Monday 18 July 2011

Osakligheter och rena lögner i Människor och tro

Programmet Människor och tro hade nyligen inslag som behandlade det Muslimska brödraskapets roll i Egypten efter den s.k. revolutionen där i våras. Programledaren konstaterade i introduktionen till inslaget att Brödraskapet nyligen bildat ett parti med det i sammanhanget grovt missvisande namnet ”Frihets- och rättvisepartiet”, som förespråkar sharialag, och sade att en av dess ledare är Amr Daruq. Denne intervjuades sedan av Sören Wibeck.
Under intervjun sade Daruq att man ”håller på att bygga upp en ny demokrati”. På Wibecks fråga: ”Men vad menas med att partiet vilar på islamisk lag?”, svarade han: ”Att vi utgår från islamisk lag innebär att sharia är referenspunkten för alla våra mål, vårt sätt att förhålla oss till politiska, ekonomiska och sociala frågor”. Han tillade: ”Islams huvudprinciper skall styra lagstiftningen, men sharia är mer en uppsättning principer än exakta lagar”.

Dessa uttalanden borde ha föranlett följdfrågor eller kommentarer eftersom de för den, som är insatt i islam, framstår som motstridiga och delvis direkt lögnaktiga. I avsaknad av någon som helst kommentar lämnades den oinitierade lyssnaren i tron att det sagda var helt i sin ordning. Så är alls inte fallet.

För det första framstår det som helt oförenligt att påstå sig ”bygga … demokrati” på grundval av sharia. En fungerande demokrati kräver att ett antal grundläggande fri- och rättigheter garanteras. De viktigaste är åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet och alla individers likhet inför lagen. Dessa och flera andra förvägras helt enligt sharia. (För en mer detaljerad genomgång av sharia se gärna ”Sharia law for the non-muslim”).

Daruqs uttalande: ”Islams huvudprinciper skall styra lagstiftningen…” säger egentligen allt. Det innebär att all annan lagstiftning skall underordnas sharia vilket är helt oförenligt med demokrati i västerländsk mening.

Påståendet att ”sharia är mer en uppsättning principer än exakta lagar” är inget annat än en direkt lögn. Sharia är i själva verket härledd ur Koranen och hadither och innehåller ett antal detaljerade regler (lagar) för alla delar av mänskligt liv. Att reducera detta till ”principer” är absurt.
I slutet av intervjun talade Daruq om sharia som en ”allmängiltig referens” under vilken ”muslimer och kristna och också judar under vissa tider i historien har levt tillsammans”. Även detta befängda uttalande lämnas utan kommentar av intervjuaren och programledningen. Sanningen är att judar och kristna under århundraden levt som dhimmis, tredje klassens invånare, under islamiskt styre. Deras liv var ett liv i förtryck.

Mot slutet av programmet sändes ett inslag med rubriken ”Kvinnors situation i Gaza”. Inslaget gav många väl belagda exempel på inskränkningar av kvinnors fri- och rättigheter under Hamas styre. Det konstaterades att ”Hamas och andra islamiska grupper jobbar aktivt för att på olika sätt stärka kontrollen över kvinnans friheter”. Så långt var allt gott och väl, men man nämnde inte att Hamas är en direkt avläggare från Muslimska brödraskapet och med mycket starka band till detta.

Det faktum att programmet underlät att på något sätt kommentera de förhållanden, som här lyfts fram är inte annat än ett flagrant brott mot kraven på opartiskhet och saklighet. Programmet gav därigenom en förvrängd bild av verkligheten. Denna underlåtenhet var också ett intellektuellt och moraliskt haveri för de ansvariga för programmet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Wednesday 13 July 2011

Intoleransen inom ”Fredens religion”

Vi har i modern tid sett ett antal exempel på att individer, som anses ha kritiserat islam eller någon av dess symboler, dödats eller hotats till livet för detta påstådda brott. Den första spektakulära händelsen var fatwan mot Salman Rushdi år 1989. Den följdes senare av morden på Pim Fortuyn, Theo van Gogh och Daniel Pearl och dödshot mot bl.a. Ayaan Hirsi Ali, Geert Wilders och många andra. Att döda eller dödshota kritiker är emellertid ingen ny företeelse inom islam utan har gamla och väl dokumenterade anor.
Islams enligt Koranen främsta förebild, profeten Muhammed själv, är som så ofta den som visar vägen vad gäller våld och intolerans. Så snart han etablerat en viss maktställning i Medina började han tillämpa våldsamma metoder mot dem som vågade kritisera eller motsätta sig honom eller islam.

Muhammeds första militära framgång kom i mars år 624 med segern över Meckas styrka i slaget vid Badr. Förutom rikligt byte togs närmare 50 fångar. Flertalet av dessa frigavs senare mot en betydande lösensumma. Muhammed gav under återfärden till Yathrib(Medina) prov på sin karaktär. Vid två tillfällen valde han ut fångar, först Nadhr och sedan två dagar senare Otba, vilka saklöst avrättades. Dessa avrättningar var direkt hämnd för att de båda tidigare i Mecka med poem kritiserat Muhammed. Behandlingen av Otba är särskilt belysande. Innan han dödades utropade han: ”Vem skall då ta hand om min lilla dotter?” – ”Helvetets eld.” svarade Muhammed varefter fången höggs ned.
Dessa båda dödades alltså för det enda ”brottet” att i ord ha kritiserat ”profeten”.

Nästan omedelbart efter hemkomsten från Badr började han vidta åtgärder mot judar och andra invånare som vågat ifrågasätta hans anspråk. Det första offret blev poeten Asma. Hon hade författat och framfört ett antal verser vilka kritiserade profeten. Den utvalde mördaren smög dit på natten och stötte ett svärd genom hennes bröst sedan han först flyttat på hennes dibarn. Dagen därpå hyllades han vid morgonbönen i moskén av Muhammed för dådet.

Ett par veckor senare hade turen kommit till den åldrade juden Abu Afak, som också hade komponerat kritiska verser. Detta irriterade profeten, som bad någon av följeslagarna att göra honom kvitt mannen.
I juli 624 genomfördes mordet på den judiske kritikern Kab enligt en plan, godkänd av Muhammed, som byggde på lögn och svek. Muhammed prisade Allah för det som gjorts sedan det avskurna huvudet lagts för hans fötter utanför moskén.

Meckas kapitulation år 630 följdes av en allmän amnesti för stadens invånare om de underkastade sig islam, men undantag gjordes för ett antal personer vilka flera år tidigare i ord kritiserat Muhammed. Fyra kritiker avrättades, bland dem en sjungande flicka som irriterat Muhammed med kritiska verser.

Detta är bara några exempel på den intolerans mot oliktänkande, som tillämpades av ”profeten”. Saken blir inte bättre av att denna intolerans är doktrinärt grundad i mängder av verser i Koranen, inte minst i sena suror. Intoleransen är därför högst giltig, eftersom de inte ersatts genom abrogation av verser med mildare innehåll.
Den intolerans dagens företrädare för islam demonstrerar mot all form av kritik mot islam eller dess symboler är alltså grundad på såväl islams skrifter som på Muhammeds exempel.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,