Lyssnade idag med ett halvt öra till delar av partiledardebatten. Den innehöll i stort sett de förväntade påståendena och beskyllningarna från de båda sidorna om vad som gjorts och inte hade gjorts men borde ha gjorts respektive inte borde gjorts. Den pågående ekonomiska krisen och dess inverkan på statens och kommunernas finanser fick naturligt nog stort utrymme liksom den stora arbetslösheten bland ungdomar. Man nämnde åtgärder, vilka skulle kunna påverka dessa finanser med några miljarder. En fråga som idag har mycket stor betydelse för samhällets finanser nämndes signifikant nog inte med en stavelse. Det i sig visar hur fullständigt insnöat det politiska etablissemanget är.
Den fråga jag tänker på är massinvandringen, som pågår ohejdat och de enorma kostnaderna för denna. Någon frågar sig om politikerna verkligen skulle låta detta pågå om kostnaderna var så stora. Var och en kan själv se att det pågår och ingen kan väl ha undgått de stora problemen med bristen på integration, stor arbetslöshet, sociala problem m.m. i ett antal områden. Men hur stora är då kostnaderna? Problemet är att det inte finns någon officiell och aktuell uppgift om detta efter som man inte velat utreda saken sedan 1994.
Resultatet av en utredning ledd av professorn Jan Ekberg presenterade i en departementsskrivelse (Ds 1995:68) att ”nettokostnaden” för invandringen år 1994 var cirka 30 miljarder kr. Detta var alltså för femton år sedan och det kan väl inte ha undgått någon att sedan dess antalet invandrare och dessas sociala problem har ökat högst väsentligt. Det krävs knappast någon ”rocket science” för att räkna ut att kostnaderna för invandringen idag uppgår till minst cirka 100 miljarder. Denna stora budgetpost förbigås med tystnad. Man antyder inte ens att man under rådande omständigheter kunde tänka sig att till fälligt begränsa invandringen för att något minska budgetunderskottet. Liksom under Bildts sista regeringsår lånar man ihop till detta.
Vad har vårt arma svenska folk gjort för att förtjäna sådana ynkliga politiker?
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Invandring, Politik
Wednesday, 17 June 2009
Thursday, 11 June 2009
Obamas onda omen
President Obama har under våren och försommaren gjort några remarkabla offentliga framträdanden på denna sida Atlanten. Det började i samband med Obamas deltagande i G 20-mötet i London de första dagarna i april, fortsatte med tal inför turkiska parlamentet några dagar senare och fick någon form av kulmen med hans tal till den muslimska världen i Kairo den 4 juni.
I anslutning till mötet besökte presidentparet drottning Elizabeth och Obama hälsade därvid på denna respekterade monark formellt med en lätt bugning. Denna hälsning kontrasterade tydligt mot hur han senare hälsade den saudiske kungen med en djup, närmast underdånig bugning. Se eländet här http://www.youtube.com/watch?v=Zr6SiXRm6po och notera skillnaden. Jag kom osökt att tänka på slutscenen i Gudfadern1där de närmaste underbossarna underdånigt hälsar den nye Gudfadern. En tanke gick också till ihärdiga rykten under presidentvalskampanjen om märkliga och sammanlagt stora bidrag till Obamas kampanj.
Obamas bugning väckte berättigad debatt och kritik i USA och i bloggosfären men förbigicks med tystnad av svenska media, som helt okritiskt tagit den nye presidenten till sin gunstling per preferens.
De två talen har ett antal likheter eftersom de delvis riktar sig till samma målgrupp. Det finns därför skäl att behandla vissa uttalanden sammantaget, men låt oss först se på något som specifikt togs upp i Ankara.
I början av talet påstår Obama helt frankt att ”Turkiet är en viktig del av Europa”, för att längre fram säga att ”USA starkt stödjer Turkiets strävan att bli medlem av EU”. Han menar att Europa skulle stärkas av ett turkiskt medlemskap. Det första påståendet är sakligt sett helt fel eftersom dels endast en mycket liten del av landet geografiskt sett ligger i Europa, dels det i kulturellt avseende skiljer sig avsevärt från Europa. Han visar inte på något sätt hur Europa skulle kunna stärkas med Turkiet som medlem.
Europa har haft mer än nog av turkiskt inflytande sedan osmanska riket styrt och förtryckt Balkan i flera hundra och delvis in på 1900-talet. Att låta Turkiet bli medlem av EU skulle, utan motstycke, bli det värsta beslut någonsin fattat av något europeiskt ledarskap. Det skulle vara som att släpa en gigantisk trojansk häst innanför EU:s murar.
Inte minst talet i Kairo är fullt av historiska och faktiska fel. För att passa hans syften manipulerar han information, omdefinierar han fakta och överdriver han slutsatser. Rena osanningar som backas upp av Obamas prestige riskerar att ge felaktig grund för skapande och förstärkande av attityder och utformning av politik.
I inledningen av talet lägger han skulden för nutida spänningar på västländernas kolonialism och att denna förvägrat muslimer rättigheter och möjligheter. Detta är ett groteskt felaktigt påstående sett mot bakgrund av 1400 år av muslimsk kolonialism, vilken dödat, förslavat och förtryckt cirka 300 miljoner människor i Mellanöstern, Afrika, Indien och Europa.
Lika förljuget är uttalandet att ”ni (muslimer) representerar harmoni mellan tradition och framsteg”. Tydliga exempel att det i verkligheten förhåller sig precis tvärtom är dels muslimska länder har sämst utvecklad demokrati och läskunnighet dels att ledande muslimer för ett par år sedan fastställde i Ammanbudskapet att sharia från 800-talet fortfarande skall gälla och inte får ändras.
Han framhåller sedan vikten av att tala sanning och hänvisar till ett citat från Koranen, vilket jag inte ens lyckats finna i tre parallella översättningar. Han nämner naturligtvis inte att Koranen och hadither innehåller ett antal uppmaningar till muslimer att ljuga för att främja islam.
Obama kommer sedan till ett märkligt avsnitt, som inleds med att felaktigt tillskriva muslimska samhällen ett antal uppfinningar och bidrag till Europas och USA:s civilisation för att i nästa andetag hänvisa till en mening i ”Treaty of Tripoli” år 1796. Han nämner naturligtvis inte något om bakgrunden till detta fredsavtal mellan den mycket unga nationen USA och Libyen. Det finns goda skäl att belysa den bakgrunden.
Jihadister från barbareskstaterna hade i flera århundraden bedrivit sjöröveri i Medelhavet och röveri längs stora delar av Europas kuster. Vid frihetskrigets början 1776 förlorade amerikanska fartyg den brittiska flottans skydd, vilket ledde till att ett antal amerikanska fartyg, vars besättningar togs till fånga. Den unga nationen sökte en lösning på detta problem. Som ett led i detta besökte Jefferson, amerikansk ambassadör i Frankrike, och Adams, ambassadör i London, Sidi Haji Abdul Rahman Adja, barbareskstaternas ambassadör i London.
De två amerikanerna hade kongressens uppdrag förhandla fram ett fredsavtal enligt dennas önskan att blidka de stater som bedrev sjöröveri. Under mötet frågade de båda blivande presidenterna Rahman Adja varför muslimerna var så fientliga mot USA ett land med vilket de inte haft någon tidigare kontakt. Senare avlade de följande rapport för kongressen.
”Ambassadören svarade att det grundades på deras profets lagar, att det var skrivet i Koranen att alla nationer som inte erkänt deras auktoritet var syndare, att det var muslimernas rätt och skyldighet att föra krig mot dem var än de påträffades och att förslava alla som kunde tas till fånga och att varje muslim som dog i striderna var säker på att gå till paradiset.”
Tio år senare undertecknades fredsavtalet, ivrigt påskyndat av Adams, som var för appeasementpolitik. Under de närmaste 15 åren betalade USA miljontals dollar för fri passage av fartyg och som lösen för amerikaner tagna som gisslan. Man undrar om det var så här Obama menade att ”muslimer berikade USA”.
Vi är inte färdiga med Jefferson än. Obama gjorde ett stort nummer av att den förste muslimen i representanthuset, svor eden på det exemplar av Koranen Jefferson haft i sitt bibliotek. Han nämnde dock inte att Jefferson skaffat Koranen i syfte att enligt Sun Tzus råd ”att lära känna sin fiende. Och precis det gjorde han. En av de första åtgärderna sedan han tillträtt som president 1801 var att sända ett antal fartyg och delar av marinkåren till Medelhavet för att bekämpa piraterna. Han förklarade samtidigt att ”Amerika kommer att spendera millioner för försvar men inte en cent som tribut”.
År 1805 marscherade marinkåren genom öknen från Egypten till Tripoli, som tvingades kapitulera och frige alla amerikanska slavar. Det var under Jeffersons tid som president och efter ihärdiga attacker av flottan och marinkåren som Barbareskstaterna tvingades officiellt överge slaveri och sjöröveri.
Jag finner detta vara ett påfallande exempel på den förljugenhet som i alltför hög grad präglade talet. Och jag försäkrar att det finns många fler trots att det inte här finns utrymme att beröra alla.
Rent retoriskt var talet skickligt sammansatt och framfört, men det var samtidigt en ren katastrof vad avser moral och hederlighet.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Obama, Politik, Religion
I anslutning till mötet besökte presidentparet drottning Elizabeth och Obama hälsade därvid på denna respekterade monark formellt med en lätt bugning. Denna hälsning kontrasterade tydligt mot hur han senare hälsade den saudiske kungen med en djup, närmast underdånig bugning. Se eländet här http://www.youtube.com/watch?v=Zr6SiXRm6po och notera skillnaden. Jag kom osökt att tänka på slutscenen i Gudfadern1där de närmaste underbossarna underdånigt hälsar den nye Gudfadern. En tanke gick också till ihärdiga rykten under presidentvalskampanjen om märkliga och sammanlagt stora bidrag till Obamas kampanj.
Obamas bugning väckte berättigad debatt och kritik i USA och i bloggosfären men förbigicks med tystnad av svenska media, som helt okritiskt tagit den nye presidenten till sin gunstling per preferens.
De två talen har ett antal likheter eftersom de delvis riktar sig till samma målgrupp. Det finns därför skäl att behandla vissa uttalanden sammantaget, men låt oss först se på något som specifikt togs upp i Ankara.
I början av talet påstår Obama helt frankt att ”Turkiet är en viktig del av Europa”, för att längre fram säga att ”USA starkt stödjer Turkiets strävan att bli medlem av EU”. Han menar att Europa skulle stärkas av ett turkiskt medlemskap. Det första påståendet är sakligt sett helt fel eftersom dels endast en mycket liten del av landet geografiskt sett ligger i Europa, dels det i kulturellt avseende skiljer sig avsevärt från Europa. Han visar inte på något sätt hur Europa skulle kunna stärkas med Turkiet som medlem.
Europa har haft mer än nog av turkiskt inflytande sedan osmanska riket styrt och förtryckt Balkan i flera hundra och delvis in på 1900-talet. Att låta Turkiet bli medlem av EU skulle, utan motstycke, bli det värsta beslut någonsin fattat av något europeiskt ledarskap. Det skulle vara som att släpa en gigantisk trojansk häst innanför EU:s murar.
Inte minst talet i Kairo är fullt av historiska och faktiska fel. För att passa hans syften manipulerar han information, omdefinierar han fakta och överdriver han slutsatser. Rena osanningar som backas upp av Obamas prestige riskerar att ge felaktig grund för skapande och förstärkande av attityder och utformning av politik.
I inledningen av talet lägger han skulden för nutida spänningar på västländernas kolonialism och att denna förvägrat muslimer rättigheter och möjligheter. Detta är ett groteskt felaktigt påstående sett mot bakgrund av 1400 år av muslimsk kolonialism, vilken dödat, förslavat och förtryckt cirka 300 miljoner människor i Mellanöstern, Afrika, Indien och Europa.
Lika förljuget är uttalandet att ”ni (muslimer) representerar harmoni mellan tradition och framsteg”. Tydliga exempel att det i verkligheten förhåller sig precis tvärtom är dels muslimska länder har sämst utvecklad demokrati och läskunnighet dels att ledande muslimer för ett par år sedan fastställde i Ammanbudskapet att sharia från 800-talet fortfarande skall gälla och inte får ändras.
Han framhåller sedan vikten av att tala sanning och hänvisar till ett citat från Koranen, vilket jag inte ens lyckats finna i tre parallella översättningar. Han nämner naturligtvis inte att Koranen och hadither innehåller ett antal uppmaningar till muslimer att ljuga för att främja islam.
Obama kommer sedan till ett märkligt avsnitt, som inleds med att felaktigt tillskriva muslimska samhällen ett antal uppfinningar och bidrag till Europas och USA:s civilisation för att i nästa andetag hänvisa till en mening i ”Treaty of Tripoli” år 1796. Han nämner naturligtvis inte något om bakgrunden till detta fredsavtal mellan den mycket unga nationen USA och Libyen. Det finns goda skäl att belysa den bakgrunden.
Jihadister från barbareskstaterna hade i flera århundraden bedrivit sjöröveri i Medelhavet och röveri längs stora delar av Europas kuster. Vid frihetskrigets början 1776 förlorade amerikanska fartyg den brittiska flottans skydd, vilket ledde till att ett antal amerikanska fartyg, vars besättningar togs till fånga. Den unga nationen sökte en lösning på detta problem. Som ett led i detta besökte Jefferson, amerikansk ambassadör i Frankrike, och Adams, ambassadör i London, Sidi Haji Abdul Rahman Adja, barbareskstaternas ambassadör i London.
De två amerikanerna hade kongressens uppdrag förhandla fram ett fredsavtal enligt dennas önskan att blidka de stater som bedrev sjöröveri. Under mötet frågade de båda blivande presidenterna Rahman Adja varför muslimerna var så fientliga mot USA ett land med vilket de inte haft någon tidigare kontakt. Senare avlade de följande rapport för kongressen.
”Ambassadören svarade att det grundades på deras profets lagar, att det var skrivet i Koranen att alla nationer som inte erkänt deras auktoritet var syndare, att det var muslimernas rätt och skyldighet att föra krig mot dem var än de påträffades och att förslava alla som kunde tas till fånga och att varje muslim som dog i striderna var säker på att gå till paradiset.”
Tio år senare undertecknades fredsavtalet, ivrigt påskyndat av Adams, som var för appeasementpolitik. Under de närmaste 15 åren betalade USA miljontals dollar för fri passage av fartyg och som lösen för amerikaner tagna som gisslan. Man undrar om det var så här Obama menade att ”muslimer berikade USA”.
Vi är inte färdiga med Jefferson än. Obama gjorde ett stort nummer av att den förste muslimen i representanthuset, svor eden på det exemplar av Koranen Jefferson haft i sitt bibliotek. Han nämnde dock inte att Jefferson skaffat Koranen i syfte att enligt Sun Tzus råd ”att lära känna sin fiende. Och precis det gjorde han. En av de första åtgärderna sedan han tillträtt som president 1801 var att sända ett antal fartyg och delar av marinkåren till Medelhavet för att bekämpa piraterna. Han förklarade samtidigt att ”Amerika kommer att spendera millioner för försvar men inte en cent som tribut”.
År 1805 marscherade marinkåren genom öknen från Egypten till Tripoli, som tvingades kapitulera och frige alla amerikanska slavar. Det var under Jeffersons tid som president och efter ihärdiga attacker av flottan och marinkåren som Barbareskstaterna tvingades officiellt överge slaveri och sjöröveri.
Jag finner detta vara ett påfallande exempel på den förljugenhet som i alltför hög grad präglade talet. Och jag försäkrar att det finns många fler trots att det inte här finns utrymme att beröra alla.
Rent retoriskt var talet skickligt sammansatt och framfört, men det var samtidigt en ren katastrof vad avser moral och hederlighet.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Obama, Politik, Religion
Monday, 26 January 2009
Mohamed Omar kommer ut som islamist och terroristsympatisör
Omars artikel i Expressen 090109 har väckt visst uppseende och hos en del viss förvåning. Den föranledde två inslag i Studio Ett, dels tisdagen 13/1 då Anders Holmgren gjorde en på det hela taget bra och avslöjande intervju av Omar, dels dagen därpå då Louise Welander, ansvarig utgivare för Tankar för dagen, utfrågades rörande Omars fortsatta medverkan i det programmet.
För dem, som följt Omars förehavanden under någon tid är det föga överraskande att han är islamist och som han själv uttrycker det ”radikal muslim”. Det enda förvånande är att denne taqiyyaspecialist väljer att så fullständigt demaskera sig själv.
En tid efter att jag senast kommenterade Omar här, fick jag klart för mig att ett antal ledande svenska muslimer inklusive nämnde Omar och Abd al Haqq Kielan, vilka ofta försöker framstå som ”moderata” muslimer, undertecknat Ammanbudskapet. Detta gav mig anledning att närmare ta del av ”budskapet”. När man då finner att bland de ursprungliga undertecknarna finns ett antal radikala muslimer som Irans president Ahmadinejad och muslimska broderskapets andlige ledare dr Yusuf Al-Qaradawi anar man att det finns mer än en hund begravd i budskapet. Detta föranledde en noggrannare analys, vilken visade sig vara berättigad. Det finns inte här utrymme att återge hela analysen. Jag begränsar mig därför till de punkter som har bäring på Omar som radikal muslim.
Ammanbudskapet
Budskapet antogs ursprungligen av ett antal auktoriteter, organisationer och ledare vid ett antal konferenser åren 2004 till 2006. Förutom en omfattande ingress som antogs i Amman under ramadan, november 2004, sammanfattas budskapet i tre punkter vilka upprepas i protokollen från flera av konferenserna.
Det är tydligt enligt flera skrivningar att budskapet främst riktar sig till den muslimska världen (umma). Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.
Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.
Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.
Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.
Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.
Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Det är ungefär som om vi idag skulle förlita oss på lagar från början av vikingatiden. Konsekvensen är ett medeltida synsätt på rättsskipningen. Det är uppenbart att man lutar starkt mot traditionell, ortodox islam vilket är helt enligt Brödraskapets och wahabisternas synsätt. Om man till detta lägger att sharia (enligt samtliga lagskolor) är härledd ur Koranen och hadither d.v.s. ur religiösa skrifter och inte fastställd av en demokratisk församling, så framstår dess teokratiska och därmed helt odemokratiska karaktär i öppen dager.
Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds buskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.
Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för Ijtihad. Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Konsekvensen blir att allt tal av Tariq Ramadan och andra, som med len tunga försökt påstå att det skulle kunna finnas en ”europeisk islam” eller en ”islam light” tydligt framstår som helt meningslöst.
Budskapets betydelse enligt dess skapare
Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus för den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:
den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.
Man menar att Ammanbudskapet är fördelaktigt även för icke-muslimer. Man menar vidare att skyddet av rättsskolorna garanterar avvägda islamiska lösningar för frågor som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och laglig jihad. Man anser slutligen att fatwor, som extremister använder för att rättfärdiga våld mot muslimer med avvikande åsikter är illegitima.
För de flesta västerlänningar torde det vara svårt att förstå hur mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och religionsfrihet tolkade enligt sharia skulle i något avseende vara fördelaktigt. De flesta icke-muslimer torde också betacka sig för alla former av jihad.
Omar ˗ en sann demokrat
Om vi antar att Omar vet vad han skrivit under, är det bl. a. mot bakgrund av budskapets innehåll vi bör bedöma hans ofta upprepade påstående att han är en ”sann demokrat”. Eftersom Ammanbudskapet är ett i grunden teokratiskt, totalitärt och därmed antidemokratiskt manifest kan redan här dra slutsatsen att Omar är allt annat än demokrat. Hans tal om ”demokratisering av den muslimska världen” och att Hamas skulle ha en roll i en sådan process är inget annat än meningslösa rökridåer. Ingenstans i världen har ”gräsrötterna” det så eländigt som i muslimska länder, ingenstans har de så ringa inflytande och ingenstans är analfabetismen så utbredd som i de islamiska ”paradisen”.
Hans antidemokratiska inställning understryks ytterligare av hans stöd för Hamas, en terrororganisation med uttalat mål att utplåna staten Israel, den enda demokratin i Mellanöstern. När han dessutom såväl i sin artikel som i intervjun stödjer den totalitära, teokratiska staten Iran är åtminstone för mig måttet mer än rågat. I intervjun försöker han slingra sig från berättigade frågor rörande mänskliga rättigheter genom att säga att han inte är ”expert på rättsväsendet i Iran”. Inte desto mindre har han undertecknat Ammanbudskapet som entydigt sanktionerar Ja’fari, den lagskola som är grunden för rättsväsendet i Iran. Hans trovärdighet är inte imponerande.
När han senare i intervjun försöker jämställa tillämpningen av mänskliga rättigheter i Iran respektive USA visar han närmast övertydligt att han inte är ”expert på mänskliga rättigheter”. När han säger: ”Dom har sin egen definition av MR, som utgår från deras religion, deras kultur o.s.v.” har han emellertid tyvärr alltför rätt om han med det avser Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter, som på avgörande punkter strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Senare i programmet säger Pernilla Ouis: ”Men jag kan ju absolut inte förstå hur en sann demokrat kan stödja islamistiska rörelser. Det är obegripligt för mig.”
Tydligare än så kan det inte sägas att Mohamed Omar är allt annat än demokrat.
Sveriges Radio och det publicistiska uppdraget
Dagen därpå utfrågades Louise Welander med anledning av att Mohamed Omar ganska ofta ges utrymme i ”Tankar för dagen”. På en direkt fråga om Omars öppna stöd för islamism och Hamas förändrade hans möjligheter att medverka i programmet svarade hon entydigt nej. I samma andetag sade hon att: ”… min uppgift är att värna yttrandefriheten.” Man häpnar över en sådan aningslös naivitet hos en chefsperson inom SR.
När den liberala Gula Avci påtalade att Mohamed Omars ”stöd för terrorism och diktatur … inte ska stå oemotsagt …”, viftar Welander bort detta med följande märkliga uttalande: ”När MO deltar i Tankar för dagen så gör han det med det explicita uppdraget att just höja sig från det debatterande uppdraget …” I nästa andetag menar hon att en persons privata åsikter inte kan få påverka deltagandet i Tankar för dagen. Man häpnar igen!
Till att börja med är Omars åsikter i ämnet allt annat än privat efter den uppmärksammade artikeln och intervjun i Studio Ett där kan bekräftar och förtydligar sin extremism. Vad värre är, Welander tycks sakna insikt om att hon genom att ge Omar en offentlig plattform i ett program hon ansvarar för bidrar till att ge legitimitet åt extrem islamism. Detta kan jämföras diskussionen inom media om att överhuvudtaget ”ge Sverigedemokraterna en plattform” genom att ens belysa dem i nyhetsinslag trots att de inte såvitt jag vet gett uttryck för några extrema eller antidemokratiska åsikter.
De rörelser Omar stödjer är uttalat antidemokratiska och motarbetar aktivt FN:s mänskliga rättigheter inte minst yttrandefriheten, som Welander säger sig värna. Det är svårt att se hur det kan ingå i ett ”publicistiskt uppdrag” att legitimera terroriststödjande extremism. Här har Welander och SR skjutit sig i båda fötterna. Hennes agerande är faktiskt ett rent hån mot yttrandefriheten.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio
För dem, som följt Omars förehavanden under någon tid är det föga överraskande att han är islamist och som han själv uttrycker det ”radikal muslim”. Det enda förvånande är att denne taqiyyaspecialist väljer att så fullständigt demaskera sig själv.
En tid efter att jag senast kommenterade Omar här, fick jag klart för mig att ett antal ledande svenska muslimer inklusive nämnde Omar och Abd al Haqq Kielan, vilka ofta försöker framstå som ”moderata” muslimer, undertecknat Ammanbudskapet. Detta gav mig anledning att närmare ta del av ”budskapet”. När man då finner att bland de ursprungliga undertecknarna finns ett antal radikala muslimer som Irans president Ahmadinejad och muslimska broderskapets andlige ledare dr Yusuf Al-Qaradawi anar man att det finns mer än en hund begravd i budskapet. Detta föranledde en noggrannare analys, vilken visade sig vara berättigad. Det finns inte här utrymme att återge hela analysen. Jag begränsar mig därför till de punkter som har bäring på Omar som radikal muslim.
Ammanbudskapet
Budskapet antogs ursprungligen av ett antal auktoriteter, organisationer och ledare vid ett antal konferenser åren 2004 till 2006. Förutom en omfattande ingress som antogs i Amman under ramadan, november 2004, sammanfattas budskapet i tre punkter vilka upprepas i protokollen från flera av konferenserna.
Det är tydligt enligt flera skrivningar att budskapet främst riktar sig till den muslimska världen (umma). Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.
Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.
Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.
Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.
Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.
Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Det är ungefär som om vi idag skulle förlita oss på lagar från början av vikingatiden. Konsekvensen är ett medeltida synsätt på rättsskipningen. Det är uppenbart att man lutar starkt mot traditionell, ortodox islam vilket är helt enligt Brödraskapets och wahabisternas synsätt. Om man till detta lägger att sharia (enligt samtliga lagskolor) är härledd ur Koranen och hadither d.v.s. ur religiösa skrifter och inte fastställd av en demokratisk församling, så framstår dess teokratiska och därmed helt odemokratiska karaktär i öppen dager.
Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds buskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.
Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för Ijtihad. Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Konsekvensen blir att allt tal av Tariq Ramadan och andra, som med len tunga försökt påstå att det skulle kunna finnas en ”europeisk islam” eller en ”islam light” tydligt framstår som helt meningslöst.
Budskapets betydelse enligt dess skapare
Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus för den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:
den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.
Man menar att Ammanbudskapet är fördelaktigt även för icke-muslimer. Man menar vidare att skyddet av rättsskolorna garanterar avvägda islamiska lösningar för frågor som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och laglig jihad. Man anser slutligen att fatwor, som extremister använder för att rättfärdiga våld mot muslimer med avvikande åsikter är illegitima.
För de flesta västerlänningar torde det vara svårt att förstå hur mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och religionsfrihet tolkade enligt sharia skulle i något avseende vara fördelaktigt. De flesta icke-muslimer torde också betacka sig för alla former av jihad.
Omar ˗ en sann demokrat
Om vi antar att Omar vet vad han skrivit under, är det bl. a. mot bakgrund av budskapets innehåll vi bör bedöma hans ofta upprepade påstående att han är en ”sann demokrat”. Eftersom Ammanbudskapet är ett i grunden teokratiskt, totalitärt och därmed antidemokratiskt manifest kan redan här dra slutsatsen att Omar är allt annat än demokrat. Hans tal om ”demokratisering av den muslimska världen” och att Hamas skulle ha en roll i en sådan process är inget annat än meningslösa rökridåer. Ingenstans i världen har ”gräsrötterna” det så eländigt som i muslimska länder, ingenstans har de så ringa inflytande och ingenstans är analfabetismen så utbredd som i de islamiska ”paradisen”.
Hans antidemokratiska inställning understryks ytterligare av hans stöd för Hamas, en terrororganisation med uttalat mål att utplåna staten Israel, den enda demokratin i Mellanöstern. När han dessutom såväl i sin artikel som i intervjun stödjer den totalitära, teokratiska staten Iran är åtminstone för mig måttet mer än rågat. I intervjun försöker han slingra sig från berättigade frågor rörande mänskliga rättigheter genom att säga att han inte är ”expert på rättsväsendet i Iran”. Inte desto mindre har han undertecknat Ammanbudskapet som entydigt sanktionerar Ja’fari, den lagskola som är grunden för rättsväsendet i Iran. Hans trovärdighet är inte imponerande.
När han senare i intervjun försöker jämställa tillämpningen av mänskliga rättigheter i Iran respektive USA visar han närmast övertydligt att han inte är ”expert på mänskliga rättigheter”. När han säger: ”Dom har sin egen definition av MR, som utgår från deras religion, deras kultur o.s.v.” har han emellertid tyvärr alltför rätt om han med det avser Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter, som på avgörande punkter strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Senare i programmet säger Pernilla Ouis: ”Men jag kan ju absolut inte förstå hur en sann demokrat kan stödja islamistiska rörelser. Det är obegripligt för mig.”
Tydligare än så kan det inte sägas att Mohamed Omar är allt annat än demokrat.
Sveriges Radio och det publicistiska uppdraget
Dagen därpå utfrågades Louise Welander med anledning av att Mohamed Omar ganska ofta ges utrymme i ”Tankar för dagen”. På en direkt fråga om Omars öppna stöd för islamism och Hamas förändrade hans möjligheter att medverka i programmet svarade hon entydigt nej. I samma andetag sade hon att: ”… min uppgift är att värna yttrandefriheten.” Man häpnar över en sådan aningslös naivitet hos en chefsperson inom SR.
När den liberala Gula Avci påtalade att Mohamed Omars ”stöd för terrorism och diktatur … inte ska stå oemotsagt …”, viftar Welander bort detta med följande märkliga uttalande: ”När MO deltar i Tankar för dagen så gör han det med det explicita uppdraget att just höja sig från det debatterande uppdraget …” I nästa andetag menar hon att en persons privata åsikter inte kan få påverka deltagandet i Tankar för dagen. Man häpnar igen!
Till att börja med är Omars åsikter i ämnet allt annat än privat efter den uppmärksammade artikeln och intervjun i Studio Ett där kan bekräftar och förtydligar sin extremism. Vad värre är, Welander tycks sakna insikt om att hon genom att ge Omar en offentlig plattform i ett program hon ansvarar för bidrar till att ge legitimitet åt extrem islamism. Detta kan jämföras diskussionen inom media om att överhuvudtaget ”ge Sverigedemokraterna en plattform” genom att ens belysa dem i nyhetsinslag trots att de inte såvitt jag vet gett uttryck för några extrema eller antidemokratiska åsikter.
De rörelser Omar stödjer är uttalat antidemokratiska och motarbetar aktivt FN:s mänskliga rättigheter inte minst yttrandefriheten, som Welander säger sig värna. Det är svårt att se hur det kan ingå i ett ”publicistiskt uppdrag” att legitimera terroriststödjande extremism. Här har Welander och SR skjutit sig i båda fötterna. Hennes agerande är faktiskt ett rent hån mot yttrandefriheten.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio
Thursday, 16 October 2008
Taqiyyaspecialist ny hovpoet på P1
När jag nu efter en längre tids paus i bloggandet åter tar till orda blir det genom att i någon mening ta vid där jag slutade. Jag har åter anledning att behandla personen och fenomenet Mohamed Omar. Denne man har på sistone blivit något av en muslimsk husgud eller hovpoet på P1. Han ges ofta utrymme i flera olika program och genomgående får han tala ostört eller så intervjuas han av någon person, som av genuin okunnighet eller missriktad finkänslighet misslyckas med att ställa rätt frågor. Betecknande för dessa programinslag är att Omar oftast försöker slå sina egna rekord i flest lögner per tidsenhet. Ett nytt sådant rekordförsök gjordes i programmet ”Nordegren i P1” den 4/9.
Omar var inbjuden för att läsa något ur Koranen med anledning av ramadan. Han har valt en vers ur sura nr 2 och vill inledningsvis ge en kort bakgrund. Han gör sedan ett stort nummer av att den valda versen nr 143 råkar stå i mitten av Koranens längsta sura. Omar läser sedan följande text vilken han finner fascinerande: “Och vi har gjort er till ett mittens samfund”.
På frågan om vilken betydelse denna text har svarar han att den påminner oss om att vi ständigt skall vara måttfulla och besinnade samt att en muslim skall ta den mittersta ståndpunkten och alltid vara välbalanserad och resonabel. Han menar vidare att den citerade texten visar att Koranen påbjuder moderation. Ur detta härleder han påståendet att islam från ursprunget varit måttfullhetens religion.
Innan vi går vidare i intervjun finns skäl att stanna lite för att analysera såväl källan som dess uttolkning. Den text Omar citerade är endast en del av första meningen av vers 143, som i övrigt liksom de omgivande verserna används av Muhammed för att motivera det plötsliga bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) från Jerusalem till Mecka. Till saken hör att Medina där man för tillfället befann sig råkar ligga just mellan de två förstnämnda platserna. Det är därför inte särskilt långsökt att påstå att den gode Omar övertolkar de citerade orden.
Den aktuella händelsen inträffade i månaden Rajab cirka sexton månader efter flytten från Mecka till Yathrib (dåvarande namn på Medina) och markerade en slutlig brytning med de judiska stammarna där sedan de med hänvisning till sina skrifter vägrat acceptera Muhammeds religion. För att ytterligare markera brytningen ändrade ”profeten” två månader senare tiden för fastan från den judiska fastemånaden till den nuvarande Ramadan.
Bytet av qibla markerade också inledningen på alltmer hatiska uttalanden i Koranen mot judar och kristna. Under de närmast följande åren blev de tre judiska stammarna i Yathrib utsatta för en synnerligen grym behandling av Muhammed och hans följeslagare. Banu Qainuqa var den stam som drabbades först. Männen räddades till livet endast tack vare kraftfullt ingripande av Abdallah ibn Obey, ledaren för den största arabiska stammen i Yathrib. Hela stammen förvisades sedan det mesta av deras ägodelar beslagtagits. Samma öde drabbade året därpå Banu Nadir, sedan Muhammed först förstört en del av deras dadelpalmer. Ett än värre öde väntade Banu Quraiza. Under en dag och kväll halshöggs stammens alla män och unga pojkar som nått puberteten (ca 700-800 män) varefter kvinnor och barn togs som slavar.
Medan Nordegren till synes aningslöst jamar med fortsätter så Omar med att påstå att en muslim alltid skall ”vara måttfull och balanserad och lyssna på olika åsikter”, att ”Koranen själv påbjuder moderation” samt att från sitt ursprung ”har islam varit måttfullhetens religion”. Man undrar stillsamt hur ovan relaterade händelser passar in i Omars skönmålande beskrivning av den tidiga islam.
Nu råkar det vara så att ”muslim” ordagrant betyder ”den som underkastar sig Allah”. Det innebär att muslimen skall följa alla påbud i Koranen, inte bara de ”fem grundpelarna” (varav fastan är en) utan även den ”sjätte grundpelaren” som innebär att delta i jihad för att sprida islam. Koranen är mycket tydlig på den punkten liksom när det gäller skyldigheten att ”lyda Allah och Muhammed” och säger till och med att ”att lyda Muhammed är att lyda Allah” (4:80).
”Poeten” Omar förefaller lyckligt ovetande om vilket öde som drabbade ett antal poeter i Mecka och Yathrib. De blev samtliga ett huvud kortare. Detaljer om vad som hände poeter, som råkat uttrycka en åsikt som inte passade Muhammed finns här hämtade direkt ur islams tidiga urkunder. Intressant nog finns i en av episoderna en av grunderna för ”taqiyya” ˗ att ljuga eller dölja sanningen i syfte att främja islam. Inför mordet på Kab bin al-Ashraf uppmanade “profeten” gärningsmännen att ljuga för att nå sitt syfte. Exemplen inom islam på att ”vara måttfull och balanserad och lyssna på olika åsikter” är i sanning märkliga.
Nordegren leder så in samtalet på jihad varvid Omar kommer med det häpnadsväckande påståendet att ”jihad i den ursprungliga autentiska mening innebär att när det blir nödvändigt att försvara sig så skall man göra det på ett etiskt sätt”. Uttalandet visar på en enastående historielöshet och/eller exempellös förträngning av verkligheten. Det är enligt muslimska historiker och biografer som Ibn Hisham och Tabari liksom i otaliga hadither och i själva Koranen väl belagt att Muhammed och hans anhang sedan flytten till Yathrib nästan uteslutande försörjde sig på krigsbyte.
Muhammed ledde och/eller organiserade själv 27 större räder eller anfall samt ett stort antal av mindre skala. Det bör framhållas att samtliga större operationer ”profeten” deltog i eller organiserade var av offensive karaktär och alls icke en fråga om ”nödvändigt att försvara sig”. Den enda striden av försvarskaraktär var ”slaget vid befästningsgraven” i februari år 627. Denna händelse var egentligen en två veckors belägring av Yathrib, som genomfördes av Mecka och allierade beduinstammar i ett fåfängt försök att få slut flera års överfall och plundring av fredliga köpmannakaravaner tillhörande Mecka.
Det bör i sammanhanget noteras att det första framgångsrika överfallet på en karavan tillhörande Mecka ägde rum år 623 under den heliga månaden Rajab då strider enligt dåtidens etik var helt tabu. För att rättfärdiga övergreppet ”uppenbarade” Muhammed koranversen 2:217, vilken rättfärdigade fientligheter under den heliga månaden om syftet var att sprida tron. I denna vers, liksom i så många andra, används ordet jihad entydigt i betydelsen fysisk strid för trons sak. Muhammeds etik var här som så många gånger ”ändamålen helgar medlen”.
Omar har visserligen rätt i att jihad rent semantiskt även kan betyda strävan. Av större betydelse är dock hur och i vilken kontext ordet i de allra flesta fall används i Koranen och i hadither. Det finns ett stort antal verser som uppmanar till fysisk jihad och flera (bl.a. 2:193, 2:216, 9:29, 9:39, 47:4), som framhåller jihad som en skyldighet för den troende muslimen. Det kan väl heller inte vara en slump att sura nummer 8 kallas ”Krigsbyte”. Koranen behandlar för övrigt detaljerat hur man skall förfara med olika typer av krigsbyte (se bl.a. 8:41), inte minst att en femtedel alltid skall tillfalla ”profeten”. Om det nu vore, som Omar hävdar att jihad främst vore en inre andlig strävan skulle det knappast ge upphov till krigsbyte.
Omar påstår sedan på oklara grunder att 99 % av muslimerna tolkar jihad som inre andlig kamp. Verkligheten under snart 1400 år och med all önskvärd tydlighet ger en helt annan bild. I nästa andetag säger han: ”Islam påbjöd alltså regler för hur krig skulle föras före Genève-konventionen och folkrätten det är det det här innebär.” Detta är ett minst sagt häpnadsväckande uttalande sett mot den historiska bakgrunden.
De lagar för kriget som Muhammed etablerade och som är väl dokumenterade i Koranen och i hadither innefattade bland annat följande:
Tillfångatagna kvinnor kan tas som fångar. Det är tillåtet för muslimen att ha sex med dessa (4:3 m.fl.)
Man bör döda ett stort antal innan man börjar ta fångar (8:67)
En fånge kan dödas (jfr Banu Quraiza), tas som slav eller användas för lösen.
De besegrades egendom tas regelmässigt som krigsbyte (biografin över Muhammed innehåller ett antal detaljerade listor på krigsbyte)
Fångar kan torteras (jfr behandlingen av Kinana i den judiska oasen Kheibar)
Listan kan tyvärr göras längre men detta räcker för att konstatera att jag betackar mig för den ”folkrätten” Muhammed skapade.
Avslutningsvis säger Omar att han under ramadan försöker läsa så mycket han kan av Koranen. Av denna kommentar torde det framgå med önskvärd tydlighet att den gode Omar uppenbart läser islams ”heliga” skrifter väldigt selektivt.
Sveriges Radio och Thomas Nordegren borde skämmas för ett så osakligt och förljuget program.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Politik, Religion, Sveriges radio,
Omar var inbjuden för att läsa något ur Koranen med anledning av ramadan. Han har valt en vers ur sura nr 2 och vill inledningsvis ge en kort bakgrund. Han gör sedan ett stort nummer av att den valda versen nr 143 råkar stå i mitten av Koranens längsta sura. Omar läser sedan följande text vilken han finner fascinerande: “Och vi har gjort er till ett mittens samfund”.
På frågan om vilken betydelse denna text har svarar han att den påminner oss om att vi ständigt skall vara måttfulla och besinnade samt att en muslim skall ta den mittersta ståndpunkten och alltid vara välbalanserad och resonabel. Han menar vidare att den citerade texten visar att Koranen påbjuder moderation. Ur detta härleder han påståendet att islam från ursprunget varit måttfullhetens religion.
Innan vi går vidare i intervjun finns skäl att stanna lite för att analysera såväl källan som dess uttolkning. Den text Omar citerade är endast en del av första meningen av vers 143, som i övrigt liksom de omgivande verserna används av Muhammed för att motivera det plötsliga bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) från Jerusalem till Mecka. Till saken hör att Medina där man för tillfället befann sig råkar ligga just mellan de två förstnämnda platserna. Det är därför inte särskilt långsökt att påstå att den gode Omar övertolkar de citerade orden.
Den aktuella händelsen inträffade i månaden Rajab cirka sexton månader efter flytten från Mecka till Yathrib (dåvarande namn på Medina) och markerade en slutlig brytning med de judiska stammarna där sedan de med hänvisning till sina skrifter vägrat acceptera Muhammeds religion. För att ytterligare markera brytningen ändrade ”profeten” två månader senare tiden för fastan från den judiska fastemånaden till den nuvarande Ramadan.
Bytet av qibla markerade också inledningen på alltmer hatiska uttalanden i Koranen mot judar och kristna. Under de närmast följande åren blev de tre judiska stammarna i Yathrib utsatta för en synnerligen grym behandling av Muhammed och hans följeslagare. Banu Qainuqa var den stam som drabbades först. Männen räddades till livet endast tack vare kraftfullt ingripande av Abdallah ibn Obey, ledaren för den största arabiska stammen i Yathrib. Hela stammen förvisades sedan det mesta av deras ägodelar beslagtagits. Samma öde drabbade året därpå Banu Nadir, sedan Muhammed först förstört en del av deras dadelpalmer. Ett än värre öde väntade Banu Quraiza. Under en dag och kväll halshöggs stammens alla män och unga pojkar som nått puberteten (ca 700-800 män) varefter kvinnor och barn togs som slavar.
Medan Nordegren till synes aningslöst jamar med fortsätter så Omar med att påstå att en muslim alltid skall ”vara måttfull och balanserad och lyssna på olika åsikter”, att ”Koranen själv påbjuder moderation” samt att från sitt ursprung ”har islam varit måttfullhetens religion”. Man undrar stillsamt hur ovan relaterade händelser passar in i Omars skönmålande beskrivning av den tidiga islam.
Nu råkar det vara så att ”muslim” ordagrant betyder ”den som underkastar sig Allah”. Det innebär att muslimen skall följa alla påbud i Koranen, inte bara de ”fem grundpelarna” (varav fastan är en) utan även den ”sjätte grundpelaren” som innebär att delta i jihad för att sprida islam. Koranen är mycket tydlig på den punkten liksom när det gäller skyldigheten att ”lyda Allah och Muhammed” och säger till och med att ”att lyda Muhammed är att lyda Allah” (4:80).
”Poeten” Omar förefaller lyckligt ovetande om vilket öde som drabbade ett antal poeter i Mecka och Yathrib. De blev samtliga ett huvud kortare. Detaljer om vad som hände poeter, som råkat uttrycka en åsikt som inte passade Muhammed finns här hämtade direkt ur islams tidiga urkunder. Intressant nog finns i en av episoderna en av grunderna för ”taqiyya” ˗ att ljuga eller dölja sanningen i syfte att främja islam. Inför mordet på Kab bin al-Ashraf uppmanade “profeten” gärningsmännen att ljuga för att nå sitt syfte. Exemplen inom islam på att ”vara måttfull och balanserad och lyssna på olika åsikter” är i sanning märkliga.
Nordegren leder så in samtalet på jihad varvid Omar kommer med det häpnadsväckande påståendet att ”jihad i den ursprungliga autentiska mening innebär att när det blir nödvändigt att försvara sig så skall man göra det på ett etiskt sätt”. Uttalandet visar på en enastående historielöshet och/eller exempellös förträngning av verkligheten. Det är enligt muslimska historiker och biografer som Ibn Hisham och Tabari liksom i otaliga hadither och i själva Koranen väl belagt att Muhammed och hans anhang sedan flytten till Yathrib nästan uteslutande försörjde sig på krigsbyte.
Muhammed ledde och/eller organiserade själv 27 större räder eller anfall samt ett stort antal av mindre skala. Det bör framhållas att samtliga större operationer ”profeten” deltog i eller organiserade var av offensive karaktär och alls icke en fråga om ”nödvändigt att försvara sig”. Den enda striden av försvarskaraktär var ”slaget vid befästningsgraven” i februari år 627. Denna händelse var egentligen en två veckors belägring av Yathrib, som genomfördes av Mecka och allierade beduinstammar i ett fåfängt försök att få slut flera års överfall och plundring av fredliga köpmannakaravaner tillhörande Mecka.
Det bör i sammanhanget noteras att det första framgångsrika överfallet på en karavan tillhörande Mecka ägde rum år 623 under den heliga månaden Rajab då strider enligt dåtidens etik var helt tabu. För att rättfärdiga övergreppet ”uppenbarade” Muhammed koranversen 2:217, vilken rättfärdigade fientligheter under den heliga månaden om syftet var att sprida tron. I denna vers, liksom i så många andra, används ordet jihad entydigt i betydelsen fysisk strid för trons sak. Muhammeds etik var här som så många gånger ”ändamålen helgar medlen”.
Omar har visserligen rätt i att jihad rent semantiskt även kan betyda strävan. Av större betydelse är dock hur och i vilken kontext ordet i de allra flesta fall används i Koranen och i hadither. Det finns ett stort antal verser som uppmanar till fysisk jihad och flera (bl.a. 2:193, 2:216, 9:29, 9:39, 47:4), som framhåller jihad som en skyldighet för den troende muslimen. Det kan väl heller inte vara en slump att sura nummer 8 kallas ”Krigsbyte”. Koranen behandlar för övrigt detaljerat hur man skall förfara med olika typer av krigsbyte (se bl.a. 8:41), inte minst att en femtedel alltid skall tillfalla ”profeten”. Om det nu vore, som Omar hävdar att jihad främst vore en inre andlig strävan skulle det knappast ge upphov till krigsbyte.
Omar påstår sedan på oklara grunder att 99 % av muslimerna tolkar jihad som inre andlig kamp. Verkligheten under snart 1400 år och med all önskvärd tydlighet ger en helt annan bild. I nästa andetag säger han: ”Islam påbjöd alltså regler för hur krig skulle föras före Genève-konventionen och folkrätten det är det det här innebär.” Detta är ett minst sagt häpnadsväckande uttalande sett mot den historiska bakgrunden.
De lagar för kriget som Muhammed etablerade och som är väl dokumenterade i Koranen och i hadither innefattade bland annat följande:
Tillfångatagna kvinnor kan tas som fångar. Det är tillåtet för muslimen att ha sex med dessa (4:3 m.fl.)
Man bör döda ett stort antal innan man börjar ta fångar (8:67)
En fånge kan dödas (jfr Banu Quraiza), tas som slav eller användas för lösen.
De besegrades egendom tas regelmässigt som krigsbyte (biografin över Muhammed innehåller ett antal detaljerade listor på krigsbyte)
Fångar kan torteras (jfr behandlingen av Kinana i den judiska oasen Kheibar)
Listan kan tyvärr göras längre men detta räcker för att konstatera att jag betackar mig för den ”folkrätten” Muhammed skapade.
Avslutningsvis säger Omar att han under ramadan försöker läsa så mycket han kan av Koranen. Av denna kommentar torde det framgå med önskvärd tydlighet att den gode Omar uppenbart läser islams ”heliga” skrifter väldigt selektivt.
Sveriges Radio och Thomas Nordegren borde skämmas för ett så osakligt och förljuget program.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Politik, Religion, Sveriges radio,
Thursday, 17 April 2008
Taqiyya i kubik
Det finns alltför ofta anledning att ifrågasätta om Sveriges Radios sändningsrätt ”utövas opartiskt och sakligt”. Detta är särskilt fallet då olika religiösa företrädare släpps fram utan något som balanserar deras överdrifter. Tisdagens Tankar för dagen satte ett svårslaget rekord i antalet rena lögner per tidsenhet.
Muslimen Muhamed Omar försöker med utgångspunkt i Guillous och andras starkt romantiserade bild av Saladin måla upp en bild av denne forne jihadist som ädel och ridderlig och som någon sorts motbild till dagens jihadister. För att lyckas med detta gör han våld på historien och tar till ett antal direkta lögner.
Saladin var krigare nästan hela sitt liv och byggde hela sin ställning på våld. Han var samtidigt pragmatisk och kunde ibland hålla avtal när det tjänade hans syften. Det är visserligen sant att intåget i Jerusalem skedde utan blodspillan, men det berodde alls inte på Saladins storsinthet utan på förhandlade kapitulationsvillkor. I potten för Saladin låg bl.a. räddandet av Klippmoskén och al-Aqsamoskén från förstörelse, frigivandet av flera tusen muslimer som fanns i staden samt lösen för varje kristen man, kvinna och barn i staden.
För att verkligen belysa den ”ridderlige, ädle Saladin” finns det skäl att se vad som hände direkt efter slaget vid Hattin tre månader tidigare. Raynald de Chatillon, en av de kristna ledarna halshöggs av Saladin personligen sedan han vägrat omvändelse till islam. Två dagar senare avrättades ett hundratal tempelriddare som vägrat låta sig omvändas till islam inför ögonen på Saladin, som satt på en plattform nöjt leende (enligt Imad ed-Din, Saladin's Secretary).
Men detta var varken första eller enda gången Saladin ställde till massakrer. Redan 1179 lät han avrätta ca 700 fångar efter erövringen av slottet Bait al-Ahazon. I detta dåd liknar han något sin stora förebild, Muhammed, som år 627 efter besegrandet av Banu Quraiza övervakade dödandet av 700-800 judiska män.
The Prophet, Ali, and the Companions at the Massacre of the Prisoners of the Jewish Tribe of Beni Qurayzah
Ja det är ”det viktigt att Saladin inte bara blir en figur som flimrar förbi på bioduken”, som Omar säger, men inte på det sätt han avser. Vi bör komma ihåg honom som en blodig förebild för dagens våldsamma jihadister och i det avseendet ”så gick han i Muhammeds fotspår”.
Efterson Omar framhåller Muhammed som ett dygdemönster bör detta kommenteras. Till att börja med blev han inte ”fördriven från Mecka”. Han valde att flytta av taktiska skäl och lät först alla anhängarna flyttat i god ordning utom han själv, Abu Bakr och Ali med familjer (enligt Katib al Wackidi, Hishami och Tabari). Hans lärljungar hade enligt samma källor visserligen motarbetats men inte ”plågats”. När han ”återvände till sin hemstad” hade han kvällen innan förhandlat med Abu Sufian om allmän amnesti för Mecka. Från denna amnesti undantog han ett antal av vilka han lät avrätta fyra, bland dem en sjungande flicka som irriterat Muhammed med kritiska verser.
Omar säger bl.a. om Muhammed: ”Han hyste inget agg. Han var snar att förlåta och fred och försoning var hela tiden hans mål.” Detta är inget annat än grov historieförfalskning. En lång lista på alla ”profetens ” dåd, som bevisar motsatsen, finns i The Root of Terrorism a la Islamic style. Låt mig bara ta ett exempel.
Efterbesegrandet av judarna i Kheibar torterades den unge ledaren Kinana till döds på Muhammeds direkta order. Denna grymma scen var knappt till ända innan Muhammed sände en av sina män att hämta Kinanas unga hustru Safia, som var väl känd i Medina för sin skönhet. Samma kväll anordnades en bröllopsfest medan en tjänstekvinna fick i uppdrag att göra bruden redo för Profeten. ”Bröllopet” fullbordades därefter.
Ett belysande exempel på Muhammeds ”fred och försoning”.
Omar nämner flera gånger jihad säger att han skall ”förklara dess sanna innebörd”. Han gör dock inget försök i den riktningen. Han behöver heller inte göra det eftersom varje muslims skyldighet att bedriva våldsam jihad är väl inskriven i Koranen (2:193, 2:216, 2:244, 8:39, 9:5, 9:29, 9:123) och i många hadither. Som framgår där har terroristerna alls inte förvrängt ordet.
”Muhammed, Saladin och andra hjältar i islams historia” har alla ägnat sig åt blodig jihad. Hur mycket än Omar och andra muslimska apologeter ordar kan de ”aldrig ändra på den saken. De kan skymma sanningen men inte utplåna den.”
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Religion
Muslimen Muhamed Omar försöker med utgångspunkt i Guillous och andras starkt romantiserade bild av Saladin måla upp en bild av denne forne jihadist som ädel och ridderlig och som någon sorts motbild till dagens jihadister. För att lyckas med detta gör han våld på historien och tar till ett antal direkta lögner.
Saladin var krigare nästan hela sitt liv och byggde hela sin ställning på våld. Han var samtidigt pragmatisk och kunde ibland hålla avtal när det tjänade hans syften. Det är visserligen sant att intåget i Jerusalem skedde utan blodspillan, men det berodde alls inte på Saladins storsinthet utan på förhandlade kapitulationsvillkor. I potten för Saladin låg bl.a. räddandet av Klippmoskén och al-Aqsamoskén från förstörelse, frigivandet av flera tusen muslimer som fanns i staden samt lösen för varje kristen man, kvinna och barn i staden.
För att verkligen belysa den ”ridderlige, ädle Saladin” finns det skäl att se vad som hände direkt efter slaget vid Hattin tre månader tidigare. Raynald de Chatillon, en av de kristna ledarna halshöggs av Saladin personligen sedan han vägrat omvändelse till islam. Två dagar senare avrättades ett hundratal tempelriddare som vägrat låta sig omvändas till islam inför ögonen på Saladin, som satt på en plattform nöjt leende (enligt Imad ed-Din, Saladin's Secretary).
Men detta var varken första eller enda gången Saladin ställde till massakrer. Redan 1179 lät han avrätta ca 700 fångar efter erövringen av slottet Bait al-Ahazon. I detta dåd liknar han något sin stora förebild, Muhammed, som år 627 efter besegrandet av Banu Quraiza övervakade dödandet av 700-800 judiska män.
The Prophet, Ali, and the Companions at the Massacre of the Prisoners of the Jewish Tribe of Beni Qurayzah
Ja det är ”det viktigt att Saladin inte bara blir en figur som flimrar förbi på bioduken”, som Omar säger, men inte på det sätt han avser. Vi bör komma ihåg honom som en blodig förebild för dagens våldsamma jihadister och i det avseendet ”så gick han i Muhammeds fotspår”.
Efterson Omar framhåller Muhammed som ett dygdemönster bör detta kommenteras. Till att börja med blev han inte ”fördriven från Mecka”. Han valde att flytta av taktiska skäl och lät först alla anhängarna flyttat i god ordning utom han själv, Abu Bakr och Ali med familjer (enligt Katib al Wackidi, Hishami och Tabari). Hans lärljungar hade enligt samma källor visserligen motarbetats men inte ”plågats”. När han ”återvände till sin hemstad” hade han kvällen innan förhandlat med Abu Sufian om allmän amnesti för Mecka. Från denna amnesti undantog han ett antal av vilka han lät avrätta fyra, bland dem en sjungande flicka som irriterat Muhammed med kritiska verser.
Omar säger bl.a. om Muhammed: ”Han hyste inget agg. Han var snar att förlåta och fred och försoning var hela tiden hans mål.” Detta är inget annat än grov historieförfalskning. En lång lista på alla ”profetens ” dåd, som bevisar motsatsen, finns i The Root of Terrorism a la Islamic style. Låt mig bara ta ett exempel.
Efterbesegrandet av judarna i Kheibar torterades den unge ledaren Kinana till döds på Muhammeds direkta order. Denna grymma scen var knappt till ända innan Muhammed sände en av sina män att hämta Kinanas unga hustru Safia, som var väl känd i Medina för sin skönhet. Samma kväll anordnades en bröllopsfest medan en tjänstekvinna fick i uppdrag att göra bruden redo för Profeten. ”Bröllopet” fullbordades därefter.
Ett belysande exempel på Muhammeds ”fred och försoning”.
Omar nämner flera gånger jihad säger att han skall ”förklara dess sanna innebörd”. Han gör dock inget försök i den riktningen. Han behöver heller inte göra det eftersom varje muslims skyldighet att bedriva våldsam jihad är väl inskriven i Koranen (2:193, 2:216, 2:244, 8:39, 9:5, 9:29, 9:123) och i många hadither. Som framgår där har terroristerna alls inte förvrängt ordet.
”Muhammed, Saladin och andra hjältar i islams historia” har alla ägnat sig åt blodig jihad. Hur mycket än Omar och andra muslimska apologeter ordar kan de ”aldrig ändra på den saken. De kan skymma sanningen men inte utplåna den.”
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Religion
Wednesday, 16 April 2008
Konsekvensneutral eller agendastyrd journalism?
Erik Fichtelius talade mycket om konsekvensneutral journalism för ett tiotal år sedan när han var tf professor i journalistik. Som jag förstod det skulle journalisten välja att presentera sitt material utan hänsyn till vilka konsekvenser det kunde få.
I strömmen av händelser och icke-händelser har man ofta anledning att bli förvånad över vad som väljs ut respektive inte väljs som nyheter i våra media. Bakom valet ligger något journalisterna kallar nyhetsvärdering. Den intreesanta frågan frågan blir då denna. Vad styr nyhetsvärderingen?
Vid sensationella händelser är nyhetsvärderingen uppenbar, men i alla andra fall är det journalistens preferenser eller om man så vill dolda agenda, som styr nyhetsvärderingen. För den som följt rapporteringen i våra media sedan 50-talet är det uppenbart att vi fått en alltmer agendastyrd journalism sedan början av 70-talet. Till detta hör att flera statsvetenskapliga undersökningar entydigt visat att 70-80 % av journalisterna står tydligt till vänster på den politiska åsiktsskalan. För den som vaket följer rapporteringen i media är den resulterande vänsterpolitiseringen uppenbar.
Den agendastyrda journalismens främsta vapen är nyhetsvärderingen dvs vad som skall bli en nyhet och vinklingen dvs hur nyheten skall presenteras. Det är inte nog med att enskilda journalister flitigt använder dessa vapen. Det har flera gånger avslöjats att denna metodik systematiskt används av hela redaktioner och av stora journalistkollektiv i vissa syften.
I programmet ”Åsiktsmaskinen” i Axess TV diskuterade för ett år sedan ett antal kända journalister kring Sverigedemokraterna och medierna. Det intressanta erkännandet av Susanna Popova och Thomas Gür att journalister vid en konferens i Saltsjöbaden 1987 kommit överens om att positivt särbehandla personer av ”utländsk härkomst” har tidigare diskuterats av bl.a. ”Beska Droppar”. Erkännandet var sensationellt men att ett sådant avtal funnits är föga förvånande för den som följt rapporteringen i media.
Programmet innehåller fler intressanta uttalanden. Anders Hellner anser att SD inte är rasistiskt. Den erfarne Åke Ortmark säger att: ”Sverigedemokraternas verklighetsbild och verklighetsbeskrivning är i så stora delar korrekt”. Han exemplifierar med ett uttalande av Göran Johansson om problemen med invandringen.
I så fall är det ju den samlade journalistkåren som gör fel verklighetsbeskrivning när de i stället för att ärligt diskutera sakfrågan hänger diverse epitet på SD.
Tidigare har Janne Josefsson sagt att journalister mörkar om problem med invandringen och nu senast har Gunnar Sandelin på DN Debatt sagt att han på SVT fått instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven".
Förutom vad vi själva kan iaktta är detta tydliga bevis på en agendastyrd journalistik.
