Sunday, 3 October 2021

Förljuget om sharia i MoT

 

Hela programmet i Människor och Tro 210930 ägnades åt att diskutera sharia. Programmet lämnade mycket övrigt att önska eftersom det riktigt problematiska innehållet i sharia förbigicks med största möjliga tystnad vilket är typiskt för SR då det gäller känsliga frågor.

Det inledande avsnittet där Susanne Olsson redogjorde för bakgrunden till och uppkomsten av sharia i allt väsentligt korrekt, det finns ett sakfel. På frågan om sharia finns i en sammanhållen lagbok svarar hon: ”Nej absolut inte utan det som hänt historiskt är att olika juridiska skolor har utvecklats …” Svaret är inte helt korrekt eftersom de olika lagskolorna har lagböcker. Jag har själv ett exemplar av shafi-skolans berömda översättning till engelska av Reliance of the Traveller (RoT). Den översättningen är dessutom certifierad av Al-Ahzar-universitetet som korrekt och i överensstämmelse med traditionell sunni-islam.

På frågan ”Men det finns ingen legitimation som säger att du har rätt att tolka sharia?” svarar Susanne Olsson: ”Nej det gör inte det. Det är inte etablerat på det sättet utan det har rått ett konsensus genom historien, men det ifrågasätts ju mycket idag.” Det svaret stämmer inte helt med verkligheten eftersom RoT har detaljerade kunskapskrav för den (mujtahid), som skall få tolka källorna (se bok B och O). Dessutom ifrågasätts detta inte av de ledande inom islam, vilket framgår av punkt 3 i Ammanbudskapet.

Sedan följde ett avsnitt med imamen Saeed Azam  som driver fatwa-rådet i Malmö. Denne yttrade sig främst om familjerätten och han gav ett tämligen liberalt intryck, men ingen kritisk fråga ställdes om att sharia sanktionerar hedersmord.

Programmet ägnade sig främst åt familjerätt och lämnade andra intressanta frågeställningar där hän. Per Bauhn gjorde ett, som väntat, relevant inlägg i vilket han varnade för ökat religiöst inflytande på lagstiftning och tillämpning. Han sade bl. a.: ”Hur bevarar man bäst medborgerliga rättigheter i ett samhälle? Gör man det genom att göra undantag baserat på religion och kultur eller gör man det snarast genom att skapa enhetlighet där man tonar ner de religiösa och kulturella inslagen?”

En representant för GAPF intervjuades och talade om hedersvåld och att sharia-poliser uppträder, men det berördes inte att hedersmord faktiskt sanktioneras av sharia.

Susanne Olsson kommenterade att social rättvisa finns i Sverige men inte i många muslimska länder och att religionsfriheten här gör att man kan praktisera islam här bortsett från straffrätten. Däremot underlät man att islam och sharia inte medger religionsfrihet utan tvärtom föreskriver dödsstraff för att lämna eller smäda islam. Hon påstod att man kan anpassa sharia till kontexten och att den inte är huggen i sten. Det är visserligen sant att svensk lag än så länge hindrar att sharia tillämpas här bortsett från religiösa ritualer och viss familjerätt, men det innebär inte att ”sharia anpassats till kontexten”. Sharia är sharia vilket tydligt framgår av Ammanbudskapet som godkänner ett antal fastställda lagskolor och inget annat.

Det mest anmärkningsvärda med inslaget är att man inte med en stavelse belyser att sharia förvägrar de mest grundläggande mänskliga rättigheterna enligt UDHR. Att så är fallet framgår av sharia (främst bokO) och av Kairodeklarationen, som föreskriver att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia.

Programmet gav sammantaget en glättad och förljugen bild av sharia.

Monday, 31 May 2021

Leif Stenbergs bild av mig i DN

 

Efter att ha konstaterat att jag är välkänd bland islamologer och religionsvetare skriver man:

“Hans hela idé om islam är en sorts stereotyp som säkert skulle vara många konservativa muslimers våta dröm, men så ser sällan verkligheten ut”, skriver Leif Stenberg, professor vid Aga Khan-universitetet i London och tidigare chef för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Det intressanta här är vilken ”verklighet” Leif Stenberg väljer att leva i. Under alla år har jag strikt hållit mig till islams grundläggande skrifter som Koranen, sunna (hadith) och syntesen av dessa nämligen sharia. Jag har vid studium av dessa skrifter följt islams egna ”läsregler” rörande abrogation (naskh) och surornas kronologiska ordning samt vid behov konsulterat vedertagna tafsir (förklaringar) av al-Tabari och Maududi.

Jag har vid behov kompletterat dessa ursprungliga källor med Kairodeklarationen (1990) och Ammanbudskapet (2006), två dokument som fastställts av det högsta ledarskapet inom islam, nämligen regeringarna i samtliga muslimska länder respektive de främsta lärde inom sunni och shia.

Jag hyser tillförsikt till att dessa representanter för islam har en högre kompetens om islam än någon svensk professor i islamologi. Man betonar i Ammanbudskapet att man undertecknat detta i religiös konsensus (ijma), vilket har särskild betydelse inom islam och definieras här.

Sammantaget slår dessa moderna dokument fast att alla mänskliga rättigheter (MR) skall underställas sharia och tolkas enligt denna samt att giltigheten hos de etablerade lagskolorna (slutet av 700-talet till början av 800-talet) erkänns. Vidare sägs att ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.

Är det detta auktoritativa innehåll som gör att svenska islamologer och religionsforskare systematiskt undviker att nämna Kairodeklarationen och Ammanbudskapet?

Nu invänder vän av ordning att det finns liberala teologer inom islam. Så är det och jag stötte på några genom kurslitteraturen när jag förra året studerade islamologi vid Stockholms universitet. Men frågan är vilket reellt inflytande de har inom islam.

Jag ser med spänning och intresse fram till hur Leif Stenberg och hans islamkramande kolleger skall kunna komma förbi dessa ledande muslimer för att liberalisera islam.

Friday, 30 April 2021

Apropå den senaste veckans drev med utgångspunkt i synpunkter på Sydsudan

 

Jag har upprepade gånger denna vecka för intervjuande journalister framhållit att jag hyser den djupaste sympati för Sydsudan och dess befolkning, men tror inte att det kommit fram i rapporteringen.

 Anledningen till denna sympati grundas på följande förhållanden. Majoriteten av befolkningen i Sydsudan är kristen medan den i det forna moderlandet är sunnimuslimsk och tillämpar sharia-lagar. Efter åratal av konflikter lyckades Sydsudan 2011 bryta sig fritt från det islamistiska oket under Sudan.

Mitt uttalande i fullmäktige grundades dels på boken IQ and Global Inequality, dels på denna studie: A Study of the Intelligence of South Sudanese Refugee Children.

Det är väl belagt av FN att Sydsudan är ett av världen mest underutvecklade och fattiga länder. Enligt UNDP hamnade landet 2018 på plats 186 av 189 vad gäller Human Development Index. Analfabetismen är utbredd. Landets största inkomstkälla är oljan, men intäkterna från denna hamnar främst i och omkring huvudstaden. Majoriteten lever på landsbygden under stor fattigdom och försörjer sig med jordbruk och boskapsskötsel. Sydsudan är ett utpräglat stam– och klan-samhälle med utbredd korruption. Klimatet är tropiskt.

SD:s uppfattning är sedan länge att det är mycket bättre att hjälpa flyktingar med stöd i närområdet än att flytta dem stora distanser till platser med helt annat klimat och kultur. Att flytta sydsudaneser i små grupper från tropiska Afrika till platser i nordligaste Europa är därför allt annat än en god idé.

Sunday, 28 March 2021

Det finns ingen påve inom islam

 

Rubrikens påstående används ofta i debatten för att hävda att det saknas en samlad linje inom islam vad gäller religionens elementa. Det kan ytligt sett sägas vara sant men resonemanget innehåller ett antal grova förenklingar och bortseende från väsentliga fakta.

För det första kan påven bara ses som representant för en begränsad del av kristenheten och en ännu mindre del av det övriga religiösa livet utanför islam. Hans inflytande över världens religiösa liv och regelverk är därför inte särskilt betydande.

För det andra visar resonemanget på stora brister i kunskap och insikter om islam. Det finns nämligen inom islam några politiska och religiösa institutioner, vilka väger tyngre än varje påve. En viktig sådan institution är Organisation of Islamic Cooperation (OIC) i vilken samtliga muslimska länder och den Palestinska myndigheten är medlemmar. Det var OIC som utarbetade och år 1990 fastställde Kairodeklarationen, The Cairo Declaration on Human Rights in Islam (CDHRI), vilken senare ratificerades av medlemsländerna.

En analys av Kairodeklarationen finns här Islam, Kairodeklarationen och mänskliga rättigheter?.

En annan viktig institution inom islam är ijma , som noga regleras i sharia (se bok b och o). Den mest erkända översättningen av sharia finns här Reliance of The Traveller (catheyallison.com) (RoT). Ijma definieras enligt följande:

B7.1 Vetenskaplig konsensus (ijma) är enigheten mellan alla mujtahids (def: o22.1(d )) bland muslimerna som existerar vid en viss period efter Profetens död (Allah välsigna honom och ge honom fri d) om ett särskilt utslag angående en fråga eller händelse. Det kan från detta dras slutsatsen att de väsentliga delarna av vetenskaplig konsensus är fyra, utan vilken det är ogiltigt:

(a) att ett antal mujtahids existerar vid en viss tid:

(b) att alla mujtahids bland muslimerna i den period då saken eller händelsen inträffar är överens om sitt beslut, oavsett land, ras eller grupp, fast icke- mujtahids har ingen betydelse;

(c) att varje mujtahid presenterar sin uppfattning om saken på ett tydligt sätt, vare sig verbalt, genom att ge ett formellt rättsligt yttrande om den, eller i praktiken, genom att ge ett rättsligt beslut i ett rättsfall om det;

(d) och att alla mujtahids är överens om utslaget, för om en majoritet av dem är överens, effektueras inte konsensus, oavsett hur få de är som motsäger det, eller hur många som instämmer.

B7.2 När de fyra nödvändiga kraven för konsensus existerar, är det överenskomna utslaget en auktoritativ del av den heliga lagen som det är obligatoriskt att lyda och olagligt att inte lyda. Inte heller kan mujtahids av en efterföljande epok göra saken till föremål för ny ijtihad eftersom avgörandet om det, verifierat av vetenskaplig konsensus, är ett absolut rättsligt beslut som inte tillåter att det överträds eller ogiltigförklaras.

I o22.1(d ) fastslås de omfattande och detaljerade kunskaper som krävs hos en mujtahid. Punkterna (9) och (10) bekräftar den centrala betydelsen av abrogation.  Efter att ha redovisat ett antal olika bevis för att så är fallet slår man i B5.0 fast att regeln om att följa de lärdas utslag.

Det är uppenbart att reglerna för ijma och för mujtahid är omfattande och stränga. Nu kan måhända någon invända att det är gammalt (början av 800-talet) och inte längre är giltigt. Att så inte är fallet bekräftas av Ammanbudskapet (2004-2006) Amman Message – The Official Site undertecknat i, just det, ijma av de främsta lärda inom sunni och shia. Budskapet sammanfattas i tre punkter.

Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.

  1. Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.

Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.

  1. Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.
  2. Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.

Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds budskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.

Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad (ändringar). Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Detta bekräftas av att giltigheten hos den asharitiska skolan erkänns i Ammanbudskapet. Enligt denna skola är måttet för gott och ont i all lagstiftning den heliga lagen enligt Allah och hans budbärare medan förnuftet förkastas (RoT a1.3- a1.4).

Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus, ijma, för hela den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:

  1. den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
  2. detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
  3. det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.

En analys av Ammanbudskapet finns här Freedom and reason: 2009 (nilsdacke.blogspot.com) .

 

Sammanfattning och konsekvenser.

Koranen poängterar att den troende inte kan välja och vraka utan måste acceptera den i sin helhet Det inkluderar naturligtvis alla de många verser som har ett politiskt budskap Med hat och hot riktat mot ”de otrogna”, som skall underkuvas till att acceptera islam. Koranen 9:29 och många andra har just det budskapet och det bekräftas i sharia (O9.0 JIHAD). Eftersom Ammanbudskapet och Kairodeklarationen antagits i ijma av de främsta inom såväl sunni som shia måste det anses representera mainstream islam. Alla försök att skydda islam genom att försöka tala om ”politik islam” eller ”islamism” saknar alltså saklig grund. Som Erdogan uttryckte det för ett antal år sedan: There is no moderate or immoderate Islam. Islam is Islam and that’s it.”

Sedan är det viktigt att skilja på islam och muslimer eftersom många ”muslimer ” inte är benägna att följa alla islams regler.

Saturday, 13 March 2021

Islamologer, Kairodeklaration och Ammanbudskapet

 Delkursen Islamologi II vid Stockholms universitet avhandlar främst nutida islam. Jag finner det anmärkningsvärt att den anbefallda kurslitteraturen, som behandlar aktuella frågeställningar inom islam, inte med en stavelse nämner varken Kairodeklarationen http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html (CDHRI), ratificerad år 1990 av samtliga muslimska länder, eller Ammanbudskapet (AB) http://ammanmessage.com/. Det senare är undertecknat i ijma (konsensus) så sent som 2006 av de främsta lärda inom såväl sunni som shia och slår fast ett antal grunder för islam. Att helt bortse från dessa dokument framstår inte som särskilt seriöst och strider faktiskt mot grundläggande akademiska/vetenskapliga principer. De nämnda dokumenten berördes inte heller i någon av föreläsningarna under kursen.

Sedan jag år 2007 flyttat tillbaka till Sverige efter fyra år i England har jag (oftast tillsammans med en vän) bevistat ett stort antal föreläsningar om islam givna av erkända islamologer och religionsvetare. Ingen av dessa föreläsare har någonsin nämnt eller kommenterat något av dessa minst sagt aktuella dokument. Då man under frågestund tar upp dessa dokument och deras relation till mänskliga rättigheter och demokrati inom islam blir det oftast en besvärande tystnad följt av en krystad kommentar som avslöjar deras brist på intellektuell integritet.

De många föreläsningar jag lyssnat på karaktäriseras genomgående av försök att presentera en välpolerad bild av islam. Alla besvärande fakta göms undan efter bästa förmåga. En som är mästare på detta är professorn Mohammad Fazlhashemi. Han är en verklig expert när det gäller att tillämpa kitman d.v.s. att undanhålla en väsentlig del av sanningen.

Första gången jag lyssnade på honom och hade möjlighet att ställa en fråga beskrev han som vanligt islam i positiva termer. Min fråga gällde hur det han sagt gick ihop med det faktum att samtliga muslimska länder ratificerat Kairodeklarationen, vilken föreskriver att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia.

Han verkade störd av frågan och svarade något i stil med att det var ett problem men ville eller kunde inte utveckla svaret mer än så. Tyvärr är det lika dant med nästan alla dessa förståsigpåare med fina akademiska titlar. Man försöker gå som katten kring het gröt så snart det gäller en frågeställning som kan ses som negativt för islam. 

Jag ser fram mot den dag då någon av dessa forskare vågar kalla en spade för en spade.                                                                                                                                                                                                                                   

Vad är skillnaden på islam och islamism? – Terese Cristiansson reder ut?

 

Mellanösternskorrespondent Terese Cristiansson reder ut vad skillnaden är och varför definitionen är så omdebatterad.

Cristiansson nämner tidigt att det finns ”nära 2 miljarder muslimer” följt av att:

”Islamism är en betydligt mindre grupp som tror på en ideologi; en ideologi som går ut på att skapa makt ofta då med mycket våldsamma metoder för att få pengar, makt eller mark/landytor.”

”En islamist använder sig av våldsamma metoder för att få makt helt enkelt”

Cristiansson gör sig här skyldig till en alltför snäv och därmed felaktig definition av islamism. Islamism definieras oftast som att islam skall styra det sociala och politiska såväl som det personliga livet. Det är i själva verket helt enligt budskapet i Koranen och i sharia det vill säga bokstavstrogen islam eller om man så vill fundamentalistisk islam. Det finns alltså ingen skillnad mellan islam och ”islamism”.

Det finns naturligtvis flera våldsbenägna extremistiska militanta grupper, men den största islamistiska rörelsen är Muslimska brödraskapet, som är spridd över hela världen och oftast inte använder våld utan verkar genom att infiltrera organisationer i länder där de verkar inklusive Sverige och övriga länder i Väst,

Hon säger senare att: ”Det finns en begreppsförvirring som används av olika sidor i den här debatten. Man tar olika saker ur Koranen ur sitt sammanhang och använder det för att få följare som är beredda att göra de här våldsbejakande sakerna.”

Här demonstrerar hon ren okunskap om Koranen och islam. Koranen är full av uppmaningar till att döda, skära halsen av, terrorisera och bedriva jihad mot otrogna och apostater. Man behöver verkligen inte ta ”saker ur Koranen ur sitt sammanhang” för att finna stöd för grovt våld mot alla som inte accepterar Koranen och islam. Eftersom det finns många motstridiga uttalanden i Koranen finns dessutom regeln om abrogation (naskh), som innebär att den kronologiskt senaste versen gäller över en tidigare. Det är också så att sura 9 är den kronologiskt senaste suran i Koranen och att den innehåller ett antal av dessa uppmaningar till våld.

Detta våld mot otrogna och apostater bekräftas med emfas i sharia.

Sunday, 14 February 2021

Islam, sharia och demokrati

 

Det är med stor förundran man gång efter annan ser hur islamologer, inte minst svenska sådana, gör krampaktiga försök att försöka utmåla islam som kompatibel med demokrati. Jag skall i det fortsatta resonemanget utgå från några formuleringar i boken Islams historia skriven av religionshistorikern Christer Hedin. Boken ingår som kurslitteratur i kursen Islamologi I vid Stockholms universitet.

Hedin skriver (sid 151): ”Dessa metoder att härleda nya bud med hjälp av uppenbarelsen (läs Koranen), traditionen (läs sunna) och förnuftet kompletterades tidigt med en annan auktoritet: Muslimernas egen. Folkets röst, vox populi, kallas idjma (stavas normalt ijma), som brukar översättas med konsensus eller allmänt instämmande.”

Om detta lilla avsnitt finns en hel del att säga. ”Folkets röst” antyder att det skulle vara ett demokratiskt inslag i utarbetandet av nya regler. Så är emellertid alls inte fallet. Sharia enligt Shafií, Reliance of the Traveller (RoT) klargör i Bok B 7.1 att ijma är konsensus av alla mujtahids (lärda med särskilda kvalifikationer definierade i o 22.1) vid en viss tid. Det är således inte något som vanliga muslimer är inblandade i. När Hedin längre ned på samma sida påstår att ”juristerna fick en sorts godkännande av folket”, är han helt fel ute, eftersom det inte finns några belägg för detta i islams skriftliga källor.

Alla påståenden om att ijma var ”ett bevis på demokratins starka plats inom islam” är alltså helt tagna ur luften.

Innan vi går vidare finns det skäl att fastställa ett antal rekvisit för demokrati.

De viktigaste är:

Åsikts- och yttrandefrihet (inkluderar religionsfrihet)

Likhet inför lagen

Respekt för individens privatliv och äganderätt

Fungerande maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makterna

Tydlig åtskillnad mellan stat och kyrka

Öppna och rättvisa val

Alla dessa rekvisit förvägras enligt den islamiska lagen utom det sista som inte nämns alls. Därmed är islam på intet sätt kompatibel med demokrati. Detta bekräftades för några år sedan i Visby av en shariadomare (under en filmad intervju). Ledare på olika nivåer inom islam är naturligtvis medvetna om detta och det var detta som år 1990 föranledde att samtliga muslimska stater antog Kairodeklarationen (Cairo Deklaration of Human Rights in Islam (CDHRI)). Denna slår fast (artiklarna 24 och 25) att de grundläggande mänskliga rättigheterna enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR) skall underställas sharia och tolkas enligt denna.

Detta annullerar de mest grundläggande rättigheterna i UDHR.

Jag återkommer till CDHRI i nästa inlägg.