Tuesday 18 May 2010

Vilka har egentligen ”avvikande demokratisyn” eller ”människosyn”?

Ledande politiker och journalister har under en tid flitigt försökt pådyvla Sverigedemokraterna egenskaper som ”avvikande människosyn”, ”avvikande demokratisyn” och ”rasistiskt”. I mitten av april använde Sten Nordin och Carin Jämtin denna terminologi då de uttalade sig för blocköverskridande samarbete i syfte att neutralisera SD. Något tidigare hade Per Svensson använt liknande ordvändningar i en artikel i Axess Magasin. Nu senast använde flera politiker liknande omdömen i gårdagens P1-morgon. Detta är några få av otaliga exempel. Personagerna bakom dessa nedsättande omdömen har inte i något fall ens försökt att på något sätt belägga någon grund för dessa omdömen.

Innan vi går vidare finns det skäl att något se på begreppet demokrati. De flesta torde instämma i att demokrati är ett styrelseskick där makten i (oftast) en stat utgår från dess medborgare via allmänna och fria val. Det är vidare oomtvistligt att några grundläggande mänskliga rättigheter är avgörande för att en verklig demokrati skall fungera. De viktigaste mänskliga rättigheterna i detta avseende är full åsikts- och yttrandefrihet, likhet inför lagen samt respekt för individens privatliv och äganderätt.

Man skulle mot den bakgrunden kunna förvänta sig att våra i demokratisk ordning valda företrädare och en samstämmig journalistkår, som de facto har just yttrandefriheten som sitt levebröd, skulle reagera kraftfullt på grova angrepp mot yttrandefriheten. Åtminstone borde så vara fallet om man i något avseende menar allvar med att man står för en god ”demokratisyn”. När en muslimsk mobb förra veckan överföll Lars Vilks och lyckades stoppa föreläsningen var det inte enbart en attack på konstnären utan ett grovt attentat mot yttrandefriheten. Hur har då under den gångna veckan våra höga värnare av denna goda ”demokratisyn” agerat? Jo, hittills ”är tystnaden från etablissemanget öronbedövande”, som Cavatus utryckte det.

Julia Ceasar konstaterade i sin utmärkta krönika att endast några få journalister seriöst tagit upp frågan, bland dem Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg. Ynkligt av den självuppblåsta journalistkåren! Som kontrast till detta har ett antal sverigedemokrater klart tagit avstånd från detta hot mot yttrandefriheten.

Några ord om Per Svenssons artikel. I ingressen klarlägger han att Sverigedemokraterna står vid sidan av den "demokratiska värdegrunden" och därför måste särbehandlas. Författaren ägnar sedan en tämligen lång artikel till att producera dimridåer av ord utan att på någon punkt definiera vad som avses med den "demokratiska värdegrunden" eller i vilket konkret avseende SD skulle avvika från densamma. Vad vill han säga?

När han listar några postulat för god journalistik nämner han först: "Journalistiken är en del av det demokratiska kontrollsystemet. Medborgarna ska ha tillgång till ett så brett och gediget faktamaterial som möjligt när de väljer sina företrädare och själva tar ställning i viktiga samhällsfrågor. Då ska inte pressen agera beskäftig förälder och installera censurfilter."

Verkligen?! Om det vore så väl, hur kan det då komma sig att svenska medier under några decennier notoriskt undanhållit fakta om invandringens avigsidor och de facto just censurerat verkligheten? Per Svensson framstår här som en fullfjädrad hycklare.

Det bör noteras att i en demokrati politikerna vid makten inte har ett obegränsat mandat. De har, som jag ser det, inte större mandat än vad de inhämtat i allmänna val och/eller folkomröstningar. En fungerande demokrati förutsätter dessutom en öppen och ärlig offentlig debatt om alla frågor med politisk bäring. Då duger det inte att frågor som invandringen och t.ex. Lissabonfördraget systematiskt sopas under mattan och hålls utanför debatten av ”eliterna” inom politik och media. Den rådande och starkt vänsterdominerade politiska korrektheten är faktiskt ett av de stora hoten mot sann demokrati eftersom den medför åsiktscensur.

Dessa ”eliter” putsar ständigt på förträfflighetsskölden samtidigt som de notoriskt sviker i dessa centrala demokratifrågor. Några exempel.

Hur demokratiskt uppträdde Bengt Westerberg då han demonstrativt lämnade TV-soffan då Ian och Bert kom in i studion? Samme man hade inga problem med att sitta tillsammans med ledaren för Vänsterpartiet ett parti, som nu liksom då öppet stöder totalitära kommunistregimer.

Hur demokratiskt var det då Friggebo och Westerberg efter ultimatum till Bildt öppnade dammluckorna för massinvandring december 1991 i strid mot viljan (se Exit Folkhemssverige Kap. 2) hos en klar majoritet av väljarna (54 % färre ”flyktingar”, 13 % inga). Inom FP, som hade ett väljarstöd på 9,1 %, var motsvarande siffror 59 % respektive 6 %. Är det så ”all makt utgår från folket”?

Hur demokratiskt var det då riksdagsmajoriteten 2009 sade ja till Lissabonfördraget utan att den frågan behandlats i vare sig valrörelse eller folkomröstning, trots att frågan i det närmaste var av grundlagskaraktär eftersom fördraget lämnar över mycket makt från riksdagen till en ”unaccountable” byråkrati i Bryssel? Det enda motiv jag hörde ett antal gånger, först för Konstitutionen och sedan för Lissabonfördraget, var att det skulle göra ”beslutsfattningen effektivare inom det utvidgade EU”. Nå, det är ett klent motiv i en demokrati. Är nästa steg ren diktatur? I en sådan är ju besluten ännu lättare att ta. Jag talade för några år sedan med riksdagsmän från ett par partier, som var beredda att rösta ja utan att ha läst och satt sig in i ens de konstitutionella delarna av konstitutionen/fördraget. Vem representerar idag dessa riksdagsmän; väljarna eller partiet? Eller är de bara knapptryckare, som Ann-Marie Pålsson uttryckte det. Som jag ser det är hon en av få i nuvarande riksdag, som fortfarande har ryggrad.

De politiska och mediala ”eliterna” borde snarast se över sitt eget agerande innan de fortsätter sprida invektiv mot SD. Det är ett gammalt gott råd att inte kasta sten om man sitter inne i ett skört glashus.

PS
Äntligen idag ett par klara och tydliga uttalanden till yttrandefrihetens försvar. Missa inte Paulina Neuding och Johan Lundberg på DN Debatt eller Dick Erixons kommentar.
DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tuesday 4 May 2010

Hycklarnas afton i Människor och tro

Fredagens Människor och tro (repris lördag 100501) innehöll ett inslag med och om den unge konvertiten och imamen Suhaib Webb. Programledaren Tithi Hahn, reportern Åsa F Vestergren och den inbjudne islamologen Leif Stenberg gjorde allt som stod i deras makt för att med hjälp av imamens i och för sig delvis lovvärda budskap framställa islam som helt ofarlig och i allt väsentligt salongsfähig i den västerländska demokratiska salongen. Det ligger i sakens natur att inga kritiska eller tvivlande frågor ställdes. Gullandet med islam var konsekvent satt i system.


Programledaren inledde med att säga att S Webb ”ses av många som en moderat ledare och uttolkare”. Hans reella ställning i den muslimska världen framgick inte, men det är högst sannolikt att den som fortfarande studerar vid Al-Ahzar har en tämligen begränsad auktoritet. Reportern beskriver sedan hur Webb bygger sitt resonemang på att en ”modern muslim måste lämna en bokstavstrogen läsning av de klassiska muslimska skrifterna”. Det låter ju utmärkt, men haken är att det inte framgår vad han grundar detta på. Det synsättet går nämligen stick i stäv mot vad såväl Koranen i mängder av verser som sunna entydigt säger. Det är också helt oförenligt med vad den samlade sakkunskapen inom sunni och shia slagit fast i Ammanbudskapet. Det finns anledning att förmoda att deras auktoritet rankas något högre än den gode Webbs.

Webb säger i intervjun som ett exempel att en rättstvist i en marockansk by på 800-talet inte är särskilt användbar i Sverige 2010. Jag kan instämma i det, men vill tillägga att det samma gäller för Koranen och de andra muslimska skrifterna.

När Webb menar att t.o.m. Koranen kan tolkas genom ”moderna glasögon” bortsett från att ”Gud är en och Muhammed är hans profet”, går detta helt emot bl. a. verserna 2:85, 4:82, 4:105, 4:150- 151 och 10:15. Det strider också helt mot andan och bokstaven i Ammanbudskapet.

Webb säger sedan att ”Det finns inget som motsäger att vara en god medborgare och en god muslim”. Det är i själva verket en sanning med stark modifikation. Det är nämligen entydigt så att för en ”god muslim” så står sharia, den av Allah givna lagen, över varje tänkbar sekulär lag tillkommen i demokratisk ordning. Redan här finns en tydlig konflikt, en konflikt som för övrigt allt oftare aktualiseras i flera västerländska länder med betydande muslimsk minoritet.

Den unge imamen säger sig vilja ”komma åt feltolkningar och radikaliseringen av vissa muslimer”, men ”är inte ute efter att reformera islam i grunden”. Han tror stenhårt på islams kärna och menar att det går att vara både rättrogen och moder”. I dessa få meningar finns några helt oförenliga motsättningar om man utgår just från ”islams kärna” så som den framgår av Koranen och sunna och hur kärnan har beskrivits i Ammanbudskapet och för den delen i Kairodeklarationen vad gäller mänskliga rättigheter. Hur kan Webbs auktoritet mäta sig med dessa urkunder?

Trots dessa uppenbara motsättningar fick vi inte höra ens en enda fråga, för att skingra frågetecknen.

Det framgår att Webb under vistelsen i Egypten att förhållandena i Mellanöstern är helt annorlunda än i Väst främst därför att som han påpekade: ”[religionen] är en del av livet. Men människor lever också i rädsla. Det påverkar tankefriheten och debatten och så länge det är så kan inte heller islam i Mellanöstern utvecklas…”. Sic! Trots dessa miserabla förhållanden trodde han inte på en liberal demokrati som i Väst. Varken imamen själv eller de ansvariga för programmet hade slagits av tanken att bristen på tankefrihet skulle kunna ha ett samband med just islam och dess allomfattande och repressiva karaktär. Kan bristen på tankefrihet möjligen bero på att varje litet försök att tänka i banor som avviker från islams vedertagna dogmer ses som blasfemi? Man lät dessa uttalanden om ofrihet passera utan vidare kommentar.

Det blev så dags för islamologen Leif Stenberg att ge sina expertkommentarer. På frågan om hur typisk Webb är svarade han:”… jag tycker inte att han är särskilt unik egentligen utan han faller väl in i en tradition, som islamforskningen har följt under de senaste 20-30 åren”. Det var ett ganska häpnadsväckande svar. Man undrar vilken värld dessa ”forskare” har studerat. Det är annars väl känt att den muslimska världen under åsyftad tid kraftigt radikaliserats inte minst sedan den så kallade ”islamiska revolutionen” i Iran. Denna radikala islam ger knappast utrymme för någon ”mjukisislam”. Wahabisternas och Muslimska brödraskapets respektive ayatollornas dogmatism har blivit mer eller mindre ledande inom islam. Detta bekräftas entydigt av Ammanbudskapet.

I nästa andetag påstod Stenberg att det var tradition att tolka islam så som Webb säger. Något belägg eller exempel på att så skulle vara fallet anfördes naturligtvis inte sannolikt av det skälet att tydliga exempel saknas. Snarare motsägs talet om en frihetlig tolkning av det faktum att även Stenberg refererade till att Webb (i Europa och USA) ”kan verka i en icke-repressiv miljö och att det också gör möjligheterna större”. Indirekt bekräftade han därmed att den muslimska världen utgör en repressiv miljö, vilket effektivt dementerar talet om” tradition” av öppen islamtolkning.

Islamexperten tyckte att Webb representerar ”ett försök att utveckla en islamtolkning, som står i någon slags referens till mer radikal islamism”. En islamolog bör rimligen vara medveten om att många fåfänga försök till ”reformation och förnyelse” gjorts under islams långa historia, men inget har lyckats. Han bör även vara medveten om att al-Ghazali på 1000-talet stängde dörren för ijtihad, ett sätt generera nya regler inom islam, d.v.s. reformera islam. Han borde också veta att Ammanbudskapet bekräftar denna låsning samtidigt som det står för en islamistisk tolkning av islam.

Stenberg sade sedan att det i det sammanhang vi lever finns ”mängder av konstiga uppfattningar om islam”. Han undvek dock att ge ett enda exempel på någon av dessa ”uppfattningar”. Istället ansåg han det vara problematiskt att islam av många uppfattas ”som någon slags enhetlig monoteistisk tradition. Han har tydligen helt missat att skaparna av Ammanbudskapet, sunni som shia, är helt överens om islams grunder, de grunder med sharia och Koranen i centrum som definierar vad islam är, vem som är muslim och som gör islam till en totalitär teokrati.

Mot slutet talade Stenberg om ”hur man väljer att presentera sin religion”. Det är väl känt att många muslimska apologeter i väst under ett par årtionden för okunniga västerlänningar försökt presentera en utslätad variant av islam. Dessa framställningar har genomgående varit grovt ofullständiga för att inte säga direkt lögnaktiga. Den formen av taqiyya borde inte imponera på en sann islamolog.

Jag vill inte tro att programmakarna eller islamologen Stenberg drivs av illvilja utan snarare av ett långt drivet önsketänkande om att islam är ”en religion som alla andra”. Man vill inte ens tänka tanken att islam i minst lika hög grad är en totalitär ideologi. Det alternativet är nämligen alltför obekvämt att ens reflektera över.

Korthuset islam vilar på några få darriga kort:

• Koranen är Allahs direkta ord och utan fel (4:82)

• Lyda Muhammed är att lyda Allah (4:80)

• Muhammed är den största förebilden för muslimer (33:21)

• Paradiset eller krigsbyte för den som strider för Allah (4:74)

• Strid mot de otrogna tills endast islam finns (8:39)

Allt detta förutsätter dock att det a priori finns en Allah och ett paradis.

Programmet ger intryck av att varken programmakarna eller islamologen är medvetna om Ammanbudskapet eller den tydliga radikalisering av ”mainstream” islam, som pågått under de senaste 20-30 åren. Ett stort antal ex-muslimer och experter har trovärdigt vittnat om detta i böcker och artiklar, men det räknas tydligen inte.

Islam har alltid under 1400 år expanderat så snart styrka och möjligheter funnits. Och nu har man med hjälp av petrodollar och med utnyttjande av de sekulära samhällenas akilleshäl kunnat vinna insteg i dessa samhällen under ett antal år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,