Thursday, 1 February 2018

Förljuget inslag om islam


Inslaget ”Islam 2018-vart är vi på väg?” i Människor och tro (18-01-11) innehöll en del märkliga uttalanden och präglades av att programledaren underlät att ställa relevanta frågor. Låt oss börja med att granska några uttalanden.

Iman Baroudi hävdade att ”Det är jättemycket som har ändrats i det muslimska tänkandet…) och anförde som exempel detta att kvinnorna i Saudiarabien nu får köra bil. Det får väl anses vara en händelse på marginalen i beaktande av att sharia är gällande lag i landet. Det innebär allvarliga inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter, inte minst för kvinnor.

Iman Baroudi ställde sedan frågan: ”Är de för evigt dessa tolkningar?” Förhoppningsvis inte, men verkligheten talar ett annat språk. Så sent som 2006 undertecknade ledande religiösa företrädare för sunni och shia Ammanbudskapet, vilket fastställde giltigheten av de godkända rättsskolorna. Det innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan erkändes, vilket innebär locket på för förnyelse och innovation.

Det är alltså inte särskilt mycket som ändrats i grunden inom ”det muslimska tänkandet.”



Akbar Abdul Rasul hävdade: ”Problemet är att folk kan inte skilja på islam som en religion och en doktrin för 1,6 miljarder människor…” Det sorglustiga är att det inte bara är ”folk”, utan även de främsta lärde inom islam, som inte skiljer på religion och politisk ideologi. Ammanbudskapet och Kairodeklarationen (antagen 1990 av samtliga muslimska länder) bekräftar sammantaget att islam är en totalitär ideologi i minst lika hög grad som en religion.


Han tar sedan Akbar den store som intäkt för ”att islam har reformerats hela tiden.” Det är sant att Akbar reformerade och liberaliserade islam inom Stormogulriket, men tyvärr återställde hans sonsonsson Aurangzeb senare det ortodoxa regelverket, så det var en ganska kortvarig frihet inom just den delen av den muslimska världen.



Strax därefter kom ett nytt häpnadsväckande uttalande när han sade att ”islam började som en gärning till rättvisa inom den arabiska världen.” Enligt islams ”heliga” skrifter började islam som en rörelse för att ersätta arabisk polyteism med islamisk monoteism. För övrigt präglades Muhammeds agerande under de tio åren i Medina av allt annat än rättvisa. Ett närmast övertydligt exempel är Muhammeds fördrivning/dödande av de tre judiska stammarna från Medina; stammar, som hade bott där långt innan några araber kom dit.



Akbars grövsta påstående var: ”Så islam som sådan är inkluderande och den muslimska kulturen är inkluderande.” Studerar man Koranen, hadither och inte minst dessas syntes, sharia, finner man att islam är allt annat än inkluderande. Den är uttalat exkluderande och delar in mänskligheten i muslimer (troende) och kafirer (de som förnekar profetens budskap).



Sevran Ates tydliga prioritering av ”mänskliga rättigheter både före tradition och religion” är vällovlig, men samtidigt anser jag att den kritik institutet dar-al Ifta riktat mot henne är högst befogad från ett islamiskt perspektiv. Det institutet har nära kopplingar till Al-Azhar-universitetet, det främsta lärosätet inom sunni-islam och därför teologisk kompetent. Jag instämmer i den kritik, som riktades mot henne efter föreläsningen i Riksdagen.



Näste deltagare i programmet var Mohammad Fazlhashemi, som introducerades med ett uttalande av denne om att ”det har alltid pågått en dragkamp mellan företrädare för en exkluderande och en inkluderande tolkning” av islam. Mohammad tog sedan salafismen som ”ett väldigt bra exempel på det.” Den är väldigt exkluderande där man talar om en enda riktig tolkning av islam.



På den punkten gör han det alltför enkelt för sig, då flera andra grenar av islam har en liknande tolkning. Detta demonstreras tydligt av vad de främsta religiösa företrädarna för sunni och shia fastställde i Ammanbudskapet 2006. Giltigheten hos den asharitiska skolan erkänns i Ammanbudskapet. Det innebär bland annat att de lärdas tolkning i konsensus (ijma) ges en stark ställning. När väl ijma fastställts är den inte möjligt att ändra. Ijma är gudomlig och kan inte undanröjas av omtolkning. Budskapet bekräftar giltigheten av de erkända rättsskolorna och slår fast att det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer.



Såväl IS som Muslimska brödraskapet är ideologiskt starkt bundna till salafismen.



Fazlhashemi gör ett nummer av att man inom kristendomen har ”den där vertikala beslutsordningen den här hierarkin med ärkebiskopen i toppen. Som jag visat ovan har de lärdes konsensus, ijma, minst lika stark ställning som någon ärkebiskop.



Hans svar rörande ”en inkluderande islam” var allt annat än klarläggande.  Han valde att bortse från att islam, som den framställs i Koranen, i sunna och i sharia är tydligt exkluderande.



Fazlhashemis resonemang om förnuftets betydelse i tolkningen av islams urkunder är, förmodligen avsiktligt, utan konklusion. Han nämner inte heller att den riktigt stora striden om detta stod redan på 900-talet, då al-Ashari satte stopp för mutaziliternas mera förnuftsbaserade teologi. Detta bekräftades senare av Ghazali, som anses ha lagt locket på för förnuftsbaserad teologi.



Inte heller resonemanget om olika systemkollapser leder någonstans. Ammanbudskapet undertecknades av de främsta företrädarna för de dominerande riktningarna inom islam och bör därför ses som ett uttryck för mainstream islam väl grundad i Koranen, sunna och sharia. Det innebär att islam till sin karaktär är såväl exkluderande som våldsbejakande. Att små minoriteter har annan uppfattning förändrar inte detta grundläggande faktum.

Saturday, 7 January 2017

Det finns flera mänskliga rättigheter än religionsfrihet


Det framgår av artikeln (DALA-DEMOKRATEN 5/1) att kommunalrådet Leif Lindström gjort en bristfällig analys av situationen och omständigheterna i den aktuella frågan. När han hänvisar till att religionsfrihet är inskriven i grundlagen, glömmer han att där även finns andra minst lika viktiga mänskliga rättigheter (MR) inskrivna. Lindström gör klokt i att snarast ta del av och sätta sig in i vad regeringen säger om MR på sin hemsida.

Enligt min mening är åsikts- och yttrandefriheterna de viktigaste för en demokrati eftersom man kan påtala alla oförrätter så länge dessa gäller ograverade bortsett från rent förtal. Religionsfriheten kan faktiskt ses som en del av åsiktsfriheten och borde därför inte behöva nämnas särskilt.

Religionsfriheten skyddar inte bara rätten att tro utan även rätten att inte tro. Denna rätt är absolut och kan inte inskränkas genom lag. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning är däremot inte absolut. Enligt artikel 29.2 kan inskränkningar göras "i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter". Det mest uppenbara är att ingen religiös sedvänja som står i strid med någon av de explicita rättigheterna i UDHR kan tolereras enligt artikel 30. Dessutom kan sedvänjor som innebär tvång inte heller accepteras enligt artikel 20.2.

Kommunalrådet Lindström har uppenbarligen ingen aaaning om att islam i detta avseende enligt dess egna skrifter krockar totalt med UDHR. Genom att ta del av två nutida dokument Kairodeklarationen och Ammanbudskapet samt ett medeltida dokument, sharia, vilken de båda andra hänvisar till, inser man att så är fallet.

"Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam" (CDHRI) antogs 1990 av samtliga medlemmar av OIC det vill säga samtliga muslimska länder. Deklarationen finns lätt tillgänglig och det är ingen svårighet att ta del av och analysera den. En analys finns här http://nilsdacke.blogspot.se/2012/08/islam-kairodeklarationen-och-manskliga.html. Jag nöjer mig här med att konstatera att de två avslutande artiklarna entydigt säger att samtliga mänskliga rättigheter (MR) skall underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter. Detta innebär att de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som religionsfrihet, åsikts-och yttrandefrihet samt likhet inför lagen för män och kvinnor oavsett religion förvägras. Det är samtidigt ett erkännande av att islam inte är kompatibel med UDHR.

Ammanbudskapet http://nilsdacke.blogspot.se/2009/12/ett-budskap-med-flera-bottnar.html undertecknades så sent som 2006 av ledande företrädare för alla betydande grenar av islam i konsensus (ijma) och innehåller därför ett antal bindande uttalanden. Bland undertecknarna finns de främsta lärda vid al-Azhar-universitetet i Kairo och de främsta ayatollorna i Iran. De har klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bl.a. att de skall lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna och tro på Koranen som Allahs direkta ord.

De delar av sharia som har särskild betydelse vad avser MR finns översatta till svenska i kap 8 i denna gratis e-bok https://islamunderslojan.wordpress.com/ (där finns även länk till originalet på engelska). Av dessa dokument framgår att religion och ideologi är hårt integrerade inom islam.

Här finns skäl nog att säga nej till ytterligare moskébyggen.

Friday, 25 December 2015

Angelägna frågor väntar på svar


Islam har i dagens västerländska samhälle fått en plats i samhällsdebatten som vore helt otänkbar för bara 20 år sedan. Går vi ännu längre tillbaka, sägs till 60-talet, så nämndes islam i stort aldrig i media eller i det dagliga samtalet. Skälet till denna förändring är naturligtvis det stora antalet migranter från muslimska länder, som kommit till Sverige och många andra västländer främst sedan 90-talet. Debatten får bränsle genom ett stort antal spektakulära händelser med koppling till islam.

Åsiktsspridningen är stor. Företrädare för islam, liksom ett antal ledande västerländska politiker och högt uppsatta akademiker, hävdar att islam är ”fredens religion” och att den väl låter sig förenas med modern demokrati. Denna sida av debatten vill gärna göra en tydlig distinktion mellan islam och ”islamism”, dvs. politisk islam. De hävdar oftast att de terrorister, som säger sig utföra sina handlingar i islams namn, inte har något med islam att göra eller att det ”bara är en liten minoritet, som kidnappat islam”. På så sätt försöker man friskriva islam från varje koppling till de blodiga händelserna. Denna sida av debatten hävdar också ofta att det finns eller håller på att utvecklas en ”europeisk” islam väl lämpad för det moderna västerländska samhället.

Andra, inte minst intellektuella ex-muslimer med gedigen kunskap och erfarenhet av islam, ser den som en inte bara en religion utan även en totalitär ideologi. De menar att de våldshändelser som nästan dagligen rapporteras från Mellanöstern, Afrika eller för den delen Europa är starkt kopplade till islams grundläggande tankar. De menar att rörelser som al-Qaida, IS och Boko haram m.fl. handlar enligt islams påbud.

Alltför ofta används enstaka verser ur Koranen som stöd för de olika ståndpunkterna. Alltför sällan hör man någon referera till andra delar av de centrala islamiska skrifterna. Mot denna bakgrund finns goda skäl att diskutera eller om ni så vill analysera islam utifrån tillgängliga fakta utan att förfalla till Koran-exegetik. Man behöver inte traggla sig igenom den allt annat än lättlästa Koranen och 1000-tals hadither för att förstå vad islam handlar om. Det räcker med att ta del av två nutida dokument Kairodeklarationen och Ammanbudskapet samt ett medeltida dokument, sharia, vilken de båda andra hänvisar till.

"Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam" (CDHRI) antogs 1990 av samtliga medlemmar av OIC det vill säga samtliga muslimska länder. Deklarationen finns lätt tillgänglig och det är ingen svårighet att ta del av och analysera den. En analys finns här http://nilsdacke.blogspot.se/2012/08/islam-kairodeklarationen-och-manskliga.html. Jag nöjer mig här med att konstatera att de två avslutande artiklarna entydigt säger att samtliga mänskliga rättigheter (MR) skall underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter, vilket effektivt sammanfattar Kairodeklarationens budskap. Detta innebär att de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som religionsfrihet, åsikts-och yttrandefrihet samt likhet inför lagen för män och kvinnor oavsett religion förvägras. Bara det faktum att samtliga muslimska länder valde att ta fram sin egen deklaration om MR inom islam borde lända till eftertanke, då det visar att man inte accepterar FN:s deklaration om MR (UDHR). Det är samtidigt ett erkännande av att islam inte är kompatibel med UDHR.

Ammanbudskapet http://nilsdacke.blogspot.se/2009/12/ett-budskap-med-flera-bottnar.html undertecknades så sent som 2006 av ledande företrädare för alla betydande grenar av islam i konsensus (ijma) och innehåller därför ett antal bindande uttalanden. Bland undertecknarna finns de främsta lärda vid al-Azhar-universitetet i Kairo och de främsta ayatollorna i Iran. De har klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bl.a. att de skall lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna och tro på Koranen som Allahs direkta ord.

Sharias centrala roll inom islam framgår tydligt av ovan nämnda nutida dokument. Eftersom de antagits av de främsta företrädarna för islam bör de ses som uttryck för mainstream islam och alls inte för åsikter inom en ”liten minoritet”.

De delar av sharia som har särskild betydelse vad avser MR finns översatta till svenska i kap 8 i denna gratis e-bok https://islamunderslojan.wordpress.com/ (där finns även länk till originalet på engelska). Av dessa dokument framgår att religion och ideologi är hårt integrerade inom islam.

Mot bakgrund av dessa obestridliga fakta finns det skäl att ställa ett antal frågor.

Politiker och företrädare för media brukar ofta säga sig företräda och försvara mänskliga rättigheter. Hur kan det då komma sig att de aldrig tar upp dessa graverande fakta om en totalitär och anti-demokratisk religion/ideologi? Journalister säger sig ofta ha viktiga uppgifter i att granska viktiga förhållanden i samhället. Varför gör man ingen seriös och ärlig granskning? Man stoltserar gärna med att man ägnar sig åt ”grävande journalistik”. Varför gräver man inte fram fakta om en ideologi som är ett direkt hot mot vår demokratiska samhällsordning?

Varför klarar man inte av att koppla samman, utan de vanliga undanflykterna, närmast dagligen förekommande grova våldshandlingar med islams doktrin, trots att denna koppling är minst sagt uppenbar?

Är man så skräckslagen för att bli klassad som ”islamofob” eller ”rasist” att man inte har intellektuell förmåga och ryggrad att inse att dessa epitet saknar grund och enbart används för att hindra seriös granskning av islams förfärande agenda?
 
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
 

Biskopens intellektuella haveri


 
Avpixlat publicerade för snart ett år sedan ett inlägg med ovanstående rubrik. Inlägget finns inte kvar, men kommentarerna finns fortfarande, när detta skrivs kvar på Disqus (https://disqus.com/home/discussion/avpixlat/biskopens_intellektuella_haveri/). Jag återger här inlägget eftersom det fortfarande har viss aktualitet.
 
Radions första lördagsintervju för året med blivande ärkebiskopen Antje Jackelén var i många stycken märklig och avslöjande. I det korta avsnitt som återgavs i Avpixlat lyckades biskopen på några få minuter i det närmaste begå intellektuell harakiri. Inslaget är intressant både för vad som sägs och för vad som inte sägs. Låt oss börja med det som sägs.
Så här säger Jackelén
        Det finns delar i deras program som inte rimmar väl med en kristen människosyn.
När reportern försöker reda ut vad hon menar svarar hon
        Ja det är just när det kommer i konflikt med frågan om människovärdet.
Notera att hon i dessa två uttalanden refererar till partiprogrammet, dock utan att på något sätt visa vad det är i detta som skulle strida mot en ”kristen människosyn”. Reportern är uppenbarligen inte nöjd med svaret och kommer med en följdfråga. Svaret blir som följer
        Ja jag har ju i kölvattnet av ärkebiskopsvalet sett en del diskussioner som jag också dragits in i och när jag tittar på en del av dom mail jag har fått och dom tweets som kommer från sverigedemokratiskt håll så är det ju alldeles tydligt att mycket av det drivs av en väldigt aggressiv ställning mot islam. Jag tycker inte det är okej att man kan gå ut i dagens Sverige och säga: Jag hatar islam och jag är stolt över det.
Svaret har helt uppenbart inget med SD:s partiprogram att göra. Vad enskilda personer säger i mail eller tweets är i inget avseende relevant för vad partiprogrammet innehåller. Här har vi en blivande ärkebiskop som svepande generaliserar över en stor grupp människor, varav många är aktiva inom kyrkan, utan att ha något som helst stöd för detta i det partiprogram hon hänvisar till. Detta beteende är inget annat än djupt intellektuellt ohederligt.
Hon tycks vara särskilt upprörd över att många tydligen uttryckt stark kritik mot islam i kommentarer med anledning av det famösa svar hon gav i den offentliga utfrågningen inför valet. Själv är jag starkt kritisk mot islam och dess totalitära doktriner även om jag aldrig skulle använda ordet ”hata” om islam. Jag kan däremot inte se hur stark kritik mot islam inom ramen för vår yttrandefrihet på något sätt kan stå i strid mot ”kristen människosyn”. Det borde snarare vara tvärt om, vilket jag återkommer till.
På fråga om politiska ställningstaganden säger hon
        När vi som kyrka tar ställning politiskt, så motiveras det inte av ett partiprogram utan det motiveras av ett teologiskt ställningstagande.
På en följdfråga svarar hon något senare att ” kriteriet skall vara hur väl stämmer det här överens med evangeliets budskap och med svenska kyrkans trosbekännelse och lära.”.
Frågan från ärkebiskopsvalet: Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?, kommer naturligtvis upp och hon ger ett mångordigt  svar där hon bland annat talar om islams syn på bilder, vilket förstås ligger vid sidan om frågeställningen. Reportern är uppenbart inte nöjd och ställer (18:55) den konkreta frågan
        Så borde då inte för en kristen ledare Jesus vara den sannaste vägen till Gud?
Återigen ger hon ett märkligt svar där hon visserligen säger att ”Jesus är vägen”, men blandar sedan omedelbart in vad muslimer tror eller inte tror, som om det hade med saken att göra. Hon avslutar med
        Men för oss kristna är det helt tydligt så att den här tanken att Gud blev människa i Jesus, att Jesus levde på ett sätt som inspirerar oss fortfarande och att Jesus dog och fick nytt liv i sin egen kropp besegrade döden det är kärnan i den kristna tron och den blygs jag inte över och den kommer jag också att framhålla. Men det betyder inte det samma att alla andra har fel.
Hon kan inte heller här låta bli att relativisera frågeställningen. Den kristna tro är rimligen en kognitiv tro, vilket innebär att den uttrycker ett försanthållande. Annars vore den ju mer eller mindre meningslös. Det innebär följdriktigt att ”alla andra har fel” om de tror något annat. Hur var det nu. Skulle inte kriteriet för ställningstaganden vara att det stämmer med ”kyrkans trosbekännelse och lära”? Hennes uttalanden är allt annat än logiskt konsekventa.
Så något som inte sägs men som borde vara del av grunden för hennes ställningstaganden. Som disputerad teolog bör biskopen ha basala kunskaper om andra religioner inklusive islam. Hon borde därför vara väl medveten om att den islamiska lagen, sharia, är en integrerad del av islam. Om någon tvivlar på det går det bra se efter i Ammanbudskapet vad de främsta lärde inom islam säger om saken. Budskapet är inget vanligt tyckande utan är antaget i ijma (konsensus) vilket har hög status inom islam.
Hon borde vara medveten om att detta innebär att flera centrala mänskliga rättigheter oumbärliga för demokrati såsom religionsfrihet, yttrandefrihet och kvinnans jämlika ställning förvägras enligt sharia. Det är inte nog med att sharia förbjuder grundläggande mänskliga rättigheter, den föreskriver jihad som en kollektiv skyldighet tills islam råder och gör klart att sharia skall vara överordnad alla andra lagar. Anser hon verkligen att kritik av en sådan totalitär ordning strider mot ”kristen människosyn”?
Sammantaget är biskopens uttalanden uttryck för ett totalt intellektuellt haveri. Vilken trovärdighet har en person som handskas så vårdslöst med logik och sanning?

 

Wednesday, 22 January 2014

Öppet brev till herrar islamologer och religionsvetare


Jag vänder mig här särskilt till Jan Hjärpe, Leif Stenberg, Christer Hedin, Muhammad Fazelhashemi och Mattias Gardell. Flera av dem har jag träffat flera gånger. Vid samtliga tillfällen har de hållit föredrag och publiken har mot slutet fått ställa några frågor. Jag och mina vänner har oftast bara fått möjlighet att ställa några få frågor och oftast inte någon följdfråga på ett svävande svar. Jag vänder mig även till andra experter som Elena Namli, vilka ofta anlitas av diverse redaktioner inom media. Slutligen vänder jag mig till chefer och producenter vid nämnda redaktioner som Människor och tro, Teologiska rummet och Studio Ett, för att inte nämna tidningsredaktioner, vilka samtliga genom sin brist på ärlig journalistik bidrar till att sprida en falsk bild av islam.
En tydlig gemensam nämnare för alla era föredrag har varit att ni närmast systematiskt stryker islam medhårs genom att relativisera islam. Genomgående undviker ni att självmant nämna eller utveckla problematiska eller kontroversiella delar av islam. På samma sätt undviker ni att nämna moderna dokument som Kairodeklarationen och Ammanbudskapet, vilka vid sidan av Koranen och sunna har stor betydelse för dagens islam.

