Wednesday 24 March 2010

Kultureliten demaskerad

Det var välgörande att se i dagens Svd Kultur hur kulturchefen Stefan Eklund utan förbehåll erkände att han och stora delar av kultureliten låtit sig grundluras av Muhamed Omar under ett antal år. ”Det är inte varje dag en kulturredaktion medger att man haft fullständigt fel. Så in i h-e fel”, som Dick Erixon uttryckte det idag.

Heder åt Stefan Eklund, som visar sådant civilkrage och på samma uppslag publicerar en bakgrundsartikel av Ricki Neuman. Från andra delar av etablissemanget är det dock tämligen tyst. Är det en skammens tystnad som breder ut sig eller har man ännu inte kommit så långt i sin analys? Eller är det kanske så att kultureliten i allmänhet på sin upphöjda parnass inte nedlåter sig till något så simpelt som faktabaserad analys.

Om man redan för flera år sedan brytt sig om att något granska Omar, borde man med någon insikt om islam ha insett att han var en ulv i fårakläder. Redan hösten 2007 strax efter hemkomst efter några år utomlands fann denne bloggare anledning att ”bita märke” i sagde Omar och våren 2008 gjordes ett kritiskt inlägg rörande ett av hans många framträdanden i P1. Samma höst var det var det åter dags att här kommentera Omars falskspel. Även Dick Erixon genomskådade, som framgår av hans kommentar idag, tidigt kulturelitens ”hovpoet”.

Den intressanta fråga, som inställer sig, är hur det samlade kulturetablissemanget så länge kunde blunda för det som var tämligen uppenbart. Eklund ger i sin artikel kanske en del av svaret när han talar om dess ”missriktade välvilja”. SvD Kultur har tydligen lärt sig något av ”fallet Muhamed Omar”, men det återstår att se om övriga delar av kultureliten lärt något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Enfaldig eller hycklare?

Ekots lördagsintervju med statsminister Reinfeldt var en sorglustig tillställning. De undanglidande svar han gav avslöjade att han antingen är grovt okunnig och aningslös rörande viktiga fakta gällande Turkiet eller så är han en durkdriven hycklare, som trots kända fakta väljer att bortse från dessa. Sedan är det upp till den enskilde att avgöra vilken av dessa två egenskaper, som är mest graverande hos en statsminister.

Intervjun kom snabbt in på riksdagens beslut att erkänna Turkiets folkmord på armenier. Då intervjuaren, Tomas Ramberg, frågade om premiärminister Erdogans hot om att utvisa ett stort antal armenier från Turkiet gav Reinfeldt ett rent patetiskt svar. Istället för att svara på frågan, började han orera om vilken ”beundransvärd politiker” kollegan är och hur han och hans parti motarbetas av oppositionen. Statsministern har sedan mage att påstå att Erdogan tagit ”demokratiinitiativ, som öppnar upp rättigheter för minoriteter” och ”annat” som denne gjort för att jämna ”vägen mot EU”. Man häpnar!

Det hade varit klädsamt om Reinfeldt, eller för den delen intervjuaren, åtminstone i en bisats antytt att varken premiärministern eller någon annan i Turkiets ledning lyft ett finger för att frånträda ”Kairodeklarationen” (CDHRI), sakligt sett ett av de största hindren för demokratisering av ett muslimskt land. Jag har tidigare kommenterat Turkiet och CDHRI och vill här bara konstatera att stöd för ”Kairodeklarationen” och påstådd strävan efter demokrati är lika förenligt som olja och vatten.

Reinfeldt menade sedan att om bara Erdogan får styra så kan Turkiet bli ”europeiskt, öppet marknadsekonomiskt och demokratiskt” samt att ”om vi inte har bra kontakter kan det gå i en annan riktning och det tycker jag vore ett historiskt misstag". Statsministern framstår här som mer än lovligt naiv. Är han helt omedveten om Turkiets koppling till CDHRI och till OIC, en organisation som inom UNHRC driver frågor om begränsande av yttranderätten? Är han helt omedveten om att Erdogan leder ett islamistiskt parti och att ortodox islam är den dominerande religionen? Är han medveten om att analfabetismen främst bland kvinnor är utbredd och att kulturen på många områden skiljer sig starkt från den europeiska?

Det historiska, rent av katastrofala, misstaget vore att släppa in Turkiet i EU. Det skulle vara att slå in en rejäl spik i den europeiska kulturens likkista.

Längre fram i intervjun slingrade hans sig åter om Turkiets folkmord och menade att landets ledning ändrat förhållningssätt till detta. Erdogans hot mot armenier boende i Turkiet pekar i en helt annan riktning.

Sammantaget gav intervjun intryck av en statsminister med mycket flexibel ryggrad, som saknar moralisk kompass.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tuesday 2 March 2010

Sharia ˗ ”akademisk fråga” eller totalitär lag

Dilsa Demirbag-Sten kritiserade i början av februari, på goda grunder, en avhandling vid juridiska fakulteten vid Uppsala universitet i vilken doktoranden pläderade för tillämpning av delar av sharia i Sverige. Detta föranledde dekanus vid sagda fakultet till ett genmäle, som inte särskilt övertygande försvarade avhandlingen. Demirbag-Sten slog i sin slutreplik fast det väsentliga nämligen att: ”ett sekulärt samhälles lagstiftning ska inte vila på religiös grund”. Hon fick senare eldunderstöd av en kommentator, signaturen ”professor”, som konstaterade: ”Endast den sekulära demokratin kan erbjuda religionsfrihet”. Så sant.

Nu senast har en annan professor, Annika Rabo, gett sig in i debatten med ett inlägg på ”Under strecket” i SvD. Artikeln är ganska typiskt akademisk i den meningen att den snarare reser fler frågor än ger svar eller ställningstaganden. Sammantaget välkomnar hon dock avhandlingen och dess inriktning.

Inledningsvis hänvisar Rabo till ärkebiskopens av Canterbury, Rowan Williams, famösa föreläsning i februari 2008. I anslutning till föreläsningen gjordes en intervju av BBC, i vilken han uttalade att ”sharialagen här framstår som oundviklig”. Detta väckte med rätta mer uppmärksamhet än själva föreläsningen.

Professor Rabo gör i det tredje stycket ett försök att relativisera och avproblematisera sharia. Tankegången är så slående lik den Williams hade sin föreläsning att den närmast framstår som en karbonkopia. Det är tydligt att Rabo starkt lutar sig mot ärkebiskopens föreläsning som förlaga. En skillnad är att ärkebiskopen i god akademisk anda namnger sina källor medan professorn bara vagt talar om ”muslimska intellektuella och islamkännare i västvärlden”.

En av de ”muslimska intellektuella” Williams hänvisar till är Tariq Ramadan, född och uppvuxen inom Muslimska broderskapet och en ledande företrädare för den organisationen. Han är även känd som en skicklig taqiyya-specialist, som ägnar sig åt skönmålning av islam genom att dupera okunniga, aningslösa västerlänningar i syfte att säkerställa islams ställning i Europa.

Såväl Rabo som Williams försöker påskina att det finns ett stort mått av flexibilitet inom ramen för den muslimska jurisprudensen, fiqh, den förra genom att tala om ”denna flexibla juridiska värld” och den senare genom att hänvisa till ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam). Den beska sanningen är att flexibiliteten inom muslimsk jurisprudens är mycket ringa. Det finns däremot en viss variation mellan de olika erkända lagskolorna. Däremot är ijtihad mycket begränsad. Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad. Denna låsning bekräftades av Ammanbudskapet (2004-06), vilket företrädare för hela den islamiska världen (umma) enhälligt antagit i religiöst och politiskt konsensus, ijma.

