Islam och hotet mot den västerländska demokratin 2,0

 

I det följande skall jag kortfattat sammanfatta min syn på islam samt ge ett antal exempel på hur den utgör ett allvarligt hot mot demokratin och därmed mot den västerländska civilisationen. Samtidigt är den det enskilt största hotet mot freden, vilket den varit allt sedan dess början.

Islam ― en totalitär ideologi

Strax efter terrorattackerna mot New York och Washington (9/11) och på liknande sätt efter terrordåden i London ett par år senare uttalade Bush och Blair att ”Islam is a religion of peace” och ”This has nothing to do with Islam”. Detta trots att förövarna tydligt hänvisat till just Islam och att dåden var helt i linje med islams föreskrifter så som de framgår av Koranen, sunna och sharia. Deras uttalanden måste räknas bland världshistoriens grövsta lögner. Trots det ser jag uttalandena som en tes mot vilken jag avser att formulera en antites. Den följer här:

”Islam är en totalitär, teokratisk antidemokratisk och antiliberal ideologi som motsätter sig grundläggande mänskliga rättigheter. Islam förtrycker sina egna kvinnor genom särskilda regler och den behandlar anhängare av andra religioner vilka lever under islamiskt styre som andra klassens medborgare (dhimmies) med särskild skatt och under diskriminerande regler.”

Jag grundar denna antites på Koranen, sunna och sharia (vilken i huvudsak är en syntes av Koranen och sunna) samt på regler som tillkom under de första kaliferna och officiella dokument från OIC (Organisation of Islamic Cooperation) vilken representerar samtliga muslimska länder. 

Yusuf al-Qaradawi var i många år och fram till sin död hösten 2022 en av de främsta och mest lärda inom islam. Hans uttalanden var ofta vägledande för den islamska världen. Et av hans många kända uttalanden är detta: ”Eftersom islam är ett omfattande system av dyrkan (Ibadah) och lagstiftning (Sharia) innebär godkännande av sekularism övergivande av sharia, ett förnekande av den gudomliga vägledningen och ett förkastande av Allahs förelägganden”. Detta är ett klart avståndstagande från demokrati.

På liknande sätt uttalar sig det högsta ledarskapet inom. OIC i Kairodeklarationen som förvägrar

Åsikts- och yttrandefrihet

Religionsfrihet

Kvinnans och mannens likhet inför lagen

Icke-muslimers likhet inför lagen (jfr dhimmi)

Och därmed demokrati.

Med detta kan min antites anses vara styrkt.

Denna totalitära och repressiva karaktär hos islam bekräftas av ett annat uttalande av Qaradawi: ”Om det inte fanns något dödsstraff för avfall, skulle det inte finnas någon islam.”

Islam har sedan början och helt enligt sina ”heliga” skrifter strävat efter dominans och herravälde över andra religioner och folk. Det främsta verktyget för att uppnå detta är och har varit jihad, strid mot de otrogna. Att delta i denna är enligt sharia en obligatorisk skyldighet. Jihad är så viktig inom islam att den nämns 110 gånger i Reliance of the Traveller (RoT) vilken är en auktoriserad översättning till engelska av sharia enligt shafi-skolan.

Jihad i betydelsen fysisk strid mot de otrogna var under många hundra år en mycket framgångsrik strategi i Asien såväl som i Europa och ledde till att islam kunde lägga under sig stora delar av tidigare kristna, hinduiska och buddistiska områden. Denna typ av jihad fortsatte under osmanerna fram till slaget vid Wien 1683, som vanns av de kristna under ledning av den polske kungen och hans kavalleri. Det inledde nedgången av det osmanska imperiet. I Asien upphörde denna typ av jihad i och med det brittiska maktövertagandet i Indien.

Detta inledde en lång period av militär svaghet för islam i förhållande till västmakterna. Detta ledde inte till att de långsiktiga målen enligt Koranen avskrevs. Efter andra världskriget växte islams inflytande tack vare enorma oljeinkomster genom tillämpning av västerländsk teknologi. Man behövde utveckla en ny strategi för att i den rådande situationen nå de islamiska målen.

Det första steget som togs var att i september 1969 bilda OIC (Organisation of Islamic Conference med syftet att samverka för gemensamma mål och intressen. År 2011 ändrades det officiella namnet till Organisation of Islamic Cooperation. OIC utgör idag det största röstblocket inom FN.

Nästa steg var att med utgångspunkt i islams ideologi utveckla metoder/strategier för att stärka islams inflytande i världen. 

Det är viktigt att hålla i minnet att lögnen är ett viktigt vapen inom islam. Enligt sharia är det tillåtet att ljuga om syftet är tillåtet enligt sharia och obligatoriskt att ljuga om syftet enligt sharia är obligatoriskt. Eftersom jihad är obligatorisk är det alltså obligatoriskt att ljuga för att främja jihad.

Glöm aldrig att islam är en totalitär ideologi som med alla medel strävar efter dominans enligt Koranen och sharia. Den är det största hotet mot fred och demokrati.

”Muslimer är Islams första offer. Att befria en Muslim från hans religion är den största tjänst man kan göra honom!” Den franske filosofen Ernest Renan.

Exempel på framgångsrika strategier för att stärka islams inflytande redovisas nedan.

Betecknande för följande avsnitt är: ”Det som sker bakom det som synes ske.”

Migration kombinerat med infiltration

Strategin går ut på att migrera till otrognas länder och där infiltrera befintliga organisationer. Den har med framgång tillämpats i USA och många länder i Europa. Det finns sedan länge en väl dokumenterad och utmejslad strategi för hur denna form av ”stealth jihad” skall genomföras (se sida 206 i min bok islamunderslojan.wordpress.com). Man talar där om metoden som en ”grand jihad” (storslagen jihad).

Strategin sammanfattas i ett ”Förklarande Memorandum” (Appendix II till boken Shariah the threat to America sida 277-278). Där sägs:

”Vi måste också samla och ta med oss "element" av det allmänna strategiska målet för rörelsen i Nordamerika och jag kommer med avsikt att upprepa dem numrerat.

[l - Etablera en effektiv och stabil islamisk rörelse ledd av det muslimska brödraskapet.

2 - Adoptera muslimers mål nationellt och globalt.

3 - Utöka den observanta muslimska basen.

4 - Ena och styra muslimernas ansträngningar.

5 - Presentera islam som ett civilisationsalternativ

6 - Stödja upprättandet av den globala Islamiska staten var den än är].

– Det måste understrykas att det har blivit tydligt och tydligt känt att alla är överens om att vi måste "etablera" eller "aktivera" Islam och dess rörelse i denna del av världen.

- Därför måste en gemensam förståelse av innebörden av etablering eller möjliggörande antas, genom vilken och på vilken grund vi förklarar det allmänna strategiska målet med dess sex delar för MB i Nordamerika.”

Där sägs även följande: ”Ikhwan (Muslimska Brödraskapet (MB)) måste förstå att deras arbete i Amerika är ett slags storslaget jihad i att eliminera och förstöra den västerländska civilisationen inifrån och "sabotera" dess eländiga hus med deras händer och de troendes händer så att det elimineras och Guds religion vinner över alla andra religioner.”

Det bör framhållas att detta ”Memorandum” har godkänts som bevis av en hög domstol i USA.

Boken Shariah the threat to America ger en bra översikt över hur framgångsrik den islamiska infiltrationen varit i USA. Där redovisas hur islamistiska nätverk som CAIR är väl etablerade och har trängt ända in i Vita huset. I appendix II finns den strategi jag talar om ovan, godkänd av det högsta ledarskapet inom Muslimska Brödraskapet (MB). Islamisterna är väletablerade på olika nivåer inom Biden-administrationen helt enligt ett vallöfte.

På liknande sätt har islam etablerat starka brohuvuden i flera länder i Europa, inte minst i Sverige. Här finns ett antal s.k. utanförskapsområden med islamsk dominans. Infiltrationen av etablerade politiska partier har delvis varit framgångsrik. Man har lyckats få in ett antal etablerade islamister i Riksdagen representerande flera olika partier. Under flera år satt en fullfjädrad islamist, Kaplan, som minister i den socialdemokratiskt ledda regeringen. Aningslösheten är uppenbarligen obegränsad.

Den tidigare ansvarslösa invandringspolitiken har i betydande grad främjat den islamistiska strategin och samtidigt försatt Sverige i ett synnerligen prekärt läge med stora utanförskapsområden där en stor del av den invandrade befolkningen är arbetslös och lever på bidrag från majoriteten. Ansvariga politiker har inte förstått eller velat förstå att invandrande muslimer av ideologiska skäl inte vill låta sig integreras i ett ”otroget” samhälle.

Som en följd av denna orimligt stora migration har det i flera länder, inte minst i Sverige uppstått en grov brottslighet som naturligtvis också bidrar till att destabilisera landet.

Islam har i sig själv flera av de viktiga förutsättningarna för att göra denna strategi möjlig, nämligen stark kontroll över sina kvinnor vilket leder till höga födelsetal i aktuella islamiska utvecklingsländer. Det stora födelseöverskottet leder till kraftiga befolkningsöverskott, vilket man försöker lösa med migration till främst europeiska länder. Ni tror väl inte att de oljerika muslimska länderna i Mellanöstern är benägna att ta emot några av sina muslimska systrar eller bröder? Naturligtvis inte. Den övergripande islamiska strategin går ju ut på att infiltrera och därmed försvaga otrogna länder.

Sverige och många andra västländer har sedan 60-talet gett enorma summor i s.k. utvecklingsbistånd, vilket sägs ha syftat till utveckling och demokratisk utveckling. Någon sådan har vi dock inte sett röken av. Biståndet har i stället använts till att befästa totalitära regimer och finansiera en ohållbar befolkningsutveckling. Den senare är i sig en betydande miljöbov.

Sverige har i vanlig ordning naivt och utan seriös analys strävat efter att vara bäst i klassen vad gäller biståndet. Detta har genom åren kostat svenska medborgare många miljarder av surt förvärvade skattepengar till oklar nytta. I början fanns viss kontroll över hur biståndet användes men det ansågs vara diskriminerande mot mottagarländer varför reglerna ändrades så att dessa fick ett mer direkt inflytande över biståndets fördelning. Man överlämnade till totalitära regimer att hantera svenska skattemedel.

Biståndet styrdes under många år inte av belagda behov utan av 1 %-målet som röstades igenom i Riksdagen utan seriös debatt. Godhetssyndromet har fått råda alltför länge.

Naiviteten saknar gräns.

Biståndet har lett till uppkomsten av en biståndsindustri och ett biståndsfrälse. Det senare kan leva på en betydligt högre nivå och med en standard de inte kunnat drömma om i sina hemländer. Själva kallar de sig biståndsarbetare.

Svenska beslutfattare, som låtit detta pågå under många år borde gömma sig under mattan och skämmas över sin naivitet och okunskap.

Islam, mänskliga rättigheter och FN

Låt mig börja med mänskliga rättigheter. Företrädare för islam förstod tidigt att FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter, UDHR, på ett antal punkter står helt i strid med ett antal grundläggande regler inom islam. Därför tog man år 1990 fram och fastställde en egen deklaration om mänskliga rättigheter nämligen Kairodeklarationen (CDHRI) vilken i 25 artiklar klargör vad som gäller i detta avseende inom islam.

De två sista artiklarna klargör att alla mänskliga rättigheter skall underställas sharia och att de endast kan tolkas enligt sharia. Det innebär i klartext adjöss med mänskliga rättigheter. Kom ihåg att OIC har fastställt dessa dokument. Det är alltså OIC som i sina dokument definierat islam som islamism. Kairodeklarationen mötte ingen påtaglig reaktion från FN trots att den uppenbart strider mot en av dess grundläggande principer.

År 2006 sjösattes under FN:s generalförsamling en ny organisation för mänskliga rättigheter inom FN, nämligen UNHRC eller FN:s råd för mänskliga rättigheter, Samtidigt invaldes den första omgången ledamöter i rådet däribland ett antal representanter för islamiska diktaturstater.

Den kände svenske diplomaten Jan Eliasson var då ordförande i Generalförsamlingen. Han råkar även vara min kurskamrat från Sjökrigsskolan. Jag skrev ett brev till honom som ordförande i Generalförsamlingen, men fick inget svar. Något år senare lämnade jag över en kopia av brevet till honom då vi sågs i Stockholm.

Vid ett senare tillfälle sade jag till honom att ”Du offrade de mänskliga rättigheterna på diplomatins altare.”

FN har i många år stillatigande accepterat CDHRI och låtit OIC:s representanter vara medlemmar i UNHRC och andra styrande organ inom FN. Organisationen kan alltså inte ens försvara sin egen främsta deklaration om mänskliga rättigheter. Detta visar att FN tyvärr idag är en genomkorrupt organisation dominerad av allt annat än demokratiska stater. Staterna med fungerande demokrati är numera tyvärr en liten minoritet. Detta visar sig även i att FN alltför ofta agera i strid mot de demokratiska ländernas intressen.

Samtidigt är det så att demokratiska stater genom OEDD-DAC och EU står för huvuddelen av finansieringen av FN. De demokratiska länderna finansierar således en organisation som på många sätt motarbetar deras intressen. Här är det berättigat att tala om ”nyttiga idioter”.

 

IPCC och klimatet

Nyligen publicerades på Klimatupplysningen ett gediget, sakligt och klarläggande inlägg. Det finns god anledning att kommentera det.

I Sverige och inom EU hänvisas ofta till det s.k. Parisavtalet som i juridisk mening alls inte är ett avtal. Det är endast en politisk överenskommelse (agreement). Studerar man det finner man att det tydligt har udden riktad mot Västvärlden (USA, Kanade EU, UK, Australien och Nya Zeeland samt Norge och Schweiz). Denna skall tvingas till betydande minskningar av CO2-usläpp vilket allvarligt påverkar ekonomi och infrastruktur. Västvärlden har redan minskat sitt utsläpp av CO2 medan övriga delar av världen, inte minst Kina, ökat sina utsläpp. Samtidigt skall Västvärlden betala betydande belopp till s.k. utvecklingsländer vilket ytterligare kommer att försvaga Väst.

Som av en händelse råkar de nämnda länderna inom Västvärlden också vara de länder i världen som har bäst fungerande demokrati och som i högst grad bidragit till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen i världen och därmed till det relativa välstånd som råder i världen. Detta sticker naturligtvis i ögonen på totalitära stater.

Överenskommelsen bygger på narrativet från IPCC att koldioxid är den dominerande orsaken till den påstådda klimatförändringen. Uttalanden från IPCC sägs vara vetenskapligt grundade men det är en sanning med betydande reservation. Som ett slags alibi ägnar sig AG 1 åt fysikalisk vetenskap men den sammanfattning (SPM) som ges ut hanteras av den politiskt sammansatta och överordnade delen av IPCC som alltför ofta reviderar slutsatser från AG 1. Sorgligt nog domineras Världen och FN inte av demokratier utan av totalitära stater. Det enskilt största röstblocket inom FN är faktiskt OIC (Organisatiom of Islamic Cooperation) som uttalat står för en totalitär teokrati.

Om man på allvar menar att CO2 är den största klimatboven borde logiskt sett alla stora utsläppare förmås att minska dessa. Men så är det inte enligt gällande överenskommelser. Den enskilt största utsläpparen av koldioxid, Kina, tillåts bygga ut sin produktion av kolkraft under flera decennier medan Västvärlden skall straffas enligt ovan. Detta är enligt min mening sakligt helt ologiskt.

Syftet är åter att allvarligt försvaga Västvärlden.

Till sist en retorisk fråga. Klimatupplysningen har upprepade gånger bl.a. här Det finns ingen klimatkris - Klimatupplysningen hänvisat till ett stort antal meriterade internationella forskare som klart uttalat att det inte finns någon klimatkris. Hur kan det komma sig att dessa uppgifter aldrig förekommer i våra vanliga media?

Det är minst sagt anmärkningsvärt att EU och dess fisförnäma ledning så i grunden låtit sig luras av världens totalitära stater.

Kampanjer mot kärnkraft

Detta avsnitt baseras på en del obestridliga fakta och på några indicier.

I samband med oljekriserna på 70-talet insåg många länder i Europa, bland dem Sverige, att man var alltför beroende av oljan för sin energiförsörjning Utbyggnaden av kärnkraft hade redan påbörjats men fick nu förnyad aktualitet. I Sverige byggdes och driftsattes totalt 12 reaktorer varav den sista i mitten av 80-talet Detta ledde till att Sverige då hade ett energisystem för el- och värmeproduktion som i allt väsentligt var fossilfritt och baserat på vatten- och kärnkraft. Det var ett stabilt system som gav pålitlig energi till lågt pris.

Även i Tyskland och Frankrike byggdes kärnkraft i betydande omfattning. Utbyggnaden av kärnkraft i Europa sågs naturligtvis inte med blida ögon av oljeproducenterna inom OPEC då den tog bort en del av en lukrativ marknad.

Redan i mitten av 70-talet fanns ett motstånd mot kärnkraften främst inom Centerpartiet. Sedan Miljöpartiet grundats i början på 80-talet ökade motståndet mot kärnkraften. Olyckan med kärnkraftverket i Harrisburg spädde på motståndet trots att inte en enda människa omkom. De två reaktorerna i Barsebäck stängdes 1999 och 2005 av renodlat politiska skäl långt före deras tekniska och ekonomiska livslängd. Detta var inget annat än ren kapitalförstöring riktad mot väsentlig infrastruktur.

Under åren har det bedrivits ett antal kampanjer mot kärnkraften i Sverige. Under ett antal år har kärnkraftsmotståndet anförts av Miljöpartiet som trots dess litenhet lyckats få betydande inflytande som vågmästare i flera regeringar i vilka de systematiskt motarbetat kärnkraften. De har där varit drivande bakom ett antal beslut som ledde till att numera hälften av de en gång 12 reaktorerna avvecklats. Därmed har landets ekonomi och infrastruktur allvarligt skadats.

I Tyskland har numera all kärnkraft avvecklats vilket tvingat landet att aktivera gamla kolkraftverk för att försöka hantera en minst sagt besvärlig energisituation som skadat industrin och ekonomi.

Nu hör det till saken att en klar majoritet av medlemmarna av OPEC även är medlemmar av OIC. Dessa har med hög sannolikhet starkt bidragit ekonomiskt, naturligtvis via ombud, till olika kampanjer mot kärnkraft. Eftersom avveckling av kärnkraft främst drabbar ekonomi och infrastruktur inom demokratier så är dessa omfattande kampanjer ytterligare en form av ”grand jihad”.

Slutord

Det är mer än hög tid att världens demokratiska stater på allvar analyserar alla de aktiviteter som pågår i världen och som alla syftar till att alvarligt försvaga världens demokratier för att bereda vägen för olika antidemokratiska regimer med medlemmarna av OIC i spetsen och deras antidemokratiska totalitära ideologi.

Västvärlden har i många år ställts i skamvrån för vad som hände under den västerländska kolonisationen. Visst begicks ett antal förfärliga övergrepp, men samtidigt byggdes en för dåtiden modern infrastruktur och överfördes modern teknologi till kolonierna i Afrika och Asien. Tyvärr har många av dessa länder inte förmått underhålla viktiga delar av denna infrastruktur. Jag har själv flera gånger i Pakistan sett hur man med enkla metoder försöker reparera infrastruktur som håller på att falla samman.

Det måste framhållas någon kommentar om den islamiska kolonisationen som inleddes strax efter profetens död år 632 och pågår än i våra dagar. Till en kostnad av flera hundra miljoner döda, miljontals slavar (varav många sexslavar för att bemanna kalifers och emirers harem), omfattande förtryck och förstörelse av ovärderliga kulturarv erövrades och förtrycktes bland annat tidigare kristna områden i Mellanöstern, Nordafrika och Europa samt tidigare hinduiska och buddistiska områden i Sydasien och Sydostasien.

Jämfört med detta är den relativt kortvariga västerländska kolonisationen närmast att se som en mild västanfläkt.

Varför hör vi aldrig något om den grymma och förödande islamiska kolonisationen?

Det är hög tid att demokratierna i Väst lämnar de påklistrade skuldkänslorna bakom sig och rakryggat och med stolt självförtroende står upp för demokratin och för allt gott dessa demokratier bidragit med i världen.

Sällan eller aldrig ser man våra politiker, kulturpersoner akademiker eller journalister ta upp och analysera dessa allvarliga problem. De måste snarast vakna från sin intellektuella dvala!

 

Islam, mänskliga rättigheter och FN

 

Islam tillämpar ett antal framgångsrika strategier för att stärka islams inflytande i Väst demokratier. Exempel på sådana redovisas nedan.

Betecknande för följande avsnitt är: ”Det som sker bakom det som synes ske.”

Islam, mänskliga rättigheter och FN

Låt mig börja med mänskliga rättigheter. Företrädare för islam förstod tidigt att FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter, UDHR, på ett antal punkter står helt i strid med ett antal grundläggande regler inom islam. Därför tog man år 1990 fram och fastställde en egen deklaration om mänskliga rättigheter nämligen Kairodeklarationen (CDHRI) vilken i 25 artiklar klargör vad som gäller i detta avseende inom islam.

De två sista artiklarna klargör att alla mänskliga rättigheter skall underställas sharia och att de endast kan tolkas enligt sharia. Det innebär i klartext adjöss med mänskliga rättigheter. Kom ihåg att OIC har fastställt dessa dokument. Det är alltså OIC som i sina dokument definierat islam som islamism. Kairodeklarationen mötte ingen påtaglig reaktion från FN trots att den uppenbart strider mot en av dess grundläggande principer.

År 2006 sjösattes under FN:s generalförsamling en ny organisation för mänskliga rättigheter inom FN, nämligen UNHRC eller FN:s råd för mänskliga rättigheter, Samtidigt invaldes den första omgången ledamöter i rådet däribland ett antal representanter för islamiska diktaturstater.

Den kände svenske diplomaten Jan Eliasson var då ordförande i Generalförsamlingen. Han råkar även vara min kurskamrat från Sjökrigsskolan. Jag skrev ett brev till honom som ordförande i Generalförsamlingen, men fick inget svar. Något år senare lämnade jag över en kopia av brevet till honom då vi sågs i Stockholm.

Vid ett senare tillfälle sade jag till honom att ”Du offrade de mänskliga rättigheterna på diplomatins altare.”

FN har i många år stillatigande accepterat CDHRI och låtit OIC:s representanter vara medlemmar i UNHRC och andra styrande organ inom FN. Organisationen kan alltså inte ens försvara sin egen främsta deklaration om mänskliga rättigheter. Detta visar att FN tyvärr idag är en genomkorrupt organisation dominerad av allt annat än demokratiska stater. Staterna med fungerande demokrati är numera tyvärr en liten minoritet. Detta visar sig även i att FN alltför ofta agera i strid mot de demokratiska ländernas intressen.

Samtidigt är det så att demokratiska stater genom OEDD-DAC och EU står för huvuddelen av finansieringen av FN. De demokratiska länderna finansierar således en organisation som på många sätt motarbetar deras intressen. Här är det berättigat att tala om ”nyttiga idioter”.

 

Ovärdig advokatyr om islam

 

Professorn Mohammad Fazlhashemis artikel (SvD 230803) lämnar mycket övrigt att önska och föranleder ett antal kritiska kommentarer. Redan ingressen är starkt förljugen med ett antal icke belagda påståenden om ”kritiska diskussioner”, ”öppenhet” och ”stöd för yttrandefrihet”. Man häpnar.

Inledningsvis talar han om traditionella uppfattningar om Koranen och sunna men menar att dessa är föreställningar som inte längre är giltiga. Han menar att ”den interna muslimska kritiken” vill reformera de gamla tolkningarna, men nämner inte hur detta skall gå till. Som stöd för sina teser lyfter han fram ett par liberala muslimska tänkare, men det är högst oklart vilket reellt inflytande, om än något, dessa har på utvecklingen inom islam. Det är väl känt att redan al Ghazali (1058-1111) lade locket på för nytänkande inom islam. Ammanbudskapet (i punkt 3) bekräftar att så är fallet.

När jag för ett par år sedan studerade islamologi vid Stockholms universitet lyftes på liknande sätt några ”liberala” författare fram i kurslitteraturen men jag har inte sett att dessa fått något bestående inflytande på islams utveckling.

Som vanligt när det gäller Mohammad Fazlhashemi undviker han att nämna Ammanbudskapet och Kairodeklarationen CDHRI) trots att dessa är centrala i sammanhanget då de fastställts på högsta nivå av OIC (Organisation of Islamic Cooperation) . Detta hans beteende har jag tidigare kommenterat här Freedom and reason: Islamologer, Kairodeklaration och Ammanbudskapet (nilsdacke.blogspot.com).  Han nämner naturligtvis inte heller OIC och dess centrala roll inom dagens islam.

CDHRI antogs redan 1990 och behandlar i 25 artiklar mänskliga rättigheter inom islam. Sharia nämns 16 gånger och i de två avslutande artiklarna sägs att alla mänskliga rättigheter (MR) skall underordnas sharia respektive att dessa rättigheter endast kan tolkas och förstås enligt sharia. Kortfattat innebär det att grundläggande MR som religionsfrihet och yttrandefrihet förvägras inom islam. CDHRI står därmed i direkt konflikt med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR).

Ammanbudskapet utarbetades i konsensus (ijma) av de främsta lärda inom islam och fastställer i tre punkter vad som gäller inom islam. Sedan man i Ammanbudskapet, vars giltighet bekräftats av OIC, enhälligt och entydigt slagit fast den centrala betydelsen av sharia inom islam behöver man inte längre i den nya versionen av Kairodeklarationen ständigt upprepa hänvisningar till sharia. I stället för man in andra formuleringar vilka har en liknande innebörd. I ingressen till CDHRI 2021119 talar man till exempel om att ”… skydda dessa rättigheter som de skyddas av islams lära;”. I nästa stycke talar man om ”ett värdigt liv i enlighet med islamiska värden och principer.”

Det framgår av dessa moderna dokument med all önskad tydlighet att Fazlhashemis tal om reformering av islam inte är annat än önskedrömmar eller fria fantasier. Sannolikt framför han dem i syfte att framställa islam i en bättre dager än den krassa verkligheten.

Det finns ingen påve inom islam

 

Rubrikens påstående används ofta i debatten för att hävda att det saknas en samlad linje inom islam vad gäller religionens elementa. Det kan ytligt sett sägas vara sant men resonemanget innehåller ett antal grova förenklingar och bortseende från väsentliga fakta.

För det första kan påven bara ses som representant för en begränsad del av kristenheten och en ännu mindre del av det övriga religiösa livet utanför islam. Hans inflytande över världens religiösa liv och regelverk är därför inte särskilt betydande.

För det andra visar resonemanget på stora brister i kunskap och insikter om islam. Det finns nämligen inom islam några politiska och religiösa institutioner, vilka väger tyngre än varje påve. En viktig sådan institution är Organisation of Islamic Cooperation (OIC) i vilken samtliga muslimska länder och den Palestinska myndigheten är medlemmar. Det var OIC som utarbetade och år 1990 fastställde Kairodeklarationen, The Cairo Declaration on Human Rights in Islam (CDHRI), vilken senare ratificerades av medlemsländerna.

En analys av Kairodeklarationen finns här Islam, Kairodeklarationen och mänskliga rättigheter?.

En annan viktig institution inom islam är ijma , som noga regleras i sharia (se bok b och o). Den mest erkända översättningen av sharia finns här Reliance of The Traveller (catheyallison.com) (RoT). Ijma definieras enligt följande:

B7.1 Vetenskaplig konsensus (ijma) är enigheten mellan alla mujtahids (def: o22.1(d )) bland muslimerna som existerar vid en viss period efter Profetens död (Allah välsigna honom och ge honom fri d) om ett särskilt utslag angående en fråga eller händelse. Det kan från detta dras slutsatsen att de väsentliga delarna av vetenskaplig konsensus är fyra, utan vilken det är ogiltigt:

(a) att ett antal mujtahids existerar vid en viss tid:

(b) att alla mujtahids bland muslimerna i den period då saken eller händelsen inträffar är överens om sitt beslut, oavsett land, ras eller grupp, fast icke- mujtahids har ingen betydelse;

(c) att varje mujtahid presenterar sin uppfattning om saken på ett tydligt sätt, vare sig verbalt, genom att ge ett formellt rättsligt yttrande om den, eller i praktiken, genom att ge ett rättsligt beslut i ett rättsfall om det;

(d) och att alla mujtahids är överens om utslaget, för om en majoritet av dem är överens, effektueras inte konsensus, oavsett hur få de är som motsäger det, eller hur många som instämmer.

B7.2 När de fyra nödvändiga kraven för konsensus existerar, är det överenskomna utslaget en auktoritativ del av den heliga lagen som det är obligatoriskt att lyda och olagligt att inte lyda. Inte heller kan mujtahids av en efterföljande epok göra saken till föremål för ny ijtihad eftersom avgörandet om det, verifierat av vetenskaplig konsensus, är ett absolut rättsligt beslut som inte tillåter att det överträds eller ogiltigförklaras.

I o22.1(d ) fastslås de omfattande och detaljerade kunskaper som krävs hos en mujtahid. Punkterna (9) och (10) bekräftar den centrala betydelsen av abrogation.  Efter att ha redovisat ett antal olika bevis för att så är fallet slår man i B5.0 fast att regeln om att följa de lärdas utslag.

Det är uppenbart att reglerna för ijma och för mujtahid är omfattande och stränga. Nu kan måhända någon invända att det är gammalt (början av 800-talet) och inte längre är giltigt. Att så inte är fallet bekräftas av Ammanbudskapet (2004-2006) Amman Message – The Official Site undertecknat i, just det, ijma av de främsta lärda inom sunni och shia. Budskapet sammanfattas i tre punkter.

Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.

1. Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.

Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.

2. Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.
3. Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.

Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds budskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.

Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad (ändringar). Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Detta bekräftas av att giltigheten hos den asharitiska skolan erkänns i Ammanbudskapet. Enligt denna skola är måttet för gott och ont i all lagstiftning den heliga lagen enligt Allah och hans budbärare medan förnuftet förkastas (RoT a1.3- a1.4).

Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus, ijma, för hela den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:

1. den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
2. detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
3. det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.

En analys av Ammanbudskapet finns här Freedom and reason: 2009 (nilsdacke.blogspot.com) .

 

Sammanfattning och konsekvenser.

Koranen poängterar att den troende inte kan välja och vraka utan måste acceptera den i sin helhet Det inkluderar naturligtvis alla de många verser som har ett politiskt budskap Med hat och hot riktat mot ”de otrogna”, som skall underkuvas till att acceptera islam. Koranen 9:29 och många andra har just det budskapet och det bekräftas i sharia (O9.0 JIHAD). Eftersom Ammanbudskapet och Kairodeklarationen antagits i ijma av de främsta inom såväl sunni som shia måste det anses representera mainstream islam. Alla försök att skydda islam genom att försöka tala om ”politik islam” eller ”islamism” saknar alltså saklig grund. Som Erdogan uttryckte det för ett antal år sedan: ”There is no moderate or immoderate Islam. Islam is Islam and that’s it.”

Sedan är det viktigt att skilja på islam och muslimer eftersom många ”muslimer ” inte är benägna att följa alla islams regler.

Islamologer, Kairodeklaration och Ammanbudskapet

 Delkursen Islamologi II vid Stockholms universitet avhandlar främst nutida islam. Jag finner det anmärkningsvärt att den anbefallda kurslitteraturen, som behandlar aktuella frågeställningar inom islam, inte med en stavelse nämner varken Kairodeklarationen http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html (CDHRI), ratificerad år 1990 av samtliga muslimska länder, eller Ammanbudskapet (AB) http://ammanmessage.com/. Det senare är undertecknat i ijma (konsensus) så sent som 2006 av de främsta lärda inom såväl sunni som shia och slår fast ett antal grunder för islam. Att helt bortse från dessa dokument framstår inte som särskilt seriöst och strider faktiskt mot grundläggande akademiska/vetenskapliga principer. De nämnda dokumenten berördes inte heller i någon av föreläsningarna under kursen.

Sedan jag år 2007 flyttat tillbaka till Sverige efter fyra år i England har jag (oftast tillsammans med en vän) bevistat ett stort antal föreläsningar om islam givna av erkända islamologer och religionsvetare. Ingen av dessa föreläsare har någonsin nämnt eller kommenterat något av dessa minst sagt aktuella dokument. Då man under frågestund tar upp dessa dokument och deras relation till mänskliga rättigheter och demokrati inom islam blir det oftast en besvärande tystnad följt av en krystad kommentar som avslöjar deras brist på intellektuell integritet.

De många föreläsningar jag lyssnat på karaktäriseras genomgående av försök att presentera en välpolerad bild av islam. Alla besvärande fakta göms undan efter bästa förmåga. En som är mästare på detta är professorn Mohammad Fazlhashemi. Han är en verklig expert när det gäller att tillämpa kitman d.v.s. att undanhålla en väsentlig del av sanningen.

Första gången jag lyssnade på honom och hade möjlighet att ställa en fråga beskrev han som vanligt islam i positiva termer. Min fråga gällde hur det han sagt gick ihop med det faktum att samtliga muslimska länder ratificerat Kairodeklarationen, vilken föreskriver att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia.

Han verkade störd av frågan och svarade något i stil med att det var ett problem men ville eller kunde inte utveckla svaret mer än så. Tyvärr är det lika dant med nästan alla dessa förståsigpåare med fina akademiska titlar. Man försöker gå som katten kring het gröt så snart det gäller en frågeställning som kan ses som negativt för islam. 

Jag ser fram mot den dag då någon av dessa forskare vågar kalla en spade för en spade.                                                                                                                                                                                                                                   

Vad är skillnaden på islam och islamism? – Terese Cristiansson reder ut?

 

Mellanösternskorrespondent Terese Cristiansson reder ut vad skillnaden är och varför definitionen är så omdebatterad.

Cristiansson nämner tidigt att det finns ”nära 2 miljarder muslimer” följt av att:

”Islamism är en betydligt mindre grupp som tror på en ideologi; en ideologi som går ut på att skapa makt ofta då med mycket våldsamma metoder för att få pengar, makt eller mark/landytor.”

”En islamist använder sig av våldsamma metoder för att få makt helt enkelt”

Cristiansson gör sig här skyldig till en alltför snäv och därmed felaktig definition av islamism. Islamism definieras oftast som att islam skall styra det sociala och politiska såväl som det personliga livet. Det är i själva verket helt enligt budskapet i Koranen och i sharia det vill säga bokstavstrogen islam eller om man så vill fundamentalistisk islam. Det finns alltså ingen skillnad mellan islam och ”islamism”.

Det finns naturligtvis flera våldsbenägna extremistiska militanta grupper, men den största islamistiska rörelsen är Muslimska brödraskapet, som är spridd över hela världen och oftast inte använder våld utan verkar genom att infiltrera organisationer i länder där de verkar inklusive Sverige och övriga länder i Väst,

Hon säger senare att: ”Det finns en begreppsförvirring som används av olika sidor i den här debatten. Man tar olika saker ur Koranen ur sitt sammanhang och använder det för att få följare som är beredda att göra de här våldsbejakande sakerna.”

Här demonstrerar hon ren okunskap om Koranen och islam. Koranen är full av uppmaningar till att döda, skära halsen av, terrorisera och bedriva jihad mot otrogna och apostater. Man behöver verkligen inte ta ”saker ur Koranen ur sitt sammanhang” för att finna stöd för grovt våld mot alla som inte accepterar Koranen och islam. Eftersom det finns många motstridiga uttalanden i Koranen finns dessutom regeln om abrogation (naskh), som innebär att den kronologiskt senaste versen gäller över en tidigare. Det är också så att sura 9 är den kronologiskt senaste suran i Koranen och att den innehåller ett antal av dessa uppmaningar till våld.

Detta våld mot otrogna och apostater bekräftas med emfas i sharia.

Islam, sharia och demokrati

 

Det är med stor förundran man gång efter annan ser hur islamologer, inte minst svenska sådana, gör krampaktiga försök att försöka utmåla islam som kompatibel med demokrati. Jag skall i det fortsatta resonemanget utgå från några formuleringar i boken Islams historia skriven av religionshistorikern Christer Hedin. Boken ingår som kurslitteratur i kursen Islamologi I vid Stockholms universitet.

Hedin skriver (sid 151): ”Dessa metoder att härleda nya bud med hjälp av uppenbarelsen (läs Koranen), traditionen (läs sunna) och förnuftet kompletterades tidigt med en annan auktoritet: Muslimernas egen. Folkets röst, vox populi, kallas idjma (stavas normalt ijma), som brukar översättas med konsensus eller allmänt instämmande.”

Om detta lilla avsnitt finns en hel del att säga. ”Folkets röst” antyder att det skulle vara ett demokratiskt inslag i utarbetandet av nya regler. Så är emellertid alls inte fallet. Sharia enligt Shafií, Reliance of the Traveller (RoT) klargör i Bok B 7.1 att ijma är konsensus av alla mujtahids (lärda med särskilda kvalifikationer definierade i o 22.1) vid en viss tid. Det är således inte något som vanliga muslimer är inblandade i. När Hedin längre ned på samma sida påstår att ”juristerna fick en sorts godkännande av folket”, är han helt fel ute, eftersom det inte finns några belägg för detta i islams skriftliga källor.

Alla påståenden om att ijma var ”ett bevis på demokratins starka plats inom islam” är alltså helt tagna ur luften.

Innan vi går vidare finns det skäl att fastställa ett antal rekvisit för demokrati.

De viktigaste är:

Åsikts- och yttrandefrihet (inkluderar religionsfrihet)

Likhet inför lagen

Respekt för individens privatliv och äganderätt

Fungerande maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makterna

Tydlig åtskillnad mellan stat och kyrka

Öppna och rättvisa val

Alla dessa rekvisit förvägras enligt den islamiska lagen utom det sista som inte nämns alls. Därmed är islam på intet sätt kompatibel med demokrati. Detta bekräftades för några år sedan i Visby av en shariadomare (under en filmad intervju). Ledare på olika nivåer inom islam är naturligtvis medvetna om detta och det var detta som år 1990 föranledde att samtliga muslimska stater antog Kairodeklarationen (Cairo Deklaration of Human Rights in Islam (CDHRI)). Denna slår fast (artiklarna 24 och 25) att de grundläggande mänskliga rättigheterna enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR) skall underställas sharia och tolkas enligt denna.

Detta annullerar de mest grundläggande rättigheterna i UDHR.

Jag återkommer till CDHRI i nästa inlägg.

Svenska islamologer och sharia

 

Det finns en uttalad tendens bland alltför många islamologer, inte minst bland de svenska, att relativisera och rentav förminska betydelsen av islamiska sharia. Det tar sig uttryck i att som Christer Hedin i boken Islams historia hävda att den religiösa lagen (sharia) främst rör frågor om ”kult och gudstjänst, äktenskap, skilsmässa och arv, samt vissa brott, sådana som anses vara förbjudna i koranen.” (Sida149)

Han hävdar vidare att brottmål och ekonomiska frågor inte faller under shariadomstolarna. Det må så vara organisatoriskt i vissa länder, men sådana frågor behandlas likväl inom sharia. I bok K- Handel- behandlas ett stort antal ekonomiska frågor och i bok O- Rättvisa- behandlas ett stort antal juridiska frågor inklusive brottmål.

Susanne Olsson gör i boken Islam – en religionsvetenskaplig introduktion en liknande grov relativisering av sharia när hon hävdar (sid 127-128): ”I de allra flesta fall är det endast i familjelag som Sharia präglar lagstiftningen och en sekulärt präglad lag råder för övrigt.” Enligt min mening är det att kraftigt underskatta sharias betydelse eftersom frågor om religionen och om mänskliga rättigheter (MR) har kommit att få stor betydelse i våra dagar. Just i frågan om MR och religion är idag en av de stora konfliktytorna i västerländska samhällen eftersom sharia står helt i strid mot några av de mest grundläggande rättigheterna i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR).

En annan argumentationslinje, inte minst bland svenska islamologer, är att det inte går att uttala sig generellt om sharia dels eftersom det dels finns skillnader mellan de olika lagskolorna, dels på grund av att ”Sharia befinner sig i en ständig utveckling …” (Hedin sida 150). Mot detta han följande anföras.

Jag har genom åren talat med många lärda muslimer och jag har aldrig stött på någon som avhåller sig från att generellt tala om sharia. De är naturligtvis medvetna om de olika lagskolorna men att skillnaderna mellan dessa i de flesta fall är små. Detta bekräftades så sent som 2006 i Ammanbudskapet av de främsta lärda inom såväl sunni som shia. Det råkar dessutom förhålla sig på det sättet att det fanns starka personliga kopplingar mellan grundarna av de fem viktigaste lagskolorna. 

Tidigt utvecklades lagskolor varav den ja´faritiska (inom shia) var den första. Grundaren Ja´far as-Sadiq var mycket lärd och dessutom den 6:e imamen inom shia. Därigenom var han ättling i rakt nedstigande led till Muhammad. Han var lärare till två viktiga grundare av sunnitiska lagskolor nämligen Abu Hanifa och Malik ibn Anas. Vi ser här tidig och tydlig koppling mellan shiitiska och sunnitiska lagskolor. De utgår ju i huvudsak från samma källor men med en tydlig distinktion; shiitiska jurister accepterar inte hadither med koppling till de tre första kaliferna eftersom de anses ha fått sina ämbeten på orättfärdig grund.

Grundaren av den shafiítiska lagskolan, al-Shafíi, hade under en tid i Medina studerat för Malik och var därigenom sannolikt påverkad av Ja´far as-Sadiq. Ahmad ibn Hanbal, som grundade den hanbalitiska lagskolan, studerade under en hanafit och senare även under al-Shafíi. Så, kopplingarna mellan skolorna är tydliga.

Jag har av någon anledning aldrig hört någon svensk islamolog ta upp och problematisera sharias och därmed islams förhållande till grundläggande mänskliga rättigheter. Inte heller har jag någon gång sett någon av dem kommentera att grovt ”hedersvåld” sanktioneras i sharia (Reliance of the Traveller bok O 1.2 (4)). Hur kan detta komma sig?

Kan det möjligen bero på deras strävan att till varje pris försöka ge en förskönad bild av islam?

Påståendet att ”Sharia befinner sig i en ständig utveckling …” är en sanning med stor modfikaton. Det är sant att sharia teoretiskt kan ändras genom qias (analogiresonemang beträffande företeelser som inte fanns på profetens tid), men den islamiska lagen föreskriver (b7.2) att det som tidigare mujtahids fastställt i ijma inte kan ändras av andra i en senare generation. Huvuddelen av sharia är således frusen i 800-talet.

Vi såg det komma

 Stefan Löfven upprepade flera gånger i den famösa intervjun i SVT:s Agenda i november 2019 följande uttalande: ”Vi såg det inte komma”. Det är ett minst sagt anmärkningsvärt och häpnadsväckande uttalande eftersom stora delar av svenska folket och polisen då sett det komma för flera år sedan.

Löfven hade då varit statsminister sedan 2014 och hade till sitt förfogande enorma utredningsresurser såväl i Regeringskansliet som i ett antal myndigheter. Frågan som inställer sig blir denna. Har han och hela administrationen stått med ryggen mot verkligheten?

Just sommaren 2014 hade jag gett ut den andra omarbetade upplagan av min bok Islam under slöjan. Kapitel 11 återger intressanta uppgifter ur en bok av dr. Peter Hammond, Slavery, Terrorism and Islam, som anger vad som händer i ett samhälle vid en viss procentuell andel muslimer.

 Där framgår att vid c:a 10 - 20 % muslimska invånare, tenderar laglösheten att öka som ett sätt att klaga på muslimernas livsvillkor. I Paris, [Stockholm och Malmö] ses bilbränder, [stenkastning och protester]. Varje icke-muslimsk handling kränker islam och leder till uppror och hot, såsom i Amsterdam [och andra städer världen över], med till exempel uppror mot Muhammed-karikatyrerna och [mord och mordhot för] obekväma filmer om islam.

 Åren 2014-2019 kom det 817.000 migranter till Sverige (SCB). Enligt SCB fanns det år 2019 drygt 700.000 utrikes födda migranter från muslimska länder. Flertalet av dessa är med all sannolikhet muslimer. Till detta kommer att fram till 1990 hade cirka 145.000 migranter från muslimska länder kommit hit. Rimligen har många av dessa under de trettio år som gått fått barn här och som är inrikes födda men fortfarande är muslimer. Det finns därför sannolikt cirka 1 million muslimer i landet för närvarande, vilket innebär cirka 10 %. Samtidigt ser vi i samhället en omfattande brottslighet vilket Hammond varnade för.

Tecken har funnits länge på en tilltagande islamisering genom att aktiva muslimer försöker påverka omgivningen i islamisk riktning. Redan 2011 attackerades Mona Walter och ett par väninnor i Hammarkullen, Göteborg, av en grupp shariapoliser då de ansågs bära fel klädsel enligt islam. En sådan grupp består av både män och kvinnor eftersom män enligt islamiskt synsätt inte bör ingripa mot kvinnor.

Mona besökte Rinkeby 2015 tillsammans med ett team från SVT. De blev attackerade med ägg och stenar varför de fick söka skydd i sin bil. Se gärna detta inslag med bl. a. Mona Walter i SVT 2015 https://www.youtube.com/watch?v=0zFfl25UkV8

Mona Sahlin i reportaget: ”För många som finns vid makten har inte sett eller vågat se att utanförskap och radikalisering har ökat i Sverige.” Så sant, men varför har ingen agerat?

Så det fanns tydligen någon i Löfvens eget parti som åtminstone 2015 sett att något var på tok.

Det finns flera mänskliga rättigheter än religionsfrihet

Det framgår av artikeln (DALA-DEMOKRATEN 5/1) att kommunalrådet Leif Lindström gjort en bristfällig analys av situationen och omständigheterna i den aktuella frågan. När han hänvisar till att religionsfrihet är inskriven i grundlagen, glömmer han att där även finns andra minst lika viktiga mänskliga rättigheter (MR) inskrivna. Lindström gör klokt i att snarast ta del av och sätta sig in i vad regeringen säger om MR på sin hemsida.

Enligt min mening är åsikts- och yttrandefriheterna de viktigaste för en demokrati eftersom man kan påtala alla oförrätter så länge dessa gäller ograverade bortsett från rent förtal. Religionsfriheten kan faktiskt ses som en del av åsiktsfriheten och borde därför inte behöva nämnas särskilt.

Religionsfriheten skyddar inte bara rätten att tro utan även rätten att inte tro. Denna rätt är absolut och kan inte inskränkas genom lag. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning är däremot inte absolut. Enligt artikel 29.2 kan inskränkningar göras "i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter". Det mest uppenbara är att ingen religiös sedvänja som står i strid med någon av de explicita rättigheterna i UDHR kan tolereras enligt artikel 30. Dessutom kan sedvänjor som innebär tvång inte heller accepteras enligt artikel 20.2.

Kommunalrådet Lindström har uppenbarligen ingen aaaning om att islam i detta avseende enligt dess egna skrifter krockar totalt med UDHR. Genom att ta del av två nutida dokument Kairodeklarationen och Ammanbudskapet samt ett medeltida dokument, sharia, vilken de båda andra hänvisar till, inser man att så är fallet.

"Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam" (CDHRI) antogs 1990 av samtliga medlemmar av OIC det vill säga samtliga muslimska länder. Deklarationen finns lätt tillgänglig och det är ingen svårighet att ta del av och analysera den. En analys finns här http://nilsdacke.blogspot.se/2012/08/islam-kairodeklarationen-och-manskliga.html. Jag nöjer mig här med att konstatera att de två avslutande artiklarna entydigt säger att samtliga mänskliga rättigheter (MR) skall underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter. Detta innebär att de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som religionsfrihet, åsikts-och yttrandefrihet samt likhet inför lagen för män och kvinnor oavsett religion förvägras. Det är samtidigt ett erkännande av att islam inte är kompatibel med UDHR.

Ammanbudskapet http://nilsdacke.blogspot.se/2009/12/ett-budskap-med-flera-bottnar.html undertecknades så sent som 2006 av ledande företrädare för alla betydande grenar av islam i konsensus (ijma) och innehåller därför ett antal bindande uttalanden. Bland undertecknarna finns de främsta lärda vid al-Azhar-universitetet i Kairo och de främsta ayatollorna i Iran. De har klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bl.a. att de skall lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna och tro på Koranen som Allahs direkta ord.

De delar av sharia som har särskild betydelse vad avser MR finns översatta till svenska i kap 8 i denna gratis e-bok https://islamunderslojan.wordpress.com/ (där finns även länk till originalet på engelska). Av dessa dokument framgår att religion och ideologi är hårt integrerade inom islam.

Här finns skäl nog att säga nej till ytterligare moskébyggen.

Jihad ett gissel i flera skepnader

Inlägget om sharia för en tid sedan berörde kortfattat jihad. Där konstaterades att jihad enligt sharia betyder ”krig mot de otrogna”. Det finns goda skäl att ytterligare fördjupa sig i jihads bakgrund och betydelse inom islam samt i de olika former jihad kan ha och har här och nu.

Det är väl belagt i Koranen och i sunna att jihad oftast betyder blodigt krig mot de otrogna. I 97 % av fallen då jihad nämns i Bukharis hadither används det i just den betydelsen. Reliance of the Traveller hänvisar i avsnittet om jihad (o9.0) till hadither återgivna av Bukhari och Muslim, som säger: ”Jag har blivit beordrad att strida mot de otrogna tills de betygar att det finns ingen annan gud än Allah och att Muhammed är hans sändebud och utför den dagliga bönen och betalar zakat.

Muslimska brödraskapets chefsideolog Syed Qutb förklarade i sin berömda bok Milestones: ”Skälen till jihad har beskrivit i de heliga texterna (Koranen och hadither) och är dessa: att etablera Allahs auktoritet på jorden; att utplåna alla de sataniska krafterna och de sataniska systemen för livet; att upphäva mäns myndighet över män då alla människor är Allahs skapelser har ingen  auktoritet att göra dem till tjänare eller att göra egenmäktiga lagar för dem (läs: sekulära demokratiska lagar). Dessa skäl är tillräckliga för att proklamera jihad”.

Med de ”sataniska systemen” menar Qutb västerländsk liberal demokrati.

Samma tankegångar ekar i boken The Quranic Concept of War av den pakistanske brigadgeneralen S.K. Malik (1979). Den pakistanske generaladvokaten sade att den boken utgjorde bekräftande av lagen.

Den islamiske imamen al-Khashab skrev i mars 2010: ”Jihad enligt Allahs väg är en stöttepelare för religionen och en viktig religiös plikt, som profeten sade: Islam är det viktigaste och den stöds av bön och dess spets är jihad enligt Allahs väg.” Allah har i många verser i Koranen beordrat oss och sporrat oss liksom vår profet rörande jihad. Profeten önskade den själv och sporrade andra till den. Han förkunnade dess dygder så ofta att en del lärda anser det vara islams sjätte pelare på grund av dess betydelse, vilket bevisas av hur ofta den förekommer i Koranen och i hadither”.

Inom shia förklarade Khomeini sig som otvetydig anhängare av jihad:

”Islam säger: Det goda som finns existerar tack var svärdet och i skuggan av svärdet! Folk kan inte göras lydiga utom med svärdet! Svärdet är nyckeln till paradiset, som endast kan öppnas för heliga krigare! Det finns mängder av verser i Koranen, som sporrar muslimer för krigets värde och till att strida. Betyder allt detta att islam är en religion, som hindrar män från att föra krig? Jag spottar på de enfaldiga själar, som påstår detta.”

Sedan vi nu kunnat konstatera att jihad i syfte att sprida islam är en religiös plikt för varje praktiserande muslim, bör vi granska några andra former av jihad än öppet blodigt krig. Muslimska broderskapet har sedan länge dokumenterade strategier för infiltration och slutligen övertagande av Europa respektive Nordamerika. Vår vän Robert Spencer präglade för några år sedan uttrycket ”stealth jihad”, smygande jihad, för denna stegvisa islamisering.

Denna islamisering har sin upprinnelse i att det Muslimska brödraskapet (MB) för ett antal år sedan gjorde en grundlig analys av situationen. Man fann att muslimska länder då och inom rimlig framtid är militärt alltför svaga för att för att genom öppen jihad erövra väst. Den alternativa strategi man då utvecklade var att stegvis infiltrera väst genom migration och höga födelsetal.  Man utnyttjar att västländerna är öppna samhällen, som allmänt tillämpar FN:s mänskliga rättigheter i motsats till muslimska länder.

Den första etappen i ett nytt land sker alltid försiktigt och dessa muslimer håller inledningsvis en låg profil, vilket gör att mottagarlandet ser etableringen som harmlös. Så snart brohuvudet växt tillräckligt börjar man försöka inrätta en tillfällig moské som centrum för den muslimska sammanhållningen. Därefter börjar man resa diverse muslimska krav, vilka man vill att det omgivande samhället tillgodoser. Detta kan gälla självcensur vad avser granskning av islam, halalmat i skolor, särskilda bönerum för elever i skolor och på universitet, särskilda badtider för kvinnor i offentliga badhus, heltäckande klädsel för kvinnor i vissa offentliga sammanhang m.m. m.m.

Varje enskild sådan eftergift ses ofta av det politiskt-mediala etablissemanget som ofarlig av naiv välvilja och fundamental okunskap om islam. I själva verket är varje sådan eftergift en stegvis eftergift för sharia. Denna appeasementpolitik främjar islamiseringen. Den sekuläre reformmuslimen dr Tawfik Hamid kommenterar dedenna oändliga kedja av eftergifter på följande sätt i boken Inside Jihad: ”Denna enkelriktade schizofrena önskan att vara undfallamde mot islamister leder till absurditet. ... En av Västs styrkor är tolerans och frihet. Dessvärre ser islamister exempel som dessa som kapitulation och svaghet. Om människor skall respektera varandras kulturer måste det vara dubbelriktat. Det rådande förhållandet av enkelriktad appeasementpolitik skapar det motsatta resultatet”.

Etablissemannget hävdar att allt tal om ”islamisering” inte är annat än konspirationsteorier. Det finnns dock övertygande bevis för att den ovan nämnda strategin finns, är väl dokumenterad och tillämpas med betydande framgång. Det första dokumentet med Muslimska brödraskapets planer för aktiviteter inom och mot västländer kom till allmän kännedom genom en bok 2005 av den schweiziske journalisten Sylvain Besson, som hade fått kännedom om ”The Muslim Brotherhood Project” (nedan Projektet) ett dokument funnet redan strax efter 9/11 hos en bankir med starka kopplingar till MB. Projektet är en 14-sidig strategisk plan skriven på arabiska och daterad den 1 december 1982, som i tolv punkter anger huvuddragen i en strategi för hur man skall ”etablera en islamisk regering i världen”. Den anses var skriven av Said Ramadan svärson och sekreterare till MB:s grundare Hassan al-Banna.

Det skulle senare visa sig att liknande planer och aktiviteter finns även på andra håll. Inför rättegångar 2007 och 2008 mot ”Holy Land Foundation” beslagtogs bland annat mängder med dokument, som entydigt visade att organisationen hade starka band med Muslimska brödraskapet. Bland dokumenten fanns ett antal interna handlingar tillhörande ”Brödraskapet” i USA känt som Ikhwan och skrivna av dess ledare.

Det mest övertygande beviset på Brödraskapets verkliga syften finns i ett internt meddelande skrivet i 1991 med en hög ledare inom Brödraskapet med titeln: "Förklarande memorandum om det allmänna strategiska målet för Ikhwan i Nordamerika." Detta dokument (rulla till sid 273) användes som bevis i den nämnda rättegången och dess autenticitet bestreds inte av försvaret. I dokumentet är författaren påfallande tydlig om det yttersta målet för Muslimska brödraskapet i USA:
"Ikhwan måste förstå att deras arbete i Amerika är en sorts storslagen Jihad för att eliminera och förstöra den västerländska civilisationen inifrån och "sabotera" dess eländiga hus med sina händer och händerna på de troende, så att det elimineras och Guds religion görs segerrik över alla andra religioner.”

En översikt över Projektets taktiker och tekniker finns här.

Det är viktigt att minnas att Projektet skrevs redan 1982 när den nuvarande spänningen och terrorverksamheten i Mellanöstern och i Väst fortfarande var mer begränsad än idag. I många avseenden är Projektet oerhört förutseende i att beskriva huvuddelen av de islamistiska åtgärderna, antingen genom "moderata" islamistiska organisationer eller grupper för ren terror under de senaste två decennierna. Det är lätt att konstatera att många av taktikerna hittills varit mycket framgångsrika såväl i Europa som i USA, Kanada och Australien. Detta gäller inte minst infiltrationen av kulturella institutioner och organisationer.

Dokumenten hittade hos Ikhwan i USA klargör fyra saker:

1) Många av de nuvarande organisationer som har grundats som samtalspartners mellan det muslimska samfundet i USA och omvärlden (inklusive regeringen, brottsbekämpande organ och andra trossamfund) grundades och kontrolleras av Muslimska brödraskapet från starten. Många av dem bytte namn över tiden för att uppnå mer omfattande nationell acceptans.

2) Brödraskapet etablerade en mycket strukturerad organisation med många olika ansikten inne i USA, samtidigt som man medvetet och ständigt försöker dölja Brödraskapets band till dess frontorganisationer.

3) De program som måste genomföras av dessa grupper i USA hade i själva verket lite att göra med offentligt proklamerade mål för dessa organisationer, som att främja skydd av medborgerliga rättigheter för muslimer. Rättare sagt är det verkliga målet att förstöra USA inifrån och arbeta för att upprätta ett globalt islamistiskt samhälle.

4) Den primära uppgiften för brödraskapet strukturer, från början av 1990-talet framåt, var att stödja, materiellt och politiskt, den radikala rörelsen Hamas i de palestinska områdena, enligt instruktioner från det Muslimska brödraskapets kontor för de allmänna riktlinjerna i Kairo.

Likheten mellan Projektet och Ikhwans ”Memorandum” är slående. Användandet av bedrägligt beteende för att dölja verkliga avsikter utgör något av en gemensam nämnare.

Utvecklingen i många västländer de senaste 30 åren visar att dessa dokument är allt annat än tomma ord. Walid Phares från Libanon talade hösten 2009 under rubriken ”The Ideology and Strategy of Global Jihad”. Han konstaterade då bl.a. Många ledande i västvärlden underlåter att uttala att det är islam och jihadism som ligger bakom terrordåd och olika aktiviteter för att infiltrera. Han sade sedan något, som är eller borde vara en självklarhet: ”Inget försvar, ingen strategisk planering kan utföras utan att identifiera hotet eller doktrinen bakom hotet”.

Phares menar att vi idag är utsatta för två olika strategier:

·         Wahabisterna bedriver ”Stealth Jihad”, som går ut på att penetrera Väst såväl demografiskt som kulturellt

·         Al-Quaeda och liknande rörelser, som går mera direkt på genom olika ofta våldsamma aktioner.

Han exemplifierade med att man under ett antal år finansierat så kallade ”mellanösternstudier” vid många universitet. På så sätt vill man erövra tänkesättet hos västerländska akademiker, som kan bli kommande makthavare. ”De kontrollerar donationerna och därmed vem som undervisar och dessa professorer kan inte gå emot donatorns önskemål”, sade han och tillade: ”Den nya eliten, som hanterar mellanösternfrågor i media och i administrationen har blivit lobotomerade på detta sätt”.

Den som följt utvecklingen under senare år kan inte undgå att se ett tydligt mönster. Företrädarna för ”Stealth Jihad” använder varje terrordåd för att flytta fram positionerna och få nya krav tillgodosedda, vilket föranleder den politiska eliten att föra en eftergiftspolitik för att som det heter ”minska utanförskapet” eller ”begränsa alienationen”. Överallt ser man exempel på infiltrationen och på många håll i samhället finns exempel på eftergifter till islam, vilket är det samma som stegvis kapitulation för sharia. Några partier har till och med sett till att fullfjädrade islamister nu sitter i Sveriges riksdag.

Det finns alltså övertygande dokumentation av MB:s strategier för versamheter som ytterst syftar till islamisering av västvärlden och alltför många exempel på att man hittills haft stor framgång med dessa strategier.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion