Ovärdig advokatyr om islam

 

Professorn Mohammad Fazlhashemis artikel (SvD 230803) lämnar mycket övrigt att önska och föranleder ett antal kritiska kommentarer. Redan ingressen är starkt förljugen med ett antal icke belagda påståenden om ”kritiska diskussioner”, ”öppenhet” och ”stöd för yttrandefrihet”. Man häpnar.

Inledningsvis talar han om traditionella uppfattningar om Koranen och sunna men menar att dessa är föreställningar som inte längre är giltiga. Han menar att ”den interna muslimska kritiken” vill reformera de gamla tolkningarna, men nämner inte hur detta skall gå till. Som stöd för sina teser lyfter han fram ett par liberala muslimska tänkare, men det är högst oklart vilket reellt inflytande, om än något, dessa har på utvecklingen inom islam. Det är väl känt att redan al Ghazali (1058-1111) lade locket på för nytänkande inom islam. Ammanbudskapet (i punkt 3) bekräftar att så är fallet.

När jag för ett par år sedan studerade islamologi vid Stockholms universitet lyftes på liknande sätt några ”liberala” författare fram i kurslitteraturen men jag har inte sett att dessa fått något bestående inflytande på islams utveckling.

Som vanligt när det gäller Mohammad Fazlhashemi undviker han att nämna Ammanbudskapet och Kairodeklarationen CDHRI) trots att dessa är centrala i sammanhanget då de fastställts på högsta nivå av OIC (Organisation of Islamic Cooperation) . Detta hans beteende har jag tidigare kommenterat här Freedom and reason: Islamologer, Kairodeklaration och Ammanbudskapet (nilsdacke.blogspot.com).  Han nämner naturligtvis inte heller OIC och dess centrala roll inom dagens islam.

CDHRI antogs redan 1990 och behandlar i 25 artiklar mänskliga rättigheter inom islam. Sharia nämns 16 gånger och i de två avslutande artiklarna sägs att alla mänskliga rättigheter (MR) skall underordnas sharia respektive att dessa rättigheter endast kan tolkas och förstås enligt sharia. Kortfattat innebär det att grundläggande MR som religionsfrihet och yttrandefrihet förvägras inom islam. CDHRI står därmed i direkt konflikt med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR).

Ammanbudskapet utarbetades i konsensus (ijma) av de främsta lärda inom islam och fastställer i tre punkter vad som gäller inom islam. Sedan man i Ammanbudskapet, vars giltighet bekräftats av OIC, enhälligt och entydigt slagit fast den centrala betydelsen av sharia inom islam behöver man inte längre i den nya versionen av Kairodeklarationen ständigt upprepa hänvisningar till sharia. I stället för man in andra formuleringar vilka har en liknande innebörd. I ingressen till CDHRI 2021119 talar man till exempel om att ”… skydda dessa rättigheter som de skyddas av islams lära;”. I nästa stycke talar man om ”ett värdigt liv i enlighet med islamiska värden och principer.”

Det framgår av dessa moderna dokument med all önskad tydlighet att Fazlhashemis tal om reformering av islam inte är annat än önskedrömmar eller fria fantasier. Sannolikt framför han dem i syfte att framställa islam i en bättre dager än den krassa verkligheten.

Det finns ingen påve inom islam

 

Rubrikens påstående används ofta i debatten för att hävda att det saknas en samlad linje inom islam vad gäller religionens elementa. Det kan ytligt sett sägas vara sant men resonemanget innehåller ett antal grova förenklingar och bortseende från väsentliga fakta.

För det första kan påven bara ses som representant för en begränsad del av kristenheten och en ännu mindre del av det övriga religiösa livet utanför islam. Hans inflytande över världens religiösa liv och regelverk är därför inte särskilt betydande.

För det andra visar resonemanget på stora brister i kunskap och insikter om islam. Det finns nämligen inom islam några politiska och religiösa institutioner, vilka väger tyngre än varje påve. En viktig sådan institution är Organisation of Islamic Cooperation (OIC) i vilken samtliga muslimska länder och den Palestinska myndigheten är medlemmar. Det var OIC som utarbetade och år 1990 fastställde Kairodeklarationen, The Cairo Declaration on Human Rights in Islam (CDHRI), vilken senare ratificerades av medlemsländerna.

En analys av Kairodeklarationen finns här Islam, Kairodeklarationen och mänskliga rättigheter?.

En annan viktig institution inom islam är ijma , som noga regleras i sharia (se bok b och o). Den mest erkända översättningen av sharia finns här Reliance of The Traveller (catheyallison.com) (RoT). Ijma definieras enligt följande:

B7.1 Vetenskaplig konsensus (ijma) är enigheten mellan alla mujtahids (def: o22.1(d )) bland muslimerna som existerar vid en viss period efter Profetens död (Allah välsigna honom och ge honom fri d) om ett särskilt utslag angående en fråga eller händelse. Det kan från detta dras slutsatsen att de väsentliga delarna av vetenskaplig konsensus är fyra, utan vilken det är ogiltigt:

(a) att ett antal mujtahids existerar vid en viss tid:

(b) att alla mujtahids bland muslimerna i den period då saken eller händelsen inträffar är överens om sitt beslut, oavsett land, ras eller grupp, fast icke- mujtahids har ingen betydelse;

(c) att varje mujtahid presenterar sin uppfattning om saken på ett tydligt sätt, vare sig verbalt, genom att ge ett formellt rättsligt yttrande om den, eller i praktiken, genom att ge ett rättsligt beslut i ett rättsfall om det;

(d) och att alla mujtahids är överens om utslaget, för om en majoritet av dem är överens, effektueras inte konsensus, oavsett hur få de är som motsäger det, eller hur många som instämmer.

B7.2 När de fyra nödvändiga kraven för konsensus existerar, är det överenskomna utslaget en auktoritativ del av den heliga lagen som det är obligatoriskt att lyda och olagligt att inte lyda. Inte heller kan mujtahids av en efterföljande epok göra saken till föremål för ny ijtihad eftersom avgörandet om det, verifierat av vetenskaplig konsensus, är ett absolut rättsligt beslut som inte tillåter att det överträds eller ogiltigförklaras.

I o22.1(d ) fastslås de omfattande och detaljerade kunskaper som krävs hos en mujtahid. Punkterna (9) och (10) bekräftar den centrala betydelsen av abrogation.  Efter att ha redovisat ett antal olika bevis för att så är fallet slår man i B5.0 fast att regeln om att följa de lärdas utslag.

Det är uppenbart att reglerna för ijma och för mujtahid är omfattande och stränga. Nu kan måhända någon invända att det är gammalt (början av 800-talet) och inte längre är giltigt. Att så inte är fallet bekräftas av Ammanbudskapet (2004-2006) Amman Message – The Official Site undertecknat i, just det, ijma av de främsta lärda inom sunni och shia. Budskapet sammanfattas i tre punkter.

Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.

1. Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.

Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.

2. Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.
3. Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.

Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds budskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.

Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad (ändringar). Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Detta bekräftas av att giltigheten hos den asharitiska skolan erkänns i Ammanbudskapet. Enligt denna skola är måttet för gott och ont i all lagstiftning den heliga lagen enligt Allah och hans budbärare medan förnuftet förkastas (RoT a1.3- a1.4).

Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus, ijma, för hela den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:

1. den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
2. detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
3. det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.

En analys av Ammanbudskapet finns här Freedom and reason: 2009 (nilsdacke.blogspot.com) .

 

Sammanfattning och konsekvenser.

Koranen poängterar att den troende inte kan välja och vraka utan måste acceptera den i sin helhet Det inkluderar naturligtvis alla de många verser som har ett politiskt budskap Med hat och hot riktat mot ”de otrogna”, som skall underkuvas till att acceptera islam. Koranen 9:29 och många andra har just det budskapet och det bekräftas i sharia (O9.0 JIHAD). Eftersom Ammanbudskapet och Kairodeklarationen antagits i ijma av de främsta inom såväl sunni som shia måste det anses representera mainstream islam. Alla försök att skydda islam genom att försöka tala om ”politik islam” eller ”islamism” saknar alltså saklig grund. Som Erdogan uttryckte det för ett antal år sedan: ”There is no moderate or immoderate Islam. Islam is Islam and that’s it.”

Sedan är det viktigt att skilja på islam och muslimer eftersom många ”muslimer ” inte är benägna att följa alla islams regler.

Islamologer, Kairodeklaration och Ammanbudskapet

 Delkursen Islamologi II vid Stockholms universitet avhandlar främst nutida islam. Jag finner det anmärkningsvärt att den anbefallda kurslitteraturen, som behandlar aktuella frågeställningar inom islam, inte med en stavelse nämner varken Kairodeklarationen http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html (CDHRI), ratificerad år 1990 av samtliga muslimska länder, eller Ammanbudskapet (AB) http://ammanmessage.com/. Det senare är undertecknat i ijma (konsensus) så sent som 2006 av de främsta lärda inom såväl sunni som shia och slår fast ett antal grunder för islam. Att helt bortse från dessa dokument framstår inte som särskilt seriöst och strider faktiskt mot grundläggande akademiska/vetenskapliga principer. De nämnda dokumenten berördes inte heller i någon av föreläsningarna under kursen.

Sedan jag år 2007 flyttat tillbaka till Sverige efter fyra år i England har jag (oftast tillsammans med en vän) bevistat ett stort antal föreläsningar om islam givna av erkända islamologer och religionsvetare. Ingen av dessa föreläsare har någonsin nämnt eller kommenterat något av dessa minst sagt aktuella dokument. Då man under frågestund tar upp dessa dokument och deras relation till mänskliga rättigheter och demokrati inom islam blir det oftast en besvärande tystnad följt av en krystad kommentar som avslöjar deras brist på intellektuell integritet.

De många föreläsningar jag lyssnat på karaktäriseras genomgående av försök att presentera en välpolerad bild av islam. Alla besvärande fakta göms undan efter bästa förmåga. En som är mästare på detta är professorn Mohammad Fazlhashemi. Han är en verklig expert när det gäller att tillämpa kitman d.v.s. att undanhålla en väsentlig del av sanningen.

Första gången jag lyssnade på honom och hade möjlighet att ställa en fråga beskrev han som vanligt islam i positiva termer. Min fråga gällde hur det han sagt gick ihop med det faktum att samtliga muslimska länder ratificerat Kairodeklarationen, vilken föreskriver att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia.

Han verkade störd av frågan och svarade något i stil med att det var ett problem men ville eller kunde inte utveckla svaret mer än så. Tyvärr är det lika dant med nästan alla dessa förståsigpåare med fina akademiska titlar. Man försöker gå som katten kring het gröt så snart det gäller en frågeställning som kan ses som negativt för islam. 

Jag ser fram mot den dag då någon av dessa forskare vågar kalla en spade för en spade.                                                                                                                                                                                                                                   

Vad är skillnaden på islam och islamism? – Terese Cristiansson reder ut?

 

Mellanösternskorrespondent Terese Cristiansson reder ut vad skillnaden är och varför definitionen är så omdebatterad.

Cristiansson nämner tidigt att det finns ”nära 2 miljarder muslimer” följt av att:

”Islamism är en betydligt mindre grupp som tror på en ideologi; en ideologi som går ut på att skapa makt ofta då med mycket våldsamma metoder för att få pengar, makt eller mark/landytor.”

”En islamist använder sig av våldsamma metoder för att få makt helt enkelt”

Cristiansson gör sig här skyldig till en alltför snäv och därmed felaktig definition av islamism. Islamism definieras oftast som att islam skall styra det sociala och politiska såväl som det personliga livet. Det är i själva verket helt enligt budskapet i Koranen och i sharia det vill säga bokstavstrogen islam eller om man så vill fundamentalistisk islam. Det finns alltså ingen skillnad mellan islam och ”islamism”.

Det finns naturligtvis flera våldsbenägna extremistiska militanta grupper, men den största islamistiska rörelsen är Muslimska brödraskapet, som är spridd över hela världen och oftast inte använder våld utan verkar genom att infiltrera organisationer i länder där de verkar inklusive Sverige och övriga länder i Väst,

Hon säger senare att: ”Det finns en begreppsförvirring som används av olika sidor i den här debatten. Man tar olika saker ur Koranen ur sitt sammanhang och använder det för att få följare som är beredda att göra de här våldsbejakande sakerna.”

Här demonstrerar hon ren okunskap om Koranen och islam. Koranen är full av uppmaningar till att döda, skära halsen av, terrorisera och bedriva jihad mot otrogna och apostater. Man behöver verkligen inte ta ”saker ur Koranen ur sitt sammanhang” för att finna stöd för grovt våld mot alla som inte accepterar Koranen och islam. Eftersom det finns många motstridiga uttalanden i Koranen finns dessutom regeln om abrogation (naskh), som innebär att den kronologiskt senaste versen gäller över en tidigare. Det är också så att sura 9 är den kronologiskt senaste suran i Koranen och att den innehåller ett antal av dessa uppmaningar till våld.

Detta våld mot otrogna och apostater bekräftas med emfas i sharia.

Vi såg det komma

 Stefan Löfven upprepade flera gånger i den famösa intervjun i SVT:s Agenda i november 2019 följande uttalande: ”Vi såg det inte komma”. Det är ett minst sagt anmärkningsvärt och häpnadsväckande uttalande eftersom stora delar av svenska folket och polisen då sett det komma för flera år sedan.

Löfven hade då varit statsminister sedan 2014 och hade till sitt förfogande enorma utredningsresurser såväl i Regeringskansliet som i ett antal myndigheter. Frågan som inställer sig blir denna. Har han och hela administrationen stått med ryggen mot verkligheten?

Just sommaren 2014 hade jag gett ut den andra omarbetade upplagan av min bok Islam under slöjan. Kapitel 11 återger intressanta uppgifter ur en bok av dr. Peter Hammond, Slavery, Terrorism and Islam, som anger vad som händer i ett samhälle vid en viss procentuell andel muslimer.

 Där framgår att vid c:a 10 - 20 % muslimska invånare, tenderar laglösheten att öka som ett sätt att klaga på muslimernas livsvillkor. I Paris, [Stockholm och Malmö] ses bilbränder, [stenkastning och protester]. Varje icke-muslimsk handling kränker islam och leder till uppror och hot, såsom i Amsterdam [och andra städer världen över], med till exempel uppror mot Muhammed-karikatyrerna och [mord och mordhot för] obekväma filmer om islam.

 Åren 2014-2019 kom det 817.000 migranter till Sverige (SCB). Enligt SCB fanns det år 2019 drygt 700.000 utrikes födda migranter från muslimska länder. Flertalet av dessa är med all sannolikhet muslimer. Till detta kommer att fram till 1990 hade cirka 145.000 migranter från muslimska länder kommit hit. Rimligen har många av dessa under de trettio år som gått fått barn här och som är inrikes födda men fortfarande är muslimer. Det finns därför sannolikt cirka 1 million muslimer i landet för närvarande, vilket innebär cirka 10 %. Samtidigt ser vi i samhället en omfattande brottslighet vilket Hammond varnade för.

Tecken har funnits länge på en tilltagande islamisering genom att aktiva muslimer försöker påverka omgivningen i islamisk riktning. Redan 2011 attackerades Mona Walter och ett par väninnor i Hammarkullen, Göteborg, av en grupp shariapoliser då de ansågs bära fel klädsel enligt islam. En sådan grupp består av både män och kvinnor eftersom män enligt islamiskt synsätt inte bör ingripa mot kvinnor.

Mona besökte Rinkeby 2015 tillsammans med ett team från SVT. De blev attackerade med ägg och stenar varför de fick söka skydd i sin bil. Se gärna detta inslag med bl. a. Mona Walter i SVT 2015 https://www.youtube.com/watch?v=0zFfl25UkV8

Mona Sahlin i reportaget: ”För många som finns vid makten har inte sett eller vågat se att utanförskap och radikalisering har ökat i Sverige.” Så sant, men varför har ingen agerat?

Så det fanns tydligen någon i Löfvens eget parti som åtminstone 2015 sett att något var på tok.

Förljuget inslag om islam

Inslaget ”Islam 2018-vart är vi på väg?” i Människor och tro (18-01-11) innehöll en del märkliga uttalanden och präglades av att programledaren underlät att ställa relevanta frågor. Låt oss börja med att granska några uttalanden.

Iman Baroudi hävdade att ”Det är jättemycket som har ändrats i det muslimska tänkandet…) och anförde som exempel detta att kvinnorna i Saudiarabien nu får köra bil. Det får väl anses vara en händelse på marginalen i beaktande av att sharia är gällande lag i landet. Det innebär allvarliga inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter, inte minst för kvinnor.

Iman Baroudi ställde sedan frågan: ”Är de för evigt dessa tolkningar?” Förhoppningsvis inte, men verkligheten talar ett annat språk. Så sent som 2006 undertecknade ledande religiösa företrädare för sunni och shia Ammanbudskapet, vilket fastställde giltigheten av de godkända rättsskolorna. Det innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan erkändes, vilket innebär locket på för förnyelse och innovation.

Det är alltså inte särskilt mycket som ändrats i grunden inom ”det muslimska tänkandet.”

Akbar Abdul Rasul hävdade: ”Problemet är att folk kan inte skilja på islam som en religion och en doktrin för 1,6 miljarder människor…” Det sorglustiga är att det inte bara är ”folk”, utan även de främsta lärde inom islam, som inte skiljer på religion och politisk ideologi. Ammanbudskapet och Kairodeklarationen (antagen 1990 av samtliga muslimska länder) bekräftar sammantaget att islam är en totalitär ideologi i minst lika hög grad som en religion.

Han tar sedan Akbar den store som intäkt för ”att islam har reformerats hela tiden.” Det är sant att Akbar reformerade och liberaliserade islam inom Stormogulriket, men tyvärr återställde hans sonsonsson Aurangzeb senare det ortodoxa regelverket, så det var en ganska kortvarig frihet inom just den delen av den muslimska världen.

Strax därefter kom ett nytt häpnadsväckande uttalande när han sade att ”islam började som en gärning till rättvisa inom den arabiska världen.” Enligt islams ”heliga” skrifter började islam som en rörelse för att ersätta arabisk polyteism med islamisk monoteism. För övrigt präglades Muhammeds agerande under de tio åren i Medina av allt annat än rättvisa. Ett närmast övertydligt exempel är Muhammeds fördrivning/dödande av de tre judiska stammarna från Medina; stammar, som hade bott där långt innan några araber kom dit.

Akbars grövsta påstående var: ”Så islam som sådan är inkluderande och den muslimska kulturen är inkluderande.” Studerar man Koranen, hadither och inte minst dessas syntes, sharia, finner man att islam är allt annat än inkluderande. Den är uttalat exkluderande och delar in mänskligheten i muslimer (troende) och kafirer (de som förnekar profetens budskap).

Sevran Ates tydliga prioritering av ”mänskliga rättigheter både före tradition och religion” är vällovlig, men samtidigt anser jag att den kritik institutet dar-al Ifta riktat mot henne är högst befogad från ett islamiskt perspektiv. Det institutet har nära kopplingar till Al-Azhar-universitetet, det främsta lärosätet inom sunni-islam och därför teologisk kompetent. Jag instämmer i den kritik, som riktades mot henne efter föreläsningen i Riksdagen.

Näste deltagare i programmet var Mohammad Fazlhashemi, som introducerades med ett uttalande av denne om att ”det har alltid pågått en dragkamp mellan företrädare för en exkluderande och en inkluderande tolkning” av islam. Mohammad tog sedan salafismen som ”ett väldigt bra exempel på det.” Den är väldigt exkluderande där man talar om en enda riktig tolkning av islam.

På den punkten gör han det alltför enkelt för sig, då flera andra grenar av islam har en liknande tolkning. Detta demonstreras tydligt av vad de främsta religiösa företrädarna för sunni och shia fastställde i Ammanbudskapet 2006. Giltigheten hos den asharitiska skolan erkänns i Ammanbudskapet. Det innebär bland annat att de lärdas tolkning i konsensus (ijma) ges en stark ställning. När väl ijma fastställts är den inte möjligt att ändra. Ijma är gudomlig och kan inte undanröjas av omtolkning. Budskapet bekräftar giltigheten av de erkända rättsskolorna och slår fast att det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer.

Såväl IS som Muslimska brödraskapet är ideologiskt starkt bundna till salafismen.

Fazlhashemi gör ett nummer av att man inom kristendomen har ”den där vertikala beslutsordningen den här hierarkin med ärkebiskopen i toppen. Som jag visat ovan har de lärdes konsensus, ijma, minst lika stark ställning som någon ärkebiskop.

Hans svar rörande ”en inkluderande islam” var allt annat än klarläggande.  Han valde att bortse från att islam, som den framställs i Koranen, i sunna och i sharia är tydligt exkluderande.

Fazlhashemis resonemang om förnuftets betydelse i tolkningen av islams urkunder är, förmodligen avsiktligt, utan konklusion. Han nämner inte heller att den riktigt stora striden om detta stod redan på 900-talet, då al-Ashari satte stopp för mutaziliternas mera förnuftsbaserade teologi. Detta bekräftades senare av Ghazali, som anses ha lagt locket på för förnuftsbaserad teologi.

Inte heller resonemanget om olika systemkollapser leder någonstans. Ammanbudskapet undertecknades av de främsta företrädarna för de dominerande riktningarna inom islam och bör därför ses som ett uttryck för mainstream islam väl grundad i Koranen, sunna och sharia. Det innebär att islam till sin karaktär är såväl exkluderande som våldsbejakande. Att små minoriteter har annan uppfattning förändrar inte detta grundläggande faktum.

Det finns flera mänskliga rättigheter än religionsfrihet

Det framgår av artikeln (DALA-DEMOKRATEN 5/1) att kommunalrådet Leif Lindström gjort en bristfällig analys av situationen och omständigheterna i den aktuella frågan. När han hänvisar till att religionsfrihet är inskriven i grundlagen, glömmer han att där även finns andra minst lika viktiga mänskliga rättigheter (MR) inskrivna. Lindström gör klokt i att snarast ta del av och sätta sig in i vad regeringen säger om MR på sin hemsida.

Enligt min mening är åsikts- och yttrandefriheterna de viktigaste för en demokrati eftersom man kan påtala alla oförrätter så länge dessa gäller ograverade bortsett från rent förtal. Religionsfriheten kan faktiskt ses som en del av åsiktsfriheten och borde därför inte behöva nämnas särskilt.

Religionsfriheten skyddar inte bara rätten att tro utan även rätten att inte tro. Denna rätt är absolut och kan inte inskränkas genom lag. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning är däremot inte absolut. Enligt artikel 29.2 kan inskränkningar göras "i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter". Det mest uppenbara är att ingen religiös sedvänja som står i strid med någon av de explicita rättigheterna i UDHR kan tolereras enligt artikel 30. Dessutom kan sedvänjor som innebär tvång inte heller accepteras enligt artikel 20.2.

Kommunalrådet Lindström har uppenbarligen ingen aaaning om att islam i detta avseende enligt dess egna skrifter krockar totalt med UDHR. Genom att ta del av två nutida dokument Kairodeklarationen och Ammanbudskapet samt ett medeltida dokument, sharia, vilken de båda andra hänvisar till, inser man att så är fallet.

"Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam" (CDHRI) antogs 1990 av samtliga medlemmar av OIC det vill säga samtliga muslimska länder. Deklarationen finns lätt tillgänglig och det är ingen svårighet att ta del av och analysera den. En analys finns här http://nilsdacke.blogspot.se/2012/08/islam-kairodeklarationen-och-manskliga.html. Jag nöjer mig här med att konstatera att de två avslutande artiklarna entydigt säger att samtliga mänskliga rättigheter (MR) skall underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter. Detta innebär att de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som religionsfrihet, åsikts-och yttrandefrihet samt likhet inför lagen för män och kvinnor oavsett religion förvägras. Det är samtidigt ett erkännande av att islam inte är kompatibel med UDHR.

Ammanbudskapet http://nilsdacke.blogspot.se/2009/12/ett-budskap-med-flera-bottnar.html undertecknades så sent som 2006 av ledande företrädare för alla betydande grenar av islam i konsensus (ijma) och innehåller därför ett antal bindande uttalanden. Bland undertecknarna finns de främsta lärda vid al-Azhar-universitetet i Kairo och de främsta ayatollorna i Iran. De har klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bl.a. att de skall lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna och tro på Koranen som Allahs direkta ord.

De delar av sharia som har särskild betydelse vad avser MR finns översatta till svenska i kap 8 i denna gratis e-bok https://islamunderslojan.wordpress.com/ (där finns även länk till originalet på engelska). Av dessa dokument framgår att religion och ideologi är hårt integrerade inom islam.

Här finns skäl nog att säga nej till ytterligare moskébyggen.

Jihad ett gissel i flera skepnader

Inlägget om sharia för en tid sedan berörde kortfattat jihad. Där konstaterades att jihad enligt sharia betyder ”krig mot de otrogna”. Det finns goda skäl att ytterligare fördjupa sig i jihads bakgrund och betydelse inom islam samt i de olika former jihad kan ha och har här och nu.

Det är väl belagt i Koranen och i sunna att jihad oftast betyder blodigt krig mot de otrogna. I 97 % av fallen då jihad nämns i Bukharis hadither används det i just den betydelsen. Reliance of the Traveller hänvisar i avsnittet om jihad (o9.0) till hadither återgivna av Bukhari och Muslim, som säger: ”Jag har blivit beordrad att strida mot de otrogna tills de betygar att det finns ingen annan gud än Allah och att Muhammed är hans sändebud och utför den dagliga bönen och betalar zakat.

Muslimska brödraskapets chefsideolog Syed Qutb förklarade i sin berömda bok Milestones: ”Skälen till jihad har beskrivit i de heliga texterna (Koranen och hadither) och är dessa: att etablera Allahs auktoritet på jorden; att utplåna alla de sataniska krafterna och de sataniska systemen för livet; att upphäva mäns myndighet över män då alla människor är Allahs skapelser har ingen  auktoritet att göra dem till tjänare eller att göra egenmäktiga lagar för dem (läs: sekulära demokratiska lagar). Dessa skäl är tillräckliga för att proklamera jihad”.

Med de ”sataniska systemen” menar Qutb västerländsk liberal demokrati.

Samma tankegångar ekar i boken The Quranic Concept of War av den pakistanske brigadgeneralen S.K. Malik (1979). Den pakistanske generaladvokaten sade att den boken utgjorde bekräftande av lagen.

Den islamiske imamen al-Khashab skrev i mars 2010: ”Jihad enligt Allahs väg är en stöttepelare för religionen och en viktig religiös plikt, som profeten sade: Islam är det viktigaste och den stöds av bön och dess spets är jihad enligt Allahs väg.” Allah har i många verser i Koranen beordrat oss och sporrat oss liksom vår profet rörande jihad. Profeten önskade den själv och sporrade andra till den. Han förkunnade dess dygder så ofta att en del lärda anser det vara islams sjätte pelare på grund av dess betydelse, vilket bevisas av hur ofta den förekommer i Koranen och i hadither”.

Inom shia förklarade Khomeini sig som otvetydig anhängare av jihad:

”Islam säger: Det goda som finns existerar tack var svärdet och i skuggan av svärdet! Folk kan inte göras lydiga utom med svärdet! Svärdet är nyckeln till paradiset, som endast kan öppnas för heliga krigare! Det finns mängder av verser i Koranen, som sporrar muslimer för krigets värde och till att strida. Betyder allt detta att islam är en religion, som hindrar män från att föra krig? Jag spottar på de enfaldiga själar, som påstår detta.”

Sedan vi nu kunnat konstatera att jihad i syfte att sprida islam är en religiös plikt för varje praktiserande muslim, bör vi granska några andra former av jihad än öppet blodigt krig. Muslimska broderskapet har sedan länge dokumenterade strategier för infiltration och slutligen övertagande av Europa respektive Nordamerika. Vår vän Robert Spencer präglade för några år sedan uttrycket ”stealth jihad”, smygande jihad, för denna stegvisa islamisering.

Denna islamisering har sin upprinnelse i att det Muslimska brödraskapet (MB) för ett antal år sedan gjorde en grundlig analys av situationen. Man fann att muslimska länder då och inom rimlig framtid är militärt alltför svaga för att för att genom öppen jihad erövra väst. Den alternativa strategi man då utvecklade var att stegvis infiltrera väst genom migration och höga födelsetal.  Man utnyttjar att västländerna är öppna samhällen, som allmänt tillämpar FN:s mänskliga rättigheter i motsats till muslimska länder.

Den första etappen i ett nytt land sker alltid försiktigt och dessa muslimer håller inledningsvis en låg profil, vilket gör att mottagarlandet ser etableringen som harmlös. Så snart brohuvudet växt tillräckligt börjar man försöka inrätta en tillfällig moské som centrum för den muslimska sammanhållningen. Därefter börjar man resa diverse muslimska krav, vilka man vill att det omgivande samhället tillgodoser. Detta kan gälla självcensur vad avser granskning av islam, halalmat i skolor, särskilda bönerum för elever i skolor och på universitet, särskilda badtider för kvinnor i offentliga badhus, heltäckande klädsel för kvinnor i vissa offentliga sammanhang m.m. m.m.

Varje enskild sådan eftergift ses ofta av det politiskt-mediala etablissemanget som ofarlig av naiv välvilja och fundamental okunskap om islam. I själva verket är varje sådan eftergift en stegvis eftergift för sharia. Denna appeasementpolitik främjar islamiseringen. Den sekuläre reformmuslimen dr Tawfik Hamid kommenterar dedenna oändliga kedja av eftergifter på följande sätt i boken Inside Jihad: ”Denna enkelriktade schizofrena önskan att vara undfallamde mot islamister leder till absurditet. ... En av Västs styrkor är tolerans och frihet. Dessvärre ser islamister exempel som dessa som kapitulation och svaghet. Om människor skall respektera varandras kulturer måste det vara dubbelriktat. Det rådande förhållandet av enkelriktad appeasementpolitik skapar det motsatta resultatet”.

Etablissemannget hävdar att allt tal om ”islamisering” inte är annat än konspirationsteorier. Det finnns dock övertygande bevis för att den ovan nämnda strategin finns, är väl dokumenterad och tillämpas med betydande framgång. Det första dokumentet med Muslimska brödraskapets planer för aktiviteter inom och mot västländer kom till allmän kännedom genom en bok 2005 av den schweiziske journalisten Sylvain Besson, som hade fått kännedom om ”The Muslim Brotherhood Project” (nedan Projektet) ett dokument funnet redan strax efter 9/11 hos en bankir med starka kopplingar till MB. Projektet är en 14-sidig strategisk plan skriven på arabiska och daterad den 1 december 1982, som i tolv punkter anger huvuddragen i en strategi för hur man skall ”etablera en islamisk regering i världen”. Den anses var skriven av Said Ramadan svärson och sekreterare till MB:s grundare Hassan al-Banna.

Det skulle senare visa sig att liknande planer och aktiviteter finns även på andra håll. Inför rättegångar 2007 och 2008 mot ”Holy Land Foundation” beslagtogs bland annat mängder med dokument, som entydigt visade att organisationen hade starka band med Muslimska brödraskapet. Bland dokumenten fanns ett antal interna handlingar tillhörande ”Brödraskapet” i USA känt som Ikhwan och skrivna av dess ledare.

Det mest övertygande beviset på Brödraskapets verkliga syften finns i ett internt meddelande skrivet i 1991 med en hög ledare inom Brödraskapet med titeln: "Förklarande memorandum om det allmänna strategiska målet för Ikhwan i Nordamerika." Detta dokument (rulla till sid 273) användes som bevis i den nämnda rättegången och dess autenticitet bestreds inte av försvaret. I dokumentet är författaren påfallande tydlig om det yttersta målet för Muslimska brödraskapet i USA:
"Ikhwan måste förstå att deras arbete i Amerika är en sorts storslagen Jihad för att eliminera och förstöra den västerländska civilisationen inifrån och "sabotera" dess eländiga hus med sina händer och händerna på de troende, så att det elimineras och Guds religion görs segerrik över alla andra religioner.”

En översikt över Projektets taktiker och tekniker finns här.

Det är viktigt att minnas att Projektet skrevs redan 1982 när den nuvarande spänningen och terrorverksamheten i Mellanöstern och i Väst fortfarande var mer begränsad än idag. I många avseenden är Projektet oerhört förutseende i att beskriva huvuddelen av de islamistiska åtgärderna, antingen genom "moderata" islamistiska organisationer eller grupper för ren terror under de senaste två decennierna. Det är lätt att konstatera att många av taktikerna hittills varit mycket framgångsrika såväl i Europa som i USA, Kanada och Australien. Detta gäller inte minst infiltrationen av kulturella institutioner och organisationer.

Dokumenten hittade hos Ikhwan i USA klargör fyra saker:

1) Många av de nuvarande organisationer som har grundats som samtalspartners mellan det muslimska samfundet i USA och omvärlden (inklusive regeringen, brottsbekämpande organ och andra trossamfund) grundades och kontrolleras av Muslimska brödraskapet från starten. Många av dem bytte namn över tiden för att uppnå mer omfattande nationell acceptans.

2) Brödraskapet etablerade en mycket strukturerad organisation med många olika ansikten inne i USA, samtidigt som man medvetet och ständigt försöker dölja Brödraskapets band till dess frontorganisationer.

3) De program som måste genomföras av dessa grupper i USA hade i själva verket lite att göra med offentligt proklamerade mål för dessa organisationer, som att främja skydd av medborgerliga rättigheter för muslimer. Rättare sagt är det verkliga målet att förstöra USA inifrån och arbeta för att upprätta ett globalt islamistiskt samhälle.

4) Den primära uppgiften för brödraskapet strukturer, från början av 1990-talet framåt, var att stödja, materiellt och politiskt, den radikala rörelsen Hamas i de palestinska områdena, enligt instruktioner från det Muslimska brödraskapets kontor för de allmänna riktlinjerna i Kairo.

Likheten mellan Projektet och Ikhwans ”Memorandum” är slående. Användandet av bedrägligt beteende för att dölja verkliga avsikter utgör något av en gemensam nämnare.

Utvecklingen i många västländer de senaste 30 åren visar att dessa dokument är allt annat än tomma ord. Walid Phares från Libanon talade hösten 2009 under rubriken ”The Ideology and Strategy of Global Jihad”. Han konstaterade då bl.a. Många ledande i västvärlden underlåter att uttala att det är islam och jihadism som ligger bakom terrordåd och olika aktiviteter för att infiltrera. Han sade sedan något, som är eller borde vara en självklarhet: ”Inget försvar, ingen strategisk planering kan utföras utan att identifiera hotet eller doktrinen bakom hotet”.

Phares menar att vi idag är utsatta för två olika strategier:

·         Wahabisterna bedriver ”Stealth Jihad”, som går ut på att penetrera Väst såväl demografiskt som kulturellt

·         Al-Quaeda och liknande rörelser, som går mera direkt på genom olika ofta våldsamma aktioner.

Han exemplifierade med att man under ett antal år finansierat så kallade ”mellanösternstudier” vid många universitet. På så sätt vill man erövra tänkesättet hos västerländska akademiker, som kan bli kommande makthavare. ”De kontrollerar donationerna och därmed vem som undervisar och dessa professorer kan inte gå emot donatorns önskemål”, sade han och tillade: ”Den nya eliten, som hanterar mellanösternfrågor i media och i administrationen har blivit lobotomerade på detta sätt”.

Den som följt utvecklingen under senare år kan inte undgå att se ett tydligt mönster. Företrädarna för ”Stealth Jihad” använder varje terrordåd för att flytta fram positionerna och få nya krav tillgodosedda, vilket föranleder den politiska eliten att föra en eftergiftspolitik för att som det heter ”minska utanförskapet” eller ”begränsa alienationen”. Överallt ser man exempel på infiltrationen och på många håll i samhället finns exempel på eftergifter till islam, vilket är det samma som stegvis kapitulation för sharia. Några partier har till och med sett till att fullfjädrade islamister nu sitter i Sveriges riksdag.

Det finns alltså övertygande dokumentation av MB:s strategier för versamheter som ytterst syftar till islamisering av västvärlden och alltför många exempel på att man hittills haft stor framgång med dessa strategier.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Nytt bottennapp för ”Människor och tro”

Så har det då hänt igen. MoT har åter igen publicerat ett grovt osakligt avsnitt, denna gång med anledning av en färsk bok av den holländska s.k. ”forskaren om islamofobi” Ineke van der Valk. Man inleder med och fortsätter konsekvent med att använda termen ”islamofobi” på ett okritiskt sätt och ofta som synonym till sakligt grundad islamkritik. Redaktionen borde vara medveten om att fobi betecknar en ”sjuklig tvångsföreställning” och välgrundad kritik mot den totalitära ideologin/religionen islam är i högsta grad befogad och därmed allt annat än uttryck för fobi.

Redan tidigt i avsnittet försöker man genom ”guilt by association” förknippa den islamkritiska rörelsen och dess företrädare som Geert Wilders med ren vandalism och ”våld mot muslimer och moskéer”. Man antyder t.o.m. att intellektuell kritik av islam skulle uppmuntra till sådana dåd.

Inslaget går sedan över i ett öppet angrepp på Geert Wilders och hans parti. Efter att ha nämnt ”hatbrottsrättegången” mot Wilders och något uttalande av honom om islam låter man Valk framföra att ”PVV-ledaren är på gränsen till antidemokratisk. Naturligtvis lämnas inget som helst belägg för detta påstående. Det Wilders har gjort är att använda sin demokratiska rätt och skyldighet att kritisera en totalitär och antidemokratisk ideologi. Islams totalitära karaktär har behandlats här.

Valk får sedan via den om islam uppenbarligen okunnige reportern framföra att tanken på ”islamofobi som ett slags rasistisk ideologi …” med ”negativa bilder av muslimer”. Här gör man till att börja med konststycket att förvandla ett sjukdomstillstånd till ideologi . Vidare är det så att Wilders och andra islamkritiker genomgående talar om islam och inte om ”muslimer”. Inte heller kan islamkritik betraktas som rasism eftersom islam inte är en ras utan en ideologi/religion. Hur kan det för övrigt komma sig att kritik av olika former av kristendom aldrig betecknas som rasism?

Det finns här inte utrymme att gå in på hela inslaget men det finns goda skäl att ta upp det som sades i slutet. Där återger reportern följande av Valks uttalande: Islamkritiken är delvis underbyggd av lögner och felaktiga generaliseringar men Valk menar också att det finns kritik baserad på fakta och pekar t.ex. på islams syn på kvinnor… ”. Naturligtvis gavs inte ett enda exempel på varken ”lögner” eller på ”felaktiga generaliseringar”.

Låt oss med detta i tanken gå tillbaka till rättegången mot Wilders. Redan hösten 2010 behandlade jag första delen av den. Med anledning av talet om lögn eller sanning som grund för islamkritiken finns det här anledning att återknyta till processen mot demokratins och yttrandefrihetens förespråkare Geert Wilders. Rättsprocessen var till stora delar rättsvidrig. Den och alls inte Wilders uttalanden var i strid mot demokratiska värden. Några exempel:

• Mycket få av Wilders vittnen godkändes av domstolen
• Domaren i den första omgången förklarades jävig och avsattes sedan han försökt påverka ett av Wilders vittnen
• Åklagaren ville lägga ned målet då det saknades grund för åtal

Hela åtalet byggde på ett antal uttalande av Wilders med bakgrund i Koranen och andra av islams ”heliga” skrifter. Under rättegången togs dessa uttalanden upp med de tre vittnena Wafa Sultan, prof. Jansen och dr. Admiraal. På punkt efter punkt bekräftade vittnena att Wilders uttalanden är i överensstämmelse med islam och dess källskrifter. Ett par exempel ur Professor Jansens vittnesmål får räcka:

Beträffande Wilders uttalande om islams mål att dominera.

”Från dessa texter uttalas verkligen viljan att dominera. Jag hänvisar också i detta sammanhang till en ledande bok, "Reliance av Traveller", i denna anges att det är en plikt för varje muslim att delta i kriget, tills Islam triumferar. I många predikningar, även i Nederländerna, sägs det att den västerländska civilisationen är ond och korrupt och måste störtas. Islam är stolt över förstörelsen av tidigare civilisationer såsom kristendomen i Mellanöstern och den zoroastriska civilisationen [i Persien]. Temat "förstöra" förekommer ofta i Koranen, handböcker om sharia och standardverk om islam. Alla otrogna samhällen måste omvandlas. Om det inte är med Koranen, så med klubban. Du måste kontakta en imam för lokalisering av detta sista citat. Jag läste det först i en sufi-tidning i Egypten, citatet tillskrivs Kalif Osman".

Sedan till sidan 5 [i stämningen], citat: "Denna bok uppviglar till hat och mord". Mr Jansen: "Ja. Den som läser tio sidor i Koranen kommer att se att detta är sant, så länge det gäller bara otrogna." Sedan på sidan 6 i stämningen, om Koranen och storleken på Kalle Anka [tidningen]. Mr Jansen svarar: "Det finns förstås verser som inte är hatiska. Omsorg om föräldralösa, allmosor. Om du skulle lämna ut alla hatiska verser från Koranen, skulle den vara betydligt tunnare. Då skulle ungefär en fjärdedel och en femtedel kvarstå."

Läs gärna hela vittnesmålet här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/11/expert-testimony-of-hans-jansen-at.html . Wafa Sultans vittnesmål finns här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/10/testimony-by-wafa-sultan-at-trial-of.html#more och Simon Admiraals här http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/10/testimony-of-simon-admiraal-at-geert.html

Det visar sig alltså att Wilders och vill jag hävda andras islamkritik alls inte bygger på ”lögner och felaktiga generaliseringar” utan på hårda fakta, vilket tydligt framgår av dessa under ed avgivna vittnesmål. Redaktionen för MoT borde skämmas för sin systematiskt bedrövliga faktakontroll och dokumenterade oförmåga att ställa relevanta följdfrågor.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Intervju med Ibn Warraq

Ibn Warraq är enligt min mening en av västvärldens mest framstående intellektuella. Han förenar ingående kunskaper och ett vetenskapligt sinnelag med stort mått av intellektuell integritet och akademisk hederlighet. Dessa är numera tyvärr sällsynta bland samtida s.k. ”intellektuella”.

Ett aktuellt inlägg på FaithFreedom tar upp utdrag från hans senaste bok ”Why the West is Best”. Ur inlägget saxar jag: ” Enligt Ibn Warraq har friheten blivit förrådd av de västerländska ”tjattrande” klasserna. "Många liberaler i väst, från regeringstjänstemän till akademiker och journalister, har misslyckats med att stå upp för våra grundläggande friheter utan har bedrivit eftergiftspolitik och självcensur. Det skamliga övergivandet av det principiella av många intellektuella som svar på fatwan mot Salman Rushdie var en föraning om vad som komma skulle".

Den islamiska lärde demolerar den så kallade "arabiska våren". "Jag är inte alls optimistisk om framtiden för demokratin i Mellanöstern, den arabiska våren bör döpas om till "Det muslimska brödraskapets vår". Det finns inget sådant som "moderat islamism". De islamistiska partierna har skickligt mata godtrogna västerländska journalister från Nicholas Kristoff till Thomas Friedman, och ännu mer lättlurade västerländska regeringar med lugnande ord hela tiden för att dölja deras verkliga syfte, inrättandet av en konstitution baserad på sharia och en teokratisk stat".

Läs gärna hela inlägget.

Jag vill ta tillfället i akt att rekommendera hans mest kända bok ”Why I am Not a Muslim”. Det är en faktaspäckad och mycket väldokumenterad bok och en bra inkörsport till verklig förståelse av islam. Själv köpte och läste jag den för ett antal år sedan. Jag har sedan läst om den och använder den flitigt som referens.

Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion

Förljugen imam ges klippkort på P1

Imamen Abd al Haqq Kielan framträdde i lördags åter i full frihet i programmet ”Tankar för dagen”. Det är mindre än en månad sedan han senast hördes där. Imamens inlägg präglas alltid av att de framförs med ett insmickrande röstläge samt naturligtvis av att de är bemängda med taqiyya och kitman, metoder sanktionerade i sharia för att genom lögner och utelämnanden främja islam. Jag skall nedan ge några tydliga exempel på detta ur hans senaste två inlägg.

Låt oss analysera följande avsnitt: ”Jag blev muslim när jag förstod att Koranen är Guds ord och att alltså Muhammed var Guds sändebud. Då insåg jag att det skulle var dåraktigt att tro på Gud men strunta i vad han säger, så jag bestämde mig för att börja be direkt”. Detta låter ju rimligt och ofarligt nog, men har fler bottnar än så.

Muhammed var inte bara Allahs ”sändebud” (bekräftat bara genom egen utsago) utan är dessutom enligt otaliga verser i Koranen varje muslims främsta förebild och exempel att efterlikna. ”Förebilden” beskrivs i sira och i hadither, men det är allt annat än en vacker bild, som framträder där. Under de tio åren i Medina begick ”profeten” upprepade gånger snart sagt varje tänkbart grovt brott. Exempel finns här. Det visar sig alltså att Muhammed är allt annat än en lämplig förebild annat än för terrorister.

När Kielan säger att: ”det vore dåraktigt att ... strunta i vad han [Gud] säger ...”, så nämner han bara den dagliga bönen av alla de befallningar Allah gav. Han utelämnar den befallning som av många ledande muslimer ses som den sjätte grundpelaren, nämligen skyldigheten för varje troende muslim att delta i jihad mot de otrogna. Denna skyldighet är hårt inskriven i såväl Koranen som hadither. Några exempel: ”Stridande är föreskrivet för dig” (K 2:216); ”Döda dem var än du finner dem” (K 4:89); ”Strid mot de otrogna till det yttersta” (K 9:36). Detta var bara tre av sammanlagt 164 verser, som avser blodig jihad.

Kielan menar att bönens ritual med ”pannan mot marken” är ”en ställning av yttersta ödmjukhet och underkastelse”. Ja det är väl bara symptomatiskt inom en kult där själva ordet islam betyder just underkastelse. Det skrämmande är att han frivilligt underkastar sig en grym och småaktig Allah och dennes kriminelle hantlangare Muhammed.

Den gode imamen säger sedan att ”profeten” ”på väg hem från en av de drabbningar, som muslimerna tvingades utkämpa under islams första tid” gjorde ett uttalande om ”det stora heliga kriget”. Om detta finns följande att säga. Den enda gång de tidiga muslimerna utkämpade en defensiv strid var ”Slaget vid befästningsgraven” februari 627 då Meckas armé under ett par veckor belägrade Yathrib i ett fåfängt försök att få stopp på Muhammeds ideliga överfall på karavaner. Alla andra strider, som företogs under ”profetens” 10 år i Yathrib var offensiva och syftade till att röva eller underkuva.

Hadithen om ”det stora heliga kriget” är enligt författaren av Umdat al-Salik (Reliance of the Travellor), Ahmad al-Misri, ”svag eller falsk” och ”inte auktoritativ” (RoT § o9.0). Denna uppfattning bestyrks av att jihad i al-Bukharis högt rankade hadither i 95 % av fallen avser blodig strid. Dessutom ägnar sig Koranen till 60 % åt de otrogna och inte åt religiösa frågor.

Kielan säger i sin senaste betraktelse att man efter den muslimska trosbekännelsen får del av ”alla rättigheter och skyldigheter”. Vilka rättigheter han avser är oklart, inte minst då Koranen är mycket sparsam med sådana. På rak arm kan jag bara erinra mig två tydliga rättigheter enligt Koranen. Det ena är att varje jihadist får vara med om att dela på fyra femtedelar av krigsbytet sedan Allah och hans sändebud tagit sin del (8:41). Det andra är att den som dör i jihad kommer direkt till paradiset (9:111).

Däremot är det ingen ända på alla skyldigheter, vilka omfattar allt från ”de fem pelarna”, det oavvisliga kravet på att delta i jihad (jämför ovan) till minutiösa detaljer om det dagliga livet.

I ett försök att framställa islam som medkännande talar han sedan om att ”tjäna sin nästa” och att ”leva … för medmänniskorna”. Det låter ju bra men han grundar inte detta på Koranen. Som mycket snävt definierar broder till att endast omfatta andra muslimer. Detta är tydligt i många verser i Koranen. ”Var hård mot de otrogna och god mot dina muslimska bröder” (48:29). ”Muslimen skall inte ta otrogna som vänner” (3:28, 4:89 m.fl.). Detta synsätt kontrasterar starkt mot den ”Gyllene regeln” i Nya testamentet och Jesu definition av nästan.

Den gamla damen Kielan citerar har därför helt rätt när hon säger: ”Tacka vet jag kristendomen”. Men imamen tar istället detta som intäkt för att ”islam måste … bli en svensk religion”. Inget kan vara mer fel än det. Sverige och svenskarna har inget som helst behov av islam och dess bigotteri, dess förakt för grundläggande mänskliga rättigheter, dess förtryck av såväl muslimer som otrogna. Ju mindre av islam desto bättre.

Kielan ser som sin uppgift efter 9/11 att mot bakgrund av bilden av ”politisk islam, islamism, terrorism” arbeta med ”att försvara den enkla, fredliga gammaldags islam”. Problemet är att det aldrig funnits någon fredlig islam. Åren i Yathrib (Medina) präglades av fördrivning av och folkmord på judar samt ständiga räder och anfall på närbelägna arabiska stammar. Direkt efter Muhammeds död fortsatte expansionen utanför arabiska halvön genom angrepp på Syrien, en attack som planerats av ”profeten” själv. De närmaste århundradena fortsatte den blodiga expansionen helt i Muhammeds anda. Historiker har beräknat att den islamiska imperialismen kostat minst 270 miljoner i döda, förutom alla de oräkneliga slavar som togs för att bl.a. fylla kalifers, sultaners och emirers harem. Mot bakgrund av historiska fakta är det faktiskt rimligt att hävda att islam är ett av de mest onda som drabbat mänskligheten.

Islam har aldrig varit fredlig. Islam är inget annat än en totalitär, våldsbejakande och förtryckande ideologi.

Jag finner det osmakligt att P 1 gång på gång ger utrymme för denna form av hårt vinklad och osaklig propaganda som inte kan bemötas. Det strider mot kravet på objektivitet i sändningstillståndet.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Sharias centrala roll inom islam

Insikt om sharia och dess avgörande betydelse är en förutsättning för att förstå islam. Denna insikt måste vi tillägna oss genom att dels härleda sharia ur islams normerande skrifter, dels genom vad de lärda inom islam uttryckt in i våra dagar. Islamiska lärda hävdar att den islamiska lagen, sharia, är perfekt, universell och evig. Låt oss därför börja med att analysera vad de grundar detta synsätt på.

Sharia utgår från Koranen och sunna, vilken i sin tur består av hadither och till viss del sira (biografier över Muhammed), som innehåller uttalanden och handlingar tillskrivna ”profeten”. Eftersom Koranen anses vara Allahs direkta och eviga ord kan ingen människa ändra den. Redan i trosbekännelsen måste varje muslim uttala att Allah är den ende guden och att Muhammed är hans profet. Därav följer att muslimen måste tro på Allahs ord, vilka finns i Koranen.

Varje bestämmelse eller enskild lag i sharia baseras på en referens i Koranen och/eller sunna.  Det är därför av vikt att se vad Koranen har att säga med relevans i detta sammanhang. Ett antal verser (5:44-45, 5:49) gör klart att allt skall dömas efter vad Allah uppenbarat. Den som avviker från detta är otrogen. Koranens ställning som underlag för lagen är därmed klarlagd, men hur kommer Muhammed in i bilden. Koranen har svar på det också. Ett stort antal verser i Koranen (3:32, 4:13, 5:92, 9:71 m.fl.) talar om vikten av att lyda Muhammed. En vers (4:80) säger t.o.m. ”att lyda Muhammed är att lyda Allah”. ”Profetens” ställning understryks av att han framhålls som förebild för varje muslim (33:21) och att han skall döma mellan muslimer (4:65). Sunna är den källa, som ger underlag för alla Muhammeds avgöranden i stort som i smått.

Sharia utvecklades under de först århundradena i konsensus (ijma) inom de olika lagskolorna (madhhab) som en syntes av Koranen och sunna eftersom ingendera ger ett fullständigt underlag för lagen. Dessa lagskolors giltighet har senare bekräftats av ledande lärda inom islam från al-Ghazali på 1000-talet och senast i Ammanbudskapet, vilket jag återkommer till senare.

”Reliance of the traveller” (nedan RoT) är en av de mest kända sammanställningarna av sharia som översatts till engelska. Den tillkom på 1300-talet och följer rättsskolan Shafi. Det berömda universitetet Al-Azhar i Kairo har certifierat översättningen, vilket borgar för dess autenticitet.

Vill man förstå islam och sharia är det nödvändigt att vara förtrogen med några viktiga grundsatser. Många har säkert hört försök att framställa islam som en tolerant religion. Man hänvisar då ofta till vers 2:256 i Koranen: ”Det finns inget tvång i religionen”. Detta är ett typiskt exempel på då man tillämpar en av dessa grundsatser genom att bortse från en annan. Regeln om abrogation finns i Koranen och därmed i sharia och innebär att en tidigare vers ersätts av en senare då de strider mot varandra. Regeln är så väl känd inom islamisk rättsvetenskap (fiqh) att de, som studerar sharia för att bli islamiska laglärda får lära sig allt vad som ersatts genom abrogation  och av vad. Nu råkar det vara så att den aktuella versen tillkom under det första året i Yathrib och före den definitiva brytningen med de judiska stammarna där. Redan i samma sura och än mer i senare suror finns ett stort antal verser med ett helt annat och betydligt blodigare innehåll i såväl ord som handling.

Den andra grundsatsen som tillämpas i exemplet är taqiyya (lögn, falskhet i syfte att främja islam) eller kitman (ljugande genom att utelämna), vilka är tillåtna eller rentav obligatoriska beroende på om målen är tillåtna eller obligatoriska (RoT r8.2 med hänvisning till al-Ghazali). Eftersom jihad för att underkuva de otrogna är obligatorisk för muslimer, är därför taqiyya obligatorisk och den tillämpas därför flitigt i utbyte med icke-muslimer.

Beträffande jihad har sharia följande att säga (RoT o9.0): ”Jihad betyder krig mot de otrogna…” och är skriftligt beordrat i ett antal verser i Koranen inklusive 2:216 ”Stridande är föreskrivet för er…”, 4:89, ”Döda dem var än ni finner dem” och 9:36, ”Strid till det yttersta mot de otrogna”. Koranen innehåller faktiskt 164 verser, som syftar på jihad i termer av militära expeditioner, stridande mot fiender eller fördelning av krigsbyten. Det skall erkännas att Koranen gör viss distinktion mellan å ena sidan otrogna i allmänhet och å andra sidan ”bokens folk” (judar och kristna), men skillnaden är hårfin.

Skvaller eller förtal har en särskild betydelse i sharia. ”Reliance of the traveller” ägnar ett helt kapitel åt frågan ((RoT r2.6), som fastslår att ”skvaller” inkluderar avslöjande av information som är misshaglig för islam eller muslimer, även om informationen är helt sann. Avslöjandet av all sådan ”känslig” information för icke-muslimer är strikt förbjuden. Tillsammans med taqiyya syftar detta till att skapa ett informationsövertag visavi icke-muslimer.

Det är i detta sammanhang intressant att se hur framträdande islamiska tänkare ser på sharia. Den laglärde Abdur Rahman I Doi skrev så här 1984: ”Hela det muslimska ummah lever under sharia under vilken varje medlem måste underkasta sig, med suveränitet endast tillhörande Allah”. Han tillade: ”Det är på grund av denna princip, som ummah har en härledd lagstiftande makt”.  Doi sade vidare: ”Sharia blev inte uppenbarad för begränsad tillämpning i en särskild tid. Den kommer att passa varje tidsålder. Den kommer att förbli giltig och fortsätta så till livets slut på jorden”

Muslimska Brödraskapets (MB) andlige ledare Yousuf al-Qaradawi var 2006 inne på liknande spår: ”Sharia kan inte ändras för att anpassas till skiftande mänskliga värden och normer”. Dessa herrars synsätt bekräftades 2004-2006 entydigt och i konsensus (ijma) i Ammanbudskapet av de främsta företrädarna för islams ledande grenar.

Under sharia gäller att:

·         Det finns ingen religionsfrihet

·         Det finns ingen yttrandefrihet

·         Det finns ingen åsiktsfrihet

·         Det finns ingen konstnärlig yttrycksfrihet

·         Det finns ingen pressfrihet

·         Det finns ingen jämlikhet mellan människor ˗ en icke-muslim, en kafir, är aldrig jämlik med en muslim

·         Det finns inget jämställt skydd under sharia för olika klasser av människor. Rätten är dualistisk med en uppsättning lagar för muslimska män och särskilda lagar för kvinnor och icke-muslimer

·         Det finns inga jämlika rättigheter för kvinnor

·         Kvinnor kan pryglas

·         En icke-muslim får inte bära vapen

·         Det finns ingen demokrati eftersom demokrati innebär att icke-muslimer är jämställda med muslimer

·         Vår författning är skapad av människor och dokument av okunnighet, jahiliya, som måste underordna sig sharia

·         Icke-muslimer dhimmis, tredje klassens medborgare

·         Alla regeringar måste styras av sharia

·         I motsats till allmän lag är sharia varken tolkningsbar eller möjlig att ändra

·         Det finns ingen ”gyllene regel”

Min slutsats av detta är att sharia och därmed islam är helt oförenlig med västerländsk demokrati. På den punkten är Yosuf al-Qaradawi faktiskt helt enig med mig enligt denna artikel Why is secularism incompatible with Islam?.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

Vad västvärlden inte förstått

Allt sedan tidigt i våras har dominerande media i väst basunerat den ena förhoppningsfulla rapporten efter den andra förknippade med det som kommit att kallas ”den arabiska våren”. Det ledande scenariot har varit och är att förment despotiska diktaturer kommer att ersättas av demokratier till folkets fromma. Under den senaste tiden har bilden radikalt börjat förändras i takt med att nya ledningar börjar ta form.

I Tunisien blev det islamistiska partiet Ennhada valets segrare, vilket enligt liberala krafter där inte bådar gott. I Libyen förklarade ledaren för övergångsregeringen, Mustafa Abdul Jalil, landet som befriat någon dag efter mordet på Ghadafi och passade samtidigt på att deklarera att landet konstitution och lagstiftning skall grundas på sharia. I Egypten pekar det mesta på att Muslimska brödraskapets parti kommer att dominera tätt följt av ett salafistiskt parti.

Jag har tidigare bland annat i inlägg som ”Filosofisk härdsmälta” och Intellektuellt ohederlig idyllisering av islamism” med hjälp av islamiska dokument visat att sharia och därmed islamism är helt oförenliga med liberal demokrati eftersom de förnekar de mänskliga rättigheter, som är nödvändiga för en fungerande demokrati.

I länder med övervägande muslimsk och då övervägande lågutbildad befolkning står inte valet mellan diktatur och demokrati utan mellan totalitär teokrati och upplyst elitokrati. De främsta skälen till detta är att dessa länder saknar demokratiska traditioner och institutioner samt att islam historiskt och doktrinärt har ett integrerat religiöst och politiskt ledarskap. Det är den tragiska sanningen. Till saken hör att islam är den mest repressiva av alla religioner, vilket starkt bidrar till regimens makt över den muslimska befolkningen.

Republiken Turkiet uppstod 1923 ur spillrorna av det sedan länge sönderfallande osmanska riket med Kemal Atatürk som dess förste president. Denne hade tidigt insett problemen med ett dominerande islamskt inflytande på staten och ledde därför den unga republiken i tydlig sekulär och västerländsk riktning med syfte att få till stånd utveckling och modernisering. Betydligt senare tillkom i länder som Egypten, Irak, Algeriet och Syrien regimer med tydliga sekulära drag trots att de tyvärr oftast blev totalitära. Gemensamt för dem alla var att ledarna insåg att sekulära samhällen var enda möjligheten för utveckling. De visste alla att det gamla osmanska kalifatet hade stagnerat p.g.a. islams förkvävande doktriner.

Ytterligare en historisk återblick är nödvändig för att förstå dagens situation. Den av Khomeini ledda revolutionen i Iran 1979 innebar att en fundamentalistisk shiamuslimsk regim kom till makten med åtföljande blodig repression mot oliktänkande inom landet. Dessa händelser initierade emellertid också en islamisk radikalisering i den huvudsakligen sunni-dominerade islamiska världen som något av en tävlan mellan shia och sunni om vilka, som är mest trogna mot islams dogmer. Detta har bl.a. lett till uppkomsten av ett antal radikala islamiska organisationer med avläggare även i västerländska länder. Mark Gabriel, en tidigare imam och lärare vid Al-Azhar i Kairo konstaterar i boken ”Islam and terrorism” att: ”Dessa rörelser blir gradvis en del av vår värld och deras mål är att ta över. De väntar ständigt på rätt förutsättning eller konflikt för att detta skall kunna ske”.

De flesta västerlänningar är dessvärre fundamentalt okunniga om islam. Detta gäller även svenska journalister. Sveriges radios korrespondent i området den med stora skygglappar försedda Cecilia Udén framhärdar enträget i försöken att utmåla Brödraskapet som ett slags ”moderat kraft” särskilt i jämförelse med salafisterna. Hade hon besvärat sig med att läsa deras motto eller stadgar eller för den delen läst vad dess förre chefsideolog, Syyid Qutb, eller den nuvarande, Yusuf al-Qaradawi, har att säga, borde hon kommit till en helt annan slutsats. I själva verket är de ideologiska skillnaderna mellan Brödraskapet och salafister mycket små. Denna journalist är så naiv att hon med hull och hår verkar svälja Brödraskapets notoriska taqiyya.

De senaste veckorna har vi sett att alltfler sekulära och kristna i Egypten uttrycker rädsla för att Muslimska brödraskapet och/eller salafisterna skall få ett dominerande inflytande efter det nu påbörjade valet. De befarar på goda grunder att den konstitution som skall tas fram kommer att styras av sharia. Uttalanden som gjorts av ledande egyptiska islamister pekar i den riktningen. Det vore naturligtvis mycket illa för Egypten och för hela regionen.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio