Friday, 25 December 2015

Angelägna frågor väntar på svar


Islam har i dagens västerländska samhälle fått en plats i samhällsdebatten som vore helt otänkbar för bara 20 år sedan. Går vi ännu längre tillbaka, sägs till 60-talet, så nämndes islam i stort aldrig i media eller i det dagliga samtalet. Skälet till denna förändring är naturligtvis det stora antalet migranter från muslimska länder, som kommit till Sverige och många andra västländer främst sedan 90-talet. Debatten får bränsle genom ett stort antal spektakulära händelser med koppling till islam.

Åsiktsspridningen är stor. Företrädare för islam, liksom ett antal ledande västerländska politiker och högt uppsatta akademiker, hävdar att islam är ”fredens religion” och att den väl låter sig förenas med modern demokrati. Denna sida av debatten vill gärna göra en tydlig distinktion mellan islam och ”islamism”, dvs. politisk islam. De hävdar oftast att de terrorister, som säger sig utföra sina handlingar i islams namn, inte har något med islam att göra eller att det ”bara är en liten minoritet, som kidnappat islam”. På så sätt försöker man friskriva islam från varje koppling till de blodiga händelserna. Denna sida av debatten hävdar också ofta att det finns eller håller på att utvecklas en ”europeisk” islam väl lämpad för det moderna västerländska samhället.

Andra, inte minst intellektuella ex-muslimer med gedigen kunskap och erfarenhet av islam, ser den som en inte bara en religion utan även en totalitär ideologi. De menar att de våldshändelser som nästan dagligen rapporteras från Mellanöstern, Afrika eller för den delen Europa är starkt kopplade till islams grundläggande tankar. De menar att rörelser som al-Qaida, IS och Boko haram m.fl. handlar enligt islams påbud.

Alltför ofta används enstaka verser ur Koranen som stöd för de olika ståndpunkterna. Alltför sällan hör man någon referera till andra delar av de centrala islamiska skrifterna. Mot denna bakgrund finns goda skäl att diskutera eller om ni så vill analysera islam utifrån tillgängliga fakta utan att förfalla till Koran-exegetik. Man behöver inte traggla sig igenom den allt annat än lättlästa Koranen och 1000-tals hadither för att förstå vad islam handlar om. Det räcker med att ta del av två nutida dokument Kairodeklarationen och Ammanbudskapet samt ett medeltida dokument, sharia, vilken de båda andra hänvisar till.

"Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam" (CDHRI) antogs 1990 av samtliga medlemmar av OIC det vill säga samtliga muslimska länder. Deklarationen finns lätt tillgänglig och det är ingen svårighet att ta del av och analysera den. En analys finns här http://nilsdacke.blogspot.se/2012/08/islam-kairodeklarationen-och-manskliga.html. Jag nöjer mig här med att konstatera att de två avslutande artiklarna entydigt säger att samtliga mänskliga rättigheter (MR) skall underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter, vilket effektivt sammanfattar Kairodeklarationens budskap. Detta innebär att de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som religionsfrihet, åsikts-och yttrandefrihet samt likhet inför lagen för män och kvinnor oavsett religion förvägras. Bara det faktum att samtliga muslimska länder valde att ta fram sin egen deklaration om MR inom islam borde lända till eftertanke, då det visar att man inte accepterar FN:s deklaration om MR (UDHR). Det är samtidigt ett erkännande av att islam inte är kompatibel med UDHR.

Ammanbudskapet http://nilsdacke.blogspot.se/2009/12/ett-budskap-med-flera-bottnar.html undertecknades så sent som 2006 av ledande företrädare för alla betydande grenar av islam i konsensus (ijma) och innehåller därför ett antal bindande uttalanden. Bland undertecknarna finns de främsta lärda vid al-Azhar-universitetet i Kairo och de främsta ayatollorna i Iran. De har klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bl.a. att de skall lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna och tro på Koranen som Allahs direkta ord.

Sharias centrala roll inom islam framgår tydligt av ovan nämnda nutida dokument. Eftersom de antagits av de främsta företrädarna för islam bör de ses som uttryck för mainstream islam och alls inte för åsikter inom en ”liten minoritet”.

De delar av sharia som har särskild betydelse vad avser MR finns översatta till svenska i kap 8 i denna gratis e-bok https://islamunderslojan.wordpress.com/ (där finns även länk till originalet på engelska). Av dessa dokument framgår att religion och ideologi är hårt integrerade inom islam.

Mot bakgrund av dessa obestridliga fakta finns det skäl att ställa ett antal frågor.

Politiker och företrädare för media brukar ofta säga sig företräda och försvara mänskliga rättigheter. Hur kan det då komma sig att de aldrig tar upp dessa graverande fakta om en totalitär och anti-demokratisk religion/ideologi? Journalister säger sig ofta ha viktiga uppgifter i att granska viktiga förhållanden i samhället. Varför gör man ingen seriös och ärlig granskning? Man stoltserar gärna med att man ägnar sig åt ”grävande journalistik”. Varför gräver man inte fram fakta om en ideologi som är ett direkt hot mot vår demokratiska samhällsordning?

Varför klarar man inte av att koppla samman, utan de vanliga undanflykterna, närmast dagligen förekommande grova våldshandlingar med islams doktrin, trots att denna koppling är minst sagt uppenbar?

Är man så skräckslagen för att bli klassad som ”islamofob” eller ”rasist” att man inte har intellektuell förmåga och ryggrad att inse att dessa epitet saknar grund och enbart används för att hindra seriös granskning av islams förfärande agenda?
 
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
 

Biskopens intellektuella haveri


 
Avpixlat publicerade för snart ett år sedan ett inlägg med ovanstående rubrik. Inlägget finns inte kvar, men kommentarerna finns fortfarande, när detta skrivs kvar på Disqus (https://disqus.com/home/discussion/avpixlat/biskopens_intellektuella_haveri/). Jag återger här inlägget eftersom det fortfarande har viss aktualitet.
 
Radions första lördagsintervju för året med blivande ärkebiskopen Antje Jackelén var i många stycken märklig och avslöjande. I det korta avsnitt som återgavs i Avpixlat lyckades biskopen på några få minuter i det närmaste begå intellektuell harakiri. Inslaget är intressant både för vad som sägs och för vad som inte sägs. Låt oss börja med det som sägs.
Så här säger Jackelén
        Det finns delar i deras program som inte rimmar väl med en kristen människosyn.
När reportern försöker reda ut vad hon menar svarar hon
        Ja det är just när det kommer i konflikt med frågan om människovärdet.
Notera att hon i dessa två uttalanden refererar till partiprogrammet, dock utan att på något sätt visa vad det är i detta som skulle strida mot en ”kristen människosyn”. Reportern är uppenbarligen inte nöjd med svaret och kommer med en följdfråga. Svaret blir som följer
        Ja jag har ju i kölvattnet av ärkebiskopsvalet sett en del diskussioner som jag också dragits in i och när jag tittar på en del av dom mail jag har fått och dom tweets som kommer från sverigedemokratiskt håll så är det ju alldeles tydligt att mycket av det drivs av en väldigt aggressiv ställning mot islam. Jag tycker inte det är okej att man kan gå ut i dagens Sverige och säga: Jag hatar islam och jag är stolt över det.
Svaret har helt uppenbart inget med SD:s partiprogram att göra. Vad enskilda personer säger i mail eller tweets är i inget avseende relevant för vad partiprogrammet innehåller. Här har vi en blivande ärkebiskop som svepande generaliserar över en stor grupp människor, varav många är aktiva inom kyrkan, utan att ha något som helst stöd för detta i det partiprogram hon hänvisar till. Detta beteende är inget annat än djupt intellektuellt ohederligt.
Hon tycks vara särskilt upprörd över att många tydligen uttryckt stark kritik mot islam i kommentarer med anledning av det famösa svar hon gav i den offentliga utfrågningen inför valet. Själv är jag starkt kritisk mot islam och dess totalitära doktriner även om jag aldrig skulle använda ordet ”hata” om islam. Jag kan däremot inte se hur stark kritik mot islam inom ramen för vår yttrandefrihet på något sätt kan stå i strid mot ”kristen människosyn”. Det borde snarare vara tvärt om, vilket jag återkommer till.
På fråga om politiska ställningstaganden säger hon
        När vi som kyrka tar ställning politiskt, så motiveras det inte av ett partiprogram utan det motiveras av ett teologiskt ställningstagande.
På en följdfråga svarar hon något senare att ” kriteriet skall vara hur väl stämmer det här överens med evangeliets budskap och med svenska kyrkans trosbekännelse och lära.”.
Frågan från ärkebiskopsvalet: Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?, kommer naturligtvis upp och hon ger ett mångordigt  svar där hon bland annat talar om islams syn på bilder, vilket förstås ligger vid sidan om frågeställningen. Reportern är uppenbart inte nöjd och ställer (18:55) den konkreta frågan
        Så borde då inte för en kristen ledare Jesus vara den sannaste vägen till Gud?
Återigen ger hon ett märkligt svar där hon visserligen säger att ”Jesus är vägen”, men blandar sedan omedelbart in vad muslimer tror eller inte tror, som om det hade med saken att göra. Hon avslutar med
        Men för oss kristna är det helt tydligt så att den här tanken att Gud blev människa i Jesus, att Jesus levde på ett sätt som inspirerar oss fortfarande och att Jesus dog och fick nytt liv i sin egen kropp besegrade döden det är kärnan i den kristna tron och den blygs jag inte över och den kommer jag också att framhålla. Men det betyder inte det samma att alla andra har fel.
Hon kan inte heller här låta bli att relativisera frågeställningen. Den kristna tro är rimligen en kognitiv tro, vilket innebär att den uttrycker ett försanthållande. Annars vore den ju mer eller mindre meningslös. Det innebär följdriktigt att ”alla andra har fel” om de tror något annat. Hur var det nu. Skulle inte kriteriet för ställningstaganden vara att det stämmer med ”kyrkans trosbekännelse och lära”? Hennes uttalanden är allt annat än logiskt konsekventa.
Så något som inte sägs men som borde vara del av grunden för hennes ställningstaganden. Som disputerad teolog bör biskopen ha basala kunskaper om andra religioner inklusive islam. Hon borde därför vara väl medveten om att den islamiska lagen, sharia, är en integrerad del av islam. Om någon tvivlar på det går det bra se efter i Ammanbudskapet vad de främsta lärde inom islam säger om saken. Budskapet är inget vanligt tyckande utan är antaget i ijma (konsensus) vilket har hög status inom islam.
Hon borde vara medveten om att detta innebär att flera centrala mänskliga rättigheter oumbärliga för demokrati såsom religionsfrihet, yttrandefrihet och kvinnans jämlika ställning förvägras enligt sharia. Det är inte nog med att sharia förbjuder grundläggande mänskliga rättigheter, den föreskriver jihad som en kollektiv skyldighet tills islam råder och gör klart att sharia skall vara överordnad alla andra lagar. Anser hon verkligen att kritik av en sådan totalitär ordning strider mot ”kristen människosyn”?
Sammantaget är biskopens uttalanden uttryck för ett totalt intellektuellt haveri. Vilken trovärdighet har en person som handskas så vårdslöst med logik och sanning?

 

Wednesday, 22 January 2014

Öppet brev till herrar islamologer och religionsvetare


Jag vänder mig här särskilt till Jan Hjärpe, Leif Stenberg, Christer Hedin, Muhammad Fazelhashemi och Mattias Gardell. Flera av dem har jag träffat flera gånger. Vid samtliga tillfällen har de hållit föredrag och publiken har mot slutet fått ställa några frågor. Jag och mina vänner har oftast bara fått möjlighet att ställa några få frågor och oftast inte någon följdfråga på ett svävande svar. Jag vänder mig även till andra experter som Elena Namli, vilka ofta anlitas av diverse redaktioner inom media. Slutligen vänder jag mig till chefer och producenter vid nämnda redaktioner som Människor och tro, Teologiska rummet och Studio Ett, för att inte nämna tidningsredaktioner, vilka samtliga genom sin brist på ärlig journalistik bidrar till att sprida en falsk bild av islam.
En tydlig gemensam nämnare för alla era föredrag har varit att ni närmast systematiskt stryker islam medhårs genom att relativisera islam. Genomgående undviker ni att självmant nämna eller utveckla problematiska eller kontroversiella delar av islam. På samma sätt undviker ni att nämna moderna dokument som Kairodeklarationen och Ammanbudskapet, vilka vid sidan av Koranen och sunna har stor betydelse för dagens islam.

Ni hävdar ofta att islam är så varierande och att man inte kan säga något specifikt och entydigt om dess lära. Som stöd för denna tes anför flera av er att det inte finns någon påve inom islam. Detta argument har två fundamentala fel. För det första företräder påven endast den katolska kyrkan och inte andra delar av kristenheten; många liberala katoliker anser för övrigt att påven och Vatikanen är alltför konservativa. För det andra finns det inom islam en institution ijma (koncensus) mellan de lärda inom islam, som har större betydelse än något dekret från en påve, eftersom det anses bindande för alla muslimer.
Inom kristenheten finns det idag inga hinder mot att avvika från ”den rätta läran”, eller rentav lämna kyrkan. Den katolska kyrkan har heller inte sedan inkvisitionens avskaffande haft några korrektionsmedel till sitt förfogande. Inom islam är det däremot förenat med stränga straff, inklusive dödsstraff, att avvika från den ”rätta vägen”.

Detta leder mig osökt in på sharia. Hur kan det komma sig att ni ofta väljer att mer eller mindre bortse från sharias centrala roll inom islam genom att försöka relativisera dess betydelse. Den hårda och närmast statiska kopplingen mellan islam och sharia bekräftas entydigt av Ammanbudskapet.
Nu kan någon hävda att undertecknad inte kan ha relevanta synpunkter eftersom jag inte har samma formella meriter som ni, men jag vet att jag står på fast mark eftersom jag lutar mig mot de främsta lärda inom islam. Jag bedömer, med förlov sagt, att de främsta professorerna vid al-Azhar-universitetet och de främsta stor-ayatollorna i Iran har betydligt högre kompetens vad gäller islam än någon svensk professor.

Systematiskt undviker ni att beröra det som från ett demokratiperspektiv är problematiskt inom islam. Jag anser det beteendet vara intellektuellt ohederligt eftersom det ger en falsk bild av islam.
I föregående inlägg finns en kritisk granskning av ett radioprogram som belyser det jag ovan anfört. Tyvärr är granskningen ganska lång vilket blev nödvändigt för att påvisa det systematiska i vilseledningen.

Jag utmanar vem som helst av er till en offentlig debatt på temat ”Islam och demokrati”.
Bertil Malmberg

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Om Sharia och mänskliga rättigheter


Elena Namli, professor i teologisk etik och Muhammad Fazlhashemi, professor i islamsk teologi och filosofi diskuterar kring hur Sharia ska tolkas och om lagarna är kompatibla med mänskliga rättigheter.
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter beskrivs ibland som ett västerländskt imperialistiskt projekt för att göra liberala värderingar universellt giltiga. Betyder det att muslimsk sharialagstiftning är inkompatibel med mänskliga rättigheter? Ja, säger de människorättsaktivister som ser den liberala modellen som enda vägen till frihet. Nej, säger många muslimska teologer som tar strid för att Sharia ska kunna nytolkas utifrån moderna muslimska samhällens behov.
Medverkande: Elena Namli (nedan EN), professor i teologisk etik och Muhammad Fazlhashemi (nedan MF), professor i islamsk teologi och filosofi.
Programledare och producent Peter Sandberg (nedan PS).

Synopsis
Jag lyssnade på programmet i våras då det sändes, men har först nu fått tid att fullfölja transkriberingen och göra en mer grundlig analys. Programmets rubrik och den direkta undertexten lovade mycket eftersom det är en synnerligen angelägen frågeställning.

Jag blev snabbt grymt besviken och instämmer helhjärtat i flera av de kritiska kommentarerna på hemsidan, inte minst signaturen Boris, som skrev: ” Hur lyckas man göra ett program som helt undviker att diskutera och problemisera ett så svårt ämne. Detta program var en redovisning och ett föredrag om hur man skall tycka. Synd att man inte tar in någon i programmet som ställer de riktiga frågorna då programledaren valde att inte göra sitt jobb, dvs vara påläst och problematisera...”.
Istället för att seriöst penetrera programrubrikens frågeställning spred man den ena akademiskt välformulerade dimridån efter den andra. Resonemangen avlägsnade sig ofta långt från den ursprungliga frågeställningen, vilket gjorde att denna behandlades mycket ytligt. En del centrala fakta berördes överhuvudtaget inte alls samtidigt som deltagarna kom med ett antal märkliga för att inte säga direkt osakliga påståenden. Inte minst Muhammad Fazlhashemi körde som så ofta med den vanliga blandningen av taqiyya och kitman i det uppenbara syftet att freda islam från varje form av sakligt grundad kritik.

Det blir tyvärr ett tämligen långt inlägg. Skälet till detta är att jag vill belysa en genomgående tendens i programmet, inte bara enstaka uttalanden. Innan jag går vidare med mer principiella synpunkter vill jag lyfta fram och kommentera ett antal uttalanden i programmet.
Uttalanden med kommentarer

Redan i den första frågan ifrågasätter programledaren den universella giltigheten av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR) och tycks instämma i vad EN skrivit i en artikel om att accepterandet av UDHR gör att man ”undertrycker man andra kulturella och ideologiska alternativ”. EN instämmer i detta och menar att arbetet för mänskliga rättigheter MR ”också används i kolonialistiska syften”. Man häpnar! Någon specificering av dessa ”alternativ” eller förtydligande av vad som är förhatligt i UDHR ges däremot inte.
I nästa fråga riktad till MF talar PS om spridandet av mänskliga rättigheter (MR) som ”fortsättning på västerländska kolonialisters praktik”. Den gode professorn är inte sen att anta denna invitation till ren tu  quoque-argumentering och lyckas så navigera bort från huvudfrågan. För övrigt anser jag det vara väl magstark även av islamkramare att ondgöra sig över västerländsk kolonialism under några hundra år men helt bortse från den islamiska kolonialismen som inleddes strax efter ”profetens” död med oprovocerat anfall mot Syrien och sedan fortsatt med olika medel i nästan 1400 år med avsevärt värre konsekvenser för folk och kulturer inklusive den persiska (redan 641 beseglades det persiska rikets öde efter ett avgörande slag).

 I nästa andetag (4:27) talar PS om att väst ”prackar på de här idéerna” [MR] på länder med annan syn. Han uttrycker sig här som om UDHR skulle vara något dåligt. Samtidigt erkänner han att MR inte är etablerade i de aktuella länderna och implicerar då att det är värre att uppmuntra anammandet av MR än att låta folken där leva kvar under medeltida normer. Man häpnar!
En strimma av hopp tänds när EN som svar på det säger att ”många människor runt om i världen ställer sig bakom … själva idén om friheten, tilltron till att människan själv är kapabel att avgöra vad [som] är bäst för henne”. Sekunder senare dör strimman av hopp snabbt som ett irrbloss när hon upprepar detta om att vi i väst uppfattas som ”kolonialister” om vi inte omfamnar dessa (fortfarande odefinierade) ”alternativa visioner”. Är detta för att hålla sponsorerna vid gott mod?

PS återkommer, närmast som en kakadua till ”kolonisationen som var under 1900-talet” i sin nästa fråga. Vad menar han? Såvitt jag minns min historia rätt avvecklades i mitten av 1900-talet i stort sett alla återstående västerländska kolonier. Hur många kolonier i det islamiska imperiet släpptes fria?
MF börjar med att erkänna ”att det finns ”en hel del” i UDHR, som är ”fantastiska”, men sedan skiftar han snabbt till att klaga på att det väcks reaktioner då man försöker implementera det i muslimska länder. Detta väcker främst två frågor. För det första: vilken eller vilka delar av UDHR är inte bra? För det andra: Varför är det fel att förorda MR antagna av det internationella samfundet i stället för medeltida normer?

 I nästa mening (cirka 7:35) försöker han sig på det gamla tricket att utdefiniera vissa delar av islam som ”salafisternas islam” såsom oförenlig med ”demokrati och respekten för MR”. Han glömmer då att islams samlade religiösa ledarskap i Ammanbudskapet erkänt salafismen som en del av mainstream islam. Han fortsätter sedan med att ”om man säger att islam [läs sharia] är oförenlig med respekten för MR, då möter man problem för då uppfattas det här som någon pålaga utifrån, som är mot den egna kulturella och religiösa och historiska identiteten”.
 Mina frågor: Om det nu inte föreligger en uppenbar konflikt mellan MR enligt UDHR och sharia varför utarbetade i så fall Organisation of Islamic Cooperation (OIC) den egna ”Kairodeklarationen över mänskliga rättigheter i islam” (CDHRI)? Och. Om det nu sakligt sett föreligger uppenbara konflikter mellan UDHR och islam/sharia, är det då inte intellektuellt hederligt att påtala det? För den oinvigde vill jag framhålla att OIC är en mycket aktiv sammanslutning av samtliga muslimska stater och det största röstblocket inom FN.

I nästa fråga (12:03) säger PS med hänvisning till en text av EN att unga studenter oftast anser att sharia är inkompatibel med MR. Detta anses (av EN) bero på att de ”har sällan kunskap om islamisk lag utan lutar sig mot islamofoba bilder i europeisk massmedia”. Jag kan försäkra att de inte fått någon annan uppfattning om de istället lyssnat till Yusuf al-Qaradawi, Muslimska brödraskapet högste andlige ledare, som i en intervju år 2013 sade: ”Eftersom islam är ett omfattande system av dyrkan (Ibadah) och lagstiftning (Sharia) innebär godkännande av sekularism övergivande av sharia, ett förnekande av den gudomliga vägledningen och ett förkastande av Allahs förelägganden”. Kan det sägas tydligare? Det visar sig alltså att unga studenter innan de hunnit bli indoktrinerade av vilseförda universitetslärare har en helt realistisk uppfattning av islam. Det förtjänar att nämnas att inledningen av den första boken i Reliance of the Traveller (RoT) uttrycker sig i precis samma anda (a1.3-a1.4).

 Försök att framställa sharia som harmlös

 När MF ombeds att reda ut vad sharia (14:08) är gör han inte detta på ett tydligt sätt. Istället för att klart berätta att sharia grundas på Koranen, sunna, ijma (de lärdas konsensus) och qiyas (analogi) i nämnd ordning, övergår han snabbt till att försöka relativisera vad sharia är och om den kan ändras, vilket han menar har skett. Om han bekvämat sig till att läsa de första raderna i RoT hade han inte behövt sväva i tvivelsmål. Där står tydligt: ”A CLASSIC MANUAL OF ISLAMIC SACRED LAW” vilket klart uttalar att det som följer är den ”heliga lagen” det vill säga sharia. Nu är det så att den aktuella översättningen av RoT till engelska är certifierad av al- Azhar- universitetet, det främsta lärosätet inom sunni-islam. Det finns anledning förmoda att de lärde där har något högre kompetens vad avser islam än den gode professorn.

Han säger bl.a. att ”man måste alltid göra en tolkning när man kommer in i nya situationer och det kallas ijtihad”. MF försöker här ge sken av att eventuella problem med sharia relativt enkelt kan fixas med lite ijtihad, men det är inget annat än en ny dimridå. I själva verket har ijtihad tillämpats ytterst restriktivt under stora delar av islams historia sedan Al Ghazali på 1000-talet effektivt satte stopp för mutaziliternas förnuftsbaserade reformförsök. Så sent som i Ammanbudskapets punkt 3 (2006) har de lärde inom islam lagt stora begränsningar av ijtihad.
På fråga från PS (14:57) om det är möjligt att förändra vad Gud föreskrivit inlåter sig MF i ett resonemang om att det helt är fråga om människors tolkningar och nämner de olika rättsskolorna. Förutom att han här försöker göra det lätt för sig, gör han ett direkt sakfel eftersom det finns två erkända skolor inom shia istället för en som han säger. Problemet är att inom islam är det som fastställts i konsensus (ijma) bindande för muslimer (RoT Book B) vilket bekräftas i Ammanbudskapet (Introduction (V)). Av detta framgår att det som sägs i sharia inte är vilka tolkningar som helst utan framtagna enligt regler inom fiqh och grundade på Koranen och sunna.

MF är alltid angelägen att betona ”skiljaktigheterna” men väljer att bortse från att Ammanbudskapet klart framhåller att det är betydligt mer som förenar än som skiljer mellan rättsskolorna och att: ”Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam”. Särskilt finns det en stor samsyn i de frågor som är av betydelse för den här aktuella frågeställningen.
MF återkommer sedan till att: ”Det är bara 300 av dem [reglerna] som man återfinner i Koranen”. Han tar kvinnans arvsrätt som ett sådant exempel och går sedan vidare med att ta straff för apostater som exempel på motsatsen genom att säga: ”där finns idag en väldigt bestämd uppfattning hur dom skall behandlas, men dom hittar man inte stöd för i Koranen utan det är tolkningar som har gjorts…”. Han gör sig här skyldig till två grova fel. För det första finns det stöd i Koranen för hårda straff för avfällingar (K 3:90-91, 4:89, 16:106) och för det andra finns det klart uttalat att apostater skall dödas i hadither (bl.a. Buk 9:83:17 och 9:84:57).

Han tycks vilja bortse från att Sharia bygger på islams båda heliga skrifter (1) Koranen och (2) sunna (hadither). Betydelsen av sunna grundas på ett antal verser i Koranen som talar om att lyda Muhammed och att följa hans exempel, ja till och med att Muhammed är nära jämställd med Allah (4:13, 5:92, 9:71, 33:33 m.fl.). Nu är det så att Muhammeds ”exempel” återfinns just i sunna. Ett stort antal detaljerade regler i sharia finns följaktligen inte i Koranen men väl i sunna. Detta gäller t.ex. de dagliga ritualer muslimer följer i samband med bönen och ritualerna i samband med hajj. Sammanvägningarna mellan Koranen och sunna har gjorts i ijma (konsensus) av de lärda inom rättsskolorna och är bindande och inte vilka ”tolkningar” som helst.
Det här var ett riktigt dåligt försök att få sharia att framstå som harmlös.

Sedan görs krampaktiga försök att göra skillnad på ”sharia i betydelsen Guds lag för vissa principiella ställningstaganden” och ”och juridiken, den som många islamiska teologer kallar för fiqh kan inte klassas som sharia i betydelse Guds lag”. Det må vara att MF och Al Naim, den han stöder sig på, tycker så, men det har inget stöd i mainstream islam så som den uttrycks av de främsta lärda inom islam, sunni såväl som shia.
MF gör sedan ett mycket märkligt uttalande: ”Al Naim som flera andra teologer menar att som det framkommit i Koranen är det ju väldigt problematiskt att bilda religiös tro med tvång”. Man häpnar! Har dessa herrar överhuvudtaget läst Koranen som innehåller mängder av verser om blodigt våld mot otrogna inklusive ”bokens folk”; ett våld och förtryck mot ”de andra” som bekräftas i sharia. MF gör sig här skyldig till intellektuell ohederlighet.

Hjälptrupperna kallas in
Så har det blivit dags att damma av Tariq Ramadan och hans minst sagt luddiga resonemang om ”revidering” av islam och sharia för att passa den europeiska kontexten. Redan här finns ett indirekt medgivande om att det tydligen finns en djup diskrepans mellan sharia och europeiska lagar och normer. MF talar om att ”ta fasta på själva andemeningen … och inte tillämpningen som har varit under historiens gång”. Vad gäller ”andemeningen” har vi just kunnat konstatera att Koranen är överlastad med våld. Vad beträffar ”tillämpningen” behöver vi inte gå till historien för att se inhumana exempel på grymma straff enligt sharia i länder som Iran och Saudiarabien. Till råga på allt gäller fortfarande de lagar som frystes på 800-talet.

Sedan kan MF, i den vanliga islamiska vanan att skylla det mesta på judar, inte låta bli att skylla islams bestraffningsmetoder på den mosaiska lagen. Hänvisningen är allt annat än relevant eftersom judarna redan före Muhammeds tid upphört med dessa ålderdomliga bestraffningar.
MF säger sedan att ”det finns ju muslimska teologer, som säger att man kan helt utan problem överge allt det här [bestraffningslagstiftningen] och istället gå över till modern vetenskap och forskning…”. Som exempel tar han Tariq Ramadan som sagt att ”vissa .. lagar måste man kunna lägga på is därför att de inte går att förena med svensk lagstiftning eller europeiska konventioner om mänskliga rättigheter”. Detta föranleder ett antal kommentarer.

Först, åter ett erkännande av att sharia strider mot europeiska lagar och konventioner. Sedan det här med ”utan problem”. Jag vill tvärtom mena att problemet är mycket stort eftersom ändringar strider mot islamisk doktrin. Notera att när han gjorde uttalande gällde det ett moratorium på stening och dödsstraff – inte ett avskaffande. Frågan som inställer sig är hur länge detta moratorium skall gälla. Upphör det då muslimer får majoritet? Att han uttrycker sig som han gör beror naturligtvis på att han kan sin sharia. Att ifrågasätta någon del av sharia kan nämligen ses som hädelse/avfall (RoT O8.7) och det vill han akta sig för. MF ägnar sig här åt ynkligt ihålig argumentering.
Efter dessa krumbukter bjuder så PS på en ny bekväm utväg för att undvika att tala om dagens huvudfråga, då han av outgrundlig anledning börjar tala om andra vatikankonciliet. Jag vill på goda grunder hävda att de konferenser som ledde fram till det ovan nämnda Ammanbudskapet har betydligt större relevans för den islamiska världen än vatikankonciliet för 50 år sedan haft för den samlade kristenheten. Vänligen notera att islam helt nyligen hade sin motsvarighet med den skillnaden att här deltog representanter för alla betydande riktningar. Däremot innebar det inte någon ”revidering” eller ”utveckling”. Men vem hade väntat sig det?

Det föranleder MF att tala om ”tänkare”, outtalat vilka och vilket praktiskt inflytande de har, som resonerar kring att ”sätta människan i centrum”. Inom vilken religion eller ideologi gäller det? Qaradawi, andlig ledare för Muslimska brödraskapet, den dominerande rörelsen idag inom islam och med tentakler över hela världen, har en helt annan syn på saken enligt ovan citerat uttalande.
MF menar (21:40) att dessa ”tänkare”, vilka de nu är, ”ser inga som helst problem med att kunna förena det här med muslimsk identitet, tro eller lagtolkning och det är det som är kärnan i det här arbetet att man behåller den här muslimska identiteten men ändrar innehållet på ett väsentligt sätt”. Han ger för säkerhets skull ingen som helst indikation på hur detta skall gå till eller i vilket avseende innehållet skall ändras. För mig låter det som en modern variant av det klassiska ”indiska reptricket”.

Nästa gång programledaren tar till orda låter han nästan som ett eko av Ammanbudskapet. Han hänvisar till en muslimsk expert, ”som säger att någon vidare utveckling av sharia har inte skett för att den nådde sin höjdpunkt på 900-talet. Sharia visar upp absolut rättvisa och binder därför alla muslimer för evigt”. Precis, det är ju där problemet ligger. Varför då hyckla och låtsas att det går ihop med MR av idag?
Sedan försöker EN i en lång utläggning föga klarläggande göra gällande att det finns ”muslimska teologer”, som vill ”göra resonabla och kloka tolkningar”. Som exempel tar hon professor Kamali i Malaysia. Just ett bra exempel! Det tragikomiska är att han är en av de ursprungliga undertecknarna av Ammanbudskapet, som fryser sharia till 800-talet.

När MF får chansen igen gör ha ett minst sagt märkligt uttalande: ”Alltså det är många andra delar av Koranen man kan dra den här slutsatsen att det är individens rätt som går före”. För säkerhets skull ger han inte något som helst belägg för denna sensationella slutsats. Jag kan försäkra MF att jag kan rada upp ett stort antal inte abrogerade (abrogation innebär att en senare vers upphäver en tidigare med motstridigt innehåll, K 2:106 m.fl.) verser med det helt motsatta innehållet. Detta senare ligger i linje mede vad den ”lärde” förre ministern för lag och religiösa ärenden i Pakistan, A. K. Brohi en gång sade: ”Inom islam finns det inga ”mänskliga rättigheter” eller ”friheter” tillåtna för människan i den mening modernt tänkande, tro och praktik tolkar dem; i själva verket är det så att den troende [muslimen] har skyldigheter och plikter mot Allah eftersom han måste lyda den gudomliga lagen och de mänskliga rättigheter han erkänner härstammar från hans primära plikt att lyda Allah.”
Det dröjer inte länge innan vi får ett nytt märkligt uttalande av MF då han (28:10) tillskriver ayatollahn Montazeri: ”… att det står i Koranen att Gud har sagt till profeten att du har bara skyldighet att säga detta till folk, ingenting mer, inte att tvinga dom att följa det rätta”.  Det går kanske att hitta ett antal verser med sådant innehåll i suror från tiden i Mecka, men det finns å andra sidan, som jag tidigare framhållit, mängder av verser i senare suror som explicit handlar om att strida mot och döda de otrogna inklusive ”bokens folk”.

Så följer ett långt meningslöst parti om abortfrågan, vilken enligt min mening är ett sidospår långt från de centrala MR samtalet borde handla om. Men, man fick ju tiden att gå så att man slapp ta sig an huvudfrågan.
Mot slutet antydde PS att strävan efter universella MR skulle kunna ses som ”nån sorts kulturimperialism”. Man häpnar! MF svarar med att tala om att man bör ”ta det positiva det som är bra med dom globala övernationella konventionerna och förankra i lokala traditioner och förhållanden”. Frågan som då inställer sig är om vad det precis är som inte är bra i UDHR. Är det möjligen åsikts- och yttrandefriheten som representanter för OIC gör sitt yttersta för att bekämpa varje år inom ramen för FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC)?

Slutrepliken från EN säger det mesta om hur illa det är ställt med islams relation till mänskliga rättigheter. ”Så det är ingen lätt uppgift men det är den enda vägen om inte MR-projektet dör så småningom, som kolonistiska projekt tidigare har gjort”. Här erkänner hon indirekt att sharia inte går ihop med MR.
Principiella synpunkter och slutsatser

Efter denna kavalkad av moraliska och intellektuella tillkortakommanden vill jag här ge några mer principiella synpunkter. Det hade varit högst rimligt att diskutera den aktuella frågeställningen utifrån situationen som det ser ut idag i relationen mellan sharia och MR enligt främst UDHR. Därefter kunde man eventuellt ha gått in på möjliga framtida förändringar utifrån tankar och idéer hos vissa moderna ”tänkare”.
Ett sådant resonemang om utveckling av sharia borde naturligtvis ha inrymt överväganden kring vilket reellt inflytande dessa ”tänkare” rimligen kan tänkas ha i en övervägande konservativ islamisk värld. En värld inom vilken dessutom en starkt konservativ tendens varit tydlig i mer än 30 år. En av många illustrationer av detta faktum finns här http://www.frontpagemag.com/2010/jamie-glazov/how-the-veil-conquered-cairo-university/.

En intellektuellt hederlig sådan diskussion bör naturligtvis ta med faktorer som talar för såväl som mot en tydlig förändring av sharia. Det duger inte med lösa fromma förhoppningar knutna kring några inte närmare specificerade ”muslimska tänkare”.
Jag ha nyligen översatt böckerna A och B i RoT. Inte minst i bok B finns en del skrivningar, vilka är högst relevanta när det gäller att värdera hållbarheten av de fromma förhoppningar inte minst MF knyter till dessa tänkare. Innan jag går vidare kan jag inte underlåta att notera att vissa avsnitt av Ammanbudskapet, refererade ovan, är direkta ekon av den text i sharia som återges nedan.

Det inses lätt att inte vilka ”tänkare” som helst göre sig besvär då det gäller att modernisera islam. De måste nämligen vara fullt kvalificerade och accepterade som mujtahids. Som framgår av utdraget ur sharia nedan måste dessutom samtliga mujtahids vara helt eniga. Mot bakgrund av aktuella utslag förefaller det som om MF:s ”tänkare” arbetar mot en klar majoritet. Dessutom kan dagens mujtahids enligt b7.2 inte överpröva vad som tidigare fastställts i ijma. Det skulle vara intressant att mot bakgrund av dessa fakta höra MF ge en trovärdig förklaring till hur sharia skall kunna anpassas till att medge moderna mänskliga rättigheter.
Att göra ett program med den aktuella rubriken utan att med en stavelse nämna vare sig Kairodeklarationen (CDHRI) eller Ammanbudskapet är direkt oprofessionellt alternativt intellektuellt ohederligt om dessa dokument medvetet valts bort. Dessa två moderna dokument är centrala för att förstå islams inställning till MR. Kairodeklarationen är antagen på regeringsnivå av samtliga muslimska länder som alla är medlemmar av OIC. Ammanbudskapet är antaget på högsta religiösa nivå av de främsta företrädarna för sunni, shia och sufi i form av mullor, imamer, ayatollor och statschefer. Det är alltså inte en liten extrem minoritet, som står bakom budskapet utan ledare för mainstream islam.

Kairodeklarationen är helt uppenbart framtagen av OIC i direkt opposition mot FN:s UDHR eftersom den senare på ett antal viktiga punkter tydligt står i strid mot sharia. Det är därför heller ingen slump att sharia nämns 16 gånger i CDHRI inklusive i de två avslutande artiklarna, vilka effektivt sammanfattar deklarationen. Där görs det entydigt klart att samtliga mänskliga rättigheter skall underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter.
Ammanbudskapet fastställer grunderna för islam och slår fast att den som underkastar sig en av de godkända rättsskolorna för sharia är muslim. Nota bene – underkastar sig. Det rycker effektivt undan benen för alla försök under programmet att relativisera sharia.

Programmet präglades av ett stort antal dimridåer med föga relevans vad gäller att belysa den aktuella frågeställningen, allt i det uppenbara syftet att finna ursäkter för att undvika att besvara grundfrågan. Programledarens oförmåga alternativt ovilja att ställa de rätta frågorna var slående. Programmet präglades även till stor del av samma gamla dualism som finns överallt inom islam sedan dess uppkomst. Det är beklämmande att två professorer lånar sig till att framträda med sådan uppenbar brist på intellektuell och akademisk heder. Sammantaget ledde detta till en synnerligen låg programmässig och intellektuell nivå.

 

Utdrag ur sharia
B7.0 Vetenskaplig konsensus (Ijma)

B7.1('Abdal - Wahhab Khallaf:) Vetenskaplig konsensus (ijma) är enigheten mellan alla mujtahids (def: o22.1(d )) bland muslimerna som existerar vid en viss period efter Profetens död (Allah välsigna honom och ge honom frid) om ett särskilt utslag angående en fråga eller händelse. Det kan från detta dras slutsatsen att de väsentliga delarna av vetenskaplig konsensus är fyra, utan vilken det är ogiltigt:
(a) att ett antal mujtahids existerar vid en viss tid:

(b) att alla mujtahids bland muslimerna i den period då saken eller händelsen inträffar är överens om sitt beslut, oavsett land, ras eller grupp, fast icke- mujtahids har ingen betydelse;
(c) att varje mujtahid presenterar sin uppfattning om saken på ett tydligt sätt, vare sig verbalt, genom att ge ett formellt rättsligt yttrande om den, eller i praktiken, genom att ge ett rättsligt beslut i ett rättsfall om det;

(d) och att alla mujtahids är överens om utslaget, för om en majoritet av dem är överens, effektueras inte konsensus, oavsett hur få de är som motsäger det, eller hur många som instämmer.
B7.2 När de fyra nödvändiga kraven för konsensus existerar, är det överenskomna utslaget en auktoritativ del av den heliga lagen som det är obligatoriskt att lyda och olagligt att inte lyda. Inte heller kan mujtahids av en efterföljande epok göra saken till föremål för ny ijtihad eftersom avgörandet om det, verifierat av vetenskaplig konsensus, är ett absolut rättsligt beslut som inte tillåter att det överträds eller ogiltigförklaras.

b7.3 Beviset för den rättsliga myndigheten i vetenskaplig konsensus är att precis som Allah mest strålande har beordrat de troende, i Koranen, att lyda Honom och Hans budbärare, så också har han beordrade dem att lyda de av myndighet (Ulu al-amr) bland dem och sade:
"O ni som tror, lyd Allah och lyd profeten och de med auktoritet bland er" (Koranen 4:59).

så att när de med auktoritet i juridisk expertis, mujitahids, kommer överens om ett avgörande, är det obligatoriskt enligt Koranens egna ord av att följa dem och utföra deras utslag. Och Gud hotar dem som motsätter sig Budbäraren och följer annat än de troendes sätt, att säger: "Den som förnekar Budbäraren efter att vägledning har blivit klar för honom och följer annat än den troendes väg, ska vi ge honom till vad han har vänt sig till och steka honom i helvetet, och hur ond är en sådan utgång" (Koranen 4:115).

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Thursday, 18 July 2013

SR kryper för islam


Så har det hänt igen. SR har under en hel vecka i morgonandakten gett utrymme för spridande av ensidig och starkt förljugen propaganda för den totalitära ideologin islam. Ihärdiga försök att få möjlighet att bemöta stolligheterna i programmet "Ring P 1" har förvägrats då sanningen enligt SR P1 uppenbarligen inte är tillräckligt politiskt korrekt. Sammantaget strider detta mot kravet på saklighet i SR:s sändningstillstånd.
Det är konvertiten Johanna Lihagen som i morgonandakterna vecka 28 getts möjlighet att sprida sina dimridåer om islam. För att inte avslöja obekväma sanningar om islam tvingas hon ständigt praktisera kitman. Detta hindrar inte att hon redan i det första programmet bekräftar islams totalitära karaktär. Under rubriken "Islam är komplett" betecknar hon redan i första meningen islam som "Ett system, ett rättssystem, ett socialt system; det är komplett.". Smaka på det och tänk igenom vad som här anförs och inte minst se det tillsammans med det som följer.

I nästa mening konstaterar hon, helt korrekt, att islam "betyder underkastelse och överlämnande d.v.s. ett totalt överlämnande av sig själv åt Guds vägledning". Några meningar senare sägs: "Det budskap som uppenbarades för profeten Muhammed, fvöh, är islam i sin allomfattande, fullständiga och slutgiltiga form".
I några få meningar bekräftar hon här islams totalitära karaktär eftersom hon helt enligt islams doktriner slår fast att man måste underkasta sig den vägledning som finns i Koranen, hadither och sharia, vilket för övrigt betyder just "vägen". Notera även att islam och därmed sharia är i sin slutgiltiga form och därför naturligtvis inte kan ändras genom demokratiska beslut. Detta är hel i linje med vad de högsta lärda inom islam för några år sedan slog fast i Ammanbudskapet.

Försiktigtvis underlåter hon att nämna att "ett socialt system" enligt islam gör en tydlig skillnad mellan "vi" och "dom". Detta demonstreras påtagligt i sharias regler för zakat, som är den tredje pelaren inom islam och innebär allmosor för bl. a. fattiga och behövande. Där sägs klart att zakat inte får ges till icke-muslimer (Reliance of the traveller H8.24). Däremot kan zakat ges till dem som "deltar i islamiska militära operationer" (H8.17). Så mycket för islams "kompletta sociala system" och dess påstådda "tolerans".
Strax efter påstår hon om Muhammed att: "Hans livsföring är det bästa exemplet för oss muslimer". Det är helt i enlighet med ett antal verser i Koranen, men jag återkommer till det senare eftersom hon ägnade fredagens program åt just profeten som förebild.

Efter att ha påstått "att uppnå ett tillstånd av frid vilket är målet i islam" går hon så över till att tala om jihad. Enligt hennes tolkning är jihad främst "en strävan efter godhet och en kamp mot orättvisa och förtryck. Hon erkänner visserligen att jihad "ofta översätts som heligt krig", men försöker  från att det ofta också är den krassa verkligheten. Hon väljer att bortse från att Bukharis hadither, vilka hon annars gärna citerar, Nämner jihad otaliga gånger och att jihad i 97 % av fallen avser just blodig strid. Det är även den historiska sanningen att jihad oftast avser "heligt krig".
I torsdagens andakt beklagar hon att islam i media ofta skildras i "motbjudande" bilder på "blodbad orsakade av självmordsbombare". Enligt min mening är ger dessa bilder tyvärr oftast en riktig bild av den sorgliga verkligheten.

Lihagen försöker istället frammana en motbild till detta genom att tala om "det vackra som finns i islam". Hon ger dock inte ett enda exempel på vad detta "vackra" skulle vara. Jan inser hennes svårigheter i detta eftersom jag efter många års trägna studier av islam inte funnit något vackert i islam. Däremot är Koranen fulla hat och hot mot otrogna. Hela 61 % ägnas åt utfall mot kafirer och otrogna och mycket lite av innehållet ägnas åt andliga eller spirituella frågor.
Hon talar sedan om "det rätta islam och dess budskap om fred och tolerans, som tyvärr blir mer och mer osynligt i dagens samhälle". Det har tydligen inte gått upp för henne att detta kan bero på att just "fred och tolerans" inte står att finna varken i Koranen eller sunna. Islam har inte ens en "gyllene regel". Det närmaste man kommer är "Var hård mot de otrogna, men god mot dina muslimska bröder" (K 48:29).

Den avslutande "andakten" hade rubriken "Profeten som förebild", vilket väckte förhoppning om att få höra något väsentligt om profetens handlingar och uttalanden lämpliga att efterlikna. Istället fick vi ett antal exempel på hur han såg ut, hur han var klädd, hur han gick och hur han åt. Försiktigtvis undviker hon alla de mängder av hadither som har ett allt annat än efterföljansvärt innehåll. Hon undviker också alla de berättelser i biografier som Sirat Rasul Allah, vilka ger helt annan bild av denne så kallade förebild. Om man tar del av islams egna "heliga skrifter" finner man att det knappast finns något grovt brott "profeten" inte begick under de tio åren i Medina. Jag betackar mig verkligen för en sådan "förebild".

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Saturday, 2 February 2013

Verklighetsflykt i Människor och tro

Programmet Människor och tro behandlade förra veckan (13-01-25) situationen i Egypten två år efter de så kallade "Arabiska våren". Programmet, särskilt reportaget från Kairo, gav en del intressanta inblickar i inte minst den koptiska minoritetens situation och hur de tänker nu sedan Muslimska brödraskapet (MB) tagit makten. Samtidigt vädrades åter flera av de fromma förhoppningar, som under dessa två år präglat mycket av Sveriges radios rapportering under dessa två år. Otaliga gånger har MB beskrivits som en "moderat islamistisk" kraft. Vad man grundat denna bedömning på har emellertid aldrig framgått.


Varnande röster fanns tidigt, som programledaren påpekade. En intervjuad kvinna, Theresa, visade klarsyn: "Skall jag vara ärlig var jag aldrig förtjust i revolutionen, för jag förstod redan från början att MB skulle ta över". Precis så ansåg alla vi som visste att MB var, och är, den mest välorganiserade grupperingen i Egypten. Många har trott, eller velat tro, på den framtoning MB och Mursi försökte ge inför valet och vid tillträdet som president. Hade man bekvämar sig till att studera MB:s stadgar, dess manifest samt skriftliga och muntliga uttalanden av dess främsta företrädare genom åren, hade man aldrig behövt sväva i tvivel om MB:s inriktning och mål.

Hassan al-Banna, grundaren av Muslimska brödraskapet, och hans vänner drevs av en stark förtrytelse över att kalifatet fallit och islam förlorat inflytande. Enligt al-Bannas uppfattning hade islam förlorat sin dominans på grund av att de flesta muslimer hade blivit moraliskt fördärvade genom västerländsk påverkan. Därför intog han och hans vänner en strikt religiös hållning till problemet. När MB valde att följa religiösa dogmer, ett återvändande till en ursprunglig islam, tog de ett steg bakåt istället för ett steg framåt. Man såg framför sig förhållandena under de första kaliferna då islam var framgångsrik. Detta synsätt präglar fortfarande MB:s motto, skrifter och uttalanden från företrädare som tidigare Syed Qutb och nu Yousuf al-Qaradawi.

Syed Qutb var tidigare MB:s chefsideolog. I sin berömda Milestones Skrev han bland annat:

"Alla judiska och kristna samhällen idag är okunniga samhällen. De har förvrängt den ursprungliga tron och tillskriver vissa av Guds attribut till andra varelser. (Kapitel 5)

Islam kan inte acceptera någon blandning okunnighet (yahiliya), varken i dess begrepp eller i de sätt att leva, som är härledda från detta begrepp. (Man bör acceptera den islamiska lagen utan att ifrågasätta och förkasta alla andra lagar av varje slag och form.) (Kapitel 10)

Etablerandet av Guds herravälde på jorden och avskaffandet av lagar skapade av människor kan inte uppnås enbart med böner... (Kapitel 4)

Eftersom målet för islams budskap är en beslutsam deklaration om människans frihet, inte enbart på ett filosofiskt plan utan på livets faktiska villkor, måste den [islam] använda jihad för att etablera Guds auktoritet på jorden; att ordna mänskliga angelägenheter enligt den sanna vägledningen given av Gud; att avskaffa alla sataniska krafter och sataniska system för livet; (Kapitel 4)"

Hans nutida efterföljare Yousuf al-Qaradawi, som nu är andlig ledare och därmed chefsideolog inom MB har sagt följande:

"Godkännandet av en lagstiftning som formulerats av människor innebär en preferens för människornas begränsade kunskaper och erfarenheter före den gudomliga vägledningen: "Säg! Vet du bättre än Allah?" (Koranen 2:140)

Av denna anledning är kravet på sekularisering bland muslimer ateism och ett förkastande av islam. Dess godkännande som grund för styre i stället för sharia är direkt avfall. Massornas tystnad i den muslimska världen om denna avvikelse har varit en stor överträdelse och ett tydligt exempel på olydnad som har gett en känsla av skuld, ånger, och inre förbittring, vilka alla har skapat missnöje, osäkerhet och hat bland engagerade muslimer eftersom en sådan avvikelse saknar laglighet." Why is secularism incompatible with Islam?

Han har också på MB:s online forum sagt: "Sharia kan inte ändras för att överensstämma med förändrade människliga värderingar och normer. Snarare är det [sharia] den absoluta norm som alla mänskliga värden och uppförande måste anpassa sig till."

De båda herrarnas synpunkter sammanfattas väl i Muslimska brödraskapets motto:

“Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan.”

Mot slutet av inslaget gjorde den tillkallade "experten", "religionsvetaren" Susanne Olsson ett märkligt uttalande: "Vad betyder det att man säger att sharia skall ligga till grund för all lag? Det är ingen som vet och det är ingen som riktigt kan svara på det."

Verkligen!? Faktum är att sharia har tydliga regler, vilka helt går stick i stäv med grundläggande rekvisit för demokrati. "Reliance of the traveller" är en berömd översättning till engelska av sharia enligt rättsskolan Shafi, certifierad av Al-Azharuniversitetet och erkänd av de högsta auktoriteterna inom islam som representativ. I den kan vi bland annat i Bok O "rättvisa" läsa detta:

O8.1 När en person som nått puberteten och är tillräknelig frivilligt avfaller från islam förtjänar han att dödas.

O8.7 bland de saker som innebär avfall från islam är: (4) att smäda Allah eller hans budbärare, (7) att förneka någon vers i Koranen eller något som genom de lärdas konsensus tillhör den, (16) att kritisera islam, (19) att vara sarkastisk om någon bestämmelse i den heliga lagen (sharia). Listan kan göras längre.

Där försvann religionsfrihet och yttrandefrihet på ett bräde.

Sharia har naturligtvis särskilda regler (O11.0) för dhimmis (icke-muslimska undersåtar), som starkt begränsar dessas rättigheter. Vidare har sharia ett antal regler, vilka gör kvinnan till en underordnad varelse. Där försvann likheten inför lagen. Jag skulle fortsätta med en lång lista med sharias konflikter med demokratins grunder. Jag har tidigare utvecklat sharias betydelse inom islam.

Den tillkallade "experten" har ingen aaaaning om vad sharia innebär!?

Olsson sade också: "Och även om Brödraskapet och Frihets- och rättvisepartiet försöker framträda som moderata, så har vi också de salafistiska grupperna, som har varit väldigt kritiska, uttalat och offentligt, mot kristna t.ex., så det är inte helt enkelt."

Man undrar om denna "expert" hört talas om taqiyya (lögn, falskhet i syfte att främja islam) eller kitman (ljugande genom att utelämna), vilka är tillåtna eller rentav obligatoriska beroende på om målen är tillåtna eller obligatoriska (RoT r8.2 med hänvisning till al-Ghazali). Eftersom jihad för att underkuva de otrogna är obligatorisk (RoT O9.0-9.1) för muslimer, är därför taqiyya obligatorisk och den tillämpas därför flitigt i utbyte med icke-muslimer. Detta har sedan länge varit MB:s taktik för att tillskansa sig makten.

Olson liksom så många andra aktörer i programmet tidigare försöker göra en tydlig åtskillnad mellan MB och salafister. Ser man till teologin och graden av islamism är skillnaderna egentligen mycket små. Det som främst skiljer dem åt är taktiken och metoderna för att nå målen.

Producenterna och medarbetarna i programmet verkar vara drabbade av en allmän konflikrädsla. Detta gäller särskilt visavi islam om vilken man ytterst sällan vill eller vågar ställa de rätta frågorna. Man relativiserar hellre sanningen om islam så att man kan stoppa huvudet djupare ner i sanden och slippa se eländet.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Friday, 28 September 2012

Konflikträdsla i Konflikt


Jag lyssnade med intresse på senaste Konflikt (120922) som ställde ett antal frågor i Mellanöstern och Tunisien med anledning av utvecklingen där och reaktionerna på filmen ”The Innocence of Muslims”. Många av frågorna var relevanta liksom reportagen, men det är slående att man notoriskt undviker att ställa de viktigaste frågorna. Om detta beror på genuin okunskap eller krypande "hänsyn" till islam låter jag vara osagt. Det är också tydligt att man inte kan eller vill se det stora mönstret och dettas doktrinära bakgrund trots att man på programmets hemsida nämner både Ayaan Hirsi Ali och Salman Rushdie samt länkar till uttalanden av dem.

Ivar Ekman slår an den politiskt korrekta tonen genom att avfärda seriösa kämpar för yttrandefrihet som Pamela Geller och Robert Spencer med flera som provokatörer trots att de är förkämpar för yttrandefrihet och demokrati och deras anföranden i vid det aktuella mötet var alltigenom sakliga. Han säger sig sedan vara förbryllad över de reaktioner filmen väckt och frågar sig om det kan "vara så att  muslimer världen över är så känsliga". Det visar att han uppenbarligen inte förstått nånting.
Nu till några enskildheter i programmet innan jag kommenterar det stora mönstret.

Kajsa Borglind konstaterar med hjälp av intervjupersonen från Tunisien att det islamistiska partiet Ennahda använder upploppen som argument för att begränsa yttrandefriheten. Partiet menar att attacker mot islam (läs kritik av) bör förbjudas. Ja, vem som är det minsta insatt i islamisk doktrin hade väntat sig något annat?

Cecilia Udden ger i sitt reportage från Kairo ett antal exempel på hur yttrandefriheten och kristnas religionsfrihet sitter trångt i Egypten men vägrar som vanligt att dra de rimliga slutsatserna. Hennes okunnighet och naivitet avslöjas när hon säger: "De religiösa institutionerna Al-Azharuniversitetet och stormuftin uppmanade muslimer i hela världen att följa profetens eget exempel och lära sig att ta förolämpningar på ett värdigt sätt." Detta okritiska anammande av en direkt lögn från en journalist som borde veta bättre är häpnadsväckande. Redan strax efter slaget vid Badr år 624 började Muhammed avrätta "poeter", som vågat kritisera hans lära och så fortsatte det under resten av hans karriär. En beskrivning av de flesta av exemplen på "profetens" värdiga hantering av kritiker finns här med utförliga referenser till islams "heliga skrifter".

I reportaget menar den liberale bloggaren Sandmonkey "att det pågår en kulturkamp i Egypten och så fort islamister hötter med näven så ryggar de sekulära tillbaka och låter bli att yttra sig eftersom de vet att de är en minoritet". Tyvärr beter sig journalister och politiker i väst exakt likadant trots att de här ännu inte är en minoritet. Det Cecilia och andra inte vill eller kan erkänna är att samma slags kulturkamp pågår även i västvärlden. Det konstaterandet får tjäna som en övergång till reflektioner över det större mönstret Konflikt "trippar försiktigt" kring.

Det går en röd tråd från fatwan mot Salman Rushdie via mordet på Theo van Gogh, upploppen i samband med Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten, hoten mot Vilks efter rondellhunden och nu senast upploppen efter Muhammed-filmen. I samtliga fall har de inblandade använt sin yttrandefrihet inom helt rimliga gränser och i samtliga fall har representanter för islam reagerat för att de anser att islam och "profeten" skall stå över all kritik. Genomgående har också medier och politiker intagit en minst sagt vacklande ställning i försvaret av yttrandefriheten. Ayaan Hirsi Ali utryckte det väl i en aktuell artikel: "Som Rushdies memoarer gör klart är det den ytterst inkonsekventa tendensen att samtidigt försvara yttrandefriheten—och fördöma dess resultat".

Den röda tråden löper vidare via OIC:s (Organisation of Islamic Cooperation) ständiga attacker på yttrandefriheten inom UNHRC (FN:s råd för mänskliga rättigheter) och Kairodeklarationen till den islamiska lagen sharia och dennas källor i den islamiska trilogin (Koranen och sunna).

OIC gör ständiga ansträngningar  att inom UNHRC få igenom resolutioner med det uppenbara syftet att starkt begränsa yttrandefriheten i förhållande till religion i allmänhet och islam i synnerhet. Man lutar sig därvid mot Kairodeklarationen som antogs av samtliga muslimska länder år 1990. Denna deklaration nämner sharia 15 gånger och fastställer i de två avslutande artiklarna att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia. Artikel 22 säger specifikt att: "Var och en har rätt att uttrycka sin åsikt fritt på ett sådant sätt som inte skulle strida mot principerna i sharia". Det är därför av intresse att ta del av vad sharia har att säga om yttrandefrihet.
Den mest kända översättningen till engelska av sharia är "Reliance of the Traveller", som är tolkningen av sharia enligt rättsskolan Shafi. Denna översättning är certifierad av Al-Azhar-universitetet och måste därför ses som trovärdig. Frågor rörande yttrandefrihet behandlas främst under begreppen hädelse och förtal/skvaller. Hädelse behandlas i Bok O underavsnittet o8.7 där varje form av hädelse likställs med det grova brottet (dödsstraff) att lämna islam. listan över hädelser är lång och innefattar i det närmaste allt negativt som uttalas om Allah, Muhammed, islam och sharia. Genom regler för dhimmis (o11:10) görs detta tillämpligt på de senare.

Förtal/skvaller behandlas i Bok R främst i avsnitten r2.0- r3.1. Det framgår där att förtal omfattar avslöjandet av allt oönskat eller förnärmande, även om det är sant. Det innebär att avslöjande t av känslig information som är känslig för islam eller en muslim är förbjuden. En bekännande muslim riskerar evig fördömelse om han röjer sådan information för en otrogen.
När nu politiker och journalister idkar självcensur och ger ständiga ursäkter till islams företrädare för yttrandefrihetens följder innebär det de facto en anpassning till sharia trots att sharias jurisdiktion inte omfattar västvärldens demokratier. Detta beteende är minst sagt ynkligt.

Salman Rushdie sade i en intervju, som Konflikt länkar till att hans bok Satansverserna inte skulle kunna publiceras idag. Den islamiska taktiken att med olika metoder bekämpa tryckfriheten har således varit mycket framgångsrik och lett till en betydande självcensur inom väst i förhållande till islam.
Vad beror då denna islams överkänslighet för varje form av kritik från Muhammeds dagar in i våra dagar? Ingen annan religion har en liknande känslighet för allt som kan tolkas som kritik av dess institutioner. Dr Radhasyam Brahmachari skrev nyligen följande tänkvärda ord: "Islam överlever endast genom att upprätthålla en ädel och helig aura kring Muhammeds person och karaktär, vilket muslimer gör via ohämmad ljugande och bedrägeri för att dölja sanningarna om Muhammeds liv och även genom terror. När den heliga auran demonteras genom sann skildring av Muhammed liv i filmer, imploderar islam med det". Det är mycket möjligt att förklaringen ligger just i detta. Man till varje pris undvika att sanningen  om Muhammeds allt annat än heliga liv skall spridas till en större allmänhet.