Tuesday 2 March 2010

Sharia ˗ ”akademisk fråga” eller totalitär lag

Dilsa Demirbag-Sten kritiserade i början av februari, på goda grunder, en avhandling vid juridiska fakulteten vid Uppsala universitet i vilken doktoranden pläderade för tillämpning av delar av sharia i Sverige. Detta föranledde dekanus vid sagda fakultet till ett genmäle, som inte särskilt övertygande försvarade avhandlingen. Demirbag-Sten slog i sin slutreplik fast det väsentliga nämligen att: ”ett sekulärt samhälles lagstiftning ska inte vila på religiös grund”. Hon fick senare eldunderstöd av en kommentator, signaturen ”professor”, som konstaterade: ”Endast den sekulära demokratin kan erbjuda religionsfrihet”. Så sant.

Nu senast har en annan professor, Annika Rabo, gett sig in i debatten med ett inlägg på ”Under strecket” i SvD. Artikeln är ganska typiskt akademisk i den meningen att den snarare reser fler frågor än ger svar eller ställningstaganden. Sammantaget välkomnar hon dock avhandlingen och dess inriktning.

Inledningsvis hänvisar Rabo till ärkebiskopens av Canterbury, Rowan Williams, famösa föreläsning i februari 2008. I anslutning till föreläsningen gjordes en intervju av BBC, i vilken han uttalade att ”sharialagen här framstår som oundviklig”. Detta väckte med rätta mer uppmärksamhet än själva föreläsningen.

Professor Rabo gör i det tredje stycket ett försök att relativisera och avproblematisera sharia. Tankegången är så slående lik den Williams hade sin föreläsning att den närmast framstår som en karbonkopia. Det är tydligt att Rabo starkt lutar sig mot ärkebiskopens föreläsning som förlaga. En skillnad är att ärkebiskopen i god akademisk anda namnger sina källor medan professorn bara vagt talar om ”muslimska intellektuella och islamkännare i västvärlden”.

En av de ”muslimska intellektuella” Williams hänvisar till är Tariq Ramadan, född och uppvuxen inom Muslimska broderskapet och en ledande företrädare för den organisationen. Han är även känd som en skicklig taqiyya-specialist, som ägnar sig åt skönmålning av islam genom att dupera okunniga, aningslösa västerlänningar i syfte att säkerställa islams ställning i Europa.

Såväl Rabo som Williams försöker påskina att det finns ett stort mått av flexibilitet inom ramen för den muslimska jurisprudensen, fiqh, den förra genom att tala om ”denna flexibla juridiska värld” och den senare genom att hänvisa till ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam). Den beska sanningen är att flexibiliteten inom muslimsk jurisprudens är mycket ringa. Det finns däremot en viss variation mellan de olika erkända lagskolorna. Däremot är ijtihad mycket begränsad. Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad. Denna låsning bekräftades av Ammanbudskapet (2004-06), vilket företrädare för hela den islamiska världen (umma) enhälligt antagit i religiöst och politiskt konsensus, ijma.

Det är i sammanhanget intressant att notera att Williams i sin föreläsning konstaterar att Sayyid Qutb på sin tid och hans efterföljare också står för denna ortodoxa tolkning av sharia. Nu var denne Sayyid Qutb inte vem som helst utan han var chefsideolog för Muslimska brödraskapet den organisation Tariq Ramadan tillhör. Ett känt uttalande av Sayyid Qutb är följande: ”Det finns bara en plats på jorden som kan kallas för islams hus och det är den plats där en islamisk stat är etablerad och där Sharia råder och Guds lag respekteras... Den övriga världen är krigets hus.”

Den påstådda flexibiliteten finns alltså inte. Kvar står att sharia (ordagrant ”vägen till vattenkällan”) är benämningen för islamisk religiös lag. Den anses uttrycka den gudomliga viljan och ”utgör ett system av skyldigheter, som det åligger varje muslim på grund av hans religiösa tro” (Encyclopaedia Britannica Online). Sharia berör i princip alla aspekter av det mänskliga livet, från detaljerade renhetsregler till föreskrifter om relationer mellan människor och hur samhället ska styras.

Sharia är så övergripande att det ofta av muslimska lärda uttalas att det endast är tillåtet att följa i demokratisk ordning stiftade lagar så länge det inte bryter mot sharia. Religionen islam kommer här i klar konflikt med liberal västerländsk demokrati.

Detta faktum ger betydligt fler implikationer även för familjerätten en enbart arvsrätten. Enligt de ledande lagskolorna är det mannen som har initiativ vad gäller skilsmässa och barnen tillfaller automatiskt mannen. Listan kan göras längre. På ett stort antal punkter i övrigt strider sharia mot demokratiska principer och FN:s ”Deklaration om mänskliga rättigheter”.

Detta gäller inte minst:

• Åsikts- och yttrandefriheten

• Religionsfriheten

• Människors likhet inför lagen

Den senare punkten avser inte bara kvinnans brist på jämställdhet med mannen enligt sharia utan i lika hög grad att icke-muslimen i det muslimska samhället har en i förhållande till muslimer klart underordnad för att inte säga förtryckt ställning. Bat Yeor har detaljerat utrett dessa förhållanden.

Williams låtsas omedveten om detta när han påstår:

“But while [the Koran’s] universal claims are not open for renegotiation, they also assume the voluntary consent or submission of the believer, the free decision to be and to continue a member of the umma. Sharia is not, in that sense, intrinsically to do with any demand for Muslim dominance over non-Muslims.”

Dessa få meningar innehåller flera direkta sakfel. Underkastelsen är enligt ovan allt annat än frivillig inom islam. Det är inte ett fritt beslut att stanna inom umma eftersom det enligt de flesta lagskolor är förenat med dödsstraff att lämna islam. Det är vidare entydigt så att det i sharia ingår krav på att muslimer skall dominera över icke-muslimer (se bl.a. Pact of Umar).

Det finns för övrigt fler sakfel i hans föreläsning. Ett rör kvinnans arvsrätt som gjorts till något av ett huvudnummer i den här diskussionen om sharia. Han påstår nämligen att Koranens regler om arvsrätt var positiva för kvinnor eftersom det var ”något i praktiken okänt i dåtidens kultur”. Om så vore fallet, hur kan det då komma sig att Muhammeds första fru, Khadija, var en rik änka efter en köpman?

Kvar står att sharia utgår från ett antal lagskolor som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet och som är härledda ur Koranen och sunna (inklusive hadither). Eftersom lagskolorna utgår från samma källor är det naturligt att deras syn på arvsrätten, som Rabo uttrycker det, ”är ganska likartad”. Jag kan upplysa henne om att detta inte gäller enbart arvsrätten.

Sharia är ett teokratiskt och totalitärt rättsystem som inte i något avseende kan anses ha någon plats i ett modernt demokratiskt och sekulärt samhälle. Efter att ha tagit del av Rabos alster är det inte utan att man börjar tvivla på att dagens akademiker inom humaniora är kapabla att hantera eller diskutera något så hotande som sharia. Denna tveksamhet underbyggs av att alltför mycket av dagens ”vetenskap” utanför naturvetenskapen alltmer franstår som ideologiverkstad under ”vetenskaplig” täckmantel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

No comments: