Hycklarnas afton i Människor och tro

Fredagens Människor och tro (repris lördag 100501) innehöll ett inslag med och om den unge konvertiten och imamen Suhaib Webb. Programledaren Tithi Hahn, reportern Åsa F Vestergren och den inbjudne islamologen Leif Stenberg gjorde allt som stod i deras makt för att med hjälp av imamens i och för sig delvis lovvärda budskap framställa islam som helt ofarlig och i allt väsentligt salongsfähig i den västerländska demokratiska salongen. Det ligger i sakens natur att inga kritiska eller tvivlande frågor ställdes. Gullandet med islam var konsekvent satt i system.


Programledaren inledde med att säga att S Webb ”ses av många som en moderat ledare och uttolkare”. Hans reella ställning i den muslimska världen framgick inte, men det är högst sannolikt att den som fortfarande studerar vid Al-Ahzar har en tämligen begränsad auktoritet. Reportern beskriver sedan hur Webb bygger sitt resonemang på att en ”modern muslim måste lämna en bokstavstrogen läsning av de klassiska muslimska skrifterna”. Det låter ju utmärkt, men haken är att det inte framgår vad han grundar detta på. Det synsättet går nämligen stick i stäv mot vad såväl Koranen i mängder av verser som sunna entydigt säger. Det är också helt oförenligt med vad den samlade sakkunskapen inom sunni och shia slagit fast i Ammanbudskapet. Det finns anledning att förmoda att deras auktoritet rankas något högre än den gode Webbs.

Webb säger i intervjun som ett exempel att en rättstvist i en marockansk by på 800-talet inte är särskilt användbar i Sverige 2010. Jag kan instämma i det, men vill tillägga att det samma gäller för Koranen och de andra muslimska skrifterna.

När Webb menar att t.o.m. Koranen kan tolkas genom ”moderna glasögon” bortsett från att ”Gud är en och Muhammed är hans profet”, går detta helt emot bl. a. verserna 2:85, 4:82, 4:105, 4:150- 151 och 10:15. Det strider också helt mot andan och bokstaven i Ammanbudskapet.

Webb säger sedan att ”Det finns inget som motsäger att vara en god medborgare och en god muslim”. Det är i själva verket en sanning med stark modifikation. Det är nämligen entydigt så att för en ”god muslim” så står sharia, den av Allah givna lagen, över varje tänkbar sekulär lag tillkommen i demokratisk ordning. Redan här finns en tydlig konflikt, en konflikt som för övrigt allt oftare aktualiseras i flera västerländska länder med betydande muslimsk minoritet.

Den unge imamen säger sig vilja ”komma åt feltolkningar och radikaliseringen av vissa muslimer”, men ”är inte ute efter att reformera islam i grunden”. Han tror stenhårt på islams kärna och menar att det går att vara både rättrogen och moder”. I dessa få meningar finns några helt oförenliga motsättningar om man utgår just från ”islams kärna” så som den framgår av Koranen och sunna och hur kärnan har beskrivits i Ammanbudskapet och för den delen i Kairodeklarationen vad gäller mänskliga rättigheter. Hur kan Webbs auktoritet mäta sig med dessa urkunder?

Trots dessa uppenbara motsättningar fick vi inte höra ens en enda fråga, för att skingra frågetecknen.

Det framgår att Webb under vistelsen i Egypten att förhållandena i Mellanöstern är helt annorlunda än i Väst främst därför att som han påpekade: ”[religionen] är en del av livet. Men människor lever också i rädsla. Det påverkar tankefriheten och debatten och så länge det är så kan inte heller islam i Mellanöstern utvecklas…”. Sic! Trots dessa miserabla förhållanden trodde han inte på en liberal demokrati som i Väst. Varken imamen själv eller de ansvariga för programmet hade slagits av tanken att bristen på tankefrihet skulle kunna ha ett samband med just islam och dess allomfattande och repressiva karaktär. Kan bristen på tankefrihet möjligen bero på att varje litet försök att tänka i banor som avviker från islams vedertagna dogmer ses som blasfemi? Man lät dessa uttalanden om ofrihet passera utan vidare kommentar.

Det blev så dags för islamologen Leif Stenberg att ge sina expertkommentarer. På frågan om hur typisk Webb är svarade han:”… jag tycker inte att han är särskilt unik egentligen utan han faller väl in i en tradition, som islamforskningen har följt under de senaste 20-30 åren”. Det var ett ganska häpnadsväckande svar. Man undrar vilken värld dessa ”forskare” har studerat. Det är annars väl känt att den muslimska världen under åsyftad tid kraftigt radikaliserats inte minst sedan den så kallade ”islamiska revolutionen” i Iran. Denna radikala islam ger knappast utrymme för någon ”mjukisislam”. Wahabisternas och Muslimska brödraskapets respektive ayatollornas dogmatism har blivit mer eller mindre ledande inom islam. Detta bekräftas entydigt av Ammanbudskapet.

I nästa andetag påstod Stenberg att det var tradition att tolka islam så som Webb säger. Något belägg eller exempel på att så skulle vara fallet anfördes naturligtvis inte sannolikt av det skälet att tydliga exempel saknas. Snarare motsägs talet om en frihetlig tolkning av det faktum att även Stenberg refererade till att Webb (i Europa och USA) ”kan verka i en icke-repressiv miljö och att det också gör möjligheterna större”. Indirekt bekräftade han därmed att den muslimska världen utgör en repressiv miljö, vilket effektivt dementerar talet om” tradition” av öppen islamtolkning.

Islamexperten tyckte att Webb representerar ”ett försök att utveckla en islamtolkning, som står i någon slags referens till mer radikal islamism”. En islamolog bör rimligen vara medveten om att många fåfänga försök till ”reformation och förnyelse” gjorts under islams långa historia, men inget har lyckats. Han bör även vara medveten om att al-Ghazali på 1000-talet stängde dörren för ijtihad, ett sätt generera nya regler inom islam, d.v.s. reformera islam. Han borde också veta att Ammanbudskapet bekräftar denna låsning samtidigt som det står för en islamistisk tolkning av islam.

Stenberg sade sedan att det i det sammanhang vi lever finns ”mängder av konstiga uppfattningar om islam”. Han undvek dock att ge ett enda exempel på någon av dessa ”uppfattningar”. Istället ansåg han det vara problematiskt att islam av många uppfattas ”som någon slags enhetlig monoteistisk tradition. Han har tydligen helt missat att skaparna av Ammanbudskapet, sunni som shia, är helt överens om islams grunder, de grunder med sharia och Koranen i centrum som definierar vad islam är, vem som är muslim och som gör islam till en totalitär teokrati.

Mot slutet talade Stenberg om ”hur man väljer att presentera sin religion”. Det är väl känt att många muslimska apologeter i väst under ett par årtionden för okunniga västerlänningar försökt presentera en utslätad variant av islam. Dessa framställningar har genomgående varit grovt ofullständiga för att inte säga direkt lögnaktiga. Den formen av taqiyya borde inte imponera på en sann islamolog.

Jag vill inte tro att programmakarna eller islamologen Stenberg drivs av illvilja utan snarare av ett långt drivet önsketänkande om att islam är ”en religion som alla andra”. Man vill inte ens tänka tanken att islam i minst lika hög grad är en totalitär ideologi. Det alternativet är nämligen alltför obekvämt att ens reflektera över.

Korthuset islam vilar på några få darriga kort:

• Koranen är Allahs direkta ord och utan fel (4:82)

• Lyda Muhammed är att lyda Allah (4:80)

• Muhammed är den största förebilden för muslimer (33:21)

• Paradiset eller krigsbyte för den som strider för Allah (4:74)

• Strid mot de otrogna tills endast islam finns (8:39)

Allt detta förutsätter dock att det a priori finns en Allah och ett paradis.

Programmet ger intryck av att varken programmakarna eller islamologen är medvetna om Ammanbudskapet eller den tydliga radikalisering av ”mainstream” islam, som pågått under de senaste 20-30 åren. Ett stort antal ex-muslimer och experter har trovärdigt vittnat om detta i böcker och artiklar, men det räknas tydligen inte.

Islam har alltid under 1400 år expanderat så snart styrka och möjligheter funnits. Och nu har man med hjälp av petrodollar och med utnyttjande av de sekulära samhällenas akilleshäl kunnat vinna insteg i dessa samhällen under ett antal år.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio