Mohamed Omar kommer ut som islamist och terroristsympatisör

Omars artikel i Expressen 090109 har väckt visst uppseende och hos en del viss förvåning. Den föranledde två inslag i Studio Ett, dels tisdagen 13/1 då Anders Holmgren gjorde en på det hela taget bra och avslöjande intervju av Omar, dels dagen därpå då Louise Welander, ansvarig utgivare för Tankar för dagen, utfrågades rörande Omars fortsatta medverkan i det programmet.
För dem, som följt Omars förehavanden under någon tid är det föga överraskande att han är islamist och som han själv uttrycker det ”radikal muslim”. Det enda förvånande är att denne taqiyyaspecialist väljer att så fullständigt demaskera sig själv.
En tid efter att jag senast kommenterade Omar här, fick jag klart för mig att ett antal ledande svenska muslimer inklusive nämnde Omar och Abd al Haqq Kielan, vilka ofta försöker framstå som ”moderata” muslimer, undertecknat Ammanbudskapet. Detta gav mig anledning att närmare ta del av ”budskapet”. När man då finner att bland de ursprungliga undertecknarna finns ett antal radikala muslimer som Irans president Ahmadinejad och muslimska broderskapets andlige ledare dr Yusuf Al-Qaradawi anar man att det finns mer än en hund begravd i budskapet. Detta föranledde en noggrannare analys, vilken visade sig vara berättigad. Det finns inte här utrymme att återge hela analysen. Jag begränsar mig därför till de punkter som har bäring på Omar som radikal muslim.
Ammanbudskapet
Budskapet antogs ursprungligen av ett antal auktoriteter, organisationer och ledare vid ett antal konferenser åren 2004 till 2006. Förutom en omfattande ingress som antogs i Amman under ramadan, november 2004, sammanfattas budskapet i tre punkter vilka upprepas i protokollen från flera av konferenserna.
Det är tydligt enligt flera skrivningar att budskapet främst riktar sig till den muslimska världen (umma). Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.
Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.
Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.
Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.

Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.

Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Det är ungefär som om vi idag skulle förlita oss på lagar från början av vikingatiden. Konsekvensen är ett medeltida synsätt på rättsskipningen. Det är uppenbart att man lutar starkt mot traditionell, ortodox islam vilket är helt enligt Brödraskapets och wahabisternas synsätt. Om man till detta lägger att sharia (enligt samtliga lagskolor) är härledd ur Koranen och hadither d.v.s. ur religiösa skrifter och inte fastställd av en demokratisk församling, så framstår dess teokratiska och därmed helt odemokratiska karaktär i öppen dager.
Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds buskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.
Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för Ijtihad. Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Konsekvensen blir att allt tal av Tariq Ramadan och andra, som med len tunga försökt påstå att det skulle kunna finnas en ”europeisk islam” eller en ”islam light” tydligt framstår som helt meningslöst.
Budskapets betydelse enligt dess skapare
Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus för den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:
den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.

Man menar att Ammanbudskapet är fördelaktigt även för icke-muslimer. Man menar vidare att skyddet av rättsskolorna garanterar avvägda islamiska lösningar för frågor som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och laglig jihad. Man anser slutligen att fatwor, som extremister använder för att rättfärdiga våld mot muslimer med avvikande åsikter är illegitima.
För de flesta västerlänningar torde det vara svårt att förstå hur mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och religionsfrihet tolkade enligt sharia skulle i något avseende vara fördelaktigt. De flesta icke-muslimer torde också betacka sig för alla former av jihad.
Omar ˗ en sann demokrat
Om vi antar att Omar vet vad han skrivit under, är det bl. a. mot bakgrund av budskapets innehåll vi bör bedöma hans ofta upprepade påstående att han är en ”sann demokrat”. Eftersom Ammanbudskapet är ett i grunden teokratiskt, totalitärt och därmed antidemokratiskt manifest kan redan här dra slutsatsen att Omar är allt annat än demokrat. Hans tal om ”demokratisering av den muslimska världen” och att Hamas skulle ha en roll i en sådan process är inget annat än meningslösa rökridåer. Ingenstans i världen har ”gräsrötterna” det så eländigt som i muslimska länder, ingenstans har de så ringa inflytande och ingenstans är analfabetismen så utbredd som i de islamiska ”paradisen”.
Hans antidemokratiska inställning understryks ytterligare av hans stöd för Hamas, en terrororganisation med uttalat mål att utplåna staten Israel, den enda demokratin i Mellanöstern. När han dessutom såväl i sin artikel som i intervjun stödjer den totalitära, teokratiska staten Iran är åtminstone för mig måttet mer än rågat. I intervjun försöker han slingra sig från berättigade frågor rörande mänskliga rättigheter genom att säga att han inte är ”expert på rättsväsendet i Iran”. Inte desto mindre har han undertecknat Ammanbudskapet som entydigt sanktionerar Ja’fari, den lagskola som är grunden för rättsväsendet i Iran. Hans trovärdighet är inte imponerande.
När han senare i intervjun försöker jämställa tillämpningen av mänskliga rättigheter i Iran respektive USA visar han närmast övertydligt att han inte är ”expert på mänskliga rättigheter”. När han säger: ”Dom har sin egen definition av MR, som utgår från deras religion, deras kultur o.s.v.” har han emellertid tyvärr alltför rätt om han med det avser Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter, som på avgörande punkter strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Senare i programmet säger Pernilla Ouis: ”Men jag kan ju absolut inte förstå hur en sann demokrat kan stödja islamistiska rörelser. Det är obegripligt för mig.”
Tydligare än så kan det inte sägas att Mohamed Omar är allt annat än demokrat.
Sveriges Radio och det publicistiska uppdraget
Dagen därpå utfrågades Louise Welander med anledning av att Mohamed Omar ganska ofta ges utrymme i ”Tankar för dagen”. På en direkt fråga om Omars öppna stöd för islamism och Hamas förändrade hans möjligheter att medverka i programmet svarade hon entydigt nej. I samma andetag sade hon att: ”… min uppgift är att värna yttrandefriheten.” Man häpnar över en sådan aningslös naivitet hos en chefsperson inom SR.
När den liberala Gula Avci påtalade att Mohamed Omars ”stöd för terrorism och diktatur … inte ska stå oemotsagt …”, viftar Welander bort detta med följande märkliga uttalande: ”När MO deltar i Tankar för dagen så gör han det med det explicita uppdraget att just höja sig från det debatterande uppdraget …” I nästa andetag menar hon att en persons privata åsikter inte kan få påverka deltagandet i Tankar för dagen. Man häpnar igen!
Till att börja med är Omars åsikter i ämnet allt annat än privat efter den uppmärksammade artikeln och intervjun i Studio Ett där kan bekräftar och förtydligar sin extremism. Vad värre är, Welander tycks sakna insikt om att hon genom att ge Omar en offentlig plattform i ett program hon ansvarar för bidrar till att ge legitimitet åt extrem islamism. Detta kan jämföras diskussionen inom media om att överhuvudtaget ”ge Sverigedemokraterna en plattform” genom att ens belysa dem i nyhetsinslag trots att de inte såvitt jag vet gett uttryck för några extrema eller antidemokratiska åsikter.
De rörelser Omar stödjer är uttalat antidemokratiska och motarbetar aktivt FN:s mänskliga rättigheter inte minst yttrandefriheten, som Welander säger sig värna. Det är svårt att se hur det kan ingå i ett ”publicistiskt uppdrag” att legitimera terroriststödjande extremism. Här har Welander och SR skjutit sig i båda fötterna. Hennes agerande är faktiskt ett rent hån mot yttrandefriheten.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio