Islam och hotet mot den västerländska demokratin 2,0

 

I det följande skall jag kortfattat sammanfatta min syn på islam samt ge ett antal exempel på hur den utgör ett allvarligt hot mot demokratin och därmed mot den västerländska civilisationen. Samtidigt är den det enskilt största hotet mot freden, vilket den varit allt sedan dess början.

Islam ― en totalitär ideologi

Strax efter terrorattackerna mot New York och Washington (9/11) och på liknande sätt efter terrordåden i London ett par år senare uttalade Bush och Blair att ”Islam is a religion of peace” och ”This has nothing to do with Islam”. Detta trots att förövarna tydligt hänvisat till just Islam och att dåden var helt i linje med islams föreskrifter så som de framgår av Koranen, sunna och sharia. Deras uttalanden måste räknas bland världshistoriens grövsta lögner. Trots det ser jag uttalandena som en tes mot vilken jag avser att formulera en antites. Den följer här:

”Islam är en totalitär, teokratisk antidemokratisk och antiliberal ideologi som motsätter sig grundläggande mänskliga rättigheter. Islam förtrycker sina egna kvinnor genom särskilda regler och den behandlar anhängare av andra religioner vilka lever under islamiskt styre som andra klassens medborgare (dhimmies) med särskild skatt och under diskriminerande regler.”

Jag grundar denna antites på Koranen, sunna och sharia (vilken i huvudsak är en syntes av Koranen och sunna) samt på regler som tillkom under de första kaliferna och officiella dokument från OIC (Organisation of Islamic Cooperation) vilken representerar samtliga muslimska länder. 

Yusuf al-Qaradawi var i många år och fram till sin död hösten 2022 en av de främsta och mest lärda inom islam. Hans uttalanden var ofta vägledande för den islamska världen. Et av hans många kända uttalanden är detta: ”Eftersom islam är ett omfattande system av dyrkan (Ibadah) och lagstiftning (Sharia) innebär godkännande av sekularism övergivande av sharia, ett förnekande av den gudomliga vägledningen och ett förkastande av Allahs förelägganden”. Detta är ett klart avståndstagande från demokrati.

På liknande sätt uttalar sig det högsta ledarskapet inom. OIC i Kairodeklarationen som förvägrar

Åsikts- och yttrandefrihet

Religionsfrihet

Kvinnans och mannens likhet inför lagen

Icke-muslimers likhet inför lagen (jfr dhimmi)

Och därmed demokrati.

Med detta kan min antites anses vara styrkt.

Denna totalitära och repressiva karaktär hos islam bekräftas av ett annat uttalande av Qaradawi: ”Om det inte fanns något dödsstraff för avfall, skulle det inte finnas någon islam.”

Islam har sedan början och helt enligt sina ”heliga” skrifter strävat efter dominans och herravälde över andra religioner och folk. Det främsta verktyget för att uppnå detta är och har varit jihad, strid mot de otrogna. Att delta i denna är enligt sharia en obligatorisk skyldighet. Jihad är så viktig inom islam att den nämns 110 gånger i Reliance of the Traveller (RoT) vilken är en auktoriserad översättning till engelska av sharia enligt shafi-skolan.

Jihad i betydelsen fysisk strid mot de otrogna var under många hundra år en mycket framgångsrik strategi i Asien såväl som i Europa och ledde till att islam kunde lägga under sig stora delar av tidigare kristna, hinduiska och buddistiska områden. Denna typ av jihad fortsatte under osmanerna fram till slaget vid Wien 1683, som vanns av de kristna under ledning av den polske kungen och hans kavalleri. Det inledde nedgången av det osmanska imperiet. I Asien upphörde denna typ av jihad i och med det brittiska maktövertagandet i Indien.

Detta inledde en lång period av militär svaghet för islam i förhållande till västmakterna. Detta ledde inte till att de långsiktiga målen enligt Koranen avskrevs. Efter andra världskriget växte islams inflytande tack vare enorma oljeinkomster genom tillämpning av västerländsk teknologi. Man behövde utveckla en ny strategi för att i den rådande situationen nå de islamiska målen.

Det första steget som togs var att i september 1969 bilda OIC (Organisation of Islamic Conference med syftet att samverka för gemensamma mål och intressen. År 2011 ändrades det officiella namnet till Organisation of Islamic Cooperation. OIC utgör idag det största röstblocket inom FN.

Nästa steg var att med utgångspunkt i islams ideologi utveckla metoder/strategier för att stärka islams inflytande i världen. 

Det är viktigt att hålla i minnet att lögnen är ett viktigt vapen inom islam. Enligt sharia är det tillåtet att ljuga om syftet är tillåtet enligt sharia och obligatoriskt att ljuga om syftet enligt sharia är obligatoriskt. Eftersom jihad är obligatorisk är det alltså obligatoriskt att ljuga för att främja jihad.

Glöm aldrig att islam är en totalitär ideologi som med alla medel strävar efter dominans enligt Koranen och sharia. Den är det största hotet mot fred och demokrati.

”Muslimer är Islams första offer. Att befria en Muslim från hans religion är den största tjänst man kan göra honom!” Den franske filosofen Ernest Renan.

Exempel på framgångsrika strategier för att stärka islams inflytande redovisas nedan.

Betecknande för följande avsnitt är: ”Det som sker bakom det som synes ske.”

Migration kombinerat med infiltration

Strategin går ut på att migrera till otrognas länder och där infiltrera befintliga organisationer. Den har med framgång tillämpats i USA och många länder i Europa. Det finns sedan länge en väl dokumenterad och utmejslad strategi för hur denna form av ”stealth jihad” skall genomföras (se sida 206 i min bok islamunderslojan.wordpress.com). Man talar där om metoden som en ”grand jihad” (storslagen jihad).

Strategin sammanfattas i ett ”Förklarande Memorandum” (Appendix II till boken Shariah the threat to America sida 277-278). Där sägs:

”Vi måste också samla och ta med oss "element" av det allmänna strategiska målet för rörelsen i Nordamerika och jag kommer med avsikt att upprepa dem numrerat.

[l - Etablera en effektiv och stabil islamisk rörelse ledd av det muslimska brödraskapet.

2 - Adoptera muslimers mål nationellt och globalt.

3 - Utöka den observanta muslimska basen.

4 - Ena och styra muslimernas ansträngningar.

5 - Presentera islam som ett civilisationsalternativ

6 - Stödja upprättandet av den globala Islamiska staten var den än är].

– Det måste understrykas att det har blivit tydligt och tydligt känt att alla är överens om att vi måste "etablera" eller "aktivera" Islam och dess rörelse i denna del av världen.

- Därför måste en gemensam förståelse av innebörden av etablering eller möjliggörande antas, genom vilken och på vilken grund vi förklarar det allmänna strategiska målet med dess sex delar för MB i Nordamerika.”

Där sägs även följande: ”Ikhwan (Muslimska Brödraskapet (MB)) måste förstå att deras arbete i Amerika är ett slags storslaget jihad i att eliminera och förstöra den västerländska civilisationen inifrån och "sabotera" dess eländiga hus med deras händer och de troendes händer så att det elimineras och Guds religion vinner över alla andra religioner.”

Det bör framhållas att detta ”Memorandum” har godkänts som bevis av en hög domstol i USA.

Boken Shariah the threat to America ger en bra översikt över hur framgångsrik den islamiska infiltrationen varit i USA. Där redovisas hur islamistiska nätverk som CAIR är väl etablerade och har trängt ända in i Vita huset. I appendix II finns den strategi jag talar om ovan, godkänd av det högsta ledarskapet inom Muslimska Brödraskapet (MB). Islamisterna är väletablerade på olika nivåer inom Biden-administrationen helt enligt ett vallöfte.

På liknande sätt har islam etablerat starka brohuvuden i flera länder i Europa, inte minst i Sverige. Här finns ett antal s.k. utanförskapsområden med islamsk dominans. Infiltrationen av etablerade politiska partier har delvis varit framgångsrik. Man har lyckats få in ett antal etablerade islamister i Riksdagen representerande flera olika partier. Under flera år satt en fullfjädrad islamist, Kaplan, som minister i den socialdemokratiskt ledda regeringen. Aningslösheten är uppenbarligen obegränsad.

Den tidigare ansvarslösa invandringspolitiken har i betydande grad främjat den islamistiska strategin och samtidigt försatt Sverige i ett synnerligen prekärt läge med stora utanförskapsområden där en stor del av den invandrade befolkningen är arbetslös och lever på bidrag från majoriteten. Ansvariga politiker har inte förstått eller velat förstå att invandrande muslimer av ideologiska skäl inte vill låta sig integreras i ett ”otroget” samhälle.

Som en följd av denna orimligt stora migration har det i flera länder, inte minst i Sverige uppstått en grov brottslighet som naturligtvis också bidrar till att destabilisera landet.

Islam har i sig själv flera av de viktiga förutsättningarna för att göra denna strategi möjlig, nämligen stark kontroll över sina kvinnor vilket leder till höga födelsetal i aktuella islamiska utvecklingsländer. Det stora födelseöverskottet leder till kraftiga befolkningsöverskott, vilket man försöker lösa med migration till främst europeiska länder. Ni tror väl inte att de oljerika muslimska länderna i Mellanöstern är benägna att ta emot några av sina muslimska systrar eller bröder? Naturligtvis inte. Den övergripande islamiska strategin går ju ut på att infiltrera och därmed försvaga otrogna länder.

Sverige och många andra västländer har sedan 60-talet gett enorma summor i s.k. utvecklingsbistånd, vilket sägs ha syftat till utveckling och demokratisk utveckling. Någon sådan har vi dock inte sett röken av. Biståndet har i stället använts till att befästa totalitära regimer och finansiera en ohållbar befolkningsutveckling. Den senare är i sig en betydande miljöbov.

Sverige har i vanlig ordning naivt och utan seriös analys strävat efter att vara bäst i klassen vad gäller biståndet. Detta har genom åren kostat svenska medborgare många miljarder av surt förvärvade skattepengar till oklar nytta. I början fanns viss kontroll över hur biståndet användes men det ansågs vara diskriminerande mot mottagarländer varför reglerna ändrades så att dessa fick ett mer direkt inflytande över biståndets fördelning. Man överlämnade till totalitära regimer att hantera svenska skattemedel.

Biståndet styrdes under många år inte av belagda behov utan av 1 %-målet som röstades igenom i Riksdagen utan seriös debatt. Godhetssyndromet har fått råda alltför länge.

Naiviteten saknar gräns.

Biståndet har lett till uppkomsten av en biståndsindustri och ett biståndsfrälse. Det senare kan leva på en betydligt högre nivå och med en standard de inte kunnat drömma om i sina hemländer. Själva kallar de sig biståndsarbetare.

Svenska beslutfattare, som låtit detta pågå under många år borde gömma sig under mattan och skämmas över sin naivitet och okunskap.

Islam, mänskliga rättigheter och FN

Låt mig börja med mänskliga rättigheter. Företrädare för islam förstod tidigt att FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter, UDHR, på ett antal punkter står helt i strid med ett antal grundläggande regler inom islam. Därför tog man år 1990 fram och fastställde en egen deklaration om mänskliga rättigheter nämligen Kairodeklarationen (CDHRI) vilken i 25 artiklar klargör vad som gäller i detta avseende inom islam.

De två sista artiklarna klargör att alla mänskliga rättigheter skall underställas sharia och att de endast kan tolkas enligt sharia. Det innebär i klartext adjöss med mänskliga rättigheter. Kom ihåg att OIC har fastställt dessa dokument. Det är alltså OIC som i sina dokument definierat islam som islamism. Kairodeklarationen mötte ingen påtaglig reaktion från FN trots att den uppenbart strider mot en av dess grundläggande principer.

År 2006 sjösattes under FN:s generalförsamling en ny organisation för mänskliga rättigheter inom FN, nämligen UNHRC eller FN:s råd för mänskliga rättigheter, Samtidigt invaldes den första omgången ledamöter i rådet däribland ett antal representanter för islamiska diktaturstater.

Den kände svenske diplomaten Jan Eliasson var då ordförande i Generalförsamlingen. Han råkar även vara min kurskamrat från Sjökrigsskolan. Jag skrev ett brev till honom som ordförande i Generalförsamlingen, men fick inget svar. Något år senare lämnade jag över en kopia av brevet till honom då vi sågs i Stockholm.

Vid ett senare tillfälle sade jag till honom att ”Du offrade de mänskliga rättigheterna på diplomatins altare.”

FN har i många år stillatigande accepterat CDHRI och låtit OIC:s representanter vara medlemmar i UNHRC och andra styrande organ inom FN. Organisationen kan alltså inte ens försvara sin egen främsta deklaration om mänskliga rättigheter. Detta visar att FN tyvärr idag är en genomkorrupt organisation dominerad av allt annat än demokratiska stater. Staterna med fungerande demokrati är numera tyvärr en liten minoritet. Detta visar sig även i att FN alltför ofta agera i strid mot de demokratiska ländernas intressen.

Samtidigt är det så att demokratiska stater genom OEDD-DAC och EU står för huvuddelen av finansieringen av FN. De demokratiska länderna finansierar således en organisation som på många sätt motarbetar deras intressen. Här är det berättigat att tala om ”nyttiga idioter”.

 

IPCC och klimatet

Nyligen publicerades på Klimatupplysningen ett gediget, sakligt och klarläggande inlägg. Det finns god anledning att kommentera det.

I Sverige och inom EU hänvisas ofta till det s.k. Parisavtalet som i juridisk mening alls inte är ett avtal. Det är endast en politisk överenskommelse (agreement). Studerar man det finner man att det tydligt har udden riktad mot Västvärlden (USA, Kanade EU, UK, Australien och Nya Zeeland samt Norge och Schweiz). Denna skall tvingas till betydande minskningar av CO2-usläpp vilket allvarligt påverkar ekonomi och infrastruktur. Västvärlden har redan minskat sitt utsläpp av CO2 medan övriga delar av världen, inte minst Kina, ökat sina utsläpp. Samtidigt skall Västvärlden betala betydande belopp till s.k. utvecklingsländer vilket ytterligare kommer att försvaga Väst.

Som av en händelse råkar de nämnda länderna inom Västvärlden också vara de länder i världen som har bäst fungerande demokrati och som i högst grad bidragit till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen i världen och därmed till det relativa välstånd som råder i världen. Detta sticker naturligtvis i ögonen på totalitära stater.

Överenskommelsen bygger på narrativet från IPCC att koldioxid är den dominerande orsaken till den påstådda klimatförändringen. Uttalanden från IPCC sägs vara vetenskapligt grundade men det är en sanning med betydande reservation. Som ett slags alibi ägnar sig AG 1 åt fysikalisk vetenskap men den sammanfattning (SPM) som ges ut hanteras av den politiskt sammansatta och överordnade delen av IPCC som alltför ofta reviderar slutsatser från AG 1. Sorgligt nog domineras Världen och FN inte av demokratier utan av totalitära stater. Det enskilt största röstblocket inom FN är faktiskt OIC (Organisatiom of Islamic Cooperation) som uttalat står för en totalitär teokrati.

Om man på allvar menar att CO2 är den största klimatboven borde logiskt sett alla stora utsläppare förmås att minska dessa. Men så är det inte enligt gällande överenskommelser. Den enskilt största utsläpparen av koldioxid, Kina, tillåts bygga ut sin produktion av kolkraft under flera decennier medan Västvärlden skall straffas enligt ovan. Detta är enligt min mening sakligt helt ologiskt.

Syftet är åter att allvarligt försvaga Västvärlden.

Till sist en retorisk fråga. Klimatupplysningen har upprepade gånger bl.a. här Det finns ingen klimatkris - Klimatupplysningen hänvisat till ett stort antal meriterade internationella forskare som klart uttalat att det inte finns någon klimatkris. Hur kan det komma sig att dessa uppgifter aldrig förekommer i våra vanliga media?

Det är minst sagt anmärkningsvärt att EU och dess fisförnäma ledning så i grunden låtit sig luras av världens totalitära stater.

Kampanjer mot kärnkraft

Detta avsnitt baseras på en del obestridliga fakta och på några indicier.

I samband med oljekriserna på 70-talet insåg många länder i Europa, bland dem Sverige, att man var alltför beroende av oljan för sin energiförsörjning Utbyggnaden av kärnkraft hade redan påbörjats men fick nu förnyad aktualitet. I Sverige byggdes och driftsattes totalt 12 reaktorer varav den sista i mitten av 80-talet Detta ledde till att Sverige då hade ett energisystem för el- och värmeproduktion som i allt väsentligt var fossilfritt och baserat på vatten- och kärnkraft. Det var ett stabilt system som gav pålitlig energi till lågt pris.

Även i Tyskland och Frankrike byggdes kärnkraft i betydande omfattning. Utbyggnaden av kärnkraft i Europa sågs naturligtvis inte med blida ögon av oljeproducenterna inom OPEC då den tog bort en del av en lukrativ marknad.

Redan i mitten av 70-talet fanns ett motstånd mot kärnkraften främst inom Centerpartiet. Sedan Miljöpartiet grundats i början på 80-talet ökade motståndet mot kärnkraften. Olyckan med kärnkraftverket i Harrisburg spädde på motståndet trots att inte en enda människa omkom. De två reaktorerna i Barsebäck stängdes 1999 och 2005 av renodlat politiska skäl långt före deras tekniska och ekonomiska livslängd. Detta var inget annat än ren kapitalförstöring riktad mot väsentlig infrastruktur.

Under åren har det bedrivits ett antal kampanjer mot kärnkraften i Sverige. Under ett antal år har kärnkraftsmotståndet anförts av Miljöpartiet som trots dess litenhet lyckats få betydande inflytande som vågmästare i flera regeringar i vilka de systematiskt motarbetat kärnkraften. De har där varit drivande bakom ett antal beslut som ledde till att numera hälften av de en gång 12 reaktorerna avvecklats. Därmed har landets ekonomi och infrastruktur allvarligt skadats.

I Tyskland har numera all kärnkraft avvecklats vilket tvingat landet att aktivera gamla kolkraftverk för att försöka hantera en minst sagt besvärlig energisituation som skadat industrin och ekonomi.

Nu hör det till saken att en klar majoritet av medlemmarna av OPEC även är medlemmar av OIC. Dessa har med hög sannolikhet starkt bidragit ekonomiskt, naturligtvis via ombud, till olika kampanjer mot kärnkraft. Eftersom avveckling av kärnkraft främst drabbar ekonomi och infrastruktur inom demokratier så är dessa omfattande kampanjer ytterligare en form av ”grand jihad”.

Slutord

Det är mer än hög tid att världens demokratiska stater på allvar analyserar alla de aktiviteter som pågår i världen och som alla syftar till att alvarligt försvaga världens demokratier för att bereda vägen för olika antidemokratiska regimer med medlemmarna av OIC i spetsen och deras antidemokratiska totalitära ideologi.

Västvärlden har i många år ställts i skamvrån för vad som hände under den västerländska kolonisationen. Visst begicks ett antal förfärliga övergrepp, men samtidigt byggdes en för dåtiden modern infrastruktur och överfördes modern teknologi till kolonierna i Afrika och Asien. Tyvärr har många av dessa länder inte förmått underhålla viktiga delar av denna infrastruktur. Jag har själv flera gånger i Pakistan sett hur man med enkla metoder försöker reparera infrastruktur som håller på att falla samman.

Det måste framhållas någon kommentar om den islamiska kolonisationen som inleddes strax efter profetens död år 632 och pågår än i våra dagar. Till en kostnad av flera hundra miljoner döda, miljontals slavar (varav många sexslavar för att bemanna kalifers och emirers harem), omfattande förtryck och förstörelse av ovärderliga kulturarv erövrades och förtrycktes bland annat tidigare kristna områden i Mellanöstern, Nordafrika och Europa samt tidigare hinduiska och buddistiska områden i Sydasien och Sydostasien.

Jämfört med detta är den relativt kortvariga västerländska kolonisationen närmast att se som en mild västanfläkt.

Varför hör vi aldrig något om den grymma och förödande islamiska kolonisationen?

Det är hög tid att demokratierna i Väst lämnar de påklistrade skuldkänslorna bakom sig och rakryggat och med stolt självförtroende står upp för demokratin och för allt gott dessa demokratier bidragit med i världen.

Sällan eller aldrig ser man våra politiker, kulturpersoner akademiker eller journalister ta upp och analysera dessa allvarliga problem. De måste snarast vakna från sin intellektuella dvala!

 

Apropå den senaste veckans drev med utgångspunkt i synpunkter på Sydsudan

 

Jag har upprepade gånger denna vecka för intervjuande journalister framhållit att jag hyser den djupaste sympati för Sydsudan och dess befolkning, men tror inte att det kommit fram i rapporteringen.

 Anledningen till denna sympati grundas på följande förhållanden. Majoriteten av befolkningen i Sydsudan är kristen medan den i det forna moderlandet är sunnimuslimsk och tillämpar sharia-lagar. Efter åratal av konflikter lyckades Sydsudan 2011 bryta sig fritt från det islamistiska oket under Sudan.

Mitt uttalande i fullmäktige grundades dels på boken IQ and Global Inequality, dels på denna studie: A Study of the Intelligence of South Sudanese Refugee Children.

Det är väl belagt av FN att Sydsudan är ett av världen mest underutvecklade och fattiga länder. Enligt UNDP hamnade landet 2018 på plats 186 av 189 vad gäller Human Development Index. Analfabetismen är utbredd. Landets största inkomstkälla är oljan, men intäkterna från denna hamnar främst i och omkring huvudstaden. Majoriteten lever på landsbygden under stor fattigdom och försörjer sig med jordbruk och boskapsskötsel. Sydsudan är ett utpräglat stam– och klan-samhälle med utbredd korruption. Klimatet är tropiskt.

SD:s uppfattning är sedan länge att det är mycket bättre att hjälpa flyktingar med stöd i närområdet än att flytta dem stora distanser till platser med helt annat klimat och kultur. Att flytta sydsudaneser i små grupper från tropiska Afrika till platser i nordligaste Europa är därför allt annat än en god idé.

Det finns ingen påve inom islam

 

Rubrikens påstående används ofta i debatten för att hävda att det saknas en samlad linje inom islam vad gäller religionens elementa. Det kan ytligt sett sägas vara sant men resonemanget innehåller ett antal grova förenklingar och bortseende från väsentliga fakta.

För det första kan påven bara ses som representant för en begränsad del av kristenheten och en ännu mindre del av det övriga religiösa livet utanför islam. Hans inflytande över världens religiösa liv och regelverk är därför inte särskilt betydande.

För det andra visar resonemanget på stora brister i kunskap och insikter om islam. Det finns nämligen inom islam några politiska och religiösa institutioner, vilka väger tyngre än varje påve. En viktig sådan institution är Organisation of Islamic Cooperation (OIC) i vilken samtliga muslimska länder och den Palestinska myndigheten är medlemmar. Det var OIC som utarbetade och år 1990 fastställde Kairodeklarationen, The Cairo Declaration on Human Rights in Islam (CDHRI), vilken senare ratificerades av medlemsländerna.

En analys av Kairodeklarationen finns här Islam, Kairodeklarationen och mänskliga rättigheter?.

En annan viktig institution inom islam är ijma , som noga regleras i sharia (se bok b och o). Den mest erkända översättningen av sharia finns här Reliance of The Traveller (catheyallison.com) (RoT). Ijma definieras enligt följande:

B7.1 Vetenskaplig konsensus (ijma) är enigheten mellan alla mujtahids (def: o22.1(d )) bland muslimerna som existerar vid en viss period efter Profetens död (Allah välsigna honom och ge honom fri d) om ett särskilt utslag angående en fråga eller händelse. Det kan från detta dras slutsatsen att de väsentliga delarna av vetenskaplig konsensus är fyra, utan vilken det är ogiltigt:

(a) att ett antal mujtahids existerar vid en viss tid:

(b) att alla mujtahids bland muslimerna i den period då saken eller händelsen inträffar är överens om sitt beslut, oavsett land, ras eller grupp, fast icke- mujtahids har ingen betydelse;

(c) att varje mujtahid presenterar sin uppfattning om saken på ett tydligt sätt, vare sig verbalt, genom att ge ett formellt rättsligt yttrande om den, eller i praktiken, genom att ge ett rättsligt beslut i ett rättsfall om det;

(d) och att alla mujtahids är överens om utslaget, för om en majoritet av dem är överens, effektueras inte konsensus, oavsett hur få de är som motsäger det, eller hur många som instämmer.

B7.2 När de fyra nödvändiga kraven för konsensus existerar, är det överenskomna utslaget en auktoritativ del av den heliga lagen som det är obligatoriskt att lyda och olagligt att inte lyda. Inte heller kan mujtahids av en efterföljande epok göra saken till föremål för ny ijtihad eftersom avgörandet om det, verifierat av vetenskaplig konsensus, är ett absolut rättsligt beslut som inte tillåter att det överträds eller ogiltigförklaras.

I o22.1(d ) fastslås de omfattande och detaljerade kunskaper som krävs hos en mujtahid. Punkterna (9) och (10) bekräftar den centrala betydelsen av abrogation.  Efter att ha redovisat ett antal olika bevis för att så är fallet slår man i B5.0 fast att regeln om att följa de lärdas utslag.

Det är uppenbart att reglerna för ijma och för mujtahid är omfattande och stränga. Nu kan måhända någon invända att det är gammalt (början av 800-talet) och inte längre är giltigt. Att så inte är fallet bekräftas av Ammanbudskapet (2004-2006) Amman Message – The Official Site undertecknat i, just det, ijma av de främsta lärda inom sunni och shia. Budskapet sammanfattas i tre punkter.

Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.

1. Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.

Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.

2. Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.
3. Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.

Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds budskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.

Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad (ändringar). Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Detta bekräftas av att giltigheten hos den asharitiska skolan erkänns i Ammanbudskapet. Enligt denna skola är måttet för gott och ont i all lagstiftning den heliga lagen enligt Allah och hans budbärare medan förnuftet förkastas (RoT a1.3- a1.4).

Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus, ijma, för hela den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:

1. den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
2. detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
3. det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.

En analys av Ammanbudskapet finns här Freedom and reason: 2009 (nilsdacke.blogspot.com) .

 

Sammanfattning och konsekvenser.

Koranen poängterar att den troende inte kan välja och vraka utan måste acceptera den i sin helhet Det inkluderar naturligtvis alla de många verser som har ett politiskt budskap Med hat och hot riktat mot ”de otrogna”, som skall underkuvas till att acceptera islam. Koranen 9:29 och många andra har just det budskapet och det bekräftas i sharia (O9.0 JIHAD). Eftersom Ammanbudskapet och Kairodeklarationen antagits i ijma av de främsta inom såväl sunni som shia måste det anses representera mainstream islam. Alla försök att skydda islam genom att försöka tala om ”politik islam” eller ”islamism” saknar alltså saklig grund. Som Erdogan uttryckte det för ett antal år sedan: ”There is no moderate or immoderate Islam. Islam is Islam and that’s it.”

Sedan är det viktigt att skilja på islam och muslimer eftersom många ”muslimer ” inte är benägna att följa alla islams regler.

Mest betecknande var vad som inte nämndes

Lyssnade idag med ett halvt öra till delar av partiledardebatten. Den innehöll i stort sett de förväntade påståendena och beskyllningarna från de båda sidorna om vad som gjorts och inte hade gjorts men borde ha gjorts respektive inte borde gjorts. Den pågående ekonomiska krisen och dess inverkan på statens och kommunernas finanser fick naturligt nog stort utrymme liksom den stora arbetslösheten bland ungdomar. Man nämnde åtgärder, vilka skulle kunna påverka dessa finanser med några miljarder. En fråga som idag har mycket stor betydelse för samhällets finanser nämndes signifikant nog inte med en stavelse. Det i sig visar hur fullständigt insnöat det politiska etablissemanget är.
Den fråga jag tänker på är massinvandringen, som pågår ohejdat och de enorma kostnaderna för denna. Någon frågar sig om politikerna verkligen skulle låta detta pågå om kostnaderna var så stora. Var och en kan själv se att det pågår och ingen kan väl ha undgått de stora problemen med bristen på integration, stor arbetslöshet, sociala problem m.m. i ett antal områden. Men hur stora är då kostnaderna? Problemet är att det inte finns någon officiell och aktuell uppgift om detta efter som man inte velat utreda saken sedan 1994.
Resultatet av en utredning ledd av professorn Jan Ekberg presenterade i en departementsskrivelse (Ds 1995:68) att ”nettokostnaden” för invandringen år 1994 var cirka 30 miljarder kr. Detta var alltså för femton år sedan och det kan väl inte ha undgått någon att sedan dess antalet invandrare och dessas sociala problem har ökat högst väsentligt. Det krävs knappast någon ”rocket science” för att räkna ut att kostnaderna för invandringen idag uppgår till minst cirka 100 miljarder. Denna stora budgetpost förbigås med tystnad. Man antyder inte ens att man under rådande omständigheter kunde tänka sig att till fälligt begränsa invandringen för att något minska budgetunderskottet. Liksom under Bildts sista regeringsår lånar man ihop till detta.
Vad har vårt arma svenska folk gjort för att förtjäna sådana ynkliga politiker?

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Invandring, Politik

Konsekvensneutral eller agendastyrd journalism?

Erik Fichtelius talade mycket om konsekvensneutral journalism för ett tiotal år sedan när han var tf professor i journalistik. Som jag förstod det skulle journalisten välja att presentera sitt material utan hänsyn till vilka konsekvenser det kunde få.

I strömmen av händelser och icke-händelser har man ofta anledning att bli förvånad över vad som väljs ut respektive inte väljs som nyheter i våra media. Bakom valet ligger något journalisterna kallar nyhetsvärdering. Den intreesanta frågan frågan blir då denna. Vad styr nyhetsvärderingen?

Vid sensationella händelser är nyhetsvärderingen uppenbar, men i alla andra fall är det journalistens preferenser eller om man så vill dolda agenda, som styr nyhetsvärderingen. För den som följt rapporteringen i våra media sedan 50-talet är det uppenbart att vi fått en alltmer agendastyrd journalism sedan början av 70-talet. Till detta hör att flera statsvetenskapliga undersökningar entydigt visat att 70-80 % av journalisterna står tydligt till vänster på den politiska åsiktsskalan. För den som vaket följer rapporteringen i media är den resulterande vänsterpolitiseringen uppenbar.

Den agendastyrda journalismens främsta vapen är nyhetsvärderingen dvs vad som skall bli en nyhet och vinklingen dvs hur nyheten skall presenteras. Det är inte nog med att enskilda journalister flitigt använder dessa vapen. Det har flera gånger avslöjats att denna metodik systematiskt används av hela redaktioner och av stora journalistkollektiv i vissa syften.

I programmet ”Åsiktsmaskinen” i Axess TV diskuterade för ett år sedan ett antal kända journalister kring Sverigedemokraterna och medierna. Det intressanta erkännandet av Susanna Popova och Thomas Gür att journalister vid en konferens i Saltsjöbaden 1987 kommit överens om att positivt särbehandla personer av ”utländsk härkomst” har tidigare diskuterats av bl.a. ”Beska Droppar”. Erkännandet var sensationellt men att ett sådant avtal funnits är föga förvånande för den som följt rapporteringen i media.

Programmet innehåller fler intressanta uttalanden. Anders Hellner anser att SD inte är rasistiskt. Den erfarne Åke Ortmark säger att: ”Sverigedemokraternas verklighetsbild och verklighetsbeskrivning är i så stora delar korrekt”. Han exemplifierar med ett uttalande av Göran Johansson om problemen med invandringen.

I så fall är det ju den samlade journalistkåren som gör fel verklighetsbeskrivning när de i stället för att ärligt diskutera sakfrågan hänger diverse epitet på SD.

Tidigare har Janne Josefsson sagt att journalister mörkar om problem med invandringen och nu senast har Gunnar Sandelin på DN Debatt sagt att han på SVT fått instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven".

Förutom vad vi själva kan iaktta är detta tydliga bevis på en agendastyrd journalistik.

Journalister intar ofta en förmäten attityd mot omvärlden. De anser sig generellt ha som ”uppdrag att upplysa” den förment okunniga populasen om sakernas tillstånd. För att den givna upplysningen skall ha ett verkligt värde bör den rimligen så långt möjligt vara grundad på sanning. Nu är förvisso sanning ofta en chimär, men inte desto mindre borde journalister eftersträva sanning om de menar allvar med att leva upp till sitt självpåtagna ”uppdrag”. Grunden för all vetenskap och kunskap är ju strävan efter att finna ”sanningen”.

Tyvärr förhåller det sig så att de flesta som varit väl insatta i händelser och förhållanden som skildrats av journalister kunnat konstatera att sanning och journalism är lika förenligt som olja och vatten.

Man kan undra om dessa ”grävande journalister” gräver för att finna någon dold sanning eller för att dölja den sanning som är uppenbar för de flesta.

Den dominerande journalismen är inte konsekvensneutral utan agendastyrd av en starkt vänsterlutande kår och den saknar helt trovärdighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Invandring, Media, Politik

Ett grundskott mot kulturrelativismen i Sverige?

Äntligen, äntligen ett klokt och välmotiverat förslag rörande integrationspolitiken från företrädare för sittande regering. Det är något av en ödets ironi att förslaget kommer från ett parti som har ett tungt ansvar för dagens bedrövliga situation vad gäller invandring och integration.

Glöm aldrig att det var den misslyckade allsångsledaren Olyckan Friggebo ivrigt påhejad av den självgode Vet Bästerberg som öppnade dammluckorna för en katastrofal massinvandring. Dessa fakta är väl belagda i Exit Folkhemssverige där man kan läsa:

”En ledande grupp inom ett parti med mindre än 10 procent av väljarkåren bakom sig och vars väljarmajoritet var motståndare till dess flyktingpolitik, kom ändå av andra omständigheter i läge att föra denna politik för hela landets räkning. Dessa i verksamheten oerfarna folkpartipolitiker, som inte accepterade råd från någon, tilläts under ett par av de ekonomiskt svåraste år landet genomlidit i modern tid göra Sverige till världsmästare i asyl och permanenta uppehållstillstånd, till en kostnad av miljardbelopp ur statskassan. Eller, rättare sagt, lagd på statsskulden.”

I en eufori av maktberusning körde dessa politiker med samtycke från Carl Bildt över såväl en demokratisk opinion som experter i form Invandrarverkets chef Christina Rogestam. Detta framstår som en tragikomisk parodi på demokrati och förnuft.

Så Folkpartiet har mycket att gottgöra. Det måste dock få erkänsla för konstruktiva förslag nyligen rörande skolpolitiken och kärnkraften.

Från sfinxen från Täby och hans vapendragare kommer bara svammel ungefär som en gång från oraklet i Delfi. Man undrar vilka ångor, som påverkar hans omdöme. Jag kan inte erinra mig ett vettigt förslag från det hållet. Dessa nya moderater har begått flera grova svek mot sina gamla kärnväljare och inte minst slagit stora spikar i det svenska försvarets likkista.

Förslagsställarna hänvisar bl.a. till en doktorsavhandling som visat att mer än var fjärde utlandsfödd flicka inte får delta i undervisning i flera obligatoriska ämnen. Detta är uppenbart orimligt och bidrar till utanförskap. Låt oss hoppas att detta förslag är ett första litet steg för att motverka den pågående gettoiseringen i flera av våra städer.

Kan vi även hoppas att det är ett första grundskott mot den rådande och förödande kulturrelativismen?

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Invandring, Islam, Media, Politik, Religion

REA-pris på intellektuell hederlighet

Dagen ledare i DN klagar inledningsvis på att gårdagens debatt i P1 om beräkning av kostnader för invandring var förvirrande. Slälv framstår ledarskribenten som än mer förvirrad och dessutom som gravt intellektuellt ohederlig.

Han skriver: ”Ömsom talades om kostnader för flyktingmottagande, ömsom om kostnader för integration och invandring.” Inte ens denne förvirrade skribent kan väl förneka att invandring av flyktingar och andra har ett uppenbart samband med kostnaderna för integration. Det är inte minst våra PK-media som under en följd av år medverkat till begreppsförvirringen genom att notoriskt beteckna såväl ekonomiska ”flyktingar” (bekvämlighetsinvandrare) som den mindre andelen genuina flyktingar som just flyktingar.

Att tala om vad en enskild invandrare kostar är av ett antal skäl självfallet inte meningsfullt. Det är de samlade kostnaderna för den förda invandringspolitiken, som är av intresse på såväl kommun-som riksnivå. Att sådana beräkningar är högst relevanta visas av att Sveriges kommuner och landsting (SKL) förra året redovisade att det statliga stödet för nyanlända utlänningar endast täcker 22 % av kostnaderna.

Författaren själv är föga relevant när han talar om ”den standardökning som invandringen i perioder medfört...” . Att blanda ihop de senaste decenniernas massinvandring från främmande kultursfärer med den tidigare till antalet begränsade arbetskraftsinvandringen från i huvudsak vår kultursfär är helt enkelt varken sakligt eller intellektuellt hederligt.

När han talar om att invandringen skulle vara positiv för glesbygden, gör han detta rimligen mot bättre vetande eftersom det torde vara bekant för en rikstidning som DN att en majoritet av invandrarna väljer att slå sig ner i ghetton i och kring våra storstäder med svåra sociala och integrationsproblem som följd. Skribenten borde gåra ett besök i verkligheten genom att tala med kommunalråd i t ex Göteborg, Malmö och Södertälje.

Det verkligt stötande i sammanhanget är att medborgarna systematiskt undanhålls de enorma kostnaderna för den förda invandringspolitiken. Det är inte bara stötande, det är djupt odemokratiskt. Samtidigt har de ansvariga för denna totalitära mörkläggning mage att beteckna Sverigedemokraterna som odemokratiska. Man tar sig för pannan.

Kostnaderna är de facto enorma. Redan i mitten av 90-talet konstaterade statens egen utredare professor Ekberg att ”nettokostnaden” för invandringen år 1994 uppgick till ca 30 miljarder kronor. Sedan dess har invandringen ökat kraftigt samtidigt som integrationsproblemen ökat drastiskt. Kostnaderna i dagsläget är därför logiskt sett flerfaldigt högre. Många beräkningar med väsentligt högre kostnader har också presenterats.

Den 28 december 2003 skrev professor Bo Södersten just i DN en artikel i vilken han beräknade kostnaderna till 40-50 miljarder per är. Om man på DN söker på Bo Södersten finner man en länk till artikeln ”Hymla inte med invandringen”. Men sedan är det stopp. Är det en händelse som ser ut som en tanke att just denna artikel är borttagen från arkivet? Kan det eventuellt bero på att professorn bl a säger att: ”Den svenska invandrarpolitiken blir allt mer absurd”.

Skribenten börjar sedan av outgrundlig anledning yra om asylrätten och ”internationella konventioner”. Fakta i målet är att asylrätten i flera årtionden gravt missbrukats och att flyktingar, som svarar mot konventionerna i fråga, är en försvinnande liten del av av dem som beviljas uppehållstillstånd. Allt detta enligt Migrationsverkets egen statistik.

I sammanhanget talar den ”moraliska eliten” ofta och gärna om solidaritet. Men, hur kan det komma sig att lilla Sverige skall vara mer solidariskt än resten av EU tillsammans?

Han avslutar med att svamla om öar och globaliserad värld. Att Sverige med ca 9 miljoner invånare skulle kunna vara livbåt för alla fattiga och lidande i världen faller på sin egen orimlighet. Det vore som att försöka ta ombord alla Titanics passagerare i en livbåt. Det kan bara gå åt h-e.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Invandring, Media, Politik

Naivt, okunnigt och ologiskt

Fredagens ledare i DN är ett märkligt aktstycke. På ett vis påminner den om Koranen eftersom den är full av motsägelser och inkonsekvenser. Dessutom undviker författaren notoriskt att dra rimliga slutsatser då han i analysen kommer nära något som liknar sanning.

Han noterar att nordiska matyrkandidater ofta tycks komma från utsatta miljöer medan brittiska och andra terrorister har sin bakgrund i medelklassen. Trots att en medelklassbakgrund inte räckte där föreslår han att en större muslimsk medelklass borde främjas här genom ökad invandring. Logiken är inte uppenbar.

Samtidigt undviker han att dra den enda rimliga slutsatsen, nämligen att den gemensamma nämnaren för alla dessa muslimska terrorister är just islam. Förklaringen är alls inte ”kulturell och psykologisk”, den är ideologisk och universell och står att finna i otaliga verser i Koranen och och i många hadither. Våldsam jihad mot judar, kristna och otrogna i allmänhet i syfte att göra islam till den dominerande religionen/ideologin är entydigt föreskrivet för alla muslimer(2:216, 8:39 m fl) som inte är förhindrade av handikapp eller ålder. Död som martyr är dessutom enligt Koranen den enda säkra vägen att nå paradiset.

Det utanförskap skribenten talar om är i de flesta fall självförvållat och betingat av regler i Koranen, hadither och i sharia som hindrar integrering med det omgivande samhället. Det finns t ex ett antal verser som säger att en muslim inte får ha judar eller kristna som vänner.

Ledaren säger att: ”Koranens levnadsregler gäller hela livet”. Rätt så, men de gäller dessutom alla aspekter av livet. Detta finns kodifierat i samtliga lagskolor för sharia (fyra ledande inom sunni, en inom shia). Man behöver alls inte vara ”extrem uttolkare” för att konstatera att ”demokrati och mänskliga rättigheter inte är förenligt med islam.” Det kan ju knappast vara en slump att samtliga 57 muslimska länder (även de som betecknas som moderata) har skrivit under ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam”. Detta dokument stipulerar att mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas enligt sharia. Är författaren verkligen så okunnig om islam att han/hon inte känner till detta? Varför då inte överväga att skriva om andra ämnen än islam.

Naiviteten och okunnigheten fira nya triumfer när skribenten säger att: ”islam också erbjuder moderata varianter”. Islam utgår från Koranen (och hadither) och det finns endast en variant (numera) av Koranen, som själv uttalar att den är tydlig och att den troende måste acceptera den i alla dess delar(bl a 44:58 och 4:150-151). Det finns således en islam. Däremot finns det ett stort antal muslimer som inte har läst Koranen och som när de så kan tillämpar vad man skulle kunna kalla kulturell eller ”moderat” islam genom att inte följa alla dess föreskrifter. Glöm aldrig att de så kallade fundamentalisterna är ofantligt mer pålästa än s k ”moderata”.

Skribentens uttalar att: ”Skilj på tro och terrorism. Islam är ett välkommet inslag i Sverige.” Detta visar att hon/han inte har förstått något om islam. Den går inte att reformera eftersom dess urkund,Koranen, av i stort sett alla troende muslimer ses som Allahs direkta ord förmedlade av den siste profeten. Terror har gamla traditioner inom islam eftersom ”profeten” själv förordade det (bl a 3:151, 8:12). Välkomnar man islam innebär det att man förr eller senare får räkna med terror. Ex-muslimen IbnWarraq säger i sin utmärkta bok Why I am not a Muslim att alltför många i Väst: ”är oförmögna att inse att islam är ett hot och att den även är ett hot mot muslimer.”

Kravet att likställa världsreligionerna är riktigt enfaldigt, särskilt som det enligt texten syftar till att främja islam, den enda religion som entydigt i sina urkunder eftersträvar att med våld underkuva alla andra religioner (bl a 2:193, 3:85). Islam är helt enkelt inte rumsren i ett modernt demokratiskt samhälle.

Det bästa sättet att rädda muslimer och andra från våld och förtryck är att följa Ali Sinas råd och bekämpa islam genom att avslöja sanningen om dess kärna och våldsamma historia.

Det torde av detta korta inlägg framgå att islam på intet sätt är förenlig med samhällets ”liberala värderingar”.

Andra bloggar om: Islam, Demokrati, Mänskliga rättigheter, Invandring

Slöjan används som politisk signal.

Dagens ledare i DN trampar verkligen runt i det multikulturella PK-moraset. Författaren avslöjar samtidigt avgrunder av okunskap om islam i allmänhet och politisk islam i synnerhet.

Skribenten gillar inte att: ”kopplingen mellan terrorism och islam skapat en ökad misstro mot muslimer.” De flesta vet att alla muslimer inte är terrorister men samtidigt är det väl bekannt att en överväldigande majoritet av terrorister världen runt är just muslimer. Att reducera problemet “till en bråkdel av världens muslimer” är en kombination av djup okunnighet och att hon/han handskas ovarsamt med sanningen.

Färska undersökningar i USA och Storbritannien visar att ca 25% av muslimerna stöder terroristerna. Brittiska MI 5 avslöjade tidigare i år att det finns ett stort antal nätverk och flera tusen individer, som aktivt planerar terrordåd. Samtidigt är det ett välkänt faktum att en stor del av s k moderata muslimer undviker att ta entydig ställning mot terroristerna.

Det är faktiskt skribenten ,som talar “mot bättre vetande” alternativt visar skriande brist på insikter. Om hon/han haft ens rudimentära kunskaper om islam, skulle han ha insett att islam utgör ett synnerligen konkret hot mot Västvärlden och mot västerländska värderingar.

Ett stort antal organisationer, skolor och moskéer över Västvärlden är finansierade och starkt influerade av Saudiarabien och dess mycket ortodoxa form av islam, wahabismen. Många institutioner är även starkt influerade av “Muslimska brödraskapet som ideologiskt står wahabismen nära.

Författaren borde ta del av “The Muslim Brotherhood “Project”” ett dokument som två månader efter 9/11 hittades av schweizisk säkerhetspolis hos en bankir med kopplingar till 9/11-terroristerna. Han kunde då i den mån hans intellektuella kapacitet medger kanske börja inse att islamsk jihad är betydligt mera mångfasetterad än några terrordåd då och då. Dessa dåd syftar främst till att förmå oss till alltfler eftergifter för islam medan man bygger upp styrka genom immigration, infiltration och indoktrinering. Kort sagt, att få oss till appeasementpolitik tills de är starka nog att ta över.

Att slutmålet är det globala kalifatet behöver vi inte sväva i tvivel om.

Den retoriska frågan: “Vad betyder det?” är i sig avslöjande. Det torde vara uppenbart att en överväldigande majoritet av svenskar på goda grunder anser att detta inte minst avser att nya invånare fullt ut måste acceptera våra grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Är inte det en rimlig och riktig inställning?

Det må vara att Sverige är “ett av världens mest sekulariserade länder.” Just därför och i brist på kunskap om islam är alltför många svenskar benägna att tro att islam är en religion lika “privat” som alla andra och lika flexibel för sekularismen. Dett gör oss extra sårbara i kontakt med den religion som utan konkurrens är minst benägen att acceptera sekulära idéer.

Slöjan är inte bara “ett uttryck för muslimsk trosuppfattning”, den är minst lika mycket en politisk signal. Det är knappast en slump att Kemal Atatürk, med insikter om islam sedan barnsben, förbjöd slöjor i offentligheten när han strävade efter att modernisera Turkiet från dess medeltida arv.

Det som händer idag i “moderata” Malaysia är heller inte en slump. När jag för första gången besökte landet för mer än tjugo år sedan var det vanligt i detta multikulturella land att även muslimska kvinnor inte bar slöja. Bruket har tilltagit markant under senare år i takt med den tilltagande radikaliseringen av islam. Nu berättar mina vänner där att regimen kräver att även icke muslimska kvinnor i offentliga befattningar skall bära slöja. Är det då fortfarande en “angelägenhet för troende muslimer”?

Sedan halkar skribenten in i det notoriaka PK-syndromet, nämligen att blanda ihop islamkritik med “etniska skillnader”. Detta är inget annat än intellektuellt ohederligt eftersom det finns muslimer i snart sagt alla etniska grupper. Islam är en religion/ideologi som måste kunna diskuteras och kritiseras som alla andra.

Skribentens aningslöshet når nya höjder när hon/han karakteriserar islam som “något slags diffust religiöst hot”. Islam är allt annat än diffus; det är en teokratisk antidemokratisk religion/ideologi som förnekar våra mest centrala mänskliga rättigheter.

Vårt största problem är inte att folkmajoriteten anser att nya invånare på fundamentala punkter skall “ta seden dit de kommer”. Det är snarare att den vänster-liberala PK-eliten p g a skygglappar stora som elefantöron är oförmögen att se verkligheten.

Andra bloggar om: Islam, Politik, Invandring

Många måste dela ansvaret

Gustafsson ger idag en helt relevant kommentar till ett klagobrev i Aftonbladet av ett antal naiva välgörenhetsfantaster. Hans rubrik fördelar dock ansvaret väl snävt.

Undertecknarna måste dela ansvaret för eländet med ett stort antal politiker ur samtliga etablerade partier som under ett antal år styrt administrerandet av den svenska nationens kollektiva självmord. Boken Exit Folkhemssverige visar övertygande att den självgode pösmunken Bengt Westerberg var en av de huvudansvariga tillsammans med olyckan och pinsamma allsångsledaren Birgit Friggebo när Bildt-regeringen i december öppnade slussluckorna för massinvandring stick i stäv mot en tydlig folkopinion. Eländet fortsatte sedan under socialdemokratiska regeringar.

I ett längre perspektiv ligger dock en stor del av ansvaret för dagens situation hos vänstern och socialdemokratisk ideologi. Jag åsyftar då den ohållbara demografiska situationen inom den svenska urbefolkningen.

I våra dagars miljödebatt talas det nästan dagligen om “hållbar utveckling”. Det verkar dock som om naturkramarna inte räknar människan som en del av just naturen. Det är statistiskt belagt att varje kvinna i genomsnitt måste föda minst 2,1 barn för att nationen eller kulturen på sikt skall överleva. I Sverige har under flera decennier födelsetalen varit alldeles för låga. Jag menar att de bakom den förda politiken måste bära en stor del av ansvaret för detta.

Medborgarna har länge invaggats till att tro att den allmänna välfärden kommer att ta hand om det mesta inklusive försörjning och vård av pensionärer. Problemet är bara att välfärden uppehålls av nyttigheter och tjänster, som måste produceras av människor av kött och blod. Om nu den yngre generationen har färre individer än den äldre går ekvationen inte ihop. Detta är egentligen så självklart att t o m politiker borde inse det.

Socialdemokraterna har sedan åtminstone tidigt 60-tal medvetet bedrivit en familjefientlig politik för att driva ut hemmafruar från hemmen och för att så tidigt som möjligt kunna indoktrinera barn i daghem och förskolor i den socialistiska utopin. Ingen utomstående person kan dock ersätta normala föräldrar i barns tidiga uppfostran. Resultatet av denna sociala ingenjörskonst har vi nu sett under några decennier i form av för låga födelsetal och socialt dåligt rotade individer. Det går åt både tid och pengar för att fostra barn. Många har därför i kortsiktigt tänkande i allt för stor utsträckning valt bort barn för att i stället få högre levnardsstandard.

Invandringspolitiken har sedan Friggebo med Bildts samtycke öppnade dammluckorna har förvärrat situationen istället för att som tidigare arbetskraftinvandring ge ett positivt bidrag. Skälen till detta är i huvudsak dessa två.

En stor andel av de s k ”flyktingarna” har varit och är lågutbildade. En mycket stor andel är dessutom muslimer och tillhör därmed en kulturkrets som står mycket långt från den svenska. Av ideologiskt-/religiösa skäl vill de oftast inte integreras i det svenska samhället. Följden blir att de i stället för att bidra till samhället med arbete och skatter i hög grad belastar detta ekonomiskt och socialt.

Det finns minst två goda skäl att befara att kostnaderna för invandringspolitiken är enormt höga. Det första är att politikerna vägrar presentera aktuella siffror eftersom sanningen uppenbarligen skulle bli för svårsmält för väljarkåren. Det andra gundas på ren reguladetri. År 1994 beräknade en statlig utredare den s k ”nettokostnaden” för invandringen till 30 miljarder kronor. Sedan dess har inga nya kostnader presenterats. Däremot har antalet invandrare och deras bidragsberoende mm ökat kraftigt. De verkliga kostnaderna måste således idag vara flera gånger högre. Varje annan slutsats vore matematiskt orimlig.

Den politiska klassen måste ta ett kollektivt ansvar för denna enorma vanskötsel av Sverige.

Andra bloggar om: Invandring, Islam, Politik

Guillous absurditeter mot Gulan Avcis klarsyn

Jan Guillous artikel i söndagens Aftonbladet är ett i många stycken märkligt aktstycke. Han radar upp ett antal minst sagt haltande eller irelevanta, för att inte säga rent absurda jämförelser.

Att jämföra invandringen av vallonerna, en liten grupp specialister med familjer, med de senaste femton årens massinvandring av muslimer saknar relevans och är ett utslag av intellektuell ohederlighet. Vallonerna var eftertraktade i dåtidens bergsbruk . Eftersom de tillhörde samma religio-kulturella sfär som ursprungsbefolkningen kunde de lätt integreras även om många länge bibehöll vissa kuturella särdrag.

Med den nu stora gruppen muslimer förhåller det sig helt annorlunda. Få av dem har efterfrågade kunskaper; många är i själva verket lågutbildade i en svensk jämförelse. De har därför i stor utsträckning haft svårt att komma in på en arbetsmarknad som länge haft brist på arbetstillfällen. Ett särskilt problem är att en stor andel av de muslimska invandrarna inte vill integreras i majoritetssamhället. Skälet till detta är att deras religion, islam, lägger allvarliga hinder i vägen. Många av dessa muslimer föraktar rentav på religiösa grunder det majoritetssamhälle som gett dem en fristad.

Guillous motiv för att använda citationstecken när han talar om muslimerna är sakligt fel. I själva verket anser sig en stor majoritet vara troende muslimer. Guillou visar här liksom tidigare att han inte förstått mycket av islam och dess kärna. Han verkar inte inse att islam är såväl religion som politisk ideologi integrerade i varandra. På grund avdetta och mycket stränga regler för apostater är det betydligt mycket svårare att lämna islam än andra religioner.

I resonemanget om julgranar och jultomtar avslöjar han vissa kulturhistoriska kunskaps luckor. Det var alls inte Viktor Rydberg som uppfann jultomten; den tomte han skrev om var folktrons betydligt äldre gårdstomte. Det var snarare Jenny Nyström som efter engelsk/tysk förebild introducerade jultomten. Denna kunskapsbrist kan vi dock leva med.

Betydligt allvarligare är att han genom talet om julattributen väljer att bortse från det verkliga hotet mot det svenska samhället och dess grundläggande värderingar. Islam, och jag menar här traditionell islam, innehåller ett antal grundsatser från Koranen och hadither (vedertagna uttalanden och handlingar tillskrivna ”profeten”) vilka står i direkt strid mot demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Islam är i grunden teokratisk och totalitär. Genom att ideologin är armerad med religion (eller vice versa) är den mycket farligare än nazism eller kommunism.

Guillous påstående att: ”det är alltid majoriteten som avgör.” visar på en häpnadväckande historielöshet. Muhammeds följeslagare och lokala medhjälpare utgjorde vid flytten till Medina 622 en mycket liten minoritet. Trots detta hade de vid Muhammeds död tio år senare med hjälp av hot, terror och exempellöst våld utrotat vissa stammar och lagt under sig större delen av Arabiska halvön.

Sverige och flera andra västeuropeiska länder har redan under ett antal år på flera punkter gett vika för muslimska påtryckningar. Flera europeiska s k ledare betedde sig rentav som ”dhimmis” bl a under karikatyrkrisen förra våren. Det är mer än hög tid att sluta ge avkall från våra värderingar för att tillmötesgå ”muslimsk känslighet”. Om vi inte nu kan eller vill hejda den pågående islamifieringen blir en av Guillous meningar sann. ”Historien kommer att döma oss hårt.”

Guillou ondgör sig över ”krig mot terrorismen”. I viss mening kan jag instämma i kritiken. Den terminologin är nämligen direkt enfaldig. Terrorism är nämligen en metod eller taktik. Istället för att bekämpa en metod (hur det nu skall gå till) bör man bekämpa dem som använder sig av metoden dvs islamisterna.

Det absurda påståendet att Thomas Bodtröm skulle vara farligare än Usama bin Laden faller på sin egen orimlighet

Guillou hävdar att andra inte begriper något och implicerar att endast han sett ljuset.
Samtidigt demonsterar han en häpnadsväckande brist på insikt och framför sina tunna teser i en bitvis arrogant, raljerande och självgod ton som för tanken till ett narcissistiskt navelskådande. Han verkar tro att bristen på insiktsbaserad argumentering mer än väl uppvägs av kändisskapet. Det blir till slut inget annat ordakrobatik helt utan substans.

Guillou och hans artikel framstår som intellektuellt svarta hål – inget förnuftigt kommer ut ur dem.

Gulan Avcis klarsynta och intellektuellt hederliga inlägg samma dag på Expressen Debatt framstår i stark positiv kontrast mot hans kria. Rakryggat står hon upp och försvarar våra omistliga demokratiska fri- och rättigheter. Hennes inlägg har särskild tyngd eftersom hon representerar ett antal medlemmar med personliga erfarenheter av att leva under diktaturers förtryck och i avsaknad av bl a yttrande- och pressfrihet. Jämför gärna det med Guillous erfarenheter som bortskämd gåsleverproletär.

Hon påtalar med rätta den bedövande tystnad som så ofta sprider sig bland politiker och i media då de mänskliga rättigheterna hotas av islamiska aktivister. Hennes uppmaning att sätta ner foten och att sluta krypa för islams apologeter är väl värd att följa.

På den intellektuella stjärnhimlen lyser hon som en fixstjärna mot Guillous svarta hål.

Andra bloggar om: Islam, Mänskliga rättigheter, Invandring, Politik

Rättmätigt krav på sanning

Kurt Lundgren efterlyser med all rätta sanningen om kostnaderna för invandringen. Han förundras över hemlighetsmakeriet och lögnerna och kommer helt relevant fram till en jämförelse med DDR.

Vi som i god demokratisk ordning är i vår fulla rätt att få veta hur skattemedlen används blir ideligen svikna av en självcentrerad politisk elit i maskopi med en sedan årtionden vänsterdominerad mediakår. Man undrar, var finns den rakryggade riksdagsledamot som ihärdigt ställer den exekutiva makten till svars för detta. Och var finns den”grävande journalist” som vill och vågar avslöja sanningen.

Detta nästan systematiska svek mot medborgarna har tyvärr pågått i många år. Jag har i ett tidigare inlägg hänvisat till den utmärkta och mycket väldokumenterade boken ”Exit Folkhemssverige” . Det är symptomatiskt att denna bok tigits ihjäl av våra ledande tidningar. Pröva själva och se hur många träffar ni får på någon svensk tidning. Man undanhåller alltså för samhällsdebatten väsentliga och vetenskapligt belagda fakta. Det stora delar av mediakåren ägnar sig åt är inget annat än verbal prostitution. Man säljer lättköpta nyheter, sensationer och underhållning. Samtidigt undanhåller man relevant information, som liksom granskning av makthavare, journalistföreträdare vid högtidliga tillfällen påstår vara pressens stora samhällsuppgift.

Alltnog, det finns uppgifter i den nämnda boken som kan användas för att något belysa relevansen av den av Kurt antagna kostnaden för invandringen. De senaste ”officiella” uppgifterna om dessa kostnader har ”frysts” år 1994 och anges då till 30 miljarder kronor. Det anges märkligt nog i motsats till andra poster i statens budget som en ”nettokostnad”. Sedan denna tidpunkt har antalet invandrare ökat markant samtidigt som arbetslösheten i denna grupp ökat kraftigt. De direkta kostnaderna har därför rimligen ökat väsentligt. Lägger man till detta den allmänna kostnadsutvecklingen samt att ett antal indirekta kostnader för ordningsmakt, skadegörelse, kriminalitet m m tillkommit eller ökat är det rimligt att anta att beloppet 100 miljarder kanske rentav är i underkant.

Att budgetbelopp i denna storleksordning undanhålles väljarna är inget annat än politisk skandal i ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt. Men tyvärr har vi inte anledning att vara förvånade, för på samma nedlåtande och föraktfulla sätt har den politiska eliten behandlat medborgarna i flera andra frågor, inte minst vad gäller hela hanteringen av EU-frågan.

Kurt nämner i slutet av inlägget Sverigedemokraterna som av de etablerade partierna notoriskt betecknas som ”odemokratiskt” mm. Men man skall undvika att kasta sten från ett glashus. Det är faktiskt de etablerade partierna som genom sitt faktiska agerande visat sig vara genuint odemokratiska. Som redan Bibeln säger: ”På frukten dömer man trädet”.

Svenska folket har i gångna tider gjort sig av med makthavare som inte verkat för folkets väl. Så kan och bör ske igen. Nästa val kommer sannolikt att bli avgörande för om ett fritt och demokratiskt Sverige skall kunna överleva.

Andra bloggar om: Politik, Demokrati, Invandring, Media