Islamologer, Kairodeklaration och Ammanbudskapet

 Delkursen Islamologi II vid Stockholms universitet avhandlar främst nutida islam. Jag finner det anmärkningsvärt att den anbefallda kurslitteraturen, som behandlar aktuella frågeställningar inom islam, inte med en stavelse nämner varken Kairodeklarationen http://www1.umn.edu/humanrts/instree/cairodeclaration.html (CDHRI), ratificerad år 1990 av samtliga muslimska länder, eller Ammanbudskapet (AB) http://ammanmessage.com/. Det senare är undertecknat i ijma (konsensus) så sent som 2006 av de främsta lärda inom såväl sunni som shia och slår fast ett antal grunder för islam. Att helt bortse från dessa dokument framstår inte som särskilt seriöst och strider faktiskt mot grundläggande akademiska/vetenskapliga principer. De nämnda dokumenten berördes inte heller i någon av föreläsningarna under kursen.

Sedan jag år 2007 flyttat tillbaka till Sverige efter fyra år i England har jag (oftast tillsammans med en vän) bevistat ett stort antal föreläsningar om islam givna av erkända islamologer och religionsvetare. Ingen av dessa föreläsare har någonsin nämnt eller kommenterat något av dessa minst sagt aktuella dokument. Då man under frågestund tar upp dessa dokument och deras relation till mänskliga rättigheter och demokrati inom islam blir det oftast en besvärande tystnad följt av en krystad kommentar som avslöjar deras brist på intellektuell integritet.

De många föreläsningar jag lyssnat på karaktäriseras genomgående av försök att presentera en välpolerad bild av islam. Alla besvärande fakta göms undan efter bästa förmåga. En som är mästare på detta är professorn Mohammad Fazlhashemi. Han är en verklig expert när det gäller att tillämpa kitman d.v.s. att undanhålla en väsentlig del av sanningen.

Första gången jag lyssnade på honom och hade möjlighet att ställa en fråga beskrev han som vanligt islam i positiva termer. Min fråga gällde hur det han sagt gick ihop med det faktum att samtliga muslimska länder ratificerat Kairodeklarationen, vilken föreskriver att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia.

Han verkade störd av frågan och svarade något i stil med att det var ett problem men ville eller kunde inte utveckla svaret mer än så. Tyvärr är det lika dant med nästan alla dessa förståsigpåare med fina akademiska titlar. Man försöker gå som katten kring het gröt så snart det gäller en frågeställning som kan ses som negativt för islam. 

Jag ser fram mot den dag då någon av dessa forskare vågar kalla en spade för en spade.                                                                                                                                                                                                                                   

Vad är skillnaden på islam och islamism? – Terese Cristiansson reder ut?

 

Mellanösternskorrespondent Terese Cristiansson reder ut vad skillnaden är och varför definitionen är så omdebatterad.

Cristiansson nämner tidigt att det finns ”nära 2 miljarder muslimer” följt av att:

”Islamism är en betydligt mindre grupp som tror på en ideologi; en ideologi som går ut på att skapa makt ofta då med mycket våldsamma metoder för att få pengar, makt eller mark/landytor.”

”En islamist använder sig av våldsamma metoder för att få makt helt enkelt”

Cristiansson gör sig här skyldig till en alltför snäv och därmed felaktig definition av islamism. Islamism definieras oftast som att islam skall styra det sociala och politiska såväl som det personliga livet. Det är i själva verket helt enligt budskapet i Koranen och i sharia det vill säga bokstavstrogen islam eller om man så vill fundamentalistisk islam. Det finns alltså ingen skillnad mellan islam och ”islamism”.

Det finns naturligtvis flera våldsbenägna extremistiska militanta grupper, men den största islamistiska rörelsen är Muslimska brödraskapet, som är spridd över hela världen och oftast inte använder våld utan verkar genom att infiltrera organisationer i länder där de verkar inklusive Sverige och övriga länder i Väst,

Hon säger senare att: ”Det finns en begreppsförvirring som används av olika sidor i den här debatten. Man tar olika saker ur Koranen ur sitt sammanhang och använder det för att få följare som är beredda att göra de här våldsbejakande sakerna.”

Här demonstrerar hon ren okunskap om Koranen och islam. Koranen är full av uppmaningar till att döda, skära halsen av, terrorisera och bedriva jihad mot otrogna och apostater. Man behöver verkligen inte ta ”saker ur Koranen ur sitt sammanhang” för att finna stöd för grovt våld mot alla som inte accepterar Koranen och islam. Eftersom det finns många motstridiga uttalanden i Koranen finns dessutom regeln om abrogation (naskh), som innebär att den kronologiskt senaste versen gäller över en tidigare. Det är också så att sura 9 är den kronologiskt senaste suran i Koranen och att den innehåller ett antal av dessa uppmaningar till våld.

Detta våld mot otrogna och apostater bekräftas med emfas i sharia.

Islam, sharia och demokrati

 

Det är med stor förundran man gång efter annan ser hur islamologer, inte minst svenska sådana, gör krampaktiga försök att försöka utmåla islam som kompatibel med demokrati. Jag skall i det fortsatta resonemanget utgå från några formuleringar i boken Islams historia skriven av religionshistorikern Christer Hedin. Boken ingår som kurslitteratur i kursen Islamologi I vid Stockholms universitet.

Hedin skriver (sid 151): ”Dessa metoder att härleda nya bud med hjälp av uppenbarelsen (läs Koranen), traditionen (läs sunna) och förnuftet kompletterades tidigt med en annan auktoritet: Muslimernas egen. Folkets röst, vox populi, kallas idjma (stavas normalt ijma), som brukar översättas med konsensus eller allmänt instämmande.”

Om detta lilla avsnitt finns en hel del att säga. ”Folkets röst” antyder att det skulle vara ett demokratiskt inslag i utarbetandet av nya regler. Så är emellertid alls inte fallet. Sharia enligt Shafií, Reliance of the Traveller (RoT) klargör i Bok B 7.1 att ijma är konsensus av alla mujtahids (lärda med särskilda kvalifikationer definierade i o 22.1) vid en viss tid. Det är således inte något som vanliga muslimer är inblandade i. När Hedin längre ned på samma sida påstår att ”juristerna fick en sorts godkännande av folket”, är han helt fel ute, eftersom det inte finns några belägg för detta i islams skriftliga källor.

Alla påståenden om att ijma var ”ett bevis på demokratins starka plats inom islam” är alltså helt tagna ur luften.

Innan vi går vidare finns det skäl att fastställa ett antal rekvisit för demokrati.

De viktigaste är:

Åsikts- och yttrandefrihet (inkluderar religionsfrihet)

Likhet inför lagen

Respekt för individens privatliv och äganderätt

Fungerande maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makterna

Tydlig åtskillnad mellan stat och kyrka

Öppna och rättvisa val

Alla dessa rekvisit förvägras enligt den islamiska lagen utom det sista som inte nämns alls. Därmed är islam på intet sätt kompatibel med demokrati. Detta bekräftades för några år sedan i Visby av en shariadomare (under en filmad intervju). Ledare på olika nivåer inom islam är naturligtvis medvetna om detta och det var detta som år 1990 föranledde att samtliga muslimska stater antog Kairodeklarationen (Cairo Deklaration of Human Rights in Islam (CDHRI)). Denna slår fast (artiklarna 24 och 25) att de grundläggande mänskliga rättigheterna enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR) skall underställas sharia och tolkas enligt denna.

Detta annullerar de mest grundläggande rättigheterna i UDHR.

Jag återkommer till CDHRI i nästa inlägg.

Svenska islamologer och sharia

 

Det finns en uttalad tendens bland alltför många islamologer, inte minst bland de svenska, att relativisera och rentav förminska betydelsen av islamiska sharia. Det tar sig uttryck i att som Christer Hedin i boken Islams historia hävda att den religiösa lagen (sharia) främst rör frågor om ”kult och gudstjänst, äktenskap, skilsmässa och arv, samt vissa brott, sådana som anses vara förbjudna i koranen.” (Sida149)

Han hävdar vidare att brottmål och ekonomiska frågor inte faller under shariadomstolarna. Det må så vara organisatoriskt i vissa länder, men sådana frågor behandlas likväl inom sharia. I bok K- Handel- behandlas ett stort antal ekonomiska frågor och i bok O- Rättvisa- behandlas ett stort antal juridiska frågor inklusive brottmål.

