Taqiyyaspecialist ny hovpoet på P1

När jag nu efter en längre tids paus i bloggandet åter tar till orda blir det genom att i någon mening ta vid där jag slutade. Jag har åter anledning att behandla personen och fenomenet Mohamed Omar. Denne man har på sistone blivit något av en muslimsk husgud eller hovpoet på P1. Han ges ofta utrymme i flera olika program och genomgående får han tala ostört eller så intervjuas han av någon person, som av genuin okunnighet eller missriktad finkänslighet misslyckas med att ställa rätt frågor. Betecknande för dessa programinslag är att Omar oftast försöker slå sina egna rekord i flest lögner per tidsenhet. Ett nytt sådant rekordförsök gjordes i programmet ”Nordegren i P1” den 4/9.

Omar var inbjuden för att läsa något ur Koranen med anledning av ramadan. Han har valt en vers ur sura nr 2 och vill inledningsvis ge en kort bakgrund. Han gör sedan ett stort nummer av att den valda versen nr 143 råkar stå i mitten av Koranens längsta sura. Omar läser sedan följande text vilken han finner fascinerande: “Och vi har gjort er till ett mittens samfund”.

På frågan om vilken betydelse denna text har svarar han att den påminner oss om att vi ständigt skall vara måttfulla och besinnade samt att en muslim skall ta den mittersta ståndpunkten och alltid vara välbalanserad och resonabel. Han menar vidare att den citerade texten visar att Koranen påbjuder moderation. Ur detta härleder han påståendet att islam från ursprunget varit måttfullhetens religion.

Innan vi går vidare i intervjun finns skäl att stanna lite för att analysera såväl källan som dess uttolkning. Den text Omar citerade är endast en del av första meningen av vers 143, som i övrigt liksom de omgivande verserna används av Muhammed för att motivera det plötsliga bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) från Jerusalem till Mecka. Till saken hör att Medina där man för tillfället befann sig råkar ligga just mellan de två förstnämnda platserna. Det är därför inte särskilt långsökt att påstå att den gode Omar övertolkar de citerade orden.

Den aktuella händelsen inträffade i månaden Rajab cirka sexton månader efter flytten från Mecka till Yathrib (dåvarande namn på Medina) och markerade en slutlig brytning med de judiska stammarna där sedan de med hänvisning till sina skrifter vägrat acceptera Muhammeds religion. För att ytterligare markera brytningen ändrade ”profeten” två månader senare tiden för fastan från den judiska fastemånaden till den nuvarande Ramadan.

Bytet av qibla markerade också inledningen på alltmer hatiska uttalanden i Koranen mot judar och kristna. Under de närmast följande åren blev de tre judiska stammarna i Yathrib utsatta för en synnerligen grym behandling av Muhammed och hans följeslagare. Banu Qainuqa var den stam som drabbades först. Männen räddades till livet endast tack vare kraftfullt ingripande av Abdallah ibn Obey, ledaren för den största arabiska stammen i Yathrib. Hela stammen förvisades sedan det mesta av deras ägodelar beslagtagits. Samma öde drabbade året därpå Banu Nadir, sedan Muhammed först förstört en del av deras dadelpalmer. Ett än värre öde väntade Banu Quraiza. Under en dag och kväll halshöggs stammens alla män och unga pojkar som nått puberteten (ca 700-800 män) varefter kvinnor och barn togs som slavar.

Medan Nordegren till synes aningslöst jamar med fortsätter så Omar med att påstå att en muslim alltid skall ”vara måttfull och balanserad och lyssna på olika åsikter”, att ”Koranen själv påbjuder moderation” samt att från sitt ursprung ”har islam varit måttfullhetens religion”. Man undrar stillsamt hur ovan relaterade händelser passar in i Omars skönmålande beskrivning av den tidiga islam.

Nu råkar det vara så att ”muslim” ordagrant betyder ”den som underkastar sig Allah”. Det innebär att muslimen skall följa alla påbud i Koranen, inte bara de ”fem grundpelarna” (varav fastan är en) utan även den ”sjätte grundpelaren” som innebär att delta i jihad för att sprida islam. Koranen är mycket tydlig på den punkten liksom när det gäller skyldigheten att ”lyda Allah och Muhammed” och säger till och med att ”att lyda Muhammed är att lyda Allah” (4:80).

