Wednesday, 22 January 2014

Öppet brev till herrar islamologer och religionsvetare


Jag vänder mig här särskilt till Jan Hjärpe, Leif Stenberg, Christer Hedin, Muhammad Fazelhashemi och Mattias Gardell. Flera av dem har jag träffat flera gånger. Vid samtliga tillfällen har de hållit föredrag och publiken har mot slutet fått ställa några frågor. Jag och mina vänner har oftast bara fått möjlighet att ställa några få frågor och oftast inte någon följdfråga på ett svävande svar. Jag vänder mig även till andra experter som Elena Namli, vilka ofta anlitas av diverse redaktioner inom media. Slutligen vänder jag mig till chefer och producenter vid nämnda redaktioner som Människor och tro, Teologiska rummet och Studio Ett, för att inte nämna tidningsredaktioner, vilka samtliga genom sin brist på ärlig journalistik bidrar till att sprida en falsk bild av islam.
En tydlig gemensam nämnare för alla era föredrag har varit att ni närmast systematiskt stryker islam medhårs genom att relativisera islam. Genomgående undviker ni att självmant nämna eller utveckla problematiska eller kontroversiella delar av islam. På samma sätt undviker ni att nämna moderna dokument som Kairodeklarationen och Ammanbudskapet, vilka vid sidan av Koranen och sunna har stor betydelse för dagens islam.

Ni hävdar ofta att islam är så varierande och att man inte kan säga något specifikt och entydigt om dess lära. Som stöd för denna tes anför flera av er att det inte finns någon påve inom islam. Detta argument har två fundamentala fel. För det första företräder påven endast den katolska kyrkan och inte andra delar av kristenheten; många liberala katoliker anser för övrigt att påven och Vatikanen är alltför konservativa. För det andra finns det inom islam en institution ijma (koncensus) mellan de lärda inom islam, som har större betydelse än något dekret från en påve, eftersom det anses bindande för alla muslimer.
Inom kristenheten finns det idag inga hinder mot att avvika från ”den rätta läran”, eller rentav lämna kyrkan. Den katolska kyrkan har heller inte sedan inkvisitionens avskaffande haft några korrektionsmedel till sitt förfogande. Inom islam är det däremot förenat med stränga straff, inklusive dödsstraff, att avvika från den ”rätta vägen”.

Detta leder mig osökt in på sharia. Hur kan det komma sig att ni ofta väljer att mer eller mindre bortse från sharias centrala roll inom islam genom att försöka relativisera dess betydelse. Den hårda och närmast statiska kopplingen mellan islam och sharia bekräftas entydigt av Ammanbudskapet.
Nu kan någon hävda att undertecknad inte kan ha relevanta synpunkter eftersom jag inte har samma formella meriter som ni, men jag vet att jag står på fast mark eftersom jag lutar mig mot de främsta lärda inom islam. Jag bedömer, med förlov sagt, att de främsta professorerna vid al-Azhar-universitetet och de främsta stor-ayatollorna i Iran har betydligt högre kompetens vad gäller islam än någon svensk professor.

Systematiskt undviker ni att beröra det som från ett demokratiperspektiv är problematiskt inom islam. Jag anser det beteendet vara intellektuellt ohederligt eftersom det ger en falsk bild av islam.
I föregående inlägg finns en kritisk granskning av ett radioprogram som belyser det jag ovan anfört. Tyvärr är granskningen ganska lång vilket blev nödvändigt för att påvisa det systematiska i vilseledningen.

Jag utmanar vem som helst av er till en offentlig debatt på temat ”Islam och demokrati”.
Bertil Malmberg

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

2 comments:

Anonymous said...

Bra Islamdebatt på youtube. Keep up the good work up!

Anonymous said...

Jag har studerat för Hedin och kan berätta att i de föreläsningarna förekom ingen relativisering av vad vi i väst uppfattar som problem inom islam, snarare en diskussion som strävade efter att belysa olika perspektiv på frågeställningen, utan att för den skull ta det perspektivet som sitt eget.