Susanne Olsson gör i boken Islam – en religionsvetenskaplig introduktion en liknande grov relativisering av sharia när hon hävdar (sid 127-128): ”I de allra flesta fall är det endast i familjelag som Sharia präglar lagstiftningen och en sekulärt präglad lag råder för övrigt.” Enligt min mening är det att kraftigt underskatta sharias betydelse eftersom frågor om religionen och om mänskliga rättigheter (MR) har kommit att få stor betydelse i våra dagar. Just i frågan om MR och religion är idag en av de stora konfliktytorna i västerländska samhällen eftersom sharia står helt i strid mot några av de mest grundläggande rättigheterna i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR).

En annan argumentationslinje, inte minst bland svenska islamologer, är att det inte går att uttala sig generellt om sharia dels eftersom det dels finns skillnader mellan de olika lagskolorna, dels på grund av att ”Sharia befinner sig i en ständig utveckling …” (Hedin sida 150). Mot detta han följande anföras.

Jag har genom åren talat med många lärda muslimer och jag har aldrig stött på någon som avhåller sig från att generellt tala om sharia. De är naturligtvis medvetna om de olika lagskolorna men att skillnaderna mellan dessa i de flesta fall är små. Detta bekräftades så sent som 2006 i Ammanbudskapet av de främsta lärda inom såväl sunni som shia. Det råkar dessutom förhålla sig på det sättet att det fanns starka personliga kopplingar mellan grundarna av de fem viktigaste lagskolorna. 

Tidigt utvecklades lagskolor varav den ja´faritiska (inom shia) var den första. Grundaren Ja´far as-Sadiq var mycket lärd och dessutom den 6:e imamen inom shia. Därigenom var han ättling i rakt nedstigande led till Muhammad. Han var lärare till två viktiga grundare av sunnitiska lagskolor nämligen Abu Hanifa och Malik ibn Anas. Vi ser här tidig och tydlig koppling mellan shiitiska och sunnitiska lagskolor. De utgår ju i huvudsak från samma källor men med en tydlig distinktion; shiitiska jurister accepterar inte hadither med koppling till de tre första kaliferna eftersom de anses ha fått sina ämbeten på orättfärdig grund.

Grundaren av den shafiítiska lagskolan, al-Shafíi, hade under en tid i Medina studerat för Malik och var därigenom sannolikt påverkad av Ja´far as-Sadiq. Ahmad ibn Hanbal, som grundade den hanbalitiska lagskolan, studerade under en hanafit och senare även under al-Shafíi. Så, kopplingarna mellan skolorna är tydliga.

Jag har av någon anledning aldrig hört någon svensk islamolog ta upp och problematisera sharias och därmed islams förhållande till grundläggande mänskliga rättigheter. Inte heller har jag någon gång sett någon av dem kommentera att grovt ”hedersvåld” sanktioneras i sharia (Reliance of the Traveller bok O 1.2 (4)). Hur kan detta komma sig?

Kan det möjligen bero på deras strävan att till varje pris försöka ge en förskönad bild av islam?

Påståendet att ”Sharia befinner sig i en ständig utveckling …” är en sanning med stor modfikaton. Det är sant att sharia teoretiskt kan ändras genom qias (analogiresonemang beträffande företeelser som inte fanns på profetens tid), men den islamiska lagen föreskriver (b7.2) att det som tidigare mujtahids fastställt i ijma inte kan ändras av andra i en senare generation. Huvuddelen av sharia är således frusen i 800-talet.

Islamologer och vetenskaplig integritet.

 

Jag har det senaste året studerat Islamologi vid Stockholms universitet, en kurs som var uppdelad på fyra delavsnitt. Tentamen för det sista delavsnittet lämnades i 201102. Jag vill börja med att framhålla att just vår lärare var bra, kunnig och med ett stort mått av intellektuell integritet. Detsamma kan tyvärr inte sägas om flertalet av de islamologer som skrivit de alster vilka ingick i kurslitteraturen.

Islam - en religionsvetenskaplig introduktion talar om en ”serie slag” mellan Muhammad och Meckaborna. Dessa slag var i själva verket, de allra flesta, regelrätta banditöverfall på karavaner tillhörande Mecka och ibland närliggande byar (t.ex. Banu Ghatafan maj 625) i syfte att ta så mycket byte som möjligt. Det första ”lyckade” överfallet på en karavan gjordes under den heliga månaden Rajab år 623. Detta var ett brott mot ett tabu och väckte förstämning i Yathrib. Muhammad ville emellertid ha bytet, så Allah kom till hans hjälp genom att uppenbara versen 2:217 som rättfärdigade handlingen.

Susanne Olsson, som skrivit avsnittet ovan tar i boken varje tillfälle i akt för att genom ordval och genom att systematiskt utelämna kontroversiella händelser från Muhammeds liv i Yathrib. På så sätt försöker hon ge en förskönad och förljugen bild av profeten och islam. På sidan 123 påstår hon att jihad (heligt krig) är en kollektiv skyldighet för att försvara sig vid angreppskrig.

Det är ett grovt felaktigt påstående eftersom jihad genom historien och helt enligt påbuden i Koranen (2:191, 2:193, 2:217, 4:74, 4:76, 4:84, 4:95, 8:65, 9:5, 9:14, 9:20, 9:29, 9:36, 9:38, 9:73, 9:111, 9:112, 9:123, 25:52, 32:26, 47:4, 47:35, 48:16, 61:4, 61:11-12.  Se även Sahih Bukhari 2:25, 2:35, 52:42-43, 59:600 och Sahih Muslim B1 nr:30) samt sharia (Reliance of the Traveller bok O 8.0) tillämpats aggressivt och offensivt mot de ”otrogna.

Olsson hävdar även att ”de skärmytslingar han och hans anhängare hamnade i var uttryck för självförsvar”. Detta påstående strider helt mot vad sira-litteraturen har att berätta. Det Olsson kallar ”skärmytslingar” var enligt sira attacker som initierades av Muhammed.

Jan Hjärpe skall ha cred för att han, i motsats till Olsson, i boken ”Bilden av profeten”, i kapitlen 6 och 7 i allt väsentligt håller sig till sira-litteraturens beskrivning av tiden i Yathrib.

Jonas Svensson ger en rimligt objektiv beskrivning av ”massakern” på männen i stammen Quraiza, men nämner försiktigtvis inte att Muhammad samma kväll tog den vackra Rihana som konkubin sedan alla hennes manliga släktingar mördats. Det skulle ju inte ha stämt med den tes han förfäktar senare (Sid 34-35) nämligen att det inte fanns några sexuella motiv bakom hans många fruar och konkubiner. Jag behöver bara nämna Zeinab (tidigare gift med fostersonen Zeid) och Safia i oasen Kheibar (tidigare gift med ledaren Kinana, som torterats till döds). Det är uppenbart att det Svensson hävdar saknar stöd i sira-litteraturen.

Boken ”Islams historia” av Christer Hedin ingick i kurslitteraturen och även den gav exempel på bristande vetenskaplig integritet och saklighet. Hedin talar (sid 21) om att Muhammed och hans anhang ägnade sig åt ”att ta betalt av karavanerna för att de färdades genom öknen.” Hedin betecknar detta ”som en form av beskyddarverksamhet”. Man tar sig för pannan och det av två skäl. Det första skälet är författarens uppenbara avsaknad av moralisk kompass. Det andra skälet är att hans framställning helt saknar stöd i sira-litteraturen.

Där talas om ett stort antal banditöverfall på karavaner, då varor och kameler togs som byte medan människor, om de överlevde, togs tillfånga för att sedan släppas fria mot lösen.

Hedin undrar sedan över hur Muhammed kunde tillåta detta då Koranen innehåller förbud mot stöld. Detta visar att författaren läst Koranen synnerligen selektivt, då sura 8 (Bytet) handlar om hur krigsbytet skall fördelas.

Hedin behandlar sedan på ett mycket märkligt sätt överfallet under den heliga månaden Rajab (jämför ovan) och försöker rättfärdiga de ständiga överfallen med att han (Muhammed) ”tvingats söka uppehälle för sig och muslimerna i Medina”.

På sida 24 ger han en ahistorisk skildring av händelserna i samband med intagandet av Mecka, då han glömmer att berätta att Meckas ledare, Abu Sufyan, fördes till Muhammed utanför Mecka där han under dödshot tvingades underkasta sig islam och Muhammed.

Åtskilliga fler liknande exempel skulle kunna lyftas fram men jag anser att dessa exempel är belysande för brister i att hålla sig till den objektiva saklighet premisserna kräver.

Vi såg det komma

 Stefan Löfven upprepade flera gånger i den famösa intervjun i SVT:s Agenda i november 2019 följande uttalande: ”Vi såg det inte komma”. Det är ett minst sagt anmärkningsvärt och häpnadsväckande uttalande eftersom stora delar av svenska folket och polisen då sett det komma för flera år sedan.

Löfven hade då varit statsminister sedan 2014 och hade till sitt förfogande enorma utredningsresurser såväl i Regeringskansliet som i ett antal myndigheter. Frågan som inställer sig blir denna. Har han och hela administrationen stått med ryggen mot verkligheten?

Just sommaren 2014 hade jag gett ut den andra omarbetade upplagan av min bok Islam under slöjan. Kapitel 11 återger intressanta uppgifter ur en bok av dr. Peter Hammond, Slavery, Terrorism and Islam, som anger vad som händer i ett samhälle vid en viss procentuell andel muslimer.

 Där framgår att vid c:a 10 - 20 % muslimska invånare, tenderar laglösheten att öka som ett sätt att klaga på muslimernas livsvillkor. I Paris, [Stockholm och Malmö] ses bilbränder, [stenkastning och protester]. Varje icke-muslimsk handling kränker islam och leder till uppror och hot, såsom i Amsterdam [och andra städer världen över], med till exempel uppror mot Muhammed-karikatyrerna och [mord och mordhot för] obekväma filmer om islam.

 Åren 2014-2019 kom det 817.000 migranter till Sverige (SCB). Enligt SCB fanns det år 2019 drygt 700.000 utrikes födda migranter från muslimska länder. Flertalet av dessa är med all sannolikhet muslimer. Till detta kommer att fram till 1990 hade cirka 145.000 migranter från muslimska länder kommit hit. Rimligen har många av dessa under de trettio år som gått fått barn här och som är inrikes födda men fortfarande är muslimer. Det finns därför sannolikt cirka 1 million muslimer i landet för närvarande, vilket innebär cirka 10 %. Samtidigt ser vi i samhället en omfattande brottslighet vilket Hammond varnade för.

Tecken har funnits länge på en tilltagande islamisering genom att aktiva muslimer försöker påverka omgivningen i islamisk riktning. Redan 2011 attackerades Mona Walter och ett par väninnor i Hammarkullen, Göteborg, av en grupp shariapoliser då de ansågs bära fel klädsel enligt islam. En sådan grupp består av både män och kvinnor eftersom män enligt islamiskt synsätt inte bör ingripa mot kvinnor.

Mona besökte Rinkeby 2015 tillsammans med ett team från SVT. De blev attackerade med ägg och stenar varför de fick söka skydd i sin bil. Se gärna detta inslag med bl. a. Mona Walter i SVT 2015 https://www.youtube.com/watch?v=0zFfl25UkV8

Mona Sahlin i reportaget: ”För många som finns vid makten har inte sett eller vågat se att utanförskap och radikalisering har ökat i Sverige.” Så sant, men varför har ingen agerat?

Så det fanns tydligen någon i Löfvens eget parti som åtminstone 2015 sett att något var på tok.

Förljuget inslag om islam

Inslaget ”Islam 2018-vart är vi på väg?” i Människor och tro (18-01-11) innehöll en del märkliga uttalanden och präglades av att programledaren underlät att ställa relevanta frågor. Låt oss börja med att granska några uttalanden.

Iman Baroudi hävdade att ”Det är jättemycket som har ändrats i det muslimska tänkandet…) och anförde som exempel detta att kvinnorna i Saudiarabien nu får köra bil. Det får väl anses vara en händelse på marginalen i beaktande av att sharia är gällande lag i landet. Det innebär allvarliga inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter, inte minst för kvinnor.

Iman Baroudi ställde sedan frågan: ”Är de för evigt dessa tolkningar?” Förhoppningsvis inte, men verkligheten talar ett annat språk. Så sent som 2006 undertecknade ledande religiösa företrädare för sunni och shia Ammanbudskapet, vilket fastställde giltigheten av de godkända rättsskolorna. Det innebär att man fryser lagar som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet. Giltigheten av traditionell islamisk teologi enligt den asharitiska skolan erkändes, vilket innebär locket på för förnyelse och innovation.

Det är alltså inte särskilt mycket som ändrats i grunden inom ”det muslimska tänkandet.”

Akbar Abdul Rasul hävdade: ”Problemet är att folk kan inte skilja på islam som en religion och en doktrin för 1,6 miljarder människor…” Det sorglustiga är att det inte bara är ”folk”, utan även de främsta lärde inom islam, som inte skiljer på religion och politisk ideologi. Ammanbudskapet och Kairodeklarationen (antagen 1990 av samtliga muslimska länder) bekräftar sammantaget att islam är en totalitär ideologi i minst lika hög grad som en religion.

Han tar sedan Akbar den store som intäkt för ”att islam har reformerats hela tiden.” Det är sant att Akbar reformerade och liberaliserade islam inom Stormogulriket, men tyvärr återställde hans sonsonsson Aurangzeb senare det ortodoxa regelverket, så det var en ganska kortvarig frihet inom just den delen av den muslimska världen.

Strax därefter kom ett nytt häpnadsväckande uttalande när han sade att ”islam började som en gärning till rättvisa inom den arabiska världen.” Enligt islams ”heliga” skrifter började islam som en rörelse för att ersätta arabisk polyteism med islamisk monoteism. För övrigt präglades Muhammeds agerande under de tio åren i Medina av allt annat än rättvisa. Ett närmast övertydligt exempel är Muhammeds fördrivning/dödande av de tre judiska stammarna från Medina; stammar, som hade bott där långt innan några araber kom dit.

Akbars grövsta påstående var: ”Så islam som sådan är inkluderande och den muslimska kulturen är inkluderande.” Studerar man Koranen, hadither och inte minst dessas syntes, sharia, finner man att islam är allt annat än inkluderande. Den är uttalat exkluderande och delar in mänskligheten i muslimer (troende) och kafirer (de som förnekar profetens budskap).

Sevran Ates tydliga prioritering av ”mänskliga rättigheter både före tradition och religion” är vällovlig, men samtidigt anser jag att den kritik institutet dar-al Ifta riktat mot henne är högst befogad från ett islamiskt perspektiv. Det institutet har nära kopplingar till Al-Azhar-universitetet, det främsta lärosätet inom sunni-islam och därför teologisk kompetent. Jag instämmer i den kritik, som riktades mot henne efter föreläsningen i Riksdagen.

Näste deltagare i programmet var Mohammad Fazlhashemi, som introducerades med ett uttalande av denne om att ”det har alltid pågått en dragkamp mellan företrädare för en exkluderande och en inkluderande tolkning” av islam. Mohammad tog sedan salafismen som ”ett väldigt bra exempel på det.” Den är väldigt exkluderande där man talar om en enda riktig tolkning av islam.

På den punkten gör han det alltför enkelt för sig, då flera andra grenar av islam har en liknande tolkning. Detta demonstreras tydligt av vad de främsta religiösa företrädarna för sunni och shia fastställde i Ammanbudskapet 2006. Giltigheten hos den asharitiska skolan erkänns i Ammanbudskapet. Det innebär bland annat att de lärdas tolkning i konsensus (ijma) ges en stark ställning. När väl ijma fastställts är den inte möjligt att ändra. Ijma är gudomlig och kan inte undanröjas av omtolkning. Budskapet bekräftar giltigheten av de erkända rättsskolorna och slår fast att det finns betydligt mer gemensamt mellan de olika rättsskolorna än som skiljer.

Såväl IS som Muslimska brödraskapet är ideologiskt starkt bundna till salafismen.

Fazlhashemi gör ett nummer av att man inom kristendomen har ”den där vertikala beslutsordningen den här hierarkin med ärkebiskopen i toppen. Som jag visat ovan har de lärdes konsensus, ijma, minst lika stark ställning som någon ärkebiskop.

Hans svar rörande ”en inkluderande islam” var allt annat än klarläggande.  Han valde att bortse från att islam, som den framställs i Koranen, i sunna och i sharia är tydligt exkluderande.

Fazlhashemis resonemang om förnuftets betydelse i tolkningen av islams urkunder är, förmodligen avsiktligt, utan konklusion. Han nämner inte heller att den riktigt stora striden om detta stod redan på 900-talet, då al-Ashari satte stopp för mutaziliternas mera förnuftsbaserade teologi. Detta bekräftades senare av Ghazali, som anses ha lagt locket på för förnuftsbaserad teologi.

Inte heller resonemanget om olika systemkollapser leder någonstans. Ammanbudskapet undertecknades av de främsta företrädarna för de dominerande riktningarna inom islam och bör därför ses som ett uttryck för mainstream islam väl grundad i Koranen, sunna och sharia. Det innebär att islam till sin karaktär är såväl exkluderande som våldsbejakande. Att små minoriteter har annan uppfattning förändrar inte detta grundläggande faktum.