Jag har upprepade gånger denna vecka för intervjuande
journalister framhållit att jag hyser den djupaste sympati för Sydsudan och
dess befolkning, men tror inte att det kommit fram i rapporteringen.
Anledningen till
denna sympati grundas på följande förhållanden. Majoriteten av befolkningen i
Sydsudan är kristen medan den i det forna moderlandet är sunnimuslimsk och
tillämpar sharia-lagar. Efter åratal av konflikter lyckades Sydsudan 2011 bryta
sig fritt från det islamistiska oket under Sudan.
Mitt uttalande i fullmäktige grundades dels på boken IQ and Global Inequality, dels
på denna studie: A Study of the Intelligence of South Sudanese Refugee
Children.
Det är väl belagt av FN att Sydsudan är ett av världen mest
underutvecklade och fattiga länder. Enligt UNDP hamnade landet 2018 på plats
186 av 189 vad gäller Human Development Index. Analfabetismen är utbredd.
Landets största inkomstkälla är oljan, men intäkterna från denna hamnar främst
i och omkring huvudstaden. Majoriteten lever på landsbygden under stor
fattigdom och försörjer sig med jordbruk och boskapsskötsel. Sydsudan är ett
utpräglat stam– och klan-samhälle med utbredd korruption. Klimatet är tropiskt.
SD:s uppfattning är sedan länge att det är mycket bättre att
hjälpa flyktingar med stöd i närområdet än att flytta dem stora distanser till
platser med helt annat klimat och kultur. Att flytta sydsudaneser i små grupper
från tropiska Afrika till platser i nordligaste Europa är därför allt annat än
en god idé.
No comments:
Post a Comment