Wednesday 27 June 2007

Glöm inte det verkliga problemet

Per Gudmundson behandlar i dagens ledare i Svd några problem med anknytning till islam apropå bilder av ”Rage Boy”. Som så ofta med Gudmundson formulerar han några kloka synpunkter, men ibland når han inte ända fram. Han skriver följande som slutkläm på ledaren.
”Den muslimska världen har ett enormt problem med den fundamentalism som hotar att koppla grepp om religionsutövarna. Det ska vi inte förneka. Men vi ska fråga oss varför vi låter en handfull extremister bli representanter för muslimerna i nyhetsrapporteringen, och varför vi överväger att anpassa våra liv efter denna projicerade bild. Det är ju precis vad islamisterna vill! Christopher Hitchens skriver i måndagens Slate.com att ”vi kanske måste stå ut med världens arga unga muslimska män, men vi borde inte göra deras jobb åt dem”. Det ligger mycket i det.”
Det sagda ger anledning till ett antal kommentarer.

För det första är det inte bara ”Den muslimska världen...” som har ett problem med fundamentalismen inom islam. Vi är alla drabbade av denna på ett antal sätt i nästan hela Västvärlden eftersom den är representerad i varje land, i varje moské. Den drabbar oss i allifrån ökade kontroller på flygplatser till krypande och faktiska inskränkningar av yttrandefriheten, denna mest oumbärliga av friheter i ett demokratiskt samhälle.

Han får det nästan att låta som att problemet kan reduceras till ”en handfull extremister” som tillåts i media representera muslimer i allmänhet. Problemet är tyvärr väsentligt mycket större än så. Nästan exakt samma budskap framförs samtidigt över hela den muslimska världen, vid demonstrationer i London m fl städer i Väst och av imamer i ett stort antal moskéer och muslimska skolor såväl i muslimska länder som i Väst.

Självklart måste man instämma med såväl Gudmundson som Hitchens i att media inte borde hjälpa islamisterna i deras ansträngningar. Ett stort problem under en följd av år har varit och är att flertalet s k opinionsbildare, politiker som journalister, gjort och gör just det. Genom ständiga eftergifter, genom en skändlig självcensur och genom att underlåta att skaffa sig kunskap om islam  har de gett mer och mer utrymme för ett värre hot mot demokratierna i Väst än nazismen och kommunismen – islam.

Just det ni hörde rätt, islam inte islamism. Om man bekvämar sig till att läsa in grunderna i islams ”heliga” skrifter, Koranen och haditherna, finner man att kärnan i islam faktiskt är just det som i dagligt tal betecknas som islamism. På denna muslimska hemsida finns underlag för en grundkurs. Än bättre är att även läsa Ali Sinas senaste bok ”Understanding Muhammed”. I denna väldokumenterade bok visar han med stöd av främst muslimska källor att islam är inget annat än en våldsfixerad totalitär kult.

Överdrift menar en del. Inte alls. Lackmustestet på islams egenskaper finns där för alla att se i vår omvärld. Några exempel på islams oförmåga att hantera kritik genom att angripa budbäraren i stället för att bemöta kritiken i sak nämns i ledaren. Och hur kan det komma sig att inget OIC:s 57 muslimska länder har en helt fungerande demokrati? Varför har flertalet av dessa länder allvarliga inskränkningar i mänskliga rättigheterna inte minst vad gäller kvinnans ställning i samhället? Det är sant att alla muslimer inte är terrorister, men samtidigt är nästan alla dagens terrorister just muslimer. Är detta också en slump? Är det också en slump att islam är inblandat i nästan alla konflikter runt världen idag? Listan kan göras mycket längre.

När Bush, Blair och andra ledande politiker säger att islam är ”en fredens religion” är de antingen helt okunniga om islam eller hycklande ynkryggar helt utan moralisk ryggrad. Fred enligt islams terminologi uppstår först när alla kafir i Dar al-Harb har underkastat sig islam och den ”gudomliga” lagen sharia.

Är det den freden vår politiska elit eftersträvar? Det verkar tyvärr så.

Andra bloggar om: , ,

Monday 25 June 2007

Vetenskap fläckad av politisk korrekthet

Gudmundsons ledare i midsommaraftonens Svd leder i vissa avseenden tanken mera till midvintermörker än till sommarsolståndet. Ett helt ostyrkt påstående i slutet av artikeln fick mig att läsa och analysera den föreläsning som Gudmundson hänvisar till. Eftersom han nästan helt grundar i ledaren framförda teser på på Putnams framställning, finns det föga skäl att kritisera Gudmunson för det vetenskapliga innehållet. Han kan dock inte undgå kritik.

Det finns som antytts anledning att börja med professor Putnams föredrag i vilket han redovisar resultat från ett antal vetenskapliga studier. Det må tyckas förmätet av en lekman att drista sig till att kritisera och rentav ifrågasätta en uppburen Harvard-professor. Men jag kan försäkra att det inte krävs vare sig ”rocket science” eller en avancerad etisk kompass för att finna att professorns vetenskapliga metod och intellektuella integritet har, som de framstår av denna föreläsning, allvarliga brister.

Putnam börjar och slutar artikeln med att hävda att immigration och (etnisk) mångfald sannolikt på lång sikt ger viktiga kulturella, ekonomiska och kreativa fördelar. Ingenstans i det långa och på det hela taget vetenskapligt strukturerade föredraget kommer han i närheten av att styrka denna tes. Det närmaste han kommer detta är när han gör ett nummer av att invandrare till USA har erövrat tre till fyra gånger så många nobelpris mm som infödda amerikaner. Han gör därmed fel såväl metodologiskt som sakligt.

Det övervägande flertalet av dessa pristagare hade en europeisk bakgrund, de kom från en judisk-kristen värdegrund var ofta välutbildade redan vid ankomsten och hade en europeisk arbetsetik. Självklart har sådana invandrare goda förutsättningar att snabbt integreras och prestera väl. Problemet är att det stora flertalet av de nya invandrare som senare kommit till Europa (och även till USA) saknar de flesta eller alla av dessa kriterier. Tvärtom de bekänner sig till en religion/ideologi som motsätter sig integrering och har som uttalat mål att dominera alla icke-muslimska religioner och kulturer. Det torde vara svårt, för att inte säga omöjligt att att finna någon ideologi som så entydigt skiljer på ”vi” (muslimer) och ”dom” (kafir) och som så tydligt diskrimminerar ”de andra”.

Dettta ger anledning att ifrågasätta relevansen av föreliggande material och därmed främst de långsiktiga slutsatserna. Det måste noteras att studien grundas på mätningar gjorda år 2000 dvs före ”7-11” och andra spektakulära händelser med muslimska förtecken. Putnam medger behovet av att analysera ” potentiella skillnader mellan tjugonde resperktive tjugoförsta århundradets vågor av invandring som den möjligen mera påtagliga särprägeln av samtida immigranter..”. Behovet av en sådan vetenskapligt ärlig undersökning är uppenbar men lyser tyvärr (såvitt jag vet) med sin frånvaro.

Putnams historiska perspektiv för att styrka sin tes är dessutom kort (ca 100 år) medan det under 1400 år finns otaliga bevis på att överallt där islam fått fotfäste och etablerat inflytande har kulturer ödelagts eller stagnerat. Det började redan 624-627 med att den gamla judiska kulturen i Medina utraderades och fortsatte sedan med den kristna kulturen i Syrien, den iranska kulturen, delar av den bysantinska kulturen osv tills det ottomanska väldet föll samman efter första världskriget. Så nog finns det historiska exempel på ”långsiktiga effekter” av immigration och mångfald där islam är involverad. Spåren förskräcka.

Den gode professorn är antingen blind på en punkt eller kanske rättare avslöjar sig som en renodlad hycklare när han helt bortser från sitt hemlands tidiga historia. Hans hemland dominerades fram till tidigt 1500-tal av ett antal indianska folk och kulturer. Den immigration som följde ledde helt visst så småningom till en väsentligt högre tillväxt och till att ett nytt ”vi” (hans terminologi) skapades. Baksidan av det myntet ger en bild av folk och kulturer som i det närmaste utrotades och som inte fick eller rentav än i idag får vara delaktiga i etablerandet av detta ”vi”.

De positiva ekonomiska effekter han redovisar hänför sig i allt väsentligt till arbetskraftinvandring till USA och har föga relevans för de senare årens s k ”flyktinginvandring” till Sverige och andra länder i Europa. Tvärtom, denna invandring har inneburet ett stort bidragsberoende och därmed stora kostnader för samhället.

När han sedan kommer till de vetenskapligt tydligt belagda resultat framställningen mest handlar, om ber han nästan om ursäkt för att dessa tydligt strider mot den ”progressiva” politiskt korrekta elitens världsbild. Det framgår entydigt av redovisade studier att etnisk mångfald i ett samhälle åtminstone på kort och medellång sikt leder till minskad social tillit; till att människor isolerar sig och enligt Putnam drar sig inom sina skal som sköldpaddor. Det visas att ett stort antal faktorer ingående i det ”sociala kapitalet” påverkas negativt av ökande etnisk mångfald. Så långt är den vetenskapliga trovärdigheten utan anmärkning.

I slutet av föreläsningen gör Putnam ett uttalande som jag till fullo instämmer i. ”Det vore olycligt om en politiskt korrekt progressivism skulle förneka realiteten av den utmaning mot social solidaritet som mångfalden utgör.” Problemet är bara att i Sverige liksom i stora delar av Europa har de politiska, akademiska och mediala eliterna notoriskt gjort detta under en följd av år; de har med emfas förnekat alla problem med det multikulturella samhället.

Föreläsningen behandlar att negativa effekter uppstår i det multikulturella samhället men inte hur eller varför. Minskad tilltro till politiker och media är en av de i studien redovisade effekterna. Kan det möjligen vara så att ”vanligt folk” dagligen iakttar tilltagande problem som ideligen förnekas av eliterna så att dessa undergräver sitt eget förtroendekapital?

Nå, kritiken mot Gudmundson då? Jo, för det första borde han ha sett några av de brister jag påtalat ovan. För det andra vacklar hans inställning betänkligt i den korta ledaren. Han säger några bra saker för att i nästa ögonblick huka sig för den politiskt korrekta eliten.

Exemplet med Leksandsdräkten är malplacerat. Hur tänker sig Gudmundson att vi på en generation skall kunna skapa en ny gemenskap med troende muslimer påhejade av fundamentalistiska imamer som aktivt förnekar liberala demokratiska värden?

Gudmundson säger att ”Tillit är en viktig faktor i ett fungerande samhälle...”. Jag instämmer helt. Tillit är semantiskt ett intressant ord. Om man skriver det baklänges blir det fortfarande just tillit. Det ligger kanske en symbolik i detta förhållande. Det är därför sorgligt att de politiska och mediala eliterna genom ohederlig hantering av sanningen allvarligt eroderat tilliten inom samhället.

Andra bloggar om: ,

Tuesday 19 June 2007

Ett nytt muslimskt illusionsnummer

Som alltid när Mohammad Fazlhashemi framträder kan vi i denna artikel (SvD Brännpunkt 17 juni) se exempel på taqiyya — den gamla av ”profeten” Muhammed etablerade metoden att ljuga för och lura ”otrogna” i syfte att främja islam.

I det här illusionsnumret tar man som så ofta i muslimsk retorik några positivt värdeladdade ord som ’demokrati’ och ’mänskliga rättigheter’ samt några negativt laddade ord som ’diskriminering’ och ’rasism’ och använder dem i en språklig kompott och i en kontext man tror skall låta bra i västerländska öron. Och som alltid använder man en offerretorik där islam eller muslimer är offer oavsett situation.

Samtidigt är man liksom stora illusionister mycket noga med att dölja och undan hålla den verklighet som skulle avslöja tricket. I den aktuella artikeln bortser man bekvämt från ett antal besvärande elementa i den islamiska ideologin eller kulten. Jag använder här medvetet begreppet kult istället för religion. Som Ali Sina övertygande påvisar i sin senaste bok ”Understanding Muhammad”, kvalificerar sig islam inte som religion utan bör ses som vad den är nämligen en kult kring en narcissistisk ledarfigur.

