Obamas onda omen

President Obama har under våren och försommaren gjort några remarkabla offentliga framträdanden på denna sida Atlanten. Det började i samband med Obamas deltagande i G 20-mötet i London de första dagarna i april, fortsatte med tal inför turkiska parlamentet några dagar senare och fick någon form av kulmen med hans tal till den muslimska världen i Kairo den 4 juni.
I anslutning till mötet besökte presidentparet drottning Elizabeth och Obama hälsade därvid på denna respekterade monark formellt med en lätt bugning. Denna hälsning kontrasterade tydligt mot hur han senare hälsade den saudiske kungen med en djup, närmast underdånig bugning. Se eländet här http://www.youtube.com/watch?v=9WlqW6UCeaY och notera skillnaden. Jag kom osökt att tänka på slutscenen i Gudfadern 1 där de närmaste underbossarna underdånigt hälsar den nye Gudfadern. En tanke gick också till ihärdiga rykten under presidentvalskampanjen om märkliga och sammanlagt stora bidrag till Obamas kampanj.
Obamas bugning väckte berättigad debatt och kritik i USA och i bloggosfären men förbigicks med tystnad av svenska media, som helt okritiskt tagit den nye presidenten till sin gunstling per preferens.
De två talen har ett antal likheter eftersom de delvis riktar sig till samma målgrupp. Det finns därför skäl att behandla vissa uttalanden sammantaget, men låt oss först se på något som specifikt togs upp i Ankara.
I början av talet påstår Obama helt frankt att ”Turkiet är en viktig del av Europa”, för att längre fram säga att ”USA starkt stödjer Turkiets strävan att bli medlem av EU”. Han menar att Europa skulle stärkas av ett turkiskt medlemskap. Det första påståendet är sakligt sett helt fel eftersom dels endast en mycket liten del av landet geografiskt sett ligger i Europa, dels det i kulturellt avseende skiljer sig avsevärt från Europa. Han visar inte på något sätt hur Europa skulle kunna stärkas med Turkiet som medlem.
Europa har haft mer än nog av turkiskt inflytande sedan osmanska riket styrt och förtryckt Balkan i flera hundra år och delvis in på 1900-talet. Att låta Turkiet bli medlem av EU skulle, utan motstycke, bli det värsta beslut någonsin fattat av något europeiskt ledarskap. Det skulle vara som att släpa en gigantisk trojansk häst innanför EU:s murar.
Inte minst talet i Kairo är fullt av historiska och faktiska fel. För att passa hans syften manipulerar han information, omdefinierar han fakta och överdriver han slutsatser. Rena osanningar som backas upp av Obamas prestige riskerar att ge felaktig grund för skapande och förstärkande av attityder och utformning av politik.
I inledningen av talet lägger han skulden för nutida spänningar på västländernas kolonialism och att denna förvägrat muslimer rättigheter och möjligheter. Detta är ett groteskt felaktigt påstående sett mot bakgrund av 1400 år av muslimsk kolonialism, vilken dödat, förslavat och förtryckt cirka 300 miljoner människor i Mellanöstern, Afrika, Indien och Europa.
Lika förljuget är uttalandet att ”ni (muslimer) representerar harmoni mellan tradition och framsteg”. Tydliga exempel att det i verkligheten förhåller sig precis tvärtom är dels att muslimska länder har sämst utvecklad demokrati och läskunnighet dels att ledande muslimer för ett par år sedan fastställde i Ammanbudskapet att sharia från 800-talet fortfarande skall gälla och inte får ändras.
Han framhåller sedan vikten av att tala sanning och hänvisar till ett citat från Koranen, vilket jag inte ens lyckats finna i tre parallella översättningar. Han nämner naturligtvis inte att Koranen och hadither innehåller ett antal uppmaningar till muslimer att ljuga för att främja islam.
Obama kommer sedan till ett märkligt avsnitt, som inleds med att felaktigt tillskriva muslimska samhällen ett antal uppfinningar och bidrag till Europas och USA:s civilisation för att i nästa andetag hänvisa till en mening i ”Treaty of Tripoli” år 1796. Han nämner naturligtvis inte något om bakgrunden till detta fredsavtal mellan den mycket unga nationen USA och Libyen. Det finns goda skäl att belysa den bakgrunden.
Jihadister från barbareskstaterna hade i flera århundraden bedrivit sjöröveri i Medelhavet och röveri längs stora delar av Europas kuster. Vid frihetskrigets början 1776 förlorade amerikanska fartyg den brittiska flottans skydd, vilket ledde till att piraterna kapade ett antal amerikanska fartyg, vars besättningar togs till fånga. Den unga nationen sökte en lösning på detta problem. Som ett led i detta besökte Jefferson, amerikansk ambassadör i Frankrike, och Adams, ambassadör i London, Sidi Haji Abdul Rahman Adja, barbareskstaternas ambassadör i London.
De två amerikanerna hade kongressens uppdrag förhandla fram ett fredsavtal enligt dennas önskan att blidka de stater som bedrev sjöröveri. Under mötet frågade de båda blivande presidenterna Rahman Adja varför muslimerna var så fientliga mot USA ett land med vilket de inte haft någon tidigare kontakt. Senare avlade de följande rapport för kongressen.
”Ambassadören svarade att det grundades på deras profets lagar, att det var skrivet i Koranen att alla nationer som inte erkänt deras auktoritet var syndare, att det var muslimernas rätt och skyldighet att föra krig mot dem var än de påträffades och att förslava alla som kunde tas till fånga och att varje muslim som dog i striderna var säker på att gå till paradiset.”
Tio år senare undertecknades fredsavtalet, ivrigt påskyndat av Adams, som var för appeasementpolitik. Under de närmaste 15 åren betalade USA miljontals dollar för fri passage av fartyg och som lösen för amerikaner tagna som gisslan. Man undrar om det var så här Obama menade att ”muslimer berikade USA”.
Vi är inte färdiga med Jefferson än. Obama gjorde ett stort nummer av att den förste muslimen i representanthuset, svor eden på det exemplar av Koranen Jefferson haft i sitt bibliotek. Han nämnde dock inte att Jefferson skaffat Koranen i syfte att enligt Sun Tzus råd ”lära känna sin fiende". Och precis det gjorde han. En av de första åtgärderna sedan han tillträtt som president 1801 var att sända ett antal fartyg och delar av marinkåren till Medelhavet för att bekämpa piraterna. Han förklarade samtidigt att ”Amerika kommer att spendera millioner för försvar men inte en cent som tribut”.
År 1805 marscherade marinkåren genom öknen från Egypten till Tripoli, som tvingades kapitulera och frige alla amerikanska slavar. Det var under Jeffersons tid som president och efter ihärdiga attacker av flottan och marinkåren som Barbareskstaterna tvingades officiellt överge slaveri och sjöröveri.
Jag finner detta vara ett påfallande exempel på den förljugenhet som i alltför hög grad präglade talet. Och jag försäkrar att det finns många fler trots att det inte här finns utrymme att beröra alla.
Rent retoriskt var talet skickligt sammansatt och framfört, men det var samtidigt en ren katastrof vad avser moral och hederlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Obama, Politik, Religion