Ni hävdar ofta att islam är så varierande och att man inte kan säga något specifikt och entydigt om dess lära. Som stöd för denna tes anför flera av er att det inte finns någon påve inom islam. Detta argument har två fundamentala fel. För det första företräder påven endast den katolska kyrkan och inte andra delar av kristenheten; många liberala katoliker anser för övrigt att påven och Vatikanen är alltför konservativa. För det andra finns det inom islam en institution ijma (koncensus) mellan de lärda inom islam, som har större betydelse än något dekret från en påve, eftersom det anses bindande för alla muslimer.
Inom kristenheten finns det idag inga hinder mot att avvika från ”den rätta läran”, eller rentav lämna kyrkan. Den katolska kyrkan har heller inte sedan inkvisitionens avskaffande haft några korrektionsmedel till sitt förfogande. Inom islam är det däremot förenat med stränga straff, inklusive dödsstraff, att avvika från den ”rätta vägen”.

Detta leder mig osökt in på sharia. Hur kan det komma sig att ni ofta väljer att mer eller mindre bortse från sharias centrala roll inom islam genom att försöka relativisera dess betydelse. Den hårda och närmast statiska kopplingen mellan islam och sharia bekräftas entydigt av Ammanbudskapet.
Nu kan någon hävda att undertecknad inte kan ha relevanta synpunkter eftersom jag inte har samma formella meriter som ni, men jag vet att jag står på fast mark eftersom jag lutar mig mot de främsta lärda inom islam. Jag bedömer, med förlov sagt, att de främsta professorerna vid al-Azhar-universitetet och de främsta stor-ayatollorna i Iran har betydligt högre kompetens vad gäller islam än någon svensk professor.

Systematiskt undviker ni att beröra det som från ett demokratiperspektiv är problematiskt inom islam. Jag anser det beteendet vara intellektuellt ohederligt eftersom det ger en falsk bild av islam.
I föregående inlägg finns en kritisk granskning av ett radioprogram som belyser det jag ovan anfört. Tyvärr är granskningen ganska lång vilket blev nödvändigt för att påvisa det systematiska i vilseledningen.

Jag utmanar vem som helst av er till en offentlig debatt på temat ”Islam och demokrati”.
Bertil Malmberg

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Om Sharia och mänskliga rättigheter


Elena Namli, professor i teologisk etik och Muhammad Fazlhashemi, professor i islamsk teologi och filosofi diskuterar kring hur Sharia ska tolkas och om lagarna är kompatibla med mänskliga rättigheter.
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter beskrivs ibland som ett västerländskt imperialistiskt projekt för att göra liberala värderingar universellt giltiga. Betyder det att muslimsk sharialagstiftning är inkompatibel med mänskliga rättigheter? Ja, säger de människorättsaktivister som ser den liberala modellen som enda vägen till frihet. Nej, säger många muslimska teologer som tar strid för att Sharia ska kunna nytolkas utifrån moderna muslimska samhällens behov.
Medverkande: Elena Namli (nedan EN), professor i teologisk etik och Muhammad Fazlhashemi (nedan MF), professor i islamsk teologi och filosofi.
Programledare och producent Peter Sandberg (nedan PS).

Synopsis
Jag lyssnade på programmet i våras då det sändes, men har först nu fått tid att fullfölja transkriberingen och göra en mer grundlig analys. Programmets rubrik och den direkta undertexten lovade mycket eftersom det är en synnerligen angelägen frågeställning.

Jag blev snabbt grymt besviken och instämmer helhjärtat i flera av de kritiska kommentarerna på hemsidan, inte minst signaturen Boris, som skrev: ” Hur lyckas man göra ett program som helt undviker att diskutera och problemisera ett så svårt ämne. Detta program var en redovisning och ett föredrag om hur man skall tycka. Synd att man inte tar in någon i programmet som ställer de riktiga frågorna då programledaren valde att inte göra sitt jobb, dvs vara påläst och problematisera...”.
Istället för att seriöst penetrera programrubrikens frågeställning spred man den ena akademiskt välformulerade dimridån efter den andra. Resonemangen avlägsnade sig ofta långt från den ursprungliga frågeställningen, vilket gjorde att denna behandlades mycket ytligt. En del centrala fakta berördes överhuvudtaget inte alls samtidigt som deltagarna kom med ett antal märkliga för att inte säga direkt osakliga påståenden. Inte minst Muhammad Fazlhashemi körde som så ofta med den vanliga blandningen av taqiyya och kitman i det uppenbara syftet att freda islam från varje form av sakligt grundad kritik.

Det blir tyvärr ett tämligen långt inlägg. Skälet till detta är att jag vill belysa en genomgående tendens i programmet, inte bara enstaka uttalanden. Innan jag går vidare med mer principiella synpunkter vill jag lyfta fram och kommentera ett antal uttalanden i programmet.
Uttalanden med kommentarer

Redan i den första frågan ifrågasätter programledaren den universella giltigheten av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR) och tycks instämma i vad EN skrivit i en artikel om att accepterandet av UDHR gör att man ”undertrycker man andra kulturella och ideologiska alternativ”. EN instämmer i detta och menar att arbetet för mänskliga rättigheter MR ”också används i kolonialistiska syften”. Man häpnar! Någon specificering av dessa ”alternativ” eller förtydligande av vad som är förhatligt i UDHR ges däremot inte.
I nästa fråga riktad till MF talar PS om spridandet av mänskliga rättigheter (MR) som ”fortsättning på västerländska kolonialisters praktik”. Den gode professorn är inte sen att anta denna invitation till ren tu  quoque-argumentering och lyckas så navigera bort från huvudfrågan. För övrigt anser jag det vara väl magstark även av islamkramare att ondgöra sig över västerländsk kolonialism under några hundra år men helt bortse från den islamiska kolonialismen som inleddes strax efter ”profetens” död med oprovocerat anfall mot Syrien och sedan fortsatt med olika medel i nästan 1400 år med avsevärt värre konsekvenser för folk och kulturer inklusive den persiska (redan 641 beseglades det persiska rikets öde efter ett avgörande slag).

 I nästa andetag (4:27) talar PS om att väst ”prackar på de här idéerna” [MR] på länder med annan syn. Han uttrycker sig här som om UDHR skulle vara något dåligt. Samtidigt erkänner han att MR inte är etablerade i de aktuella länderna och implicerar då att det är värre att uppmuntra anammandet av MR än att låta folken där leva kvar under medeltida normer. Man häpnar!
En strimma av hopp tänds när EN som svar på det säger att ”många människor runt om i världen ställer sig bakom … själva idén om friheten, tilltron till att människan själv är kapabel att avgöra vad [som] är bäst för henne”. Sekunder senare dör strimman av hopp snabbt som ett irrbloss när hon upprepar detta om att vi i väst uppfattas som ”kolonialister” om vi inte omfamnar dessa (fortfarande odefinierade) ”alternativa visioner”. Är detta för att hålla sponsorerna vid gott mod?

PS återkommer, närmast som en kakadua till ”kolonisationen som var under 1900-talet” i sin nästa fråga. Vad menar han? Såvitt jag minns min historia rätt avvecklades i mitten av 1900-talet i stort sett alla återstående västerländska kolonier. Hur många kolonier i det islamiska imperiet släpptes fria?
MF börjar med att erkänna ”att det finns ”en hel del” i UDHR, som är ”fantastiska”, men sedan skiftar han snabbt till att klaga på att det väcks reaktioner då man försöker implementera det i muslimska länder. Detta väcker främst två frågor. För det första: vilken eller vilka delar av UDHR är inte bra? För det andra: Varför är det fel att förorda MR antagna av det internationella samfundet i stället för medeltida normer?

 I nästa mening (cirka 7:35) försöker han sig på det gamla tricket att utdefiniera vissa delar av islam som ”salafisternas islam” såsom oförenlig med ”demokrati och respekten för MR”. Han glömmer då att islams samlade religiösa ledarskap i Ammanbudskapet erkänt salafismen som en del av mainstream islam. Han fortsätter sedan med att ”om man säger att islam [läs sharia] är oförenlig med respekten för MR, då möter man problem för då uppfattas det här som någon pålaga utifrån, som är mot den egna kulturella och religiösa och historiska identiteten”.
 Mina frågor: Om det nu inte föreligger en uppenbar konflikt mellan MR enligt UDHR och sharia varför utarbetade i så fall Organisation of Islamic Cooperation (OIC) den egna ”Kairodeklarationen över mänskliga rättigheter i islam” (CDHRI)? Och. Om det nu sakligt sett föreligger uppenbara konflikter mellan UDHR och islam/sharia, är det då inte intellektuellt hederligt att påtala det? För den oinvigde vill jag framhålla att OIC är en mycket aktiv sammanslutning av samtliga muslimska stater och det största röstblocket inom FN.

I nästa fråga (12:03) säger PS med hänvisning till en text av EN att unga studenter oftast anser att sharia är inkompatibel med MR. Detta anses (av EN) bero på att de ”har sällan kunskap om islamisk lag utan lutar sig mot islamofoba bilder i europeisk massmedia”. Jag kan försäkra att de inte fått någon annan uppfattning om de istället lyssnat till Yusuf al-Qaradawi, Muslimska brödraskapet högste andlige ledare, som i en intervju år 2013 sade: ”Eftersom islam är ett omfattande system av dyrkan (Ibadah) och lagstiftning (Sharia) innebär godkännande av sekularism övergivande av sharia, ett förnekande av den gudomliga vägledningen och ett förkastande av Allahs förelägganden”. Kan det sägas tydligare? Det visar sig alltså att unga studenter innan de hunnit bli indoktrinerade av vilseförda universitetslärare har en helt realistisk uppfattning av islam. Det förtjänar att nämnas att inledningen av den första boken i Reliance of the Traveller (RoT) uttrycker sig i precis samma anda (a1.3-a1.4).

 Försök att framställa sharia som harmlös

 När MF ombeds att reda ut vad sharia (14:08) är gör han inte detta på ett tydligt sätt. Istället för att klart berätta att sharia grundas på Koranen, sunna, ijma (de lärdas konsensus) och qiyas (analogi) i nämnd ordning, övergår han snabbt till att försöka relativisera vad sharia är och om den kan ändras, vilket han menar har skett. Om han bekvämat sig till att läsa de första raderna i RoT hade han inte behövt sväva i tvivelsmål. Där står tydligt: ”A CLASSIC MANUAL OF ISLAMIC SACRED LAW” vilket klart uttalar att det som följer är den ”heliga lagen” det vill säga sharia. Nu är det så att den aktuella översättningen av RoT till engelska är certifierad av al- Azhar- universitetet, det främsta lärosätet inom sunni-islam. Det finns anledning förmoda att de lärde där har något högre kompetens vad avser islam än den gode professorn.

Han säger bl.a. att ”man måste alltid göra en tolkning när man kommer in i nya situationer och det kallas ijtihad”. MF försöker här ge sken av att eventuella problem med sharia relativt enkelt kan fixas med lite ijtihad, men det är inget annat än en ny dimridå. I själva verket har ijtihad tillämpats ytterst restriktivt under stora delar av islams historia sedan Al Ghazali på 1000-talet effektivt satte stopp för mutaziliternas förnuftsbaserade reformförsök. Så sent som i Ammanbudskapets punkt 3 (2006) har de lärde inom islam lagt stora begränsningar av ijtihad.
På fråga från PS (14:57) om det är möjligt att förändra vad Gud föreskrivit inlåter sig MF i ett resonemang om att det helt är fråga om människors tolkningar och nämner de olika rättsskolorna. Förutom att han här försöker göra det lätt för sig, gör han ett direkt sakfel eftersom det finns två erkända skolor inom shia istället för en som han säger. Problemet är att inom islam är det som fastställts i konsensus (ijma) bindande för muslimer (RoT Book B) vilket bekräftas i Ammanbudskapet (Introduction (V)). Av detta framgår att det som sägs i sharia inte är vilka tolkningar som helst utan framtagna enligt regler inom fiqh och grundade på Koranen och sunna.

MF är alltid angelägen att betona ”skiljaktigheterna” men väljer att bortse från att Ammanbudskapet klart framhåller att det är betydligt mer som förenar än som skiljer mellan rättsskolorna och att: ”Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam”. Särskilt finns det en stor samsyn i de frågor som är av betydelse för den här aktuella frågeställningen.
MF återkommer sedan till att: ”Det är bara 300 av dem [reglerna] som man återfinner i Koranen”. Han tar kvinnans arvsrätt som ett sådant exempel och går sedan vidare med att ta straff för apostater som exempel på motsatsen genom att säga: ”där finns idag en väldigt bestämd uppfattning hur dom skall behandlas, men dom hittar man inte stöd för i Koranen utan det är tolkningar som har gjorts…”. Han gör sig här skyldig till två grova fel. För det första finns det stöd i Koranen för hårda straff för avfällingar (K 3:90-91, 4:89, 16:106) och för det andra finns det klart uttalat att apostater skall dödas i hadither (bl.a. Buk 9:83:17 och 9:84:57).

Han tycks vilja bortse från att Sharia bygger på islams båda heliga skrifter (1) Koranen och (2) sunna (hadither). Betydelsen av sunna grundas på ett antal verser i Koranen som talar om att lyda Muhammed och att följa hans exempel, ja till och med att Muhammed är nära jämställd med Allah (4:13, 5:92, 9:71, 33:33 m.fl.). Nu är det så att Muhammeds ”exempel” återfinns just i sunna. Ett stort antal detaljerade regler i sharia finns följaktligen inte i Koranen men väl i sunna. Detta gäller t.ex. de dagliga ritualer muslimer följer i samband med bönen och ritualerna i samband med hajj. Sammanvägningarna mellan Koranen och sunna har gjorts i ijma (konsensus) av de lärda inom rättsskolorna och är bindande och inte vilka ”tolkningar” som helst.
Det här var ett riktigt dåligt försök att få sharia att framstå som harmlös.

Sedan görs krampaktiga försök att göra skillnad på ”sharia i betydelsen Guds lag för vissa principiella ställningstaganden” och ”och juridiken, den som många islamiska teologer kallar för fiqh kan inte klassas som sharia i betydelse Guds lag”. Det må vara att MF och Al Naim, den han stöder sig på, tycker så, men det har inget stöd i mainstream islam så som den uttrycks av de främsta lärda inom islam, sunni såväl som shia.
MF gör sedan ett mycket märkligt uttalande: ”Al Naim som flera andra teologer menar att som det framkommit i Koranen är det ju väldigt problematiskt att bilda religiös tro med tvång”. Man häpnar! Har dessa herrar överhuvudtaget läst Koranen som innehåller mängder av verser om blodigt våld mot otrogna inklusive ”bokens folk”; ett våld och förtryck mot ”de andra” som bekräftas i sharia. MF gör sig här skyldig till intellektuell ohederlighet.

Hjälptrupperna kallas in
Så har det blivit dags att damma av Tariq Ramadan och hans minst sagt luddiga resonemang om ”revidering” av islam och sharia för att passa den europeiska kontexten. Redan här finns ett indirekt medgivande om att det tydligen finns en djup diskrepans mellan sharia och europeiska lagar och normer. MF talar om att ”ta fasta på själva andemeningen … och inte tillämpningen som har varit under historiens gång”. Vad gäller ”andemeningen” har vi just kunnat konstatera att Koranen är överlastad med våld. Vad beträffar ”tillämpningen” behöver vi inte gå till historien för att se inhumana exempel på grymma straff enligt sharia i länder som Iran och Saudiarabien. Till råga på allt gäller fortfarande de lagar som frystes på 800-talet.

Sedan kan MF, i den vanliga islamiska vanan att skylla det mesta på judar, inte låta bli att skylla islams bestraffningsmetoder på den mosaiska lagen. Hänvisningen är allt annat än relevant eftersom judarna redan före Muhammeds tid upphört med dessa ålderdomliga bestraffningar.
MF säger sedan att ”det finns ju muslimska teologer, som säger att man kan helt utan problem överge allt det här [bestraffningslagstiftningen] och istället gå över till modern vetenskap och forskning…”. Som exempel tar han Tariq Ramadan som sagt att ”vissa .. lagar måste man kunna lägga på is därför att de inte går att förena med svensk lagstiftning eller europeiska konventioner om mänskliga rättigheter”. Detta föranleder ett antal kommentarer.

Först, åter ett erkännande av att sharia strider mot europeiska lagar och konventioner. Sedan det här med ”utan problem”. Jag vill tvärtom mena att problemet är mycket stort eftersom ändringar strider mot islamisk doktrin. Notera att när han gjorde uttalande gällde det ett moratorium på stening och dödsstraff – inte ett avskaffande. Frågan som inställer sig är hur länge detta moratorium skall gälla. Upphör det då muslimer får majoritet? Att han uttrycker sig som han gör beror naturligtvis på att han kan sin sharia. Att ifrågasätta någon del av sharia kan nämligen ses som hädelse/avfall (RoT O8.7) och det vill han akta sig för. MF ägnar sig här åt ynkligt ihålig argumentering.
Efter dessa krumbukter bjuder så PS på en ny bekväm utväg för att undvika att tala om dagens huvudfråga, då han av outgrundlig anledning börjar tala om andra vatikankonciliet. Jag vill på goda grunder hävda att de konferenser som ledde fram till det ovan nämnda Ammanbudskapet har betydligt större relevans för den islamiska världen än vatikankonciliet för 50 år sedan haft för den samlade kristenheten. Vänligen notera att islam helt nyligen hade sin motsvarighet med den skillnaden att här deltog representanter för alla betydande riktningar. Däremot innebar det inte någon ”revidering” eller ”utveckling”. Men vem hade väntat sig det?

Det föranleder MF att tala om ”tänkare”, outtalat vilka och vilket praktiskt inflytande de har, som resonerar kring att ”sätta människan i centrum”. Inom vilken religion eller ideologi gäller det? Qaradawi, andlig ledare för Muslimska brödraskapet, den dominerande rörelsen idag inom islam och med tentakler över hela världen, har en helt annan syn på saken enligt ovan citerat uttalande.
MF menar (21:40) att dessa ”tänkare”, vilka de nu är, ”ser inga som helst problem med att kunna förena det här med muslimsk identitet, tro eller lagtolkning och det är det som är kärnan i det här arbetet att man behåller den här muslimska identiteten men ändrar innehållet på ett väsentligt sätt”. Han ger för säkerhets skull ingen som helst indikation på hur detta skall gå till eller i vilket avseende innehållet skall ändras. För mig låter det som en modern variant av det klassiska ”indiska reptricket”.

Nästa gång programledaren tar till orda låter han nästan som ett eko av Ammanbudskapet. Han hänvisar till en muslimsk expert, ”som säger att någon vidare utveckling av sharia har inte skett för att den nådde sin höjdpunkt på 900-talet. Sharia visar upp absolut rättvisa och binder därför alla muslimer för evigt”. Precis, det är ju där problemet ligger. Varför då hyckla och låtsas att det går ihop med MR av idag?
Sedan försöker EN i en lång utläggning föga klarläggande göra gällande att det finns ”muslimska teologer”, som vill ”göra resonabla och kloka tolkningar”. Som exempel tar hon professor Kamali i Malaysia. Just ett bra exempel! Det tragikomiska är att han är en av de ursprungliga undertecknarna av Ammanbudskapet, som fryser sharia till 800-talet.

När MF får chansen igen gör ha ett minst sagt märkligt uttalande: ”Alltså det är många andra delar av Koranen man kan dra den här slutsatsen att det är individens rätt som går före”. För säkerhets skull ger han inte något som helst belägg för denna sensationella slutsats. Jag kan försäkra MF att jag kan rada upp ett stort antal inte abrogerade (abrogation innebär att en senare vers upphäver en tidigare med motstridigt innehåll, K 2:106 m.fl.) verser med det helt motsatta innehållet. Detta senare ligger i linje mede vad den ”lärde” förre ministern för lag och religiösa ärenden i Pakistan, A. K. Brohi en gång sade: ”Inom islam finns det inga ”mänskliga rättigheter” eller ”friheter” tillåtna för människan i den mening modernt tänkande, tro och praktik tolkar dem; i själva verket är det så att den troende [muslimen] har skyldigheter och plikter mot Allah eftersom han måste lyda den gudomliga lagen och de mänskliga rättigheter han erkänner härstammar från hans primära plikt att lyda Allah.”
Det dröjer inte länge innan vi får ett nytt märkligt uttalande av MF då han (28:10) tillskriver ayatollahn Montazeri: ”… att det står i Koranen att Gud har sagt till profeten att du har bara skyldighet att säga detta till folk, ingenting mer, inte att tvinga dom att följa det rätta”.  Det går kanske att hitta ett antal verser med sådant innehåll i suror från tiden i Mecka, men det finns å andra sidan, som jag tidigare framhållit, mängder av verser i senare suror som explicit handlar om att strida mot och döda de otrogna inklusive ”bokens folk”.

Så följer ett långt meningslöst parti om abortfrågan, vilken enligt min mening är ett sidospår långt från de centrala MR samtalet borde handla om. Men, man fick ju tiden att gå så att man slapp ta sig an huvudfrågan.
Mot slutet antydde PS att strävan efter universella MR skulle kunna ses som ”nån sorts kulturimperialism”. Man häpnar! MF svarar med att tala om att man bör ”ta det positiva det som är bra med dom globala övernationella konventionerna och förankra i lokala traditioner och förhållanden”. Frågan som då inställer sig är om vad det precis är som inte är bra i UDHR. Är det möjligen åsikts- och yttrandefriheten som representanter för OIC gör sitt yttersta för att bekämpa varje år inom ramen för FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC)?

Slutrepliken från EN säger det mesta om hur illa det är ställt med islams relation till mänskliga rättigheter. ”Så det är ingen lätt uppgift men det är den enda vägen om inte MR-projektet dör så småningom, som kolonistiska projekt tidigare har gjort”. Här erkänner hon indirekt att sharia inte går ihop med MR.
Principiella synpunkter och slutsatser

Efter denna kavalkad av moraliska och intellektuella tillkortakommanden vill jag här ge några mer principiella synpunkter. Det hade varit högst rimligt att diskutera den aktuella frågeställningen utifrån situationen som det ser ut idag i relationen mellan sharia och MR enligt främst UDHR. Därefter kunde man eventuellt ha gått in på möjliga framtida förändringar utifrån tankar och idéer hos vissa moderna ”tänkare”.
Ett sådant resonemang om utveckling av sharia borde naturligtvis ha inrymt överväganden kring vilket reellt inflytande dessa ”tänkare” rimligen kan tänkas ha i en övervägande konservativ islamisk värld. En värld inom vilken dessutom en starkt konservativ tendens varit tydlig i mer än 30 år. En av många illustrationer av detta faktum finns här http://www.frontpagemag.com/2010/jamie-glazov/how-the-veil-conquered-cairo-university/.

En intellektuellt hederlig sådan diskussion bör naturligtvis ta med faktorer som talar för såväl som mot en tydlig förändring av sharia. Det duger inte med lösa fromma förhoppningar knutna kring några inte närmare specificerade ”muslimska tänkare”.
Jag ha nyligen översatt böckerna A och B i RoT. Inte minst i bok B finns en del skrivningar, vilka är högst relevanta när det gäller att värdera hållbarheten av de fromma förhoppningar inte minst MF knyter till dessa tänkare. Innan jag går vidare kan jag inte underlåta att notera att vissa avsnitt av Ammanbudskapet, refererade ovan, är direkta ekon av den text i sharia som återges nedan.

Det inses lätt att inte vilka ”tänkare” som helst göre sig besvär då det gäller att modernisera islam. De måste nämligen vara fullt kvalificerade och accepterade som mujtahids. Som framgår av utdraget ur sharia nedan måste dessutom samtliga mujtahids vara helt eniga. Mot bakgrund av aktuella utslag förefaller det som om MF:s ”tänkare” arbetar mot en klar majoritet. Dessutom kan dagens mujtahids enligt b7.2 inte överpröva vad som tidigare fastställts i ijma. Det skulle vara intressant att mot bakgrund av dessa fakta höra MF ge en trovärdig förklaring till hur sharia skall kunna anpassas till att medge moderna mänskliga rättigheter.
Att göra ett program med den aktuella rubriken utan att med en stavelse nämna vare sig Kairodeklarationen (CDHRI) eller Ammanbudskapet är direkt oprofessionellt alternativt intellektuellt ohederligt om dessa dokument medvetet valts bort. Dessa två moderna dokument är centrala för att förstå islams inställning till MR. Kairodeklarationen är antagen på regeringsnivå av samtliga muslimska länder som alla är medlemmar av OIC. Ammanbudskapet är antaget på högsta religiösa nivå av de främsta företrädarna för sunni, shia och sufi i form av mullor, imamer, ayatollor och statschefer. Det är alltså inte en liten extrem minoritet, som står bakom budskapet utan ledare för mainstream islam.

Kairodeklarationen är helt uppenbart framtagen av OIC i direkt opposition mot FN:s UDHR eftersom den senare på ett antal viktiga punkter tydligt står i strid mot sharia. Det är därför heller ingen slump att sharia nämns 16 gånger i CDHRI inklusive i de två avslutande artiklarna, vilka effektivt sammanfattar deklarationen. Där görs det entydigt klart att samtliga mänskliga rättigheter skall underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter.
Ammanbudskapet fastställer grunderna för islam och slår fast att den som underkastar sig en av de godkända rättsskolorna för sharia är muslim. Nota bene – underkastar sig. Det rycker effektivt undan benen för alla försök under programmet att relativisera sharia.

Programmet präglades av ett stort antal dimridåer med föga relevans vad gäller att belysa den aktuella frågeställningen, allt i det uppenbara syftet att finna ursäkter för att undvika att besvara grundfrågan. Programledarens oförmåga alternativt ovilja att ställa de rätta frågorna var slående. Programmet präglades även till stor del av samma gamla dualism som finns överallt inom islam sedan dess uppkomst. Det är beklämmande att två professorer lånar sig till att framträda med sådan uppenbar brist på intellektuell och akademisk heder. Sammantaget ledde detta till en synnerligen låg programmässig och intellektuell nivå.

