FN och inte minst dess Allmänna deklaration om mänskliga
rättigheter (UDHR)[1],
nedan Deklarationen, framhålls oftast i positiva termer i offentligheten. Man
tar närmast för givet att det är ett dokument och en ordning som är vida
respekterad över hela världen. Så är emellertid alls inte fallet, vilket skall
visas nedan.
Liksom när det gäller lagar och föreskrifter finns det skäl
att granska premisserna och förarbetena.
FN tillsatte år 1947 en särskild kommitté med Eleanor
Roosevelt som ordförande och med uppgift att utarbeta förslag till
Deklarationen. Arbetet gick framåt och
de demokratiska staternas representanter blev i allt väsentligt eniga om
innehållet med undantag från den brittiska delegationen, som i anslutning till
omröstningen ansåg att det föreslagna dokumentet hade moraliska skyldigheter
men saknade juridisk kraft.[2]
Saudiarabiens avstående från att rösta föranleddes i första
hand av två av deklarationens artiklar: artikel 18, som säger att var och en
har rätt att "byta religion eller tro", och artikel 16, om lika
rättigheter till äktenskap. De sex kommunistiska nationernas nedlagda röster
förklarades av deras påstående att deklarationen inte gick tillräckligt långt
för att fördöma fascism och nationalsocialism.[3]
Vid tidpunkten för deklarationens godkännande av
generalförsamlingen 1948 sa Eleanor Roosevelt:
”När vi i dag godkänner förklaringen är det av största vikt
att vi tydligt har dokumentets grundläggande karaktär i åtanke. Det är inte ett
fördrag; det är inte ett internationellt avtal. Det är inte och utger sig inte
för att vara ett uttalande av lag eller juridisk skyldighet. Det är en
förklaring om grundläggande principer för mänskliga rättigheter och friheter,
som ska stämplas med generalförsamlingens godkännande genom formell omröstning
av dess medlemmar, och att tjäna som en gemensam standard för prestation för
alla folk i alla nationer.”[4]
Texten ovan klargör att Deklarationen på intet sätt är
bindande för medlemsstaterna. Innehållet är varken allmänt eller universellt.
Den har snarare varit direkt kontraproduktiv och alltför ofta använts mot de
demokratiska staterna. Eftersom Deklarationen de facto är framröstad av Generalförsamlingen,
kan mindre nogräknade stater hänvisa till den när det passar deras syften
samtidigt som de helt kan bortse från den i andra frågor eftersom de inte
anslutit sig till den.
Sverige och Europas demokratier har tyvärr aningslöst och
utan konsekvensanalys svalt Deklarationen med krok, sänke och flöte. Detta har
lett till att man genom åren fattat ett stort antal allt annat än välgrundade
beslut, vilka fått och får förödande konsekvenser för dess medborgare.
Till saken hör
att vid omröstningen om Deklarationen var en majoritet av medlemmarna i FN
demokratier. Så är inte längre fallet. En majoritet av medlemmarna är idag
icke-demokratiska eller rentav totalitära och med OIC (organisation of Islamic
Cooperation) som det enskilt största röstblocket. Den organisationen hävdar i
Kairodeklarationen[5]
att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia.
Detta är ett av tyvärr många exempel på att Deklarationen och dess syften
aktivt motarbetas av många av FN:s medlemmar. Ett annat slående exempel är
följande.
År 2006
sjösattes under FN:s generalförsamling en ny organisation för mänskliga
rättigheter inom FN, nämligen UNHRC eller FN:s råd för mänskliga rättigheter,
Samtidigt invaldes den första omgången ledamöter i rådet däribland ett antal
representanter för islamiska och andra diktaturstater. Det är som att sätta
bocken som trädgårdsmästare.
Den kände
svenske diplomaten Jan Eliasson var då ordförande i Generalförsamlingen. Han
råkar även vara min kurskamrat från Sjökrigsskolan. Jag skrev ett brev till
honom som ordförande i Generalförsamlingen, men fick inget svar. Något år
senare lämnade jag över en kopia av brevet till honom då vi sågs i Stockholm.
Vid ett senare
tillfälle sade jag till honom att ”Du offrade de mänskliga rättigheterna på
diplomatins altare.”
FN har i många
år stillatigande accepterat CDHRI och låtit OIC:s representanter vara medlemmar
i UNHRC och andra styrande organ inom FN. Organisationen kan alltså inte ens
försvara sin egen främsta deklaration om mänskliga rättigheter. Detta visar att
FN tyvärr idag är en genomkorrupt organisation dominerad av allt annat än
demokratiska stater. Staterna med fungerande demokrati är numera tyvärr en
liten minoritet. Detta visar sig även i att FN alltför ofta agera i strid mot
de demokratiska ländernas intressen.
Samtidigt är
det så att demokratiska stater genom OEDD-DAC och EU står för huvuddelen av finansieringen
av FN. De demokratiska länderna finansierar således en organisation som på
många sätt motarbetar deras intressen. Här är det berättigat att tala om
”nyttiga idioter”.
Deklarationen
måste, trots sina uppenbara brister, ses som något av en portalparagraf inom
FN. Organisationen och dess ledning med dess socialistiske nickedocka Gutierrez
i spetsen borde därför ägna tid och kraft åt att försvara och upprätthålla den.
Så är tyvärr inte fallet. I stället ägnar man stor tid och kraft åt att driva
en icke-fråga nämligen ”Klimatkrisen” för vilken det helt saknas vetenskapliga
belägg.[6]
FN satsar
alltså på att underminera de länder som står för huvuddelen av dess
finansiering. Det är som att såga av den gren man sitter på. Men fröna till det
fundamentala misslyckandet med Deklarationen låg redan på förkultivering vid
röstningen 1948.
