Många måste dela ansvaret

Gustafsson ger idag en helt relevant kommentar till ett klagobrev i Aftonbladet av ett antal naiva välgörenhetsfantaster. Hans rubrik fördelar dock ansvaret väl snävt.

Undertecknarna måste dela ansvaret för eländet med ett stort antal politiker ur samtliga etablerade partier som under ett antal år styrt administrerandet av den svenska nationens kollektiva självmord. Boken Exit Folkhemssverige visar övertygande att den självgode pösmunken Bengt Westerberg var en av de huvudansvariga tillsammans med olyckan och pinsamma allsångsledaren Birgit Friggebo när Bildt-regeringen i december öppnade slussluckorna för massinvandring stick i stäv mot en tydlig folkopinion. Eländet fortsatte sedan under socialdemokratiska regeringar.

I ett längre perspektiv ligger dock en stor del av ansvaret för dagens situation hos vänstern och socialdemokratisk ideologi. Jag åsyftar då den ohållbara demografiska situationen inom den svenska urbefolkningen.

I våra dagars miljödebatt talas det nästan dagligen om “hållbar utveckling”. Det verkar dock som om naturkramarna inte räknar människan som en del av just naturen. Det är statistiskt belagt att varje kvinna i genomsnitt måste föda minst 2,1 barn för att nationen eller kulturen på sikt skall överleva. I Sverige har under flera decennier födelsetalen varit alldeles för låga. Jag menar att de bakom den förda politiken måste bära en stor del av ansvaret för detta.

Medborgarna har länge invaggats till att tro att den allmänna välfärden kommer att ta hand om det mesta inklusive försörjning och vård av pensionärer. Problemet är bara att välfärden uppehålls av nyttigheter och tjänster, som måste produceras av människor av kött och blod. Om nu den yngre generationen har färre individer än den äldre går ekvationen inte ihop. Detta är egentligen så självklart att t o m politiker borde inse det.

Socialdemokraterna har sedan åtminstone tidigt 60-tal medvetet bedrivit en familjefientlig politik för att driva ut hemmafruar från hemmen och för att så tidigt som möjligt kunna indoktrinera barn i daghem och förskolor i den socialistiska utopin. Ingen utomstående person kan dock ersätta normala föräldrar i barns tidiga uppfostran. Resultatet av denna sociala ingenjörskonst har vi nu sett under några decennier i form av för låga födelsetal och socialt dåligt rotade individer. Det går åt både tid och pengar för att fostra barn. Många har därför i kortsiktigt tänkande i allt för stor utsträckning valt bort barn för att i stället få högre levnardsstandard.

Invandringspolitiken har sedan Friggebo med Bildts samtycke öppnade dammluckorna har förvärrat situationen istället för att som tidigare arbetskraftinvandring ge ett positivt bidrag. Skälen till detta är i huvudsak dessa två.

En stor andel av de s k ”flyktingarna” har varit och är lågutbildade. En mycket stor andel är dessutom muslimer och tillhör därmed en kulturkrets som står mycket långt från den svenska. Av ideologiskt-/religiösa skäl vill de oftast inte integreras i det svenska samhället. Följden blir att de i stället för att bidra till samhället med arbete och skatter i hög grad belastar detta ekonomiskt och socialt.

Det finns minst två goda skäl att befara att kostnaderna för invandringspolitiken är enormt höga. Det första är att politikerna vägrar presentera aktuella siffror eftersom sanningen uppenbarligen skulle bli för svårsmält för väljarkåren. Det andra gundas på ren reguladetri. År 1994 beräknade en statlig utredare den s k ”nettokostnaden” för invandringen till 30 miljarder kronor. Sedan dess har inga nya kostnader presenterats. Däremot har antalet invandrare och deras bidragsberoende mm ökat kraftigt. De verkliga kostnaderna måste således idag vara flera gånger högre. Varje annan slutsats vore matematiskt orimlig.

Den politiska klassen måste ta ett kollektivt ansvar för denna enorma vanskötsel av Sverige.

Andra bloggar om: Invandring, Islam, Politik