 

Utdrag ur sharia
B7.0 Vetenskaplig konsensus (Ijma)

B7.1('Abdal - Wahhab Khallaf:) Vetenskaplig konsensus (ijma) är enigheten mellan alla mujtahids (def: o22.1(d )) bland muslimerna som existerar vid en viss period efter Profetens död (Allah välsigna honom och ge honom frid) om ett särskilt utslag angående en fråga eller händelse. Det kan från detta dras slutsatsen att de väsentliga delarna av vetenskaplig konsensus är fyra, utan vilken det är ogiltigt:
(a) att ett antal mujtahids existerar vid en viss tid:

(b) att alla mujtahids bland muslimerna i den period då saken eller händelsen inträffar är överens om sitt beslut, oavsett land, ras eller grupp, fast icke- mujtahids har ingen betydelse;
(c) att varje mujtahid presenterar sin uppfattning om saken på ett tydligt sätt, vare sig verbalt, genom att ge ett formellt rättsligt yttrande om den, eller i praktiken, genom att ge ett rättsligt beslut i ett rättsfall om det;

(d) och att alla mujtahids är överens om utslaget, för om en majoritet av dem är överens, effektueras inte konsensus, oavsett hur få de är som motsäger det, eller hur många som instämmer.
B7.2 När de fyra nödvändiga kraven för konsensus existerar, är det överenskomna utslaget en auktoritativ del av den heliga lagen som det är obligatoriskt att lyda och olagligt att inte lyda. Inte heller kan mujtahids av en efterföljande epok göra saken till föremål för ny ijtihad eftersom avgörandet om det, verifierat av vetenskaplig konsensus, är ett absolut rättsligt beslut som inte tillåter att det överträds eller ogiltigförklaras.

b7.3 Beviset för den rättsliga myndigheten i vetenskaplig konsensus är att precis som Allah mest strålande har beordrat de troende, i Koranen, att lyda Honom och Hans budbärare, så också har han beordrade dem att lyda de av myndighet (Ulu al-amr) bland dem och sade:
"O ni som tror, lyd Allah och lyd profeten och de med auktoritet bland er" (Koranen 4:59).

så att när de med auktoritet i juridisk expertis, mujitahids, kommer överens om ett avgörande, är det obligatoriskt enligt Koranens egna ord av att följa dem och utföra deras utslag. Och Gud hotar dem som motsätter sig Budbäraren och följer annat än de troendes sätt, att säger: "Den som förnekar Budbäraren efter att vägledning har blivit klar för honom och följer annat än den troendes väg, ska vi ge honom till vad han har vänt sig till och steka honom i helvetet, och hur ond är en sådan utgång" (Koranen 4:115).

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Thursday, 18 July 2013

SR kryper för islam


Så har det hänt igen. SR har under en hel vecka i morgonandakten gett utrymme för spridande av ensidig och starkt förljugen propaganda för den totalitära ideologin islam. Ihärdiga försök att få möjlighet att bemöta stolligheterna i programmet "Ring P 1" har förvägrats då sanningen enligt SR P1 uppenbarligen inte är tillräckligt politiskt korrekt. Sammantaget strider detta mot kravet på saklighet i SR:s sändningstillstånd.
Det är konvertiten Johanna Lihagen som i morgonandakterna vecka 28 getts möjlighet att sprida sina dimridåer om islam. För att inte avslöja obekväma sanningar om islam tvingas hon ständigt praktisera kitman. Detta hindrar inte att hon redan i det första programmet bekräftar islams totalitära karaktär. Under rubriken "Islam är komplett" betecknar hon redan i första meningen islam som "Ett system, ett rättssystem, ett socialt system; det är komplett.". Smaka på det och tänk igenom vad som här anförs och inte minst se det tillsammans med det som följer.

I nästa mening konstaterar hon, helt korrekt, att islam "betyder underkastelse och överlämnande d.v.s. ett totalt överlämnande av sig själv åt Guds vägledning". Några meningar senare sägs: "Det budskap som uppenbarades för profeten Muhammed, fvöh, är islam i sin allomfattande, fullständiga och slutgiltiga form".
I några få meningar bekräftar hon här islams totalitära karaktär eftersom hon helt enligt islams doktriner slår fast att man måste underkasta sig den vägledning som finns i Koranen, hadither och sharia, vilket för övrigt betyder just "vägen". Notera även att islam och därmed sharia är i sin slutgiltiga form och därför naturligtvis inte kan ändras genom demokratiska beslut. Detta är hel i linje med vad de högsta lärda inom islam för några år sedan slog fast i Ammanbudskapet.

Försiktigtvis underlåter hon att nämna att "ett socialt system" enligt islam gör en tydlig skillnad mellan "vi" och "dom". Detta demonstreras påtagligt i sharias regler för zakat, som är den tredje pelaren inom islam och innebär allmosor för bl. a. fattiga och behövande. Där sägs klart att zakat inte får ges till icke-muslimer (Reliance of the traveller H8.24). Däremot kan zakat ges till dem som "deltar i islamiska militära operationer" (H8.17). Så mycket för islams "kompletta sociala system" och dess påstådda "tolerans".
Strax efter påstår hon om Muhammed att: "Hans livsföring är det bästa exemplet för oss muslimer". Det är helt i enlighet med ett antal verser i Koranen, men jag återkommer till det senare eftersom hon ägnade fredagens program åt just profeten som förebild.

Efter att ha påstått "att uppnå ett tillstånd av frid vilket är målet i islam" går hon så över till att tala om jihad. Enligt hennes tolkning är jihad främst "en strävan efter godhet och en kamp mot orättvisa och förtryck. Hon erkänner visserligen att jihad "ofta översätts som heligt krig", men försöker  från att det ofta också är den krassa verkligheten. Hon väljer att bortse från att Bukharis hadither, vilka hon annars gärna citerar, Nämner jihad otaliga gånger och att jihad i 97 % av fallen avser just blodig strid. Det är även den historiska sanningen att jihad oftast avser "heligt krig".
I torsdagens andakt beklagar hon att islam i media ofta skildras i "motbjudande" bilder på "blodbad orsakade av självmordsbombare". Enligt min mening är ger dessa bilder tyvärr oftast en riktig bild av den sorgliga verkligheten.

Lihagen försöker istället frammana en motbild till detta genom att tala om "det vackra som finns i islam". Hon ger dock inte ett enda exempel på vad detta "vackra" skulle vara. Jan inser hennes svårigheter i detta eftersom jag efter många års trägna studier av islam inte funnit något vackert i islam. Däremot är Koranen fulla hat och hot mot otrogna. Hela 61 % ägnas åt utfall mot kafirer och otrogna och mycket lite av innehållet ägnas åt andliga eller spirituella frågor.
Hon talar sedan om "det rätta islam och dess budskap om fred och tolerans, som tyvärr blir mer och mer osynligt i dagens samhälle". Det har tydligen inte gått upp för henne att detta kan bero på att just "fred och tolerans" inte står att finna varken i Koranen eller sunna. Islam har inte ens en "gyllene regel". Det närmaste man kommer är "Var hård mot de otrogna, men god mot dina muslimska bröder" (K 48:29).

Den avslutande "andakten" hade rubriken "Profeten som förebild", vilket väckte förhoppning om att få höra något väsentligt om profetens handlingar och uttalanden lämpliga att efterlikna. Istället fick vi ett antal exempel på hur han såg ut, hur han var klädd, hur han gick och hur han åt. Försiktigtvis undviker hon alla de mängder av hadither som har ett allt annat än efterföljansvärt innehåll. Hon undviker också alla de berättelser i biografier som Sirat Rasul Allah, vilka ger helt annan bild av denne så kallade förebild. Om man tar del av islams egna "heliga skrifter" finner man att det knappast finns något grovt brott "profeten" inte begick under de tio åren i Medina. Jag betackar mig verkligen för en sådan "förebild".

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio