Fredagens Människor och Tro innehöll ett inslag, som utgick från rättegången mot Geert Wilders. Programledaren Tithi Hahn och den inbjudna gästen Kajsa Lindhoff från den vänsterpopulistiska stiftelsen Expo använde sig flitigt av de generaliserande begreppen ”högerpopulistisk” och ”högerextrem” utan att på minsta sätt definiera vad de sakligt sett innebär. Detta att klistra på en negativt värdeladdad etikett på meningsmotståndare i stället för att föra en saklig debatt är den vanliga metoden hos flumvänstern. Som så ofta bortser man gärna från att enligt SR:s uppdrag ”sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt”.
Det övergripande målet syns vara att det politiskt korrekta budskapet skall hamras hem och då är varje tänkbart medel tillåtet. Som Timbrorapporten ”Molnformationer och skattekilar” (Roland Poirer Martinsson), presenterad igår (01-21) visar, arbetar svenska medier i hög grad som megafoner för journalisternas egna agendor som lobbyister och pådrivare för personliga övertygelser snarare än som speglare/granskare av den politiska samhällsprocessen i ett nationellt eller internationellt perspektiv. Den som regelbundet följer svenska medier får dagligen sanningen i detta bekräftad.
Som svar på frågan om bakgrunden till åtalet mot Wilders nämner Lindhoff bl.a. filmen Fitna och säger att i den ”försöker han leda i bevis att Koranen uppmanar till terroristbrott”. Han varken ”försöker” eller behöver bevisa något. Han återger ett antal autentiska citat ur Koranen och illustrerar dessa med händelser ur den moderna verkligheten, vilka tidigare har skildrats av olika media. De valda citaten är ett litet urval av den mängd liknande och minst lika våldsinriktade uttalanden, som finns i Koranen och för övrigt även i hadither. Koranen är i sig själv bevis nog för uppmaningar till våld terror och förtryck. Wilders kan knappast klandras för att ett antal muslimer in i våra dagar följer uppmaningar i sitt främsta rättesnöre.
Lindhoff påstår sedan att Wilders ofta ”uttalat hets mot muslimer i väldigt grova ordalag”. Som framgår att bl.a. det tal han höll i Florida förra våren uttalar han sig starkt kritiskt mot islam, men inte mot muslimer. Han kräver däremot att de måste acceptera våra lagar samt fri- och rättigheter och inte propagera för sharia om de vill leva här. Det får anses vara helt rimliga krav.
Hon framhåller som exempel på denna ”hets” att Wilders jämställt Koranen med Mein Kampf och flera gånger sagt att islam är en fascistisk ideologi. Om detta kan sägas att Koranen innehåller en sådan mängd verser, som uttrycker ringaktning och hat mot judar, kristna och otrogna i allmänhet samt upprepade uppmaningar till våld mot och dödande av dessa grupper att jämförelsen får anses helt relevant. I själva verket torde Koranen överträffa Hitlers förfärliga bok vad avser hat och våld.
Vad beträffar jämförelsen mellan fascism och islam kan enkelt konstateras att ett antal egenskaper är gemensamma för de båda ideologierna. Detta gäller t.ex. att individen är underställd staten respektive umma/sharia, att man betonar starka auktoriteter, ett totalitärt system samt att kollektivismen är tydlig. Det framgår vidare med all önskad tydlighet av Ammanbudskapet och Kairodeklarationen att islam liksom fascism är klart antidemokratisk. Ett stort antal muslimska ledare har i uttalanden tagit avstånd från demokrati. När Lindhoff tydligen tar avstånd från jämförelsen undrar man om hon har någon kunskap om islam.
Hahn anser inte att det är logiskt att Frihetspartiet talar om yttrandefrihet och frihet samtidigt som man tar starkt avstånd från islam hon får genast medhåll av Lindhoff, som menar att det är hyckleri. Dessa ställningstaganden visar att de båda saknar de mest elementära kunskaper om islam samt att de har en mycket bristande omvärldsuppfattning. Har det helt undgått dem att samtliga muslimska länder saknar fungerande demokrati och rimliga mänskliga fri- och rättigheter i västerländsk mening samt att företrädare för islam ständigt attackerar dessa rättigheter? Inbillar de sig verkligen att detta bara är tillfälligheter? Är de så förblindade av den politiskt korrekta kulturrelativismen att de inte kan se uppenbara fakta?
Mot slutet av programmet befarar Lindhoff att islamkritiska krafter (naturligtvis i hennes terminologi sammanfattade i klichéer) kommer att gynnas av rättegången oavsett utgång. Det är bara att hoppas att hon får rätt på den punkten. Annars kommer islams frammarsch i västerlandet inte att kunna hejdas.
Nästa inslag i programmet handlade om förföljelser och diskriminering av religiösa minoriteter i Turkiet. En turkisk journalist som intervjuas säger att: ”Turkiet det är ett land uppbyggt på lögner från makten”. Ingen kan nu bli särskilt förvånad över det eftersom taqqiya, lögnen i syfte att främja islam, sedan ”profetens” tid varit en grundpelare. I Människor och tro” veckan innan fanns ett inslag om attacker på den kristna minoriteten i Malaysia. Nästan varje vecka får vi rapporter om diverse planerade eller genomförda terrordåd någonstans i världen, nästan alla med islamiska förtecken. Återigen, hur är det med omvärldsuppfattningen?
Det märkliga är att knappast någon i den förmätna och politiskt korrekta journalistkåren tycks ha förmåga att se sambanden. Hur kan man trots upprepade belägg fortfarande undvika att inse att den gemensamma nämnaren för mycket av världens onda kan stavas med fem bokstäver ˗ ISLAM.
Den som säger sig stå för demokrati samt mänskliga fri- och rättigheter men samtidigt inte gör allt för att motverka islam, den är det som hycklar.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio,
Sunday, 24 January 2010
Friday, 15 January 2010
Minareter, muslimer, islam och aningslöshet
Programmet ”Konflikt” den 12 december2009 innehöll ett antal märkliga och sakligt felaktiga uttalanden, som fick mig att reagera med närmast avsmak. På grund av andra aktiviteter missade jag då delar av programmet. Det gavs heller inte tid att noggrannare analysera programmet förrän nu in på det nya året. Mycket finns att säga om programmet varför detta blir ett ganska långt inlägg.
Programledaren Mikael Olsson tog som utgångspunkt den schweiziska folkomröstningen om minareter och president Sarkozys uttalande om att “man bör förstå bakgrunden till schweizarnas inställning”. Mot den bakgrunden ställde han frågan till deltagarna om vad de trodde att den schweiziska majoriteten vill säga med kravet på förbud mot minareter.
Dilsa Demirbag-Sten gav ett föga genomtänkt och grovt generaliserande svar. Hon talade dels om “en diffus grupp som kallas för muslimer” dels om att “man vill bestraffa den här gruppen för att man är arg på några islamister” och att “man gör det genom att frihetsberöva eller begränsa uttrycket för religionsfrihet eller för yttrandefrihet. I det här fallet är det minareter”. Hon menar att allt detta går genom islam och understryker som svar på en följdfråga att alla från välvilliga till främlingsfientliga och islamkritiker går via religionen för att ge sig på ”människor, som är allt från ateister till bokstavstroende”.
Dilsa gav här en mycket förenklad och okunnig bild av problemställningen. Till att börja med är det inga utomstående, som behöver definiera vem som är muslim eller inte. Den definitionen brukar muslimer klara av själva utan hjälp utifrån. Hon kan väl heller inte rimligen bortse från att anhängare till religionen/ideologin islam betecknas som muslimer även av islams högsta företrädare. Hennes vida definition av “muslimer” tyder på att hon har mycket dimmiga kunskaper om islam och dess grundläggande trosregler. Man undrar om Dilsa överhuvudtaget känner till Ammanbudskapet och dess mycket klara definition av islam och muslimer. Och jag kan försäkra Dilsa att inom den definitionen ryms inga ateister.
Det är enligt min mening intellektuellt ohederligt och direkt osakligt att antyda att muslimer i västvärlden skulle utsättas för frihetsberövande, samt begränsad religions- och yttrandefrihet. Hon tar på oklara grunder minaretförbudet som intäkt för detta. Det hade varit klädsamt om hon jämfört tillämpningen av dessa frihetsbegrepp i västvärlden med motsvarande i världens muslimska länder. Det verkar som om Dilsa inte har en aning om Kairodeklarationen, underskriven och ratificerad av samtliga muslimska länder, som entydigt begränsar de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna.
Ozan Sunar var inne på liknande tankegångar när han menade att vi i Väst har “svårt att göra skillnad mellan islam och muslimer” samt att här ges “en ganska onyanserad svartvit bild av islam och muslimer”. Han sade vidare att i “ambitionen att försvara ... de ideal vi har här i Europa så börjar vi frångå och göra avkall på de idealen ...”. Men stopp och belägg nu. Ammandeklarationen är tagen i konsensus (ijma) av företrädare för samtliga riktningar av islam och är därmed bindande för alla muslimer. Nu är det faktiskt så att såväl detta budskap som Kairodeklarationen i ett antal viktiga avseenden är tydligt antidemokratiska.
Tvärtemot vad Ozan sade är det således helt i linje med de europeiska idealen att med alla till buds stående demokratiska medel motarbeta den totalitära ideologin islam i Europa.
Längre fram i programmet (19:40) sade Dilsa: “Man kan inte frånta andra människor de friheter man själv har och gör anspråk på”. Nej, just det, men problemet är att grundsatserna i islam gör exakt det genom att förvägra religionsfrihet, yttrandefrihet, allas likhet inför lagen osv. osv.
Mikael Olsson ställde efter att ha refererat till lyssnarreaktioner inför programmet följande helt relevanta fråga: “Är det inte ett problem att islam uppfattas som en uppsättning rigida levnadsregler som allt röststarkare företrädare faktiskt hävdar att de skall försöka tvinga på andra?”
Ozan gav ett entydigt jakande svar på detta varpå Dilsa erinrade sig att diskussionen om islam och muslimer började efter fatwan mot Salman Rushdie. Ozan visade sedan en enastående historielöshet, när han påstod att “prästerskapets makt över islam den är ju väldigt ung och ny under1900-talet”. I verkligheten har imamer och mullor haft makt över islam i många hundra år. Däremot var islams inflytande begränsat i många muslimska länder in på 60-talet som följd av sekulära lagar införda av Västländer under kolonialtiden.
De båda förde sedan åter ett resonemang om den stora spännvidden bland dem som kallas muslimer, alltifrån ortodoxa till s.k. kulturella muslimer och rena ateister. Problemet är bara att de ledande företrädarna för islam enligt det centrala Ammanbudskapet har en helt annan uppfattning. Muslimer definieras där som de vilka följer islams dogmer och en av de erkända rättsskolorna. Det går inte att som Dilsa och Ozan tala om muslimer men bortse från islam.
Det blev därför närmast patetiskt när Ozan talade om att muslimer skall ”försvara de demokratiska idealen”, vilka han senare preciserade till ”de demokratiska fri- och rättigheterna”. Islam saknar nämligen helt demokratiska ideal, vilket tydligt framgår av ovan nämnda dokument.
Efter ett reportage om inställningen till islam i Frankrike uttalade så Dilsa mitt i ett oklart resonemang något väsentligt när hon påpekar att den svenska lagstiftningen ”utgår från individuella fri- och rättigheter, där religion och ideologier inte har några rättigheter”.
Programledaren ställde sedan denna helt relevanta fråga: ”Hur undviker då att den här diskussionen om demokratiska fri- och rättigheter kontra islam inte blir till en diskussion om vem som är islamofob eller inte?”
Tyvärr gav varken Dilsa eller Ozan några klarläggande svar på denna konkreta fråga. De förvillade sig istället i mångordiga generaliserande resonemang samtidigt som Ozan beskyllde islamkritiker för just att generalisera.
Mikael Olsson introducerade sedan en tankeströmning, vilken man betecknade som Eurabia-litteratur. Som företrädare för denna genre nämnde man Bruce Bawer, Mark Steyn, Christopher Caldwell, Melanie Phillips och Robert Spencer. Efter att reportern och producenten Richard Myrenberg hävdat att böckernas titlar ger en god bild av den aktuella tankeströmningen gav man några korta exempel ur böckerna, exempel som sakligt sett är invändningsfria. Reportern sade bl.a.: ”Det multikulturella samhället fungerar bara om det handlar om kulturer, som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och friheter. Men här handlar det om en kultur, som i huvudsak är intolerant och förtryckande och då blir det problematiskt, menar Bruce Bawer”.
Reportaget avslutades med påståendet att ”Eurabia-tanken domineras av angloamerikaner … med koppling till den religiösa högern”. Genom sådan karakteristik och blotta urvalet av företrädare för ”tankeströmningen” försöker man misstänkliggöra densamma och dess representanter. Typiskt för denna vinkling av vänstermaffian är att man i sammanhanget inte nämnde historikern och judinnan Bat Yeor, född i Egypten, som var den som myntade begreppet ”Eurabia” för ett antal år sedan.
Naturligtvis nämnde man inte att kända ex-muslimer som Ali Sina, Ayan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Abul Kasem, M.A. Khan m.fl. (alla levande i exil för att inte avrättas som apostater), islamkännare som Brigitte Gabriel och Walid Phares (födda i Libanon med arabiska som modersmål) samt reformmuslimer som dr. Tawfik Hamid samtliga ger en bild av dagens islam, som till förväxling överensstämmer med den som ges av de i programmet nämnda författarna. Hade man nämnt några av de senare namnen hade det ju varit svårare att avfärda islamkritiken som knuten till vita på högerkanten.
Deltagarna fick mot bakgrund av reportaget frågan om vad de ansåg om de beskrivna scenarierna. Det föranledde Dilsa till ett riktigt enfaldigt yttrande om DNA och ”genetisk bärare av extremism”. Vem har någonsin påstått ett sådant sammanhang? Men, även hon måste väl erkänna att muslimer med mycket hög sannolikhet är födda i muslimska familjer där de uppfostras och indoktrineras till att bli muslimer.
Hon påstod, utan att styrka detta, att ”de flesta muslimer i Sverige är demokrater”. Jag vill hävda att om de i någon mån stämmer in på Ammanbudskapets definition av muslimer, så är de allt annat än demokrater. I nästa andetag kommer hon med ett märkligt uttalande: ”För det första är det här USA, där man har extremt högt i tak när det gäller yttrandefrihet och USA är enda landet i Väst; det är också viktigt att komma ihåg, som inte har problem med islamism”.
Om första delen av meningen är bara att säga att det är väl just full yttrandefrihet, som kännetecknar en riktig demokrati. Den andra delen av meningen föranleder en undran om vilken värld hon lever i. Jag får sedan länge och varje vecka ideliga rapporter från mitt amerikanska nätverk om allvarliga och växande problem med islamism i just USA.
Dilsa menade sedan att islamkritikerna hämtar ”inspiration och fakta ifrån politisk islam, som har uppenbara PR-problem”. Vi får här lära oss att problemet egentligen ligger hos islamkritikerna medan islamisterna främst har ”PR-problem”. Man undrar åter vilken värld hon lever i. Hon föreföll sedan tro at kritiken mot islam gäller ”självmordsbombare” och har inte insett att kritiken går mycket djupare än så. Den riktar sig faktiskt mot de odemokratiska grundsatserna i islam.
Ozan förde sedan ett rörigt resonemang med allt från ”muslimen som något främmande” till saffransbullar och avslutar med att den diskuterade retoriken är ”falsk och farlig”. Som vanligt i debatten generaliserade han då han blandar ihop kritik mot islam med förment kritik av muslimer i allmänhet.
Dilsa återkom sedan till ett oredigt resonemang om genetik och självmordsbombare och avslutade med en mening, som visar att hon har synnerligen begränsade kunskaper om islam: ”För en demokrat måste det viktigaste vara hur man tolkar, vad man säger och inte vad som står i den här boken”. Man häpnar. Enligt Koranen, hadither och de viktiga dokument, som nämnts ovan, är det inte den enskildes sak att tolka. Den enskilde muslimen har att underkasta sig Koranens och sharias regler och kan inte välja och vraka. Det är att märka att det inte är några enstaka fundamentalister som fastställt detta utan representanter för regeringarna i samtliga muslimska länder.
Avslutningsvis var man inne på ett resonemang, som gick ut på att kritiken av islam bidrar till radikalisering av muslimer. Man lade i vanlig ordning skulden på kritikerna istället för att i någon mån granska om det inte möjligen finns några inneboende problem med islam. Därmed fullföljde man en tradition lika gammal som islam.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Programledaren Mikael Olsson tog som utgångspunkt den schweiziska folkomröstningen om minareter och president Sarkozys uttalande om att “man bör förstå bakgrunden till schweizarnas inställning”. Mot den bakgrunden ställde han frågan till deltagarna om vad de trodde att den schweiziska majoriteten vill säga med kravet på förbud mot minareter.
Dilsa Demirbag-Sten gav ett föga genomtänkt och grovt generaliserande svar. Hon talade dels om “en diffus grupp som kallas för muslimer” dels om att “man vill bestraffa den här gruppen för att man är arg på några islamister” och att “man gör det genom att frihetsberöva eller begränsa uttrycket för religionsfrihet eller för yttrandefrihet. I det här fallet är det minareter”. Hon menar att allt detta går genom islam och understryker som svar på en följdfråga att alla från välvilliga till främlingsfientliga och islamkritiker går via religionen för att ge sig på ”människor, som är allt från ateister till bokstavstroende”.
Dilsa gav här en mycket förenklad och okunnig bild av problemställningen. Till att börja med är det inga utomstående, som behöver definiera vem som är muslim eller inte. Den definitionen brukar muslimer klara av själva utan hjälp utifrån. Hon kan väl heller inte rimligen bortse från att anhängare till religionen/ideologin islam betecknas som muslimer även av islams högsta företrädare. Hennes vida definition av “muslimer” tyder på att hon har mycket dimmiga kunskaper om islam och dess grundläggande trosregler. Man undrar om Dilsa överhuvudtaget känner till Ammanbudskapet och dess mycket klara definition av islam och muslimer. Och jag kan försäkra Dilsa att inom den definitionen ryms inga ateister.
Det är enligt min mening intellektuellt ohederligt och direkt osakligt att antyda att muslimer i västvärlden skulle utsättas för frihetsberövande, samt begränsad religions- och yttrandefrihet. Hon tar på oklara grunder minaretförbudet som intäkt för detta. Det hade varit klädsamt om hon jämfört tillämpningen av dessa frihetsbegrepp i västvärlden med motsvarande i världens muslimska länder. Det verkar som om Dilsa inte har en aning om Kairodeklarationen, underskriven och ratificerad av samtliga muslimska länder, som entydigt begränsar de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna.
Ozan Sunar var inne på liknande tankegångar när han menade att vi i Väst har “svårt att göra skillnad mellan islam och muslimer” samt att här ges “en ganska onyanserad svartvit bild av islam och muslimer”. Han sade vidare att i “ambitionen att försvara ... de ideal vi har här i Europa så börjar vi frångå och göra avkall på de idealen ...”. Men stopp och belägg nu. Ammandeklarationen är tagen i konsensus (ijma) av företrädare för samtliga riktningar av islam och är därmed bindande för alla muslimer. Nu är det faktiskt så att såväl detta budskap som Kairodeklarationen i ett antal viktiga avseenden är tydligt antidemokratiska.
Tvärtemot vad Ozan sade är det således helt i linje med de europeiska idealen att med alla till buds stående demokratiska medel motarbeta den totalitära ideologin islam i Europa.
Längre fram i programmet (19:40) sade Dilsa: “Man kan inte frånta andra människor de friheter man själv har och gör anspråk på”. Nej, just det, men problemet är att grundsatserna i islam gör exakt det genom att förvägra religionsfrihet, yttrandefrihet, allas likhet inför lagen osv. osv.
Mikael Olsson ställde efter att ha refererat till lyssnarreaktioner inför programmet följande helt relevanta fråga: “Är det inte ett problem att islam uppfattas som en uppsättning rigida levnadsregler som allt röststarkare företrädare faktiskt hävdar att de skall försöka tvinga på andra?”
Ozan gav ett entydigt jakande svar på detta varpå Dilsa erinrade sig att diskussionen om islam och muslimer började efter fatwan mot Salman Rushdie. Ozan visade sedan en enastående historielöshet, när han påstod att “prästerskapets makt över islam den är ju väldigt ung och ny under1900-talet”. I verkligheten har imamer och mullor haft makt över islam i många hundra år. Däremot var islams inflytande begränsat i många muslimska länder in på 60-talet som följd av sekulära lagar införda av Västländer under kolonialtiden.
De båda förde sedan åter ett resonemang om den stora spännvidden bland dem som kallas muslimer, alltifrån ortodoxa till s.k. kulturella muslimer och rena ateister. Problemet är bara att de ledande företrädarna för islam enligt det centrala Ammanbudskapet har en helt annan uppfattning. Muslimer definieras där som de vilka följer islams dogmer och en av de erkända rättsskolorna. Det går inte att som Dilsa och Ozan tala om muslimer men bortse från islam.
Det blev därför närmast patetiskt när Ozan talade om att muslimer skall ”försvara de demokratiska idealen”, vilka han senare preciserade till ”de demokratiska fri- och rättigheterna”. Islam saknar nämligen helt demokratiska ideal, vilket tydligt framgår av ovan nämnda dokument.
Efter ett reportage om inställningen till islam i Frankrike uttalade så Dilsa mitt i ett oklart resonemang något väsentligt när hon påpekar att den svenska lagstiftningen ”utgår från individuella fri- och rättigheter, där religion och ideologier inte har några rättigheter”.
Programledaren ställde sedan denna helt relevanta fråga: ”Hur undviker då att den här diskussionen om demokratiska fri- och rättigheter kontra islam inte blir till en diskussion om vem som är islamofob eller inte?”
Tyvärr gav varken Dilsa eller Ozan några klarläggande svar på denna konkreta fråga. De förvillade sig istället i mångordiga generaliserande resonemang samtidigt som Ozan beskyllde islamkritiker för just att generalisera.
Mikael Olsson introducerade sedan en tankeströmning, vilken man betecknade som Eurabia-litteratur. Som företrädare för denna genre nämnde man Bruce Bawer, Mark Steyn, Christopher Caldwell, Melanie Phillips och Robert Spencer. Efter att reportern och producenten Richard Myrenberg hävdat att böckernas titlar ger en god bild av den aktuella tankeströmningen gav man några korta exempel ur böckerna, exempel som sakligt sett är invändningsfria. Reportern sade bl.a.: ”Det multikulturella samhället fungerar bara om det handlar om kulturer, som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och friheter. Men här handlar det om en kultur, som i huvudsak är intolerant och förtryckande och då blir det problematiskt, menar Bruce Bawer”.
Reportaget avslutades med påståendet att ”Eurabia-tanken domineras av angloamerikaner … med koppling till den religiösa högern”. Genom sådan karakteristik och blotta urvalet av företrädare för ”tankeströmningen” försöker man misstänkliggöra densamma och dess representanter. Typiskt för denna vinkling av vänstermaffian är att man i sammanhanget inte nämnde historikern och judinnan Bat Yeor, född i Egypten, som var den som myntade begreppet ”Eurabia” för ett antal år sedan.
Naturligtvis nämnde man inte att kända ex-muslimer som Ali Sina, Ayan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Abul Kasem, M.A. Khan m.fl. (alla levande i exil för att inte avrättas som apostater), islamkännare som Brigitte Gabriel och Walid Phares (födda i Libanon med arabiska som modersmål) samt reformmuslimer som dr. Tawfik Hamid samtliga ger en bild av dagens islam, som till förväxling överensstämmer med den som ges av de i programmet nämnda författarna. Hade man nämnt några av de senare namnen hade det ju varit svårare att avfärda islamkritiken som knuten till vita på högerkanten.
Deltagarna fick mot bakgrund av reportaget frågan om vad de ansåg om de beskrivna scenarierna. Det föranledde Dilsa till ett riktigt enfaldigt yttrande om DNA och ”genetisk bärare av extremism”. Vem har någonsin påstått ett sådant sammanhang? Men, även hon måste väl erkänna att muslimer med mycket hög sannolikhet är födda i muslimska familjer där de uppfostras och indoktrineras till att bli muslimer.
Hon påstod, utan att styrka detta, att ”de flesta muslimer i Sverige är demokrater”. Jag vill hävda att om de i någon mån stämmer in på Ammanbudskapets definition av muslimer, så är de allt annat än demokrater. I nästa andetag kommer hon med ett märkligt uttalande: ”För det första är det här USA, där man har extremt högt i tak när det gäller yttrandefrihet och USA är enda landet i Väst; det är också viktigt att komma ihåg, som inte har problem med islamism”.
Om första delen av meningen är bara att säga att det är väl just full yttrandefrihet, som kännetecknar en riktig demokrati. Den andra delen av meningen föranleder en undran om vilken värld hon lever i. Jag får sedan länge och varje vecka ideliga rapporter från mitt amerikanska nätverk om allvarliga och växande problem med islamism i just USA.
Dilsa menade sedan att islamkritikerna hämtar ”inspiration och fakta ifrån politisk islam, som har uppenbara PR-problem”. Vi får här lära oss att problemet egentligen ligger hos islamkritikerna medan islamisterna främst har ”PR-problem”. Man undrar åter vilken värld hon lever i. Hon föreföll sedan tro at kritiken mot islam gäller ”självmordsbombare” och har inte insett att kritiken går mycket djupare än så. Den riktar sig faktiskt mot de odemokratiska grundsatserna i islam.
Ozan förde sedan ett rörigt resonemang med allt från ”muslimen som något främmande” till saffransbullar och avslutar med att den diskuterade retoriken är ”falsk och farlig”. Som vanligt i debatten generaliserade han då han blandar ihop kritik mot islam med förment kritik av muslimer i allmänhet.
Dilsa återkom sedan till ett oredigt resonemang om genetik och självmordsbombare och avslutade med en mening, som visar att hon har synnerligen begränsade kunskaper om islam: ”För en demokrat måste det viktigaste vara hur man tolkar, vad man säger och inte vad som står i den här boken”. Man häpnar. Enligt Koranen, hadither och de viktiga dokument, som nämnts ovan, är det inte den enskildes sak att tolka. Den enskilde muslimen har att underkasta sig Koranens och sharias regler och kan inte välja och vraka. Det är att märka att det inte är några enstaka fundamentalister som fastställt detta utan representanter för regeringarna i samtliga muslimska länder.
Avslutningsvis var man inne på ett resonemang, som gick ut på att kritiken av islam bidrar till radikalisering av muslimer. Man lade i vanlig ordning skulden på kritikerna istället för att i någon mån granska om det inte möjligen finns några inneboende problem med islam. Därmed fullföljde man en tradition lika gammal som islam.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Thursday, 17 December 2009
Ett budskap med flera bottnar
En analys av Ammanbudskapet gjordes för drygt ett år sedan men endast delar av den analysen har publicerats här. Det måste ses som anmärkningsvärt att inga vanliga media besvärat sig med att granska detta dokument trots att det har en central ställning inom islam och att islam blivit ett mycket aktuellt ämne i den svenska debatten. Mot den bakgrunden väljer jag att publicera analysen här trots att den är betydligt längre än ”normala” inlägg.
På sistone har jag flera gånger snubblat över Ammanbudskapet, som dels sägs vara ett muslimskt avståndstagande från terrorism dels är undertecknat av ett antal ledande svenska muslimer inklusive Mohamed Omar och Abd al Haqq Kielan, vilka ofta försökt framstå som ”moderata” muslimer. Detta gav mig anledning att närmare ta del av ”budskapet”. När man då finner att bland de ursprungliga undertecknarna finns ett antal radikala muslimer som Irans president Ahmadinejad och muslimska brödraskapets andlige ledare dr Yusuf Al-Qaradawi anar man att det finns mer än en hund begravd i budskapet. Detta föranledde en noggrannare analys, vilken visade sig vara berättigad.
Det antogs ursprungligen av ett antal auktoriteter, organisationer och ledare vid ett antal konferenser åren 2004 till 2006. Förutom en omfattande ingress som antogs i Amman under ramadan, november 2004, sammanfattas budskapet i tre punkter vilka upprepas i protokollen från flera av konferenserna.
Det är tydligt enligt flera skrivningar att budskapet främst riktar sig till den muslimska världen (umma). Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.
1. Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.
Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.
2. Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.
3. Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.
Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Det är ungefär som om vi idag skulle förlita oss på lagar från vendeltid (omedelbart före vikingatiden). Konsekvensen av detta är ett medeltida synsätt på rättsskipningen. Det är uppenbart att man lutar starkt mot traditionell, ortodox islam vilket är helt enligt Brödraskapets och wahabisternas synsätt.
Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds buskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.
Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad. Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Konsekvensen blir att allt tal av Tariq Ramadan och andra, som med len tunga försökt påstå att det skulle kunna finnas en ”europeisk islam” eller en ”islam light” tydligt framstår som helt meningslöst.
Budskapets betydelse enligt dess skapare
Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus, ijma, för hela den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:
1. den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
2. detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
3. det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.
Man menar att Ammanbudskapet är fördelaktigt även för icke-muslimer. Man menar vidare att skyddet av rättsskolorna garanterar avvägda islamiska lösningar för frågor som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och laglig jihad. Man anser slutligen att fatwor, som extremister använder för att rättfärdiga våld mot muslimer med avvikande åsikter är illegitima.
För de flesta västerlänningar torde det vara svårt att förstå hur mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och religionsfrihet tolkade enligt sharia skulle i något avseende vara fördelaktigt. De flesta icke-muslimer torde också betacka sig för alla former av jihad.
En förljugen och hycklande ingress
http://ammanmessage.com/index.php?option=com_content&task=view&id=16&Itemid=30&lang=en
Det är ett i flera avseenden märkligt dokument. Inledningsvis klarläggs att deklarationen vänder sig till ”den muslimska nationen” (umma). Sedan sägs att islam omfattar all mänsklig aktivitet och säger vad som är rätt och fel. Efter att ha återgett islams grundläggande principer kommer man med ett antal märkliga påståenden. Flera av dessa påståenden görs utan att på något sätt styrkas. Andra försöker man styrka med diverse citat ur Koranen.
Man använder sig därvid av en kombination av följande tekniker:
• en majoritet av citaten härrör från tiden i Mecka då Muhammeds position var svag, och man bortser från regeln om abrogation (16:101)
• oftast citerar man endast den del av versen som passar syftet,
• citaten är ofta tagna ur sitt sammanhang och
• man väljer och vrakar friskt samt bortser helt från verser med helt annat budskap även om de står helt nära i samma sura.
Några exempel ur dokumentet illustrerar detta förfaringssätt.
Påstående: ”Islam intygar även att sättet att kalla någon till Allah är grundat på vänlighet och mildhet.”
Detta styrks med första delen av 16:125 (Mecka). Redan i samma sura finns ett antal verser med allt annat än milt och vänligt innehåll som 16:26, 16:88 och 16:104. Än värre blir det redan i 2:191:”Döda dem (de otrogna) var än ni finner dem…” och i 8:12: ”… Jag skall sprida skräck i de otrognas hjärtan. Därför skär av deras huvuden och skär av varje fingertopp.” I sanning ett milt och vänligt budskap.
Nästa påstående: ”Dessutom undviker den (islam) grymhet och våld i hur man möter och tilltalar andra.”
Som stöd för detta tar man 3:159 som ”uppenbarades” omedelbart efter förlusten vid Uhud. Versen avser de egna trupperna och alls inte ”andra”.
Påståendet kontrasteras av bl.a. 8:67: ”Det passar sig inte för en profet att ta fångar förrän han ställt till med blodbad (made slaughter) i landet.”
I ytterligare ett påstående sägs: ”Islam bekräftar principen om rättvisa i samspelet med andra, säkerställer deras rättigheter och bekräftar att man inte får neka folk deras ägodelar.”
Till stöd för detta anför man delar av verserna 5:8, 4:58 och 7:85 varav den senare refererar till en gammal historia ur Gamla testamentet och handlar om att väga och mäta rätt vilket får anses ha föga relevans i sammanhanget.
Vid valet av dessa verser har man lyckats förbise 4:56: ”De som tvivlar på våra uppenbarelser, dem skall vi utsätta för elden. Så snart deras hud förbrukats skall vi ersätta den med ny så att de får känna plågan.”
Verserna 8:41: ”Och vet att vad än ni tar i krigsbyte skall en femtedel tillfalla Allah och hans budbärare (Muhammed)…” och 33:27: ”Och han gjorde så att du ärvde deras land och deras hus och deras rikedomar och land som du inte beträtt.” ger en helt annan bild av respekten för andras ägodelar. Den senare versen ”uppenbarades” sedan Muhammed låtit avrätta alla män i den judiska stammen Quraiza i Medina och tagit kvinnor och barn som slavar. Just snygg tillämpning av dessa principer av islams störste förebild.
I ett annat påstående hävdas: ”Islam kräver respekt för löften och avtal och att hålla fast vid det som angetts och den förbjuder svek och förräderi.”
Som stöd för detta tar man 16:91(Mecka): ”Fullfölj Allahs förbund när du har ingått det och bryt inte ederna sedan de bekräftats och du har gjort Allah till din säkerhet;”
Om detta kan sägas att detta citat avser relationen mellan muslimen och Allah och alls inte förhållandet till tredje man. Ser man till islams skrifter och dess tidiga historia är svek och brytande av eder snarare regel än undantag. I ett flertal hadither uttalar Muhammed: ” Om jag tar en ed att göra något och senare finner att det är bättre att göra något annat, så gör jag det som är bättre.” (Bukhari bok 53, nummer 361 m.fl.). Muhammed uppmanade själv enligt flera hadither gärningsmännen att använda lögn och svek för att komma åt att mörda Ka'b bin Ashraf, som uttalat sig kritiskt mot profeten (Buk 52:271).
I 9:1 uttalas det än tydligare: ”Detta är ett budskap från Allah och hans utsände att ni är fritagna från alla förpliktelser gentemot avgudadyrkarna med vilka ni ingått ett avtal och förbund.” Muslimer skall således endast hålla löften och avtal gentemot andra muslimer. Ett typiskt exempel är det av Muhammed och Quraish ingångna avtalet i Hudaybiya som skulle gälla i tio år men som bröts av Muhammed redan efter cirka 18 månader.
I nästa andetag hävdar man att: ”Islam erkänner människolivets ädla ställning så det skall inte stridas mot icke-stridande och inte göras angrepp på civila och deras ägodelar…”. Som intäkt för detta citerar man del av 5:32 men utelämnar inledningen som klargör att versen riktar sig till Israels folk med anledning av Kains brodermord. Som alltid när muslimer åberopar denna tämligen humana vers, lyckas men undvika den närmast följande (5:33) som har ett helt annat innehåll: ”Det rättvisa straffet för de som kämpar mot Allah och hans budbärare (motsätter sig islam) och som skapar osämja i landet är att dödas eller korsfästas eller att få sina händer och fötter avskurna på alternerande sidor eller att landförvisas”.
Påståendet: ”Den ursprungliga religionen islam är baserad på jämvikt, balans, moderation och underlättande… ” är för någon med den minsta kännedom om islam och dess historia helt absurt. Lika absurt är det att använda ett lösryckt citat för att styrka tesen. Den citerade texten är endast en del av första meningen av vers 2:143, som i övrigt liksom de omgivande verserna används av Muhammed för att motivera det plötsliga bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) från Jerusalem till Mecka (se bl.a. Maududis tafsir). Till saken hör att Medina där man för tillfället befann sig råkar ligga just mellan de två förstnämnda platserna. Det är därför inte särskilt långsökt att påstå att man här övertolkar de citerade orden.
När jag läste just detta avsnitt var det med ett leende av igenkännande. Det var nämligen just här Mohamed Omar hämtat hela underlaget för den ramadan-betraktelse jag nämnde i ett tidigare inlägg.
Efter att på oklara grunder ha tagit en stor del av äran för modern kunskap låtsas man ta avstånd från extremism och terrorism, men det framgår av helheten att det man egentligen vänder sig mot är terrorism riktad mot andra muslimer.
Man framhåller sedan att: ”Källan till relationer mellan muslimer och andra är för det är ingen strid (tillåten) när det inte finns aggression.” Som stöd för detta citerar man sista delen av 2:193. Försiktigtvis väljer man bort närstående 2:191: ”Och döda dem var än ni finner dem och kör ut dem från där de körde ut er, för förföljelse är värre än massaker.” Av samma skäl valde man bort inledningen av 2:193: ”Och strid mot dem tills förföljelsen upphör och endast Allahs religion råder.”
Det bör framhållas att skribenterna här använder ett språkbruk som etablerades redan av profeten själv. Det framgår av biografier över Muhammed att han i Mecka inte utsattes för verklig förföljelse utan i huvudsak ovilja att låta sig omvändas och underkasta sig islam. Detta betecknade profeten oftast som ”förföljelse”, ”aggression” eller ”förtryck”.
Man tar avstånd från terrorism, ”som är associerad med felaktiga tillämpningar”. Detta bör läsas mot bakgrund av att man i budskapet understryker Sharias och Koranens centrala roll. Där hittar man såväl instruktioner för jihad som för baksidan av det myntet nämligen regler för behandling av de drabbade i form av ”dhimmitude”. Koranen själv talar om skräck/terror: ”Vi kommer att sätta skräck i hjärtat på de som inte tror…” (K 3:151 m.fl.)
I nästa andetag uppmanar man muslimer att ”vidta nödvändiga steg för att nå styrka och ståndaktighet i att bygga identitet och bevara rättigheter”. I slutet av dokumentet menar man att muslimerna är kallade att förnya civilisationen baserat på religionens ledning enligt islams anda och dess metoder för att strukturera mänskligt liv.
De flesta västerlänningar skulle helt säkert betacka sig för en sådan civilisationsutveckling, som enligt det antagna budskapet skall grundas på medeltida lagar. Om inte medvetenhet ökar bland befolkningen om vad islam står för och hur dess företrädare med förljugna påståenden försöker invagga oss i säkerhet är det stor risk att vår frihetliga civilisation utvecklas i fel riktning och rentav utraderas.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
På sistone har jag flera gånger snubblat över Ammanbudskapet, som dels sägs vara ett muslimskt avståndstagande från terrorism dels är undertecknat av ett antal ledande svenska muslimer inklusive Mohamed Omar och Abd al Haqq Kielan, vilka ofta försökt framstå som ”moderata” muslimer. Detta gav mig anledning att närmare ta del av ”budskapet”. När man då finner att bland de ursprungliga undertecknarna finns ett antal radikala muslimer som Irans president Ahmadinejad och muslimska brödraskapets andlige ledare dr Yusuf Al-Qaradawi anar man att det finns mer än en hund begravd i budskapet. Detta föranledde en noggrannare analys, vilken visade sig vara berättigad.
Det antogs ursprungligen av ett antal auktoriteter, organisationer och ledare vid ett antal konferenser åren 2004 till 2006. Förutom en omfattande ingress som antogs i Amman under ramadan, november 2004, sammanfattas budskapet i tre punkter vilka upprepas i protokollen från flera av konferenserna.
Det är tydligt enligt flera skrivningar att budskapet främst riktar sig till den muslimska världen (umma). Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre punkterna i huvudsak avhandlar denna.
1. Giltigheten hos alla åtta rättsskolor erkänns; fyra sunni (Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali), två shia (Ja’fari och Zaiddiyah) samt Ibadi och Thahiri. De som följer någon av dessa rättsskolor definieras som muslimer.
Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan, av verklig sufism och av sann salafism (där wahabismen ingår) erkänns och anhängare till dessa riktningar kan därför inte ses som apostater.
2. Det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer. Alla tror på Allah, att Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten. Alla är överens om de fem grundpelarna i islam. Alla är också överens om grunderna för tron. Skillnaderna mellan de traditionella skolorna avser inte principerna och fundamenten inom islam.
3. Fatwor får endast utfärdas enligt rättsskolornas metodologi och av personer med rätt kvalifikationer. Ingen får hävda obegränsad ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam) och skapa en ny islamisk lagskola eller utfärda fatwor som strider mot de etablerade rättsskolorna.
Den första punkten innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Det är ungefär som om vi idag skulle förlita oss på lagar från vendeltid (omedelbart före vikingatiden). Konsekvensen av detta är ett medeltida synsätt på rättsskipningen. Det är uppenbart att man lutar starkt mot traditionell, ortodox islam vilket är helt enligt Brödraskapets och wahabisternas synsätt.
Den andra punkten slår fast att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras eller modifieras samt att Muhammeds buskap gäller även för icke-muslimer. Vi icke-muslimer bör ta det som en klar varning. Det uttalas klart att det i grunden endast finns en islam.
Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad. Den tredje punkten fastställer effektivt denna låsning. Konsekvensen blir att allt tal av Tariq Ramadan och andra, som med len tunga försökt påstå att det skulle kunna finnas en ”europeisk islam” eller en ”islam light” tydligt framstår som helt meningslöst.
Budskapets betydelse enligt dess skapare
Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus, ijma, för hela den islamiska världen (umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:
1. den muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit till ett ömsesidigt erkännande,
2. detta erkännande är religiöst bindande för muslimer,
3. det behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.
Man menar att Ammanbudskapet är fördelaktigt även för icke-muslimer. Man menar vidare att skyddet av rättsskolorna garanterar avvägda islamiska lösningar för frågor som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och laglig jihad. Man anser slutligen att fatwor, som extremister använder för att rättfärdiga våld mot muslimer med avvikande åsikter är illegitima.
För de flesta västerlänningar torde det vara svårt att förstå hur mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och religionsfrihet tolkade enligt sharia skulle i något avseende vara fördelaktigt. De flesta icke-muslimer torde också betacka sig för alla former av jihad.
En förljugen och hycklande ingress
http://ammanmessage.com/index.php?option=com_content&task=view&id=16&Itemid=30&lang=en
Det är ett i flera avseenden märkligt dokument. Inledningsvis klarläggs att deklarationen vänder sig till ”den muslimska nationen” (umma). Sedan sägs att islam omfattar all mänsklig aktivitet och säger vad som är rätt och fel. Efter att ha återgett islams grundläggande principer kommer man med ett antal märkliga påståenden. Flera av dessa påståenden görs utan att på något sätt styrkas. Andra försöker man styrka med diverse citat ur Koranen.
Man använder sig därvid av en kombination av följande tekniker:
• en majoritet av citaten härrör från tiden i Mecka då Muhammeds position var svag, och man bortser från regeln om abrogation (16:101)
• oftast citerar man endast den del av versen som passar syftet,
• citaten är ofta tagna ur sitt sammanhang och
• man väljer och vrakar friskt samt bortser helt från verser med helt annat budskap även om de står helt nära i samma sura.
Några exempel ur dokumentet illustrerar detta förfaringssätt.
Påstående: ”Islam intygar även att sättet att kalla någon till Allah är grundat på vänlighet och mildhet.”
Detta styrks med första delen av 16:125 (Mecka). Redan i samma sura finns ett antal verser med allt annat än milt och vänligt innehåll som 16:26, 16:88 och 16:104. Än värre blir det redan i 2:191:”Döda dem (de otrogna) var än ni finner dem…” och i 8:12: ”… Jag skall sprida skräck i de otrognas hjärtan. Därför skär av deras huvuden och skär av varje fingertopp.” I sanning ett milt och vänligt budskap.
Nästa påstående: ”Dessutom undviker den (islam) grymhet och våld i hur man möter och tilltalar andra.”
Som stöd för detta tar man 3:159 som ”uppenbarades” omedelbart efter förlusten vid Uhud. Versen avser de egna trupperna och alls inte ”andra”.
Påståendet kontrasteras av bl.a. 8:67: ”Det passar sig inte för en profet att ta fångar förrän han ställt till med blodbad (made slaughter) i landet.”
I ytterligare ett påstående sägs: ”Islam bekräftar principen om rättvisa i samspelet med andra, säkerställer deras rättigheter och bekräftar att man inte får neka folk deras ägodelar.”
Till stöd för detta anför man delar av verserna 5:8, 4:58 och 7:85 varav den senare refererar till en gammal historia ur Gamla testamentet och handlar om att väga och mäta rätt vilket får anses ha föga relevans i sammanhanget.
Vid valet av dessa verser har man lyckats förbise 4:56: ”De som tvivlar på våra uppenbarelser, dem skall vi utsätta för elden. Så snart deras hud förbrukats skall vi ersätta den med ny så att de får känna plågan.”
Verserna 8:41: ”Och vet att vad än ni tar i krigsbyte skall en femtedel tillfalla Allah och hans budbärare (Muhammed)…” och 33:27: ”Och han gjorde så att du ärvde deras land och deras hus och deras rikedomar och land som du inte beträtt.” ger en helt annan bild av respekten för andras ägodelar. Den senare versen ”uppenbarades” sedan Muhammed låtit avrätta alla män i den judiska stammen Quraiza i Medina och tagit kvinnor och barn som slavar. Just snygg tillämpning av dessa principer av islams störste förebild.
I ett annat påstående hävdas: ”Islam kräver respekt för löften och avtal och att hålla fast vid det som angetts och den förbjuder svek och förräderi.”
Som stöd för detta tar man 16:91(Mecka): ”Fullfölj Allahs förbund när du har ingått det och bryt inte ederna sedan de bekräftats och du har gjort Allah till din säkerhet;”
Om detta kan sägas att detta citat avser relationen mellan muslimen och Allah och alls inte förhållandet till tredje man. Ser man till islams skrifter och dess tidiga historia är svek och brytande av eder snarare regel än undantag. I ett flertal hadither uttalar Muhammed: ” Om jag tar en ed att göra något och senare finner att det är bättre att göra något annat, så gör jag det som är bättre.” (Bukhari bok 53, nummer 361 m.fl.). Muhammed uppmanade själv enligt flera hadither gärningsmännen att använda lögn och svek för att komma åt att mörda Ka'b bin Ashraf, som uttalat sig kritiskt mot profeten (Buk 52:271).
I 9:1 uttalas det än tydligare: ”Detta är ett budskap från Allah och hans utsände att ni är fritagna från alla förpliktelser gentemot avgudadyrkarna med vilka ni ingått ett avtal och förbund.” Muslimer skall således endast hålla löften och avtal gentemot andra muslimer. Ett typiskt exempel är det av Muhammed och Quraish ingångna avtalet i Hudaybiya som skulle gälla i tio år men som bröts av Muhammed redan efter cirka 18 månader.
I nästa andetag hävdar man att: ”Islam erkänner människolivets ädla ställning så det skall inte stridas mot icke-stridande och inte göras angrepp på civila och deras ägodelar…”. Som intäkt för detta citerar man del av 5:32 men utelämnar inledningen som klargör att versen riktar sig till Israels folk med anledning av Kains brodermord. Som alltid när muslimer åberopar denna tämligen humana vers, lyckas men undvika den närmast följande (5:33) som har ett helt annat innehåll: ”Det rättvisa straffet för de som kämpar mot Allah och hans budbärare (motsätter sig islam) och som skapar osämja i landet är att dödas eller korsfästas eller att få sina händer och fötter avskurna på alternerande sidor eller att landförvisas”.
Hela versen 5:32
lyder så här:
"Av
den orsaken fastställde vi för Israels barn att den som slår ihjäl en människa
för annat än dråp eller sedefördärv på jorden, skall det vara som om han hade
dödat hela människosläktet, och vemhelst som räddar livet av en, skall det vara
som om han hade räddat livet på hela mänskligheten. Våra budbärare kom till dem
sedan gammalt med klara bevis (för Allahs suveränitet), men efteråt si!
Många av dem blir slösare på jorden. "
Notera här två viktiga undantag.
Om dödandet har varit för hämnd (döda för hämnd är
tillåtet!)
Om mordet har skett eftersom den person som dödades har
begått sedefördärv (på arabiska fasad)
Det arabiska ordet "Fasad" översätts som
sedefördärv (eng: ”corruption in the land). Den islamiska förståelsen av fasad
är att begå förfaranden eller verksamheter som anses vara icke-islamiska.
• Dricka
alkohol,
• Att
äta griskött,
• Att
förneka att Muhammed var en profet,
• Förnekar
att Allah är Gud,
• Att
tro att Jesus blev korsfäst,
• Undervisning
om icke islamiska idéer (som evolution),
• Lyssna
på musik,
• Göra/titta
på film,
• Att
inte följa regler för islamisk klädsel,
• Äktenskapsbrott,
• Fira
jul,
• Blandade
fester ... etc
Versen ger alltså klartecken för att döda otrogna vilket gör
den till allt annat än fredlig eller human.
Påståendet: ”Den ursprungliga religionen islam är baserad på jämvikt, balans, moderation och underlättande… ” är för någon med den minsta kännedom om islam och dess historia helt absurt. Lika absurt är det att använda ett lösryckt citat för att styrka tesen. Den citerade texten är endast en del av första meningen av vers 2:143, som i övrigt liksom de omgivande verserna används av Muhammed för att motivera det plötsliga bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) från Jerusalem till Mecka (se bl.a. Maududis tafsir). Till saken hör att Medina där man för tillfället befann sig råkar ligga just mellan de två förstnämnda platserna. Det är därför inte särskilt långsökt att påstå att man här övertolkar de citerade orden.
När jag läste just detta avsnitt var det med ett leende av igenkännande. Det var nämligen just här Mohamed Omar hämtat hela underlaget för den ramadan-betraktelse jag nämnde i ett tidigare inlägg.
Efter att på oklara grunder ha tagit en stor del av äran för modern kunskap låtsas man ta avstånd från extremism och terrorism, men det framgår av helheten att det man egentligen vänder sig mot är terrorism riktad mot andra muslimer.
Man framhåller sedan att: ”Källan till relationer mellan muslimer och andra är för det är ingen strid (tillåten) när det inte finns aggression.” Som stöd för detta citerar man sista delen av 2:193. Försiktigtvis väljer man bort närstående 2:191: ”Och döda dem var än ni finner dem och kör ut dem från där de körde ut er, för förföljelse är värre än massaker.” Av samma skäl valde man bort inledningen av 2:193: ”Och strid mot dem tills förföljelsen upphör och endast Allahs religion råder.”
Det bör framhållas att skribenterna här använder ett språkbruk som etablerades redan av profeten själv. Det framgår av biografier över Muhammed att han i Mecka inte utsattes för verklig förföljelse utan i huvudsak ovilja att låta sig omvändas och underkasta sig islam. Detta betecknade profeten oftast som ”förföljelse”, ”aggression” eller ”förtryck”.
Man tar avstånd från terrorism, ”som är associerad med felaktiga tillämpningar”. Detta bör läsas mot bakgrund av att man i budskapet understryker Sharias och Koranens centrala roll. Där hittar man såväl instruktioner för jihad som för baksidan av det myntet nämligen regler för behandling av de drabbade i form av ”dhimmitude”. Koranen själv talar om skräck/terror: ”Vi kommer att sätta skräck i hjärtat på de som inte tror…” (K 3:151 m.fl.)
I nästa andetag uppmanar man muslimer att ”vidta nödvändiga steg för att nå styrka och ståndaktighet i att bygga identitet och bevara rättigheter”. I slutet av dokumentet menar man att muslimerna är kallade att förnya civilisationen baserat på religionens ledning enligt islams anda och dess metoder för att strukturera mänskligt liv.
De flesta västerlänningar skulle helt säkert betacka sig för en sådan civilisationsutveckling, som enligt det antagna budskapet skall grundas på medeltida lagar. Om inte medvetenhet ökar bland befolkningen om vad islam står för och hur dess företrädare med förljugna påståenden försöker invagga oss i säkerhet är det stor risk att vår frihetliga civilisation utvecklas i fel riktning och rentav utraderas.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Thursday, 12 November 2009
Okunnig och ohederlig journalism
Två artiklar den ena i BLT och den andra i Sydöstran föranleder denna hårda men tyvärr alltför sanna rubrik. Låt oss börja med den artikel som åtminstone är hederlig. Av BLT framgår att Sturefält ”ber om ursäkt” för att hon använt ”en dålig översättning av Koranen”. I den efterföljande debatten har många från präster till imamer gjort ett stort nummer av denna översättning. Ingen tycks bekymra sig om sakfrågan, nämligen att exakt samma våldsamma innehåll finns i andra översättningar, vilket Stenfelt helt korrekt påpekar i ATT TOLKA HELIGA SKRIFTER där hon bemöter kritiken. I sak tar hon dock inte tillbaka något. Det har hon heller inte anledning att göras eftersom det hon anfört sakligt kan beläggas.
Av artikeln framgår att Abed Tamarji från den Islamska Kulturföreningen plockat en vers i Koranen: ”Den säger att tvång inte får förekomma i trosfrågor”. Om detta finns följande att säga.
För det första ifrågasätter journalisten inte att muslimens hänvisning är riktig och relevant medan man systematisk ifrågasatt Sturefelts citat. Detta agerande är inte balanserad journalistik.
För det andra är det så att den aktuella versen 2:256 notoriskt används av muslimska förespråkare i krampaktiga men osakliga försök att framställa islam som fredlig och tolerant. Till saken hör att versen tillkom tidigt i Medina och att den enligt den islamiska regeln om abrogation (2:106 m.fl.) med råge ersatts av ett stort antal verser med helt motsatt innehåll inte minst i surorna 3, 4, 5, 8 och 9. Till saken hör vidare att sharia är en sammanvägning och tolkning av Koranen, hadither och sira gjord av erkända lärda muslimer. Sharia, som stipulerar stränga straff inklusive dödsstraff för apostater, bekräftar att versen 2:256 helt saknar relevans i sammanhanget.
Abed menar sedan att det är bättre ”att prata med oss och låta oss förklara”. Många års erfarenhet av sådana ”förklaringar” leder mig till slutsatsen att det är ett mycket dåligt råd. Muslimska apologeter har nämligen för vana att tillrättalägga och förtiga så att en falsk bild av islam ges till de oftast okunniga otrogna. Ett mycket bättre råd är att lyssna på ett antal kunniga ex-muslimer som Abul Kasem, Ali Sina, Ayan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Nonie Darwish, M.A. Khan, Wafa Sultan, m.fl. eller författare som Robert Spencer och Brigitte Gabriel.
Hans påstående att ”Islam och kristendomen har mycket att lära av varandra” är helt obegripligt. Vad kristendomen skulle ha att lära av en religion vars ”heliga skrift” i stora stycken är ett dåligt plagiat av Bibeln och ofta grova förvanskningar av densamma är svårt att inse.
Journalisten bakom artikeln framstår som okunnigt aningslös med hederlig. Det senare kan inte sägas om den journalist, som satt sitt namn under artikeln i Sydöstran.
Där vinklas ursäkten till att innefatta mer än valet av översättning. Dessutom används formuleringar som ”ledsna över den snedvridna debatten” och man låter Abed framföra att: ”Allt grundar sig på felaktigheter på hörsägen om islam. Det är bättre att kolla fakta.” Detta helt grundlösa påstående får stå som vore det sanning, vilket utmålar Sturefelts första artikel som osaklig. Detta är inte mindre än en skamlös behandling av en saklig artikel med ärligt uppsåt.
För att ytterligare misskreditera Sturefelt påstås att: ”hon använt en dålig översättning av Koranen, medvetet misstolkad av terrorister”. Bisatsen om terrorister är uppenbart gripen ur luften, för några belägg för detta anförs inte. Inte heller misstolkade Sturefelt citaten, vilka återfinns med liknande formuleringar i andra översättningar (jfr ovan).
Innan vi lämnar ämnet översättningar finns det skäl att nämna att de svenska översättningarna av Koranen alltför ofta är friserade jämfört med de vedertagna översättningar till engelska som finns på USC. Denne bloggare kommunicerar med högutbildade arabisktalande personer, som anser att dessa översättningar återger Koranens innehåll trovärdigt.
Tyvärr är det inte bara författaren till artikeln som framstår i dålig dager i den. Det gör även Sturefelts chef. Man undrar stillsamt hur han tänkt inför yttrandet: ”Debattartikeln borde aldrig ha gått ut i media”. Menar han att yttrandefriheten skall begränsas till vad företrädare för en totalitär ideologi finner lämpligt? Räcker det inte med att muslimska medlemmar inom UNHRC gör allt de kan lutande sig mot CDHRI för att begränsa yttrandefriheten? Menar han att vi i der förment ”öppna” svenska samhället skall ålägga oss sådan självcensur att vi inte kan återge fakta, bara för att inte störa ”muslimsk känslighet”?
Det är minst sagt ynkligt att en chef viker på detta sätt istället för att helhjärtat stötta en medarbetare som visat prov på mod, integritet och balanserad framställning.
Exemplet i slutet av artikeln på att ”muslimer inte tvingar kristna till omvändelse” är dels inte relevant i sammanhanget del endast delvis sant. Problemet, som belystes av Sturefelt, var förföljelser och hot mot individer, som valt att lämna islam och det är detta debatten gällt. Det omvända förhållandet, som nämns här har flera bottnar. Det är riktigt att en muslimsk man enligt sharia kan gifta sig med en kvinna av annan religion utan att hon behöver konvertera. Om däremot en kristen man vill gifta sig med en muslimsk kvinna måste han först konvertera till islam.
I ett större sammanhang grundas detta i sharia på K 9:29, som säger: ” Strid [q-t-l] mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jizya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade.” Kan det sägas tydligare?
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Av artikeln framgår att Abed Tamarji från den Islamska Kulturföreningen plockat en vers i Koranen: ”Den säger att tvång inte får förekomma i trosfrågor”. Om detta finns följande att säga.
För det första ifrågasätter journalisten inte att muslimens hänvisning är riktig och relevant medan man systematisk ifrågasatt Sturefelts citat. Detta agerande är inte balanserad journalistik.
För det andra är det så att den aktuella versen 2:256 notoriskt används av muslimska förespråkare i krampaktiga men osakliga försök att framställa islam som fredlig och tolerant. Till saken hör att versen tillkom tidigt i Medina och att den enligt den islamiska regeln om abrogation (2:106 m.fl.) med råge ersatts av ett stort antal verser med helt motsatt innehåll inte minst i surorna 3, 4, 5, 8 och 9. Till saken hör vidare att sharia är en sammanvägning och tolkning av Koranen, hadither och sira gjord av erkända lärda muslimer. Sharia, som stipulerar stränga straff inklusive dödsstraff för apostater, bekräftar att versen 2:256 helt saknar relevans i sammanhanget.
Abed menar sedan att det är bättre ”att prata med oss och låta oss förklara”. Många års erfarenhet av sådana ”förklaringar” leder mig till slutsatsen att det är ett mycket dåligt råd. Muslimska apologeter har nämligen för vana att tillrättalägga och förtiga så att en falsk bild av islam ges till de oftast okunniga otrogna. Ett mycket bättre råd är att lyssna på ett antal kunniga ex-muslimer som Abul Kasem, Ali Sina, Ayan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Nonie Darwish, M.A. Khan, Wafa Sultan, m.fl. eller författare som Robert Spencer och Brigitte Gabriel.
Hans påstående att ”Islam och kristendomen har mycket att lära av varandra” är helt obegripligt. Vad kristendomen skulle ha att lära av en religion vars ”heliga skrift” i stora stycken är ett dåligt plagiat av Bibeln och ofta grova förvanskningar av densamma är svårt att inse.
Journalisten bakom artikeln framstår som okunnigt aningslös med hederlig. Det senare kan inte sägas om den journalist, som satt sitt namn under artikeln i Sydöstran.
Där vinklas ursäkten till att innefatta mer än valet av översättning. Dessutom används formuleringar som ”ledsna över den snedvridna debatten” och man låter Abed framföra att: ”Allt grundar sig på felaktigheter på hörsägen om islam. Det är bättre att kolla fakta.” Detta helt grundlösa påstående får stå som vore det sanning, vilket utmålar Sturefelts första artikel som osaklig. Detta är inte mindre än en skamlös behandling av en saklig artikel med ärligt uppsåt.
För att ytterligare misskreditera Sturefelt påstås att: ”hon använt en dålig översättning av Koranen, medvetet misstolkad av terrorister”. Bisatsen om terrorister är uppenbart gripen ur luften, för några belägg för detta anförs inte. Inte heller misstolkade Sturefelt citaten, vilka återfinns med liknande formuleringar i andra översättningar (jfr ovan).
Innan vi lämnar ämnet översättningar finns det skäl att nämna att de svenska översättningarna av Koranen alltför ofta är friserade jämfört med de vedertagna översättningar till engelska som finns på USC. Denne bloggare kommunicerar med högutbildade arabisktalande personer, som anser att dessa översättningar återger Koranens innehåll trovärdigt.
Tyvärr är det inte bara författaren till artikeln som framstår i dålig dager i den. Det gör även Sturefelts chef. Man undrar stillsamt hur han tänkt inför yttrandet: ”Debattartikeln borde aldrig ha gått ut i media”. Menar han att yttrandefriheten skall begränsas till vad företrädare för en totalitär ideologi finner lämpligt? Räcker det inte med att muslimska medlemmar inom UNHRC gör allt de kan lutande sig mot CDHRI för att begränsa yttrandefriheten? Menar han att vi i der förment ”öppna” svenska samhället skall ålägga oss sådan självcensur att vi inte kan återge fakta, bara för att inte störa ”muslimsk känslighet”?
Det är minst sagt ynkligt att en chef viker på detta sätt istället för att helhjärtat stötta en medarbetare som visat prov på mod, integritet och balanserad framställning.
Exemplet i slutet av artikeln på att ”muslimer inte tvingar kristna till omvändelse” är dels inte relevant i sammanhanget del endast delvis sant. Problemet, som belystes av Sturefelt, var förföljelser och hot mot individer, som valt att lämna islam och det är detta debatten gällt. Det omvända förhållandet, som nämns här har flera bottnar. Det är riktigt att en muslimsk man enligt sharia kan gifta sig med en kvinna av annan religion utan att hon behöver konvertera. Om däremot en kristen man vill gifta sig med en muslimsk kvinna måste han först konvertera till islam.
I ett större sammanhang grundas detta i sharia på K 9:29, som säger: ” Strid [q-t-l] mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jizya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade.” Kan det sägas tydligare?
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Wednesday, 11 November 2009
Avslöjande debatt
Debatten i vissa media efter prästen Helene Sturefelts ärliga och modiga debattartikel i BLT 09-11-04 visar inte minst att hennes skott visste var det tog ˗ precis i vattenlinjen. Delar av den islamiska dementimaskinen gick igång på högvarv och fick som så ofta understöd av en naiv och okunnig PK-företrädare för Sturefelts eget stift i Lund. Som så ofta hoppade islamologen Jan Hjärpe på den motkampanj, som drivits inte minst i Sydöstran. Den gode professorn drar sig aldrig för att rena osanningar in publikum.
Hjärpe gör här ett direkt personpåhopp på Sturefelt när han utan att i sak peka på något fel påstår att hon är ”genant… okunnig när det gäller religionshistoria”. Att utan ett uns av sakskäl uttala sig så om en person ˗ det är just genant.
Han förnekar sedan att islam skulle utgöra något problem för att i nästa andetag påstå att: ”Det finns egentligen ingen religion, bara människor.” Detta är ett ganska häpnadsväckande uttalande av en man som ägnat en stor del ab sitt liv åt just religion. Enligt alla vedertagna definitioner finns det ett antal klart urskiljbara religioner. Inte minst islam är mycket noga med att definiera religionens innehåll. Om den lärde professorn hängt med i modern religionshistoria hade han i Ammanbudskapet fått klart för sig att ledande företrädare för alla betydande grenar av islam ser den som en religion. De har dessutom klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bl.a. att de skall lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna och tro på Koranen som Allahs direkta ord.
Hjärpe beskärmar sig sedan över att Sturefelt använt Ohlmarks översättning av Koranen vilken han anser vara en ”ren förfalskning”. Det må vara att den översättningen är svåröverskådlig, men i just detta fall har det sakligt sett ingen betydelse, eftersom de två citat Sturefelt använder(K 2:190- 191och 5:74) förekommer med nästan samma formulering i andra översättningar på svenska och engelska.
Sedan tvingas Hjärpe erkänna att ”muslimer som konverterar till kristendomen kan drabbas av förföljelser”, vilket var Stenfelts huvudpunkt. Han menar sedan, med ett i sammanhanget föga relevant resonemang om våld som utövats tidigare av kristna, att det inte ”är specifikt för islam”. Han undviker naturligtvis att nämna det som är unikt för islam, nämligen att islam fortfarande styrs av lagar som frystes på 800-talet.
Det är Hjärpe själv och alls inte ”prästen i Karlskrona”, som ”visar på stor okunnighet” eller rör det sig i hans fall om förträngning av obehagliga fakta.
I en annan artikel låter man imamen Abboud Sleiman torgföra två uppenbara osanningar. Han påstår först att: ” islam uppmanar inte till förföljelse eller död”, vilket motsägs av bl.a. K 4:89, 5:33 och 8:12. Dessa och andra uppmaningar till våldsam jihad är ytterligare kodifierat i sharia. Imamen hävdar sedan att det inte är ”kristna eller andra troende som kallas för ”otrogna” i Koranen”. Koranen 9:29, som tydligt pekar ut ”bokens folk” dvs. judar och kristna, har en helt annan uppfattning.
Efter detta låter man en BO Larsson från Lunds stift göra ett märkligt uttalande som får en att undra om karln kan läsa innantill. Sturefelt gör nämligen inget anspråk på att ge en fullständig ”bild av islam” på det utrymme som står till förfogande i en kort artikel. Hon behandlar endast en högst relevant aspekt av islam sådan hon mött den i vardagen. Hans påstående om ”svepande formuleringar” studsar tillbaka på honom själv eftersom han inte i något avseende belägger det. Hans yttrande om ”nedsättande uppfattningar om muslimska trosbekännare” och att ”möta alla människor” är helt utan sammanhang med Sturefelts artikel eftersom hon entydigt talar om islam. Med en sådan utvecklingschef har stiftet goda förutsättningar att istället avveckla sig själv.
Samma dag deltog Helene Sturefelt tillsammans med Ahmed Almofti, ordförande i Islamiska informationsföreningen i en debatt i Radio Blekinge. Programledaren var uppenbarligen helt okunnig om islam och Sturefelt var som hela tiden i den här affären saklig och balanserad medan Ahmed Almofti försökte sig på nytt rekord i den särskilda islamiska sporten taqqiya, att ljuga och förvränga i syfte att främja islam. Låt oss ta några belysande exempel på detta.
Almofti säger först: ”Hon är [religiös analfabet] hon själv eftersom hon hänvisar för det första till felaktiga citat, för det andra att jag tycker det är beklagligt att hon är präst och säger så eftersom det viker helt och hållet från Jesus budskap…”. På direkt fråga från programledaren om vad som är fel på citaten svarar han med att inte känner till översättningen men medger i nästa andetag att det första citatet kommer från sura 2 och ger sedan en starkt friserad version. I vers 2:191 sägs: ”Och döda dem var än ni finner dem, och driv iväg dem från platser från vilka de motade bort er, för förföljelser är värre än dödande. Och döda dem inte i den heliga moskén förrän de först anfaller er där, men om de attackerar er döda dem. Sådan är de otrognas belöning.”(Min översättning från Pickthals engelska översättning).
Islamister och deras godtrogna västerländska medlöpare brukar ofta kritisera islamkritiker för att ta ”lösryckta citat” ur Koranen, hur relevanta de än må vara. I ett försök att understryka islams förment fredliga karaktär citerade han K 8:61: ”Visar de sig villiga att sluta fred var då själv beredd till det och lita till Gud”. Det låter ju ganska bra men är taget ur sin kontext eftersom han underlåter att citera de två föregående verserna. Där kan vi läsa följande:
”Och låt inte de otrogna tro att de kan överträffa Allahs syften. Märk! De kan inte undkomma.” (8:59)
”Gör klart mot dem allt ni kan av beväpnad styrka och hästar så att ni därigenom kan avskräcka Allahs och era fiender och andra bredvid dem som ni inte vet om men som Allah känner till. Vad än ni spenderar för Allah kommer att bli helt återbetalt och ni kommer inte att lida orätt”.
Detta är ett typiskt exempel på taqqiya.
Almofti säger sedan en gång till på direkt fråga från programledaren att det citat Sturefelt hänvisat till ”är helt fel”. Han övergår sedan direkt till att hänvisa till 2:256 och 109:6, två av de väldigt få toleranta verser man kan hitta i Koranen. Det är mycket vanligt att islamiska apologeter refererar till just dessa två verser förlitande sig på att det oftast okunniga västerländska auditoriet skall låta sig duperas, en islamisk variant av det indiska reptricket.
Texterna kan låta bestickande men måste sättas i sitt sammanhang. Sura 2 är den första som tillkom i Medina och stora delar av den under de första cirka 18 månaderna där före brytningen med de judiska stammarna sedan dessa vägrat anamma islam. Muhammed hade då fortfarande en svag maktställning. Sura 109 tillkom tidigt under Muhammeds profeterande i Mecka och enligt Maududi under en period av förhandlingar med de ledande i Mecka ”Profetens ställning var då mycket svag och Maududi poängterar att suran ”var inte uppenbarad för att predika religiös tolerans, som en del människor idag tycks tro…”.
Till detta skall läggas den muslimska doktrinen om abrogation (2:106, 16:101 och 22:52). Dessa tidiga verser är med råge ersatta av ett antal verser med helt motsatt innehåll inte minst i surorna 3, 4, 5, 8 och 9. Almoftis argumentering utifrån dessa två verser är således helt osaklig, vilket bekräftas av sharia, som stipulerar stränga straff inklusive dödsstraff för apostater.
Efter att på oklara grunder ha ifrågasatt Sturefelt och hennes källor kommer han sedan med några uppenbara lögner när han säger: ”Varför jag misstror eftersom vi muslimer tror redan på Jesus budskap, vi tro redan på Jesus, vi tror redan på Bibeln, så det är inte något nytt för att gå över till något vi redan tror på”. Sanningen är att islam ser Jesus som en i raden av profeter och alls inte som Guds son vilket kristendomen gör (3:59, 3:84, 4:157, 5:116 m.fl.). Sanningen är också att islam ser Bibeln som förvanskad av judar och kristna eftersom Koranen på ett stort antal punkter avviker från Bibeln (3:78).
Efter långa utläggningar där han undviker att svara på viktiga frågor avslutar han med ytterligare en direkt lögn: ”Religionen är en privatsak ”. Detta är långt från sanningen då sharia inom islam styr alla aspekter av mänskligt liv in i minsta detalj.
Dagen därpå låter Sydöstran pappan till en SSU-ordförande göra ett uttalande som indirekt men tydligt visar att Sturefelt hade en viktig poäng i sin artikel. Han säger först att ”Om du byter religion så var du inte muslim från början”. Detta är en direkt hänsyftning på de hycklare Muhammed och Koranen ofta talar om och för vilka hemska straff väntar enligt bl.a. K 4:88- 89. Hans nästa yttrande: ”I andra länder kanske du hade blivit straffad, men inte i Sverige. Här har vi religionsfrihet.” är än mer avslöjande eftersom han erkänner att i länder med muslimsk dominans så gäller dödsstraff för avfällingar helt enligt sharia. Än så länge gäller inte det i Sverige.
I samma artikel menar kyrkoherden Stefan Löfkvist att Sturefelts citat var från en ”dålig översättning” och att ”Citaten är mycket olyckligt valda”. Som jag visat ovan detta inte alls fallet vilket tyder på att kyrkoherdens kunskaper om islam är synnerligen dimmiga.
Intressant nog bekräftar såväl kyrkoherden som ytterligare en präst den hotbild Sturefelt beskrivit i sin artikel. Mot den bakgrunden är hans förhoppning: ”Jag tycker inte att islam ska framstå som måltavla i den här frågan” som minst sagt märligt. Om det nu är så att förföljelse kan härledas till islam och dess i detta avseende väl dokumenterade dogmer så är det väl just islam, som bör vara måltavla. Det är hög tid i det här landet att börja kalla en spade för spade.
Ytterligare en dag senare uttalar sig biskopen försiktigt i samma tidning. Hon uttrycker tveksamhet till att ”dra ut lösryckta citat ur Koranen” men väljer att bortse från att de aktuella citaten alls inte är så lösryckta eftersom de kodifierats till lagstiftning i sharia.
Ett av de få ljusen i detta mörker av förtiganden, undanflykter och rena lögner har de senaste dagarna varit Helene Sturefelts sansade bemötande av kritiken. Efter att ha konsulterat andra översättningar av Koranen kan hon där konstatera, liksom gjorts ovan här, att: ”Det är bara det att det står samma sak där…”. Med denna enkla mening har hon visat att merparten av kritiken varit helt missriktad och felaktig.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Hjärpe gör här ett direkt personpåhopp på Sturefelt när han utan att i sak peka på något fel påstår att hon är ”genant… okunnig när det gäller religionshistoria”. Att utan ett uns av sakskäl uttala sig så om en person ˗ det är just genant.
Han förnekar sedan att islam skulle utgöra något problem för att i nästa andetag påstå att: ”Det finns egentligen ingen religion, bara människor.” Detta är ett ganska häpnadsväckande uttalande av en man som ägnat en stor del ab sitt liv åt just religion. Enligt alla vedertagna definitioner finns det ett antal klart urskiljbara religioner. Inte minst islam är mycket noga med att definiera religionens innehåll. Om den lärde professorn hängt med i modern religionshistoria hade han i Ammanbudskapet fått klart för sig att ledande företrädare för alla betydande grenar av islam ser den som en religion. De har dessutom klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bl.a. att de skall lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna och tro på Koranen som Allahs direkta ord.
Hjärpe beskärmar sig sedan över att Sturefelt använt Ohlmarks översättning av Koranen vilken han anser vara en ”ren förfalskning”. Det må vara att den översättningen är svåröverskådlig, men i just detta fall har det sakligt sett ingen betydelse, eftersom de två citat Sturefelt använder(K 2:190- 191och 5:74) förekommer med nästan samma formulering i andra översättningar på svenska och engelska.
Sedan tvingas Hjärpe erkänna att ”muslimer som konverterar till kristendomen kan drabbas av förföljelser”, vilket var Stenfelts huvudpunkt. Han menar sedan, med ett i sammanhanget föga relevant resonemang om våld som utövats tidigare av kristna, att det inte ”är specifikt för islam”. Han undviker naturligtvis att nämna det som är unikt för islam, nämligen att islam fortfarande styrs av lagar som frystes på 800-talet.
Det är Hjärpe själv och alls inte ”prästen i Karlskrona”, som ”visar på stor okunnighet” eller rör det sig i hans fall om förträngning av obehagliga fakta.
I en annan artikel låter man imamen Abboud Sleiman torgföra två uppenbara osanningar. Han påstår först att: ” islam uppmanar inte till förföljelse eller död”, vilket motsägs av bl.a. K 4:89, 5:33 och 8:12. Dessa och andra uppmaningar till våldsam jihad är ytterligare kodifierat i sharia. Imamen hävdar sedan att det inte är ”kristna eller andra troende som kallas för ”otrogna” i Koranen”. Koranen 9:29, som tydligt pekar ut ”bokens folk” dvs. judar och kristna, har en helt annan uppfattning.
Efter detta låter man en BO Larsson från Lunds stift göra ett märkligt uttalande som får en att undra om karln kan läsa innantill. Sturefelt gör nämligen inget anspråk på att ge en fullständig ”bild av islam” på det utrymme som står till förfogande i en kort artikel. Hon behandlar endast en högst relevant aspekt av islam sådan hon mött den i vardagen. Hans påstående om ”svepande formuleringar” studsar tillbaka på honom själv eftersom han inte i något avseende belägger det. Hans yttrande om ”nedsättande uppfattningar om muslimska trosbekännare” och att ”möta alla människor” är helt utan sammanhang med Sturefelts artikel eftersom hon entydigt talar om islam. Med en sådan utvecklingschef har stiftet goda förutsättningar att istället avveckla sig själv.
Samma dag deltog Helene Sturefelt tillsammans med Ahmed Almofti, ordförande i Islamiska informationsföreningen i en debatt i Radio Blekinge. Programledaren var uppenbarligen helt okunnig om islam och Sturefelt var som hela tiden i den här affären saklig och balanserad medan Ahmed Almofti försökte sig på nytt rekord i den särskilda islamiska sporten taqqiya, att ljuga och förvränga i syfte att främja islam. Låt oss ta några belysande exempel på detta.
Almofti säger först: ”Hon är [religiös analfabet] hon själv eftersom hon hänvisar för det första till felaktiga citat, för det andra att jag tycker det är beklagligt att hon är präst och säger så eftersom det viker helt och hållet från Jesus budskap…”. På direkt fråga från programledaren om vad som är fel på citaten svarar han med att inte känner till översättningen men medger i nästa andetag att det första citatet kommer från sura 2 och ger sedan en starkt friserad version. I vers 2:191 sägs: ”Och döda dem var än ni finner dem, och driv iväg dem från platser från vilka de motade bort er, för förföljelser är värre än dödande. Och döda dem inte i den heliga moskén förrän de först anfaller er där, men om de attackerar er döda dem. Sådan är de otrognas belöning.”(Min översättning från Pickthals engelska översättning).
Islamister och deras godtrogna västerländska medlöpare brukar ofta kritisera islamkritiker för att ta ”lösryckta citat” ur Koranen, hur relevanta de än må vara. I ett försök att understryka islams förment fredliga karaktär citerade han K 8:61: ”Visar de sig villiga att sluta fred var då själv beredd till det och lita till Gud”. Det låter ju ganska bra men är taget ur sin kontext eftersom han underlåter att citera de två föregående verserna. Där kan vi läsa följande:
”Och låt inte de otrogna tro att de kan överträffa Allahs syften. Märk! De kan inte undkomma.” (8:59)
”Gör klart mot dem allt ni kan av beväpnad styrka och hästar så att ni därigenom kan avskräcka Allahs och era fiender och andra bredvid dem som ni inte vet om men som Allah känner till. Vad än ni spenderar för Allah kommer att bli helt återbetalt och ni kommer inte att lida orätt”.
Detta är ett typiskt exempel på taqqiya.