Låt oss granska några av tricken. De börjar med att hävda att utgången av fallet med sjal på Liseberg ”flyttar fram positionerna för kvinnors rättigheter”. Verkligen? Är inte just slöjan ett uttryck för förtryck av kvinnor? Vad tror de alla dessa hundratals iranska kvinnor — arresterade, slagna och trakasserade av religiös polis denna vår för att de inte bar tillräckligt mycket slöja — skulle säga om det?

Och hur kan det komma sig att det ännu på 80-talet i många muslimska länder var vanligt att muslimska kvinnor inte bar slöja/huvudduk? Sanningen är att det tilltagande trycket på kvinnor att bära slöja är en följd av radikaliseringen av islam i hela världen. Slöjan är mera ett politiskt uttryck än en religiös ”nödvändighet”.

Författarna talar om ”Fördomar och okunskap hos allmänheten...”. Men det är just den djupgående okunskapen om islams rätta ansikte hos politiker, media och allmänhet som är själva förutsättningen för att islamisternas illusionsnummer skall lyckas.

Att som författarna tala om kvinnors rättigheter, demokrati och islam i samma andetag är inget annat än rent hån mot alla liberala demokratiska värden.

Hur kan det komma sig att det är just i de flesta muslimska länder som kvinnor i verklig mening är förtryckta? Och hur kan det komma sig att just samtliga muslimska länder undertecknat CDHRI som ersättning för FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter?

Varför undanhåller docenten med följe läsekretsen förekomsten av CDHRI och vad det dokumentet explicit uttalar? Kan det möjligen bero på att det skulle rycka undan benen för deras attack på Pia Kjaersgaard m fl?

Artiklarna 24 och 25 av CDHRI uttalar klart att mänskliga rättigheter skall vara underordnade (”subject to”) och tolkas (”reference for the explanation”) enligt shariah. Detta medför att bl a de för en fungerande liberal demokrati nödvändiga yttrande- och religionsfriheterna inte existerar. Det medför även att just kvinnors rättigheter och jämlikhet (bl a inför lagen) på ett graverande sätt kringskärs.
Kjaersgaard har alltså sakligt rätt då hon karasktäriserar islam som en ”lagreligion”, som skiljer sig från övriga. Men det är värre än så, eftersom enligt islamisk doktrin alla mänskliga aktiviteter skall följa de ”gudomliga” dekreten i Koranen och haditherna istället för i demokratisk ordning tagna beslut.

De skriver: ”Det är dags för alla som tar demokrati och mänskliga rättigheter på allvar att sätta ner foten.” Jag instämmer helt i den meningen — men på ett helt annat sätt än de tänkt sig.

Västerländska samhällen har under alltför lång tid gjort alltför många eftergifter för islam, en i grunden teokratisk och totalitär kult. Är det rimligt att det moderna liberala samhället skall följa dekret av Mohammad Fazlhashemi’s store namne och förebild, en outbildad psykiskt störd kultledare i 600-talets arabiska öken?

Natuligtvis inte; det skulle leda till intellektuell och kulturell öken här.

Andra bloggar om: , ,

Saturday 9 June 2007

Naivt och okunnigt

När två biskopar tar till orda om Mellanösternkonflikten på Svd Brännpunkt, visar de övertydligt att de svalt den islamistiska och i vida kretsar politiskt korrekta agendan. De skuldbelägger ensidigt Israel.

De avslöjar samtidigt att de inget lärt och inget förstått av den verkliga roten till konflikten.

De ondgör sig över gränspassager och separationsmur men bortser helt från att dessa var och är medel Israel tvingades ta till för att skydda sin befolkning mot ständiga självmordsattacker.

De klagar över att ”Asiatiska gästarbetare har tagit palestiniers plats i delar av den israeliska ekonomin” utan att reflektera över att detta kanske var en naturlig följd av att självmordsbombare ständigt gömde sig bland ”vanliga” palestinier.

