Dessa två viktiga moderna muslimska dokument har jag redan nämnt, men de förtjänar en grundlig genomgång då de har en central betydelsen inom islam.
Organization of Islamic Cooperation (OIC) antog år
1990 Cairo Declaration on Human Rights in
Islam (CDHRI) d.v.s. Kairodeklarationen[1], vilken ger synen på
mänskliga rättigheter inom islam. Deklarationen innehåller 25 artiklar och man
hänvisar sammanlagt 15 gånger till sharia.
De två avslutande
artiklarna, vilka entydigt säger att samtliga mänskliga rättigheter skall
underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa
rättigheter, sammanfattar effektivt Kairodeklarationens budskap. Detta innebär
att de mest grundläggande mänskliga rättigheterna förvägras.
Det förtjänar i
sammanhanget att påpekas dessa företrädare för samtliga muslimska länder talar
om sharia i generella termer. Det samma gäller i flera andra auktoritativa
islamiska dokument. Svenska islamologer och religionsvetare vägrar oftast att
tala om sharia som ett samlat begrep då de menar att det finns så stora
skillnader på sharia inom olika lagskolor.
Under 2021 har en
omarbetad version av Kairodeklarationen publicerats på OIC:s hemsida.[2]
Denna version saknar helt hänvisningar till sharia, vilket skulle kunna tolkas
som att man nedtonat sharias betydelse. Som jag kommer att visa är så inte
fallet. Djävulen är som så ofta dold i detaljerna.
Sedan den första
versionen antogs år 1990 har mycket hänt. Ammanbudskapet antogs ursprungligen
av ett antal auktoriteter, organisationer och ledare vid ett antal konferenser
åren 2004 till 2006. Budskapets kärna sammanfattas i tre punkter vilka upprepas
i protokollen från flera av konferenserna. Dessa tre punkter antogs
enhälligt av det politiska och världsliga ledarskapet vid OIC:s toppmöte i
Mecka i december 2005.[3]
Eftersom OIC
representerar samtliga muslimska länder faller det sig naturligt att
företrädare för OIC deltagit i utarbetandet av Ammanbudskapet. Det är tydligt
enligt flera skrivningar att budskapet främst riktar sig till den muslimska
världen (umma). Sharias centrala ställning inom islam understryks av att de tre
punkterna i huvudsak avhandlar denna.
Enligt skapare av Ammanbudskapet är detta ett
historiskt, universellt och enhälligt religiöst och politiskt konsensus, ijma, för hela den islamiska världen
(umma), som konsoliderar traditionell ortodox islam. Det innebär att:
- den
muslimska världen för första gången på mer än tusen år formellt kommit
till ett ömsesidigt erkännande,
- detta
erkännande är religiöst bindande för muslimer,
- det
behandlar vem som är muslim och vad som är muslimskt.
Den som är en anhängare till en av de fyra sunnitiska
skolorna (Mathahib) inom islamisk rättsvetenskap (Hanafi, Maliki, Shafi`i och
Hanbali), de två shiitiska skolorna för islamisk rättsvetenskap (Ja`fari och
Zaydi), Ibadi-skolan för islamisk rättsvetenskap och Thahiri-skolan för
islamisk rättsvetenskap, är en muslim.[4]
Det utgör således en definitiv avgränsning av sann
islam i alla dess former, och en auktoritativ identifiering – om inte en
definition – av ortodoxi i islam. Och i den ligger löftet om enheten och
konsolideringen av hela profeten Muhammeds Ummah – må frid och välsignelser
vara över honom.[5]
Vikten
av universell islamisk konsensus (ijma) i islamisk rättsteori (fiqh) härrör
från dess status enligt de flesta av rättsskolorna som en viktig och juridiskt
bindande källa till helig lag (Sharia) efter Koranen och haditherna . Med andra
ord, det som muslimer kommer överens om som en Ummah genom enhälligt
samförstånd, är religiöst bindande för alla muslimer inför Gud.[6]
Sedan man nu i Ammanbudskapet
enhälligt och entydigt slagit fast den centrala betydelsen av sharia inom islam
behöver man inte längre i den nya versionen av Kairodeklarationen ständigt
upprepa hänvisningar till sharia. I stället för man in andra formuleringar
vilka har en liknande innebörd.
I ingressen till CDHRI 2021[7] talar man till exempel om
att ”… skydda dessa rättigheter som de skyddas av islams lära;”. I nästa stycke
talar man om ”ett värdigt liv i enlighet med islamiska värden och principer.”
Där talar man även om the Charter of Medina (Medinakonstitutionen)
och om profeten Muhammeds sista predikan.
Jag finner det något
märkligt att man i ett dokument om mänskliga rättigheter hänvisar till
Medinakonstitutionen[8], då denna främst är en
överenskommelse dikterad av profeten Muhammed mellan ett antal arabiska stammar
i Yathrib. Konstitutionen kom till tidigt efter Muhammeds ankomst till Yathrib.
Det talas i dokumentet om ”judar som följer de troende (muslimerna) och om en
del regler som gäller dessa men detta hindrade inte Muhammed från att några år
senare först fördriva två av de judiska stammarna för att sedan låta avrätta
samtliga män i den sista stammen och ta deras kvinnor och barn som slavar.[9]
Inte heller
avskedspredikan är något rättesnöre vad avser mänskliga rättigheter. Där
utmålar profeten kvinnan som underordnad mannen och jämför henne med ett
husdjur.[10]
Ingressen avslutas
med ”Without prejudice to the principles of Islam…” (Utan
att det påverkar islams principer). Det innebär att sharia överordnas allt.
No comments:
Post a Comment