Almofti säger sedan en gång till på direkt fråga från programledaren att det citat Sturefelt hänvisat till ”är helt fel”. Han övergår sedan direkt till att hänvisa till 2:256 och 109:6, två av de väldigt få toleranta verser man kan hitta i Koranen. Det är mycket vanligt att islamiska apologeter refererar till just dessa två verser förlitande sig på att det oftast okunniga västerländska auditoriet skall låta sig duperas, en islamisk variant av det indiska reptricket.
Texterna kan låta bestickande men måste sättas i sitt sammanhang. Sura 2 är den första som tillkom i Medina och stora delar av den under de första cirka 18 månaderna där före brytningen med de judiska stammarna sedan dessa vägrat anamma islam. Muhammed hade då fortfarande en svag maktställning. Sura 109 tillkom tidigt under Muhammeds profeterande i Mecka och enligt Maududi under en period av förhandlingar med de ledande i Mecka ”Profetens ställning var då mycket svag och Maududi poängterar att suran ”var inte uppenbarad för att predika religiös tolerans, som en del människor idag tycks tro…”.
Till detta skall läggas den muslimska doktrinen om abrogation (2:106, 16:101 och 22:52). Dessa tidiga verser är med råge ersatta av ett antal verser med helt motsatt innehåll inte minst i surorna 3, 4, 5, 8 och 9. Almoftis argumentering utifrån dessa två verser är således helt osaklig, vilket bekräftas av sharia, som stipulerar stränga straff inklusive dödsstraff för apostater.
Efter att på oklara grunder ha ifrågasatt Sturefelt och hennes källor kommer han sedan med några uppenbara lögner när han säger: ”Varför jag misstror eftersom vi muslimer tror redan på Jesus budskap, vi tro redan på Jesus, vi tror redan på Bibeln, så det är inte något nytt för att gå över till något vi redan tror på”. Sanningen är att islam ser Jesus som en i raden av profeter och alls inte som Guds son vilket kristendomen gör (3:59, 3:84, 4:157, 5:116 m.fl.). Sanningen är också att islam ser Bibeln som förvanskad av judar och kristna eftersom Koranen på ett stort antal punkter avviker från Bibeln (3:78).
Efter långa utläggningar där han undviker att svara på viktiga frågor avslutar han med ytterligare en direkt lögn: ”Religionen är en privatsak ”. Detta är långt från sanningen då sharia inom islam styr alla aspekter av mänskligt liv in i minsta detalj.
Dagen därpå låter Sydöstran pappan till en SSU-ordförande göra ett uttalande som indirekt men tydligt visar att Sturefelt hade en viktig poäng i sin artikel. Han säger först att ”Om du byter religion så var du inte muslim från början”. Detta är en direkt hänsyftning på de hycklare Muhammed och Koranen ofta talar om och för vilka hemska straff väntar enligt bl.a. K 4:88- 89. Hans nästa yttrande: ”I andra länder kanske du hade blivit straffad, men inte i Sverige. Här har vi religionsfrihet.” är än mer avslöjande eftersom han erkänner att i länder med muslimsk dominans så gäller dödsstraff för avfällingar helt enligt sharia. Än så länge gäller inte det i Sverige.
I samma artikel menar kyrkoherden Stefan Löfkvist att Sturefelts citat var från en ”dålig översättning” och att ”Citaten är mycket olyckligt valda”. Som jag visat ovan detta inte alls fallet vilket tyder på att kyrkoherdens kunskaper om islam är synnerligen dimmiga.
Intressant nog bekräftar såväl kyrkoherden som ytterligare en präst den hotbild Sturefelt beskrivit i sin artikel. Mot den bakgrunden är hans förhoppning: ”Jag tycker inte att islam ska framstå som måltavla i den här frågan” som minst sagt märligt. Om det nu är så att förföljelse kan härledas till islam och dess i detta avseende väl dokumenterade dogmer så är det väl just islam, som bör vara måltavla. Det är hög tid i det här landet att börja kalla en spade för spade.
Ytterligare en dag senare uttalar sig biskopen försiktigt i samma tidning. Hon uttrycker tveksamhet till att ”dra ut lösryckta citat ur Koranen” men väljer att bortse från att de aktuella citaten alls inte är så lösryckta eftersom de kodifierats till lagstiftning i sharia.
Ett av de få ljusen i detta mörker av förtiganden, undanflykter och rena lögner har de senaste dagarna varit Helene Sturefelts sansade bemötande av kritiken. Efter att ha konsulterat andra översättningar av Koranen kan hon där konstatera, liksom gjorts ovan här, att: ”Det är bara det att det står samma sak där…”. Med denna enkla mening har hon visat att merparten av kritiken varit helt missriktad och felaktig.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Thursday, 5 November 2009
Abd al Haqq Kielan i Vid dagens början
Rubricerade två inslag (17 och 24 oktober 2009) med Abd al Haqq Kielan var program, som präglades av ensidighet, förljugenhet och renodlad propaganda för islam. Det måste därför anses strida mot de krav på opartiskhet och saklighet, som anges i 6§ i SR:s sändningstillstånd. Jag är medveten om att yttrandefriheten är vidsträckt, men vill hävda att kraven på opartiskhet och saklighet kräver att det ges tillfälle att bemöta uppenbart partiska och osakliga uttalanden. Då tid eller plats för sådant bemötande inte angetts har SR således brutit mot sändningstillståndet.
Eftersom framställningen i programmet är riktad till en övervägande icke-muslimsk publik, är den kryddad med försåtliga formuleringar och saltad med taqiyya (den muslimska taktiken att genom förtigningar och lögner vilseleda de otrogna). Jag kommer nedan att ge ett antal exempel på detta.
Kielan beskriver hur han efter att ha kommit till Medinan i Teouan ”… kom på en sekund från 1900-talet 1000 år bakåt i tiden, …”. Det är faktisk värre än så. I Marocko tillämpas sharia enligt lagskolan Maliki, vilken frystes i slutet av 700-talet. Maliki är en av de åtta lagskolor, vilka erkänns av den samlade muslimska sakkunskapen i Ammanbudskapet. Till saken hör att Kielan är en av de bemärkta svenska muslimer, som undertecknat budskapet.
Detta innebär att han erkänner att:
• Den ”gudomliga lagen” sharia står över alla i demokratisk ordning stiftade lagar.
• Sharia står över och styr mänskliga rättigheter, vilket innebär att åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet, likhet inför lagen m.m. i strid mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inte godtas. Jämför CDHRI http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html .
• Ingen får bedriva ijtihad (ett sätt att generera nya regler inom islam) i strid mot de etablerade lagskolorna, vilket förhindrar modernisering av sharia.
• Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten.
• Budskapet är religiöst bindande för samtliga muslimer, då det antagits i ijma (koncensus).
Efter ytterligare måleriska miljöbeskrivningar i syfte att invagga lyssnaren i falsk säkerhet kommer han så med en a-historisk och förskönande beskrivning av islam, då han påstår att ”judar, kristna och muslimer levde tillsammans” som om det skulle ha varit ett normaltillstånd fram till Israel-konflikten. Vid den aktuella tidpunkten inföll en av de korta perioder av tillfällig avspänning, som var ett av de undantag, vilka bekräftade regeln om århundraden av mer eller ständiga förföljelser av judar och kristna i Nordafrika och Andalusien. Då i början av 60-talet hade Marocko en av de största grupperna av judar i diasporan. Efter Sexdagarskriget inleddes omfattande förföljelser och fördrivning av judarna så att det idag knappast finns några kvar.
När han beskriver hur ”folk försvann genom mosképortarnas valv” är även detta en skönmålning eftersom endast män är välkomna. Kielan menar sedan att ”det är fullt möjligt att leva som modern människa och samtidigt vara praktiserande muslim.” han klargör emellertid inte på något sätt hur detta skall kunna ske om man beaktar det medeltida synsätt han bekänner sig till (jfr ovan).
Han nämner naturligtvis inte att hans vision ”av ett samhälle där människorna kan leva i fred med varandra oavsett religion …” är ett samhälle på islams villkor. I det samhället tvingas man antingen bli muslim eller underkasta sig islam som dhimmi (K 9:29). Det senare innebär, helt enligt ”Omars pakt”, att de måste leva som andra klassens medborgare, betala extra skatter (jizya) och i övrigt bli utsatta för en lång rad diskriminerande restriktioner. I det samhället råder ingen likhet inför lagen. En dhimmis vittnesmål är t.ex. inte värt något mot en muslim i rätten.
I början av det andra programmet nämner han ett antal gestalter ur Gamla testamentet i ett försök att binda ihop islam med kristendom på ett falskt sätt. Han undviker försiktigtvis att erkänna att Muhammed och Koranen beskriver dem och ofta placerar dem i en kontext, som starkt avviker från originalet. Dessa felaktigheter påpekades redan på Muhammeds tid varvid denne påstod att diskrepanser berodde på att judarna och de kristna förvanskat sina egna skrifter.
Strax därefter drar han till med en riktig dunderlögn när han påstår att islam ”betonar studier, lärande och kunskaper”. De enda kunskaper islam betonar gäller Koranen och andra muslimska skrifter. I århundraden har islam föraktat och motarbetat vetenskap och världsliga kunskaper. Det är just därför, som den muslimska världen ligger så långt efter den västerländska i vetenskapliga landvinningar.
Kielans påstående att Muhammed sagt: ”Sök kunskap om så också i Kina” saknar all grund eftersom det inte förekommer i Koranen eller i någon av de erkända haditherna. Efter detta oblyga försök gör han ett stort nummer av det han kallar ”universitet” som finns i Karaouin-moskén. Det grundades som en madrassa dvs. koranskola. Och samtliga lärda, som nämns i samband med ”universitet var främst Maliki-jurister, experter på Al-Ghazalis verk eller geografer utom Maimonides, en jude fördriven från Andalusien då han inte lät sig omvändas till islam.
Kielan lyckas inte i något avseende belägga hur naturvetenskapliga resultat från detta ”universitet” skulle ha ”möjliggjort för oss att bygga datorer och resa till månen” eller att Renässansen grundlades där. Han bygger helt enkelt vidare en av dessa grovt överdrivna myter om islams förment stora betydelse vetenskapen i Väst. Som Ernest Renan uttryckte det i boken ”Islamisme et la science”: ”Vetenskap och filosofi blomstrade på muslimsk jord under den första delen av Medeltiden; men det var inte tack vare islam utan trots islam”. Vår gode imam kan följaktligen inte peka på ett enda viktigt forskningsresultat från ”universitetet”. Faktum är att islam oftast och inte minst in i våra dagar sett med stor misstänksamhet mot världslig vetenskap, vilken ses som ett hot mot islam.
Den idyll av samexistens i Fez och i Andalusien, som han försöker måla upp grundas helt på en synnerligen selektiv historiesyn. Det är sant att det fanns korta perioder av tolerans mot judar och kristna då härskare såg fördelar med att använda deras kompetens. Men detta var undantag, som bekräftade regeln om förföljelser, avrättningar och fördrivning av icke-muslimer. Den som har tagit del av Andalusiens grymme öde under 700 år av muslimskt förtryck har ingen som helst önskan att ”skapa ett nytt Andalusien”.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Eftersom framställningen i programmet är riktad till en övervägande icke-muslimsk publik, är den kryddad med försåtliga formuleringar och saltad med taqiyya (den muslimska taktiken att genom förtigningar och lögner vilseleda de otrogna). Jag kommer nedan att ge ett antal exempel på detta.
Kielan beskriver hur han efter att ha kommit till Medinan i Teouan ”… kom på en sekund från 1900-talet 1000 år bakåt i tiden, …”. Det är faktisk värre än så. I Marocko tillämpas sharia enligt lagskolan Maliki, vilken frystes i slutet av 700-talet. Maliki är en av de åtta lagskolor, vilka erkänns av den samlade muslimska sakkunskapen i Ammanbudskapet. Till saken hör att Kielan är en av de bemärkta svenska muslimer, som undertecknat budskapet.
Detta innebär att han erkänner att:
• Den ”gudomliga lagen” sharia står över alla i demokratisk ordning stiftade lagar.
• Sharia står över och styr mänskliga rättigheter, vilket innebär att åsikts- och yttrandefrihet, religionsfrihet, likhet inför lagen m.m. i strid mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inte godtas. Jämför CDHRI http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html .
• Ingen får bedriva ijtihad (ett sätt att generera nya regler inom islam) i strid mot de etablerade lagskolorna, vilket förhindrar modernisering av sharia.
• Koranen är Allahs uppenbarade ord och att Muhammed är en profet och budbärare för hela mänskligheten.
• Budskapet är religiöst bindande för samtliga muslimer, då det antagits i ijma (koncensus).
Efter ytterligare måleriska miljöbeskrivningar i syfte att invagga lyssnaren i falsk säkerhet kommer han så med en a-historisk och förskönande beskrivning av islam, då han påstår att ”judar, kristna och muslimer levde tillsammans” som om det skulle ha varit ett normaltillstånd fram till Israel-konflikten. Vid den aktuella tidpunkten inföll en av de korta perioder av tillfällig avspänning, som var ett av de undantag, vilka bekräftade regeln om århundraden av mer eller ständiga förföljelser av judar och kristna i Nordafrika och Andalusien. Då i början av 60-talet hade Marocko en av de största grupperna av judar i diasporan. Efter Sexdagarskriget inleddes omfattande förföljelser och fördrivning av judarna så att det idag knappast finns några kvar.
När han beskriver hur ”folk försvann genom mosképortarnas valv” är även detta en skönmålning eftersom endast män är välkomna. Kielan menar sedan att ”det är fullt möjligt att leva som modern människa och samtidigt vara praktiserande muslim.” han klargör emellertid inte på något sätt hur detta skall kunna ske om man beaktar det medeltida synsätt han bekänner sig till (jfr ovan).
Han nämner naturligtvis inte att hans vision ”av ett samhälle där människorna kan leva i fred med varandra oavsett religion …” är ett samhälle på islams villkor. I det samhället tvingas man antingen bli muslim eller underkasta sig islam som dhimmi (K 9:29). Det senare innebär, helt enligt ”Omars pakt”, att de måste leva som andra klassens medborgare, betala extra skatter (jizya) och i övrigt bli utsatta för en lång rad diskriminerande restriktioner. I det samhället råder ingen likhet inför lagen. En dhimmis vittnesmål är t.ex. inte värt något mot en muslim i rätten.
I början av det andra programmet nämner han ett antal gestalter ur Gamla testamentet i ett försök att binda ihop islam med kristendom på ett falskt sätt. Han undviker försiktigtvis att erkänna att Muhammed och Koranen beskriver dem och ofta placerar dem i en kontext, som starkt avviker från originalet. Dessa felaktigheter påpekades redan på Muhammeds tid varvid denne påstod att diskrepanser berodde på att judarna och de kristna förvanskat sina egna skrifter.
Strax därefter drar han till med en riktig dunderlögn när han påstår att islam ”betonar studier, lärande och kunskaper”. De enda kunskaper islam betonar gäller Koranen och andra muslimska skrifter. I århundraden har islam föraktat och motarbetat vetenskap och världsliga kunskaper. Det är just därför, som den muslimska världen ligger så långt efter den västerländska i vetenskapliga landvinningar.
Kielans påstående att Muhammed sagt: ”Sök kunskap om så också i Kina” saknar all grund eftersom det inte förekommer i Koranen eller i någon av de erkända haditherna. Efter detta oblyga försök gör han ett stort nummer av det han kallar ”universitet” som finns i Karaouin-moskén. Det grundades som en madrassa dvs. koranskola. Och samtliga lärda, som nämns i samband med ”universitet var främst Maliki-jurister, experter på Al-Ghazalis verk eller geografer utom Maimonides, en jude fördriven från Andalusien då han inte lät sig omvändas till islam.
Kielan lyckas inte i något avseende belägga hur naturvetenskapliga resultat från detta ”universitet” skulle ha ”möjliggjort för oss att bygga datorer och resa till månen” eller att Renässansen grundlades där. Han bygger helt enkelt vidare en av dessa grovt överdrivna myter om islams förment stora betydelse vetenskapen i Väst. Som Ernest Renan uttryckte det i boken ”Islamisme et la science”: ”Vetenskap och filosofi blomstrade på muslimsk jord under den första delen av Medeltiden; men det var inte tack vare islam utan trots islam”. Vår gode imam kan följaktligen inte peka på ett enda viktigt forskningsresultat från ”universitetet”. Faktum är att islam oftast och inte minst in i våra dagar sett med stor misstänksamhet mot världslig vetenskap, vilken ses som ett hot mot islam.
Den idyll av samexistens i Fez och i Andalusien, som han försöker måla upp grundas helt på en synnerligen selektiv historiesyn. Det är sant att det fanns korta perioder av tolerans mot judar och kristna då härskare såg fördelar med att använda deras kompetens. Men detta var undantag, som bekräftade regeln om förföljelser, avrättningar och fördrivning av icke-muslimer. Den som har tagit del av Andalusiens grymme öde under 700 år av muslimskt förtryck har ingen som helst önskan att ”skapa ett nytt Andalusien”.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Friday, 23 October 2009
Svar till Anna Waara
SvD publicerade i onsdags på Brännpunkt en artikel med rubriken ”Vilket samhälle vill SD ha?”. Att rubriken bara var retorisk och att man inte var intresserad av ett svar på frågan var tydligt då man avvisade förslag till replik med hänvisning till brist på plats. Som läsare av SvD under många år har jag noterat att denna förment borgerliga tidning på Brännpunkt förvånansvärt ofta har plats för såväl kommunistiska som islamistiska inlägg. Då tycks det alltid finnas plats.
Det korta svaret på frågan i rubriken till Anna Waaras artikel är att SD vill ha ett samhälle grundat på frihet, förnuft, yttrandefrihet och allas likhet inför lagen.
Det räcker dock inte som svar på en räcka svepande generaliseringar och ogrundade påståenden blandade med ren desinformation. Redan i inledningen gör hon en helt irrelevant jämförelse med svartmålning av judar under 40-talet, men nämner naturligtvis inte den grova svartmålning av judar grundad på Koranen, som i våra dagar ständigt görs i den muslimska världen.
Waaras påstående att Åkesson använde ”rena lögner” kan hon inte i något avseende styrka. En noggrann genomgång av hans artikel visar att alla hans synpunkter är i allt väsenligt sakligt korrekta, oavsett vad alla dessa jäviga experter försöker påskina i olika media. I samma andetag hävdar hon att SD gör sig skyldigt till ”avhumanisering och totala brist på nyansering av muslimer”, trots att han genomgående talar om islam och tvärtom framhåller att ”Naturligtvis är en betydande andel av Europas muslimer inte bokstavstroende”. Samma ”misstag” har för övrigt många andra kritiker gjort.
Efter att ha hyllat yttrandefriheten, vilken jag återkommer till nedan, påstår hon att det finns ”felaktigheter i SD:s budskap som är direkt missvisande”, men kan inte ge ett enda exempel som styrker detta påstående.
Waara menar sedan att SD vill dela in samhället i ”vi och dom” och hävdar att det aldrig lett till ”ett välmående fredligt samhälle”. Det främsta exemplet på det senare är just den muslimska världen vars tillkortakommanden för stora grupper beror på att det inte finns någon religion, som så entydigt som islam delar in världen i ”vi och dom” där vi är muslimer och dom är kafirer, dhimmis och slavar, vilka i den mån de inte dödas tvingas leva som andra klassens medborgare.
Den mest intressanta delen och samtidigt den mest vilseledande är när hon skönmålar islam och samtidigt beskriver sin organisation som ”grundad på rättvisa, islamiska principer och mänskliga rättigheter”. I en enda mening lyckas hon få med begrepp vilka är helt oförenliga med varandra.
Som ordförande för en muslimsk organisation är Waara att betrakta som muslim. Nu förhåller det sig så att ledande företrädare för samtliga muslimska riktningar åren 2004-2006 antog Ammanbudskapet, som klart anger vad varje muslim har att hålla sig till. Det råder därmed ijma, konsensus bland de skriftlärda, vilket innebär att det bara finns en tolkning. Budskapet har undertecknats av ett antal kända svenska muslimer och klargör att man som muslim måste underkasta sig en av de åtta erkända lagskolorna för sharia. Man måste vidare avhålla sig från ijtihad d.v.s. modernisering av dessa skolor, som fastställdes på 800-talet.
Bakgrunden till detta är ett annat postulat, som bekräftas av budskapet, nämligen att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras. Följaktligen kan då inte sharia ändras, då den är härledd ur Koranen och profetens sunna. Denna bokstavtrogna syn på Koranen får ett antal konsekvenser på flera områden ˗ inte minst mänskliga rättigheter.
Samtliga medlemmar av OIC d.v.s. alla muslimska länder har antagit Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter inom islam (CDHRI), vilken tydligt säger att alla mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas enligt sharia. Detta medför bl.a. att kvinnans lika ställning, religionsfrihet, yttrandefrihet och allas likhet inför lagen inte godtas, vilket står i strid mot FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.
När Waara i samma andetag pratar om demokrati, islamiska principer och mänskliga rättigheter, finns det anledning att se upp mycket noga. Detta gäller även talet om ”dialog med oliktänkande” och ”ett samhälle präglat av mångfald” i den mån ”islamiska principer” får något inflytande.
Då gäller nämligen följande: ”Strid mot dem, som varken tror på Allah eller sista dagen och som inte ser som förbjudet det som förbjudits av Allah och hans sändebud och inte erkänner sanningens religion även om de tillhör ”Bokens folk” (judar och kristna), tills de betalar jizya (särskild skatt) med villig underkastelse och känner sig underkuvade.” (K 9:29)
Det är ett samhälle styrt eller starkt påverkat av sådana medeltida principer SD vill motverka. Jag är övertygad om att SD gärna tar debatten med Waara och hennes meningsfränder om denna och andra frågor.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Det korta svaret på frågan i rubriken till Anna Waaras artikel är att SD vill ha ett samhälle grundat på frihet, förnuft, yttrandefrihet och allas likhet inför lagen.
Det räcker dock inte som svar på en räcka svepande generaliseringar och ogrundade påståenden blandade med ren desinformation. Redan i inledningen gör hon en helt irrelevant jämförelse med svartmålning av judar under 40-talet, men nämner naturligtvis inte den grova svartmålning av judar grundad på Koranen, som i våra dagar ständigt görs i den muslimska världen.
Waaras påstående att Åkesson använde ”rena lögner” kan hon inte i något avseende styrka. En noggrann genomgång av hans artikel visar att alla hans synpunkter är i allt väsenligt sakligt korrekta, oavsett vad alla dessa jäviga experter försöker påskina i olika media. I samma andetag hävdar hon att SD gör sig skyldigt till ”avhumanisering och totala brist på nyansering av muslimer”, trots att han genomgående talar om islam och tvärtom framhåller att ”Naturligtvis är en betydande andel av Europas muslimer inte bokstavstroende”. Samma ”misstag” har för övrigt många andra kritiker gjort.
Efter att ha hyllat yttrandefriheten, vilken jag återkommer till nedan, påstår hon att det finns ”felaktigheter i SD:s budskap som är direkt missvisande”, men kan inte ge ett enda exempel som styrker detta påstående.
Waara menar sedan att SD vill dela in samhället i ”vi och dom” och hävdar att det aldrig lett till ”ett välmående fredligt samhälle”. Det främsta exemplet på det senare är just den muslimska världen vars tillkortakommanden för stora grupper beror på att det inte finns någon religion, som så entydigt som islam delar in världen i ”vi och dom” där vi är muslimer och dom är kafirer, dhimmis och slavar, vilka i den mån de inte dödas tvingas leva som andra klassens medborgare.
Den mest intressanta delen och samtidigt den mest vilseledande är när hon skönmålar islam och samtidigt beskriver sin organisation som ”grundad på rättvisa, islamiska principer och mänskliga rättigheter”. I en enda mening lyckas hon få med begrepp vilka är helt oförenliga med varandra.
Som ordförande för en muslimsk organisation är Waara att betrakta som muslim. Nu förhåller det sig så att ledande företrädare för samtliga muslimska riktningar åren 2004-2006 antog Ammanbudskapet, som klart anger vad varje muslim har att hålla sig till. Det råder därmed ijma, konsensus bland de skriftlärda, vilket innebär att det bara finns en tolkning. Budskapet har undertecknats av ett antal kända svenska muslimer och klargör att man som muslim måste underkasta sig en av de åtta erkända lagskolorna för sharia. Man måste vidare avhålla sig från ijtihad d.v.s. modernisering av dessa skolor, som fastställdes på 800-talet.
Bakgrunden till detta är ett annat postulat, som bekräftas av budskapet, nämligen att Koranen är Allahs direkta ord och därför inte kan ändras. Följaktligen kan då inte sharia ändras, då den är härledd ur Koranen och profetens sunna. Denna bokstavtrogna syn på Koranen får ett antal konsekvenser på flera områden ˗ inte minst mänskliga rättigheter.
Samtliga medlemmar av OIC d.v.s. alla muslimska länder har antagit Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter inom islam (CDHRI), vilken tydligt säger att alla mänskliga rättigheter skall underordnas och tolkas enligt sharia. Detta medför bl.a. att kvinnans lika ställning, religionsfrihet, yttrandefrihet och allas likhet inför lagen inte godtas, vilket står i strid mot FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.
När Waara i samma andetag pratar om demokrati, islamiska principer och mänskliga rättigheter, finns det anledning att se upp mycket noga. Detta gäller även talet om ”dialog med oliktänkande” och ”ett samhälle präglat av mångfald” i den mån ”islamiska principer” får något inflytande.
Då gäller nämligen följande: ”Strid mot dem, som varken tror på Allah eller sista dagen och som inte ser som förbjudet det som förbjudits av Allah och hans sändebud och inte erkänner sanningens religion även om de tillhör ”Bokens folk” (judar och kristna), tills de betalar jizya (särskild skatt) med villig underkastelse och känner sig underkuvade.” (K 9:29)
Det är ett samhälle styrt eller starkt påverkat av sådana medeltida principer SD vill motverka. Jag är övertygad om att SD gärna tar debatten med Waara och hennes meningsfränder om denna och andra frågor.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Subscribe to:
Posts (Atom)