I stycket som börjar ”Religion ska mobilisera kärlek och...” finns ett par intressanta formuleringar. Eftersom de skriver ”religion” i obestämd form implicerar de att de i konflikten inblandade religionerna och då även islam ska ”mobilisera kärlek och medkänsla”.

Kära biskopar, visa mig en enda passus i Koranen eller haditherna som uttrycker ”kärlek och medkänsla” för någon som inte är muslim.

Jo, vi är många som noterat att ” Religiösa ledare kan demonisera de andra...”. Det sker dagligen främst av muslimska ledare i moskéer och inte bara i Mellanöstern utan nästan över hela världen. Men de följer ju bara sin stora förebild ”profeten” Muhammed. Denne var helt säkert den religiöse ledare i historien, som mer än någon annan just demoniserade ”de andra”. Koranen innehåller mängder av verser där Allah/Muhammed uppmanar till att döda, skära halsen av eller förtrycka judar, kristna eller andra ”otrogna”. Några smakprov finns här: K 5:33, K 8:12, K 9:5 och K 9:29.

Det finns också klart uttalat att muslimer inte får ha några vänner bland judar och kristna (se bl a K 5:51). Hur skall man ndå kunna leva i endräkt med andra?

Naiviteten och okunnigheten firar verkliga triumfer i denna mening: ”Som troende judar, kristna och muslimer måste vi ta ansvar för att vi själva och våra ledare låter kärleksbuden om att älska sin med-människa som sig själv bli primära, och gälla utöver den egna gruppen.”

Känner dessa prelater verkligen inte till att det inte finns något kärleksbud i Koranen och då inte heller i islam? Häpnadsväckande! Kärleksbudet eller ”Gyllene regeln” finns i evangeliet kopierat från bl a tidigare persisk filosofi, men i Koranen finns ingen etik som kommer i närheten.

Biskoparna inbillar sig att det ”...arabiska initiativet...” skulle kunna erbjuda en lösning. De tycks inte ha en aning om den historiska och dogmatiska bakgrunden till konflikten.

Problemet har sina rötter långt före 1967 och även långt före 1947 (året för FN:s resolution om Palestina). Vi måste gå ända tillbaka till tiden före ”profetens” död. Under åren 624-632 hade han genom fördrivning med konfiskering av egendom, massmord på män samt förslavning av kvinnor och barn lyckats tömma först Medina och sedan stora delar av arabiska halvön på judar. På sin dödsbädd beordrade han att hela arabiska halvön inklusive det som senare kom att kallas Palestina skulle tömmas på judar och kristna om de inte lät sig omvändas eller erkände sig underkuvade (dhimmis) och betalade särskild skatt.

Någon kan tycka att detta är urgammal historia som inte har någon relevans i dagens moderna samhälle. För det sekulariserade och i hög grad historielösa Västeuropa skulle detta kunna anses vara en rimlig ståndpunkt. Men här handlar det om Mellanöstern och i stor utsträckning om muslimer och då ser bilden annorlunda ut.

För troende muslimer innebär Muhammeds död 632 i vissa avseenden slutet på historien. Anledningen är att han anses vara den siste (Obs siste, inte senaste) profeten. Efter honom inga fler uppenbarelser av nya suror eller verser till Koranen, ingen mer abrogation av uttjänta verser och inga fler hadither med råd om hur man bör förfara. Guds direkta ord (Koranen) och ”den slutliga sanningen” hade därmed en gång för alla förmedlats (uppenbarats).

Det är på dessa skrifter och på biografier om Muhammeds liv och gärning speciellt under tiden i Medina med omgivning åren 622-632, som muslimer i allmänhet och islamister i synnerhet grunder väsentliga delar av sin världsbild. Denna historia hålls synnerligen levande eftersom den ideligen upprepas i muslimska skolor och i moskéer.

Det är märkligt att dessa biskopar, som förmodas vara lärda män, inte inser detta.

Läs gärna här och här får mer bakgrundsinformation (sakgranskad).