Islamologer och vetenskaplig integritet.

 

Jag har det senaste året studerat Islamologi vid Stockholms universitet, en kurs som var uppdelad på fyra delavsnitt. Tentamen för det sista delavsnittet lämnades i 201102. Jag vill börja med att framhålla att just vår lärare var bra, kunnig och med ett stort mått av intellektuell integritet. Detsamma kan tyvärr inte sägas om flertalet av de islamologer som skrivit de alster vilka ingick i kurslitteraturen.

Islam - en religionsvetenskaplig introduktion talar om en ”serie slag” mellan Muhammad och Meckaborna. Dessa slag var i själva verket, de allra flesta, regelrätta banditöverfall på karavaner tillhörande Mecka och ibland närliggande byar (t.ex. Banu Ghatafan maj 625) i syfte att ta så mycket byte som möjligt. Det första ”lyckade” överfallet på en karavan gjordes under den heliga månaden Rajab år 623. Detta var ett brott mot ett tabu och väckte förstämning i Yathrib. Muhammad ville emellertid ha bytet, så Allah kom till hans hjälp genom att uppenbara versen 2:217 som rättfärdigade handlingen.

Susanne Olsson, som skrivit avsnittet ovan tar i boken varje tillfälle i akt för att genom ordval och genom att systematiskt utelämna kontroversiella händelser från Muhammeds liv i Yathrib. På så sätt försöker hon ge en förskönad och förljugen bild av profeten och islam. På sidan 123 påstår hon att jihad (heligt krig) är en kollektiv skyldighet för att försvara sig vid angreppskrig.

Det är ett grovt felaktigt påstående eftersom jihad genom historien och helt enligt påbuden i Koranen (2:191, 2:193, 2:217, 4:74, 4:76, 4:84, 4:95, 8:65, 9:5, 9:14, 9:20, 9:29, 9:36, 9:38, 9:73, 9:111, 9:112, 9:123, 25:52, 32:26, 47:4, 47:35, 48:16, 61:4, 61:11-12.  Se även Sahih Bukhari 2:25, 2:35, 52:42-43, 59:600 och Sahih Muslim B1 nr:30) samt sharia (Reliance of the Traveller bok O 8.0) tillämpats aggressivt och offensivt mot de ”otrogna.

Olsson hävdar även att ”de skärmytslingar han och hans anhängare hamnade i var uttryck för självförsvar”. Detta påstående strider helt mot vad sira-litteraturen har att berätta. Det Olsson kallar ”skärmytslingar” var enligt sira attacker som initierades av Muhammed.

Jan Hjärpe skall ha cred för att han, i motsats till Olsson, i boken ”Bilden av profeten”, i kapitlen 6 och 7 i allt väsentligt håller sig till sira-litteraturens beskrivning av tiden i Yathrib.

Jonas Svensson ger en rimligt objektiv beskrivning av ”massakern” på männen i stammen Quraiza, men nämner försiktigtvis inte att Muhammad samma kväll tog den vackra Rihana som konkubin sedan alla hennes manliga släktingar mördats. Det skulle ju inte ha stämt med den tes han förfäktar senare (Sid 34-35) nämligen att det inte fanns några sexuella motiv bakom hans många fruar och konkubiner. Jag behöver bara nämna Zeinab (tidigare gift med fostersonen Zeid) och Safia i oasen Kheibar (tidigare gift med ledaren Kinana, som torterats till döds). Det är uppenbart att det Svensson hävdar saknar stöd i sira-litteraturen.

Boken ”Islams historia” av Christer Hedin ingick i kurslitteraturen och även den gav exempel på bristande vetenskaplig integritet och saklighet. Hedin talar (sid 21) om att Muhammed och hans anhang ägnade sig åt ”att ta betalt av karavanerna för att de färdades genom öknen.” Hedin betecknar detta ”som en form av beskyddarverksamhet”. Man tar sig för pannan och det av två skäl. Det första skälet är författarens uppenbara avsaknad av moralisk kompass. Det andra skälet är att hans framställning helt saknar stöd i sira-litteraturen.

Där talas om ett stort antal banditöverfall på karavaner, då varor och kameler togs som byte medan människor, om de överlevde, togs tillfånga för att sedan släppas fria mot lösen.

Hedin undrar sedan över hur Muhammed kunde tillåta detta då Koranen innehåller förbud mot stöld. Detta visar att författaren läst Koranen synnerligen selektivt, då sura 8 (Bytet) handlar om hur krigsbytet skall fördelas.

Hedin behandlar sedan på ett mycket märkligt sätt överfallet under den heliga månaden Rajab (jämför ovan) och försöker rättfärdiga de ständiga överfallen med att han (Muhammed) ”tvingats söka uppehälle för sig och muslimerna i Medina”.

På sida 24 ger han en ahistorisk skildring av händelserna i samband med intagandet av Mecka, då han glömmer att berätta att Meckas ledare, Abu Sufyan, fördes till Muhammed utanför Mecka där han under dödshot tvingades underkasta sig islam och Muhammed.

Åtskilliga fler liknande exempel skulle kunna lyftas fram men jag anser att dessa exempel är belysande för brister i att hålla sig till den objektiva saklighet premisserna kräver.