”Poeten” Omar förefaller lyckligt ovetande om vilket öde som drabbade ett antal poeter i Mecka och Yathrib. De blev samtliga ett huvud kortare. Detaljer om vad som hände poeter, som råkat uttrycka en åsikt som inte passade Muhammed finns här hämtade direkt ur islams tidiga urkunder. Intressant nog finns i en av episoderna en av grunderna för ”taqiyya” ˗ att ljuga eller dölja sanningen i syfte att främja islam. Inför mordet på Kab bin al-Ashraf uppmanade “profeten” gärningsmännen att ljuga för att nå sitt syfte. Exemplen inom islam på att ”vara måttfull och balanserad och lyssna på olika åsikter” är i sanning märkliga.

Nordegren leder så in samtalet på jihad varvid Omar kommer med det häpnadsväckande påståendet att ”jihad i den ursprungliga autentiska mening innebär att när det blir nödvändigt att försvara sig så skall man göra det på ett etiskt sätt”. Uttalandet visar på en enastående historielöshet och/eller exempellös förträngning av verkligheten. Det är enligt muslimska historiker och biografer som Ibn Hisham och Tabari liksom i otaliga hadither och i själva Koranen väl belagt att Muhammed och hans anhang sedan flytten till Yathrib nästan uteslutande försörjde sig på krigsbyte.

Muhammed ledde och/eller organiserade själv 27 större räder eller anfall samt ett stort antal av mindre skala. Det bör framhållas att samtliga större operationer ”profeten” deltog i eller organiserade var av offensive karaktär och alls icke en fråga om ”nödvändigt att försvara sig”. Den enda striden av försvarskaraktär var ”slaget vid befästningsgraven” i februari år 627. Denna händelse var egentligen en två veckors belägring av Yathrib, som genomfördes av Mecka och allierade beduinstammar i ett fåfängt försök att få slut flera års överfall och plundring av fredliga köpmannakaravaner tillhörande Mecka.

Det bör i sammanhanget noteras att det första framgångsrika överfallet på en karavan tillhörande Mecka ägde rum år 623 under den heliga månaden Rajab då strider enligt dåtidens etik var helt tabu. För att rättfärdiga övergreppet ”uppenbarade” Muhammed koranversen 2:217, vilken rättfärdigade fientligheter under den heliga månaden om syftet var att sprida tron. I denna vers, liksom i så många andra, används ordet jihad entydigt i betydelsen fysisk strid för trons sak. Muhammeds etik var här som så många gånger ”ändamålen helgar medlen”.

Omar har visserligen rätt i att jihad rent semantiskt även kan betyda strävan. Av större betydelse är dock hur och i vilken kontext ordet i de allra flesta fall används i Koranen och i hadither. Det finns ett stort antal verser som uppmanar till fysisk jihad och flera (bl.a. 2:193, 2:216, 9:29, 9:39, 47:4), som framhåller jihad som en skyldighet för den troende muslimen. Det kan väl heller inte vara en slump att sura nummer 8 kallas ”Krigsbyte”. Koranen behandlar för övrigt detaljerat hur man skall förfara med olika typer av krigsbyte (se bl.a. 8:41), inte minst att en femtedel alltid skall tillfalla ”profeten”. Om det nu vore, som Omar hävdar att jihad främst vore en inre andlig strävan skulle det knappast ge upphov till krigsbyte.

Omar påstår sedan på oklara grunder att 99 % av muslimerna tolkar jihad som inre andlig kamp. Verkligheten under snart 1400 år och med all önskvärd tydlighet ger en helt annan bild. I nästa andetag säger han: ”Islam påbjöd alltså regler för hur krig skulle föras före Genève-konventionen och folkrätten det är det det här innebär.” Detta är ett minst sagt häpnadsväckande uttalande sett mot den historiska bakgrunden.

De lagar för kriget som Muhammed etablerade och som är väl dokumenterade i Koranen och i hadither innefattade bland annat följande:
Tillfångatagna kvinnor kan tas som fångar. Det är tillåtet för muslimen att ha sex med dessa (4:3 m.fl.)
Man bör döda ett stort antal innan man börjar ta fångar (8:67)
En fånge kan dödas (jfr Banu Quraiza), tas som slav eller användas för lösen.
De besegrades egendom tas regelmässigt som krigsbyte (biografin över Muhammed innehåller ett antal detaljerade listor på krigsbyte)
Fångar kan torteras (jfr behandlingen av Kinana i den judiska oasen Kheibar)

Listan kan tyvärr göras längre men detta räcker för att konstatera att jag betackar mig för den ”folkrätten” Muhammed skapade.

Avslutningsvis säger Omar att han under ramadan försöker läsa så mycket han kan av Koranen. Av denna kommentar torde det framgå med önskvärd tydlighet att den gode Omar uppenbart läser islams ”heliga” skrifter väldigt selektivt.

Sveriges Radio och Thomas Nordegren borde skämmas för ett så osakligt och förljuget program.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Politik, Religion, Sveriges radio,