Södermanlands Nyheter (SN) publicerade i torsdags (3/6) en stort upplagd artikel om Sverigedemokraterna i östra Södermanland. Artikeln åtföljdes av en intervju med en vilsekommen professor från Malmö och en kommentar av tidningens chefredaktör.
Artikeln var resultatet av nästan tre timmars intervjuer vardera med Bertil Malmberg, och Thom Zetterström ett antal dagar före publicerandet. Man hade sedan ägnat flera dagar åt att klippa sönder intervjuerna och presenterade sedan ett antal uttalanden, oftast tagna ur sitt sammanhang, i det uppenbara syftet att framställa de intervjuade i en ogynnsam dager. Båda har påtalat ett antal exempel på detta, men det finns inte utrymme att här belysa alla dessa.
Trots att man haft god tid på sig kunde redaktionen inte undvika ett antal direkta sakfel. Låt oss ta upp några sådana.
SN påstår att Malmberg var VD för Bofors S A Marine Holding AB. Det riktiga var faktiskt Bofors Underwater Systems i vilket SA Marine råkade vara ett dotterbolag. Man hade dock lyckats få rätt namn på staden.
Tidningen lägger följande uttalande i Malmbergs namn: ”Den är en federalistisk, totalitär religion, som inte har något gott att ge mänskligheten”. Termen ”federalistisk” saknar relevans i sammanhanget och användes därför inte. Däremot var det korrekta uttalandet: ”Det är en teokratisk, totalitär religion och ideologi, som …”. Att detta inte enbart var en personlig åsikt styrktes med tydliga hänvisningar till Kairodeklarationen och Ammanbudskapet, dokument antagna inom och av den islamiska världen. Men det passade väl inte in i reportrarnas och tidningens syften.
Längre fram finner vi följande sekvens: ”Fast för Bertil Malmberg utgör islam ett akut hot mot Trosa och dem som bor och lever där. En anledning är sharian, den gudomliga lagen, som enligt fundamentalistiska muslimer ska vara överordnad landets egen lagstiftning. Den säger att religionen ska styra allt i muslimens liv och att Koranen är en objektiv sanning, säger Bertil Malmberg. Han är övertygad om att det pågår en internationell muslimsk konspiration med ett gemensamt syfte att skapa en global, islamisk stat”. Om detta finns följande att säga.
För det första sade aldrig Malmberg att islam utgör ”ett akut hot mot Trosa”, men väl att den är ett hot mot det svenska samhället och dess värderingar. Han sade inte heller ”som enligt fundamentalistiska muslimer ska…” av det uppenbara skälet att det inte är korrekt. Däremot talades om ”troende muslimer” och att detta inte enbart avsåg s.k. ”fundamentalistiska muslimer”.
SN inleder nästa mening med: ”Den säger …” och avslutar med: ”säger Bertil Malmberg”. Här har tidningen gjort sig skyldig till ”dubbelfel”. ”Den” syftar alldeles tydligt till ”sharian” i föregående mening, vilket inte är vad som sades. Däremot citerade Malmberg ur Ammanbudskapet, vilket ”säger” det som framstår som den intervjuades åsikt. Det bör nämnas att ingen av journalisterna före intervjun över huvud taget kände till Ammanbudskapet. Endast Lasse Ringdahl hade hört talas om Kairodeklarationen, men han var helt uppenbart inte väl insatt i dess innehåll och signifikans.
Enligt vad Malmberg anförtrott denna blogg, framförde han inte någon hemmasnickrad konspirationsteori, utan refererade tydligt till dels Muslimska brödraskapets ”The Project” och den amerikanska motsvarigheten ”The Ikhwan in North America”, två dokument som tillsammans med otaliga andra dokument och uttalanden har det klara syftet att enligt påbud i Koranen och hadither (bl.a. K 2:193 och Bukhari 1:2:24) göra islam dominant i världen.
Något senare skriver SN om ”demokratiska jihad” ett begrepp som varken Malmberg eller denna blogg hört talas om tidigare, sannolikt för att det helt enkelt inte existerar utan snarare är något av en oxymoron. Däremot talades om demografisk jihad, ett begrepp välbekant internationellt och en strategi, som syftar till ett stegvis ökat inflytande genom en kombination av immigration och höga födelsetal. Denna strategi tillämpas i många delar av världen med stor framgång.
Sammantaget har i reportaget samtliga referenser, som underbyggde gjorda uttalanden, systematiskt utelämnats. Det framstår som uppenbart att detta gjorts i syfte att misskreditera de intervjuade. Denna typ av journalistik är inget annat än undermålig och ohederlig.
____________________
Denna blogg har fått tillgång till Malmbergs kommentar till Cöran Carstorp, vilken återges här.
"Chefredaktören för SN, Göran Carstorp, gör i sin kommentar till artikelupplägget om SD ett antal uttalanden, som inte bör få stå oemotsagda. Som chefredaktör får han också ta en stor del av ansvaret för att hans journalister klippt och klistrat på ett manipulativt, delvis osakligt och starkt vinklat sätt vid redigering av intervjuerna.
Han börjar med att avfärda SD som ”ett litet, marginellt parti, som vädjar till det lägsta hos människan”. Det har tydligen undgått den gode chefredaktören att SD enligt de senaste opinionsundersökningarna är större än ett par av de etablerade riksdagspartierna, inklusive det parti tidningen företräder. Betraktar han även dem som marginaliserade?
Det framgår inte hur partiet skulle vädja till ”det lägsta hos människan” eller i vilket avseende det ”står långt ifrån våra humanistiska traditioner och demoniserar speciellt muslimer”. Något exempel på att jag skulle ha demoniserat muslimer kan han naturligtvis inte anföra.
Genom att utan belägg stapla invektiv utan konkreta belägg och att ha sanktionerat en starkt vinklad artikel, fylld av förvanskade uttalanden tagna ur sin kontext, utgör Carstorp själv ett levande exempel på det lägsta hos journalisten och människan.
Carstorp skriver att ”alla frågor måste kunna diskuteras” men att balansen är ”extremt snedvriden” särskilt ”på webben och i sociala media”. Han menar att SD ”valt att koncentrera sin propaganda” där. Någon reflektion över detta vågar han sig inte på.
Det är lätt att instämma i att alla frågor bör kunna diskuteras i en öppen demokrati. Det är faktiskt en av förutsättningarna för demokrati. Han tycks inte inse att att SD helt enkelt hänvisats till nätet eftersom vanliga media under ett par decennier systematiskt undertryckt några av de frågor SD ser som angelägna att diskutera i den offentliga debatten. Ett tydligt exempel är att kostnaderna för invandringen inte diskuterats seriöst sedan den av professor Ekberg ledda utredningen presenterade kostnaderna för året 1994.
Carstorp menar sedan att bilden på nätet av svenskarnas inställning till invandring är ”grovt missvisande” och hävdar att opinionsläget är ”ett helt annat”. Som stöd för detta anför han SOM-institutets undersökning ledd av kommunisten Marie Demkert. Nu hör det till saken att kända statistiker, som Lars Berglund, riktat allvarlig kritik mot den utredningen och dess metodik. Naturligtvis har den kritiken inte publicerats i vanliga media eftersom kritiken inte passar in i medias politiskt korrekta världsbild."
Malmberg har kontaktat professorn Björn Fryklund' som på oklara grunder användes som "forskarexpert" av SN. Fryklund har ännu inte svarat, men vid ett kortare telefonsamtal sade han sig ha tagit till sig innehållet i detta e-brev.
"Hej Björn!
Du har i en artikel i torsdagens SN uttalat dig om mig och vad jag sagt och/eller anser utan att ha träffat mig och utan att veta om jag verkligen sagt vad tidningens reportrar påstår. Är det en vetenskaplig attityd?
Låt oss se något på vad du säger. Meningen ”När de uttalar sin avsky för muslimer och islam …” är helt osaklig eftersom jag aldrig ”uttalar avsky för muslimer” som grupp. Jag diskuterar islam som religion och ideologi. I ett öppet demokratiskt samhälle är det inom ramen för åsikts- och ytrandefriheten en av samhällets grundvalar att kunna rikta kritik, även stark sådan, mot varje form av ideologi, inte minst om denna kritik är sakligt grundad. Det är inte det samma som ”avsky”.
I nästa andetag säger du att: ”Sverigedemokraterna klumpar ihop muslimer till en grupp”. När hörde du mig klumpa ihop ”muslimer till en grupp”? Du gör dig här skyldig till just en sådan ”våldsam generalisering”, som du något senare, på ostyrkta grunder, beskyller sverigedemokraterna för. Hur känns det att kasta sten från ett glashus?
Du gör ett grovt osakligt försök att jämföra judeförföljelsen under andra världskriget med vår kritik av islam. Den judeförföljelse du talar om var riktad mot en etnisk minoritet och delvis religiöst betingad. Den hade anor långt bort i tiden med omfattande pogromer inte minst i Tyskland under korstågen. Ironiskt nog var det islams störste förebild, Muhammed, som personligen ledde de första pogromerna mot judarna i Yathrib och Khaybar.
Kritiken mot islam riktar sig mot en totalitär ideologi, som strävar över att med alla medel inklusive våld lägga under sig världen. Att det förhåller sig på det det sättet är väl dokumenterat i mängeder av islamiska dokument och uttalanden i modern tid. Denna målsättning grundas ytterst på några verser i Koranen som 2:193, 5:49- 50, 8:39 och 9:29 samt uttalanden i hadither.
