Besannad farhåga – nytt lågvattenmärke i ”Människor och tro”.

För knappt tre veckor sedan avslutade jag ett kritiskt inlägg mot ett inslag i rubricerat program med att befara att vi snart skulle få se nya bedrövliga inslag i denna programserie. Spådomen slog in med emfas i det senaste programmet.

I inslaget intervjuar journalisten Rigmor Olsson en ung kvinna, Dekha Ibrahim Abdi från Kenya, som är i Stockholm för att ta emot ett av ”Right Livelihood-priserna”. Reportaget ”gullar” med pristagarinnan och reportern låter henne oemotsagd framföra de mest bisarra påståenden varför det är en ren parodi på kritisk och undersökande journalistik.

Abdi må vara en välmenande, rentav ”snäll” person, men hon avslöjar i programmet, liksom intervjuaren en avgrund av naiv okunnighet om islam, en religion som går som en röd tråd genom programmet.

Redan i början av inslaget får vi ett exempel på en typisk vänstervinkling. Det konstateras att regeringen under Abdis uppväxt hade undantagslagar och ”använde militär för att få bukt med våldet och gerillan”. I nästa andetag sägs att ”armén brände ner byarna runt hennes skola.” Notera att Abdi säger ”village” i singularis medan Olsson använder pluralis. Det blir genast armén som utmålas som buse medan gerillans våld, som uppenbarligen var skälet till att trupp insattes, förbigås med tystnad.

Man konstaterar sedan att ”på 90-talet accelererade hat och våld mellan olika klaner” när ”militärens makt försvann”. Det torde vara uppenbart, även om så inte sägs, att religiös konflikt var en tydlig del av klanstriderna. Man bör komma ihåg att Abdis hemstad Mombasa av historiska skäl har en betydligt högre andel muslimer än landet i övrigt. Detta nämns naturligtvis inte i programmet.

Mycket av det som sägs om fredsarbetet genom dialog på gräsrotsnivå är säkert behjärtansvärt och välmenande. Det är när fredarbetet kopplas till islam, programmet stinker av förljugenhet.

Man gör ett nummer av att Abdi har en katolsk manlig vän i Uganda som engagerat sig i att restaurera en moské i sin hemby. Detta ger en tydlig indikation på att hon (och intervjuaren) inte inser vad koranen och därmed islam och sharia kräver av sina anhängare. Abdi bryter här mot två mycket tydliga påbud inom islam. För det första får hon inte som kvinna ha någon manlig vän som inte är hennes man. För det andra får hon som muslim inte ha någon vän som är kristen (se bl a K 3:28, 5:51, 5:80).

Abdi presenteras som ”en djupt troende muslim”. Det sägs att islam är ”kärnan i hennes fredarbete” och att ”Koranen är hennes ledstjärna”. Hon säger själv att ”arbetet med att bringa fred mellan folk är en grundläggande kallelse i islam. Detta häpnandsväckande påstående möts endast av Olssons vaga fråga om att alla inte instämmer i detta.

Abdi genmäler då att en del muslimska ledare inte följer islam men att islam i sin kärna står för fred. Detta uppseendeväckande naiva och okunniga påstående får stå helt oemotsagt. Varken denna ”djupt troende muslim” eller intervjuaren har uppenbart den mest elementära kunskap om vad islam och erkannerligen Koranen föreskriver. Påståendet att islam är en ”fredens religion” kan på synnerligen goda och väldokumenterade grunder sägas vara en av mest spridda och grövsta lögnerna, som ständigt upprepas av islams apologeter och dess naiva och lättlurade medlöpare. Det är dessutom en kardinallögn de varken vill eller kan styrka på något sätt.

Däremot talar de av förklarliga skäl tyst om de otaliga bevis, som finns i Koranen och genomgående i islams historia, på att islam, ”svärdets religion”, är full av hat och exempellöst våld så som ingen annan religion.

Låt oss bara ta några få exempel ur Abdis ”ledstjärna”. Entydiga uppmaningar att döda judar, kristna och otrogna i allmänhet respektive att bedriva våldsam jihad mot desamma finns bl a i dessa koranverser: 2:191, 2:193, 4:76, 4:95, 8:39, 8:65, 9:5, 9:29 osv. Den som vill kan kontrollera i denna sammanställning av koran-översättningar auktoriserade av en muslimsk organisation.

Till saken hör att den ”djupt troende muslimen” Abdi inte kan välja att bortse från dessa och många andra hatsekvenser eftersom Koranen är mycket tydlig med att en muslim inte kan välja och vraka bland dess verser (K 2:85 och 4:150-151) såvida de inte abrogerats (ersatts av en ny och bättre enligt K 2:106) av Muhammed och hans Allah. Det senare hjälper föga eftersom alla de mest våldsamma och hatiska verserna tillkom i Medina och därför är de gällande.

Det är således lätt att konstatera att i den mån Abdi bedriver ett verksamt fredsarbete, är det inte tack vare islam och Koranen utan trots dessa inspirationskällor.

SR lånar sig här till att vara en megafon för islamismens förljugna och grundfalska propaganda om islam som fredens religion. Detta är inte bara intellektuellt och journalistiskt ohederligt utan dessutom ett klart brott mot kravet på SR om opartiskhet.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Religion