Förljugen desinformation i P 1

Programmet OBS har på temat” Var går gränsen för toleransen” diskuterat olika intellektuellas syn på islam bl.a. med utgångspunkt från Paul Bermans bok The Flight of the Intellectuals. I ett av de senaste inslagen (onsdagen den 1/9) fick Johan Lundberg i ett mycket relevant inlägg bl.a. bemöta ett tidigare bidrag av vänsterapologeten Dan Jönsson, som uppenbart är helt okunnig om islam. Det senare är för övrigt en egenskap som delas av många deltagare i debatten. Flera har i debatten refererat till Tariq Ramadan och i slutet av det aktuella programmet lyfte man i en intervju fram Sören Wibeck som något slags sanningsvittne avseende Ramadan. Jag vill här koncentrera mig på den delen av inslaget.

Då Wibeck ombads ”beskriva en europeisk islam” sade han att Ramadan gjort upp med de centrala begreppen ”dar al-harb och dar al-islam, krigets hus och islams hus”. Det må vara att Ramadan uttalat sig i sådana termer, men det gör ju inte att han gjort upp med den jihad, som är en direkt på bjuden konsekvens av detta begreppspar. Wibeck tar detta som intäkt för förekomsten av en ”europeisk islam” i vilken Ramadan anses ingå. Resonemanget belastas av ett antal allvarliga svagheter.

För det första är det helt meningslöst att ur den omfattande floran av postulat som utgör islam lyfta fram ett enda och dessutom helt utan en rimlig kontext. Att ta detta som bevis på förekomsten av en ”europeisk islam” saknar trovärdighet.

För det andra förutsätter talet om en ”europeisk islam” att det finns en rörelse med ett stort antal individer, som omfattar ett antal uppfattningar och värderingar vilka på ett tydligt sätt avviker från ortodox eller traditionell islam. Kan Wibeck namnge ytterligare en individ, som anslutit sig till en förment ”europeisk islam”?

För det tredje är det viktigt att komma ihåg att medan Ramadan gjort några uttalanden, som främst av godtrogna vänsterintellektuella tolkats som anpassade till europeisk kontext, har ett stort antal av hans trosbröder gjort uttalande i direkt motsatt riktning. Turkiets premiärminister Erdogan uttalade i ett uppmärksammat tal i Tyskland 2008 (och vid flera andra tillfällen) att det endast finns en islam. Denna uppfattning styrks entydigt av det auktoritativa Ammanbudskapet. Eftersom det är undertecknat av de ledande auktoriteterna inom islam, bör det tillmätas större trovärdighet än några uttalanden av Ramadan.

Wibeck gjorde sedan sitt yttersta för att nedtona Ramadans anknytning till morfadern Hassan al-Banna och därmed till Muslimska brödraskapet och dess fundamentalistiska ideologi. Han glömde naturligtvis att nämna att fadern förutom att vara svärson till MB:s grundare även var dennes sekreterare och som sådan en av de ledande inom rörelsen. Sedan fadern flytt till Schweiz, grundade han Islamiska Centret i Genève en starkt islamistisk organisation, som till stor del finansieras av Saudiarabien. Centret leds av Tariqs bror Hani, som gjort sig känd för islamistiska uttalanden.

Wibeck godtar tydligen Ramadans oklara resonemang om tolkning av islam utifrån olika kontexter, trots att sådana tolkningar på intet sätt stöds av Ammanbudskapet eller för den delen av den islamiska trilogin. Wibeck har överseende med allt detta och tycker att ”man måste ha en ganska vid syn på detta”. Så typiskt för Wibeck, som alltid finner lämpliga ursäkter för det mesta, som har med islam att göra.

På fråga om Tariq Ramadans kvinnosyn påstår Wibeck att den är ”ganska progressiv”. Detta sagt om en man som så sent som för ett par år sedan uttalat att man kan införa ett moratorium på stening av kvinnor i Europa, men, nota bene, inte ta bort det eftersom det står som straff i sharia. Jag betackar mig för en sådan ”progressivitet”.

Wibeck sade sedan att Ramadan hävdar ”att islam har inga problem med kvinnan, men muslimerna tycks ha det”. Att acceptera och framföra ett sådant uttalande visar att Wibeck har synnerligen begränsade kunskaper om islam. Det finns nämligen ett stort antal verser i Koranen och hadither, vilka sätter kvinnan på plats och innebär rent förtryck av kvinnor. Detta har sedan kodifierats i sharia.

På fråga om den upprepade kritik, som riktats mot Ramadan och dennes vana att tala med kluven tunga, viftade Wibeck bort detta med att det ”är ett sätt att kommunicera”. Så sant tillslut. Detta sätt att kommunicera har t.o.m. ett särskilt namn inom islam. Det kallas taqiya och innebär att man som muslim ljuger för de naiva och lättlurade otrogna i syfte att främja islam.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio