Svenska islamologer och sharia

 

Det finns en uttalad tendens bland alltför många islamologer, inte minst bland de svenska, att relativisera och rentav förminska betydelsen av islamiska sharia. Det tar sig uttryck i att som Christer Hedin i boken Islams historia hävda att den religiösa lagen (sharia) främst rör frågor om ”kult och gudstjänst, äktenskap, skilsmässa och arv, samt vissa brott, sådana som anses vara förbjudna i koranen.” (Sida149)

Han hävdar vidare att brottmål och ekonomiska frågor inte faller under shariadomstolarna. Det må så vara organisatoriskt i vissa länder, men sådana frågor behandlas likväl inom sharia. I bok K- Handel- behandlas ett stort antal ekonomiska frågor och i bok O- Rättvisa- behandlas ett stort antal juridiska frågor inklusive brottmål.

Susanne Olsson gör i boken Islam – en religionsvetenskaplig introduktion en liknande grov relativisering av sharia när hon hävdar (sid 127-128): ”I de allra flesta fall är det endast i familjelag som Sharia präglar lagstiftningen och en sekulärt präglad lag råder för övrigt.” Enligt min mening är det att kraftigt underskatta sharias betydelse eftersom frågor om religionen och om mänskliga rättigheter (MR) har kommit att få stor betydelse i våra dagar. Just i frågan om MR och religion är idag en av de stora konfliktytorna i västerländska samhällen eftersom sharia står helt i strid mot några av de mest grundläggande rättigheterna i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR).

En annan argumentationslinje, inte minst bland svenska islamologer, är att det inte går att uttala sig generellt om sharia dels eftersom det dels finns skillnader mellan de olika lagskolorna, dels på grund av att ”Sharia befinner sig i en ständig utveckling …” (Hedin sida 150). Mot detta han följande anföras.

Jag har genom åren talat med många lärda muslimer och jag har aldrig stött på någon som avhåller sig från att generellt tala om sharia. De är naturligtvis medvetna om de olika lagskolorna men att skillnaderna mellan dessa i de flesta fall är små. Detta bekräftades så sent som 2006 i Ammanbudskapet av de främsta lärda inom såväl sunni som shia. Det råkar dessutom förhålla sig på det sättet att det fanns starka personliga kopplingar mellan grundarna av de fem viktigaste lagskolorna. 

Tidigt utvecklades lagskolor varav den ja´faritiska (inom shia) var den första. Grundaren Ja´far as-Sadiq var mycket lärd och dessutom den 6:e imamen inom shia. Därigenom var han ättling i rakt nedstigande led till Muhammad. Han var lärare till två viktiga grundare av sunnitiska lagskolor nämligen Abu Hanifa och Malik ibn Anas. Vi ser här tidig och tydlig koppling mellan shiitiska och sunnitiska lagskolor. De utgår ju i huvudsak från samma källor men med en tydlig distinktion; shiitiska jurister accepterar inte hadither med koppling till de tre första kaliferna eftersom de anses ha fått sina ämbeten på orättfärdig grund.

Grundaren av den shafiítiska lagskolan, al-Shafíi, hade under en tid i Medina studerat för Malik och var därigenom sannolikt påverkad av Ja´far as-Sadiq. Ahmad ibn Hanbal, som grundade den hanbalitiska lagskolan, studerade under en hanafit och senare även under al-Shafíi. Så, kopplingarna mellan skolorna är tydliga.

Jag har av någon anledning aldrig hört någon svensk islamolog ta upp och problematisera sharias och därmed islams förhållande till grundläggande mänskliga rättigheter. Inte heller har jag någon gång sett någon av dem kommentera att grovt ”hedersvåld” sanktioneras i sharia (Reliance of the Traveller bok O 1.2 (4)). Hur kan detta komma sig?

Kan det möjligen bero på deras strävan att till varje pris försöka ge en förskönad bild av islam?

Påståendet att ”Sharia befinner sig i en ständig utveckling …” är en sanning med stor modfikaton. Det är sant att sharia teoretiskt kan ändras genom qias (analogiresonemang beträffande företeelser som inte fanns på profetens tid), men den islamiska lagen föreskriver (b7.2) att det som tidigare mujtahids fastställt i ijma inte kan ändras av andra i en senare generation. Huvuddelen av sharia är således frusen i 800-talet.