Det är särskilt osmakligt att göra denna jämförelse i slutet av en vecka som i mycket präglats av en grovt ensidig, osaklig och tydligt antisemitisk kritik av Israel efter det legala stoppandet av ”Ship to Gaza”.
Din jämförelse med ”danska invandrare i Malmö” är så enfaldig att den inte förtjänar någon ytterligare kommentar. Efter att ha konstaterat att SD ”accepterar det svenska parlamentariska systemet och agerar efter demokratiska spelregler”menar du tydligen att SD trots detta inte ”är ett demokratiskt parti”. Det framgår inte närmare vad du grundar denna märkliga slutsats på.
Jag instämmer i att det är viktigt att ”sätta in allt sverigedemokraterna säger i ett större sammanhang”. För egen del hade jag uppskattat om den tidning du uttalat dig för hade gjort just det med mina uttalanden vilka i hög grad är tagna utanför sin kontext och dessutom på ett antal punkter förvanskade.
Som jag uppfattar det försöker du påskina att det enbart är ett argument av SD att ”islam och och muslimer accepterar inte vår svenska jämställdhet”. Sakligt sett förhåller det sig så att det är väl dokumenterat i islams ”heliga skrifter” att islam och därmed också troende muslimer entydigt förkastar västerländsk jämlikhet och västerländsk demokrati. Detta har bekräftats av höga företrädare för samtliga muslimska riktningar och länder i Kairodeklarationen och senast i Ammanbudskapet. Om du bekvämar dig med att ta del av dessa och andra dokument och uttalanden, finner du att så är fallet.
Ja, SD är faktiskt ett riktigt liberalt parti när det gäller att stå upp för mänskliga rättigheter. Nu senast i samband med det skandalösa överfallet på Lars Vilks undvek samtliga ledare för riksdagspartierna under en hel vecka att uttala sitt stöd för yttrandefriheten. Först när de ”tvingats ut på banan” av några mediaföreträdare gav de mer eller mindre tydligt stöd för denna fundamentala rättighet."
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Thursday, 10 June 2010
Tuesday, 18 May 2010
Vilka har egentligen ”avvikande demokratisyn” eller ”människosyn”?
Ledande politiker och journalister har under en tid flitigt försökt pådyvla Sverigedemokraterna egenskaper som ”avvikande människosyn”, ”avvikande demokratisyn” och ”rasistiskt”. I mitten av april använde Sten Nordin och Carin Jämtin denna terminologi då de uttalade sig för blocköverskridande samarbete i syfte att neutralisera SD. Något tidigare hade Per Svensson använt liknande ordvändningar i en artikel i Axess Magasin. Nu senast använde flera politiker liknande omdömen i gårdagens P1-morgon. Detta är några få av otaliga exempel. Personagerna bakom dessa nedsättande omdömen har inte i något fall ens försökt att på något sätt belägga någon grund för dessa omdömen.
Innan vi går vidare finns det skäl att något se på begreppet demokrati. De flesta torde instämma i att demokrati är ett styrelseskick där makten i (oftast) en stat utgår från dess medborgare via allmänna och fria val. Det är vidare oomtvistligt att några grundläggande mänskliga rättigheter är avgörande för att en verklig demokrati skall fungera. De viktigaste mänskliga rättigheterna i detta avseende är full åsikts- och yttrandefrihet, likhet inför lagen samt respekt för individens privatliv och äganderätt.
Man skulle mot den bakgrunden kunna förvänta sig att våra i demokratisk ordning valda företrädare och en samstämmig journalistkår, som de facto har just yttrandefriheten som sitt levebröd, skulle reagera kraftfullt på grova angrepp mot yttrandefriheten. Åtminstone borde så vara fallet om man i något avseende menar allvar med att man står för en god ”demokratisyn”. När en muslimsk mobb förra veckan överföll Lars Vilks och lyckades stoppa föreläsningen var det inte enbart en attack på konstnären utan ett grovt attentat mot yttrandefriheten. Hur har då under den gångna veckan våra höga värnare av denna goda ”demokratisyn” agerat? Jo, hittills ”är tystnaden från etablissemanget öronbedövande”, som Cavatus utryckte det.
Julia Ceasar konstaterade i sin utmärkta krönika att endast några få journalister seriöst tagit upp frågan, bland dem Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg. Ynkligt av den självuppblåsta journalistkåren! Som kontrast till detta har ett antal sverigedemokrater klart tagit avstånd från detta hot mot yttrandefriheten.
Några ord om Per Svenssons artikel. I ingressen klarlägger han att Sverigedemokraterna står vid sidan av den "demokratiska värdegrunden" och därför måste särbehandlas. Författaren ägnar sedan en tämligen lång artikel till att producera dimridåer av ord utan att på någon punkt definiera vad som avses med den "demokratiska värdegrunden" eller i vilket konkret avseende SD skulle avvika från densamma. Vad vill han säga?
När han listar några postulat för god journalistik nämner han först: "Journalistiken är en del av det demokratiska kontrollsystemet. Medborgarna ska ha tillgång till ett så brett och gediget faktamaterial som möjligt när de väljer sina företrädare och själva tar ställning i viktiga samhällsfrågor. Då ska inte pressen agera beskäftig förälder och installera censurfilter."
Verkligen?! Om det vore så väl, hur kan det då komma sig att svenska medier under några decennier notoriskt undanhållit fakta om invandringens avigsidor och de facto just censurerat verkligheten? Per Svensson framstår här som en fullfjädrad hycklare.
Det bör noteras att i en demokrati politikerna vid makten inte har ett obegränsat mandat. De har, som jag ser det, inte större mandat än vad de inhämtat i allmänna val och/eller folkomröstningar. En fungerande demokrati förutsätter dessutom en öppen och ärlig offentlig debatt om alla frågor med politisk bäring. Då duger det inte att frågor som invandringen och t.ex. Lissabonfördraget systematiskt sopas under mattan och hålls utanför debatten av ”eliterna” inom politik och media. Den rådande och starkt vänsterdominerade politiska korrektheten är faktiskt ett av de stora hoten mot sann demokrati eftersom den medför åsiktscensur.
Dessa ”eliter” putsar ständigt på förträfflighetsskölden samtidigt som de notoriskt sviker i dessa centrala demokratifrågor. Några exempel.
Hur demokratiskt uppträdde Bengt Westerberg då han demonstrativt lämnade TV-soffan då Ian och Bert kom in i studion? Samme man hade inga problem med att sitta tillsammans med ledaren för Vänsterpartiet ett parti, som nu liksom då öppet stöder totalitära kommunistregimer.
Hur demokratiskt var det då Friggebo och Westerberg efter ultimatum till Bildt öppnade dammluckorna för massinvandring december 1991 i strid mot viljan (se Exit Folkhemssverige Kap. 2) hos en klar majoritet av väljarna (54 % färre ”flyktingar”, 13 % inga). Inom FP, som hade ett väljarstöd på 9,1 %, var motsvarande siffror 59 % respektive 6 %. Är det så ”all makt utgår från folket”?
Hur demokratiskt var det då riksdagsmajoriteten 2009 sade ja till Lissabonfördraget utan att den frågan behandlats i vare sig valrörelse eller folkomröstning, trots att frågan i det närmaste var av grundlagskaraktär eftersom fördraget lämnar över mycket makt från riksdagen till en ”unaccountable” byråkrati i Bryssel? Det enda motiv jag hörde ett antal gånger, först för Konstitutionen och sedan för Lissabonfördraget, var att det skulle göra ”beslutsfattningen effektivare inom det utvidgade EU”. Nå, det är ett klent motiv i en demokrati. Är nästa steg ren diktatur? I en sådan är ju besluten ännu lättare att ta. Jag talade för några år sedan med riksdagsmän från ett par partier, som var beredda att rösta ja utan att ha läst och satt sig in i ens de konstitutionella delarna av konstitutionen/fördraget. Vem representerar idag dessa riksdagsmän; väljarna eller partiet? Eller är de bara knapptryckare, som Ann-Marie Pålsson uttryckte det. Som jag ser det är hon en av få i nuvarande riksdag, som fortfarande har ryggrad.
De politiska och mediala ”eliterna” borde snarast se över sitt eget agerande innan de fortsätter sprida invektiv mot SD. Det är ett gammalt gott råd att inte kasta sten om man sitter inne i ett skört glashus.
PS
Äntligen idag ett par klara och tydliga uttalanden till yttrandefrihetens försvar. Missa inte Paulina Neuding och Johan Lundberg på DN Debatt eller Dick Erixons kommentar.
DS
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio
Innan vi går vidare finns det skäl att något se på begreppet demokrati. De flesta torde instämma i att demokrati är ett styrelseskick där makten i (oftast) en stat utgår från dess medborgare via allmänna och fria val. Det är vidare oomtvistligt att några grundläggande mänskliga rättigheter är avgörande för att en verklig demokrati skall fungera. De viktigaste mänskliga rättigheterna i detta avseende är full åsikts- och yttrandefrihet, likhet inför lagen samt respekt för individens privatliv och äganderätt.
Man skulle mot den bakgrunden kunna förvänta sig att våra i demokratisk ordning valda företrädare och en samstämmig journalistkår, som de facto har just yttrandefriheten som sitt levebröd, skulle reagera kraftfullt på grova angrepp mot yttrandefriheten. Åtminstone borde så vara fallet om man i något avseende menar allvar med att man står för en god ”demokratisyn”. När en muslimsk mobb förra veckan överföll Lars Vilks och lyckades stoppa föreläsningen var det inte enbart en attack på konstnären utan ett grovt attentat mot yttrandefriheten. Hur har då under den gångna veckan våra höga värnare av denna goda ”demokratisyn” agerat? Jo, hittills ”är tystnaden från etablissemanget öronbedövande”, som Cavatus utryckte det.
Julia Ceasar konstaterade i sin utmärkta krönika att endast några få journalister seriöst tagit upp frågan, bland dem Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg. Ynkligt av den självuppblåsta journalistkåren! Som kontrast till detta har ett antal sverigedemokrater klart tagit avstånd från detta hot mot yttrandefriheten.
Några ord om Per Svenssons artikel. I ingressen klarlägger han att Sverigedemokraterna står vid sidan av den "demokratiska värdegrunden" och därför måste särbehandlas. Författaren ägnar sedan en tämligen lång artikel till att producera dimridåer av ord utan att på någon punkt definiera vad som avses med den "demokratiska värdegrunden" eller i vilket konkret avseende SD skulle avvika från densamma. Vad vill han säga?
När han listar några postulat för god journalistik nämner han först: "Journalistiken är en del av det demokratiska kontrollsystemet. Medborgarna ska ha tillgång till ett så brett och gediget faktamaterial som möjligt när de väljer sina företrädare och själva tar ställning i viktiga samhällsfrågor. Då ska inte pressen agera beskäftig förälder och installera censurfilter."
Verkligen?! Om det vore så väl, hur kan det då komma sig att svenska medier under några decennier notoriskt undanhållit fakta om invandringens avigsidor och de facto just censurerat verkligheten? Per Svensson framstår här som en fullfjädrad hycklare.
Det bör noteras att i en demokrati politikerna vid makten inte har ett obegränsat mandat. De har, som jag ser det, inte större mandat än vad de inhämtat i allmänna val och/eller folkomröstningar. En fungerande demokrati förutsätter dessutom en öppen och ärlig offentlig debatt om alla frågor med politisk bäring. Då duger det inte att frågor som invandringen och t.ex. Lissabonfördraget systematiskt sopas under mattan och hålls utanför debatten av ”eliterna” inom politik och media. Den rådande och starkt vänsterdominerade politiska korrektheten är faktiskt ett av de stora hoten mot sann demokrati eftersom den medför åsiktscensur.
Dessa ”eliter” putsar ständigt på förträfflighetsskölden samtidigt som de notoriskt sviker i dessa centrala demokratifrågor. Några exempel.
Hur demokratiskt uppträdde Bengt Westerberg då han demonstrativt lämnade TV-soffan då Ian och Bert kom in i studion? Samme man hade inga problem med att sitta tillsammans med ledaren för Vänsterpartiet ett parti, som nu liksom då öppet stöder totalitära kommunistregimer.
Hur demokratiskt var det då Friggebo och Westerberg efter ultimatum till Bildt öppnade dammluckorna för massinvandring december 1991 i strid mot viljan (se Exit Folkhemssverige Kap. 2) hos en klar majoritet av väljarna (54 % färre ”flyktingar”, 13 % inga). Inom FP, som hade ett väljarstöd på 9,1 %, var motsvarande siffror 59 % respektive 6 %. Är det så ”all makt utgår från folket”?
Hur demokratiskt var det då riksdagsmajoriteten 2009 sade ja till Lissabonfördraget utan att den frågan behandlats i vare sig valrörelse eller folkomröstning, trots att frågan i det närmaste var av grundlagskaraktär eftersom fördraget lämnar över mycket makt från riksdagen till en ”unaccountable” byråkrati i Bryssel? Det enda motiv jag hörde ett antal gånger, först för Konstitutionen och sedan för Lissabonfördraget, var att det skulle göra ”beslutsfattningen effektivare inom det utvidgade EU”. Nå, det är ett klent motiv i en demokrati. Är nästa steg ren diktatur? I en sådan är ju besluten ännu lättare att ta. Jag talade för några år sedan med riksdagsmän från ett par partier, som var beredda att rösta ja utan att ha läst och satt sig in i ens de konstitutionella delarna av konstitutionen/fördraget. Vem representerar idag dessa riksdagsmän; väljarna eller partiet? Eller är de bara knapptryckare, som Ann-Marie Pålsson uttryckte det. Som jag ser det är hon en av få i nuvarande riksdag, som fortfarande har ryggrad.
De politiska och mediala ”eliterna” borde snarast se över sitt eget agerande innan de fortsätter sprida invektiv mot SD. Det är ett gammalt gott råd att inte kasta sten om man sitter inne i ett skört glashus.
PS
Äntligen idag ett par klara och tydliga uttalanden till yttrandefrihetens försvar. Missa inte Paulina Neuding och Johan Lundberg på DN Debatt eller Dick Erixons kommentar.
DS
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio
Tuesday, 4 May 2010
Hycklarnas afton i Människor och tro
Fredagens Människor och tro (repris lördag 100501) innehöll ett inslag med och om den unge konvertiten och imamen Suhaib Webb. Programledaren Tithi Hahn, reportern Åsa F Vestergren och den inbjudne islamologen Leif Stenberg gjorde allt som stod i deras makt för att med hjälp av imamens i och för sig delvis lovvärda budskap framställa islam som helt ofarlig och i allt väsentligt salongsfähig i den västerländska demokratiska salongen. Det ligger i sakens natur att inga kritiska eller tvivlande frågor ställdes. Gullandet med islam var konsekvent satt i system.
Programledaren inledde med att säga att S Webb ”ses av många som en moderat ledare och uttolkare”. Hans reella ställning i den muslimska världen framgick inte, men det är högst sannolikt att den som fortfarande studerar vid Al-Ahzar har en tämligen begränsad auktoritet. Reportern beskriver sedan hur Webb bygger sitt resonemang på att en ”modern muslim måste lämna en bokstavstrogen läsning av de klassiska muslimska skrifterna”. Det låter ju utmärkt, men haken är att det inte framgår vad han grundar detta på. Det synsättet går nämligen stick i stäv mot vad såväl Koranen i mängder av verser som sunna entydigt säger. Det är också helt oförenligt med vad den samlade sakkunskapen inom sunni och shia slagit fast i Ammanbudskapet. Det finns anledning att förmoda att deras auktoritet rankas något högre än den gode Webbs.
Webb säger i intervjun som ett exempel att en rättstvist i en marockansk by på 800-talet inte är särskilt användbar i Sverige 2010. Jag kan instämma i det, men vill tillägga att det samma gäller för Koranen och de andra muslimska skrifterna.
När Webb menar att t.o.m. Koranen kan tolkas genom ”moderna glasögon” bortsett från att ”Gud är en och Muhammed är hans profet”, går detta helt emot bl. a. verserna 2:85, 4:82, 4:105, 4:150- 151 och 10:15. Det strider också helt mot andan och bokstaven i Ammanbudskapet.
Webb säger sedan att ”Det finns inget som motsäger att vara en god medborgare och en god muslim”. Det är i själva verket en sanning med stark modifikation. Det är nämligen entydigt så att för en ”god muslim” så står sharia, den av Allah givna lagen, över varje tänkbar sekulär lag tillkommen i demokratisk ordning. Redan här finns en tydlig konflikt, en konflikt som för övrigt allt oftare aktualiseras i flera västerländska länder med betydande muslimsk minoritet.
Den unge imamen säger sig vilja ”komma åt feltolkningar och radikaliseringen av vissa muslimer”, men ”är inte ute efter att reformera islam i grunden”. Han tror stenhårt på islams kärna och menar att det går att vara både rättrogen och moder”. I dessa få meningar finns några helt oförenliga motsättningar om man utgår just från ”islams kärna” så som den framgår av Koranen och sunna och hur kärnan har beskrivits i Ammanbudskapet och för den delen i Kairodeklarationen vad gäller mänskliga rättigheter. Hur kan Webbs auktoritet mäta sig med dessa urkunder?
Trots dessa uppenbara motsättningar fick vi inte höra ens en enda fråga, för att skingra frågetecknen.
Det framgår att Webb under vistelsen i Egypten att förhållandena i Mellanöstern är helt annorlunda än i Väst främst därför att som han påpekade: ”[religionen] är en del av livet. Men människor lever också i rädsla. Det påverkar tankefriheten och debatten och så länge det är så kan inte heller islam i Mellanöstern utvecklas…”. Sic! Trots dessa miserabla förhållanden trodde han inte på en liberal demokrati som i Väst. Varken imamen själv eller de ansvariga för programmet hade slagits av tanken att bristen på tankefrihet skulle kunna ha ett samband med just islam och dess allomfattande och repressiva karaktär. Kan bristen på tankefrihet möjligen bero på att varje litet försök att tänka i banor som avviker från islams vedertagna dogmer ses som blasfemi? Man lät dessa uttalanden om ofrihet passera utan vidare kommentar.
Det blev så dags för islamologen Leif Stenberg att ge sina expertkommentarer. På frågan om hur typisk Webb är svarade han:”… jag tycker inte att han är särskilt unik egentligen utan han faller väl in i en tradition, som islamforskningen har följt under de senaste 20-30 åren”. Det var ett ganska häpnadsväckande svar. Man undrar vilken värld dessa ”forskare” har studerat. Det är annars väl känt att den muslimska världen under åsyftad tid kraftigt radikaliserats inte minst sedan den så kallade ”islamiska revolutionen” i Iran. Denna radikala islam ger knappast utrymme för någon ”mjukisislam”. Wahabisternas och Muslimska brödraskapets respektive ayatollornas dogmatism har blivit mer eller mindre ledande inom islam. Detta bekräftas entydigt av Ammanbudskapet.
I nästa andetag påstod Stenberg att det var tradition att tolka islam så som Webb säger. Något belägg eller exempel på att så skulle vara fallet anfördes naturligtvis inte sannolikt av det skälet att tydliga exempel saknas. Snarare motsägs talet om en frihetlig tolkning av det faktum att även Stenberg refererade till att Webb (i Europa och USA) ”kan verka i en icke-repressiv miljö och att det också gör möjligheterna större”. Indirekt bekräftade han därmed att den muslimska världen utgör en repressiv miljö, vilket effektivt dementerar talet om” tradition” av öppen islamtolkning.
Islamexperten tyckte att Webb representerar ”ett försök att utveckla en islamtolkning, som står i någon slags referens till mer radikal islamism”. En islamolog bör rimligen vara medveten om att många fåfänga försök till ”reformation och förnyelse” gjorts under islams långa historia, men inget har lyckats. Han bör även vara medveten om att al-Ghazali på 1000-talet stängde dörren för ijtihad, ett sätt generera nya regler inom islam, d.v.s. reformera islam. Han borde också veta att Ammanbudskapet bekräftar denna låsning samtidigt som det står för en islamistisk tolkning av islam.
Stenberg sade sedan att det i det sammanhang vi lever finns ”mängder av konstiga uppfattningar om islam”. Han undvek dock att ge ett enda exempel på någon av dessa ”uppfattningar”. Istället ansåg han det vara problematiskt att islam av många uppfattas ”som någon slags enhetlig monoteistisk tradition. Han har tydligen helt missat att skaparna av Ammanbudskapet, sunni som shia, är helt överens om islams grunder, de grunder med sharia och Koranen i centrum som definierar vad islam är, vem som är muslim och som gör islam till en totalitär teokrati.
Mot slutet talade Stenberg om ”hur man väljer att presentera sin religion”. Det är väl känt att många muslimska apologeter i väst under ett par årtionden för okunniga västerlänningar försökt presentera en utslätad variant av islam. Dessa framställningar har genomgående varit grovt ofullständiga för att inte säga direkt lögnaktiga. Den formen av taqiyya borde inte imponera på en sann islamolog.
Jag vill inte tro att programmakarna eller islamologen Stenberg drivs av illvilja utan snarare av ett långt drivet önsketänkande om att islam är ”en religion som alla andra”. Man vill inte ens tänka tanken att islam i minst lika hög grad är en totalitär ideologi. Det alternativet är nämligen alltför obekvämt att ens reflektera över.
Korthuset islam vilar på några få darriga kort:
• Koranen är Allahs direkta ord och utan fel (4:82)
• Lyda Muhammed är att lyda Allah (4:80)
• Muhammed är den största förebilden för muslimer (33:21)
• Paradiset eller krigsbyte för den som strider för Allah (4:74)
• Strid mot de otrogna tills endast islam finns (8:39)
Allt detta förutsätter dock att det a priori finns en Allah och ett paradis.
Programmet ger intryck av att varken programmakarna eller islamologen är medvetna om Ammanbudskapet eller den tydliga radikalisering av ”mainstream” islam, som pågått under de senaste 20-30 åren. Ett stort antal ex-muslimer och experter har trovärdigt vittnat om detta i böcker och artiklar, men det räknas tydligen inte.
Islam har alltid under 1400 år expanderat så snart styrka och möjligheter funnits. Och nu har man med hjälp av petrodollar och med utnyttjande av de sekulära samhällenas akilleshäl kunnat vinna insteg i dessa samhällen under ett antal år.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio
Programledaren inledde med att säga att S Webb ”ses av många som en moderat ledare och uttolkare”. Hans reella ställning i den muslimska världen framgick inte, men det är högst sannolikt att den som fortfarande studerar vid Al-Ahzar har en tämligen begränsad auktoritet. Reportern beskriver sedan hur Webb bygger sitt resonemang på att en ”modern muslim måste lämna en bokstavstrogen läsning av de klassiska muslimska skrifterna”. Det låter ju utmärkt, men haken är att det inte framgår vad han grundar detta på. Det synsättet går nämligen stick i stäv mot vad såväl Koranen i mängder av verser som sunna entydigt säger. Det är också helt oförenligt med vad den samlade sakkunskapen inom sunni och shia slagit fast i Ammanbudskapet. Det finns anledning att förmoda att deras auktoritet rankas något högre än den gode Webbs.
Webb säger i intervjun som ett exempel att en rättstvist i en marockansk by på 800-talet inte är särskilt användbar i Sverige 2010. Jag kan instämma i det, men vill tillägga att det samma gäller för Koranen och de andra muslimska skrifterna.
När Webb menar att t.o.m. Koranen kan tolkas genom ”moderna glasögon” bortsett från att ”Gud är en och Muhammed är hans profet”, går detta helt emot bl. a. verserna 2:85, 4:82, 4:105, 4:150- 151 och 10:15. Det strider också helt mot andan och bokstaven i Ammanbudskapet.
Webb säger sedan att ”Det finns inget som motsäger att vara en god medborgare och en god muslim”. Det är i själva verket en sanning med stark modifikation. Det är nämligen entydigt så att för en ”god muslim” så står sharia, den av Allah givna lagen, över varje tänkbar sekulär lag tillkommen i demokratisk ordning. Redan här finns en tydlig konflikt, en konflikt som för övrigt allt oftare aktualiseras i flera västerländska länder med betydande muslimsk minoritet.
Den unge imamen säger sig vilja ”komma åt feltolkningar och radikaliseringen av vissa muslimer”, men ”är inte ute efter att reformera islam i grunden”. Han tror stenhårt på islams kärna och menar att det går att vara både rättrogen och moder”. I dessa få meningar finns några helt oförenliga motsättningar om man utgår just från ”islams kärna” så som den framgår av Koranen och sunna och hur kärnan har beskrivits i Ammanbudskapet och för den delen i Kairodeklarationen vad gäller mänskliga rättigheter. Hur kan Webbs auktoritet mäta sig med dessa urkunder?
Trots dessa uppenbara motsättningar fick vi inte höra ens en enda fråga, för att skingra frågetecknen.
Det framgår att Webb under vistelsen i Egypten att förhållandena i Mellanöstern är helt annorlunda än i Väst främst därför att som han påpekade: ”[religionen] är en del av livet. Men människor lever också i rädsla. Det påverkar tankefriheten och debatten och så länge det är så kan inte heller islam i Mellanöstern utvecklas…”. Sic! Trots dessa miserabla förhållanden trodde han inte på en liberal demokrati som i Väst. Varken imamen själv eller de ansvariga för programmet hade slagits av tanken att bristen på tankefrihet skulle kunna ha ett samband med just islam och dess allomfattande och repressiva karaktär. Kan bristen på tankefrihet möjligen bero på att varje litet försök att tänka i banor som avviker från islams vedertagna dogmer ses som blasfemi? Man lät dessa uttalanden om ofrihet passera utan vidare kommentar.
Det blev så dags för islamologen Leif Stenberg att ge sina expertkommentarer. På frågan om hur typisk Webb är svarade han:”… jag tycker inte att han är särskilt unik egentligen utan han faller väl in i en tradition, som islamforskningen har följt under de senaste 20-30 åren”. Det var ett ganska häpnadsväckande svar. Man undrar vilken värld dessa ”forskare” har studerat. Det är annars väl känt att den muslimska världen under åsyftad tid kraftigt radikaliserats inte minst sedan den så kallade ”islamiska revolutionen” i Iran. Denna radikala islam ger knappast utrymme för någon ”mjukisislam”. Wahabisternas och Muslimska brödraskapets respektive ayatollornas dogmatism har blivit mer eller mindre ledande inom islam. Detta bekräftas entydigt av Ammanbudskapet.
I nästa andetag påstod Stenberg att det var tradition att tolka islam så som Webb säger. Något belägg eller exempel på att så skulle vara fallet anfördes naturligtvis inte sannolikt av det skälet att tydliga exempel saknas. Snarare motsägs talet om en frihetlig tolkning av det faktum att även Stenberg refererade till att Webb (i Europa och USA) ”kan verka i en icke-repressiv miljö och att det också gör möjligheterna större”. Indirekt bekräftade han därmed att den muslimska världen utgör en repressiv miljö, vilket effektivt dementerar talet om” tradition” av öppen islamtolkning.
Islamexperten tyckte att Webb representerar ”ett försök att utveckla en islamtolkning, som står i någon slags referens till mer radikal islamism”. En islamolog bör rimligen vara medveten om att många fåfänga försök till ”reformation och förnyelse” gjorts under islams långa historia, men inget har lyckats. Han bör även vara medveten om att al-Ghazali på 1000-talet stängde dörren för ijtihad, ett sätt generera nya regler inom islam, d.v.s. reformera islam. Han borde också veta att Ammanbudskapet bekräftar denna låsning samtidigt som det står för en islamistisk tolkning av islam.
Stenberg sade sedan att det i det sammanhang vi lever finns ”mängder av konstiga uppfattningar om islam”. Han undvek dock att ge ett enda exempel på någon av dessa ”uppfattningar”. Istället ansåg han det vara problematiskt att islam av många uppfattas ”som någon slags enhetlig monoteistisk tradition. Han har tydligen helt missat att skaparna av Ammanbudskapet, sunni som shia, är helt överens om islams grunder, de grunder med sharia och Koranen i centrum som definierar vad islam är, vem som är muslim och som gör islam till en totalitär teokrati.
Mot slutet talade Stenberg om ”hur man väljer att presentera sin religion”. Det är väl känt att många muslimska apologeter i väst under ett par årtionden för okunniga västerlänningar försökt presentera en utslätad variant av islam. Dessa framställningar har genomgående varit grovt ofullständiga för att inte säga direkt lögnaktiga. Den formen av taqiyya borde inte imponera på en sann islamolog.
Jag vill inte tro att programmakarna eller islamologen Stenberg drivs av illvilja utan snarare av ett långt drivet önsketänkande om att islam är ”en religion som alla andra”. Man vill inte ens tänka tanken att islam i minst lika hög grad är en totalitär ideologi. Det alternativet är nämligen alltför obekvämt att ens reflektera över.
Korthuset islam vilar på några få darriga kort:
• Koranen är Allahs direkta ord och utan fel (4:82)
• Lyda Muhammed är att lyda Allah (4:80)
• Muhammed är den största förebilden för muslimer (33:21)
• Paradiset eller krigsbyte för den som strider för Allah (4:74)
• Strid mot de otrogna tills endast islam finns (8:39)
Allt detta förutsätter dock att det a priori finns en Allah och ett paradis.
Programmet ger intryck av att varken programmakarna eller islamologen är medvetna om Ammanbudskapet eller den tydliga radikalisering av ”mainstream” islam, som pågått under de senaste 20-30 åren. Ett stort antal ex-muslimer och experter har trovärdigt vittnat om detta i böcker och artiklar, men det räknas tydligen inte.
Islam har alltid under 1400 år expanderat så snart styrka och möjligheter funnits. Och nu har man med hjälp av petrodollar och med utnyttjande av de sekulära samhällenas akilleshäl kunnat vinna insteg i dessa samhällen under ett antal år.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio
Wednesday, 7 April 2010
Reflexioner kring den 11 september
Författaren Axel Odelberg hade för drygt tre månader sedan en kolumn på SvD:s ledarsida. Det fanns anledning att kommentera den, men den hade blivit liggande i en hög med tidningsklipp tills den kom upp till ytan idag. Innehållet ar fortfarande lika aktuellt. Kolumnen innehåller exempel på såväl pregnanta iakttagelser som rena missförstånd och bristande analys av de slag, som är alltför vanliga inom ledande media (MSM). Jag skall här huvudsakligen ägna mig åt de senare.
Odelberg diskuterar ”de psykologiska konsekvenserna av den 11 september” med utgångspunkt från tiden dessförinnan. Han menar att: ”Det årtionde som följde på Murens fall är efterkrigstidens världspolitiskt mest optimistiska och löftesrika …”. Det må så vara, men det var samtidigt det mest aningslösa. Ledande politiker, intellektuella och medier var uppfyllda av sin egen förträfflighet och bortsåg då helt från att den muslimska världen under det Kalla kriget ägnat sig åt att bygga upp strukturer medan de två maktblocken varit helt upptagna av varandra. USA hade till och med bidragit till att bygga upp al-Qaida under det Afghansk-sovjetiska kriget.
Odelberg säger sedan att: ”Tiden efter den 11 september präglas istället av tilltagande polarisering och växande motsättningar mellan islam och resten av världen.” Detta är bara delvis sant eftersom polariseringen startat långt tidigare som en följd av den pågående radikaliseringen inom den muslimska världen. Denna radikalisering hade drivits av wahabisternas ökande inflytande efter oljekrisen på 70-talet och fick ytterligare näring av den ”Islamiska revolutionen” i Iran 1979. Undersökningar av terrornätverken efter 9/11 ledde dock till att Muslimska brödraskapets plan, Projektet, för muslimsk dominans i väst avslöjades. Det är att märka att denna strategi skrevs redan 1982 när den nuvarande spänningen och terrorverksamheten i Mellanöstern och i Väst fortfarande var mer begränsad än idag och långt före ”den 11september”. Planen ger uttryck för en tydlig polarisering och innehåller en blandning av terror, demografisk och kulturell infiltration samt naturligtvis bedrägligt förfarande, taqiyya.
Han tar schweizarnas nej till minareter i en folkomröstning som en symbol för den nya trenden och menar att den handlade om minareten som religiös symbol. Minareten är visserligen en symbol men snarare en maktsymbol än en religiös sådan. Anledningen är att de första minareterna byggdes långt efter Muhammeds död för att markera makt efter erövringen av det kristna Egypten.
Odelberg menar att: ”Den 11 september framstår allt tydligare som början på en ny epok”. Faktum är att den nya epoken började ett par årtionden tidigare med den islamiska demografiska och kulturella infiltrationen av väst. Terrordåden i New York, Madrid, London för att nämna några har underlättat den kulturella infiltrationen genom att politiska ledare blivit mer benägna till eftergifter för diverse muslimska krav för att hålla presumtiva terrorister på gott humör. Konflikterna i Afghanistan och Irak är marginella jämfört det riktiga kriget som pågår för fullt här och nu. Det är ett utnötningskrig mellan medeltida totalitär islamism och den upplysta västerländska civilisationen.
Han påstår vidare att: ”Konflikten mellan Israel och palestinier, som i grunden alltid handlat om land och tillgångar …”. Det påståendet är i grunden falskt, vilket tydligt visas av att de arabiska delegaterna, inklusive representanterna för Palestinas arabiska befolkning, motsatte sig den delningsplan FN antagit 1947. De accepterade inte en judisk stat i Palestina oavsett hur stor eller liten den föreslogs vara. Det är viktigt att inse, inte minst för att förstå dagens situation, att detta starka motstånd inte främst har rationella skäl utan grundas på religiösa synsätt med rötterna i profeten Muhammeds ”testamente” rörande arabiska halvön. Konflikten är således entydigt religiöst/ideologiskt betingad.
9/11 medförde också tydligare än någonsin att den politiska lögnen upphöjdes till högsta dygd av ledare som Bush och Blair. Det enfaldiga begreppet ”Kriget mot terrorn” myntades samtidigt som dessa två herrar ungefär som papegojor började upprepa den uppenbara lögnen ”Islam är fredens religion”. Terror är en metod men krig kan man bara föra mot den eller dem som använder vapen eller fientliga metoder.
Samuel P. Huntington konstaterade i sin berömda artikel ”The Clash of Civilizations?” att ”Islam has bloody borders.” Det var sant då och är fortfarande sant. Det har dessutom varit sant sedan islam föddes som politisk/religiös rörelse i Medina. Islam är inte och har aldrig varit ”fredens religion”, men den har alltid varit våldets, förtryckets och underkastelsens ideologi.
Det riktigt skrämmande med det pågående kriget är att västs politiska och intellektuella ”eliter” verkar oförmögna att inse dess karaktär samt att identifiera och förstå fienden. Och då kan man inte vinna, som redan Sun Tzu konstaterade.
Odelberg gör sedan ett befängt uttalande, när han påstår att: ”Den 11 september har förgiftat atmosfären och skapat allmän misstro mot muslimer”. Detta är en alltför förenklad bild. Det är snarare så att summan av alla dessa terrordåd i Allahs namn i kombination med att ingen ”moderat” muslim entydigt tagit avstånd från terrorn. Fundera för ett ögonblick över följande två verklighetsbilder. Vid protester mot Muhammed-karikatyrerna demonstrerade flera tusen muslimer på Londons gator med hatiska plakat och rop. Detta skall jämföras med att ingen ”moderat” muslim demonstrerade mot att attentaten 7/7 mot tunnelbana och buss utförts i Allahs namn och dödat och skadat många oskyldiga människor. Just däri ligger grunden till misstron mot muslimer. Hur skall man skilja en islamist från en ”moderat” muslim då den senare notoriskt vägrar att entydigt stå upp för demokratiska värden och mot terrorn?
Han säger att: ”Islams symboler har blivit provokationer”, men han undviker att analysera hur det blivit så. För ett par decennier sedan var användandet av slöja ganska ovanligt bland kvinnor i många muslimska länder. I samband med framväxten av politisk islam har olika former av beslöjning från hijab via chador till niqab och burqa blivit allt vanligare i de flesta muslimska länder och i västerlandet. Det är viktigt att inse att dessa attribut inte är bara klädesplagg utan just symboler för politisk islam.
Mot slutet säger Odelberg: ”Misstron mot den muslimska världen växer och därmed den muslimska misstron mot resten av världen”. Han implicerar här att muslimers misstro mot den otrogna delen av världen beror på den senares misstro mot muslimer. Därmed avslöjar han att han inte har ens rudimentära kunskaper om islam. I själva verket finns den muslimska misstron mot omvärlden rikligt dokumenterad i Koranen, vilkens ursprung föregick 9/11 med nästan 1400 år.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Kultur, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Odelberg diskuterar ”de psykologiska konsekvenserna av den 11 september” med utgångspunkt från tiden dessförinnan. Han menar att: ”Det årtionde som följde på Murens fall är efterkrigstidens världspolitiskt mest optimistiska och löftesrika …”. Det må så vara, men det var samtidigt det mest aningslösa. Ledande politiker, intellektuella och medier var uppfyllda av sin egen förträfflighet och bortsåg då helt från att den muslimska världen under det Kalla kriget ägnat sig åt att bygga upp strukturer medan de två maktblocken varit helt upptagna av varandra. USA hade till och med bidragit till att bygga upp al-Qaida under det Afghansk-sovjetiska kriget.
Odelberg säger sedan att: ”Tiden efter den 11 september präglas istället av tilltagande polarisering och växande motsättningar mellan islam och resten av världen.” Detta är bara delvis sant eftersom polariseringen startat långt tidigare som en följd av den pågående radikaliseringen inom den muslimska världen. Denna radikalisering hade drivits av wahabisternas ökande inflytande efter oljekrisen på 70-talet och fick ytterligare näring av den ”Islamiska revolutionen” i Iran 1979. Undersökningar av terrornätverken efter 9/11 ledde dock till att Muslimska brödraskapets plan, Projektet, för muslimsk dominans i väst avslöjades. Det är att märka att denna strategi skrevs redan 1982 när den nuvarande spänningen och terrorverksamheten i Mellanöstern och i Väst fortfarande var mer begränsad än idag och långt före ”den 11september”. Planen ger uttryck för en tydlig polarisering och innehåller en blandning av terror, demografisk och kulturell infiltration samt naturligtvis bedrägligt förfarande, taqiyya.
Han tar schweizarnas nej till minareter i en folkomröstning som en symbol för den nya trenden och menar att den handlade om minareten som religiös symbol. Minareten är visserligen en symbol men snarare en maktsymbol än en religiös sådan. Anledningen är att de första minareterna byggdes långt efter Muhammeds död för att markera makt efter erövringen av det kristna Egypten.
Odelberg menar att: ”Den 11 september framstår allt tydligare som början på en ny epok”. Faktum är att den nya epoken började ett par årtionden tidigare med den islamiska demografiska och kulturella infiltrationen av väst. Terrordåden i New York, Madrid, London för att nämna några har underlättat den kulturella infiltrationen genom att politiska ledare blivit mer benägna till eftergifter för diverse muslimska krav för att hålla presumtiva terrorister på gott humör. Konflikterna i Afghanistan och Irak är marginella jämfört det riktiga kriget som pågår för fullt här och nu. Det är ett utnötningskrig mellan medeltida totalitär islamism och den upplysta västerländska civilisationen.
Han påstår vidare att: ”Konflikten mellan Israel och palestinier, som i grunden alltid handlat om land och tillgångar …”. Det påståendet är i grunden falskt, vilket tydligt visas av att de arabiska delegaterna, inklusive representanterna för Palestinas arabiska befolkning, motsatte sig den delningsplan FN antagit 1947. De accepterade inte en judisk stat i Palestina oavsett hur stor eller liten den föreslogs vara. Det är viktigt att inse, inte minst för att förstå dagens situation, att detta starka motstånd inte främst har rationella skäl utan grundas på religiösa synsätt med rötterna i profeten Muhammeds ”testamente” rörande arabiska halvön. Konflikten är således entydigt religiöst/ideologiskt betingad.
9/11 medförde också tydligare än någonsin att den politiska lögnen upphöjdes till högsta dygd av ledare som Bush och Blair. Det enfaldiga begreppet ”Kriget mot terrorn” myntades samtidigt som dessa två herrar ungefär som papegojor började upprepa den uppenbara lögnen ”Islam är fredens religion”. Terror är en metod men krig kan man bara föra mot den eller dem som använder vapen eller fientliga metoder.
Samuel P. Huntington konstaterade i sin berömda artikel ”The Clash of Civilizations?” att ”Islam has bloody borders.” Det var sant då och är fortfarande sant. Det har dessutom varit sant sedan islam föddes som politisk/religiös rörelse i Medina. Islam är inte och har aldrig varit ”fredens religion”, men den har alltid varit våldets, förtryckets och underkastelsens ideologi.
Det riktigt skrämmande med det pågående kriget är att västs politiska och intellektuella ”eliter” verkar oförmögna att inse dess karaktär samt att identifiera och förstå fienden. Och då kan man inte vinna, som redan Sun Tzu konstaterade.
Odelberg gör sedan ett befängt uttalande, när han påstår att: ”Den 11 september har förgiftat atmosfären och skapat allmän misstro mot muslimer”. Detta är en alltför förenklad bild. Det är snarare så att summan av alla dessa terrordåd i Allahs namn i kombination med att ingen ”moderat” muslim entydigt tagit avstånd från terrorn. Fundera för ett ögonblick över följande två verklighetsbilder. Vid protester mot Muhammed-karikatyrerna demonstrerade flera tusen muslimer på Londons gator med hatiska plakat och rop. Detta skall jämföras med att ingen ”moderat” muslim demonstrerade mot att attentaten 7/7 mot tunnelbana och buss utförts i Allahs namn och dödat och skadat många oskyldiga människor. Just däri ligger grunden till misstron mot muslimer. Hur skall man skilja en islamist från en ”moderat” muslim då den senare notoriskt vägrar att entydigt stå upp för demokratiska värden och mot terrorn?
Han säger att: ”Islams symboler har blivit provokationer”, men han undviker att analysera hur det blivit så. För ett par decennier sedan var användandet av slöja ganska ovanligt bland kvinnor i många muslimska länder. I samband med framväxten av politisk islam har olika former av beslöjning från hijab via chador till niqab och burqa blivit allt vanligare i de flesta muslimska länder och i västerlandet. Det är viktigt att inse att dessa attribut inte är bara klädesplagg utan just symboler för politisk islam.
Mot slutet säger Odelberg: ”Misstron mot den muslimska världen växer och därmed den muslimska misstron mot resten av världen”. Han implicerar här att muslimers misstro mot den otrogna delen av världen beror på den senares misstro mot muslimer. Därmed avslöjar han att han inte har ens rudimentära kunskaper om islam. I själva verket finns den muslimska misstron mot omvärlden rikligt dokumenterad i Koranen, vilkens ursprung föregick 9/11 med nästan 1400 år.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Kultur, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Wednesday, 24 March 2010
Kultureliten demaskerad
Det var välgörande att se i dagens Svd Kultur hur kulturchefen Stefan Eklund utan förbehåll erkände att han och stora delar av kultureliten låtit sig grundluras av Muhamed Omar under ett antal år. ”Det är inte varje dag en kulturredaktion medger att man haft fullständigt fel. Så in i h-e fel”, som Dick Erixon uttryckte det idag.
Heder åt Stefan Eklund, som visar sådant civilkrage och på samma uppslag publicerar en bakgrundsartikel av Ricki Neuman. Från andra delar av etablissemanget är det dock tämligen tyst. Är det en skammens tystnad som breder ut sig eller har man ännu inte kommit så långt i sin analys? Eller är det kanske så att kultureliten i allmänhet på sin upphöjda parnass inte nedlåter sig till något så simpelt som faktabaserad analys.
Om man redan för flera år sedan brytt sig om att något granska Omar, borde man med någon insikt om islam ha insett att han var en ulv i fårakläder. Redan hösten 2007 strax efter hemkomst efter några år utomlands fann denne bloggare anledning att ”bita märke” i sagde Omar och våren 2008 gjordes ett kritiskt inlägg rörande ett av hans många framträdanden i P1. Samma höst var det var det åter dags att här kommentera Omars falskspel. Även Dick Erixon genomskådade, som framgår av hans kommentar idag, tidigt kulturelitens ”hovpoet”.
Den intressanta fråga, som inställer sig, är hur det samlade kulturetablissemanget så länge kunde blunda för det som var tämligen uppenbart. Eklund ger i sin artikel kanske en del av svaret när han talar om dess ”missriktade välvilja”. SvD Kultur har tydligen lärt sig något av ”fallet Muhamed Omar”, men det återstår att se om övriga delar av kultureliten lärt något.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Kultur, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Heder åt Stefan Eklund, som visar sådant civilkrage och på samma uppslag publicerar en bakgrundsartikel av Ricki Neuman. Från andra delar av etablissemanget är det dock tämligen tyst. Är det en skammens tystnad som breder ut sig eller har man ännu inte kommit så långt i sin analys? Eller är det kanske så att kultureliten i allmänhet på sin upphöjda parnass inte nedlåter sig till något så simpelt som faktabaserad analys.
Om man redan för flera år sedan brytt sig om att något granska Omar, borde man med någon insikt om islam ha insett att han var en ulv i fårakläder. Redan hösten 2007 strax efter hemkomst efter några år utomlands fann denne bloggare anledning att ”bita märke” i sagde Omar och våren 2008 gjordes ett kritiskt inlägg rörande ett av hans många framträdanden i P1. Samma höst var det var det åter dags att här kommentera Omars falskspel. Även Dick Erixon genomskådade, som framgår av hans kommentar idag, tidigt kulturelitens ”hovpoet”.
Den intressanta fråga, som inställer sig, är hur det samlade kulturetablissemanget så länge kunde blunda för det som var tämligen uppenbart. Eklund ger i sin artikel kanske en del av svaret när han talar om dess ”missriktade välvilja”. SvD Kultur har tydligen lärt sig något av ”fallet Muhamed Omar”, men det återstår att se om övriga delar av kultureliten lärt något.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Kultur, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Enfaldig eller hycklare?
Ekots lördagsintervju med statsminister Reinfeldt var en sorglustig tillställning. De undanglidande svar han gav avslöjade att han antingen är grovt okunnig och aningslös rörande viktiga fakta gällande Turkiet eller så är han en durkdriven hycklare, som trots kända fakta väljer att bortse från dessa. Sedan är det upp till den enskilde att avgöra vilken av dessa två egenskaper, som är mest graverande hos en statsminister.
Intervjun kom snabbt in på riksdagens beslut att erkänna Turkiets folkmord på armenier. Då intervjuaren, Tomas Ramberg, frågade om premiärminister Erdogans hot om att utvisa ett stort antal armenier från Turkiet gav Reinfeldt ett rent patetiskt svar. Istället för att svara på frågan, började han orera om vilken ”beundransvärd politiker” kollegan är och hur han och hans parti motarbetas av oppositionen. Statsministern har sedan mage att påstå att Erdogan tagit ”demokratiinitiativ, som öppnar upp rättigheter för minoriteter” och ”annat” som denne gjort för att jämna ”vägen mot EU”. Man häpnar!
Det hade varit klädsamt om Reinfeldt, eller för den delen intervjuaren, åtminstone i en bisats antytt att varken premiärministern eller någon annan i Turkiets ledning lyft ett finger för att frånträda ”Kairodeklarationen” (CDHRI), sakligt sett ett av de största hindren för demokratisering av ett muslimskt land. Jag har tidigare kommenterat Turkiet och CDHRI och vill här bara konstatera att stöd för ”Kairodeklarationen” och påstådd strävan efter demokrati är lika förenligt som olja och vatten.
Reinfeldt menade sedan att om bara Erdogan får styra så kan Turkiet bli ”europeiskt, öppet marknadsekonomiskt och demokratiskt” samt att ”om vi inte har bra kontakter kan det gå i en annan riktning och det tycker jag vore ett historiskt misstag". Statsministern framstår här som mer än lovligt naiv. Är han helt omedveten om Turkiets koppling till CDHRI och till OIC, en organisation som inom UNHRC driver frågor om begränsande av yttranderätten? Är han helt omedveten om att Erdogan leder ett islamistiskt parti och att ortodox islam är den dominerande religionen? Är han medveten om att analfabetismen främst bland kvinnor är utbredd och att kulturen på många områden skiljer sig starkt från den europeiska?
Det historiska, rent av katastrofala, misstaget vore att släppa in Turkiet i EU. Det skulle vara att slå in en rejäl spik i den europeiska kulturens likkista.
Längre fram i intervjun slingrade hans sig åter om Turkiets folkmord och menade att landets ledning ändrat förhållningssätt till detta. Erdogans hot mot armenier boende i Turkiet pekar i en helt annan riktning.
Sammantaget gav intervjun intryck av en statsminister med mycket flexibel ryggrad, som saknar moralisk kompass.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio,
Intervjun kom snabbt in på riksdagens beslut att erkänna Turkiets folkmord på armenier. Då intervjuaren, Tomas Ramberg, frågade om premiärminister Erdogans hot om att utvisa ett stort antal armenier från Turkiet gav Reinfeldt ett rent patetiskt svar. Istället för att svara på frågan, började han orera om vilken ”beundransvärd politiker” kollegan är och hur han och hans parti motarbetas av oppositionen. Statsministern har sedan mage att påstå att Erdogan tagit ”demokratiinitiativ, som öppnar upp rättigheter för minoriteter” och ”annat” som denne gjort för att jämna ”vägen mot EU”. Man häpnar!
Det hade varit klädsamt om Reinfeldt, eller för den delen intervjuaren, åtminstone i en bisats antytt att varken premiärministern eller någon annan i Turkiets ledning lyft ett finger för att frånträda ”Kairodeklarationen” (CDHRI), sakligt sett ett av de största hindren för demokratisering av ett muslimskt land. Jag har tidigare kommenterat Turkiet och CDHRI och vill här bara konstatera att stöd för ”Kairodeklarationen” och påstådd strävan efter demokrati är lika förenligt som olja och vatten.
Reinfeldt menade sedan att om bara Erdogan får styra så kan Turkiet bli ”europeiskt, öppet marknadsekonomiskt och demokratiskt” samt att ”om vi inte har bra kontakter kan det gå i en annan riktning och det tycker jag vore ett historiskt misstag". Statsministern framstår här som mer än lovligt naiv. Är han helt omedveten om Turkiets koppling till CDHRI och till OIC, en organisation som inom UNHRC driver frågor om begränsande av yttranderätten? Är han helt omedveten om att Erdogan leder ett islamistiskt parti och att ortodox islam är den dominerande religionen? Är han medveten om att analfabetismen främst bland kvinnor är utbredd och att kulturen på många områden skiljer sig starkt från den europeiska?
Det historiska, rent av katastrofala, misstaget vore att släppa in Turkiet i EU. Det skulle vara att slå in en rejäl spik i den europeiska kulturens likkista.
Längre fram i intervjun slingrade hans sig åter om Turkiets folkmord och menade att landets ledning ändrat förhållningssätt till detta. Erdogans hot mot armenier boende i Turkiet pekar i en helt annan riktning.
Sammantaget gav intervjun intryck av en statsminister med mycket flexibel ryggrad, som saknar moralisk kompass.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio,
Tuesday, 2 March 2010
Sharia ˗ ”akademisk fråga” eller totalitär lag
Dilsa Demirbag-Sten kritiserade i början av februari, på goda grunder, en avhandling vid juridiska fakulteten vid Uppsala universitet i vilken doktoranden pläderade för tillämpning av delar av sharia i Sverige. Detta föranledde dekanus vid sagda fakultet till ett genmäle, som inte särskilt övertygande försvarade avhandlingen. Demirbag-Sten slog i sin slutreplik fast det väsentliga nämligen att: ”ett sekulärt samhälles lagstiftning ska inte vila på religiös grund”. Hon fick senare eldunderstöd av en kommentator, signaturen ”professor”, som konstaterade: ”Endast den sekulära demokratin kan erbjuda religionsfrihet”. Så sant.
Nu senast har en annan professor, Annika Rabo, gett sig in i debatten med ett inlägg på ”Under strecket” i SvD. Artikeln är ganska typiskt akademisk i den meningen att den snarare reser fler frågor än ger svar eller ställningstaganden. Sammantaget välkomnar hon dock avhandlingen och dess inriktning.
Inledningsvis hänvisar Rabo till ärkebiskopens av Canterbury, Rowan Williams, famösa föreläsning i februari 2008. I anslutning till föreläsningen gjordes en intervju av BBC, i vilken han uttalade att ”sharialagen här framstår som oundviklig”. Detta väckte med rätta mer uppmärksamhet än själva föreläsningen.
Professor Rabo gör i det tredje stycket ett försök att relativisera och avproblematisera sharia. Tankegången är så slående lik den Williams hade sin föreläsning att den närmast framstår som en karbonkopia. Det är tydligt att Rabo starkt lutar sig mot ärkebiskopens föreläsning som förlaga. En skillnad är att ärkebiskopen i god akademisk anda namnger sina källor medan professorn bara vagt talar om ”muslimska intellektuella och islamkännare i västvärlden”.
En av de ”muslimska intellektuella” Williams hänvisar till är Tariq Ramadan, född och uppvuxen inom Muslimska broderskapet och en ledande företrädare för den organisationen. Han är även känd som en skicklig taqiyya-specialist, som ägnar sig åt skönmålning av islam genom att dupera okunniga, aningslösa västerlänningar i syfte att säkerställa islams ställning i Europa.
Såväl Rabo som Williams försöker påskina att det finns ett stort mått av flexibilitet inom ramen för den muslimska jurisprudensen, fiqh, den förra genom att tala om ”denna flexibla juridiska värld” och den senare genom att hänvisa till ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam). Den beska sanningen är att flexibiliteten inom muslimsk jurisprudens är mycket ringa. Det finns däremot en viss variation mellan de olika erkända lagskolorna. Däremot är ijtihad mycket begränsad. Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad. Denna låsning bekräftades av Ammanbudskapet (2004-06), vilket företrädare för hela den islamiska världen (umma) enhälligt antagit i religiöst och politiskt konsensus, ijma.
Det är i sammanhanget intressant att notera att Williams i sin föreläsning konstaterar att Sayyid Qutb på sin tid och hans efterföljare också står för denna ortodoxa tolkning av sharia. Nu var denne Sayyid Qutb inte vem som helst utan han var chefsideolog för Muslimska brödraskapet den organisation Tariq Ramadan tillhör. Ett känt uttalande av Sayyid Qutb är följande: ”Det finns bara en plats på jorden som kan kallas för islams hus och det är den plats där en islamisk stat är etablerad och där Sharia råder och Guds lag respekteras... Den övriga världen är krigets hus.”
Den påstådda flexibiliteten finns alltså inte. Kvar står att sharia (ordagrant ”vägen till vattenkällan”) är benämningen för islamisk religiös lag. Den anses uttrycka den gudomliga viljan och ”utgör ett system av skyldigheter, som det åligger varje muslim på grund av hans religiösa tro” (Encyclopaedia Britannica Online). Sharia berör i princip alla aspekter av det mänskliga livet, från detaljerade renhetsregler till föreskrifter om relationer mellan människor och hur samhället ska styras.
Sharia är så övergripande att det ofta av muslimska lärda uttalas att det endast är tillåtet att följa i demokratisk ordning stiftade lagar så länge det inte bryter mot sharia. Religionen islam kommer här i klar konflikt med liberal västerländsk demokrati.
Detta faktum ger betydligt fler implikationer även för familjerätten en enbart arvsrätten. Enligt de ledande lagskolorna är det mannen som har initiativ vad gäller skilsmässa och barnen tillfaller automatiskt mannen. Listan kan göras längre. På ett stort antal punkter i övrigt strider sharia mot demokratiska principer och FN:s ”Deklaration om mänskliga rättigheter”.
Detta gäller inte minst:
• Åsikts- och yttrandefriheten
• Religionsfriheten
• Människors likhet inför lagen
Den senare punkten avser inte bara kvinnans brist på jämställdhet med mannen enligt sharia utan i lika hög grad att icke-muslimen i det muslimska samhället har en i förhållande till muslimer klart underordnad för att inte säga förtryckt ställning. Bat Yeor har detaljerat utrett dessa förhållanden.
Williams låtsas omedveten om detta när han påstår:
“But while [the Koran’s] universal claims are not open for renegotiation, they also assume the voluntary consent or submission of the believer, the free decision to be and to continue a member of the umma. Sharia is not, in that sense, intrinsically to do with any demand for Muslim dominance over non-Muslims.”
Dessa få meningar innehåller flera direkta sakfel. Underkastelsen är enligt ovan allt annat än frivillig inom islam. Det är inte ett fritt beslut att stanna inom umma eftersom det enligt de flesta lagskolor är förenat med dödsstraff att lämna islam. Det är vidare entydigt så att det i sharia ingår krav på att muslimer skall dominera över icke-muslimer (se bl.a. Pact of Umar).
Det finns för övrigt fler sakfel i hans föreläsning. Ett rör kvinnans arvsrätt som gjorts till något av ett huvudnummer i den här diskussionen om sharia. Han påstår nämligen att Koranens regler om arvsrätt var positiva för kvinnor eftersom det var ”något i praktiken okänt i dåtidens kultur”. Om så vore fallet, hur kan det då komma sig att Muhammeds första fru, Khadija, var en rik änka efter en köpman?
Kvar står att sharia utgår från ett antal lagskolor som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet och som är härledda ur Koranen och sunna (inklusive hadither). Eftersom lagskolorna utgår från samma källor är det naturligt att deras syn på arvsrätten, som Rabo uttrycker det, ”är ganska likartad”. Jag kan upplysa henne om att detta inte gäller enbart arvsrätten.
Sharia är ett teokratiskt och totalitärt rättsystem som inte i något avseende kan anses ha någon plats i ett modernt demokratiskt och sekulärt samhälle. Efter att ha tagit del av Rabos alster är det inte utan att man börjar tvivla på att dagens akademiker inom humaniora är kapabla att hantera eller diskutera något så hotande som sharia. Denna tveksamhet underbyggs av att alltför mycket av dagens ”vetenskap” utanför naturvetenskapen alltmer franstår som ideologiverkstad under ”vetenskaplig” täckmantel.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Nu senast har en annan professor, Annika Rabo, gett sig in i debatten med ett inlägg på ”Under strecket” i SvD. Artikeln är ganska typiskt akademisk i den meningen att den snarare reser fler frågor än ger svar eller ställningstaganden. Sammantaget välkomnar hon dock avhandlingen och dess inriktning.
Inledningsvis hänvisar Rabo till ärkebiskopens av Canterbury, Rowan Williams, famösa föreläsning i februari 2008. I anslutning till föreläsningen gjordes en intervju av BBC, i vilken han uttalade att ”sharialagen här framstår som oundviklig”. Detta väckte med rätta mer uppmärksamhet än själva föreläsningen.
Professor Rabo gör i det tredje stycket ett försök att relativisera och avproblematisera sharia. Tankegången är så slående lik den Williams hade sin föreläsning att den närmast framstår som en karbonkopia. Det är tydligt att Rabo starkt lutar sig mot ärkebiskopens föreläsning som förlaga. En skillnad är att ärkebiskopen i god akademisk anda namnger sina källor medan professorn bara vagt talar om ”muslimska intellektuella och islamkännare i västvärlden”.
En av de ”muslimska intellektuella” Williams hänvisar till är Tariq Ramadan, född och uppvuxen inom Muslimska broderskapet och en ledande företrädare för den organisationen. Han är även känd som en skicklig taqiyya-specialist, som ägnar sig åt skönmålning av islam genom att dupera okunniga, aningslösa västerlänningar i syfte att säkerställa islams ställning i Europa.
Såväl Rabo som Williams försöker påskina att det finns ett stort mått av flexibilitet inom ramen för den muslimska jurisprudensen, fiqh, den förra genom att tala om ”denna flexibla juridiska värld” och den senare genom att hänvisa till ijtihad (ett sätt generera nya regler inom islam). Den beska sanningen är att flexibiliteten inom muslimsk jurisprudens är mycket ringa. Det finns däremot en viss variation mellan de olika erkända lagskolorna. Däremot är ijtihad mycket begränsad. Det anses allmänt att Al-Ghazali (1058-1111) effektivt stängde dörren för ijtihad. Denna låsning bekräftades av Ammanbudskapet (2004-06), vilket företrädare för hela den islamiska världen (umma) enhälligt antagit i religiöst och politiskt konsensus, ijma.
Det är i sammanhanget intressant att notera att Williams i sin föreläsning konstaterar att Sayyid Qutb på sin tid och hans efterföljare också står för denna ortodoxa tolkning av sharia. Nu var denne Sayyid Qutb inte vem som helst utan han var chefsideolog för Muslimska brödraskapet den organisation Tariq Ramadan tillhör. Ett känt uttalande av Sayyid Qutb är följande: ”Det finns bara en plats på jorden som kan kallas för islams hus och det är den plats där en islamisk stat är etablerad och där Sharia råder och Guds lag respekteras... Den övriga världen är krigets hus.”
Den påstådda flexibiliteten finns alltså inte. Kvar står att sharia (ordagrant ”vägen till vattenkällan”) är benämningen för islamisk religiös lag. Den anses uttrycka den gudomliga viljan och ”utgör ett system av skyldigheter, som det åligger varje muslim på grund av hans religiösa tro” (Encyclopaedia Britannica Online). Sharia berör i princip alla aspekter av det mänskliga livet, från detaljerade renhetsregler till föreskrifter om relationer mellan människor och hur samhället ska styras.
Sharia är så övergripande att det ofta av muslimska lärda uttalas att det endast är tillåtet att följa i demokratisk ordning stiftade lagar så länge det inte bryter mot sharia. Religionen islam kommer här i klar konflikt med liberal västerländsk demokrati.
Detta faktum ger betydligt fler implikationer även för familjerätten en enbart arvsrätten. Enligt de ledande lagskolorna är det mannen som har initiativ vad gäller skilsmässa och barnen tillfaller automatiskt mannen. Listan kan göras längre. På ett stort antal punkter i övrigt strider sharia mot demokratiska principer och FN:s ”Deklaration om mänskliga rättigheter”.
Detta gäller inte minst:
• Åsikts- och yttrandefriheten
• Religionsfriheten
• Människors likhet inför lagen
Den senare punkten avser inte bara kvinnans brist på jämställdhet med mannen enligt sharia utan i lika hög grad att icke-muslimen i det muslimska samhället har en i förhållande till muslimer klart underordnad för att inte säga förtryckt ställning. Bat Yeor har detaljerat utrett dessa förhållanden.
Williams låtsas omedveten om detta när han påstår:
“But while [the Koran’s] universal claims are not open for renegotiation, they also assume the voluntary consent or submission of the believer, the free decision to be and to continue a member of the umma. Sharia is not, in that sense, intrinsically to do with any demand for Muslim dominance over non-Muslims.”
Dessa få meningar innehåller flera direkta sakfel. Underkastelsen är enligt ovan allt annat än frivillig inom islam. Det är inte ett fritt beslut att stanna inom umma eftersom det enligt de flesta lagskolor är förenat med dödsstraff att lämna islam. Det är vidare entydigt så att det i sharia ingår krav på att muslimer skall dominera över icke-muslimer (se bl.a. Pact of Umar).
Det finns för övrigt fler sakfel i hans föreläsning. Ett rör kvinnans arvsrätt som gjorts till något av ett huvudnummer i den här diskussionen om sharia. Han påstår nämligen att Koranens regler om arvsrätt var positiva för kvinnor eftersom det var ”något i praktiken okänt i dåtidens kultur”. Om så vore fallet, hur kan det då komma sig att Muhammeds första fru, Khadija, var en rik änka efter en köpman?
Kvar står att sharia utgår från ett antal lagskolor som fastställdes från slutet av 700-talet till början av 800-talet och som är härledda ur Koranen och sunna (inklusive hadither). Eftersom lagskolorna utgår från samma källor är det naturligt att deras syn på arvsrätten, som Rabo uttrycker det, ”är ganska likartad”. Jag kan upplysa henne om att detta inte gäller enbart arvsrätten.
Sharia är ett teokratiskt och totalitärt rättsystem som inte i något avseende kan anses ha någon plats i ett modernt demokratiskt och sekulärt samhälle. Efter att ha tagit del av Rabos alster är det inte utan att man börjar tvivla på att dagens akademiker inom humaniora är kapabla att hantera eller diskutera något så hotande som sharia. Denna tveksamhet underbyggs av att alltför mycket av dagens ”vetenskap” utanför naturvetenskapen alltmer franstår som ideologiverkstad under ”vetenskaplig” täckmantel.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Subscribe to:
Posts (Atom)