Det är i sammanhanget intressant att notera att Williams i sin föreläsning konstaterar att Sayyid Qutb på sin tid och hans efterföljare också står för denna ortodoxa tolkning av sharia. Nu var denne Sayyid Qutb inte vem som helst utan han var chefsideolog för Muslimska brödraskapet den organisation Tariq Ramadan tillhör. Ett känt uttalande av Sayyid Qutb är följande: ”Det finns bara en plats på jorden som kan kallas för islams hus och det är den plats där en islamisk stat är etablerad och där Sharia råder och Guds lag respekteras... Den övriga världen är krigets hus.”

Den påstådda flexibiliteten finns alltså inte. Kvar står att sharia (ordagrant ”vägen till vattenkällan”) är benämningen för islamisk religiös lag. Den anses uttrycka den gudomliga viljan och ”utgör ett system av skyldigheter, som det åligger varje muslim på grund av hans religiösa tro” (Encyclopaedia Britannica Online). Sharia berör i princip alla aspekter av det mänskliga livet, från detaljerade renhetsregler till föreskrifter om relationer mellan människor och hur samhället ska styras.

Sharia är så övergripande att det ofta av muslimska lärda uttalas att det endast är tillåtet att följa i demokratisk ordning stiftade lagar så länge det inte bryter mot sharia. Religionen islam kommer här i klar konflikt med liberal västerländsk demokrati.

Detta faktum ger betydligt fler implikationer även för familjerätten en enbart arvsrätten. Enligt de ledande lagskolorna är det mannen som har initiativ vad gäller skilsmässa och barnen tillfaller automatiskt mannen. Listan kan göras längre. På ett stort antal punkter i övrigt strider sharia mot demokratiska principer och FN:s ”Deklaration om mänskliga rättigheter”.

Detta gäller inte minst:

• Åsikts- och yttrandefriheten

• Religionsfriheten

• Människors likhet inför lagen

Den senare punkten avser inte bara kvinnans brist på jämställdhet med mannen enligt sharia utan i lika hög grad att icke-muslimen i det muslimska samhället har en i förhållande till muslimer klart underordnad för att inte säga förtryckt ställning. Bat Yeor har detaljerat utrett dessa förhållanden.

Williams låtsas omedveten om detta när han påstår:

“But while [the Koran’s] universal claims are not open for renegotiation, they also assume the voluntary consent or submission of the believer, the free decision to be and to continue a member of the umma. Sharia is not, in that sense, intrinsically to do with any demand for Muslim dominance over non-Muslims.”

Dessa få meningar innehåller flera direkta sakfel. Underkastelsen är enligt ovan allt annat än frivillig inom islam. Det är inte ett fritt beslut att stanna inom umma eftersom det enligt de flesta lagskolor är förenat med dödsstraff att lämna islam. Det är vidare entydigt så att det i sharia ingår krav på att muslimer skall dominera över icke-muslimer (se bl.a. Pact of Umar).

Det finns för övrigt fler sakfel i hans föreläsning. Ett rör kvinnans arvsrätt som gjorts till något av ett huvudnummer i den här diskussionen om sharia. Han påstår nämligen att Koranens regler om arvsrätt var positiva för kvinnor eftersom det var ”något i praktiken okänt i dåtidens kultur”. Om så vore fallet, hur kan det då komma sig att Muhammeds första fru, Khadija, var en rik änka efter en köpman?

Kvar står att sharia utgår från ett antal lagskolor som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet och som är härledda ur Koranen och sunna (inklusive hadither). Eftersom lagskolorna utgår från samma källor är det naturligt att deras syn på arvsrätten, som Rabo uttrycker det, ”är ganska likartad”. Jag kan upplysa henne om att detta inte gäller enbart arvsrätten.

Sharia är ett teokratiskt och totalitärt rättsystem som inte i något avseende kan anses ha någon plats i ett modernt demokratiskt och sekulärt samhälle. Efter att ha tagit del av Rabos alster är det inte utan att man börjar tvivla på att dagens akademiker inom humaniora är kapabla att hantera eller diskutera något så hotande som sharia. Denna tveksamhet underbyggs av att alltför mycket av dagens ”vetenskap” utanför naturvetenskapen alltmer franstår som ideologiverkstad under ”vetenskaplig” täckmantel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,