Makalös naivitet

Biståndsminister Gunilla Carlssons debattartikel på gårdagens SvD Brännpunkt är ett pinsamt vittnesbörd om hennes monumetala naivitet och häpnadsväckande okunnighet om den ideologiska och historiska bakgrunden till Israel-Palestina-konflikten. Hon visar sig vara ett offer för såväl den historielöshet det svenska skolsystemet under flera decennier av socialdemokratiska och borgerliga regeringar producerat som för den vanliga muslimska offerretoriken.

Denna ständigt praktiserade offerretorik är hävdvunnen sedan den flitigt tillämpades av profeten själv. Men medan muslimerna håller sin historia och tradition levande genom att i skolor och moskéer ständigt upprepa vad denne obildade narcissistiske psykopat sade och gjorde i början av 600-talet, gör de multikulturella länderna i väst allt för glömma och förtränga sin historia.

Artikeln är ett slående bevis på författarinnans bottenlösa okunnighet och inkompetens. Att dessutom skryta med att lilla Sverige är en av de största bidragsgivarna till terrororganisationer som öppet stöder jihad slår det mesta.

Ministern ansvarar för utbetalning av flera miljarder av skattebetalarnas pengar till diverse obskyra regimer. Att hon så tydligt demonstrerar sin inkompetens är ett rent hån mot hårt arbetande skattebetalare.

Hon talar om ” konsekvenserna av ockupationen”. Vilken ockupation avser hon? Menar hon den ockupation av ”Palestina” som inleddes under den 2:e kalifen Umar år 636 och kröntes med erövringen av Jerusalem år 637. Dessförinnan beboddes området huvudsakligen av kristna och judar vilka efter errövringen tvångsomvändes, förtrycktes eller fördrevs. Den ockupationen ingick i den första vågen av arabisk/muslimsk imperialism och inspirerades av profetens testamente på dödsbädden att driva ut alla judar från arabiska halvön i vilken han inkluderade ”Palestina”.

Carlsson är tydligen helt omedveten om att Muhammeds och därmeds muslimers animositet mot judar inte berodde på att de på något sätt skadat honom utan på att judarna i Medina vågade ifrågasätta hans lära och vägrade underkasta sig islam. Ett tidigt exempel på islams inställning till mänskliga rättigheter.

Det är samma ”testamente” som ligger bakom Hamas’ uttalade mål att kasta alla judar i sjön. Men det verkar ministern inte ”ha en aning om”. Hon skriver: ” Sverige och EU har välkomnat den palestinska samlingsregeringen…” (där Hamas ingår!). O heliga enfald! Detta vittnar om moraliskt haveri för Sverige och EU.

Allt skylls som vanligt på Israel. Hon har med krok, sänke och flöte svalt vänsterns och islamisternas offerretorik. Hon kräver ett stopp för ”byggandet av separationsbarriären” och att Israel bör ” omedelbart underlätta rörelsefriheten för palestinierna..”. Hon verkar helt bortse från att skälet till barriären och den begränsade rörelsefriheten är flera års blodiga terrordåd under den ”andra intifadan”. Har inte en demokratisk stat både rätt och skyldighet att skydda sin befolkning mot sådan kriminalitet?

Ministern skriver: ”I ljuset av den våldsamma utvecklingen i Gaza betonar vi särskilt det palestinska ledarskapets ansvar för att stoppa våldshandlingarna. Israeliska säkerhetsåtgärder för att skydda sin befolkning måste ske i enlighet med folkrätten.”.

Den ”våldsamma utvecklingen” är till stor del inbördes strider mellan olika muslimska fraktioner, helt enligt en tradition inom islam som startade strax efter profetens död. Annat är tyvärr inte att vänta av denna från början predatoriska och parasitiska ideologi.

När åter kraven ställs på Israel att handla efter folkrätten, bör inte motsvarande krav ställas på palestinierna?

Hon talar om att ”främja demokratisk utveckling och öka respekten för de mänskliga rättigheterna”. Hur skall det gå till i praktiken om man betänker att det hos berörda finns institutionella hinder mot detta?

Carlsson borde inse att för en fungerande demokrati krävs fler rekvisiter än s k fria val. Bland de viktigaste är just grundläggande mänskliga rättigheter som yttrande- och religionsfrihet samt allas likhet inför lagen i ett rättssamhälle. Dessutom krävs åtskillnad mellan stat och religion.

Ministern är tydligen helt omedveten om att samtliga medlemmar av OIC, d v s alla muslimska länder istället för att anamma FN’s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter, har undertecknat ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI) . Där stadgas att alla mänskliga rättigheter är underordnade sharia och skall tolkas enligt sharia. Detta medför bl a att:
· Yttrande friheten är starkt begränsad
· Religionsfrihet saknas
· Kvinnan i ett antal frågor har väsentligt lägre ställning än mannen (som vittne, i äktenskapet, i arvsfrågor mm)
· Icke-muslimer har en betydligt lägre ställning än muslimer, d v s ingen likhet inför lagen.

Som synes saknas flera rekvisiter för en fungerande demokrati. Nota bene, detta är inte enligt ”en minoritet av extremister” utan regeringarna i samtliga muslimska länder (inklusive Turkiet som sökt medlemsskap i EU). Anings löst nämner hon demokrati och mänskliga rättigheter i fel ordning.

Utrustad med ett synnerligen lättviktigt bagage av kunskaper och insikter åker hon till Ramallah och Jerusalem för ”att tala om detta”. Resultatet kan inte bli annat än struntprat.

Hon hade gjort klokare i att stanna hemma och läsa på.