Ovärdig advokatyr om islam

 

Professorn Mohammad Fazlhashemis artikel (SvD 230803) lämnar mycket övrigt att önska och föranleder ett antal kritiska kommentarer. Redan ingressen är starkt förljugen med ett antal icke belagda påståenden om ”kritiska diskussioner”, ”öppenhet” och ”stöd för yttrandefrihet”. Man häpnar.

Inledningsvis talar han om traditionella uppfattningar om Koranen och sunna men menar att dessa är föreställningar som inte längre är giltiga. Han menar att ”den interna muslimska kritiken” vill reformera de gamla tolkningarna, men nämner inte hur detta skall gå till. Som stöd för sina teser lyfter han fram ett par liberala muslimska tänkare, men det är högst oklart vilket reellt inflytande, om än något, dessa har på utvecklingen inom islam. Det är väl känt att redan al Ghazali (1058-1111) lade locket på för nytänkande inom islam. Ammanbudskapet (i punkt 3) bekräftar att så är fallet.

När jag för ett par år sedan studerade islamologi vid Stockholms universitet lyftes på liknande sätt några ”liberala” författare fram i kurslitteraturen men jag har inte sett att dessa fått något bestående inflytande på islams utveckling.

Som vanligt när det gäller Mohammad Fazlhashemi undviker han att nämna Ammanbudskapet och Kairodeklarationen CDHRI) trots att dessa är centrala i sammanhanget då de fastställts på högsta nivå av OIC (Organisation of Islamic Cooperation) . Detta hans beteende har jag tidigare kommenterat här Freedom and reason: Islamologer, Kairodeklaration och Ammanbudskapet (nilsdacke.blogspot.com).  Han nämner naturligtvis inte heller OIC och dess centrala roll inom dagens islam.

CDHRI antogs redan 1990 och behandlar i 25 artiklar mänskliga rättigheter inom islam. Sharia nämns 16 gånger och i de två avslutande artiklarna sägs att alla mänskliga rättigheter (MR) skall underordnas sharia respektive att dessa rättigheter endast kan tolkas och förstås enligt sharia. Kortfattat innebär det att grundläggande MR som religionsfrihet och yttrandefrihet förvägras inom islam. CDHRI står därmed i direkt konflikt med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR).

Ammanbudskapet utarbetades i konsensus (ijma) av de främsta lärda inom islam och fastställer i tre punkter vad som gäller inom islam. Sedan man i Ammanbudskapet, vars giltighet bekräftats av OIC, enhälligt och entydigt slagit fast den centrala betydelsen av sharia inom islam behöver man inte längre i den nya versionen av Kairodeklarationen ständigt upprepa hänvisningar till sharia. I stället för man in andra formuleringar vilka har en liknande innebörd. I ingressen till CDHRI 2021119 talar man till exempel om att ”… skydda dessa rättigheter som de skyddas av islams lära;”. I nästa stycke talar man om ”ett värdigt liv i enlighet med islamiska värden och principer.”

Det framgår av dessa moderna dokument med all önskad tydlighet att Fazlhashemis tal om reformering av islam inte är annat än önskedrömmar eller fria fantasier. Sannolikt framför han dem i syfte att framställa islam i en bättre dager än den krassa verkligheten.

Islamologer, Kairodeklaration och Ammanbudskapet

 Delkursen Islamologi II vid Stockholms universitet avhandlar främst nutida islam. Jag finner det anmärkningsvärt att den anbefallda kurslitteraturen, som behandlar aktuella frågeställningar inom islam, inte med en stavelse nämner varken Kairodeklarationen http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html (CDHRI), ratificerad år 1990 av samtliga muslimska länder, eller Ammanbudskapet (AB) http://ammanmessage.com/. Det senare är undertecknat i ijma (konsensus) så sent som 2006 av de främsta lärda inom såväl sunni som shia och slår fast ett antal grunder för islam. Att helt bortse från dessa dokument framstår inte som särskilt seriöst och strider faktiskt mot grundläggande akademiska/vetenskapliga principer. De nämnda dokumenten berördes inte heller i någon av föreläsningarna under kursen.

Sedan jag år 2007 flyttat tillbaka till Sverige efter fyra år i England har jag (oftast tillsammans med en vän) bevistat ett stort antal föreläsningar om islam givna av erkända islamologer och religionsvetare. Ingen av dessa föreläsare har någonsin nämnt eller kommenterat något av dessa minst sagt aktuella dokument. Då man under frågestund tar upp dessa dokument och deras relation till mänskliga rättigheter och demokrati inom islam blir det oftast en besvärande tystnad följt av en krystad kommentar som avslöjar deras brist på intellektuell integritet.

De många föreläsningar jag lyssnat på karaktäriseras genomgående av försök att presentera en välpolerad bild av islam. Alla besvärande fakta göms undan efter bästa förmåga. En som är mästare på detta är professorn Mohammad Fazlhashemi. Han är en verklig expert när det gäller att tillämpa kitman d.v.s. att undanhålla en väsentlig del av sanningen.

Första gången jag lyssnade på honom och hade möjlighet att ställa en fråga beskrev han som vanligt islam i positiva termer. Min fråga gällde hur det han sagt gick ihop med det faktum att samtliga muslimska länder ratificerat Kairodeklarationen, vilken föreskriver att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia.

Han verkade störd av frågan och svarade något i stil med att det var ett problem men ville eller kunde inte utveckla svaret mer än så. Tyvärr är det lika dant med nästan alla dessa förståsigpåare med fina akademiska titlar. Man försöker gå som katten kring het gröt så snart det gäller en frågeställning som kan ses som negativt för islam. 

Jag ser fram mot den dag då någon av dessa forskare vågar kalla en spade för en spade.