Okunnig och ohederlig journalism

Två artiklar den ena i BLT och den andra i Sydöstran föranleder denna hårda men tyvärr alltför sanna rubrik. Låt oss börja med den artikel som åtminstone är hederlig. Av BLT framgår att Sturefält ”ber om ursäkt” för att hon använt ”en dålig översättning av Koranen”. I den efterföljande debatten har många från präster till imamer gjort ett stort nummer av denna översättning. Ingen tycks bekymra sig om sakfrågan, nämligen att exakt samma våldsamma innehåll finns i andra översättningar, vilket Stenfelt helt korrekt påpekar i ATT TOLKA HELIGA SKRIFTER där hon bemöter kritiken. I sak tar hon dock inte tillbaka något. Det har hon heller inte anledning att göras eftersom det hon anfört sakligt kan beläggas.

Av artikeln framgår att Abed Tamarji från den Islamska Kulturföreningen plockat en vers i Koranen: ”Den säger att tvång inte får förekomma i trosfrågor”. Om detta finns följande att säga.

För det första ifrågasätter journalisten inte att muslimens hänvisning är riktig och relevant medan man systematisk ifrågasatt Sturefelts citat. Detta agerande är inte balanserad journalistik.

För det andra är det så att den aktuella versen 2:256 notoriskt används av muslimska förespråkare i krampaktiga men osakliga försök att framställa islam som fredlig och tolerant. Till saken hör att versen tillkom tidigt i Medina och att den enligt den islamiska regeln om abrogation (2:106 m.fl.) med råge ersatts av ett stort antal verser med helt motsatt innehåll inte minst i surorna 3, 4, 5, 8 och 9. Till saken hör vidare att sharia är en sammanvägning och tolkning av Koranen, hadither och sira gjord av erkända lärda muslimer. Sharia, som stipulerar stränga straff inklusive dödsstraff för apostater, bekräftar att versen 2:256 helt saknar relevans i sammanhanget.

Abed menar sedan att det är bättre ”att prata med oss och låta oss förklara”. Många års erfarenhet av sådana ”förklaringar” leder mig till slutsatsen att det är ett mycket dåligt råd. Muslimska apologeter har nämligen för vana att tillrättalägga och förtiga så att en falsk bild av islam ges till de oftast okunniga otrogna. Ett mycket bättre råd är att lyssna på ett antal kunniga ex-muslimer som Abul Kasem, Ali Sina, Ayan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Nonie Darwish, M.A. Khan, Wafa Sultan, m.fl. eller författare som Robert Spencer och Brigitte Gabriel.

Hans påstående att ”Islam och kristendomen har mycket att lära av varandra” är helt obegripligt. Vad kristendomen skulle ha att lära av en religion vars ”heliga skrift” i stora stycken är ett dåligt plagiat av Bibeln och ofta grova förvanskningar av densamma är svårt att inse.

Journalisten bakom artikeln framstår som okunnigt aningslös med hederlig. Det senare kan inte sägas om den journalist, som satt sitt namn under artikeln i Sydöstran.

Där vinklas ursäkten till att innefatta mer än valet av översättning. Dessutom används formuleringar som ”ledsna över den snedvridna debatten” och man låter Abed framföra att: ”Allt grundar sig på felaktigheter på hörsägen om islam. Det är bättre att kolla fakta.” Detta helt grundlösa påstående får stå som vore det sanning, vilket utmålar Sturefelts första artikel som osaklig. Detta är inte mindre än en skamlös behandling av en saklig artikel med ärligt uppsåt.

För att ytterligare misskreditera Sturefelt påstås att: ”hon använt en dålig översättning av Koranen, medvetet misstolkad av terrorister”. Bisatsen om terrorister är uppenbart gripen ur luften, för några belägg för detta anförs inte. Inte heller misstolkade Sturefelt citaten, vilka återfinns med liknande formuleringar i andra översättningar (jfr ovan).

Innan vi lämnar ämnet översättningar finns det skäl att nämna att de svenska översättningarna av Koranen alltför ofta är friserade jämfört med de vedertagna översättningar till engelska som finns på USC. Denne bloggare kommunicerar med högutbildade arabisktalande personer, som anser att dessa översättningar återger Koranens innehåll trovärdigt.

Tyvärr är det inte bara författaren till artikeln som framstår i dålig dager i den. Det gör även Sturefelts chef. Man undrar stillsamt hur han tänkt inför yttrandet: ”Debattartikeln borde aldrig ha gått ut i media”. Menar han att yttrandefriheten skall begränsas till vad företrädare för en totalitär ideologi finner lämpligt? Räcker det inte med att muslimska medlemmar inom UNHRC gör allt de kan lutande sig mot CDHRI för att begränsa yttrandefriheten? Menar han att vi i der förment ”öppna” svenska samhället skall ålägga oss sådan självcensur att vi inte kan återge fakta, bara för att inte störa ”muslimsk känslighet”?

Det är minst sagt ynkligt att en chef viker på detta sätt istället för att helhjärtat stötta en medarbetare som visat prov på mod, integritet och balanserad framställning.

Exemplet i slutet av artikeln på att ”muslimer inte tvingar kristna till omvändelse” är dels inte relevant i sammanhanget del endast delvis sant. Problemet, som belystes av Sturefelt, var förföljelser och hot mot individer, som valt att lämna islam och det är detta debatten gällt. Det omvända förhållandet, som nämns här har flera bottnar. Det är riktigt att en muslimsk man enligt sharia kan gifta sig med en kvinna av annan religion utan att hon behöver konvertera. Om däremot en kristen man vill gifta sig med en muslimsk kvinna måste han först konvertera till islam.

I ett större sammanhang grundas detta i sharia på K 9:29, som säger: ” Strid [q-t-l] mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jizya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade.” Kan det sägas tydligare?

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion