt så begreppet nu under flera år har använts i flera europeiska länder.

Sammantaget är Larssons artikel ett slående exempel på bristande intellektuell och akademisk hederlighet. Har den intellektuella permafrosten så till den grad spridits från islam till våra universitet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sunday 9 December 2007

Besannad farhåga – nytt lågvattenmärke i ”Människor och tro”.

För knappt tre veckor sedan avslutade jag ett kritiskt inlägg mot ett inslag i rubricerat program med att befara att vi snart skulle få se nya bedrövliga inslag i denna programserie. Spådomen slog in med emfas i det senaste programmet.

I inslaget intervjuar journalisten Rigmor Olsson en ung kvinna, Dekha Ibrahim Abdi från Kenya, som är i Stockholm för att ta emot ett av ”Right Livelihood-priserna”. Reportaget ”gullar” med pristagarinnan och reportern låter henne oemotsagd framföra de mest bisarra påståenden varför det är en ren parodi på kritisk och undersökande journalistik.

Abdi må vara en välmenande, rentav ”snäll” person, men hon avslöjar i programmet, liksom intervjuaren en avgrund av naiv okunnighet om islam, en religion som går som en röd tråd genom programmet.

Redan i början av inslaget får vi ett exempel på en typisk vänstervinkling. Det konstateras att regeringen under Abdis uppväxt hade undantagslagar och ”använde militär för att få bukt med våldet och gerillan”. I nästa andetag sägs att ”armén brände ner byarna runt hennes skola.” Notera att Abdi säger ”village” i singularis medan Olsson använder pluralis. Det blir genast armén som utmålas som buse medan gerillans våld, som uppenbarligen var skälet till att trupp insattes, förbigås med tystnad.

Man konstaterar sedan att ”på 90-talet accelererade hat och våld mellan olika klaner” när ”militärens makt försvann”. Det torde vara uppenbart, även om så inte sägs, att religiös konflikt var en tydlig del av klanstriderna. Man bör komma ihåg att Abdis hemstad Mombasa av historiska skäl har en betydligt högre andel muslimer än landet i övrigt. Detta nämns naturligtvis inte i programmet.

Mycket av det som sägs om fredsarbetet genom dialog på gräsrotsnivå är säkert behjärtansvärt och välmenande. Det är när fredarbetet kopplas till islam, programmet stinker av förljugenhet.

Man gör ett nummer av att Abdi har en katolsk manlig vän i Uganda som engagerat sig i att restaurera en moské i sin hemby. Detta ger en tydlig indikation på att hon (och intervjuaren) inte inser vad koranen och därmed islam och sharia kräver av sina anhängare. Abdi bryter här mot två mycket tydliga påbud inom islam. För det första får hon inte som kvinna ha någon manlig vän som inte är hennes man. För det andra får hon som muslim inte ha någon vän som är kristen (se bl a K 3:28, 5:51, 5:80).

Abdi presenteras som ”en djupt troende muslim”. Det sägs att islam är ”kärnan i hennes fredarbete” och att ”Koranen är hennes ledstjärna”. Hon säger själv att ”arbetet med att bringa fred mellan folk är en grundläggande kallelse i islam. Detta häpnandsväckande påstående möts endast av Olssons vaga fråga om att alla inte instämmer i detta.

Abdi genmäler då att en del muslimska ledare inte följer islam men att islam i sin kärna står för fred. Detta uppseendeväckande naiva och okunniga påstående får stå helt oemotsagt. Varken denna ”djupt troende muslim” eller intervjuaren har uppenbart den mest elementära kunskap om vad islam och erkannerligen Koranen föreskriver. Påståendet att islam är en ”fredens religion” kan på synnerligen goda och väldokumenterade grunder sägas vara en av mest spridda och grövsta lögnerna, som ständigt upprepas av islams apologeter och dess naiva och lättlurade medlöpare. Det är dessutom en kardinallögn de varken vill eller kan styrka på något sätt.

Däremot talar de av förklarliga skäl tyst om de otaliga bevis, som finns i Koranen och genomgående i islams historia, på att islam, ”svärdets religion”, är full av hat och exempellöst våld så som ingen annan religion.

Låt oss bara ta några få exempel ur Abdis ”ledstjärna”. Entydiga uppmaningar att döda judar, kristna och otrogna i allmänhet respektive att bedriva våldsam jihad mot desamma finns bl a i dessa koranverser: 2:191, 2:193, 4:76, 4:95, 8:39, 8:65, 9:5, 9:29 osv. Den som vill kan kontrollera i denna sammanställning av koran-översättningar auktoriserade av en muslimsk organisation.

Till saken hör att den ”djupt troende muslimen” Abdi inte kan välja att bortse från dessa och många andra hatsekvenser eftersom Koranen är mycket tydlig med att en muslim inte kan välja och vraka bland dess verser (K 2:85 och 4:150-151) såvida de inte abrogerats (ersatts av en ny och bättre enligt K 2:106) av Muhammed och hans Allah. Det senare hjälper föga eftersom alla de mest våldsamma och hatiska verserna tillkom i Medina och därför är de gällande.

Det är således lätt att konstatera att i den mån Abdi bedriver ett verksamt fredsarbete, är det inte tack vare islam och Koranen utan trots dessa inspirationskällor.

SR lånar sig här till att vara en megafon för islamismens förljugna och grundfalska propaganda om islam som fredens religion. Detta är inte bara intellektuellt och journalistiskt ohederligt utan dessutom ett klart brott mot kravet på SR om opartiskhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Wednesday 5 December 2007

Après nous le déluge!

Gustafsson i S bad mig för en månad sedan om en kommentar till ”The Coming Third World War” av Paul Weston som han länkat till. Det långa dröjsmålet kan delvis ursäktas med att önskemålet kom mitt i en intensiv (och lyckosam) sikfiskeperiod. Jag kan bara beklaga dröjsmålet.

När G-son uppmärksammade mig på den hade jag ännu inte läst den, men väl många tidigare artiklar av denne alltid välformulerade, relevante och saklige författare.

Det Weston säger i den aktuella artikeln är helt relevant och stämmer väl med vad vakna iakttagare med grundkunskaper i islams dogmer har kunnat notera i flera länder i Europa under ett antal år. Han framhåller att det redan finns åtminstone två möjliga krigsorsaker närvarande.

Den första är att det föreligger ett fiendeförhållande mellan islam och liberal västlig demokrati. Detta fiendeskap upprätthålls och underblåses främst av otaliga imamer i hundratals moskéer över hela västvärlden.

Weston påpekar sakligt att så länge företrädare för islam ideligen utpekar västvärldens värdegrund som sin fiende, så föreligger denna fiendskap, oavsett vad vi och våra ledare säger, såvida vi inte underordnar oss islam.

Som den andra faktorn framhåller han majoritetens ökande vrede och ovilja mot islam trots dess blandade sammansättning av kristna, post-kristna, judar agnostiker, ateister m fl. Han menar att motviljan mot islam förenar dessa vitt skilda grupper.

Men, just här finns en svaghet i hans resonemang. Den stora diversiteten i väst är en risk i sig, som islam kan utnyttja och faktiskt redan utnyttjar. Ett tydligt exempel på detta är att vänstern och islam i flera länder gör gemensam sak trots att de ideologiskt borde stå långt ifrån varandra. Sett i historiens ljus har islam alltid skickligt utnyttjat religiösa/ideologiska sprickor på motståndarsidan. Ett tydligt exempel på detta är erövringen av Palestina år 637 då schismer mellan olika kristna och judiska grupper utnyttjades.

Weston nämner visserligen att urinnevånarna flyttar ut då islam flyttar in i ett område, men han underlåter att påtala graden av segregering i många städer. Faktum är att ett antal storstäder i Europa är på väg att ”balkaniseras”. Detta kan tidigare än en del anar i sig bli ytterligare en krigsrisk.

Weston påpekar att de styrande eliterna genom sitt kortsiktiga agerande underlättar islamiseringen och samtidigt begår förräderi mot sina egna ursprungsbefolkningar. Detta agerande föranleder rubrikvalet.

I en pågående artikelserie utvecklar Weston temat ytterligare. Del 1 publicerades för ett par veckor sedan och del 2 i förra veckan. Den bör läsas som ännu en varning för den utveckling, som tyvärr ser ut att leda mot katastrof.

Ju tidigare vi får stopp på detta vansinne desto mindre blir blodspillan och lidande. Detta enkla samband tycks eliterna inte ha förstått.Man gör närmast ödesbundet samma fatala misstag som en gång det liberala Europa gjorde visavi Hitler. Som alltid kommer vanligt folk att få betala med blod, svett och tårar för elitens missgrepp.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tuesday 20 November 2007

Enkelriktat och vinklat i ”Människor och tro”.

”Människor och tro i P1 har ofta inslag om islam; betydligt oftare än vad islams spridning i den svenska befolkningen föranleder. Programmet stryker dessutom som i det senaste inslaget (071118) oftast islam medhårs och dess medarbetare undviker ideligen att ställa de ”rätta” frågorna.

Nu senast intervjuade londonkorrespondenten Maria Eksedler en företrädare för en muslimsk organisation med anledning av den brittiska regeringens satsning för att bekämpa islamisk extremism och fundamentalism.

Eftersom intervjuaren verkar fundamentalt okunnig om islam och därför inte kan eller vill ställa adekvata frågor kommer den intervjuade muslimens åsikter att stå helt oemotsagda. Intervjuaren gör sig dessutom skyldig till några felöversättningar av intervjusvaren vilket ytterligare förvränger verkligheten. Programmet strider därför mot kravet på opartiskhet.

I början av inslaget hänvisas till en färsk brittisk undersökning, som visade att av ca ett hundra moskéer spred en fjärdedel s k hatlitteratur riktad mot bl a icke-muslimer och homosexuella. Regeringssatsningen syftar bl a till att genom utbildning begränsa detta uppenbara oskick.

Istället för att behandla denna uppenbarligen spridda och odemokratiska attityd bland alltför många muslimer tilläts den intervjuade, Humera Khan, angripa regeringen för bl a dubbla budskap utan att intervjuaren ställer en enda fråga kring grundproblemet som föranlett mångmiljonsatsningen.

Inte en enda fråga ställdes rörande orsaken eller källan till ”hatlitteraturen”, som råkar vara Koranen, vilken av muslimer i allmänhet, fundamentalister såväl som ”moderata”, anses vara Allahs direkta och oförfalskade ord att tro på utan ifrågasättande.

Nu råkar denna ”heliga bok” i stor utsträckning i sig själv vara just hatlitteratur. Inte minst surorna (kapitlen) 2,4,5,8,9,22 och 47 är rena läroboken i hat och intolerans mot judar, kristna och otrogna i allmänhet. Just där finns ursprunget till hatlitteraturen. Det är därför högst berättigat att fråga sig varför detta inte alls berördes.

Sedan ställdes frågan om varför en del muslimer attraheras av ”radikala tongångar och fundamentalism”. Programledaren hänvisade i sammanhanget till att enligt en rapport från MI 5 ”utgör minst 2000 personer i landet ett hot genom sitt stöd till terrorismen”. Denna formulering är inget annat än en ren skönmålning av verkligheten. Enligt rapporten, som publicerades tidigt i somras, är minst 2000 personer aktiva i olika terrornätverk. Det är något annorlunda mot att mer eller mindre stödja.

Alltnog, Humera Khan svarar: ”It’s a really complicated subject.......(it is) partly because of lack of recognition of a faithbased community”. Dvs direkt översatt: ”...brist på erkännande av ett samhälle baserat på tron(erkannerligen islam). Men i programmet översätts det till: ”....bristen på hänsyn till den som vill bygga sitt liv på religiösa grunder”.

Innebörden är väsensskild i synnerhet om man ser det mot bakgrund av den verklighet som blir alltmer tydlig i Storbritannien såväl som i andra länder i Europa där mer eller mindre isolerade samhällen etableras inne i samhället. Parallellen till vad som hände i Medina år 622 är uppenbar. Detta allvarliga faktum undgår programledningen.

Något senare ondgör sig Humera Khan över ”islamofobi” vilket av intervjuaren översätts till ”rädslan och fördomarna kring islam”. Det är märkligt att varje sakligt grundad kritik av islam ständigt i våra PK-media skall betecknas som ”islamofobi” eller fördomar.

Om det nu står in extenso i Koranen som i 9:5( och otaliga andra verser) att muslimer skall döda otrogna varän de finner dem, är det då en fördom att att påpeka att så är fallet?

Jag anser inte det; särskilt inte mot bakgrund hur majoriteten av muslimer ser på Koranen.

”Människor och tro” har åstadkommit ett nytt bottennapp vad avser ärlig och saklig skildring av islam. Tyvärr lär vi inte behöva vänta länge på nästa i samma genre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Thursday 25 October 2007

Naivt, okunnigt och ologiskt

Fredagens ledare i DN är ett märkligt aktstycke. På ett vis påminner den om Koranen eftersom den är full av motsägelser och inkonsekvenser. Dessutom undviker författaren notoriskt att dra rimliga slutsatser då han i analysen kommer nära något som liknar sanning.

Han noterar att nordiska matyrkandidater ofta tycks komma från utsatta miljöer medan brittiska och andra terrorister har sin bakgrund i medelklassen. Trots att en medelklassbakgrund inte räckte där föreslår han att en större muslimsk medelklass borde främjas här genom ökad invandring. Logiken är inte uppenbar.

Samtidigt undviker han att dra den enda rimliga slutsatsen, nämligen att den gemensamma nämnaren för alla dessa muslimska terrorister är just islam. Förklaringen är alls inte ”kulturell och psykologisk”, den är ideologisk och universell och står att finna i otaliga verser i Koranen och och i många hadither. Våldsam jihad mot judar, kristna och otrogna i allmänhet i syfte att göra islam till den dominerande religionen/ideologin är entydigt föreskrivet för alla muslimer(2:216, 8:39 m fl) som inte är förhindrade av handikapp eller ålder. Död som martyr är dessutom enligt Koranen den enda säkra vägen att nå paradiset.

Det utanförskap skribenten talar om är i de flesta fall självförvållat och betingat av regler i Koranen, hadither och i sharia som hindrar integrering med det omgivande samhället. Det finns t ex ett antal verser som säger att en muslim inte får ha judar eller kristna som vänner.

Ledaren säger att: ”Koranens levnadsregler gäller hela livet”. Rätt så, men de gäller dessutom alla aspekter av livet. Detta finns kodifierat i samtliga lagskolor för sharia (fyra ledande inom sunni, en inom shia). Man behöver alls inte vara ”extrem uttolkare” för att konstatera att ”demokrati och mänskliga rättigheter inte är förenligt med islam.” Det kan ju knappast vara en slump att samtliga 57 muslimska länder (även de som betecknas som moderata) har skrivit under ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam”. Detta dokument stipulerar att mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas enligt sharia. Är författaren verkligen så okunnig om islam att han/hon inte känner till detta? Varför då inte överväga att skriva om andra ämnen än islam.

Naiviteten och okunnigheten fira nya triumfer när skribenten säger att: ”islam också erbjuder moderata varianter”. Islam utgår från Koranen (och hadither) och det finns endast en variant (numera) av Koranen, som själv uttalar att den är tydlig och att den troende måste acceptera den i alla dess delar(bl a 44:58 och 4:150-151). Det finns således en islam. Däremot finns det ett stort antal muslimer som inte har läst Koranen och som när de så kan tillämpar vad man skulle kunna kalla kulturell eller ”moderat” islam genom att inte följa alla dess föreskrifter. Glöm aldrig att de så kallade fundamentalisterna är ofantligt mer pålästa än s k ”moderata”.

Skribentens uttalar att: ”Skilj på tro och terrorism. Islam är ett välkommet inslag i Sverige.” Detta visar att hon/han inte har förstått något om islam. Den går inte att reformera eftersom dess urkund,Koranen, av i stort sett alla troende muslimer ses som Allahs direkta ord förmedlade av den siste profeten. Terror har gamla traditioner inom islam eftersom ”profeten” själv förordade det (bl a 3:151, 8:12). Välkomnar man islam innebär det att man förr eller senare får räkna med terror. Ex-muslimen IbnWarraq säger i sin utmärkta bok Why I am not a Muslim att alltför många i Väst: ”är oförmögna att inse att islam är ett hot och att den även är ett hot mot muslimer.”

Kravet att likställa världsreligionerna är riktigt enfaldigt, särskilt som det enligt texten syftar till att främja islam, den enda religion som entydigt i sina urkunder eftersträvar att med våld underkuva alla andra religioner (bl a 2:193, 3:85). Islam är helt enkelt inte rumsren i ett modernt demokratiskt samhälle.

Det bästa sättet att rädda muslimer och andra från våld och förtryck är att följa Ali Sinas råd och bekämpa islam genom att avslöja sanningen om dess kärna och våldsamma historia.

Det torde av detta korta inlägg framgå att islam på intet sätt är förenlig med samhällets ”liberala värderingar”.

Andra bloggar om: , , ,

Monday 1 October 2007

Avslöjande analys

Fredagens signerade ledare i Svd var något av ljuset i en alltför ofta mörk mediatunnel. Den präglades av insikt, öppenhet och intellektuell integritet, egenskaper vi numera alltför sällan ser exempel på i svenska medier. Heder åt Paulina Neuding för denna synnerligen relevanta och välskrivna artikel.

Artikeln inleds med ett citat från kassettband spridda från moskén på Södermalm med uppmaning att döda judar. Det har uppenbarligen undgått såväl författarinnan som kommentatorer till artikeln att citatet ursprungligen, låt vara med en mindre modifiering härstammar från en betydligt högre auktoritet inom islam än en moské i Stockholm. Uttalandet finns dokumenterat i en av de högst respekterade hadith-samlingarna inom islam. Det återges nedan (min översättning).

Sahih Bukhari Volym 4, Bok 52, Nummer 177:
Berättat av Abu Huraira:
Allah's Apostel sade: "Timmen (Domens dag) kommer inte att inträffa förrän ni strider mot judarna, och stenen, som en jude gömmer sig bakom, skall säga: Åh, muslim, det är en jude bakom mig. Kom och döda honom.”

Enda skillnaden är att träden saknas här. Uttalandet kommer alltså från islams högst mänskliga autoritet, profeten själv. Antisemitismen fanns inom islam många hundra år innan staten Israel ens var påtänkt och etablerad av islams främsta “förebild”. Det är ur sådana gamla och grumliga källor alltför många muslimer än idag hämtar sin inspiration.

Flera av de vänsterzombier, som på bloggar kommenterat Paulinas artikel har reflexmässigt och utan tanke beskyllt henne för “rasism”. Det visar att de som vanligt inte förstått något. Islam råkar vara en religion/ideologi med anhängare från ett stort antal etniska grupper.. Kritik av en sådan ideologi kan således inte vara ett utslag av rasism. Men vad annat kunde man vänta från dessa intellektuella svarta hål varur inget förnuftigt kommer.

Andra bloggar om: , ,

Sunday 30 September 2007

Kulturrevolution med lågt i tak

Bloggen Kuturrevolution hade i fredags två inlägg jag fann anledning att kommentera. Jag valde att posta kommentaren till Johan Erikssons alster. Trots att jag anser mig ha följt samtliga på bloggen angivna kommentarregler valde redaktionen att blockera två försök att posta kommentaren. Takhöjden där är uppenbarligen väldigt låg.
Det här är vad man inte ansåg sig kunna acceptera.

Jag läste med intresse din och Sebastians kommentarer till Per Gudmundsons föredrag, vilket jag tyvärr missade. Även om jag kan instämma i flera av era synpunkter är det en sak jag finner lite märklig. Ni använder, liksom Per av era kommentarer att döma, med en närmast aningslös självklarhet begreppen islamism och islamister. Dessa begrepp är inte minst av många muslimer och experter på islam omstridda.

Besök valfri hemsida från muslimska organisationer och ni finner någonstans, ofta redan i introduktionen, ett uttalande som säger att islam inte bara en religion utan omfattar alla aspekter av livet. Man uttalar oftast även att hela Koranen är guds direkta ord som en sann muslim måste tro på i sin helhet. Ett synsätt som är helt i enlighet Koranen.

En fråga som ofta ställs av muslimer som inte ser någon skillnad mellan islamism och islam är denna:”Om nu islam är ett sätt att leva hur kan vi då säga att de som vill leva efter dess principer vad avser juridiska, sociala, politiskaoch ekonomiska områden av livet inte är muslimer utan islamister som tror på islamism, inte just islam?”

Frågan är, om man har grundkunskaper om islam, synnerligen relevant. Ex-muslimen och iraniern Ali Sina brukar ofta säga att islamism är detsamma som renodlad islam. Han menar att problemet är just islam. Läs gärna denna ”Prolog” (http://www.news.faithfreedom.org/index.php?name=Sections&req=viewarticle&artid=1&page=1 och ”A Letter to Mankind” (http://www.news.faithfreedom.org/index.php?name=Sections&req=viewarticle&artid=3&page=1 ) för att få en uppfattning om vad det handlar om. Efter flerårig bekantskap med Ali kan jag försäkra att han stöder alla uttalanden på vedertagna muslimska källor.

Det är hög tid att sluta idyllisera islam – världens mest anti-demokratiska och anti-liberala religion.
Andra bloggar om: , ,

Thursday 27 September 2007

Slöjan används som politisk signal.

Dagens ledare i DN trampar verkligen runt i det multikulturella PK-moraset. Författaren avslöjar samtidigt avgrunder av okunskap om islam i allmänhet och politisk islam i synnerhet.

Skribenten gillar inte att: ”kopplingen mellan terrorism och islam skapat en ökad misstro mot muslimer.” De flesta vet att alla muslimer inte är terrorister men samtidigt är det väl bekannt att en överväldigande majoritet av terrorister världen runt är just muslimer. Att reducera problemet “till en bråkdel av världens muslimer” är en kombination av djup okunnighet och att hon/han handskas ovarsamt med sanningen.

Färska undersökningar i USA och Storbritannien visar att ca 25% av muslimerna stöder terroristerna. Brittiska MI 5 avslöjade tidigare i år att det finns ett stort antal nätverk och flera tusen individer, som aktivt planerar terrordåd. Samtidigt är det ett välkänt faktum att en stor del av s k moderata muslimer undviker att ta entydig ställning mot terroristerna.

Det är faktiskt skribenten ,som talar “mot bättre vetande” alternativt visar skriande brist på insikter. Om hon/han haft ens rudimentära kunskaper om islam, skulle han ha insett att islam utgör ett synnerligen konkret hot mot Västvärlden och mot västerländska värderingar.

Ett stort antal organisationer, skolor och moskéer över Västvärlden är finansierade och starkt influerade av Saudiarabien och dess mycket ortodoxa form av islam, wahabismen. Många institutioner är även starkt influerade av “Muslimska brödraskapet som ideologiskt står wahabismen nära.

Författaren borde ta del av “The Muslim Brotherhood “Project”” ett dokument som två månader efter 9/11 hittades av schweizisk säkerhetspolis hos en bankir med kopplingar till 9/11-terroristerna. Han kunde då i den mån hans intellektuella kapacitet medger kanske börja inse att islamsk jihad är betydligt mera mångfasetterad än några terrordåd då och då. Dessa dåd syftar främst till att förmå oss till alltfler eftergifter för islam medan man bygger upp styrka genom immigration, infiltration och indoktrinering. Kort sagt, att få oss till appeasementpolitik tills de är starka nog att ta över.

Att slutmålet är det globala kalifatet behöver vi inte sväva i tvivel om.

Den retoriska frågan: “Vad betyder det?” är i sig avslöjande. Det torde vara uppenbart att en överväldigande majoritet av svenskar på goda grunder anser att detta inte minst avser att nya invånare fullt ut måste acceptera våra grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Är inte det en rimlig och riktig inställning?

Det må vara att Sverige är “ett av världens mest sekulariserade länder.” Just därför och i brist på kunskap om islam är alltför många svenskar benägna att tro att islam är en religion lika “privat” som alla andra och lika flexibel för sekularismen. Dett gör oss extra sårbara i kontakt med den religion som utan konkurrens är minst benägen att acceptera sekulära idéer.

Slöjan är inte bara “ett uttryck för muslimsk trosuppfattning”, den är minst lika mycket en politisk signal. Det är knappast en slump att Kemal Atatürk, med insikter om islam sedan barnsben, förbjöd slöjor i offentligheten när han strävade efter att modernisera Turkiet från dess medeltida arv.

Det som händer idag i “moderata” Malaysia är heller inte en slump. När jag för första gången besökte landet för mer än tjugo år sedan var det vanligt i detta multikulturella land att även muslimska kvinnor inte bar slöja. Bruket har tilltagit markant under senare år i takt med den tilltagande radikaliseringen av islam. Nu berättar mina vänner där att regimen kräver att även icke muslimska kvinnor i offentliga befattningar skall bära slöja. Är det då fortfarande en “angelägenhet för troende muslimer”?

Sedan halkar skribenten in i det notoriaka PK-syndromet, nämligen att blanda ihop islamkritik med “etniska skillnader”. Detta är inget annat än intellektuellt ohederligt eftersom det finns muslimer i snart sagt alla etniska grupper. Islam är en religion/ideologi som måste kunna diskuteras och kritiseras som alla andra.

Skribentens aningslöshet når nya höjder när hon/han karakteriserar islam som “något slags diffust religiöst hot”. Islam är allt annat än diffus; det är en teokratisk antidemokratisk religion/ideologi som förnekar våra mest centrala mänskliga rättigheter.

Vårt största problem är inte att folkmajoriteten anser att nya invånare på fundamentala punkter skall “ta seden dit de kommer”. Det är snarare att den vänster-liberala PK-eliten p g a skygglappar stora som elefantöron är oförmögen att se verkligheten.

Andra bloggar om: , ,

Wednesday 26 September 2007

Många måste dela ansvaret

Gustafsson ger idag en helt relevant kommentar till ett klagobrev i Aftonbladet av ett antal naiva välgörenhetsfantaster. Hans rubrik fördelar dock ansvaret väl snävt.

Undertecknarna måste dela ansvaret för eländet med ett stort antal politiker ur samtliga etablerade partier som under ett antal år styrt administrerandet av den svenska nationens kollektiva självmord. Boken Exit Folkhemssverige visar övertygande att den självgode pösmunken Bengt Westerberg var en av de huvudansvariga tillsammans med olyckan och pinsamma allsångsledaren Birgit Friggebo när Bildt-regeringen i december öppnade slussluckorna för massinvandring stick i stäv mot en tydlig folkopinion. Eländet fortsatte sedan under socialdemokratiska regeringar.

I ett längre perspektiv ligger dock en stor del av ansvaret för dagens situation hos vänstern och socialdemokratisk ideologi. Jag åsyftar då den ohållbara demografiska situationen inom den svenska urbefolkningen.

I våra dagars miljödebatt talas det nästan dagligen om “hållbar utveckling”. Det verkar dock som om naturkramarna inte räknar människan som en del av just naturen. Det är statistiskt belagt att varje kvinna i genomsnitt måste föda minst 2,1 barn för att nationen eller kulturen på sikt skall överleva. I Sverige har under flera decennier födelsetalen varit alldeles för låga. Jag menar att de bakom den förda politiken måste bära en stor del av ansvaret för detta.

Medborgarna har länge invaggats till att tro att den allmänna välfärden kommer att ta hand om det mesta inklusive försörjning och vård av pensionärer. Problemet är bara att välfärden uppehålls av nyttigheter och tjänster, som måste produceras av människor av kött och blod. Om nu den yngre generationen har färre individer än den äldre går ekvationen inte ihop. Detta är egentligen så självklart att t o m politiker borde inse det.

Socialdemokraterna har sedan åtminstone tidigt 60-tal medvetet bedrivit en familjefientlig politik för att driva ut hemmafruar från hemmen och för att så tidigt som möjligt kunna indoktrinera barn i daghem och förskolor i den socialistiska utopin. Ingen utomstående person kan dock ersätta normala föräldrar i barns tidiga uppfostran. Resultatet av denna sociala ingenjörskonst har vi nu sett under några decennier i form av för låga födelsetal och socialt dåligt rotade individer. Det går åt både tid och pengar för att fostra barn. Många har därför i kortsiktigt tänkande i allt för stor utsträckning valt bort barn för att i stället få högre levnardsstandard.

Invandringspolitiken har sedan Friggebo med Bildts samtycke öppnade dammluckorna har förvärrat situationen istället för att som tidigare arbetskraftinvandring ge ett positivt bidrag. Skälen till detta är i huvudsak dessa två.

En stor andel av de s k ”flyktingarna” har varit och är lågutbildade. En mycket stor andel är dessutom muslimer och tillhör därmed en kulturkrets som står mycket långt från den svenska. Av ideologiskt-/religiösa skäl vill de oftast inte integreras i det svenska samhället. Följden blir att de i stället för att bidra till samhället med arbete och skatter i hög grad belastar detta ekonomiskt och socialt.

Det finns minst två goda skäl att befara att kostnaderna för invandringspolitiken är enormt höga. Det första är att politikerna vägrar presentera aktuella siffror eftersom sanningen uppenbarligen skulle bli för svårsmält för väljarkåren. Det andra gundas på ren reguladetri. År 1994 beräknade en statlig utredare den s k ”nettokostnaden” för invandringen till 30 miljarder kronor. Sedan dess har inga nya kostnader presenterats. Däremot har antalet invandrare och deras bidragsberoende mm ökat kraftigt. De verkliga kostnaderna måste således idag vara flera gånger högre. Varje annan slutsats vore matematiskt orimlig.

Den politiska klassen måste ta ett kollektivt ansvar för denna enorma vanskötsel av Sverige.

Andra bloggar om: , ,

Thursday 13 September 2007

Avslöjande hyckleri

Företrädare för våra media brukar ofta berömma sig över sina viktiga uppgifter i att granska makthavare och upplysa allmänheten om viktiga händelser och förhållanden. Särskilt när de avkrävs ansvar efter att som så ofta har ägnat sig åt verbal och andlig prostitution genom att publicera snaskiga detaljer om någon händelse eller person tar de till dessa högtidsord. Moraliskt är deras andliga prostitution mycket värre än traditionell prostituion trots att det i båda fallen gäller att sälja lösnummer.

I dagarna har vi fått nya exempel på medias moraliska förfall.

Den fredliga manifestationen eller demonstrationen.i Bryssel mot islamiseringen av Europa på årsdagen av 9-11 avbröts brutalt och helt utan provokation av kravallpolis. Kvinnor och äldre som bara fanns på plats utan att göra någon olaglig handling attackerades brutalt. Polisens agerande mitt i EU:s huvudstad kan inte betecknas som annat än skandal.

Ett antal svenska tidningar (DN, GP, SvD, Sydsvenskan,) rapporterade före demonstrationen att en EU-kommissionär uttalat att Bryssels borgmästares förbud mot en fredlig demonstration stod i strid mot principerna för yttrandefriheten. Det är just yttrandefriheten som våra i andra ämnen ofta moraliserande medier säger sig värna om. Man borde därför kunna förvänta sig att våra media skulle belysa den belgiska polisens skandalartade beteende i tisdags.

Genom att googla dels generellt på nätet dels individuellt på våra största svenska tidningar med sökorden ”demonstration i Bryssel” har jag jag inte fått en enda träff. Våra ledande tidningar har alltså inte ansett detta horribla övergrepp vara värt en enda stavelse. Istället ägnar samtliga flera artiklar och avsevärt spaltutrymme åt att muslimerna inleder Ramadan, en händelse som är helt förutsebar och därför borde ha begränsat nyhetsvärde.

Att döma av denna utmärkta artikel var det lika illa i UK.

Detta är inget annat än höjden av hyckleri från medias sida och något av ett nytt lågvattenvärde.

Den stora mängden artiklar om Ramadan är samtidigt ett bevis på att organisationen SIOE (Stop the Islamisation of Europe) har helt rätt i sina farhågor att islamiseringen av Europa och Sverige har gått alltför långt.

Andra bloggar om: , , , ,

Wednesday 12 September 2007

Demokrati á la Bryssell mm

En stillsam och fredlig manifestation på årsdagen för attentaten mot World Trade Center och Pentagon blev brutalt attackerad av belgisk polis mitt i EU:s huvudstad Bryssel. Det framgår av ett antal videoinspelningar som nu är tillgängliga på nätet att deltagarna absolut inte gjort något som kunde föranleda ett polisingipande och definitivt inte ett så brutalt.

Här finns ett antal talande bilder och rapporter och här finns en skildring av en svensk som var på plats. Titta, lyssna, läs och begrunda. Så långt har det gått i vårt Europa att den odemokratiska EU-diktaturens lakejer med facistiska metoder och övervåld förgriper sig på en fredlig manifestation. Var skall detta sluta?

Samma kväll jag sett dessa rapporter ser jag ”Uppdrag granskning” i TV1. Programmet visade med all önskvärd tydlighet att de senaste två decenniernas invandrings- och integrationspolitik är ett kostsamt och katastrofalt misslyckande. I programmet satt en av de huvudansvariga för eländet, den arrogante och självgode pösmunken Bengt Westerberg och mästrade Bert Karlsson med direkt felaktiga påståenden. Han försvarade som väntat den stora invandringen utan att nu eller tidigare ge ett enda hållbart motiv till att den politiska eliten år efter år drar på svenska folket enorma kostnader och sociala problem mot majoritetens vilja.

Andra bloggar om: , , ,

Friday 7 September 2007

Enfald och politisk korrekthet – en förödande kombination

Stina Lundberg gjorde sig idag i ”Ring P1” skyldig till grov censurering av en man som försökte framföra synpunkter kring den på gående islamiseringen av vårt land. När han refererade till budskap som framförts tidigare i en moské i Stockholm avseende islams strävan att ta över landet och världen tystades han ner och avfärdades på ett arrogant sätt av Stina.

Hon lät honom inte ens framföra några få meningar. När man hindras så av en uppenbart naiv och okunnig programledare att framföra synpunkter som på intet sätt var aggressiva har det gått för långt med den politiska korrektheten. Hon borde skämmas!

Samma dag skall Reinfeldt möta ett antal muslimska ambassadörer, vilket Gustafsson uppmärksammade i ett relevant inlägg igår. Samtliga dessa diplomater representerar med all sannolikhet länder som har undertecknat CDHRI, ett dokument som i ett antal avseenden står i strid mot FN:s Allmänna Deklaration om MR.

Sedan dess har det hänt att den politiskt korrekta , vänstervridna statsradion i ”P1-morgon” i morse släppte fram dels den egyptiske ambassadören som hade fräckheten att oemotsagd berätta att man skulle lämna förslag för att förhindra att ”något liknande” dvs ”Rondellhundsteckningar” skulle kunna hända igen.

Det hade varit mera på sin plats om UD kallat upp ambassadören och överlämnat en skarp protest mot Egypten för dess behandling av kopter och andra människor av kött och blod som förföljs av regimen i strid mot MR.

I samma program släppte man fram två muslimer, som även de oemotsagda fick beklaga sig över publiceringen av de aktuella teckningarna. Så mycket för den balansen och sakligheten som SR förmodas följa.

Enligt ekot i P1 var det idel leenden när ambassadörerna lämnade mötet med Reinfeldt. Detta ger anledning till oro. Vad har statsministern gett dessa odemokratiska diplomater för att hålla dem nöjda.

Min ståndpunkt är denna. Har han gett dem så mycket som en lillfingernagel, har han gjort sig skyldig till högförräderi mot våra frihetliga och demokratiska värden.

Allt fler i Europa börjar nu bli medvetna om det akuta hot, som den pågående islamiseringen innebär. Alla som delar den oron bör läsa detta dokument. Skriften är uppdelad på ett antal avsnitt och länkar till samtliga finns på länken ovan.

Andra bloggar om: , ,

Tuesday 4 September 2007

Guillous absurditeter mot Gulan Avcis klarsyn

Jan Guillous artikel i söndagens Aftonbladet är ett i många stycken märkligt aktstycke. Han radar upp ett antal minst sagt haltande eller irelevanta, för att inte säga rent absurda jämförelser.

Att jämföra invandringen av vallonerna, en liten grupp specialister med familjer, med de senaste femton årens massinvandring av muslimer saknar relevans och är ett utslag av intellektuell ohederlighet. Vallonerna var eftertraktade i dåtidens bergsbruk . Eftersom de tillhörde samma religio-kulturella sfär som ursprungsbefolkningen kunde de lätt integreras även om många länge bibehöll vissa kuturella särdrag.

Med den nu stora gruppen muslimer förhåller det sig helt annorlunda. Få av dem har efterfrågade kunskaper; många är i själva verket lågutbildade i en svensk jämförelse. De har därför i stor utsträckning haft svårt att komma in på en arbetsmarknad som länge haft brist på arbetstillfällen. Ett särskilt problem är att en stor andel av de muslimska invandrarna inte vill integreras i majoritetssamhället. Skälet till detta är att deras religion, islam, lägger allvarliga hinder i vägen. Många av dessa muslimer föraktar rentav på religiösa grunder det majoritetssamhälle som gett dem en fristad.

Guillous motiv för att använda citationstecken när han talar om muslimerna är sakligt fel. I själva verket anser sig en stor majoritet vara troende muslimer. Guillou visar här liksom tidigare att han inte förstått mycket av islam och dess kärna. Han verkar inte inse att islam är såväl religion som politisk ideologi integrerade i varandra. På grund avdetta och mycket stränga regler för apostater är det betydligt mycket svårare att lämna islam än andra religioner.

I resonemanget om julgranar och jultomtar avslöjar han vissa kulturhistoriska kunskaps luckor. Det var alls inte Viktor Rydberg som uppfann jultomten; den tomte han skrev om var folktrons betydligt äldre gårdstomte. Det var snarare Jenny Nyström som efter engelsk/tysk förebild introducerade jultomten. Denna kunskapsbrist kan vi dock leva med.

Betydligt allvarligare är att han genom talet om julattributen väljer att bortse från det verkliga hotet mot det svenska samhället och dess grundläggande värderingar. Islam, och jag menar här traditionell islam, innehåller ett antal grundsatser från Koranen och hadither (vedertagna uttalanden och handlingar tillskrivna ”profeten”) vilka står i direkt strid mot demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Islam är i grunden teokratisk och totalitär. Genom att ideologin är armerad med religion (eller vice versa) är den mycket farligare än nazism eller kommunism.

Guillous påstående att: ”det är alltid majoriteten som avgör.” visar på en häpnadväckande historielöshet. Muhammeds följeslagare och lokala medhjälpare utgjorde vid flytten till Medina 622 en mycket liten minoritet. Trots detta hade de vid Muhammeds död tio år senare med hjälp av hot, terror och exempellöst våld utrotat vissa stammar och lagt under sig större delen av Arabiska halvön.

Sverige och flera andra västeuropeiska länder har redan under ett antal år på flera punkter gett vika för muslimska påtryckningar. Flera europeiska s k ledare betedde sig rentav som ”dhimmis” bl a under karikatyrkrisen förra våren. Det är mer än hög tid att sluta ge avkall från våra värderingar för att tillmötesgå ”muslimsk känslighet”. Om vi inte nu kan eller vill hejda den pågående islamifieringen blir en av Guillous meningar sann. ”Historien kommer att döma oss hårt.”

Guillou ondgör sig över ”krig mot terrorismen”. I viss mening kan jag instämma i kritiken. Den terminologin är nämligen direkt enfaldig. Terrorism är nämligen en metod eller taktik. Istället för att bekämpa en metod (hur det nu skall gå till) bör man bekämpa dem som använder sig av metoden dvs islamisterna.

Det absurda påståendet att Thomas Bodtröm skulle vara farligare än Usama bin Laden faller på sin egen orimlighet

Guillou hävdar att andra inte begriper något och implicerar att endast han sett ljuset.
Samtidigt demonsterar han en häpnadsväckande brist på insikt och framför sina tunna teser i en bitvis arrogant, raljerande och självgod ton som för tanken till ett narcissistiskt navelskådande. Han verkar tro att bristen på insiktsbaserad argumentering mer än väl uppvägs av kändisskapet. Det blir till slut inget annat ordakrobatik helt utan substans.

Guillou och hans artikel framstår som intellektuellt svarta hål – inget förnuftigt kommer ut ur dem.

Gulan Avcis klarsynta och intellektuellt hederliga inlägg samma dag på Expressen Debatt framstår i stark positiv kontrast mot hans kria. Rakryggat står hon upp och försvarar våra omistliga demokratiska fri- och rättigheter. Hennes inlägg har särskild tyngd eftersom hon representerar ett antal medlemmar med personliga erfarenheter av att leva under diktaturers förtryck och i avsaknad av bl a yttrande- och pressfrihet. Jämför gärna det med Guillous erfarenheter som bortskämd gåsleverproletär.

Hon påtalar med rätta den bedövande tystnad som så ofta sprider sig bland politiker och i media då de mänskliga rättigheterna hotas av islamiska aktivister. Hennes uppmaning att sätta ner foten och att sluta krypa för islams apologeter är väl värd att följa.

På den intellektuella stjärnhimlen lyser hon som en fixstjärna mot Guillous svarta hål.

Andra bloggar om: , , ,

Sunday 26 August 2007

Taqiya i kubik

Germund uppmärksammade mig på denna artikel i Dagen med en intervju av Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd. Den korta artikeln är sig synnerligen avslöjande.

Som så ofta när denna och andra apologeter för islam uttalar sig i västerländska media förlitar de sig på den fundamentala okunskapen om islam bland journalister, politikeroch inte minst folk i gemen. Detta är det mest flagranta exempel på taqiya jag sett på länge eftersom alternativet okunskap om islams grundsatser framstår som mindre sannolikt för en person i hennes position. Eller, kan det vara så utstuderat att man gett en helt okunnig person uppdraget för att mera övertygande kunna förmedla lögnerna, dvs taqiya.

Intervjun berör främst situationen för apostater från islam, men redan i sitt första svar kommer Benaouda in på islams hållning till andra religioner. Och hon gör det genom att uttala en av de grövsta lögner jag sett eller hört på länge.

Det förhåller sig nämligen precis tvärtom mot vad hon säger. Koranen och haditherna är fulla av hätska utfall mot alla andra religioner och mycket tydliga med att dess utövare skall dödas om de inte omvänder sig till islam.

Koranen föreskriver i bl a 4:89 dödsstraff för apostater. Haditherna är som här: ”Vem som än ändrar sin religion från islam, döda honom” (Sahih al-Bukhari vol. 9, No. 57 p. 45) lika tydliga på den punkten. Denna inställning är dessutom kodifierad i samtliga ledande skolor för den muslimska lagen sharia.

En saklig och grundlig genomgång av detta, grundad på islamska källor, finns här.

Benaoudas försök att med hänvisning till sura 109 hävda att islam medger religionsfrihet är av noll och intet värde. Den har nämligen enligt den av ”profeten” introducerade doktrinen om abrogation (bl a K 2:106) ersatts av ett flertal verser i betydligt senare suror med ett allt annat än tolerant innehåll. Som exempel kan anges 2:191, 8:39, 9:5 och 9:29. Om ni inte har tillgång till koranen finner ni här tre parallella översättningar till engelska. En annan bra källa med koranverserna kategoriserade finns här.

Sammantaget är Benaoudas uttalanden ett av de tydligaste och värsta exemplen på taqiya.

Andra bloggar om: , , ,

Friday 24 August 2007

Kommentar till ”Jihad i Malmö”

Jag vill börja med att ge Jihad-bloggaren en eloge för att han publicerar bra och relevant material i ett mycket angeläget syfte. Tyvärr medger han inte möjlighet till kommentarer i sin blogg, vilket föranleder mig att försöka nå fram genom detta inlägg.

”hcp” försöker under rubriken ”Ett klarläggande” göra en tydlig distinktion mellan islam som religion och islamism som politisk ideologi. Detta är enligt min mening allt annat än invändningsfritt. För tydlighetens skull väljer jag att här använda hcp’s terminologi islam respektive islamism.

Det är riktigt att det förrutom de två huvudfårorna, sunni och shia, finns ett antal riktningar inom islam med, om man så vill olika tolkningar av den ”rätta läran”. Gemensamt för dem alla är Koranen. För sunniter och majoriteten av muslimska lärda är dessutom de erkända haditherna, främst enligt Sahih Bukhari och Sahih Muslim, synnerligen betydelsefulla inte minst för att sätta olika koranverser i rätt kontext.

Men låt oss här hålla oss till Koranen som enligt vedertagen muslimsk doktrin är Allahs direkta ord vilka inte kan ändras av människor, bortsett från de verser som abrogerats av den siste profeten själv. En god muslim måste tro på att Allah är den ende guden och att Muhammed är hans siste profet. Koranen är mycket tydlig med att man inte kan tro bara på vissa delar av den (se bl a K 2:85).

Koranen innehåller ett stort antal verser, som talar om relationen mellan å ena sidan islam och muslimer, å andra sidan andra religioner och ”otrogna”. Låt oss se på några sådana verser från en känd översättning, som är särskilt relevanta i detta sammanhang.

002.193 PICKTHAL: And fight them until persecution is no more, and religion is for Allah. But if they desist, then let there be no hostility except against wrong-doers.

008.039 PICKTHAL: And fight them until persecution is no more, and religion is all for Allah. But if they cease, then lo! Allah is Seer of what they do.

009.033 PICKTHAL: He it is Who hath sent His messenger with the guidance and the Religion of Truth, that He may cause it to prevail over all religion, however much the idolaters may be averse.

Kontentan är glasklar, eller hur? Bekämpa de otrogna tills islam har segrat. Det som det talas om här är religionen islam– inte någon särtolkning. Det framgår också tydligt att att jihad är en fysisk strid inte någon inre kamp,som en del apologeter försöker göra gällande.

Den synnerligen starka kopplingen mellan religion och politik är tydlig i islams tidiga historia. Sedan Muhammed etablerat sig i Mecka var han såväl andlig och politisk ledare som rättsligt överhuvud. Det är därför inte en slump att sharia främst baseras på Koranen och Sunna. De fyra första kaliferna var också andliga och politiska ledare med utgångspunkt i religionen. Kalifaten var således starkt centralstyrda teokratier. Så fortsatte det åtminstone formellt långt fram under det ottomanska väldet.

Av detta framgår att islam de facto är både religion och politisk ideologi. Meningen: ”Islamism är däremot ett försök att göra en viss tolkning av islam till en politisk ideologi.” är därför sakligt fel. Det som i debatten benämns ”islamism” är inget annat än renodlad islam, direkt från källan och utan omtappning.

Andra bloggar om: ,

Thursday 23 August 2007

Om krökta ryggar

Germund påtalade i måndags med all rätta under rubriken ”Civilkurage eller politiskt korrekt krökta ryggar” att: ”Det är rent ynkligt att värna om en religion vars ledare inte fullt ut accepterar en samhällsordning med:Mänskliga rättigheterDemokratiJämlikhetJämställdhetReligionsfrihetÅsiktsfrihetTryckfrihetKönsneutrala äktenskapUtbildning enligt Skolverkets normer”.

Jag försökte i onsdags lämna en kommentar med ungefär (glömde spara kopia) följande innehåll:

”Ja, det är ynkligt men värre än så. Det är förräderi mot de värden vårt demokratiska samhälle bygger på.

Det bör framhållas att det inte enbart är vissa ledare eller fundamentalister inom islam som vägrar acceptera dessa fri- och rättigheter. Motståndet är institutionellt och systematiskt inom islam och grundas på klara och entydiga uttalanden i Koranen och Sunna/hadither.

Samtliga muslimska länder har undertecknat ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI). Detta dokument finns sedan 1990 och tar öppet avstånd från FN:S allmänna förklaring om de Mänskliga Rättigheterna (MR), inte minst genom att göra MR underställda sharia, den muslimska lagen baserad på Koranen och Sunna.

Detta faktum väljer ”våra” s k politiska ledare att blunda för år efter år. Dessa inkluderar den ofta prisade diplomaten Jan Eliasson som 2006 i egenskap av ordförande i FN:s Generalförsamling (och samtidigt svensk utrikesminister) var med om att sjösätta FN:s nya råd för mänskliga rättigheter. Denna institution ersätter den sedan länge dysfunktionella ”Kommissionen för mänskliga rättigheter”. Det nya rådet fick naturligtvis ett antal av undertecknarna av CDHRI som framträdande medlemmar.

Det är inget annat än förräderi av våra politiska ”företrädare” att ständigt blunda för att de MR, som är omistliga för demokratin så flagrant åsidosätts. Det förefaller som om MR bara nämns av de politiska ledarna vid högtidliga tillfällen; inget som man är beredd att försvara i det dagliga arbetet.”

Ungefär så skrev jag, men inlägget publicerades inte, då Germund valde att inte släppa fram kommentaren. Det är naturligtvis upp till honom som blogg-innehavare att göra så. Tillåt mig bara tycka att det är något av ödets ironi att Germund i anslutning till en av honom satt rubrik om krökta ryggar själv kröker rygg för etablissemanget.

Jag kan försäkra att innehållet i min kommentar är helt sakligt korrekt.

Det finns skäl att påminna om att det nya ”rådet” redan under vårens session försökte tysta en människorättsorganisation (UN Watch) som behagade kritisera rådet och en del av deras medlemmar (se och hör detta inslag). Man antog även en resolution, som i princip förbjuder kritik av islam. Rådet har således redan under sitt första arbetsår grundligt diskvalificerat sig självt som värnare av MR.

Men vad annat hade man kunnat vänta sig av en församling med representanter från ett stort antal länder notoriska för sina ständiga och grova brott mot MR. Kontrollera gärna sammansättningen här. Snacka om att sätta bocken till trädgårdsmästare.

En annan reflexion i sammanhanget. Jan Eliasson har under många år haft flera framträdande uppdrag inom FN. Försök inte inbilla mig att han inte känner till CDHRI. Om framstående diplomati är liktydigt med att kröka rygg för det och dem som är ansvariga för grova brott mot FN:s egna MR, så betackar jag mig för sådan.

Det är hög tid för mindre diplomati och mera klarspråk.

Andra bloggar om: , ,

Tuesday 24 July 2007

Granstedt har inget förstått

Granstedts artikel på SvD Brännpunkt avslöjar en makalös historielöshet och brist på insikt om den religiöst/ideologiska bakgrunden till Hamas’ uttalade strävan att ”kasta judarna i sjön”. Hans parallell mellan problemen i Palestina och förhållandena i Sydafrika under apartheid är därför helt utan relevans.

I den muslimska världen håller man sin urgamla historia samt ”profetens” postulat och påbud levande genom att ständigt referera till dem i moskéer och skolor. Koranen och Muhammeds gärning hålls i högsta grad levande.

Västvärlden har istället under ett antal decennier mer eller mindre nedmonterat historieundervisningen och fokuserat mot att ”se framåt” med stora skygglappar mot historien och dess stora betydelse för nutida förhållanden. Många är därför illa rustade att analysera situationer med stark historisk bakgrund. Man man möjligen något ursäkta Granstedt med att han är offer för dessa sakernas tillstånd.

Bakgrunden till Hamas’ och för övrigt den samlade muslimska världens motstånd mot Israel alltsedan dess tillkomst är helt enkelt muhammeds testamente på dödsbädden att rensa hela arabiska halvön från ”otrogna” (se Bukhari Vol 4, bok 52,nr 288). Det är inte i första hand fråga om några gränser hit eller dit utan ideologiskt betingad strävan att eliminera Israel. Granstedt skriver:”När Hamas äntligen väljer att på demokratisk väg få ett folkligt mandat” och tar detta som intäkt för att det skulle röra sig om en demokratisk organisation avslöjar han sin genuina okunskap och naivitet vad avser islam och muslimskt tänkande.

Islam och demokrati är oförenliga eftersom islam och sharia förnekar ett antal av de rekvisit som är nödvändiga för demokrati. Eftersom Hamas är en fundamentalistisk islamisk organisation, gäller detta i högsta grad även för den.

Han skriver vidare: ”Freden måste bygga på insikten att araber har samma människovärde som israeler,”. Detta kan förefalla invändningsfritt menavslöjar åter hans brist på insikt om islam. Det torde inte finnas någon religion eller ideologi som gör en så tydlig skillnad mellan ”troende” och ”otrogna” eller mellan ”vi och dom”, som islam. Otaliga verser i Koranen och mängder av hadither uttalar hur lågt stående judar, kristna och hedningar är i förhållande till de ”troende”. Detta är inte bara något som står i gamla böcker. Det hålls levande och predikas varje fredag i tusentals moskéer över hela världen.

De som måste övertygas om människors lika värde är i första hand muslimerna i området. Där har Granstedt en uppgift att bita i.

Hur tror Granstedt att det skall gå att ”räcka ut handen till” och förhandla med en part med så djupt rotade ideologiska föreställningar?

Andra bloggar om: , , ,

Saturday 21 July 2007

Talande bild


Någon tid efter att påven hållit sin sedermera berömda Regensburg-föreläsning publicerades denna bild som kommentar till de händelser som följde.



Islamistisk advokatyr i stereo

Huvudledaren i SvD liksom brännpunktsartikeln på motstående sida är delvis ute i samma ärende. De propagerar för det islamistiska partiet i Turkiet inför stundande val. Båda artiklarna innehåller också ett antal motsägelser inbördes såväl som mot varandra. De undanhåller båda också några viktiga sanningar, vilka är avgörande för att ta ställning till huvudfrågan. Detta är är närmast symptomatiskt och kanske oundvikligt när man behandlar något som har sina rötter i Koranen, en bok belamrad med just motsägelser.

Ledaren anger tonen genom att hänvisa till en ingrodd ”islamofobi”. I nästa mening påstår man att det aktuella valet på något sätt, oklart hur, skulle visa att sådan är obefogad. Att döma av de omfattande demonstrationerna är tydligen ett betydande antal turkar själva rädda för en ytterligare islamisering av samhället. En stor del av den opposition som demonstrerat är, som en följd av valsystemet, inte representerad i Nationalförsamlingen. Regerande AKP har med34,3 % av rösterna 66% av mandaten, oppositionspartiet CHP har 19,4% av rösterna 32% av mandaten medan fem partier, alla med mer än 5% av rösterna, tillsammans har 36,5% av rösterna men inga mandat. Resterande 9,8% av rösterna fördelas på tolv småpartier av vilka ett har 6 mandat. Nästan hälften av avgivna röster saknar alltså representation i parlamentet. Just en snygg demokrati.

Båda artiklarna sätter direkt eller indirekt likhetstecken mellan oppositionen och ”militären”. Bilden är betydligt mer komplicerad än så. En stor del av den faktiska oppositionen mot ytterligare islamifiering finns inte minst i en välutbildad medelklass längs kusterna och i de större städerna.

Ledaren påstår att Turkiet är en av världens mest sekulära stater, medan Kurdo Baksi hävdar att så inte är fallet. Däremot tycks båda vara eniga om att det islamistiska AKP är en garant för demokrati medan allt ont emanerar från ”militären”. Båda blundar för att kemalisterna och militären av många anses vara en garant mot islamifiering.

Ingen av dessa åsiktsmånglare dristar sig till att nämna att Turkiet är ett av de 57 länder som undertecknat CDHRI, än mindre att detta faktum utgör ett synnerligen allvarligt problem från demokratisynpunkt eftersom det är ett i grunden odemokratiskt dokument. De bortser även från att det var en demokratiskt vald regering inte militären som undertecknade CDHRI.

Båda påtalar med rätta fortgående kränkningar av mänskliga rättigheter men får det att låta att det är ”militärens” fel trots att det uppenbart skett och sker under den sittande regeringens ”vakt”. Att tro att ett land som bekänner sig till att sharia (se CDHRI) skall ha ett överordnat inflytande på landets lagar skulle kunna vara ”världens första muslimskt styrda fullgoda demokrati” är mer lovligt naivt.

Andra bloggar om: , , ,

Wednesday 18 July 2007

Sorglös demagogi av Sorgenfrei

Expressens nätupplaga publicerade idag (18/7 -07) en i flera avseenden märklig artikel. Innan vi går in på sakinnehållet finns det skäl att något stanna vid presentationen eller marknadsföringen av inlägget.

Redan rubriken anger att att innehållet är politiskt. Författaren presenteras däremot som religionshistorier och blivande doktorand d v s en väl etablerad akademiker. Man kan förmoda att detta sker för att invagga den fåkunniga menigheten i något av den akademiska saklighetens trygghet.

I min måhända omoderna värld skall en sann akademiker sträva efter att finna ”sanningen” eller åtminstone så mycket av sanning som med hänsyn till tillgängliga fakta och befintliga metoder f n står att finna. Att medvetet eller av sorglös letargi välja bort eller rentav förvränga lätt tillgängliga fakta är allt annat än godtagbar akademisk nivå. Jag skall nedan beröra ett antal sådana tillkortakommanden.

Låt oss börja med en terminologifråga som inte bara är semantisk utan har stor faktisk betydelse. Redan tidigt nämns begreppet ”islamdemokratiska” i samband med AKP och Turkiet. För den som har den minsta kunskap om islam är ordet minst sagt motsägelsefullt. I en intervju i ”Människor och Tro” feb 2006 sade Dr Azzam Tamimi apropå islam och sekularisering att det var otänkbart eftersom det vore en självmotsägelse. Exakt detsamma gäller begreppet ”islamdemokratisk”.

Vad har jag då för grund att påstå detta frågar sig vän av ordning? Jo, för det första är det knappast någon slump att Turkiet är ett av 57 muslimska länder inom OIC som undertecknat ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI), som i väsentliga avseenden, inte minst vad avser demokratiska rättigheter, avviker från de Allmänna Mänskliga Rättigheterna. Och varför har man då gjort detta? Jo, enligt islamskt synsätt, inom såväl sunni som shia, är det den av Allah genom Koranen och haditherna givna lagen — sharia — som skall reglera alla förhållanden inklusive mänskliga rättigheter. Av detta följer att en av Allah given lag inte kan ändras av människor; d v s i demokratisk ordning.

Man måste därför vara helt sorglös med fakta och/eller helt okunnig i islamologi för att i ett begrepp förena de två orden islam och demokrati. De är ungefär lika blandbara som olja och vatten.

Sorgenfrei säger att: ”Det finns inga naturliga gränser mellan folk och kulturer, länder och världsdelar.” Detta är i flera avseenden en sanning med modifikation. Det finns faktiskt ofta naturliga geografiska gränser inte minst mellan världsdelar och även mellan enskilda länder i form av oceaner, hav, bergskedjor eller floder. I andra fall kan det helt visst saknas i geografisk mening naturliga gränser men det hindrar inte att det är naturligt att individer eller grupper av individer allt efter kraft och förmåga hävdar ett område eller revir. Detta ser vi exempel på överallt inom djurvärlden och faktiskt även i växtriket. Gränserna är i den meningen naturliga så länge individen/gruppen förmår hävda dem. När detta inte längre lyckas kan det medföra undergång för hela gruppen.

Ett annat sorglöst påstående är detta: ”Från det att osmanerna intog Konstantinopel 1453 uppfattas turkarna allt mer som ett hot.” Jaså, verkligen!? Man undrar vad han grundar det på. Från 700-talet hade det bysantinska väldet varit utsatt för ständiga attacker från muslimerna och steg för steg hade Anatolien som en gång var kristet kärnland erövrats med svärdets makt. Påven refererade förra hösten i sin numera berömda Regensburg-föreläsning till en skriftväxlng mellan den lärde kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk muslim i slutet av 1300-talet. Det framgår tydligt av den skriftväxlingen att kejsaren var väl medveten om muslimerna (turkarna) ”som ett hot”. Han var dessutom helt på det klara över den stora skillnaden i ”kultur och religion” utan att den behövde ”utmålas” för honom.

Författaren har mycket dimmiga begrepp om ”roten till den europeiska överlägsenhet gentemot Turkiet.som levt kvar in i våra dagar.” Islam har från första början haft en våldsam och parasitisk karaktär. Med början i kamelkaravaner, över judiska klaner,via städer, länder och kulturer har hela tiden nya errövringar försörjt kalifatet med rikedomar och kunskaper. När errövringsvågen efter underkuvandet av Balkan ebbade ut började även imperiet stagnera. En huvudanledning till detta är att islam begränsar fritt tänkande eftersom all nödvändig kunskap anses finnas i Koranen.

Samtidigt hade i Europa från renäsansen ett friare tänkande stimulerat en allt snabbare utveckling av vetenskap och teknik samt gynnat nya ”upptäckter”. Kemal Atatürk var väl medveten om detta och det var därför han genom sekularisering av landet ville befria det från en del av det muslimska ok som förhindrade utveckling.

Genom att utmåla det sekulära statsskicket som auktoritärt och odemokratiskt i motsats till moderniserade och reformerade islamiska partiet utför han ett halsbrytande intellektuellt och logiskt trapetsnummer. Att ta den med skygglappar utrustade turkofilen Ingmar Karlsson som sanningsvittne gör inte saken bättre.

Har dessa herrar inte förstått något av islams innersta kärna, eller är de i wahabisternas såld? En sekulär stat är en styggelse för varje troende muslim, som Dr Amimi så vältaligt uttryckte det. Påståendet att det skulle finnas ”en islamisk variant av kristdemokratin” i Turkiet är häpnadsväckande och på intet sätt underbyggt.

För den som vill öppna ögonen är påståendet ”att ”islamdemokratiska” teoretikerna vunnit mark i såväl arabvärlden som Iran och inte minst i Turkiet.” än mer häpnadsväckande. Menar han på fullt allvar att t ex ayatollorna i Iran som basar för en förtryckarregim är ”islamdemokratiska”? Jag betackar mig för en sådan demokrati.
Faktum är att de tendenser som utvecklats mest i den islamiska världen sedan början av 1900-talet är mycket ortodoxa och med rötter i Muslimska Broderskapet och i wahabismen. På vilken planet lever vår sorglöse islamolog?

Att ta in Turkiet i EU innan det finns övertygande bevis på att det faktiskt finns en i grunden reformerad islam vore förödande för Europa och för tanken på frihetlig demokrati. Det är faktiskt avsevärt mycket bättre att ha en ”extremistisk grannnation” än att släppa in en trojansk häst innanför murarna.

Att hålla Turkiet utanför EU skulle äntligen ge EU:s muslimska innevånare en tydlig signal om att Europa menar allvar med det fria, demokratiska och icke-teokratiska samhället och förhoppningsvis få dem att inse att vill de leva här får de vara så goda att integrera sig.

Andra bloggar om: , , ,

Rättmätigt krav på sanning

Kurt Lundgren efterlyser med all rätta sanningen om kostnaderna för invandringen. Han förundras över hemlighetsmakeriet och lögnerna och kommer helt relevant fram till en jämförelse med DDR.

Vi som i god demokratisk ordning är i vår fulla rätt att få veta hur skattemedlen används blir ideligen svikna av en självcentrerad politisk elit i maskopi med en sedan årtionden vänsterdominerad mediakår. Man undrar, var finns den rakryggade riksdagsledamot som ihärdigt ställer den exekutiva makten till svars för detta. Och var finns den”grävande journalist” som vill och vågar avslöja sanningen.

Detta nästan systematiska svek mot medborgarna har tyvärr pågått i många år. Jag har i ett tidigare inlägg hänvisat till den utmärkta och mycket väldokumenterade boken ”Exit Folkhemssverige” . Det är symptomatiskt att denna bok tigits ihjäl av våra ledande tidningar. Pröva själva och se hur många träffar ni får på någon svensk tidning. Man undanhåller alltså för samhällsdebatten väsentliga och vetenskapligt belagda fakta. Det stora delar av mediakåren ägnar sig åt är inget annat än verbal prostitution. Man säljer lättköpta nyheter, sensationer och underhållning. Samtidigt undanhåller man relevant information, som liksom granskning av makthavare, journalistföreträdare vid högtidliga tillfällen påstår vara pressens stora samhällsuppgift.

Alltnog, det finns uppgifter i den nämnda boken som kan användas för att något belysa relevansen av den av Kurt antagna kostnaden för invandringen. De senaste ”officiella” uppgifterna om dessa kostnader har ”frysts” år 1994 och anges då till 30 miljarder kronor. Det anges märkligt nog i motsats till andra poster i statens budget som en ”nettokostnad”. Sedan denna tidpunkt har antalet invandrare ökat markant samtidigt som arbetslösheten i denna grupp ökat kraftigt. De direkta kostnaderna har därför rimligen ökat väsentligt. Lägger man till detta den allmänna kostnadsutvecklingen samt att ett antal indirekta kostnader för ordningsmakt, skadegörelse, kriminalitet m m tillkommit eller ökat är det rimligt att anta att beloppet 100 miljarder kanske rentav är i underkant.

Att budgetbelopp i denna storleksordning undanhålles väljarna är inget annat än politisk skandal i ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt. Men tyvärr har vi inte anledning att vara förvånade, för på samma nedlåtande och föraktfulla sätt har den politiska eliten behandlat medborgarna i flera andra frågor, inte minst vad gäller hela hanteringen av EU-frågan.

Kurt nämner i slutet av inlägget Sverigedemokraterna som av de etablerade partierna notoriskt betecknas som ”odemokratiskt” mm. Men man skall undvika att kasta sten från ett glashus. Det är faktiskt de etablerade partierna som genom sitt faktiska agerande visat sig vara genuint odemokratiska. Som redan Bibeln säger: ”På frukten dömer man trädet”.

Svenska folket har i gångna tider gjort sig av med makthavare som inte verkat för folkets väl. Så kan och bör ske igen. Nästa val kommer sannolikt att bli avgörande för om ett fritt och demokratiskt Sverige skall kunna överleva.

Andra bloggar om: , , ,

Friday 6 July 2007

Roten till terrorn

Magnus Norell ställer I sin artikel på DN Debatt en intressant fråga beträffande de många terrordåden: ”Hur går detta till och vad krävs för att denna process skall sluta i mord?” Han lämnar däremot inget entydigt svar.

Han konstaterar helt sakligt att: ”Terrordåd genomförda i islams namn började långt före Irakkrigen.” Det är närmast något av ett understatement eftersom den anknytningen är lika gammal som islam. ”Profeten” säger själv i Koranen (3:151) att han ingjutit terror i motståndarnas hjärtan. Ungefär lika gammal är antisemitismen inom islam, som Norell korrekt framhåller som viktig i sammanhanget. Han visar där en tilltalande klarsyn. Denna antisemitism är väl dokumenterad i såväl Koranen (3:28, 5:60, 9:29 m fl) som i hadither.

Det är emellertid angeläget att känna till vad, som var grunden för Muhammeds och därmed islams antisemitism. När han flyttade till Yathrib (Medina) försökte han först vinna över de där etablerade judiska klanerna till sin nya lära. Detta misslyckades rejält inte minst för att flera judar med hänvsning till sina skrifter kunde påvisa att Muhammed grovt missuppfattat personer och händelser ur gamla testamentet.

Detta att vilja hålla fast vid sin religion och inte konvertera till islam betecknades med än idag gängse islamiska offerretoriken som ”förtryck” (läs gärna: When is Islam Oppressed ). Notera att judarna där enligt tillgängliga källor (muslimska) aldrig fysiskt eller på annat sätt hotade Muhammed eller hans följeslagare. Däremot kritiserade och drev några s k poeter med honom när han fått saker om bakfoten. Detta kunde han av flera skäl inte tåla, inte minst för att det kunde störa hans auktoritet. I stället för att bemöta dem intellektuellt beordrade han med början strax efter slaget vid Badr mord på Asma och senare flera andra kritiker.

Känns mönstret bekant från nutida händelser? Fatvor, hot och mord på kritiker i stället för att intellektuellt bemöta kritiken har på senare år blivit allt vanligare. Skälet är dessutom detsamma som när Muhammed undanröjde sina kritiker, nämligen svårigheten att intellektuellt försvara orimliga påståenden. Attackera därför som standardmetod budbäraren i stället för budskapet. Detta ser vi nästan dagligen exempel på.

Något senare samma år påbörjades fördrivningen och utrotningen av judarna från Yathrib genom attacken på Banu Quaynuqa som fördrevs och fick lämna alla sina ägodelar som krigsbyte till Muhammed och hans anhang. Under de närmaste åren fördrevs och mördades samtliga judar från Medina. Kronan på detta verk var massakern på ca 800 män ur Banu Quraiza medan kvinnor och barn togs som slavar, de vackraste som sexslavar (konkubiner) åt Muhammed och hans män (K 33:26-27).

Här i islams barndom finns roten till antisemitismen inom islam. Israel är inget annat än en dimridå som framgångsrikt används för att få diverse okunniga vänsterelement och historiskt obildade liberaler att stödja islams sak. Israel ogillas av muslimer främst för att det ses som ett hinder mot att fullfölja Muhammeds befallning på hans dödsbädd om att rensa Arabiska halvön (inkl nuvarande Palestina) från judar och kristna.

Besinningslöst våld som regelbundet praktiserades av Muhammed och hans följeslagare leder osökt tankarna till onsdagens ledare i Svd där skribenten lovvärt och med viss framgång avslöjar några vanliga myter med anknytning till islam. Han undviker dock att diskutera den största och mest spridda myten, eller rättare lögnen: ”Islam är en fredens religion (Religion of Peace)”. Denn stora lögn sprids aningslöst av ”statsmän” som Bush och Blair, av andra europeiska politiker och naturligtvis av muslimska apologeter. Man följer uppenbarligen Hitlers råd att om en tillräckligt stor lögn upprepas ofta, framstår den som sann.

Visa mig ett enda entydligt fredligt budskap i Koranen, som inte är abrogerat av en senare vers. Koranen är tvärtom, särskilt i de suror som tillkom i Medina fylld av våld och hat mot dem som inte underkastar sig islam.

Norell säger: ”Den islamistiska terrorns kärna har sitt ursprung i en intern konflikt där Islam (här definierat som summan av alla dem som betecknar sig som muslimer) utkämpar en kamp om vilka tolkningar som ska ha företräde. I detta är vi till del åskådare, vi som inte är muslimer.”
Detta uttalande innehåller några allvarliga sakfel. För det första har inte terrorns kärna sitt ursprung i en intern konflikt inom islam. Det är riktigt att shismen mellan sunni, shia och diverse grupperingar inom islam ofta spelar en stor roll för händelseutvecklingen. Själva kärnan till terrorn står dock att finna dels i Koranen och dess budskap dels i den ”väckelse” inom islam som inleddes av Muslimska Broderskapets grundare Hasan al-Banna. Islamisternas mål är att med alla tillgängliga medel få hela världen att underkasta sig islam. Där och ingen annan stans finns kärnan.
För det andra är ”vi som inte är muslimer” inte bara åskådare. Vi är, värre än så, vi är offer för deras omfattande aktiviteter. Vi kommer dessutom att fortsätta att vara offer, och i än högre grad än idag, om inte vi, våra ledare och s k intellektuella snabbt lär oss och vågar erkänna vad det hela handlar om.
Islam är en teokratisk, totalitär ideologi nödtorftigt beslöjad till att försöka framstå som religion. Och, mot en sådan ideologi, lika lite som mot nazismen, duger inte appeasement.

Andra bloggar om: , ,

Wednesday 27 June 2007

Glöm inte det verkliga problemet

Per Gudmundson behandlar i dagens ledare i Svd några problem med anknytning till islam apropå bilder av ”Rage Boy”. Som så ofta med Gudmundson formulerar han några kloka synpunkter, men ibland når han inte ända fram. Han skriver följande som slutkläm på ledaren.
”Den muslimska världen har ett enormt problem med den fundamentalism som hotar att koppla grepp om religionsutövarna. Det ska vi inte förneka. Men vi ska fråga oss varför vi låter en handfull extremister bli representanter för muslimerna i nyhetsrapporteringen, och varför vi överväger att anpassa våra liv efter denna projicerade bild. Det är ju precis vad islamisterna vill! Christopher Hitchens skriver i måndagens Slate.com att ”vi kanske måste stå ut med världens arga unga muslimska män, men vi borde inte göra deras jobb åt dem”. Det ligger mycket i det.”
Det sagda ger anledning till ett antal kommentarer.

För det första är det inte bara ”Den muslimska världen...” som har ett problem med fundamentalismen inom islam. Vi är alla drabbade av denna på ett antal sätt i nästan hela Västvärlden eftersom den är representerad i varje land, i varje moské. Den drabbar oss i allifrån ökade kontroller på flygplatser till krypande och faktiska inskränkningar av yttrandefriheten, denna mest oumbärliga av friheter i ett demokratiskt samhälle.

Han får det nästan att låta som att problemet kan reduceras till ”en handfull extremister” som tillåts i media representera muslimer i allmänhet. Problemet är tyvärr väsentligt mycket större än så. Nästan exakt samma budskap framförs samtidigt över hela den muslimska världen, vid demonstrationer i London m fl städer i Väst och av imamer i ett stort antal moskéer och muslimska skolor såväl i muslimska länder som i Väst.

Självklart måste man instämma med såväl Gudmundson som Hitchens i att media inte borde hjälpa islamisterna i deras ansträngningar. Ett stort problem under en följd av år har varit och är att flertalet s k opinionsbildare, politiker som journalister, gjort och gör just det. Genom ständiga eftergifter, genom en skändlig självcensur och genom att underlåta att skaffa sig kunskap om islam  har de gett mer och mer utrymme för ett värre hot mot demokratierna i Väst än nazismen och kommunismen – islam.

Just det ni hörde rätt, islam inte islamism. Om man bekvämar sig till att läsa in grunderna i islams ”heliga” skrifter, Koranen och haditherna, finner man att kärnan i islam faktiskt är just det som i dagligt tal betecknas som islamism. På denna muslimska hemsida finns underlag för en grundkurs. Än bättre är att även läsa Ali Sinas senaste bok ”Understanding Muhammed”. I denna väldokumenterade bok visar han med stöd av främst muslimska källor att islam är inget annat än en våldsfixerad totalitär kult.

Överdrift menar en del. Inte alls. Lackmustestet på islams egenskaper finns där för alla att se i vår omvärld. Några exempel på islams oförmåga att hantera kritik genom att angripa budbäraren i stället för att bemöta kritiken i sak nämns i ledaren. Och hur kan det komma sig att inget OIC:s 57 muslimska länder har en helt fungerande demokrati? Varför har flertalet av dessa länder allvarliga inskränkningar i mänskliga rättigheterna inte minst vad gäller kvinnans ställning i samhället? Det är sant att alla muslimer inte är terrorister, men samtidigt är nästan alla dagens terrorister just muslimer. Är detta också en slump? Är det också en slump att islam är inblandat i nästan alla konflikter runt världen idag? Listan kan göras mycket längre.

När Bush, Blair och andra ledande politiker säger att islam är ”en fredens religion” är de antingen helt okunniga om islam eller hycklande ynkryggar helt utan moralisk ryggrad. Fred enligt islams terminologi uppstår först när alla kafir i Dar al-Harb har underkastat sig islam och den ”gudomliga” lagen sharia.

Är det den freden vår politiska elit eftersträvar? Det verkar tyvärr så.

Andra bloggar om: , ,