Glöm inte det verkliga problemet

Per Gudmundson behandlar i dagens ledare i Svd några problem med anknytning till islam apropå bilder av ”Rage Boy”. Som så ofta med Gudmundson formulerar han några kloka synpunkter, men ibland når han inte ända fram. Han skriver följande som slutkläm på ledaren.
”Den muslimska världen har ett enormt problem med den fundamentalism som hotar att koppla grepp om religionsutövarna. Det ska vi inte förneka. Men vi ska fråga oss varför vi låter en handfull extremister bli representanter för muslimerna i nyhetsrapporteringen, och varför vi överväger att anpassa våra liv efter denna projicerade bild. Det är ju precis vad islamisterna vill! Christopher Hitchens skriver i måndagens Slate.com att ”vi kanske måste stå ut med världens arga unga muslimska män, men vi borde inte göra deras jobb åt dem”. Det ligger mycket i det.”
Det sagda ger anledning till ett antal kommentarer.

För det första är det inte bara ”Den muslimska världen...” som har ett problem med fundamentalismen inom islam. Vi är alla drabbade av denna på ett antal sätt i nästan hela Västvärlden eftersom den är representerad i varje land, i varje moské. Den drabbar oss i allifrån ökade kontroller på flygplatser till krypande och faktiska inskränkningar av yttrandefriheten, denna mest oumbärliga av friheter i ett demokratiskt samhälle.

Han får det nästan att låta som att problemet kan reduceras till ”en handfull extremister” som tillåts i media representera muslimer i allmänhet. Problemet är tyvärr väsentligt mycket större än så. Nästan exakt samma budskap framförs samtidigt över hela den muslimska världen, vid demonstrationer i London m fl städer i Väst och av imamer i ett stort antal moskéer och muslimska skolor såväl i muslimska länder som i Väst.

Självklart måste man instämma med såväl Gudmundson som Hitchens i att media inte borde hjälpa islamisterna i deras ansträngningar. Ett stort problem under en följd av år har varit och är att flertalet s k opinionsbildare, politiker som journalister, gjort och gör just det. Genom ständiga eftergifter, genom en skändlig självcensur och genom att underlåta att skaffa sig kunskap om islam  har de gett mer och mer utrymme för ett värre hot mot demokratierna i Väst än nazismen och kommunismen – islam.

Just det ni hörde rätt, islam inte islamism. Om man bekvämar sig till att läsa in grunderna i islams ”heliga” skrifter, Koranen och haditherna, finner man att kärnan i islam faktiskt är just det som i dagligt tal betecknas som islamism. På denna muslimska hemsida finns underlag för en grundkurs. Än bättre är att även läsa Ali Sinas senaste bok ”Understanding Muhammed”. I denna väldokumenterade bok visar han med stöd av främst muslimska källor att islam är inget annat än en våldsfixerad totalitär kult.

Överdrift menar en del. Inte alls. Lackmustestet på islams egenskaper finns där för alla att se i vår omvärld. Några exempel på islams oförmåga att hantera kritik genom att angripa budbäraren i stället för att bemöta kritiken i sak nämns i ledaren. Och hur kan det komma sig att inget OIC:s 57 muslimska länder har en helt fungerande demokrati? Varför har flertalet av dessa länder allvarliga inskränkningar i mänskliga rättigheterna inte minst vad gäller kvinnans ställning i samhället? Det är sant att alla muslimer inte är terrorister, men samtidigt är nästan alla dagens terrorister just muslimer. Är detta också en slump? Är det också en slump att islam är inblandat i nästan alla konflikter runt världen idag? Listan kan göras mycket längre.

När Bush, Blair och andra ledande politiker säger att islam är ”en fredens religion” är de antingen helt okunniga om islam eller hycklande ynkryggar helt utan moralisk ryggrad. Fred enligt islams terminologi uppstår först när alla kafir i Dar al-Harb har underkastat sig islam och den ”gudomliga” lagen sharia.

Är det den freden vår politiska elit eftersträvar? Det verkar tyvärr så.

Andra bloggar om: Islam, religion, Mänskliga rättigheter