Journalister intar ofta en förmäten attityd mot omvärlden. De anser sig generellt ha som ”uppdrag att upplysa” den förment okunniga populasen om sakernas tillstånd. För att den givna upplysningen skall ha ett verkligt värde bör den rimligen så långt möjligt vara grundad på sanning. Nu är förvisso sanning ofta en chimär, men inte desto mindre borde journalister eftersträva sanning om de menar allvar med att leva upp till sitt självpåtagna ”uppdrag”. Grunden för all vetenskap och kunskap är ju strävan efter att finna ”sanningen”.
Tyvärr förhåller det sig så att de flesta som varit väl insatta i händelser och förhållanden som skildrats av journalister kunnat konstatera att sanning och journalism är lika förenligt som olja och vatten.
Man kan undra om dessa ”grävande journalister” gräver för att finna någon dold sanning eller för att dölja den sanning som är uppenbar för de flesta.
Den dominerande journalismen är inte konsekvensneutral utan agendastyrd av en starkt vänsterlutande kår och den saknar helt trovärdighet.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Invandring, Media, Politik
I strömmen av händelser och icke-händelser har man ofta anledning att bli förvånad över vad som väljs ut respektive inte väljs som nyheter i våra media. Bakom valet ligger något journalisterna kallar nyhetsvärdering. Den intreesanta frågan frågan blir då denna. Vad styr nyhetsvärderingen?
Vid sensationella händelser är nyhetsvärderingen uppenbar, men i alla andra fall är det journalistens preferenser eller om man så vill dolda agenda, som styr nyhetsvärderingen. För den som följt rapporteringen i våra media sedan 50-talet är det uppenbart att vi fått en alltmer agendastyrd journalism sedan början av 70-talet. Till detta hör att flera statsvetenskapliga undersökningar entydigt visat att 70-80 % av journalisterna står tydligt till vänster på den politiska åsiktsskalan. För den som vaket följer rapporteringen i media är den resulterande vänsterpolitiseringen uppenbar.
Den agendastyrda journalismens främsta vapen är nyhetsvärderingen dvs vad som skall bli en nyhet och vinklingen dvs hur nyheten skall presenteras. Det är inte nog med att enskilda journalister flitigt använder dessa vapen. Det har flera gånger avslöjats att denna metodik systematiskt används av hela redaktioner och av stora journalistkollektiv i vissa syften.
I programmet ”Åsiktsmaskinen” i Axess TV diskuterade för ett år sedan ett antal kända journalister kring Sverigedemokraterna och medierna. Det intressanta erkännandet av Susanna Popova och Thomas Gür att journalister vid en konferens i Saltsjöbaden 1987 kommit överens om att positivt särbehandla personer av ”utländsk härkomst” har tidigare diskuterats av bl.a. ”Beska Droppar”. Erkännandet var sensationellt men att ett sådant avtal funnits är föga förvånande för den som följt rapporteringen i media.
Programmet innehåller fler intressanta uttalanden. Anders Hellner anser att SD inte är rasistiskt. Den erfarne Åke Ortmark säger att: ”Sverigedemokraternas verklighetsbild och verklighetsbeskrivning är i så stora delar korrekt”. Han exemplifierar med ett uttalande av Göran Johansson om problemen med invandringen.
I så fall är det ju den samlade journalistkåren som gör fel verklighetsbeskrivning när de i stället för att ärligt diskutera sakfrågan hänger diverse epitet på SD.
Tidigare har Janne Josefsson sagt att journalister mörkar om problem med invandringen och nu senast har Gunnar Sandelin på DN Debatt sagt att han på SVT fått instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven".
Förutom vad vi själva kan iaktta är detta tydliga bevis på en agendastyrd journalistik.
Journalister intar ofta en förmäten attityd mot omvärlden. De anser sig generellt ha som ”uppdrag att upplysa” den förment okunniga populasen om sakernas tillstånd. För att den givna upplysningen skall ha ett verkligt värde bör den rimligen så långt möjligt vara grundad på sanning. Nu är förvisso sanning ofta en chimär, men inte desto mindre borde journalister eftersträva sanning om de menar allvar med att leva upp till sitt självpåtagna ”uppdrag”. Grunden för all vetenskap och kunskap är ju strävan efter att finna ”sanningen”.
Tyvärr förhåller det sig så att de flesta som varit väl insatta i händelser och förhållanden som skildrats av journalister kunnat konstatera att sanning och journalism är lika förenligt som olja och vatten.
Man kan undra om dessa ”grävande journalister” gräver för att finna någon dold sanning eller för att dölja den sanning som är uppenbar för de flesta.
Den dominerande journalismen är inte konsekvensneutral utan agendastyrd av en starkt vänsterlutande kår och den saknar helt trovärdighet.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Invandring, Media, Politik
Saturday, 12 April 2008
Hycklande journalistkår
Flera gånger den senaste veckan har inte minst Sveriges Radio ägnat betydande utrymme åt den officer, som underlåtit att rapportera att fransk trupp gjort övergrepp mot en fånge under förhör. Officeren ifråga borde självfallet såväl ha rapporterat det inträffade som agerat kraftigare mot den franske officer, som hade ansvaret på plats. Försvarsledningen har medgett detta och har också gett officeren en reprimand.
Mot den bakgrunden har saken getts orimligt stort utrymme och vinklats starkt, vilket med all sannolikhet beror på att vänstermaffian inom media sedan många år har en särskild agenda, som går ut på att ta varje litet tillfälle att försöka misskreditera ”militären”.
Samtidigt har vi inte hört eller sett en enda stavelse rapporteras av denna moraliskt självförhärligande och grovt hycklande journalistkår om ett systematiskt och pricipiellt sett betydligt värre angrepp på de ”Mänskliga Rättigheterna” (MR), som pågått och pågår inom FN:s eget ”Human Rights Council” i Genève.
Detta råd är i händerna på ett antal länder som flagrant och frekvent bryter mot MR. Flera av medlemmarna i rådet är även medlemmar av OIC (Organisation of the Islamic Conference), som starkt ogillar och systematiskt motarbetar FN:s ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA,1948.
Nu senast har detta råd nyligen (2008-03-28) antagit resolutioner och ändringar som allvarligt begränsar yttrandefriheten och faktiskt strider mot andan i tidigare av nämnda allmänna förklaringar. Detta påpekades före omröstningen i en PETITION av ett stort antal NGOer. Händelseförloppet och allvaret i situationen belysen i Universal Human Rights "terminally damaged" by Islamic demands och i Vote on freedom of expression marks the end of Universal Human Rights. Läs gärna och begrunda.
Detta borde ha föranlett upprörda uttalanden av våra politiker, som säger sig prioritera MR. Jag har inte hört eller sett en enda stavelse i denna ”prioriterade” fråga. Detta borde också ha föranlett upprörda inläggg av journalister som så ofta låtsas värna om MR. Men inte ett ord från denna hycklande ryggradslösa hop. Ynkligt!
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Politik, Religion,
Mot den bakgrunden har saken getts orimligt stort utrymme och vinklats starkt, vilket med all sannolikhet beror på att vänstermaffian inom media sedan många år har en särskild agenda, som går ut på att ta varje litet tillfälle att försöka misskreditera ”militären”.
Samtidigt har vi inte hört eller sett en enda stavelse rapporteras av denna moraliskt självförhärligande och grovt hycklande journalistkår om ett systematiskt och pricipiellt sett betydligt värre angrepp på de ”Mänskliga Rättigheterna” (MR), som pågått och pågår inom FN:s eget ”Human Rights Council” i Genève.
Detta råd är i händerna på ett antal länder som flagrant och frekvent bryter mot MR. Flera av medlemmarna i rådet är även medlemmar av OIC (Organisation of the Islamic Conference), som starkt ogillar och systematiskt motarbetar FN:s ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA,1948.
Nu senast har detta råd nyligen (2008-03-28) antagit resolutioner och ändringar som allvarligt begränsar yttrandefriheten och faktiskt strider mot andan i tidigare av nämnda allmänna förklaringar. Detta påpekades före omröstningen i en PETITION av ett stort antal NGOer. Händelseförloppet och allvaret i situationen belysen i Universal Human Rights "terminally damaged" by Islamic demands och i Vote on freedom of expression marks the end of Universal Human Rights. Läs gärna och begrunda.
Detta borde ha föranlett upprörda uttalanden av våra politiker, som säger sig prioritera MR. Jag har inte hört eller sett en enda stavelse i denna ”prioriterade” fråga. Detta borde också ha föranlett upprörda inläggg av journalister som så ofta låtsas värna om MR. Men inte ett ord från denna hycklande ryggradslösa hop. Ynkligt!
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Politik, Religion,
Subscribe to:
Posts (Atom)
